torsdag 24 januari 2013

Tänder och klor sätter gränserna

Dela en sekund i femtio, nej, i hundra delar. Som man gjorde förr vid idrottstävlingar. Innan tusendelarna började skilja människor åt. Några hundradelar är min reaktionstid. Då det kan svänga. För mig. Från kärvänlighet till att det blir för mycket.

Min människa får ibland klappa mig på magen. Men aktar han sig inte. Börjar det kittla. Blir det övermäktigt. Jag får nog och markerar. Genom att sätta klor i händer och tänder i fötter. Eller vad som för ögonblicket ligger närmast.

Då ser han förvånat på mig. Som om han just upptäckt något omtumlande. Världsomvälvande. Att jag är ett djur. Något främmande från djunglernas värld. Kramdjur och jägare i ett och samma paket. Ett tamt vilddjur. Ett vilt tamdjur.

Jag kan inte låta bli att fråga honom. Vad gör du när det blir för mycket?
Då tittar han länge på mig och svarar, det beror på. Vad det är. Men jag säger ifrån. Ropar. Går min väg. Visst reagerar jag också. Men bits, det gör jag inte. Eller rivs.
Då svarar jag. Nähä! Kan jag rå för det? Är det mitt fel att du är så vek? Jag är funtad så att klor och tänder sätter gränserna. Håll med om att det fungerar...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...