måndag 30 december 2013

Prickig tapet

Dåsaredagarna har varit många. Äta, sova, slappa. Mer än lovligt mätt har jag blivit. Trots att jag knappt fått smaka på julbordets överflöd. Skinka, köttbullar, korv.  Min människa har ändrat maten. Min kostcirkel. Nu blir det inte så sällan bitar i sås. Sådan föda kan man stoppa i sig på olika sätt. Mitt är oslagbart. Jag slickar inte i mig såsen och tar köttbitarna sist. Nä, det är ingen sport

Med en försiktig tass och vass klo spetsar jag en köttbit och för den belevat till munnen. Tuggar eftertänksamt och med njutning i mig maten. Men det jag inte gillar är såsen på tassen. Det klibbar och kladdar. Genast skakar jag tassen med kraft. Så det stänker och far. Min lilla mathörna har numera oftast prickig tapet. Den är som vore den sprejad. Med sås. Men visst var den väl helt vit. Utan bruna prickar?

Människan får stup i kvarten fara runt med trasa. För att torka rent. Jag gissar att köttbitar i sås snart tas bort från menyn. I väntan på sådana beslut dåsar jag bort ännu en stund. Ganska mätt och belåten.

tisdag 24 december 2013

Brottarskinka och paket

Det vankades skinka denna morgon. Som extra tilldelning. Efter den vanliga blöta kattmaten. En skinkbit är aldrig fel. Den kan man leka med en stund. Kasta iväg. Hoppa på. Tugga i sig. Mitt bordsskick är inte så belevat. Fint och ordentligt. Mera rakt på sak.

Men ätandet är mig ett sant nöje. Jag roar mig med maten. Foodfight är vad det är. På riktigt. Inte en massa släng och slabba ner din granne. Så mycket. Du bara kan. När det blir matkrig i amerikanska filmner. Ojar sig min människa. Ska det där vara roligt, säger han uppgivet. Ledsen för att han inte förstår. Uppbragt över att man behandlar välsignad mat så respektlöst.

Jag slänger med min mat. Just för att jag respekterar den. Den ska ätas upp efter en kamp. Om än inte riktigt likvärdig och jämspelt. Först då har jag gjort mig förtjänt av den. Brottat ner den. Hållit fast den. Låtit den smita. Jagat rätt på den igen. Märkligt hur mycket en liten skinkbit klarar av. Tänker jag.

Julafton är det. Paketen ligger utspridda. Lite här. Lite där. Mina har jag runt omkring mig. Håller som bäst på att bryta mig in i dem. Vilket är lika svårt som att slå in dem. För en katt i alla fall. Paketinslagning är en konst. I Japan. Men för mig är det knepigt. Snörena trasslar sig. Det slutar oftast med att paketet ligger naket. Själv är jag inlindad i glänsande snören. Fjättrad. Oförmögen att röra mig.

Upptäckten är inte så rolig. Då ropar människan till medmänniskan. Har du sett! Vi har fått ett paket. Nu blir det kul i jul! Undrar vad som kan finnas i det. Sixten, kom fram får du se vad vi har fått. Då morrar jag ilsket bland guldiga och grönmetalliska snören: sluta larva dig!! Ser du inte att jag är här. Sitter fast. Släpp loss mig! Du ser väl att det är jag!  

Tyst, säger människan, lyssna! Jag tyckte jag hörde något? Hörde du det också. Säger han till henne. Medmänniskan. Kom fram Sixten, det här måste du bara se. Det festligaste paketet sedan Hedenhös. Det är som något ur Harry Potter. Det rör på sig...

söndag 22 december 2013

Julklappar och skymning

Detta år har vi inte slagit in så många julklappar. Som brukligt. Men några ska i alla fall komma farande från landet i väster. Där är några kattleksaker utlovade. Sådant gillar jag, Sixten, the cat. Annars är jag inte mycket för presenter. Leksaker går dock an.

Men pärlor och paljetter på skotskrutiga västar eller stickade kroppsvantar - nej det tar jag inte på mig. Då slåss jag. Man har sin stolthet att tänka på. Det borde människor göra. Tänka på. Min människa är emot kläder. Ja, inte alla slags kläder. han brukar vara klädd. Men kattkläder har han svårt för. Så det låtar han bli. Att sätta på mig. Vilket jag är honom tacksam för.

Glömde att säga att en och annan godbit kan förstås få ligga i något paket. Känner jag bara doften kan jag nog bryta mig in. I paketet. Doftar det blott stickat ylle låter jag bli. Men kattmynta och kalkon är en oslagbar kombination. Då ryker snören, lack och papper. All världens väg. Eller hur?!

Vi slipper granen. Min förtjänst. Efter att ha klättrat i några julars granar. Och efter att ha tuggat på glittret. Har trädet inte tillträde. Till denna vår lägenhet. Stickigt enris har vi fått nöja oss med. Nu inför julen. Trots att jag är envis får enriset vara.

Min julklapp till människorna är att jag lämnar de flesta dekorationerna ifred. Möjligen ska jag krypa upp i någons knä. Lite extra. När det skymmer. Ska vi kura ihop oss framför levande ljus. Och kura skymning.

torsdag 19 december 2013

Lussekatt på fat

Det är svårt att gilla sådant. Att bli liknad vid den onde själv. Som man gjorde i historien om ett bakverk i advent med saffran i. Lussekatter brukar jag vanligtvis inte skriva om. Det blir så tydligt och  uppenbart. Att jag försöker göra en poäng av deras namn. Människan har läst högt. Från nätet. Om den onde och katter:

Enligt en tolkning var det i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Enligt sägnen gav djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan.

Så sägs det. Om lussekatter. Jag känner inga katter som slår små barn. Vi är extra försiktiga när vi fyrbeningar möter små tvåbeningar. Vi kan faktiskt skilja på smått och stort. Men även de små behöver få veta var gränserna går. Men att slå barn, så förfärligt. Och förbjudet. Inte ens på 1600-talet höll katter på med sånt. Människor visste däremot mindre då, om barns rättigheter. Någon barnkonvention hade man inte fått till. Ännu.

Jag äter inte lussekatter. På sin höjd leker jag med dem. Glömmer någon en lussekatt på ett fat. Blir jag som Zlatan. Jag dribblar, nickar, och gör konster med hela kroppen. Skjuter lussebullen under en bokhylla. Där den förhoppningsvis ska hittas. Innan vårdagjämningen...

tisdag 17 december 2013

Timpenning för kaffedrickning

Nyss levererades varor till hemmets dörr. Min vana trogen intog jag en vaksamhetens post. På lagom avstånd från dörren. Med god utblick över besökare som bar in paket i lägenheten. En vaktande katt är jag. Man behöver ha uppsikt över det som sker. Vad som helst ska inte kunna hända. Inte om jag får råda.

När man lagade balkongen i min förra lägenhet. Satte jag mig innanför balkongdörren och höll uppsikt över hantverkarna. Så de gjorde vad de skulle. Jag förstod att de kände sig bevakade. Kollade. Nästan utstirrade. Men jag betraktade med upphöjt lugn deras arbete. Följde varje rörelse.

Ofta har jag hört människan beklaga att han en gång bjöd en trevlig tvättmaskinsreparatör på kaffe. Och sedan fick betala ytterligare en timmes arbetstid för denna vänlighetens gest. Dyrt nöje! Timpenning för kaffedrickning! Dyrt! Säger människan. Att det blev. Mycket dyrt. Ett terapeutiskt hantverk måhända? Nu blir det sällan kaffe. Man får i samband med reparationer och underhåll hålla till godo med mig!

Jultal och julkrubba

Jultal är på gång. Inte tal som 17 eller 43. Muntliga tal handlar det om. Sådana som avhålles. Vid varje julbord reser någon  sig upp, tar ordet och tackar. Särskilt. Antingen för maten och gemenskapen. Eller för att just alla som där och då ätit upp julbordet varit så duktiga. Ja, de åt inte upp bordet. Som tur är. Utan det som fanns på faten. Ovanpå bordet. Men duktiga hade de varit. Som de borde, som sig bör. Under året. Tackelitack, säger någon. Stort tack för att ni är så duktigt bra, bra duktiga. Som vi haft det. Är det ofattbart bra att ni varit så målinriktat utmärkta och uthålliga.

Presenter och blommor fördelas. Bland de närvarande. Som alla varit duktiga. Hur vet jag det? Jag är duktig inte bara på avlyssning. Som när min människa berättar för medmänniskan om vad han varit med om. Han brukar upprepa en episod. Som om han hakat upp sig. Det var när en anställd reste sig vid julbordet och sa: jag är så glad för att vi fick komma hit och julkrubba! Ja, ja, krubba har flera innebörder. Jag är dessutom som vänlig katt extra bra på förhörsteknik. Jag ställer väna frågor, skickligt formulerade. Och får svar.

Till och med statsministern håller jultal. Men inte vid julbordet. Han säger inte tack till alla som varit så duktiga. Då får jag passa på. Att ta tillfället i akt. Att tacka alla som verkligen varit duktiga, flitiga och intresserade. Blommor har jag inte. Att dela ut. Möjligen ett blomstrande språk. Håll till godo med strössel av adjektiv. Hjärtinnerligaste tack för strålande engagemang och livaktigt deltagande. I alla möjliga sammanhang. Särskilt i vänlig uppmuntran. Som även riktats till en tänkande katt. En skrivande fyrfoting som rikligen och vänligast belönats med nosbuffar och andra muntra tillrop.

Året har varit långt. Mer än 300 dagar. Själv har jag inte orkat med. Att meddela mig till alla bloggläsande kattvänner när och fjärran. Inte varje dag. I alla falla. Men just idag. Håller jag ett fryntligt, godmodigt och juligt tal. Tack ska ni ha för att ni är så duktiga! För er insats!

För egen del kan bloggandet fortfarande kännas glädjerikt och lustfyllt. För en katt som frotterar sig bland hermeliner. Nu får det räcka. Med en tillönskan om ett verkligt firande av den goda julen! Glöm nu inte bort. Att tala med varandra under julen. Det är överlägset det bästa. Av alla jultal!

fredag 13 december 2013

Halvhemligt avlyssnad Lucia

Innan jag ens skrivit vet någon det. Nu tänker jag inte på några gudomligheter. I himlarymderna. Inte på någon stödjande närvaro. Mitt i min dagliga tillvaro.

Detta handlar om ett obehag. Jag har en bestämd känsla av att vara bevakad. Övervakad. Påpassad. Smygeligen avlyssnad. Av mera jordiska krafter. Underjordiska. Därför tar jag det lugnt. Med att säga vad jag har på hjärtat. Försöker låta bli att diskutera politik. Registrerad kan man bli. För att man följer med. Bildar sig en uppfattning. Uttrycker en åsikt. Är allmänbildad. Det är inte roligt att avlyssnas och registreras. Särskilt inte för en katt som är van. Att ta sig fram. Utan att märkas. Ljudlöst. På ett dukat bord. Som nobelpristagaren Munros noveller. Till exempel.

Olaglig avlyssning har jag hört. Finns bland både folk och fä. De som jag vill ska höra på, lyssna på mig, på vad jag har på hjärtat. Kan jag tala med. Hemmavid. Utan elektronik.

Min lösning, mitt motmedel, är att jag vilar. Ligger tyst och stilla. På en varm DVD-spelare. Draperad över ett färdighamrat tangentbord. På diskbänken. När diskmaskinen värmt upp den. En radio kan också gå an. Men numera är de så smala. Apparaterna. Så att varje välbyggd katt. Får problem. Att hålla sig kvar.

Musslan Pettersson, chefslig smygavlyssnare. Kängbeklädd katt. Ska få. Höra ett och annat. Om han kommer i närheten. För min del avlyssnar jag denna dag mera förnöjsamma sammankomster. Halvhemligt. Jag låtsas ointresserad. Men de spetsade öronen avslöjar mig. Nästan genast. Jag avhör med njutning. Luciasångerna från en mig närstående kyrka. I de sammanhangen. Är det bara bättre ju fler som hör! Det du Musslan!

torsdag 12 december 2013

Vem talar, vem lyssnar?

