söndag 31 mars 2013

Besöken började komma

Idag blev det rusning. Till nya lägenheten. Folk kom på besök. Flera stycken. I omgångar. Trots att tavlorna står lutade mot bord och stolar. Och värmeelement. Kaffe kokades. Till och med Mozartkulorna kom fram som tilltugg. Någon fick vatten. Då kom min människa hem igen. Från kyrkan. Där han exalterat ropat traditionsenliga uppståndelserop. Jag behöver bara rusa runt en stund. Så blir det uppståndelse. Och rop! Det garanterar jag!

Efter en stund tröttnade jag. På allt prat. Om hur det var förr. Då var inte jag här. Det är jag nu. Så kom loss. Utmana mig! Lek med mig! Uppmärksamma mig! Annars kommer jag att vässa klorna på soffan där du sitter. Hoppa upp på ryggstödet. Sätta tänderna i dina foppatofflor. Krafsa på nypolerade bord. Få maskor att gå i strumpbyxor. Göra det som krävs. För att få vänlighet och tillgivenhet.

Lampor bryr jag mig inte om. Inte heller x-krokar. Men en lagon stor bit av den nykokta skinkan. Kan jag fås att gillande tugga på. Så kom loss!

lördag 30 mars 2013

Viljestyrd och hög svansföring

Hög svansföring är jag, Sixten, the cat berömd för. Så blir det för oss katter som har en talande svans. Min svans säger ibland mer än jag egentligen vill. Den avslöjar att jag är vänligt sinnad, även när jag vill injaga lite skräck i vickande tår.
Men oftast är den exemplariskt viljestyrd. Den gör som jag tänker. Om aftonen lägger jag mig nära mitt husfolk. Och låter svansen ha kontakt. Oftast lägger jag den som en rem längs med hals och haka. Och avslutar med svanstippen under näsan som en elegant mustasch.
På morgonen ställer jag mig bredvid min människa vid frukostbordet. Lutar mig vänligt mot honom. Bara för att ha närhet. Hålla relationen vid liv. Undersöka att allt står väl till. Oss emellan. Då låter jag min viljestyrda svans följa benet. Som avslutning får den snävt ta kurvan över den runda knäskålen. Det kallar jag kontakt!

tisdag 26 mars 2013

Måste man veta allt?

Snusar och sover hela dagen. Människan far runt som ett torrt skinn. Eller som en guttaperka-boll. Till tvättstugan. Vinden och åter till torkskåp och maskiner. Sedan källarbesök. Sopor i olika sopsorterade kärl. Till IKEA. Och kyrkan. Sedan till torktumlaren som snurrat färdigt. Därefter en andakt bland damer. En kort attesteringsvända och en journalistisk svallvåg. En tidning ringer. Vill veta. Någonting. Om något. Radion likaså. Att de inte tröttnar. Människorna. Måste man verkligen veta allt?





fredag 22 mars 2013

Vårt hem ett tivoli

Nytt hem. Nya möjligheter. Men jag vet att jag inte vill att flyttperioden ska ta slut. Vad går upp mot drivor av silkepapper? Som prasslar och blir bra camouflage. Mattor i rullar. Kartonger att klättra på. Hörn att smyga bakom. I stor mängd. Därtill ett badkar!

Det var länge sedan jag fick balansera på badkarskanten. Eller gömma mig bakom duschdraperiet i ett badkar. Lite genomskinligt. Blir det. Att jag gömmer mig där. Och jamar en smula. De hör mig hoppa ner i karet. Men vad gör det. Roligt har vi. Som vore vårt nya hem ett tivoli. En nöjespark. För katter.

Människan är dock betryckt. En dag fick han gå till jobbet i blåa jeans. Det ville han inte. Därefter fick det bli kostym. Hans vanliga kläder hade inte dykt upp. Än. Låg dolda i någon låda. Dessutom är han mörbultad och ledbruten. Kavandet upp till vindens gömslen och källarens skrymslen tar på krafterna. Han kryper på golvet och sätter i sladdar. Skruvar ihop bokhyllar. Högt och lågt. Upp och ner far han. Han är en sådan där monterare. Själv vilar jag på en trave kartonger. Ser medlidsamt på honom. Ger goda råd. Som en duktig och van arbetsledare. Skicklig. Med klar blick. Ju klokare anvisningar från mina höjder - desto mer muttras det nere på golvet. Så jag passar på. Att sluta nu. Innan något händer.

torsdag 14 mars 2013

Hallå! Vi ska flytta!

