måndag 31 december 2012

Bilxtsnabbt gjorde jag ingenting!

I flera dagar har människorna laddat för fest. De har åkt till stora köpcentra. Människan säger att det heter så om det är flera. Stora affärer. På gång. Samtidigt. För att kolla om han verkligen minns rätt så mumlar han, ett membrum flera membra.  Så gjorde alltid adjunkt Edle, min fysiklärare, säger människan. Upprepade singularis och pluralisändelserna, ja ental och flertal. Liksom. Ungefär så här: ett medium, flera media. Alltså ett centrum, flera centra. Men hur blir det med ett rum, flera... ra? Äsch, säger vi unisont.

Men det blir smått hysteriskt med allt plockande. Människorna ropar till varandra. Vem har ställt tofflorna här? Någon måste det vara! Då är brukar man väsa det vackra namnet: Sixten.  
Varför ligger tidningarna slängda på golvet i TV-rummet? Sixten! 
Vem har låtit bli att plocka in disken i diskmaskinen? Sixten! 
Ständigt någon, ständigt denne Sixten.

Men mig knäcker man inte så enkelt. Jag brukar bara titta forskande på människorna så viker de efter en stund undan. Med blicken. Eller börjar blinka. Ihärdigt. Eftersom jag gör så när jag har det bra. Så tar de bort obehaget av att bli avslöjade. Som personer. Med ovanan att skylla ifrån sig. Men det är inte så bra. För mig. Att bli beskylld. För allt möjligt. Syndabock vill jag inte vara. Inte på riktigt. Syndabockarna drev man en gång i tiden ut i öknen. Där vill jag inte vara. Utanför. Bortkörd. Inte ens för allt smör i Småland.

Det har knappast hänt att jag släpar runt på min människas tofflor. En hund kanske gör så där. Inte jag. Tidningarna läser jag mest vid frukostbordet. Det skulle se ut om jag tog med dem till TV-rummet. För att slänga dem på golvet där? Till vilken nytta? För en katt? Som redan har en mjuk och hemvävd yllefilt. Att vila på. Om det skulle behövas.

Disken sedan. Möjligen kan jag tänka mig att slicka på EN tallrik. Om det varit skinka på den. Bara då rör jag tallrikarna. Hundar kliver ju långt in i diskmaskinen. För att få sig en extra smakbit. Katter är mera diskreta. Återhållsamma. Travar med disk tar jag absolut inte ansvar för. Inte för diskmaskinen heller. Det är människorna själva som måste börja. Tänka efter. Ta ansvar. För att det ställs till. Strumpor på golvet. Assietter på soffbordet. Halvlästa brev. På skänken i hallen. Vykortsalbum i vardagsrummet. I sovrummet. Vid datorn. Ständigt dessa människor.

När de har städat, Börjar matlagningen. Då vill jag vara med. Alltid ringer det i någon telefon. Eller på ytterdörren. Jag blir lämnad ensam. Då kommer min chans. Blixtsnabbt. Sitter jag alldeles stilla, Gör ingenting. Tror människorna. Som godtroget lämnar mig. I ett kök fyllt med godsaker. Högt och lågt. Vad jag gör? Ingenting. Tänker jag säga. Om vad som händer. I köket. När jag är ensam. Med kalkonfiléer. Bayonne-skinka. Grädde. Gåslever. Eller var det paté gjord på hjort? Inte minns jag. Just nu. Vad någon gjorde...

lördag 29 december 2012

Ingenting

Idag tänker jag inte påstå något. Inte diskutera. Inte konversera och småprata. Idag ska jag, Sixten, the cat, inte ens skriva på min blogg. Denna dag blir det absolut ingenting. Egentligen. Jag tänker vila bort den gråa dagen. Sagt och gjort!