Alltför sällan kommer jag åt telefonen. Den är oftast upptagen. Någon här i familjen pratar. Med någon annan. Ofta långt borta. Enstaka gånger får jag ett ord med i laget. Men det måste vara något tjall. På linjen. De jag försöker prata med. Förstår ingenting. Vad rart du jamar, kan de säga. Sixten, ropar de skrällande högt, hör du mig?

Jag hör. Bättre än de flesta. Mer än människor. Betydligt mycket mer. Sixten, lille gubben, händer det att någon kläcker ur sig. Över telefonen. Hur går det med magen? Har du varit på lådan? Man får hoppas att avlyssningsanstalterna FRA (Förfärliga Rumpnissars Avlyssning) och NSA (Någon Ser Alla) inte lyssnar. De kan tro det är kod.

Skype är mera min kanal. Någon knapptryckning så ser man folk. Och fä. Men vet aldrig vem som svarar. Eller lyssnar. Kanske gör chefen för KKS, Katternas Kängklädda Smygavlyssningsdetalj, det. Hackar konversationer. Lyssnar lystet. I det fördolda. Trots att han förnekar. All olaglighet.  

Jag hör bara det jag vill höra. Och inte ens det. Här har inte hörts nästan någonting. Tvärt om. You know! Kan han säga. Musslan Pettersson. Här fångad på bild. Från en sällsynt presskonferens. Utan press.


tisdag 10 december 2013

Nobelfest i en garnkorg

Nobelfestens dag, den 10 december - har blivit en ny helgdag. Så vardag det är, såsom i år. Spridningseffekten är storslagen. Överallt äts det. Festmåltider. Det bjuds på nobelmåltid på dagis. Småbarnsavdelningen är uppklädd till tänderna. I grundskolan stor festbankett med bordsservering. Utdelande av fredspris. På hemmet, där de gamla sitter och väntar, leker man också.

Själv tillbringade jag nobelfesten i hemmet. Mina människor ömsom tittade, ömsom sov. Själv låg jag ihoprullad i medmänniskans garnkorg. Där är det mjukt och varmt. Man ser ett hörn av televisionsapparaten. Om man kikar mellan korgens spjälor. Då ser det ut som de rör sig. Dessa finklädda dockliknande varelser. Som i en kostymfilm.

Jag är måttligt intresserad. Av att sitta i timmar och se på. När andra äter. Då föredrar jag att vila en stund. Krypa upp i någons knä. När jag så vill. Och hellre än att se andra lassa in festmaten. Äter jag själv.

måndag 9 december 2013

Konsten att gå ner i vikt

Dietföreskrifterna har ändrats, sa vetrinären. Nu går det bra med blöt mat. Torrfödret kan ransoneras. mera. Några hundra gram blöt mat om dagen fördelat på morgon och kväll ska duga. Sa hon. Som inte är katt.

Själv är jag missnöjd. Det är för mycket vatten i födan och för lite substans. Biter man så riskerar man att bita sig i tungan. Inget tuggmotstånd. Ska födan verkligen vara som diskvatten? En munsköljning? Som om jag vore fastande. Så här i advent. Så ortodox är jag inte. Ännu. Som tur är finns det krukväxter. De ska brandskattas. Bladen tuggas sönder. Stjälkar perforeras.

Funderar på att demonstrera. Överväger andra aktioner. Klappvägran. Postrivning. Pappersstugg. Här ska jamas tills faten blir välfyllda. Hela dagen. Vad försöker de göra, dessa människor? Utbilda mig i konsten att gå ner i vikt? Svälta mig. Göra mig mager?

Så är det, ropade människan just då från vardagsrummt. Om han hört mina tankar? Vem vet? Han är lurig. Den där.

Kattens öra - en parabol mot rymden

Jag hör. Mer än de flesta. Människor kan förstå. Med min paraboler till öron. Som jag kan rikta åt olika håll. Samtidigt. Jag pejlar in ljuden. Skulle det komma signaler från rymden. Är jag säker på att jag skulle höra dem. Först. I detta hushåll. Människor är nämligen mer än lovligt hörselhämmade.





Inte jag. Till och med håren i mina öron hjälper min utmärkta hörsel. Till högra nivåer. Allt hör jag. Infraljud. Om sådana har människan läst för mig: Infraljud är ljud med frekvens lägre än 20Hz, det uppstår i tex. kraftverk, flygplan, ventilationssystem, vulkaner och kraftiga vindar. Det kan också uppstå i bilar när man vevar ner rutorna, då bildas det luftvirvlar som skapar infraljud.

Och ultraljud. Hundvisselpipor och fladdermössens sång. Därför är det en plåga när tvättmaskinen centrifugerar. Infra- och ultraljudskakafoni! Dessutom skakar skåpen. Glasen klirrar mot varandra. Golven vibrerar. Oväsendet är outhärdligt. Som en vrålande dinosaurie. De vårlade säkert. Så skräckinjagande som de verkar ha sett ut. När maskinen återgår till vanlig tvätt. Med mycket vatten. Skvalpar det mera. Uthärdligt.

Jag hör. Sopbilen som slaskar i sig vårt avfall. Den slamrar och gnisslar. Skrapar och dundrar. När den ger sig av. Till nästa kvarter. Kan jag äntligen slappna av.

Jag hör grannarna steg. Små barn som trippar lätt. När de inte klampar fram. Deras parkettgolv knarrar. Pianoklinket från den lägenheten. Går genom cement och betong. Men är inte så störande. Endera dagen blir det säkert musik. Av det eviga plinge-plongandet. Jag lever på hoppet.

Jag hör en rullstols däck genom ytterdörrarna. När de smygrullar fram emot husets hiss. Jag hör motorn på vinden som vinschar hisskorgen upp och ner.

Mest av allt hör jag om det finns stål eller järn. I röster. Då jamar jag min protest. Här ska vi vara vänner. Och hör sen!

torsdag 5 december 2013

Varför river katten mig?

Sixten, kan du svara mig på en fråga, sa människan. Jag såg genast upp på honom för att ta reda på vad han egentligen ville. Med människor vet man inte så säkert. De säger en sak och menar en annan. Kom hit, ropar människan när han egentligen menar: Gå bort! Sluta kloa på min kostym!

Varför håller du ibland fast min hand med framtassarna och river med baktassarna? Jag vet genast varför han frågor. Han har nämligen på sin högerhand långa och korta rivmärken. Nästan som om jag skrivit SOS på hans hand med morsekod. När det i själva verket står God Jul!

Min människa var på julbord på Karlslunds Herrgård med sina gamla arbetskamrater. Igår kväll. Så särskilt gamla är de inte, men arbetskamrater kan man inte kalla dem längre. Även om de varit arbetskamrater mycket länge. Nu är de bara före detta. Arbetskamrater. Men tar man bort arbetet. Så kan man slå fast att kamrater är de fortfarande.

Där på festen hade någon satt två starka strålkastare utanför ett fönster. De lyste på honom. Fasadbelysningen. Ett kallt, avslöjande och oerhört starkt rampljus. Mensku (människan) såg ingenting. Det var ett under att han fick i sig sill och skinka. Han tror i alla falla att det var vad han åt. Tänk om han mumsade på dekorationerna mellan faten? Andra såg desto bättre. De som slapp strålkastarna. Genast upptäckte någon hans hand. Och undrade om han redan burit hem julgranen? Repig som han var. Icke, svarade han, detta har Sixten gjort. Han har skrivit en liten julhälsning till alla jag möter, eftersom han inte är säker på om jag verkligen hälsar till dem. Från honom. Nu kan de läsa den alldeles själva.

Så där gör vi när vi leker. Och när vi jagar. Säger jag, Sixten, the cat, då. Det är en beprövad konst att ålla fast och klippa till samtidigt. Ungefär som boxare gör, fast de inte får. Eller brutala ishockeyspelare. Som inte heller får. Har man otur slår leken över till jakt. Och då rispar jag nog lite för mycket. Men det är så svårt att hålla sig. När man äntligen fått fatt på en hand.

Ja, ja, suckar människan. Jag vet hur det går när man tar sin hand ifrån dig. Handen blir full av jul. Massor av röda märken...

måndag 2 december 2013

Löv i dimma


Efter timmar av avslappnad meditation får jag lust. Att formulera mig. Bli Sixten, the poet. Men jag tänker inte säga något till människan. Han är kritiker. Negativ till det mesta. Finnare av brister. Och fel. Men att öva sin förmåga att se och sätta ord på upplevelsen. Kan aldrig vara fel. Jag sitter i fönstret. Så även denna årstid. Disigt. Är det där ute. Där betraktade jag hösten. När de gulnade löven föll och den svarta fågeln vände hemåt---

Katten vakar lugn
Löven faller i dimma
en koltrast lyfter

Röd gris

Min människa säger ofta: Sixten, du är envis som en röd gris! Varför nu röda grisar skulle vara värre än skära, bruna, svarta eller spräckliga? Envis - javisst. Röd gris - aldrig!

Man måste vara uthållig. Annars får man inte som man vill. Jag vill mycket. Vilket ställer höga krav på viljestyrka och envishet. Jag har goda förebilder här hemma. De ger sig inte så lätt, människorna. De lockar och pockar. Försöker avleda och vilseleda. De låtsas och förställer sig. Bara för att få sin vilja igenom. Med mig.

Då tittar jag på dem. Stirrar. Glor. Den tittleken brukar jag vinna. De prövar alla möjliga och omöjliga knep. För att förvirra mig. Men inte lyckas de med det. En katt som vill ha skinka - ett slags röd gris - avleder man inte så lätt.

lördag 30 november 2013

Strunta i advent - ge mig en julklapp

Vilken fest! Människan bär upp kartonger från källaren. Han bär ner lådor från vinden. Jag blir förtjust. River och sliter i kartongerna. Klättrar på lådorna. Far runt. Fram och tillbaka. Hoppar och står i. Fram plockas ljusstakar. Dukar. Pynt. Det kallas advent. En tid före jul. Före, hör du det Sixten! Människan tar i. Nästan ryter. För han tror jag förstår bättre. Om han talar högt. Och starkt. Nästan överallt tror man att julen redan startat. Satt igång.

På gården lyser julgranen. Vacker. Men tidigt. Min människa ojar sig. Oj, oj, oj. Så säger han. Som om han hade tandvärk. När det bara är en tjuvstart. Det handlar om. Julen blir mindre rolig. Om inte advent får komma först. Envisas människan.

Jag bryr mig inte. Lika mycket. Det går ju inte bra att säga: glad första advent. God advent, låter lika osäkert som skör is. Därför tillönskar jag människan: en riktigt God Jul. Redan första advent. Han skakar på huvudet. Gungar fram och tillbaka. Under djupa suckar. Oj, oj, oj, kvider han. Lugna dig, säger jag då. Du blir bättre till mods om du klappar mig lite grann. Så ge mig en julklapp, fortsätter jag. Dröj inte. Vänta inte. Julklappar. Nu! genast! 

onsdag 27 november 2013

Har ni hund?

Har ni hund, frågade en av gästerna. Som fick syn på mig. Där jag låg på människornas överkast, ett lapptäcke. Halvsovande. Snusande och suckande. Vad är det för sort?

Bulldogg, sa människan och log förstulet.
De är mysiga, svarade gästen och nöjde sig. Hade inte Winston Churchill en så´n där? Men är de verkligen så där svart-vita?
Vår bulldogg är det, sa människan och ropade till mig, eller hur, Sixten?!

Då lyfte jag på huvudet och ropade, ta på er glasögonen! Ni missar ju allt vackert och fint! Jag är för sjutton ingen bulldog! Här vilar världens mest ovanliga varelse: den svart-vita svenska tigern! Vore jag inte så förbaskat trött skulle jag ryta. Och vråla.

måndag 25 november 2013

Mera mat! Fyllda fat!


