Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2013

Drick, drick, drick

Att släcka törsten. Är något jag kan. Jag daskar till vattenytan med tungan och sedan hänger vattnet med tillbaka in i munnen. Av bara farten. Det kan man se. Om man filmar på rätt sätt.



Förr kallade man kattsättet att dricka för att lapa. Illustrerad Vetenskap beskrev drickandets konst så här: Bilderna avslöjar att katter i motsats till hundar, som böjer tungan framåt ungefär som en sked, i stället böjer tungan bakåt, så att tungspetsens yta endast precis nuddar vattnet. Därefter utnyttjar katten vattnets tröghet till att dra upp tungan precis tillräckligt långsamt för att vattnet skall stå upp i en pelare från ytan utan att brytas, så att katten elegant kan bita av pelaren i en liten klunk.

Men människorna vill gärna att vi ska vara som dom. Det märker man på hur de beskriver oss/mej. Min människa plockar ofta fram gamla bokmärken. För att visa mig. Hur man tecknar katter. Till och med katter som dricker. Som en törstig människa. Som en hel karl tänker jag inte skriva. Vi blir näm…

Bokhylla med bergslejon

En bokhylla. Är en fantastisk klätterställning. Som en klättervägg. I de flesta hem. Inget jag rekommenderar barn. Att klänga i. Bokhyllor är nämligen dåligt förankrade. Sitter sällan fast i en vägg. Jag tror möbeln bygger på att den ska lastats så tungt att den inte kan välta.

När böckerna i hyllan inte finns. Är nedpackade i lådor. Bortskänkta. Utgallrade. Då öppnar sig nya möjligheter. För ett cirkuslejon. Eller något ännu bättre - för ett fritt och klättersuget bergslejon. Du är väl inget lejon, säger människan försmädligt, Sixten, du är en katt! Jaha, svarar jag trotsigt. Och du, vem är du? En bloggarnas Gösta Knutsson? En predikstolens Zlatan? En ensam don Camillo i kamp mot hierarkierna? En visornas Birger Sjöberg med käpp och hatt? jag vet ju att du också  drömmer och fantiserar. Vilt! Människan teg. Jag fortsatte, även en katt har rätt till sina drömmar. En bokhylla utan böcker är väl ingen bokhylla heller? Så om jag klänger och hoppar lite extra må jag väl vara ett bergslejon …

Att gå i pension - eller ha

Pension. Det hör jag talas om. Vareviga dag. Innebörden är tydligen att en människa slutar gå hemifrån lika regelbundet som förut. Arbetsplatsen utanför hemmet upphör på något sätt. Kyrkan förändras. För människan. Nu får han snart sitta i bänken. Dessutom. Nycklarna till kontoret måste lämnas tillbaka. Från ett innanför till ett utanför. Så blir det när man pensionerar sig helt. Men en liten tass kan han ha kvar. Nog kan det finnas utrymme för några gästspel. Men min människa verkar också lättad. Han vill inte vara med. Inte på samma sätt. Inte som förut. Förutsättningarna har ändrats, säger han. Vad nu det har med förut att göra. En bossarnas boss vill han inte se. Han har nämligen svårt för auktoriteter. Som måste utöva sin makt. Han vet att det kan bli hänsynslöst. Om det inte får vara han. Förstås. Vi katter går inte i pension. Inte på samma sätt. Som människor. Men vi är ganska lika varandra än då. Jag vet att människor åker till Italien. Eller Frankrike. Och bor på hotell. En så…

Specialvisitationen ställde till oreda

Efter det att jag gömt undan mat är jag misstänkt. Människan uppskattade inte att jag petat den leverpastejliknande nya maten under mattan. En ny misstro har smugit sig in. I vårt förhållande. Han säger inte mycket. Diskuterar inte problemet. Istället kollar han mig extra noga. En slags lågintensiv övervakning. Nu har han bestämt sig för att göra en specialvisitation. En räd för att avslöja allt skumt. Jag förmodas hålla på med. Sådant ser man i filmer. När fångvaktarna vänder upp och ner och ut och in på en cell. I jakten på något otillåtet, förbjudet och otäckt. Blotta misstanken borde inte räcka. För att kolla upp mina göranden och låtanden. Men jag kan ju inte bete mig som om jag inte gömt mat under mattan. Jo, förresten. Det kan jag. Låtsas. Kunde jag vissla skulle jag göra det. Den som visslar har nämligen inget ont i sinnet. Men alla vet att små fjuttiga framvisslade melodier försöker avleda uppmärksamheten. Från det som är viktigt. Men tänk! En enda incident! Och så detta. Över…

En amerikan kliade mig under hakan

Idag blev jag kliad under hakan av en amerikan. Det ni. Måste man säga. Var väl inget märkvärdigt. Egentligen. Så är det för mina amerikanska släktingar varje dag. Men denna gång kom kliandet via facebook. Och utfördes av ett svenskt finger. Hur nu ett sådant är beskaffat. Som alla andras tänker jag. Men folkbokfört i Sverige. Ungefär.

