tisdag 29 januari 2013

Rövarspråket

Idag har jag talat rövarspråk med människorna. De förstår inte så bra. De tycker jag kraxar. Löjligt kan man tycka. Mitt rövarspråk innehåller inte en massa extra stavelser. Som människornas fofinontot. Men det sjunger. Om rövarkatternas språk. Som kinesiska. Fyllt av triftonger! Fiolljud. Nästan. Med lite skorrande läten. Instoppade här och där.

Mrraauxx. Lågmält. Långsamt. Mrraauxx. Det betyder: förstår ni inte?

måndag 28 januari 2013

Sällskapssjuk

Sällskapssjuk! Borde betyda att man inte mår så bra i stora sällskap, grupper eller folksamlingar. När jag använder ordet så, då blir människan vred. Eller lite småsur, i alla fall. Han tycker att jag ska uppskatta alla människor han släpar hem – för sammanträden, samtal, möten, fester. Han har svårt att respektera att jag mest blir stressad och mår lite illa av alla intryck. Sällskapssjuk. Helt enkelt. Av allt buller, kraftfulla och gälla skratt, högljudda diskussioner, armar som viftar för att understryka argument. Eller med syftet att totalt avfärda någon annans tankegång. Ett sammelsurium är ett passande namn - på denna sällskapsröra. Man kan bli sjuk för mindre. Sällskap.
Människan hävdar envist att sällskapssjukan består av motsatsen. Den betyder att man längtar efter gemenskap med andra. Påstår han. Frenetiskt. När man tröttnar på att vara sitt eget bästa sällskap uppstår denna sjuka: längtan efter andras umgänge. Även jag är sådan. Måste jag tillstå. Ibland. Till exempel om jag har slumrat och småsovit en hel förmiddag för mig själv. Enbart avbruten av mina egna tankar och små infall. Då vill jag verkligen inte fortsätta. Att vara ensam.

När människan äter sin lunch lägger jag mig nära. På köksbordet eller i köksfönstret. Trots att jag avskyr doften av skalen från apelsin står jag ut. Människans lunch består nämligen av en deciliter risgrynsgröt sammanrörd med 2-3 deciliter yoghurt. I denna blandning vevar han ner fint skurna apelsinbitar. Och toppar med några hårda rågflingor. Så fiberrika att man förmodligen kan bygga folkholkar av materialet. Han med sina slöa tänder borde ta det försiktigt. Helst såga itu dem innan han ger sig till att tugga dem.
Där i människans närhet håller jag mig. Där trivs jag. Vi tiger så bra tillsammans. Om det är sällskapssjuka – då är jag helt enkelt inte särskilt frisk. I alla fulla fall - har jag inte hälsan. Inte idag. När det är dags för lunch.

torsdag 24 januari 2013

Tänder och klor sätter gränserna

Dela en sekund i femtio, nej, i hundra delar. Som man gjorde förr vid idrottstävlingar. Innan tusendelarna började skilja människor åt. Några hundradelar är min reaktionstid. Då det kan svänga. För mig. Från kärvänlighet till att det blir för mycket.

Min människa får ibland klappa mig på magen. Men aktar han sig inte. Börjar det kittla. Blir det övermäktigt. Jag får nog och markerar. Genom att sätta klor i händer och tänder i fötter. Eller vad som för ögonblicket ligger närmast.

Då ser han förvånat på mig. Som om han just upptäckt något omtumlande. Världsomvälvande. Att jag är ett djur. Något främmande från djunglernas värld. Kramdjur och jägare i ett och samma paket. Ett tamt vilddjur. Ett vilt tamdjur.

Jag kan inte låta bli att fråga honom. Vad gör du när det blir för mycket?
Då tittar han länge på mig och svarar, det beror på. Vad det är. Men jag säger ifrån. Ropar. Går min väg. Visst reagerar jag också. Men bits, det gör jag inte. Eller rivs.
Då svarar jag. Nähä! Kan jag rå för det? Är det mitt fel att du är så vek? Jag är funtad så att klor och tänder sätter gränserna. Håll med om att det fungerar...

måndag 21 januari 2013

En av spanarna är jag.

En av spanarna är jag. Sixten, the cat. Inte en sådan där radiospanare. Som upptäcker trender i samtiden. Jag är mer för att se rörelser. Utanför fönstret. På spaning i den tid som är. Det är mitt kall. Mitt uppdrag.