Vilket kök tillhör du? Kerala? Sichuan? Det skånska? Vi katter har inte så förnämliga val. För mig består alternativen av det som gives. Läggs på faten. För människorna finns det några fler val. Det viktigaste handlar om utportionering. Ska skålarna ständigt vara fyllda med mat så att vi, eller jag, kan förse oss, mig när det passar. Eller ska det bjudas ordentligt morgon och kväll?
Min människa har bytt modell. Till min irritation. Nu får jag en välfylld skål mjukmat om morgonen. Och en om aftonen. Däremellan bjuds på vatten! Så när människan dricker sitt förmiddagskaffe. Förväntas jag stirra ner i en tom skål. När han äter lunch. Ser jag så utsvulten ut. Som jag bara kan. Värst är det när han dricker eftermiddagskaffe och mumsar i sig grapefrukt. Eller färska äpplen. Mandariner. Jag hänvisas till att slicka min redan renrakade skål.

När han äter kvällsmat får jag inget heller. Först när han stoppar i sig en kvällssmörgås. Vankas det en fylld skål. Visserligen välfylld. Generöst tilltagen. Men vid det laget är jag vrålhungrig. Äter för fort. Mer än glupskt. Och när maten tagit slut. Har mättnaden inte hunnit halvvägs.
Visserligen är jag modest. Finkänslig. Väluppfostrad. Men så här kan man bara inte ha det. Så jag har bestämt mig för att berätta vad jag känner. Jag kräver ett bättre kök. Mera mat. Fyllda fat. Förmiddagskaffet ackompanjeras sedan några dagar av mina protester. Ilskna jam. Arga jamningar. Så fortsätter det lunch, eftermiddagskaffe och kvällsmat. Än har min människa inte tröttnat. För min del funderar jag på om jag ska byta namn. På honom. Djurskötaren. Som inte sköter sig. Än mindre mig. Men jag väntar. Några dagar. Ytterligare. Sedan kanske. Om inte serveringen förändras.

fredag 22 november 2013

Den skånske japanen


Sensei, hette katten från det skånska bondlandet. I sin ungdom blev han skeppskatt. Befor de sju haven för att till sist ankra utanför Japan. Han steg iland på den klippiga kusten och vandrade genom städer och byar.
Sensei, den svarta katten, tränade svärd så fort han kom åt. Träsvärd blev han mästare på. Hans svenska vänner sa att det är väl som att träna torrsim. Hai, svarade han och gjorde en stilig parad. En rörelsefint som kollrade bort alla motståndare.

Hans pannband var vitt med rött och svart tryck – tassar med utspärrade klor. Sensei har klor. Men han är så skicklig. Att han aldrig behöver använda dem. Men så har han också varit klosterkatt. Mediterat så länge att tiden själv nästan somnade. Klockan gick så långsamt att han förmådde se mer än andra. Under samma tidsrymd. Hann han både fäkta och ta en vilopaus. Andra var strängt upptagna. Med sitt fäktande.

När han talade lyssnade alla. Som kunde. De försökte snappa upp visdomsorden. Hans meningar föll som ordspråk. Till höger och vänster. Den som vill slåss bör låta bli, kunde han säga. Så klok han är, sa somliga. Andra sa, han är inte klok! En cool cat, sa transatlanterna.
Bara för att folk inte skulle bli så lata. Så de slutade tänka. Sa han ofta rena obegripligheter. Mitt i ett samtal kunde sådana gåtor trilla som gnistrande pärlor. Cyklarna sover, de måste väckas! Alla började grubbla. La pannor i djupa veck. Vad menar han? Vad kan det betyda? Man skrev upp vad han kläckte ur sig: Vill du peta i maten – ät med pinnar. Solen har dragit täcket över sig. Alla böcker talar teckenspråk.

Den japanska maten var hans glädje. I Sverige trycker man på en knapp i mjölkbaren. Och in kommer en trött kyckling. Sa han en dag när han ätit en utmärkt vacker och vällagad måltid. Läckra kycklinspett med specialsås. Mästaren har talat, ropade man runt omkring honom. Hänfört. Lyriskt. Och ändå hörde ingen på. Vad han egentligen sa var: tänk! Tänk själv! Vrid och vänd på allting. Bara så får du reda på mer. Än du visste förut.
En dag fick han nog. Sålde sina svärd. Av trä. Åkte hem. Hälsade på sin gode vän, Sixten the cat. Som aldrig kunnat fäkta. Annat än med ord.  Och med några särskilt vassa klor. Sixten heter jag. Som snart har berättat denna historia. Klart.

Sensei har egentligen ett helt annat namn. Vi kan kalla honom Hakon. Han hamnade i sin barndoms hembygd. Gick till Mjölkbaren. Där sitter han varje dag. Försjunken i tankar. Som om han mediterade. Klottrar enstaka ord i en anteckningsbok. Alla som kikar över hans axel. För att se vad där står. Blir förvirrade. De kan nämligen inte japanska. Följden är att ingen heller får reda på vad den svarta katten grubblar på. Tänk om han löst livets stora gåtor? Hur man slipper åldras? Var i lyckan består... Skrev han poesi?

Svärdet i fjärran
ej vasst, ej brukat i strid
hängdes på väggen
Sensei reste till Sverige
längtande till snö och fjäll




söndag 17 november 2013

Nog är nog

Enough is enough, säger människan. På engelska. När han är halvvägs in i en bok. Slänger han den ilsket ifrån sig. Det räcker när det räcker. Nog är nog. Tillräckligt. Strunt är strunt om än mellan fagra pärmar! Så där kan han hålla på. I flera minuter. Måttet är fyllt till bredden. Fånigare än fånigt! När skäppan är full. Har jag fått nog. Han skäller på den arma boken. Som om förlaget och författaren kunde höra. Bara han håller på. Tillräckligt länge. Han får ganska ofta nog.

Katter tål mera. Av lek får jag sällan nog. Ett vanligt snöre bereder mig stor glädje. Då har jag kul. Lajbans. Det kan jag hoppa efter. Högt! Eller kasta mig över. Som vore det en orm. Eller en daggmask.

Men - när jag hoppat. Slängt mig över snöret. Tuggat på det. Dragit i det. Legat och stirrat på det. För att se om det fortfarande lever. Ungefär då. Börjar jag tänka. Dags att dra sig tillbaka. Hos katten är tanke och handling ett. Då reser jag mig och går. Men nog? Nej, det har jag inte fått. Inte än.

lördag 16 november 2013

Mer massage, om jag får be

Det var en gång. För mycket länge sedan. En katt som åkte dit. Fastnade i ett porrfilter. Ja, inte katten. Utan bloggen hans. Den innehöll för många goda ord. Slicka, kela, krama, smeka, busa i sängen, bita... Och ännu flera. Plonk, sa det när spärren slog till. För mycket av det goda är bara för mycket. Tyckte landstingets filter. För mycket av det goda är lagom. Säger en av människans vänner. Alltid när han håller middagstal.

Idag har jag legat i sängen. När medmänniskan ville klappa mig. Massera mig lite. Mjuka upp min nacke. Så där som jag tycker om. Så att jag spinner. Som en motor. Fick jag nog. Det tog stopp.

Den här gången var det inget filter. Som slog till. Det var jag. Plonk, sa det när min tass. Daskade till henne på knogarna. Bara smälla till, inte rispa. Tänkte jag. Men lyckades nog inte så bra. En liten klo kan alltid fastna. I skinnet.

Egentligen tycker jag ju om. Att bli kelad med. Smekt. Masserad. Men ibland blir det bara för mycket. Jag tyar icke mer, härmar människan en gammal TV-serie. Jag står inte heller ut. Då behöver jag få vara i fred. I framtiden ska jag nog ordna kurser. I att upptäcka när människor har passerat lagom. Och hamnat på en ruta. Där det står: för mycket.

Gränsen mellan lagom och för mycket är inte bred. Som en ladugårdsdörr. Eller en gränsövergång mellan Norge och Sverige. Den är hårfin. Och kloskarp.  Om en liten stund. Kort som en slurk kaffe. Då kommer jag framsmygande. Gnider mig smeksamt. Mot närmaste vad. Vad betyder det? Klappa mig. Snälla. Lite mer massage. Om jag får be...

torsdag 14 november 2013

Varför svarar du inte?

Hörru du, Sixten,

Du ska inte tro att du är något speciellt, bara för att du håller på med bloggar. Eller för att du fastnat i ett porrfilter. Rätt åt dig. Förresten så twittrar du ju inte. Så du är redan ohjälpligt omodern. Hade jag dig i närheten fick du smaka på mina klor! Jag kunde riva en reva. I örat ditt.

Du tänker ju inte svara på mitt brev i alla fall. Så jag frågar alltså varför svarar du inte på brev?

Katticus Anonymus


Bäste Katticus,

Någon dam är du inte. Det märker jag på aggressiviteten. Typiskt grabbigt. Räcker det inte med att jag gör det jag gillar? Bloggar. Ska jag känna mig dum? För något jag inte gör? Twitter, är säkert roligt. Om man vill hålla på med sådant. Inte jag. Inte nu. Kanske sedan.

Nu har jag svarat. Så det så. Och undrar du. Så är mina klor också vassa och skarpa. Men du kanske inte ens är katt. Man kan inte så noga veta. Med Er, herr Anony Mus.

Nattinatti!

Sixten, oraklet i lådan

torsdag 7 november 2013

Telepatisk förmåga här och nu.

Jag orkar knappt spetsa öronen. Eller höja huvudet över korgkanten. När människan slår i ytterdörren. Han kommer och går. Rusar iväg och köper mjölk. Dundrar hem. Sticker iväg för att skaffa en lampa. Inte ens de hållbaraste evighetslamporna orkar med hösten. De ansluter sig till mörkret. Som breder ut sig. Han far runt. Hit och dit. Osaligt. Det är höstens fel. Jag är hösttrött. Människan, han är ganska vissen om våren. Det jämnar ut sig. Men för tillfället. Myser jag. Har jag det fint. Här är det gott att vara. Trött.

Idag har han suttit fast. Stilla. På kontorsstolen och enträget hamrat på datorns tangentbord. Där har han visat sin irritation. Frustration. Det kan du inte mena, har han ropat ut i lägenheten. Vad nu, undrar jag. Kan han läsa mina tankar? Välkonstruerade och vackra. Som krusiduller och kurbitser. Ringlande färgglada rankor. I höstfärger, brunt och orange. Brandgult. Men inte är han så mottaglig just nu. För mina telepatiska förmågor.

Hans rop åstadkom att medmänniskan kom susande. Vad kan jag inte mena? Vad är det med dig? Det handlar inte om dig, har min människa då kläckt ur sig. Det var något jag läste. Om att här och nu är det som betyder något. Glöm det, säger han sedan.

Ska jag glömma det som hände nyss, muttrar medmänniskan. Tänker du inte på mig, säger hon sedan. Så kan du åtminstone tänka på katten. Han är mest slö och slapp. Du behöver aktivera honom. Leka! Hoppa och skutta!

Sådana kommentarer är faktiskt värda att spetsa öronen för. Måhända vankas det upptåg och kurragömma? Bara han gubben reser sig från datorn! Ska jag ta mig dit. Sixten, the cat, har inte fått en chans att skriva. Men när den kommer. Ska jag ta den. Frågelådan har varit alldeles tom. Så inspirationen har fått ge vika. För mulna och grå höstdagar. Då man gör bäst i. Att ta det lugnt.

måndag 4 november 2013

Viktigt att softa

Sixten,

Varför måste vi katter sova så mycket? Är det inte att slösa bort tiden?

Tabbyn Robert

Bäste Robert,
Sömn är en verklig tillgång. En gudagåva skulle min människa säga. Vi kan explodera. Tjurrusa. Kasta oss genom ängar och hagar. Eller sovrum och vardagsrum. Tack vare den goda vila. Vi njutit. Själv dåsar jag nog en 18 timmar av dygnets 24 timmar. Påstår människan. Som bryr sig om hur man delar upp tiden. I småbitar.

