Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2013

Besöken började komma

Idag blev det rusning. Till nya lägenheten. Folk kom på besök. Flera stycken. I omgångar. Trots att tavlorna står lutade mot bord och stolar. Och värmeelement. Kaffe kokades. Till och med Mozartkulorna kom fram som tilltugg. Någon fick vatten. Då kom min människa hem igen. Från kyrkan. Där han exalterat ropat traditionsenliga uppståndelserop. Jag behöver bara rusa runt en stund. Så blir det uppståndelse. Och rop! Det garanterar jag!

Efter en stund tröttnade jag. På allt prat. Om hur det var förr. Då var inte jag här. Det är jag nu. Så kom loss. Utmana mig! Lek med mig! Uppmärksamma mig! Annars kommer jag att vässa klorna på soffan där du sitter. Hoppa upp på ryggstödet. Sätta tänderna i dina foppatofflor. Krafsa på nypolerade bord. Få maskor att gå i strumpbyxor. Göra det som krävs. För att få vänlighet och tillgivenhet.

Lampor bryr jag mig inte om. Inte heller x-krokar. Men en lagon stor bit av den nykokta skinkan. Kan jag fås att gillande tugga på. Så kom loss!

Viljestyrd och hög svansföring

Hög svansföring är jag, Sixten, the cat berömd för. Så blir det för oss katter som har en talande svans. Min svans säger ibland mer än jag egentligen vill. Den avslöjar att jag är vänligt sinnad, även när jag vill injaga lite skräck i vickande tår. Men oftast är den exemplariskt viljestyrd. Den gör som jag tänker. Om aftonen lägger jag mig nära mitt husfolk. Och låter svansen ha kontakt. Oftast lägger jag den som en rem längs med hals och haka. Och avslutar med svanstippen under näsan som en elegant mustasch. På morgonen ställer jag mig bredvid min människa vid frukostbordet. Lutar mig vänligt mot honom. Bara för att ha närhet. Hålla relationen vid liv. Undersöka att allt står väl till. Oss emellan. Då låter jag min viljestyrda svans följa benet. Som avslutning får den snävt ta kurvan över den runda knäskålen. Det kallar jag kontakt!

Måste man veta allt?

Snusar och sover hela dagen. Människan far runt som ett torrt skinn. Eller som en guttaperka-boll. Till tvättstugan. Vinden och åter till torkskåp och maskiner. Sedan källarbesök. Sopor i olika sopsorterade kärl. Till IKEA. Och kyrkan. Sedan till torktumlaren som snurrat färdigt. Därefter en andakt bland damer. En kort attesteringsvända och en journalistisk svallvåg. En tidning ringer. Vill veta. Någonting. Om något. Radion likaså. Att de inte tröttnar. Människorna. Måste man verkligen veta allt?





Vårt hem ett tivoli

Nytt hem. Nya möjligheter. Men jag vet att jag inte vill att flyttperioden ska ta slut. Vad går upp mot drivor av silkepapper? Som prasslar och blir bra camouflage. Mattor i rullar. Kartonger att klättra på. Hörn att smyga bakom. I stor mängd. Därtill ett badkar!

Det var länge sedan jag fick balansera på badkarskanten. Eller gömma mig bakom duschdraperiet i ett badkar. Lite genomskinligt. Blir det. Att jag gömmer mig där. Och jamar en smula. De hör mig hoppa ner i karet. Men vad gör det. Roligt har vi. Som vore vårt nya hem ett tivoli. En nöjespark. För katter.

Människan är dock betryckt. En dag fick han gå till jobbet i blåa jeans. Det ville han inte. Därefter fick det bli kostym. Hans vanliga kläder hade inte dykt upp. Än. Låg dolda i någon låda. Dessutom är han mörbultad och ledbruten. Kavandet upp till vindens gömslen och källarens skrymslen tar på krafterna. Han kryper på golvet och sätter i sladdar. Skruvar ihop bokhyllar. Högt och lågt. Upp och ner far han. Han är en sådan där …

Hallå! Vi ska flytta!

Hallå! Hallååå? Någon där? Hör någon mig när jag nu tar till orda. Igen. Efter en paus. Lång som bara den! Att vara katt är att uthärda. Allt möjligt. Människor som reser och far. Det enda konstanta i människornas liv tycks vara jag. Som stannar kvar här hemma. Jag drar inte ens ut i trappan om dörren lämnas öppen. Vad ska jag där att göra? Här finns vatten, mat, sovplatser, lekrum, jaktmarker, spaningsfönster. Och mycket mera. Att jag hållit tyst beror på min människa. Som varit ute och rest. I fjärran land. Han har vandrat på heliga platser. Dit människor reser som pilgrimer. Ska man vara pilgrim där måste man vara beredd att stå i kö, sa människan. Det är trängsel över hövan. Hur mycket inre uppbyggelse och känsla blir det när man befinner sig i konstant blixtljus. Som vore det vandringen på röda mattan inför Oscarsgalan. Jag lyssnade uppmärksamt och han fortsatte. Men mitt i vimlet blir plötsligt någon berörd. Jag såg en ung flicka, 18 kanske 19, som stannade utanför en sådan plats…

I människans knä - i alla fall

Du, Sixten, säger människan. Nästan med huvudet på sned. Lite inställsamt. Nästan som när han pratar med ett spädbarn. När han låter så där blir jag nästan irriterad. Vilket stolt djur vill bli infantiliserat? Men samtidigt. Det ligger något oemotståndligt rart i dessa människans gullegull-ljud, småkvittrande läten. Du, Sixten, säger han en gång till. Nu är det på det här viset att jag nog ska ut och resa. Nog, svarar jag förvånat. Antingen ska du väl resa. Eller också ska du inte resa. Du kan väl inte kanske-resa? Resa till hälften? En trekvartsresa? Människan till att förklara. I långa utläggningar. Om hur olämpligt det blir så här mitt i flytten. Hen lägger ut texten. Och står i. Typiskt män, tänker jag. De ska bara förklara hela tiden. Påstå hur något ligger till. De måste liksom veta hur saker och ting ligger till. Är beskaffade. Jag lyssnar noga när människans hustru, ja hon är också människa som han, om inte mer. Men kvinnor lever med frågor. Då tror män att de måste ha svar. Ska…