torsdag 10 januari 2013

Kattens ansikte vänt mot människan

Varför ser du på mig så där, frågar människan mig. Han känner sig ofta uttittad. Nära på bevakad. Granskad. Kontrollerad. Konstigt nog. Vid det här laget borde han veta och förstå. Vi har delat lägenhet och hushåll i flera år. Mitt ansikte är vänt mot honom. Som vore relationen något andligt.

Kattens ansikte vänt mot människan. För att jag bryr mig och vill förstå. Vad han tänker göra härnäst. Är han på väg någonstans? Ska jag följa med? Vill han mig något?

Mitt liv handlar om detta. Att vara uppmärksam. Även om jag har stort oberoende. Integritet. Så hör jag hemma i handlingen. Jag samspelar. Intensivt. Följer jag med. Om det så är i processen att tillverka en paj. Eller i konsten att sätta tulpaner i vatten. Sprätta kuvert. Lägga tvätt i högar.

Ibland vill jag intensivt vara med. Och riskerar därför att åka med ner i tvättkorgen. En annan risk är att bli snubblad på i hallen. När ytterkläderna ska av. Eller på. Till med om natten. Glittrar mina ögon. Håller jag mig nära. Närmare ändå. Allra närmast och lite till.

Men så kommer gryningen. Ljuset anas. Och jag vänder än en gång mitt ansikte mot människan. Forskande. Uppmärksamt. Tillgivet. Och ser.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...