Sov du så mycket du vill. Eller mindre om du föredrar. Du märker själv vad som passar dig bra. Men ställ krav på dina människor. Att det ska finnas ett antal bra ställen. Att slappa på. Där du kan softa. Slumra.

Vad trött jag blir av att tänka på detta. Nu går jag och slänger mig. I en fåtölj. På en läcker filt. Av mjukaste ylle.

Slut!

Sixten!

onsdag 30 oktober 2013

Kattförtjuste Tomas Ledin jammade

Människan och jag såg på Go´kväll i går. Kattfrågor stod på tapeten. Med en expert. Susanne Hellman Holmström. Hon och programledaren jämförde ökensand med det affärerna säljer för oss att kissa i. Med oss menar jag inte människan och jag. Utan jag syftar på oss katter. Naturligtvis. Inget annat. Skulle människan uträtta sina behov i sand. Fick man nog byta användningsområde. För badkaren. Fylla dem med grus och sand. Gräva ur med skyffel. Till exempel. Få leveranser med lastbil. Verkar opraktiskt.

Vi katter vill göra ifrån oss. Hemma. På ett tillräckligt mjukt underlag. Men det ska och måste tåla. Att spänna sina muskler emot. Det går inte an att sjunka ner i materialet. Madrasser är inte det vi väljer. I första taget. Nix! Njet! Själv föredrar jag material som klumpar sig. Som suger upp fukt.

Min människa får rensa min låda. Varje dag. Annars tar det emot. Både för honom. och mig. Det luktar. Ser otrevligt ut. Människan spolar faktiskt varje gång. Efter sig. Så vill jag ha det. Närapå...

Tomas Ledin har katt. Sångaren. Som gjort nya fina sånger. Om uppväxten i Jämtland. Han besökte programmet. Ville helst diskutera hur en katt har det. Som bor ensam. I staden. Men med människor förstås. Kattmänniskor kallas sådana som han. Tja. Varför inte. Han låter bra. När han jammar!

söndag 27 oktober 2013

Apor har slagit i cymbal


Titta! Han andas! Sa människan till medmänniskan. De stod och betraktade mig som låg utsträckt på sängen. Där hade jag legat länge. I flera timmar. Så skönt hade jag sovit. Djupt.
Så är det! Katter andas. Inte mycket att förundras över. Vi behöver luft. Syre. För att vara riktigt levande. Å andra sidan är vi katter vana. Att människor nästan får yrsel. Faller i trance. När de ser hur vackert och smidigt vi rör oss. De är upprymda och glada. Tills vi gör något opassande. Som att busa med en stickning så maskorna far. Eller riva tapet. Kloa på en möbel. Då låter dessa m,änniskor. Som mistlurar. Som en brandkår på utryckning. Rop och skrik.
Dock. Just nu. Människans utrop kom spontant. Med samma förtjusning som barn ger uttryck åt. När en mekanisk leksaks fjäder blivit uppdragen. Då när ekipaget ger sig iväg över golvet. Uppstår förundran. Inspiration. Leksaken har fått liv. Om än begränsat och konstgjort.

Men Sixten, the cat är inget djur vars fjäder man drar upp. Jag rör mig. Eftersom jag lever. Jag är på riktigt! Verklig. I realtid. Min människa har levt i drömmarnas värld. Till och med som vuxen. Har han samlat mekaniska leksaker. Som man kan dra upp. Med en speciell liten nyckel. Jag har besvärats en del. Särskilt när vi haft gäster. Av ankor som fått fnatt och hoppat omkring som tokiga. Tills de slutligen stannat. Mitt i en rörelse. Då har jag förundrat sett på människan. Han leker, har jag tänkt. Så gör människor när de leker...
Här har krokodiler farit runt och gapat. Apor har slagit i cymbal. En ekorre med yvig svans. Har gjort piruetter. En cyklist med en propeller i mössan har gjort lägenheten osäker. Bilar har kört kors och tvärs. Klart att man blir förvirrad. Människans förtjusning över sådana enkla ting. Har varit ofattbar. Naivt och glädjefyllt har han själv suttit på golvet. Omgiven av dessa plåtskrällen. Som tur är. Har han haft dåligt omdöme. Han har nämligen låtit barn leka med leksakerna. Så nu är det mesta vanligt metallskrot. Det blir lugnare så. Man riskerar inte att bli påhoppad. Av galna plåtdjur som plingar, väsnas  och far runt.

Ankan hoppar inte mer. Det är svårt med balansen. På ett ben. Apan har tappat cymbalerna. Propellern är skrynklig och snurrar inte mer. Krokodilens fjäder är söndervriden. Ekorren är mest vissen. Utan svans. Bilarna krockskadade. Någon använde dem som bollar. Men de studsade inte så särskilt bra. En sak måste jag tillstå. De har haft roligt. Små och stora. Min människa mest. Tror jag.
Nu står människan där och ser på mig. Som vore jag någon förunderlig leksak. Mer ändå. Mycket mer. Det är som såg han på ett spädbarn. Titta! Han andas! Sa han nog en gång för länge sedan. När det låg ett barn i spjälsängen. Som jag sett på fotografi. Från förr.

Jag sträcker på mig. Ser på människorna där de står. Ni behöver inte se så förvånade ut. Det är livet! Säger jag. Livet i mig som andas.

fredag 25 oktober 2013

Gulliga kattungar blir för mycket

Till oraklet i lådan

Du, hur kommer det sig att så många människor tar kort av oss? Och kattbloggar finns det hur många som helst. Nästan. Även jag har en. Varför är det så? Tror du?

En som aldrig frågat förr

Bäste vän,
Detta med bilder och bloggar. Finns det några bra skäl? Visst. Man kunde säga som följer. För dom har väl inget annat för sig, kan man tänka. Eller också har de där människorna verkligen fått syn på oss. Blivit uppslukade av vårt vänliga sinnelag? Men gulliga kattungar kan det bli för mycket av. Ibland står även de mig upp i halsen.

Eftersom vi normalt är ganska tystlåtna. Om man tänker bort somliga marskatter. Då ylas det. Men annars. är det tysta leken som gäller. Då kan det vara skönt att få lätta på trycket. Få säga sitt hjärtas mening! Själv har jag ju till och med startat en frågelåda. För att få säga. Hur jag tycker det förhåller sig.Då kan jag fortsätta säga. Vad som faller mig in.

Men nu kom jag på en sak: kom på något själv! Fråga inte mig. Skriv på din blogg varför du själv håller på. Dinas läsare undrar verkligen. Är det någon mening? Bortsett från att du själv tycks må bra av det. Det terapeutiska skrivandet låses inte in i byrålådor. Göms inte under mattor. Utan publiceras direkt. På det världsvida nätet. Även om det bara läses i trakten av Örkelljunga. Min blogg vet jag läses. Strax utanför Örebro. Och i Slite. Möjligen i Gothem. Samt i San Diego. Och i Italien. Överallt. Skulle man kunna säga.

Slut för idag.
Oraklet Sixten, i lådan

onsdag 23 oktober 2013

Är jag sjuk som blinkar?

Bäste Sixten,

När jag betraktar familjen jag bor hos får jag en så oemotståndlig lust att blinka. Varför är det så? har jag fått någon ögonsjukdom?

Birman Lucy

Kära Lucy,

Viosst har du det. Fått en ögonsjukdom. Den kallas tillgivenhet. Eller jag-mår-bra-syndromet. Min människa har haft samma fundering. Om jag behövde glasögon? Eller ögondroppar? Eftersom jag blinkade så ofta. Han trodde i sin enfald att det var fel på mig. När det var tvärt om. Allt var rätt. Fäör mig. Trivsel. Välbefinnande. En katternas form av lycka.

Människan skrev en gång så här: Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Nu vet han att det är som det ska. Med mig. Och mina blinkningar. Jag och andra katter kan signalera. Med ögonen. Att vi mår förträffligt. Finemang, eller hur! Så blinka på du. Och sjung med i min egen låt:

Blinkar Sixtens ögon jämt
är det faktiskt inget skämt
Kattens blinkning himla bra
inget fel på ögona
Blinkar Sixtens ögon jämt
- allt är gott och väl bevänt!

Oraklet i lådan har sagt sitt. Slut för idag.

Med några välmenande blinkningar
Sixten, the cat

söndag 20 oktober 2013

Min gård är en annan katts revir

Sixten,
En annan katt har inmutat gården som sitt revir. Nu har jag att antingen kämpa för gården. Som mitt område. Eller ge upp och hålla mig undan. Så gott det går. Vad skulle du göra?
Porslinskatten

Kära Porslinskatten,
Dina ord drabbar. Träffar mitt i prick. Utamnar mig. I en frågelåda ska man väl inte erkänna. Men jag struntar i vad man ska. Ditt problem är också mitt. På sommarstället springer en massa machokatter omrking hela året. När jag kommer dit någon eller några månader. Vet jag direkt att andra gör anspråk på vår tomt.

Så vad gör jag. Jag går ut på trappan. När det passar mig. Lägger mig demonstrativt synlig. Kom an, jamar jag kort och gott. Inte vill någon hoppa på mig där. Så trappan är numera min. Man behöver alltså inte hålla sig gömd. Smyga omkring. Försagd och rädd. Vill de där andra lubba runt bland brännässlor och maskrosor. Så får de väl göra det. Bara jag får ha trappan i fred.

Om du inte nöjer dig med trappan. Ta med dig människorna när du går runt och märker ut ditt område. Då är du ganska trygg. Förr eller senare ger sig de andra. Iväg. Och låter dig vara i fred. Några veckor blir det lugn och ro. Men så fort du vänder ryggen till. Åker hem till staden. Kommer de smygande. Varför inte. Jag är numera ganska mycket för. Fredlig samexistens. Vill de slåss. Får de gärna det. Har jag inte hunnit åka hem. Då går jag värdigt in. I huset. Till mig. Och tar igen mig...

Slut på frågelådan. Oraklet i kartongen tackar för sig med
Varma nosbuffar,
Sixten, the cat

fredag 18 oktober 2013

Hur mycket är klockan?

Käre Sixten,

Människorna som bor hos mig går ibland och lyssnar till föredrag på biblioteket. När de kommer hem säger nästan alltid en av dem: vet, du, när de undrar om någon har några frågor? Då får jag sådan lust att ropa jag! Och i det ögonblicket är det som om jag bara måste säga: hur mycket är klockan? Varför säger de så?

Din vän siamesen

Kära siamesen,
Människor kan få för sig att göra en massa tokigheter. De säger sådant de sedan ångrar och inte sällan gör dom det de inte vill. Ibland för att försöka vara roliga. Men ännu oftar för att de inte förstår bättre. Så där håller inte vi på. Nä, nä!

Att fråga vad klockan är är ett människornas sätt att utmana känslan för det som passar. Har föredraget till exempel handlat om konst på Filippinerna. Då behöver man inte veta vad klockan är slagen. Om de inte menar att det är en betydande tidskillnad. mellan vårt bibliotek. Och Manilla. De skulle ju kunna mena hur det egentligen står till med konsten därborta. Om det fanns en klocka för konst hur mycket vore den då?

Nej nu får det räcka. Tiden bara går. Jag undrar själv vad klockan är. Man tappar liksom bort känslan för tid och rum när man håller på med något spännande. Kanske var det så de tänkte? Vad vet jag? Tid är inte särskilt viktig. Inte för mig. För oss fyrfota varelser. Vi kan vänta. Behöver inte fråga. Vad klockan är. Behövs det kan vi känna på oss om tiden är inne. För att stiga upp. Gå och lägga sig...

Slut på frågelådan. Oraklet i lådan har sagt sitt.

Sixten, the cat


torsdag 17 oktober 2013

Tapeten rivs ner. Vad göra?

Äntligen! Äntligen är jag mogen. För att starta min egen frågelåda. Rådgivning är en framtidsbransch. Säger människan. På dem bara. Säg vad dig lyster. Alltså vad du har lust till. Alltid gör det någon nytta. Får man hoppas.