Tålmodigt sitter jag där. Vickar sparsamt på huvudet för att fokusera. Hittar den minsta lilla förändring i landskapet. Bevakar särskilt närområdet. Runt huset. Rör det sig en hel radda olika personer. Maskiner dessutom. En vanlig dag parkeras det. Folk kan inte fickparkera. Fråga mig. Som ser bilisterna gnugga skärmar mot varandra. Nästan kärvänligt. Så länge det förblir oupptäckt.

Man går förbi huset. Åt olika håll. Vet alla dessa människor verkligen vart de är på väg? Man kan undra. Vår lilla gatstump är numera en isgata. Därför sker vådliga vurpor. Cyklister är nämligen djärva som vikingar i storm. Utan något fast att hålla sig till. De sladdar, slirar och far. Omkull. Det blir nästan för mycket. Att betrakta. Så jag kurar ihop mig. På den heta marmorplattan, fönsterbrädan. Ska bara blunda... liteegrannaa... en stuund...zpanareeen..zzz

söndag 20 januari 2013

Hoppsan - där försvann ett soffbord

Tills vi ska flytta är det flera månader. Det vet jag. Trots att människorna inte vill tala högt om det när jag är i närheten. Så aningslösa kan de vara. Fast övertygade om att jag inget anar. Eller förstår.

Hur tänker de? Egentligen? I varje rum har det försvunnit möbler. Människor kommer hit och bär iväg än det ena, än det andra. Hoppsan! Där försvann ett soffbord. Oj, oj, oj, där vandrade ett par stolar iväg. Och kökssoffan - puts väck!

För att inte tala om alla böcker. Kartonger bärs ut. De ska till tippen, säger människan med sorg i rösten. Han står i timmar framför hyllorna och klappar sin böcker. Som vore de kära gamla vänner. Du har nog gjort ditt. Kunde jag bara hitta ett nytt hem åt dig - då skulle jag ordna det. Men... Ditt bäst före datum...

I denna röra tror människorna att jag ingenting begripit, fattat och förstått. Men flyttkartonger vet jag var det är. Även från insidan har jag granskat dem. Noga. Men jag gör som jag brukar. Tänker. Den dagen, den sorgen.

tisdag 15 januari 2013

Hälsningar från alla möjliga

Min människa är en avundsjuk typ. Inte typ, så där som en generation ungdomar sa. Inte typ i den mera skurkaktiga ondsinta meningen. Utan en typ med betydelsen sort. Den avundsjuka sorten. Avundsam är han inte. Han unnar mig all uppmärksamhet jag kan få. Han står ut med att folk först frågar efter mig och någonstans i tredje hand undrar över hur han mår.

Men så gott som varje dag kommer han hem och räknar upp personer som frågat efter mig och hälsat till mig. Han hälar från två av damerna i syföreningen. En pensionerad präst. En kattälskare som kände igenom honom från mitt porräventyr (fastnade i ett porrfilter en gång för länge sedan). Han hälsar från barn. Till mig. Från biträden i affärer. Från en taxichaufför. Och jag slickar i mig. Katter är kända för att göra just det. Slicka i sig. Onyttig grädde, blöt burkmat, hälsningar och komplimanger.

Någon enstaka gång får han en hälsning från en gammal kamrat från ungdomsåren. Det är då avundsjukan slår till. Lite fler hälsningar även till mig vore mumma, kan han säga till mig. Jag tål ju att höra det. Men han skulle aldrig tillstå det inför vänner och kamrater. Då måste du själv börja hälsa till en och annan, med flera, påpekade jag. Så det finns något att återgälda... Denna blogg är liksom min hälsning. Den tas emot personligt. Därför hälsar folk till mig, sa jag inte utan en viss belåtenhet.

Han brukar fnissa åt folkrörelserna på facebook. En del får alltid 98 eller 73 gillanden. Horder klickar sig fram på deras inlägg som gällde det att picka matnyttiga korn. Ibland gör jag det också, erkänner han öppenhjärtligt. För mig. Men varför fortsätter folk att klicka på sin lilla gillaknapp när numerären passerat 34? Är det meningsfullt? Undrar han. På detta närapå filosofiska spörsmål saknar jag denna gång ett svar.

Folk vill kunna flika in i små samtal att de ibland gillar vad biskopen si eller författaren så skriver. Status by association, påstår människan. Och klickar gilla på ett inlägg som ingen annan ens verkar ha läst. Du är bara avundsjuk, säger jag då helt frankt.