Hallå! Hallååå? Någon där? Hör någon mig när jag nu tar till orda. Igen. Efter en paus. Lång som bara den! Att vara katt är att uthärda. Allt möjligt. Människor som reser och far. Det enda konstanta i människornas liv tycks vara jag. Som stannar kvar här hemma. Jag drar inte ens ut i trappan om dörren lämnas öppen. Vad ska jag där att göra? Här finns vatten, mat, sovplatser, lekrum, jaktmarker, spaningsfönster. Och mycket mera.
Att jag hållit tyst beror på min människa. Som varit ute och rest. I fjärran land. Han har vandrat på heliga platser. Dit människor reser som pilgrimer. Ska man vara pilgrim där måste man vara beredd att stå i kö, sa människan. Det är trängsel över hövan. Hur mycket inre uppbyggelse och känsla blir det när man befinner sig i konstant blixtljus. Som vore det vandringen på röda mattan inför Oscarsgalan. Jag lyssnade uppmärksamt och han fortsatte. Men mitt i vimlet blir plötsligt någon berörd. Jag såg en ung flicka, 18 kanske 19, som stannade utanför en sådan plats. Alldeles våt i ansiktet. Av tårar. Hon gned och torkade sig i ögonen för att andra inte skulle se. Hur berörd och gripen hon blivit. Det som händer andra på en sådan plats är det som tar tag i mig, sa han och nickade stilla. Så vände han sig till mig. Och du Sixten, the cat, hur har du haft det?
Jag betraktade honom noga liksom för att kontrollera om han verkligen var intresserad. Man vet ju aldrig. Inte när han kunde resa bort. Så länge. Hur länge som helst. Det har varit bra, svarade jag. Lite tråkigt kanske.  Jag har inte haft lust att leka. Eller busa. Utan har mest legat och väntat. Det var inte så kul. Lite ensamt. Trots att den andra människan gjorde allt hon kunde.
Vi ska flytta, sa människan då. Han bara bytte samtalsämne. Utan någon förvarning. Flytten kände jag till. Men alla frågor var inte besvarade. Jag då? Undrade jag. Hur blir det med mig? Blir jag ensam? Nu igen? Jag mindes hur det var förra gången jag hamnade på katthemmet. Där de verkligen gjorde allt för mig. Men ett hem blev det ju inte riktigt. Alla ska med, sa människan och lät som en politiker. Jag menar, självklart ska du med! Sixten, vad vore en ny lägenhet utan dig? Vi behöver dig för att sätta sprätt på tillvaron. Men också för att du lockar fram så mycket gott i oss. Vi älskar ju dig!
Vet jag väl, sa jag. Där och då kände jag mig nöjd. Nu kunde jag stå ut med flyttkartonger och total röra. Bland möbler och prydnadsföremål. Alla ska med! Egentligen är det ni som får följa med mig, tänkte jag. Men den här gången lät jag bli att säga det högt.
Människan hade ett och annat att grubbla över. Eller på? Senare lyssnade jag till hans oro vid köksbordet. Han visste inte mycket. Framtiden var osäker. Det var det verkligt säkra. Hur ska alla prylar få plats? Gör flyttgubbarna allt? Packar och bär? Upp på vinden? Håller ryggen för att släpa och slänga. Allt onödigt. Allt överflöd. Vad går att ge bort? Skulle det finnas en parkeringsplats? Bra affärer? Själv tänkte jag bara på att nya fönster blir en bra omväxling. Ett litet hörn där solen lyser är allt jag begär. Där kan en katt nysta ihop sig. Sucka en smula. Och somna från allt som ska bestyras...

fredag 1 mars 2013

I människans knä - i alla fall

Du, Sixten, säger människan. Nästan med huvudet på sned. Lite inställsamt. Nästan som när han pratar med ett spädbarn. När han låter så där blir jag nästan irriterad. Vilket stolt djur vill bli infantiliserat? Men samtidigt. Det ligger något oemotståndligt rart i dessa människans gullegull-ljud, småkvittrande läten.
Du, Sixten, säger han en gång till. Nu är det på det här viset att jag nog ska ut och resa.
Nog, svarar jag förvånat. Antingen ska du väl resa. Eller också ska du inte resa. Du kan väl inte kanske-resa? Resa till hälften? En trekvartsresa?
Människan till att förklara. I långa utläggningar. Om hur olämpligt det blir så här mitt i flytten. Hen lägger ut texten. Och står i. Typiskt män, tänker jag. De ska bara förklara hela tiden. Påstå hur något ligger till. De måste liksom veta hur saker och ting ligger till. Är beskaffade. Jag lyssnar noga när människans hustru, ja hon är också människa som han, om inte mer. Men kvinnor lever med frågor. Då tror män att de måste ha svar. Ska veta. Annars tappar de sitt värde. Sin betydelse.
Han är verkligen lik sin egen far. Som kunde säga mer än han visste. Så har han själv sagt. När jag säger detta till honom, återkopplar hans egna tankar, blir han eftertänksam. Lite ledsen. För sin fars skull. Än mer för sin egen. Du har rätt, säger han. Och känner sig misslyckad. Över att än en gång fullständigt tvärsäkert ha varit ute på okunskapens gungfly.
Du är bra, du, Sixten! Säger han sedan. Du ser mer än jag gör själv. Ibland. Någon enstaka gång. Han minskar liksom min insikt för varje nytt ord. Jag vet hur människan fungerar. Och berättar det ibland med tvärsäkerhet. Vilket han knappast märker. Men egentligen. Bryr jag mig inte om hans nederlag eller framgångar.  Särskilt mycket. Han får påstå vad han vill. Jag slår mig ner i hans knä och vill bli klappad vare sig han misslyckats eller gjort stordåd. I alla fall.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...