På radion ger psykologen råd. Och journalister tipsar politiker om vad de bör göra. För att vinna förtroende. Som om de skulle veta. Själv är jag som ett orakel. Sittande i en vanlig brun kartong. Därinne tänker jag. Jamar. Ger goda råd. Svarar på det mesta. Om jag får lust. Just nu har jag verkligen en åstundan. Att ge svar.

Första frågan som kom in. Kom med mailen. Nyss.

Till Sixten, the cat

Hej,
Jag har en katt som förstör våra tapeter. Inte bara vid ytterdörren. I lägenheten. Utan även i vardagsrummet. Stora revor blir det. Vad ska jag göra?
Undrar
förtvivlad matte

Hm! Det tål att tänka på. Den första förklaringen skulle kunna vara att din katt. Markerar revir. Det lär hända. Vid ytterdörrar. Men eftersom din katt. River ner tapet i vardagsrummet. Måste du nog söka svaret på något annat håll. Du skriver inte hur länge tapeten suttit där. Fanns det husdjur i lägenheten innan ni flyttade in? Kan det finnas spår kvar. Äsch inte bryr sig din katt om så gamla doftspår.

Jag har någon gång rivit på tapeter. Eftersom de var så himla fula! De gjorde mig sjuk. Jag fick svindel. Trillade nästan omkull. Blev vinglig. Tappade fotfästet. Av chocken över människans bristande omdöme. Läbbiga färger. Fåniga mönster. Upprörd över min människas dåliga smak.

Du får helt enkelt byta tapeter! Skaffa en tapet som din katt tycker om. Ta med honom till äffären. Med tapeter. Eller plocka hem en tapetbok. Läs tillsammans. Ha gemenskap. Välj. Men helst utan fåglar eller fjärilar. Men behåll en liten bit i en låda. Om din katt får tråkigt kan det vara bra att få avreagera sig på den gamla tapeten. Tycker din vän. Sixten, the cat. Oraklet i lådan.

Slut på frågelådan för idag!

onsdag 16 oktober 2013

Grönt otyg

I flera dagar har jag mest velat vara ifred. Velat har jag väl inte. Inte som i tvekat. Snarare velat som i önskat. Estimerat. Sökt. Men inte kan jag låta bli. Att närma mig. Människorna som sitter vid frukostbordet. Eller framför televisionen. Det får vara någon gräns. På avskildheten. När man lever i en gemenskap. I familj. Fjärran och nära. I vila och arbete.

Roligast är att brottas i badkaret. Utan vatten. Inte med människan. han är alldeles för känslig. Blöder och håller på. Det aktar jag mig för. Får jag en tygorm där. Då tar jag hand om den. Grundligt. kastar den upp i luften. Daskar till den. Biter. Rullar runt. Hoppar. Skrapar med klorna. Som krita på en svart tavla. Eller naglar på fönster. Människan ryser. Ropar: SLUTA! 

Ligger stilla som om ingenting hänt. Som om jag hade all tid i världen. Då! Exploderar jag. I en ny attack. Ormen hugger mig i tassen. Jag biter tillbaka. Håller fast den gröna besten med klorna.

Då kommer posten. Jag måste med en gång se. Om jag har fått ett brev. Eller två. Nix. Bara räkningar. Beundrarposten kommer sällan. Nu för tiden. Men det struntar jag i. Ormen väntar. Nu kommer jag. Passa dig. Du gröna otyg!

lördag 12 oktober 2013

Friskt humör, det är det som susen gör


Framför televisionen sitter min människa. Han har högt blodtryck. Eftersom. Fotboll spelas. Själv vilar jag mest. Slötittar. Lystrar när ljudnivåerna ändras. Folk jublar, visslar och skriker. Betraktar människans skiftande sinnesstämning. Som lokal väderlek. När Österrike gör mål blir det regn och åska över hans hjässa. Huvudknoppen hans blir blöt. Mörk blir blicken. Sinnet svart.
När Sverige kvitterar klarnar det upp. Visserligen förblir det molnigt. Men ovädret stillas. Allt tycks ljusna. När sedan det avgörande målet kommer. Ledningsmålet. Då bryter solen fram. Ögonen lyser. Händerna far som höstens lekande löv. Hög luft. Klarblå himmel. Trots att det är natt utanför.

Du har det bra du, Sixten. Så säger människan. Trött av all spänning och berg- ochg dalbanan. Färden mellan undergång och hopp. Han tror att det bara är han som förmår känna spänning. Som blir mörk och förtvivlad i motgång. Och soligt glad i medgång. Kanske har han rätt. Jag är ganska nöjd ändå. Men spänningen älskar jag. När det finns något att smyga på. Bevaka. Attackera. Brottas med.
Egentligen är jag redan ganska spänd. Inför morgondagen. Jag undrar hur glad och lätt till sinnes människan är då? Han kommer att skutta ur sängen. Beredd att möta alla utmaningar. Medgången för fotbollslandslaget (herrarnas denna gång) är bättre än 1000 terapitimmar. Betyder mera än 100 riktigt roliga humorprogram i TV. Hur man nu skulle lyckas få ihop det?

Jag får nog ta fram fotbollen igen. Kan man finta med fyra ben. Luta kroppen åt ett håll och sticka åt ett annat. Då. Blir det inte lätt. För motståndaren. Jag ska genast utmana människan. Bäst att passa på. Så länge det soliga humöret lyser glatt. Heja mänskan, friskt humör! Det är det som susen gör!

onsdag 9 oktober 2013

Livsåskådning för en katt

Livsåskådning, tjatar människan om, är nödvändigt. Livsviktigt. Alla har en sådan. Vare sig de erkänner eller förnekar. Aktivt omfattar en vanlig och utbredd åskådning. Eller passivt befinner sig mitt i en oreflekterad och ogenomtänkt uppfattning. Eller har snickrat, hamrat och hyvlat. Alltså pusslat ihop en egen. Jag var, trots detta utbrott av undervisning, helt oförberedd. På vad som skulle komma sedan. Och du, Sixten. Hur ser din livåskådning ut?

Vad svarar man då? Efter ett antal år i det här hemmet vet jag att en livåskådning innehåller en massa uppfattningar om tillvaron och dess beskaffenhet. Och att den har med normer och principer att göra. Jag tänker inte finna mig i att bli inföst i någon mänsklig fålla. Därför svarar jag med en egen vinkling. Dags för en kort redogörelse. För kattens åskådning i jämförelse med min människas. Vars tro och förtröstan inte är fullständigt olik min. Näraliggande är vår grundhållning. Men det. Det tänker jag inte berätta för honom. Istället säger jag så här...

Har Du sett världen från ankelhöjd? Annat än när du haft ryggvärk och kravlat omkring och kvidit? Har Du betraktat en bokhylla från insidan? Sett böckerna bakifrån? Där inga ryggar med boktitlar skymmer. Har Du känt tryggheten inkrupen i en kartong? Har du spunnit? Har Du satt klorna i en ny möbel. Och där och då känt hur gott det är att rycka, slita och dra?

Har Du som jag lämnat all prestige bakom dig och nöjt dig med att ligga en stund på en matta i solen? Har Du låtit bli att grubbla på hur något blev? Och istället slickat ben och svans? Har Du det? Om inte, hur ska du kunna förstå min livåskådning? Av fullständig närvaro. Av stundens evighet. Av grundmurad tillit. Av lek- och jaktlust? Av tolerans och insikt om egen kraft.

Har du låtit bli att brottas med vem du är? Var du kommer ifrån och vart du är på väg? Om det finnes något efter döden? För mig är det icke-frågor. Det är som det är med det. Så varför bekymra sig? Jag låter sådant vara. Och är helt nöjd med att jag är. Som jag är. Ska vi leka?

Klätterställning med utsikt

Nyckeln i låset. Dörren svängde upp. In släpas en märklig ställning. En klätterställning. Något att roa sig med för att få utblick och utsikt. Högst upp kan jag sitta och spana. Se ner på människorna. Skåda ut genom fönstren. Där trafiken är underhållande värre.

Min kroppshydda är imposant, imponerande, omfattande. Vilket får ställningen att darra och knaka. Även jag blir lite darrig. Man vill ju inte välta. Min gamla klätterställning hade gjort sitt. Den var fullständigt utsliten. Ramponerad. Sliten i bitar. Mina klor bidrog avsevärt till förödelsen. Men så fick jag en ny. Tröttnar jag på den här. Vet jag vad som krävs.

Men även en klätterställning med klobräda och hårt lindade snören har sin begränsningar. Min favoritfåtölj slår den inte. Annat än i höjd. Så nu tar jag igen mig. Ihopnystad i länsstolen av skinn. Även den behöver snart bytas ut. Varför? Klorna naturligtvis. Ständigt dessa klor...

söndag 6 oktober 2013

Ät fisk!

Här haltas det. Med hasande steg går det sakta framåt. Besvärligt är att stiga upp och att lägga sig ner. En blodsutgjutning i en led gör tillvaron mödosam. Inte för mig, Sixten, the cat. Om någon trodde det. Min människa linkar omkring. Han tycks lida alla kval. Det ojas och kinkas och gnälls. Människan tycker synd om sig själv. Ibland tror jag att det är hans bästa gren. Han har en särskild fölrmåga. På det området. En tycka-synd-om-sig-själv-talang. Varför ska han beklaga sig så? Det behöver han inte alls göra. Andra tycker synd om honom. Hyser medlidande. Jag gör det. Vilket borde räcka och bli över. Så mycket medkänsla får inte alla. Möjligen de som har katt.

Vad har du gjort, frågar jag. Inte vet jag, säger han stingsligt. Det bara blir så här. Trassligt är vad det är.
Sitt ner och ta det lugnt, säger jag då. Lägg upp benen. Så kryper jag upp i ditt knä. Så här...

Aaaj, aj, aj! Så ropar människan. Det kan han roa sig med. Om han inte har vett att förstå att ibland måste saker och ting bli värre. Innan de blir bättre. Min kroppsvärme skyndar på läkningen. Det är jag övertygad om. Klappar han mig dessutom. Sjunker hjärtrytmen. Välbefinnandet infinner sig. Vilket är gynnsamt. För hälsan.

Ligg still då, säger människan och klappar mig förstrött. Då kan jag bara inte låta bli. Att kloa en smula. Jag sätter mina vassa kattnaglar i hans morgonrock. De råkar gå tvärs igeneom. Och in i skinnet. På den känslige. Kloar gör jag. När vi har det bra. Den ömkliga människan skriker igen. På nytt. Tvingas jag höra gnället: Aaaj, aj aj!

Just då. I det ögonblicket. Viskar jag till honom. Vill du bli frisk - ät fisk! Då ser han förvånat på mig. Jag passar på. Att fortsätta. Ät torsk - så blir du morsk. Med sill - kan du göra vad du vill. Mera lax - så kommer hälsa, lycka och flax. Högstämt och poetiskt. Eller vad säger du? Jag vill bli den första katt som får priset. I litteratur. Det nobla Nobelpriset. Han stirrar storögt på mig. Tror inte att jag är klok. Brister plötsligt ut i skratt. Och så är smärtan glömd. Hälsosamt, är vad det är. Tänk vad lite fisk kan åstadkomma!

torsdag 3 oktober 2013

Hemma sitter i bröstet

Hemma igen! Så skönt. Men så kluvet. Det är som halva hjärtat blir kvar på den gudabenådade ön. Där man kan klättra i träd och gömma sig i prunkande rabatter. Så beskriver min  människa det. Men dessa rabatter är självsådda vildblommor. Han har inte rensat en rabatt på många år. Jag tror det beror på hans sturska ryggrad. Han vill inte kröka rygg, inte för någon. Särskilt inte för ogräs och annat som sprider sig. Men även han har en gräns. Den går visst vid brännässlor och tistlar.

Resan hem var en prövning. Det gungade rejält. Inte på havet. Utan vägen mellan Nynäshamn och Södertälje är en plåga. Kurvor hit och svängar dit. Som om vägen planerats av någon berusad vägmästare. Troligare har vägrallarna följt några vimsiga kor i spåren. Gamla fägator blir lätt landsvägar. Men. Där katten har sin gång. Syns inget. Smygande tassar skriver med osynligt bläck...