Han funderar en kort stund innan han svarar. Inte i tävlingskategorin: få flest gillningar, det kan du inte mena? Heter det så? Gillningar? Eller gillanden? Spörjer han med tvekan i rösten. Nej, kommer det sedan, det räcker gott med att jag gillar något av det jag knackar ner på facebook. Och det är roligt att få det erkännande ett gillande innebär.

Jag kan i alla fall hälsa dig något, sa jag då. Han sken förväntansfullt upp. Jag vill hälsa dig genom att säga god dag. Och därtill vill jag foga synpunkten att jag gillar att småprata. Med dig. Det är min egen och personliga åsikt. Adjö, blevb min avskedshälsning innan jag trippade min väg. Till datorn och facebook. För att se om det överhuvud taget fanns något jag verkligen gillade. Där.

Om inte annat gillar jag att pilla på knappar med mina skarpa och vassa klor. En gillaknapp duger gott...

söndag 13 januari 2013

Öppen dörr

Så gott som varje morgon frågar min människa om jag vill gå ut på balkongen. Det spelar ingen roll om det så är värsta tropikvärme eller ruggigaste sibirienkyla. Vill du gå ut på balkongen? Frågar han vänligt. Och jag reser mig genast och går fram till balkongdörren. Mest för att visa att jag verkligen förstår vad han säger. Det är det inte alla som gör. Förstår honom. Eller begriper vad som kommer över läpparna hans. Han hoppar ofta över ett led. Eller två.

Då öppnar människan dörren och jag känner mig tvingad att gå ut. I dessa dagar för att ligga på bottenfryst betong. i snöfall och isvindar. Visst kan man ibland lyssna på småfåglarna. Drömma om att jaga dem. Men för det mesta vill jag inte gå ut dit. I det obehagliga vädret. Men att jag går ut beror på en enda sak. Jag är beredd att göra allt för min människa. Precis allt. Även det jag intensivt avskyr. Den här katten vill faktiskt INTE gå ut på den läskiga balkongen. Bland snö och is.

Jag har bara inte hjärta att berätta det. För människan. Som vill mig väl. Ordnar det bra för mig. Med sin balkong.

torsdag 10 januari 2013

Kattens ansikte vänt mot människan

Varför ser du på mig så där, frågar människan mig. Han känner sig ofta uttittad. Nära på bevakad. Granskad. Kontrollerad. Konstigt nog. Vid det här laget borde han veta och förstå. Vi har delat lägenhet och hushåll i flera år. Mitt ansikte är vänt mot honom. Som vore relationen något andligt.

Kattens ansikte vänt mot människan. För att jag bryr mig och vill förstå. Vad han tänker göra härnäst. Är han på väg någonstans? Ska jag följa med? Vill han mig något?

Mitt liv handlar om detta. Att vara uppmärksam. Även om jag har stort oberoende. Integritet. Så hör jag hemma i handlingen. Jag samspelar. Intensivt. Följer jag med. Om det så är i processen att tillverka en paj. Eller i konsten att sätta tulpaner i vatten. Sprätta kuvert. Lägga tvätt i högar.

Ibland vill jag intensivt vara med. Och riskerar därför att åka med ner i tvättkorgen. En annan risk är att bli snubblad på i hallen. När ytterkläderna ska av. Eller på. Till med om natten. Glittrar mina ögon. Håller jag mig nära. Närmare ändå. Allra närmast och lite till.

Men så kommer gryningen. Ljuset anas. Och jag vänder än en gång mitt ansikte mot människan. Forskande. Uppmärksamt. Tillgivet. Och ser.


måndag 7 januari 2013

Uppmärksam och beredd

Om uppmärksamhet gav inkomster skulle jag vara stenrik. Minsta ljud väcker mig. En liten knarrning i en golvtilja gör mig alert. Oväntade akustiska fenomen, dova smällar, motorcykelmotorer på högvarv, en sopmaskins morrande väcker min vaksamhet. Bredvid mig sitter min människa, loj och trög. Kanske är det därför jag, Sixten, the cat, bryr mig.

Någon måste vara beredd. Här i huset är det jag. Alert, påpasslig (!), uppmärksam och snabb till aktion. Jag kan inte anförtro honom den uppgiften. Han är alldeles för ouppmärksam. Olyssnande, om man så vill. Jag kan se avslappnad och försjunken ut. Det är en vanlig kattlig list. När man minst anar hur fokuserad jag är - då kan jag sätta fart. OM det skulle behövas.

söndag 6 januari 2013

Hög svansföring

Hög svansföring! En tillgång för katter. En brist hos människor. Något de inte brukar vilja bli beskyllda för. Att ha. Hög svansföring. Eftersom de då framstår som mer än godtagbart stolta och självsäkra. Trots att de bevisligen saknar svans. De får nöja sig med en kota i ryggraden. Som inte längre är lämpad att vifta med.

