fredag 28 december 2012

Spöken från det förgånga

Allt kommer tillbaka, suckar min människa. Tyngd av minnen verkar han vara. Där skiljer vi oss verkligen åt. Det som varit lägger jag i en liten ask. En minnesbank med små fack. Som noga försluts. Och aldrig besöks igen. Såvida inte verkliga fara hotar och just detta minne kan komma till användning. Jag är extremt närvarande i nuet. Människan nöjer sig med att vara extrem. I sin förmåga att leva i det förflutna.
Det förgångnas spöken jagar mig, sa han. Allt dumt jag gjort hinner upp mig. De ställer sig i vägen när jag vill fram, hävdar människan. Spärras din väg utav det som förgånget är, gnolar han på en gammal väckelselåt. Lite humor finns alltså kvar. Från förr. Som kan få spökena att skingras.
Du Sixten, säger han sedan med bekännare-rösten. Jag undrar förstås vad som ska komma. Men som trofast och trogen vän ligger jag kvar på hans fötter. Varför gör man så mycket dumt? När jag var tonåring var jag en omogen och snacksalig typ. Jag minns hur jag häcklade vår pastor. I församlingen För hans klädstil. Oerhört omodern. Patetisk tyckte jag då. Många andra var jag på och kritiserade. Orättvist kan jag tycka idag. Dumt. Jag har en hel kö av sådant jag ångrar. Jag skulle vara radikal. Göra uppror. Mot gamla brallor med slag. Eller folks filmsmak. Musiktycke. De kulturellt undermåliga böcker de använde som andlig föda. Korkat, eller hur? Han suckade igen.
Som hans förtrogne frågar jag då. Ja, och..? Vad spelar det för roll idag. Tungsinnet är det som är korkat. Här och nu. Energin kan du använda till mera konstruktiva uppgifter. Ånger för småsaker ska vara en färskvara. Så är det för oss katter. Redan när jag sätter en klo i din fot ångrar jag mig. Och när jag satt dit den har jag redan kommit över ångern. Och glömt min ruelse.
Jag såg på människan att han var påverkad. Ja inte påverkad. Men berörd. Så jag gick på. Du borde med visst tungsint allvar brottas med allt som är viktigt. Klimateländet. Eller fattigdomen runt hörnet. Kan du göra det som hände för länge sedan ogjort? Nej. Kan du ha nytta av detta minne för framtiden? Nej. Har du tid med sådana nostalgiska skuldkänslor? Icke! Du behöver göra lite hjärngymnastik. Föreställ dig att du har en minnesbank. Med många små bankfack. Lägg ner det där minnena i ett fack. Lås det. Släng nyckeln.
OK, sa människan. Låt oss bekämpa klimathoten. Sagt och gjort. Han stängde av flera element. Släckte några lampor. Hoppade över televisionen och tog fram en bok. Pojkarnas nostalgibok: Det skimrande 50-talet. Av Hans Dahlman.
Nu var det min tur att sucka. Ljudligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...