Nu är jag här. Hemma. I Staden. Bakom hank och stör. Undrar vad det är med det där ordet. Hemma. Som lockar så. För mig betyder det att vara på plats. Rätt plats. Men åker jag till ön, så är det lika rätt. Hemma där också. Hemma är inte bara där det finns hängare för huvudbonader. Sådana använder i alla fall inte jag. Inte ens på nyårsafton. Eller vid kräftpremiären. Hemma sitter i bröstet. Som en aning. En känsla som får mig att andas ut. Hemma är där man är någorlunda trygg. Och där personerna man håller av finns nära. Det kallar jag hem!

Mina favoritställen testar jag igen. Det ena efter det andra. Fåtöljen, mattan, filten, fönsterkarmen. Helt godtagbart. Skönt. Om än ljuden känns ovana. Behöver nog lyssna in mig igen på tidningsbudets steg, brevbäraren, sopbilarna och andra stadens naturljud som polisbilar och ambulanser. Utryckning igen. Tänker jag och blir nästan stirrig. Men snart lockar mjuka underlag till vila och sömn.

onsdag 2 oktober 2013

Hemfärd

Resfebern har slagit till. Människorna samlar sopor. Pappkartonger sorteras och skafferiet töms. Själv ligger jag lugnt och betraktar spektaklet.

Soptunnorna har ställts undan. I väntan på vår. Hur man klarar dagens avfall blir intressant att veta. Men det blir väl som det brukar En båtresa och en flera timmar lång bilfärd med bilen fulla av packning. Och soppåsar. Eftersom det inte är så lätt att bli av med skräpet.

Människorna dammsuger, Dammar. Röjer. Fejar. Som katt slipper jag sådana bestyr. Däremot känner jag av att resan närmar sig. Den första milen brukar jag sjunga. Säger människan. Yla vore ett bättre sätt att beskriva mina läten. Ihållande och klagande läten. Ur djupen stiger mina litanior. Sedan brukat jag foga mig. Tystna. Invänta hemkomsten.

måndag 30 september 2013

Visdomsord när morgonen smyger sig på dig

Morgonen är en skicklig katt, den smyger sig på dig.

Morgonen bryr jag mig inte om. Inte ens låtsas jag om den. Jag dåsar.

Tidigt om morgonen smyger även jag. Men bara till maten.

Politiska partier har kattlikt beteende. Partierna gör som jag. När det blir alltför obekvämt. Byter de ställning.

Visste jag inte bättre skulle jag kunna få för mig att läsare är katter. De är lika mig. De sover mest. Med näsan i en bok. Eller hängande framför skärmen.

Får jag nog, går jag min väg. Eller vänder ryggen till. Det är så man ger katten i något.

När jag rör mig står människan still. Så fort går det. Ty tanke och handling är ett - hos katten.

När människan tänker efter. Har det redan hänt. Trögare kan ingen vara. Ingen katt, i alla fall.

Min människa vill ha kontrollen. När det är jag som har den.






Min skål är fylld till bredden

Skåpen ekar tomma. Förråden tar slut, Nyss gick sista knäckebrödsskivan. Och tunnbrödet fick torkas i ugn innan sista lagret tuggades av hungrig människa. Jag åter inte slikt. Bröd. Aldrig. Är dock uppmärksam. Vet även att kaffet räcker till enbart en bryggning till. Sedan prasslar påsen innehållslöst. Är det konstigt att man längtar hem nån gång? En gång till. Känns det att. Tiden för hemfart är inne.

Min mat är inget undantag. Mjukmaten åt jag upp. Igår. Människan letade igenom alla skafferiets skrymslen och vrår. Hittat inte en burk. Låt mig, sa jag. Leta. Jag kan nosa upp något ätbart snabbare än du kan tänka. Du står ju bara och kliar dig i huvudet. Trots att det inte kliar. Låt mig ta hand om jakten. På mat.

Min människa gav med sig. Det tog 0,3 sekunder tills jag fann. Det jag sökte. En burk med något ätbart. Tonfisk i vatten. Den burken bara låg där. Fullt synlig. Fina fisken. Är smaskens för mig.

Tonfisk, sa människan. Just det, sa jag. Det duger åt mig. Kör i vind, sa människan. Han trodde han lät modern. Aktuell. Trots att ingen sagt kör i vind på åratal. Mig gör det ingenting. Absolut ingenting. Han kan säga vad han vill. Så länge jag får vad jag behöver. Så är det nu. Trots att skåpen ekar tomma. Finns här himmelskt överflöd. Ty. Min skål är fylld till brädden.

lördag 28 september 2013

Ta mig härifrån!

År det så konstigt att man längtar bort nå´n gång? Nu trånar jag efter att få resa hem till storstaden igen. Sedan tranorna flög sin väg är det för tråkigt. Ute regnar det, Här inne är det ömsom kylskåpskallt och ömsom tropisk värme. Medeltemperaturen kanske blir rimlig. Men för mig är det sällan toppen, mera botten. Alldeles för mycket fram och tillbaka. För variationsrikt. Frysa är inte heller min bästa gren. Trots päls, håriga öron, svans och allt.

Du måste göra något åt det här med värmen. Sa jag till mänskan. Braskamin kan du skaffa. En rysk ugn. En kakelugn. En värmekälla. Värd namnet. Eller ta mig härifrån. Jag vill hem! Sommaren är underbar, men har du inte märkt att den tagit slut? Turisterna har rest hem. Fågelsträcken har plöjt himlavalvet. Frosthösten har kommit. Löven ger till och med upp. De faller som nysnö. Är du så gotlandsförblindad att allt är bäst hela tiden. Och jämt?

Min människa harklar sig. Och hummar. Vi har alla våra blinda fläckar, är det enda han kommer på att säga. Och vilken skulle vara min? Menar du? Säger jag då. Han ser förebrående på mig. Tycker liksom inte om. Att bli påmind om att han håller sig. Med väldigt olika måttstockar. En för den vackraste ön i Östersjön. Där Jerusalem ligger. Eller rent av dess förebild. Visby! Och en hel radda andra. Måttstockar. För allt övrigt i tillvaron. Som inte når upp till hans hembygd. Aldrig någonsin.

Du är svag för dina människor, säger han då. På sådant svarar jag inte. Inte om påståendet. Ligger lite för nära. Sanningen.

Gotländsk dagbok II

Regn, regn, regn och kyla. Sedan tystnad när solen går upp över gothemslandet. Inga majestätiska fåglar sveper över landskapet. Inga kajor skränar retligt.

För andra kvällen i rad slocknade ljuset. Människornas första tanke handlade om proppar och säkringar. Men nu handlade det inte om att de satt igång för många värmeelement för att mota kylan, för att hålla den stången. Mellersta Gotland slocknade. Även norra. Som tur var fungerade tändstickorna. De var inte uppblötta och fuktskadade. Stearinjusen brann snart med klara lågor. Ett varmt ljus, gyllene, fyllde kapellet. Väggarna mindes hur det en gång var. Det här kände de igen.

Jag, Sixten, the cat, kan se i mörker. Inte dundrar jag emot möbler och annat som människorna envisas med att ha. En hinderbana för dem, en landsväg för mig. Ljuset kom och gick. Snart hade min människa förstått att det inte var meningen att stearinljusen skulle släckas. Inte varje gång ljuset kom tillbaka. Det var nämligen flyktigt. Man vänjer sig. Men längtan till staden har blivit en aning starkare. Där värmen och ljuset är mera konstant. Strömavbrott är sällsynt. De är oftast över på mindre än en halv minut. Å andra sidan. Om vi inte vore här, hur skulle vi då fått för oss att längta, säger människan.

Under natten kräks jag. På medmänniskans påslakan. Då blir det liv och rörelse. Som tur är kan människorna tända vanliga lampor. Så att de kan torka upp. Och byta det som behöver bytas. Så väcker jag deras förmåga att visa omsorg.

Solen som nyss gick upp. Gömmer jag mig för. Under människans täcke. Jag lutar mitt huvud mot hans fot. Det är gott. Men jag ska inte förneka. Att det är tur att det är marknad i Klintehamn. Snart ska människorna ge sig av. På sin utflykt. Även sådana småsaker kan det vara värt. Att längta efter. Så att jag får hela huset för mig själv. Då lägger ja mig i fönstret och dåsar.

torsdag 26 september 2013

Gotländsk dagbok

Torsdag i september

Ett fruktansvärt oväsen väcker mig. Är det fanfarer? Trumpeter? Har den yttersta dagen kommit? Eller fyller någon år? När jag lyssnat en stund vet jag. Det är ett gäng som övningskör. Ljudligt. Inte så att däcken slirar mot asfalten. Med tillhörande rökutveckling. Eller så att motorerna skriker. Hackar och stannar. Här far man runt i cirklar. Femhundra meter upp i luften.

Tranorna använder en insjö, Storsund, och Gothemsån som riktmärken. Runt, runt seglar de. Som för att pränta in kartbilden i de unga. Jag hör att de ropar. I falsett. Till höger om ån tar ni er mot väster. Lina myr, som i bästa fall är lite sank efter utdikningen för länge sedan, ska ni då ha rakt fram. Så vänder sällskapet för att se hur havet ligger. Bakom dem. Östersjön, alltså. En sjö som är ett hav, ett innanhav. Det tjatar min människa ofta om. Så där håller de på. Flyger runt. Någon timme var morgon. Men de ger sig snart. Iväg. I natt kom minusgraderna. Då vet dessa flygande fågelskrämmor att det är dags.

När de tutat klart svischar de sin väg. Till en närbelägen restaurang. Ett fält, en åker, som erbjuder tillräckligt med godsaker. Då somnar jag om.

Jag vaknar när människan ger sig iväg. Inte till arbetet. Han har lagt av. Men han slår i dörren när han går. Nu marscherar han käckt till brevlådan. Borta vid allmänningen. Där var det midsommar. Alldeles nyss. Det angår inte mig. Jag är upptagen av kajorna. Som flockas likt en kör. I åppelträden. I granarna och tallarna. Skräniga typer som tystnar. När jag visar mig i fönstret. Sixten, the magnificent, skräckinjagande och nyfiken.

Nu minns jag varför jag är så trött. Just idag. Strömmen gick. Sent, om kvällen. Men det var inget strömavbrott. Huvudsäkringen hade gått. Människan for som ett torrt skinn. För att kolla alla proppskåp. Hans nervositet gjorde mig stirrig. Det är smittsamt med oro. Min människa har tendenser. Att vara en oroshärd. Äntligen lugnade han sig. Och jag fick komma till ro.

Varje jägare vet. Att man behöver sin vila. Om man ska skrämma kajor eller änder. Det är exakt och precis vad jag tänker göra. Nu! Först vila, sedan sprida skräck. Men bara en smula.

onsdag 25 september 2013

En belevad katt undrar

Nyss hämtade jag min människa. Först lät jag honom förstå. Att han skulle klappa mig. Så att bandet mellan oss. Hålls vid liv. Därefter såg jag intensivt på honom. Och började gå. Då brukar han förstå. Att han ska följa med mig.

Några gånger vrider jag på huvudet. Kollar. Så att han följer mig i spåren. Herden går före den han vallar. Ut i köket. Där fick han klappa mig en gång till. Först därefter satte min måltid igång. Du är en ritualist, säger människan. Ska du säga, säger jag. Som vet att han minsann vill att saker och ting ska ske i rätt ordning. På rätt sätt. Varje dag.

Om det beror på att han håller till i kyrkan vet jag inte. Sådant kanske har påverkat honom. Liturgin. Eller också sökte han sig dit. Där gjorde man det man gör. Oftast på samma sätt. Han har en egen liten morgonprocession. Den går från sovrum till badrum till hallen och ut i köket. Tänker jag närmare på det. Går han sällan in i köket. Han beger sig ut i det. Köket. Hmm.

