måndag 31 december 2012

Bilxtsnabbt gjorde jag ingenting!

I flera dagar har människorna laddat för fest. De har åkt till stora köpcentra. Människan säger att det heter så om det är flera. Stora affärer. På gång. Samtidigt. För att kolla om han verkligen minns rätt så mumlar han, ett membrum flera membra.  Så gjorde alltid adjunkt Edle, min fysiklärare, säger människan. Upprepade singularis och pluralisändelserna, ja ental och flertal. Liksom. Ungefär så här: ett medium, flera media. Alltså ett centrum, flera centra. Men hur blir det med ett rum, flera... ra? Äsch, säger vi unisont.

Men det blir smått hysteriskt med allt plockande. Människorna ropar till varandra. Vem har ställt tofflorna här? Någon måste det vara! Då är brukar man väsa det vackra namnet: Sixten.  
Varför ligger tidningarna slängda på golvet i TV-rummet? Sixten! 
Vem har låtit bli att plocka in disken i diskmaskinen? Sixten! 
Ständigt någon, ständigt denne Sixten.

Men mig knäcker man inte så enkelt. Jag brukar bara titta forskande på människorna så viker de efter en stund undan. Med blicken. Eller börjar blinka. Ihärdigt. Eftersom jag gör så när jag har det bra. Så tar de bort obehaget av att bli avslöjade. Som personer. Med ovanan att skylla ifrån sig. Men det är inte så bra. För mig. Att bli beskylld. För allt möjligt. Syndabock vill jag inte vara. Inte på riktigt. Syndabockarna drev man en gång i tiden ut i öknen. Där vill jag inte vara. Utanför. Bortkörd. Inte ens för allt smör i Småland.

Det har knappast hänt att jag släpar runt på min människas tofflor. En hund kanske gör så där. Inte jag. Tidningarna läser jag mest vid frukostbordet. Det skulle se ut om jag tog med dem till TV-rummet. För att slänga dem på golvet där? Till vilken nytta? För en katt? Som redan har en mjuk och hemvävd yllefilt. Att vila på. Om det skulle behövas.

Disken sedan. Möjligen kan jag tänka mig att slicka på EN tallrik. Om det varit skinka på den. Bara då rör jag tallrikarna. Hundar kliver ju långt in i diskmaskinen. För att få sig en extra smakbit. Katter är mera diskreta. Återhållsamma. Travar med disk tar jag absolut inte ansvar för. Inte för diskmaskinen heller. Det är människorna själva som måste börja. Tänka efter. Ta ansvar. För att det ställs till. Strumpor på golvet. Assietter på soffbordet. Halvlästa brev. På skänken i hallen. Vykortsalbum i vardagsrummet. I sovrummet. Vid datorn. Ständigt dessa människor.

När de har städat, Börjar matlagningen. Då vill jag vara med. Alltid ringer det i någon telefon. Eller på ytterdörren. Jag blir lämnad ensam. Då kommer min chans. Blixtsnabbt. Sitter jag alldeles stilla, Gör ingenting. Tror människorna. Som godtroget lämnar mig. I ett kök fyllt med godsaker. Högt och lågt. Vad jag gör? Ingenting. Tänker jag säga. Om vad som händer. I köket. När jag är ensam. Med kalkonfiléer. Bayonne-skinka. Grädde. Gåslever. Eller var det paté gjord på hjort? Inte minns jag. Just nu. Vad någon gjorde...

1 kommentar:

  1. Tack för dina roliga krönikor Sixten. Ett Gott Nytt År till dig och jag hoppas att du fortsätter skriva.

    SvaraRadera

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...