Själv talar jag med svansen. Nej, jag talar inte med svansen. Som i samtal, diskussion eller konversation, Svansen talar jag med, som i kommunikation. Särskilt min höga svansföring är uttrycksfull. Ett tydligt, hej, här är jag! Den säger, jag hälsar dig! Eller signalerar, hur mår du - jag mår bra.

Så min höga svansföring är jag stolt över. Min svarta svanhalsformade svans lyfter jag självsäkert mot taket. Inte olikt en flagga hissad mot höjden. Synlig vida omkring. Som en vänligt vinkande hand. Den som vill veta hur jag mår och om jag är vänligt sinnad - kolla svansen. Hög svansföring är helt enkelt min utsträckt hand. Eller tass.

lördag 5 januari 2013

Lite rock and roll

Berusning är förrädisk. Människan vet det. Även jag har erfarenhet. Minsta lilla kattmynta och jag spinner loss. Rock and roll blir det på köksmattan. Där snurrar jag och vrider mig som en hip-hopens streetdancer. Oförmögen att kontrollera mig vacklar jag runt. Stryker mig mot allt som står i vägen. Som tur är lämnar myntan ingen baksmälla efter sig. Jag blir snart någorlunda normal. Samtalsbar. Kontaktbar och trevlig. Igen.

Det nya året får jag nog hålla igen lite grann. På kattmyntan. Annars blir detta år alldeles för snurrigt. Det räcker väl med att jag ska flytta. Byta lägenhet. När min människa drar sig tillbaka. Blir pensionär. Tror jag det. Inte kan han sitta still. Låta bli att göra en massa saker. Hans pensionärsvänner har aldrig tid. De är värre än ungdomar, suckar han. Men man vet aldrig. Det är lätt att bli försoffad. När TV:n har dundereffekter. Som på biografen. Ungefär.

Blir han för stillasittande. Får jag väl smuggla ner lite kattmynta. I morgonfilen. Lite rock and roll måste vi ha!

torsdag 3 januari 2013

Vana eller instinkt

Människor har vanföreställningar. De tror, alltså mina människor, att jag som katt sitter fast i en tvångströja. De har dock svårt att bestämma sig för om det ska kallas vanans makt eller instinkt. Som om vana och instinkt vore detsamma.

Mina vanor kartlägger de. Och finner upprepad glädje i att diskutera. Om jag ska göra på något annat sätt. Bryta mönstret. Nästa gång. Jag behöver mat, gå på låda, jaga, sova, smyga eller bara vila. Som om de själva vore vanebefriade. Ha! De är sådana vanedjur att jag tycker synd om dem. Även jag iakttar. Funderar och tänker på hur de gör när de ska ägna sig åt vad det nu är de gör.

Skriva brev och datera dem. Äsch, ropar min människa. Han skriver fortfarande 2012 när han daterar sina brev. Helt uppslukad av sin vana. Jag vet att det brukar släppa fram emot mars. Tala om att vara sin vana trogen.

Eller frukosten. Den är rituellt tillagad. Jag kan inte se mig mätt på hans förutbestämda turer i köket. Såvida han inte snubblar. På mig. Som tigger mat. I rättan tid. Stereotypt är hans beteende, så det förslår. En mjuk smörgås. Därefter en hård. Samma pålägg. Ja, inte samma. Men lika dant. Av samma sort som varje annan morgon. Ibland muttrar han för sig själv: same procedure as every year. Tidningen ligger lagd på samma sätt varje morgon. Fem centimeter till höger om kaffekoppen. Den som först fyllts med tre centimeter het mjölk. Därefter med kaffe.

Efter frukost lägger han sig tio minuter. För att hämta andan. Ladda för dagen. Sedan gör åtgärderna som på ett radband. Passande för klerikala typer. Som min människa. Rakning. Tvättning. Klädesletning. Påklädning. Datorstart och epostkoll. utgrävning. Av min låda. Insamling. Av sådant som skall tas med till jobbet. Så där håller det på. Frågar man mig tror jag att det mesta är instinkt. En inneboende känsla för att göra vissa saker i ordningsföljd. I rätt ordning. Sådana känslor har även jag. Men långt mindre än de varelser som bor här. Hos mig.

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...