Innan han sätter på kaffevattnet hämtar han alltså tidningen. I hallen. Ligger den inte där blir han smått förvirrad. Skakad. Tillvarons grundvalar vacklar. Han oroar sig för vad som hänt. Har krig brutit ut? Eller har solen slutat gå upp? Så störd blir sällan jag. Särskilt inte av en utebliven tidning. Då stör den mig mer när den dimper ner. På hallmattan halv fyra. Med en duns ner på mattan. Och en skräll när brevlådan hugger efter tidningsbudets fingrar.

Finns han, människan, inte i närheten. Så nog tar jag mig till köket. Alldeles själv. Hivar in ett skrovmål lite nu och då. När det passar mig. Men att ta med honom till matskålen är artigt. Så gör en belevad katt. Undrar om han vill ta sig en munsbit. Eller så... Så ska det väl inte vara? Inte här.

En munsbit eller två. Är det rätta. Mumsbitar! Han vill inte. Och jag, jag har i alla fall frågat!

måndag 23 september 2013

Kattvänner bekämpar svälten

Som när solen bryter fram. Kom insikten. Jag, Sixten, the cat, har det ofattbart bra! Jag skriver det inte för att min människa skulle vara så särskilt bra. På att ta hand om katter. Han duger. Jag tänker på mina levnadsvillkor. Att de är bra visste jag. Sedan länge. Men eftersom jag börjat jämföra mig med människor. Slog det mig. Hårt. Att jag har det bättre än väldigt många människor. Kanske är det därför det sägs att jag har det oförskämt bra?

Jag hör på radio. Att biståndet gått till en minister. Som om en svensk minister skulle behöva lyftas ur sin fattigdom. Ska det vara så, frågar jag människan. Som skakar på huvudet. Obegripligt, det är vad det är, säger han. Om inte försvarsministern betalas med försvarsanslagen. Eller jordbruksministern med subventioner. Till jordbruket. Och kulturministern får lön ur kulturanslagen. Vilket verkligen vore en tavla...

Min ursprungliga tanke. Håller jag kvar. Varje dag har jag rent vatten. När jag dricker. Lapar friskt vatten. Kan jag tänka. Att hur många människor som helst saknar det jag har. De blir sjuka av infekterat vatten. Jag har mat i skålen. Var dag. Det finns människor som inte ens har en skål. Än mindre mat. Varje dag.

Jag har ett hem. Ett eget. Där finns värme när det är kallt, skydd mot väder och vind. Världens många hemlösa och flyktingar har inte det. I sitt armod. I sin utsatthet. Jag ska se till att min människa ger lika mycket till dem. Som han satsar på mig. Och mer ändå...

Nästa tanke som slår mig. Är att många katter har det förfärligt mycket sämre. Än de flesta människor. Om de människor de tyr sig till. Hade det bättre. Skulle även mina släktingar. Få det bättre. Därför alla kattvänner. Förenen eder. Gör någonting! För att bekämpa svälten och fattigdomen.

Du har ett gott hjärta, säger min människa. När jag förklarat vad jag tänkt. Insett och förstått. Kan väl hända, svarar jag. Men det goda hjärtat spelar ingen roll. Om ingenting görs. Så hjälp till! Jag stirrar stint på människan. Han nickar. I samförstånd.


Att sätta ner foten

Nu måste jag sätta ner foten, sa människan. Med eftertryck. Han såg strängt på mig. Jag är inte dummare än att jag vet vad han menar. Han tycker jag slabbar för mycket när jag äter. Ibland tar jag till och med med mig någon extra godbit. Ut på mattan. För att få bättre grepp. I halkiga glasskålar glider skinkbitarna bara omkring. Eller räkorna. Som om de simmade sin väg. De små räkorna. Som hamnat hos mig. Om jag haft tur.

Ska du sätta ner foten, sa jag retsamt. Varför då? Är det enformigt att stå där som en flamingo? På ett ben? 

Det gör jag väl inte, sa människan. Han tittade ner på sina fötter. Som om han blev osäker. Stod han verkligen som en skär fågel? Som en mager flamingo? På ett ben. Men, nej, det gjorde han inte. Jag har båda fötterna på jorden, sa han. Som för att inskärpa synintrycket. Gå din väg, sa jag då. Så får du sätta ner fötterna. Faktiskt. Eftersom det är vad du vill.

Jag står stadigt, sa han till mig. Just det, fortsatte han nästan påstridigt. Bra, sa jag. Då behöver du ju inte sätta ner foten! 

Ännu en gång. Avslutade jag vårt samtal. Genom att beslutsamt gå min väg. Jag satte ner alla mina fyra fötter. Tassar. Trampdynor. Lite extra hårt. När jag gick.

torsdag 19 september 2013

Vi är allt bra olika, sa Sixten


Människor är konstiga varelser. Definitivt annorlunda. Inte som oss katter. När jag har varit på lådan. Rivstartar jag. Rusar runt i lägenheten. I rekordfart. Sladdar på parketten. Studsar över en soffa. Gömmer mig. En bråkdel av en sekund. Under en fåtölj. Far sedan tillbaka in i badrummet. Tar skydd i badkaret. För att genast rusa ut i köket.
Tänk om människor gjorde likadant. Tänk om någon behövde gå på toaletten. Under ett kyrkofullmäktigemöte. Strax därefter kommer personen inrusande i sammanträdesrummet. Sladdar runt talarstolen. Gömmer sig under en stol. Hoppar upp på fikabordet. Innan ledamoten tokspringer ut i köket. Väl där vaknar den vanliga ledamoten. Och frågar sig: vad gör jag här? Vi är bra olika. Alltså, det är bra att vi är olika.

Min människa lyssnar på mig. Uppmärksamt. När jag försöker jämföra. Hur det kunde vara. Om människor vore som katter. Han försöker tänka sig hur en sådan likhet skulle te sig. Det är nog tur att vi inte gör som ni. Tänk om jag skulle gå runt och gnida mig mot människors vader. Eller vilja att de klappade mig. Strök mig över ryggen. Då skulle jag naturligtvis börja spinna och kurra. Och när jag fått nog skulle jag kanske lappa till dem. Eller till och med försöka riva dem. Nä, det skulle inte gå. Inte alls.

Å andra sidan, fortsatte människan, är det väl ungefär så det ser ut på en vanlig presskonferens. Först lite avväpnande hälsningsfraser och vänskapligheter. I bästa fall en tillstymmelse av ömsesidigt artigt utbyte. Sedan kommer klorna fram. Det väses och fräses. Ibland.
Det låter intressant, sa jag då. Kan vi inte leka? Låt oss ha en presskonferens...
 

tisdag 17 september 2013

Svenska Kammarorkestern jamar häftigt bra

Sixten, the cat, det är jag. Tack vare mig får människans vänner reda på hur han beter sig. I trafiken. Låter sig manglas. Av vettvillingar. Blodsutgjutningar på fötter, ben och armar. Han hade tur. Som en tokig. Slog inte i huvudet. I gatan. Eller trottoaren.

Denna kväll gick han och medmänniskan. På konsert. Beethovens 4:e och 6:e symfoni! Svenska kammarorkestern spelade skjortan av publiken. Där satt de och rös!

En Boråsare talade med min människa. Han sa kvällens sanning. Om än med det grova språket. Inte visste jag att de var så f-rb-nnat j-vla bra! Svenska Kammarorkestern! OJ, Oj! Otroligt! Nu måste jag skaffa nya biljetter! Till 9:an. Vill verkligen veta hur det blir! Min människa instämde. Utan svärord.

Själv tål jag inte stråkinstrument. De liksom jamar. Eller jammar. Häftigt! Är det! Säger saker som drabbar. Överkänsliga katter. Som långa litanior. Själen kommer i darrning. Inte vill jag börja gråta. På offentlig lokal. I konserthuset. Så jag stannar hemma. Människan som har en fiolspelande bror säger att plötsligt en dag. Börjar det låta bra. Ungefär då blev det mera violin och mera sällan fiol. För min del tycker jag det är skönt att människorna håller till på konserthuset. Det borde många fler göra. Så de får lite motion. När de applåderar i många minuter. Stående. Och busvisslar. För att visa sin uppskattning. Människan sa: Beethoven rules. Tack vare Svenska Kammarorkestern!

lördag 14 september 2013

Pensionär nedmejad av berusad cyklist


Vi katter får aldrig en lugn stund! Möjligen tar vi oss en sådan ibland. Själva. Men är vi vakna och alerta. Händer det alltid något. Som vi ska ombesörja och bestyra.
Människan kom genom ytterdörren alldeles blek i nian. Eller fejan, som människans kollega ofta säger. Ansiktet alltså. Orden for bara ut ur honom. Snubblande trängdes de i mungiporna. Jag har blivit överkörd. Av en gubbe. Ja inte bara en gammal man. En riktig gubbe. Luggsliten men med nyklippt skägg. Iföld idrottslig overall. Som det stod ÖSK på. Laget som ibland är som en ångvält.

Människan drog efter andan. Skakade på huvudet. Han välte mig över ända. Förfärligt! Aj, aj, aj vad det gör ont. I händerna. Cykeln förstörde han. Lamporna for och skärmarna böjdes. Själv höll jag på att trilla rakt ut i vägbanan. I trafiken. Här hämtade han andan. Det gör han sällan. Så nu var han upprörd. Smått chockad.

Vilken tur att du inte satt på min axel. Då hade det gått åt…skogen. Om du inte hade sett vettvillingen, förstås.
Varför skulle jag sitta på din axel? Ute i trafiken? Är det roligt att cykla? Ser inte ut så.

Inte kan man säga det. Inte idag. Det är farligt. Idag även förfärligt. Men jag har ofta tänkt att visst vore det trevligt om du hängde med på en tur. Ibland. Att fara fram så morrhåren viker sig för fartvinden. Det vore något för dig, Sixten! Han ojade sig igen. Suckade och stönade. Tyckte synd om sig själv.
Människan verkade stirrig på något sätt. Han bara satt där och skakade på huvudet. Som om han inte kunde förstå vad som hänt. Och talade för sig själv om den där gubben som var berusad redan klockan tolv på dagen. Och som inte kunde svänga med cykeln. Utan bara dundrade rakt in i min människa och hans fordon. Manglade honom. Han körde rakt över mig, sa människan för sig själv. På väg till Frälsningsarmén. Det är farligt med sådan verksamhet. Cykling alltså. Ofattbart. Otroligt. Han fortsatte. Inga poliser var där. Gubben bad om ursäkt, excuse me, och gick sin väg. Vad säger man? Kör in i en vägg nästa gång? Det kan man ju inte. Far och flyg? Nej. Men en snäll ung dam med barnvagn. Hon stannade hos mig en stund. Tills jag lugnat ner mig något. Vilka rubriker det kunde blivit. Pensionär nedmejad av berusad cyklist! Oskyldig cyklist stod på näsan!

Som ansvarskännande katt undersökte jag honom. Några blåmärken här. Några andra där. Lite värk i handleder. De kunde ha brutits av. Så han fick nog vara nöjd. Ändå. Jag la mig tätt intill honom. Så att han kunde glömma sitt elände. Bäst att avleda hans tankar. Spann som en motor en kort stund. Innan jag också tappade andan. Han behöver få annat att tänka på. Tänkte jag. Vad säger du om lunch, sa jag sedan. Lite fil för dig? Och ett salladsblad? Hängmörad oxfilé för mig?

 

torsdag 12 september 2013

Knappt en katt går och röstar

Snart är det val, säger människan. Inte grindval eller blåval. Kyrkoval är en särskild sorts val. På land. Människor ska gå till valurnorna för att bestämma om kyrkan. Hur den ska vara. Ett tag till. Men knappt en katt går och röstar, fortsätter han. Så kan det inte hålla på!

Jag tittar förvånat på honom. Inte visste jag att katter fick rösta. Om detta har jag inte hört. Förmodligen vet knappt några katter om saken. Vilket kan förklara. Att knappt en katt går och röstar. Sa jag. Men vi kan väl ha en egen omröstning. Låt oss rösta. Genast. Omedelbums! Jag röstar för att det ska bli rostbiff och skinka till lunch. Och räkor till kvällsmat.