En hälsning från Washington DC, sa människan. Han hade fått uppdraget att han genast skulle klia mig under hakan. Så då gjorde han det. Förunderligt vad några små rader på en dataskärm kan åstadkomma. Krama om de dina, säger människor. Vilket förfärligt kramande som skulle utbryta om alla gjorde. Som de uppmanades. Men att bli kliad under hakan tycker jag är sådant som ska utföras. Inte bara sägas. Fjärrvärme tycker jag är imponerande. Men detta! Fjärrkliande vänner! Det ni. Är bra att ha!

Leverpastej eller abborre kan bli små skatter

Gårdagens problem med maten roade mina människor. De blev smått lyriska. Började berätta för varandra om min företrädare. Frans. En katt med påbrå från norska skogars katter. Frans, han var en baddare att äta. Men fisk gillade han inte. Inte varje dag. En liten nyfångad abborre vållade bekymmer. Tydligen. Människan sa: Vi trodde att Frans hade ätit upp hela den lilla läckra fisken. Men en dag började det lukta illa. I ett av barnens sovrum. Vi kunde inte förstå vad det var. Men när vi lyfte på mattan – då förstod vi. Där hade Frans gömt undan fisken. För att slippa genera oss? Nej! Knappast. Så finkänslig var han inte. Inte vad gällde mat. Kanske för att den var äcklig och därför bara borde sparas. Om maten en dag skulle råka ta slut. I skålen. Då fanns ett litet skafferi. Under mattan. Jag, Sixten, the cat, log inte ens åt berättelsen. Den kom mig lite för nära. Jag hade ju gjort likadant. Under gårdagen. Med den nya blötmaten som mer liknande leverpastej. Än något annat. Jag plockade …

Hungriga katter äter vad som helst

Kattförståsigpåarna är tusenden! De som vet hur vi är, hur jag är. Lika många, om inte ännu fler, är alla de som menar att katter är omöjliga att förstå sig på. De som ser oss som gåtfulla och outgrundliga varelser.

De som vet mycket om katter hävdar att vi inte bryr oss så mycklet om vad vi äter. Nöden har liksom ingen lag. Blir vi tillräckligt hungriga sätter vi i oss vad som helst. Möss och fåglar. Potats och makaroner som blivit över. Inte vet jag. Jag har aldrig behövt vänja mig. Vid en sådan kost. I en värld som hungrar är det många som tvingas att ha det så. Människor och djur. Miljontals varelser. Det är förfärligt. Bra att det finns en fasta, säger människan. Så att vi kan omfördela ett och annat.

Vi som har förmånen att kunna välja, gör det. Ofta. För kräset. Bortskämt. Som denna morgon. Då hade människans bytt ut blötmaten. Mot något leverpastejaktigt dietmatigt för fullvuxna katter. Icke, sa Nicke. Och så sa jag. Detta var inte för mig. Jag går hellre utan. Denna förmidda…

Som man frågar får man svar

Människan gillar mig. Ändå klagar han. För att han ibland har svårt att förstå. Hur jag tänker. Vad jag vill. Då tittar han forskande på mig som om jag vore ett utomjordiskt oidentifierat föremål. Alltså inbara en aning utan totalt obegriplig.

Men så är jan inget bra på att fråga. Ofta blir det minst två frågor i samma mening. Vill du gå ut på balkongen eller ska vi borsta och kamma dig. På sådant svarar jag mest rgaxx eller hrmppf. Som man frågar får man svar. En fråga. I taget. Tydligt formulerad. Vill jag ha. Men inte ens då. Kan han vara säker på att jag vill ge ett svar. Åtminstone inte en respons som passar honom. Jag är ju katt. Med eget sinne. Egen vilja. Eget liv.

Hästkött eller nötkött? Lever eller hårbollar?

Hästkött istället för nötkött, muttrar människan. En matskandal skakar världen. Ett bolag har sagt sig ha nötkött i lasagnen - men har malt ner hästar. Istället. Människan är upprörd. Men så samlar han sig. Vet du vad jag såg på katttutställningen? Massor av kattfoder. På påsarna skriver man vad man stoppat i. Maten.



Lamb with Liver. Kan man välja. Eller Hairball for Indoor cats. Det verkar vara olika. Vad man stoppar i påsarna. Vad man serverar. Eller kan det vara så? Att matproducenten bara har problem med sin layout? Människan ser utforskande på mig.

Vad bryr jag mig om vad som står på påsen. Svarar jag. Sixten, the cat. Huvudsaken för mig är att det luktar ätbart. Och serveras på fat. En fördel är om det smakar någorlunda. Så ska jag nog få ner det...

Halmhatt och silverkrycka

I går klädde människan ut sig till sommarflanör eftersom det var maskerad i församlingshemmet. Käppen med silverkrycka åkte fram. Putsades av. Jag höll mig på betryggande avstånd. De där putsmedlen luktar. Mycket och illa.