Människan såg konfunderad ut. Men jag anar att valsegern blir min. Han verker ganska sugen. Han också.

måndag 9 september 2013

Allt för stunden

Jaga flugor! Borde även människan göra. Det där med bok verkar märkligt. Någon skulle sammanställa sina Facebookuppdateringar. Och vips. Simsalabim! En bok.

Det var allt. För stunden. I soffhörnet...

söndag 8 september 2013

Jaga fluga eller skriva bok?

Här har varit ett väldigt ståhej. I några veckor. Nu börjar det lugna ner sig. Någorlunda. Även en katt kan finna ro, en stund. Eller två. Det rusas inte ut och in genom ytterdörren. med samma frenesi som tidigare. Nu öppnas dörren mera eftertänksamt. Man träder in. och stiger ut. Människorna far inte som tättingar.

Avtackningsperioden för min människa är över. Han är matt men glad. Eller glad men matt. Och fortfarande ganska matglad. Vilket som tycks stämma. Själv är jag helt slut. Av doften från blomsterkvastar och blomgrupper. Man kan knappt känna vittringen av pilfinkar eller cheddarostar, taxar eller chevréer. En bedövande matta av doft ligger än så länge lägrad över lägenheten. Som vore vi ockuperade.

Men, det ger sig. Dagarna blir lugnare och jag kan utan att bli störd lägga mig på en fönsterbräda i gassande sol. Jag kan nysta ihop mig på en köksstol eller i ett soffhörn utan att bli sutten på. Det tycker jag är gott och väl. Man visar åter respekt för katters rättigheter.


Kanske skulle jag skriva en bok, säger människan till mig. Han vill att jag ska klappa i tassarna. Ropa ett äntligen! Jubla. Men det kan jag bara inte. Jaha du, svarar jag. Tänker du ta mina ord och tankar för att göra dem till dina? Tänker du bli han som inte bara talar med katter. Utan han som tänker som en katt. Listigt och mjukt på en och samma gång? Är det så?

Så misstänksam man kan vara, svarar människan lite surt. Som om jag hade ertappat honom. Kommit på honom. Det är oftast jag som inspirerar dig till dina blogginlägg, eller hur?! Vem vet, kanske skulle du bli ännu mera omtalad på det sättet, säger han syrligt.

Inte bryr jag mig om utifallan att man pratar om mig. Vad spelar det för roll? Bara det finns friskt vatten i skålen, en plats att vila sitt trötta huvud, så är jag nöjd. Men för all del. Ta vad du vill och försök göra en bok. Så får du se hur lätt det är. Svårt alltså. Krångligt. Bättre är att ta det lugnt. En timme eller två. Så man orkar jaga den där tjocka flugan som surrar så löjligt högt. Så svarar jag. Sixten, the cat. Innan jag kryper under sängens överkast. Där slipper man höra allt möjligt. Där får man vila i fred.

onsdag 4 september 2013

Tänka sig

En katt kan väl inte skriva maskin. Inte tala. Inte tänka. Och därför inte heller dela sina upplevelser. Och erfarenheter. Säger de klentrogna. Om oss. Om mig. Jaha, tänker jag, Sixten, the cat. Vad är då detta? Fluglortar på en skärm? Meningslöst klotter? Resultatet av en explosion i ett tryckeri?

Lite mer hjärnaktivitet kan inte skada. Här delas kattliga intryck. Som tål att begrundas. Reflekteras över.

Denna nya dag är även min. Idag ska jag sätta mig i det soligaste fönstret. Njuta. Ska jag göra. Av värmen. Där spanar jag. På omvärlden. Och hoppas. Att den just denna dag. Ska vara lite mindre galen. Peace, säger jag. Bröder och systrar. Peace. Men. Kommer det en geting. Ska han få en orre...

fredag 30 augusti 2013

När blir jag avtackad?


Min människa kom hem. Från en avtackning. En fest för att fira av honom. Man hade sjungit om människan. Men även du fick vara med, sa han. De sjöng: Kära Sixten! Det Du! Man skaldade dessutom på hexameter. Ett rent förhäxande versmått! Människan berättade och stod i. Till och med en katt (!) hade klivit fram. För att fråga ut människan. Och berättat att hon kände mig. Så går det när man är berömd. Välkänd. I staden. På norr. Eller åtminstone på gatorna närmast människans kyrka.

Människan citerade: Hur kommer det sig att Sixten, the cat har en egen människa. Det hade hon velat veta. Är det skillnad på folk? Kanske mellan en han och en hon? Så frågade katten. Vad sa du då, frågade jag genast? Jag undvek att berätta hur du tänker, sa människan. Jag avslöjade inte att du är som en häst.

Är jag som en häst? Det måste vara en mycket liten häst. I så fall. Men klok. Snäll. Unik! Människan replikerade, hästar brakar ihop en gång och därefter har de fixat till en rangordning. Det var ju det första du gjorde. Bestämde vem du vänder dig till först och vem som kommer sedan. Du är verkligen min katt. Du satte mig först. Med en gång. Genast. Så var det klart.

Nu tar vi det lite lugnt, svarade jag. Du får naturligtvis tro. Och tycka. Att jag är din katt. Men i själva verket är det precis som jag brukar framhålla. Att du är MIN människa. Tro inget annat. Får jag lust. Byter jag ut dig. Då står medmänniskan på tur. Hon ligger redan mycket bra till. Hon kammar mig ofta. Leker med mig med sin stickning. Med trådar, nystan och stickor. Det är roligt. Helkul! Hon är med på det mesta. Utom att jag tuggar på nyinköpta blommor, ligger på nystrukna dukar, kryper in i linneskåpet. Men oftast är det synnerligen gott oss emellan. Så var inte för styv i korken. En medmänniska kan lätt bli min människa.

När blir jag avtackad, undrade jag sedan? Den som lever får se, sa människan kryptiskt. Så något är kanske på gång? Det verkar så. Låter så. Vem vet?

onsdag 28 augusti 2013

Nattbok

Människor skriver dagbok. Jag ska nog skriva en nattbok. Tänker jag.

Gick till sängs. Människorna sov. Kloade länge och väl på täcket. Jag la mig på en ledig arm. Somnade. Sträckte på mig. Gick ner till min människas fötter. Rullade ihop mig. Vaknade av en ambulans på utryckning förbi vårt hus. Vände på mig. Sträckte ut mig. Somnade. Snarkade ikapp med människan.

Gick en vända i lägenheten. Åt lite torrfoder. Drack vatten. Drack och drack. Lapade kallas det väl. Upp i sängen. La mig tvärs över fotändan. Lappade till en fot. Som for runt. Sparkade tillbaka. Sov. Snusade. Vaknade när morgontidningen kom. Kollade att det var rätt tidningssort som delats ut. La mig på en matta. Vid sängkanten. Slappade. Väntade. Sov. Jamade så att människan vaknade. Dags för frukost. Mjukmat! Mums!

fredag 23 augusti 2013

Inte här, utan där

Denna gång får man läsa mina tankar på bloggen stillsam. Jag fick låna utrymmet. Tacknämligt! Så jag är inte här, utan där. Och berättar om Sveriges radio, men på Gotland. Men med teknikens hjälp kanske mina minnesvärda och goda tankar platsar även här?

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt,muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju de flest av sina skivor i en stad i Mellansverige. På Gotland har han sju-åtta cd:s. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.

Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat. Med mig leker du ju, trots att du vill framstå som vuxen. Mogen. Du borde t ex säga: Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.

Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.

Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv.     Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar  med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.

När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.

Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig. 


måndag 19 augusti 2013

Det knastrar och skorrar

Min människa tycker att jag låter så konstigt. Inga kraftfulla och beslutsamma jamanden. Inga fräsningar. Eller högljudda klagande läten.

Människan tittar på mig och frågar. Har du magproblem? Du kurrar mest nu för tiden. Du låter som en duva. Det knastrar och skorrar. Vad är det med dig?

Han förstår inte bättre. Men jag berättar på många sätt. Med mångahanda små ljud. Att just för stunden råder välbehag. Extra mycket. Är det då så konstigt. Att jag kurrar en smula?

söndag 18 augusti 2013

Som en vetekrans

Som en vetekrans har jag rullat ihop mig. I älsklingsstolen. Där ligger jag nu. Och suckar av välbehag. Något människor borde lära av... Förmågan att koppla av.

lördag 17 augusti 2013

Flugorna är nyfikna små varelser

Flugorna invaderar. I varje rum surrar de omkring. Jag surar istället. Det är tröttande och besvärande. Att vara så omsvärmad. En enda fördel har jag hittat. Med flugorna. De vilar på nätterna. Så även jag.

Till och med min matskål försöker dessa levande miniflygplan landa i. Irriterande. Somliga katter sägs vänja sig. De kapitulerar. Inte jag. Jag slår efter dem. Jabbar mestadels. I luften. Någon enstaka gång får jag in en träff. Först far den iväg. Av kraften i mitt slag. Sedan hämtar den sig. Och flyger själv sin väg. Utom räckhåll. Men säg den glädje som varar beständigt. Snart sätter den fula flugan sig i pälsen min. Mellan öronen. Där jag inte vill slå hårt och snabbt. En fluga vet mer än man tror.

Mest lyckosam är en egen teknik. En som jag utvecklat. En tvåtassars. En höger-vänster. Träffar jag blir de omtöcknade. Groggy. Virriga. Men strax hämtar de andan. Fortsätter sina flygövningar.

Min människa får rycka in. Med flugsmällan. En hoprullad kvällstidning. Som äntligen får göra någon nytta. Människan fäktar i luften. På avstånd ser han helt förvirrad ut. En vilsekommen musketör. Jag går lugnt till ett annat rum. Flugorna är nämligen nyfikna. Små varelser. Som samlas runt min människa. Så jag får lugn och ro. Det ska jag, Sixten, the cat, komma ihåg. Och dessutom tacka honom för!

onsdag 14 augusti 2013

Åsna mellan hötapparna

Människor kan bli stående. På en plats. För att reda ut hur de ska bete sig. Göra. När det verkar som att två saker är oförenliga. Då måste de bestämma sig. Välja.

Även jag hamnar som en åsna. Mellan hötapparna. Vem som går omkring och tappar hö. Har jag aldrig förstått. Men där står jag. Osäker på vad som är rätt. Viktigast. Som nyligen när människorna nästan samtidigt ropade. Kom, får du gå ut, ljöd den ena rösten. Kom, nu finns det ny mjukmat i skålen, hördes den andra. Valet löste jag smidigt. På mitt sätt. Jag ville ha båda sakerna. Först sprang jag till matskålen. Åt en stund. Därefter rusade jag till ytterdörren. Jamade högt. Så att jag fick gå ut.

Varför maten först? Det gynnar mig. Jag var hungrig. Att gå ut är mera riskfyllt. Skulle det hända obehagliga saker därute. Ska jag åtminstone ha mat i magen...

Det har hänt. Att det blivit svårt. Mycket krångligt. För svårt. Att bestämma sig. Då brukar jag gå min väg. Göra något helt annat. Hitta på något eget. Sixten, kom får jag kamma dig stod emot Sixten, kom och sitt i mitt knä en stund. Vilket vägde jämnt. Då hoppade jag upp på matbordet. Följde den tredje vägen. Uppfunnen av mig. I stunden. Välte en vas. Vilket jag brukar undvika. Så inte denna gång. Jag agerade. På mitt eget sätt. Så människorna fick komma springande. Båda två. Kan vara skönt att ha dem. Samlade.

En gång om året. Väljer människan min. Mellan slips och fluga. Eftersom det är på nyårsafton. Vinner flugan. Med motiveringen att den här hade jag ju förra nyårsafton. Han gör gärna som han brukar. Så även jag. Även det vanan får mig att göra. Bygger på vad jag en gång bestämde mig för. Uthålligt. Gör jag som jag brukar. Där slipper jag grubbla. Slipper våndas. Ty beslutet tog jag för länge sedan. Först mat. Sedan kommer en massa annat...

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...