Sedan åkte halmhatten fram. Den fick dammas av så det stod härliga till. Moln av damm borstades bort. Näsduken i bröstfickan. Hittade han ingen. Det fick bli en mödlösning. En omsorgsfullt vikt pappersservett. Några forna majblommor fästes på kavajslaget. När han stod där färdigklädd såg han mest ut som en luggsliten pensionär. Som en förfelad dröm om sofistikation och förfining.

Stackars människor. Som de håller på. Jag nöjer mig med att putsa på det jag har. Jag lägger pälsen tillrätta. Med min sträva tunga. Gnuggar ansikte och öron. Tills de blänker och skiner. När man ser hur folket här håller på. Blir jag extra trött. Matt. Bäst att vila en stund.

Damerna såg beundrande på mig

Min människa fick besök. Av damer. Unga sådana. För en diskussion. Ett samtal. Om kyrka och folk. Om himmel och jord. Det gick min ära för när. Att det bara pratade med honom. Så jag spelade upp. Kloa på soffan. Rusa som en galning genom rummet. Gömma mig bakom soffan. Kloa i fåtöljen. Upp på ryggstödet. Vilket gav resultat. Min människa brydde sig mer om mig. Än om dem.

Dessutom och ännu bättre. Besökarna såg på mig. Med beundrande blickar. Så ska en slipsten dras. Som människan ibland säger.

Kattsläkter klingar som poesi

Människorna kom hem. Lyriska. Över alla andra fina katter som finns. Även om jag inte gillar ordet ras, släkter passar mig bättre, så radade de upp kattsorter om vars existens jag aldrig vare sig hört eller sett. Morgontidningen saknar ju kattreporter. Vilket kan förklara det hela. Min människa var särskilt förtjust i en Abessinier. Jag som följt med i läget på Afrikas Horn fick tänka. Abessinien finns väl inte längre? Helig Birma, Ragdoll, Siames, Sphynx, Perser och Norsk skogskatt. Siam förresten. Ett Thailand från förr. Vad sa de mer? Sibirisk katt fick också lovord. Nog lät deras samtal som rader ur en dikt. De flesta ord ovana och märkliga. Mystiska.

En gång hörde jag om en sorts katter. Braskatter, sa en besökare. Genast såg jag för min inre syn hur dessa värmeälskande varelser kurade framför den öppna spisen. Njöt. Ibland prydde spiselkransen. Såg in i elden och drömde. Och därför fått namnet braskatt. Men jag hade hört fel. Det var en politker som gillade uttaxering. Braskatter …

Diktamen och morgonstretch

 Uppkrupen i mitt fönster. Håller jag människan sällskap. Ibland, som idag, dikterar jag. Skriv så här, säger jag, att det är skönt att värmen håller sig inne och kylan ute. Äntligen! I månader har även jag frusit. I min päls. Så hör nu hur jag strechar. Vid dagens början. Till sång: Så sträck nu höger tass fram, och sträck sen vänstertass fram, högertass, vänstertass, jag vilar mig ett tag... 




Best in show - bland katter

Ångest är vår arvedel. Det är nämligen synd om katterna. De känner av människornas nerver. Får liksom fantomsmärtor. En oro som vi kan spegla. Här talas det flytt varje dag. Varje timma, varje minut. Trots oron - människorna har varit uppspelta i flera dagar. Ett spektakel pågår. I stadens stora konferensanläggning. Där ställer man ut. Mina kusiner och än mer avlägsna släktingar. Människorna ska gå dit. Själv stannar jag hemma.

På utställningen bedömer man alla möjliga sidor av en katt: personlighet (!), proportioner, utseende, päls, uppmärksamhet och jag vet inte vad. Tur att jag inte går dit. Min personlighet undandrar sig nämligen. Inför främlingar. Jag är mera sfinx än katt. Då. Men när min personlighet får blomma i hemmets lugna vrå - då slår det gnistor. Om mig!

Oproportionerlig sägs jag ibland vara. Inte konstigt med de portioner jag får serverade. Utseendet är strålande. Pälsen trimmad och glänsande. Det mesta av överflödspälsen fastnar på min människas svarta byxor. Först bor…

Sagt och gjort

Ord och handling hör samman. Sagt och gjort, som människan brukar påstå. När han fullgjort ett uppdrag. Även om han säger mer än han gör. Han tror nämligen att det blir bättre om man väntar lite. Och så att säga får jobba under press. Vi låter det bero är ett talesätt han gillar. Skarpt. För mig som vardagligen är ganska ordknapp hör än tätare tanke och handling samman. Avståndet mellan tänka och göra är kortare än den tid det tar för människan att försöka rycka undan sin hand när jag vill rispa lite. Jag tänker alltså är jag, som en av mina lärda kattförfäder vid det kungliga hovet sa. Vad han försökte säga var: jag tänker alltså gör jag! Tanken stannade inte i sitt eget lilla rum utan tog gestalt och form i den vida världen. Idag tänkte jag att en undersökning var på sin plats. På ett bord samlas glas och urnor, kaffepannor och teserviser, desserttallrikar och grogglas med skridskoprinsessor på. De ska få nya hem. Får inte följa med. När vi flyttar. Bäst att se till att inga av mina ä…