fredag 28 december 2012

Spöken från det förgånga

Allt kommer tillbaka, suckar min människa. Tyngd av minnen verkar han vara. Där skiljer vi oss verkligen åt. Det som varit lägger jag i en liten ask. En minnesbank med små fack. Som noga försluts. Och aldrig besöks igen. Såvida inte verkliga fara hotar och just detta minne kan komma till användning. Jag är extremt närvarande i nuet. Människan nöjer sig med att vara extrem. I sin förmåga att leva i det förflutna.
Det förgångnas spöken jagar mig, sa han. Allt dumt jag gjort hinner upp mig. De ställer sig i vägen när jag vill fram, hävdar människan. Spärras din väg utav det som förgånget är, gnolar han på en gammal väckelselåt. Lite humor finns alltså kvar. Från förr. Som kan få spökena att skingras.
Du Sixten, säger han sedan med bekännare-rösten. Jag undrar förstås vad som ska komma. Men som trofast och trogen vän ligger jag kvar på hans fötter. Varför gör man så mycket dumt? När jag var tonåring var jag en omogen och snacksalig typ. Jag minns hur jag häcklade vår pastor. I församlingen För hans klädstil. Oerhört omodern. Patetisk tyckte jag då. Många andra var jag på och kritiserade. Orättvist kan jag tycka idag. Dumt. Jag har en hel kö av sådant jag ångrar. Jag skulle vara radikal. Göra uppror. Mot gamla brallor med slag. Eller folks filmsmak. Musiktycke. De kulturellt undermåliga böcker de använde som andlig föda. Korkat, eller hur? Han suckade igen.
Som hans förtrogne frågar jag då. Ja, och..? Vad spelar det för roll idag. Tungsinnet är det som är korkat. Här och nu. Energin kan du använda till mera konstruktiva uppgifter. Ånger för småsaker ska vara en färskvara. Så är det för oss katter. Redan när jag sätter en klo i din fot ångrar jag mig. Och när jag satt dit den har jag redan kommit över ångern. Och glömt min ruelse.
Jag såg på människan att han var påverkad. Ja inte påverkad. Men berörd. Så jag gick på. Du borde med visst tungsint allvar brottas med allt som är viktigt. Klimateländet. Eller fattigdomen runt hörnet. Kan du göra det som hände för länge sedan ogjort? Nej. Kan du ha nytta av detta minne för framtiden? Nej. Har du tid med sådana nostalgiska skuldkänslor? Icke! Du behöver göra lite hjärngymnastik. Föreställ dig att du har en minnesbank. Med många små bankfack. Lägg ner det där minnena i ett fack. Lås det. Släng nyckeln.
OK, sa människan. Låt oss bekämpa klimathoten. Sagt och gjort. Han stängde av flera element. Släckte några lampor. Hoppade över televisionen och tog fram en bok. Pojkarnas nostalgibok: Det skimrande 50-talet. Av Hans Dahlman.
Nu var det min tur att sucka. Ljudligt.

måndag 24 december 2012

I vardagsrummet står en fridlyst gran

Elementen i bostaden fungerar. Äntligen. Jag får åter varma marmorhällar att vila på. Vi har nämligen fönsterbrädor av sten. Hur nu ord kan bli så missvisande. 


Så blir det äntligen gott och varmt i stugan, säger människan. Det ska råda en jämn och lagom temperatur inomhus, understryker medmänniskan bistert. Misslyckas hyresvärden med sådant ska man ha avdrag. På hyran.
Det är därför olika besvärande brister kallas för olägenheter, lägger min människa till. Jag skakar då på mitt huvud så öronen smäller. Sedan utbrister jag, vilken tur att det är varmt inne, nu när det blir jul. Jag klarar mig nog efter som jag inte hänger av mig pälsen. Som tur är. Men ni era stackare som tvingas bylsa på er dubbla lager tröjor!
I år, Sixten, säger min människa, får du inte jaga granens prydnader! Det blir inget tuggande på glitter i år. Och hör sen! Det är farligt. Där inne i magens mörker gör julgransdekorationerna absolut ingen nytta heller. Vi har skaffat glittret för att det ska se ut som det finns gnistrande rimfrost och glimmande snöflingor. Här och där.  På somliga grenar. Så kom ihåg att granen är fridlyst!
Du tror mig inte om mycket, säger jag. Och lämnar människan där han står. Han kan tala med väggen. Vilket är precis vad han gör. Han har inte ens märkt att jag slunkit iväg. In i vardagsrummet där granen står. För att daska till en glänsande röd julgranskula. Lite skoj måste även en katt få ha. När det blir jul.  En riktigt GOD JUL!

lördag 22 december 2012

Virrig människa kommer snart tillbaka

Vilken dag. Så rörig. Människan for runt som en yr höna. Eller tupp. Det går väl an när det är verkliga fåglar. Men när gigantiska människor rusar runt. Till synes planlöst. Förvirrat. Och knycker på huvudet. För minsta ljud man ger ifrån sig. Då är det ett tillstånd jag brukar kalla lokalkaos. Jag vet nämligen att det åtminstone finns något rum och en del platser där jag får vara ifred. Kan åtnjuta lugn och ro. Trots virrandet och rusandet.
Det skulle ju bli jubileum. Människans kyrka skulle fylla år. Ja, den är inte hans egen. Den är ju församlingens. Men i alla fall. Han är där så mycket att en radioreporter frågade om han hade en tältsäng i sakristian. Det hörde jag själv. På lokalradion. Bra program!
Människan hittade inte sitt tal. Inte nycklarna. Och var han lagt vinsterna till lotteriet kommer jag ihåg. Men inte han. De ligger under bordet i TV-rummet. Där satt han och tog bort prislappar och annat slikt. Små papperstussar som jag spelar boll med. Som katternas Zlatan, eller Messi.
Människan gnolade på Ja må den leva. Uti hundrade ååårr! Och hurrade för sig själv. Hurrraaah! Det är då man har skäl att bli en aning orolig. Trots att det hela är ganska roligt. Att iaktta. Se och betrakta.
Snart rusar han ut genom dörren. Jag väntar. Tålmodigt. Han kommer snart tillbaka. Talet ligger nämligen kvar på bordet i hallen. Jag tar det faktiskt extra lugnt. För oss alla. Så det ska jämna ut sig.

onsdag 19 december 2012

Visst, det blir säkert bra

Du, sa jag till människan. Låt oss vända på det hela. Det blir nog bättre. Att jag skulle säga att jag är en skatt. Om mig själv. NJÄ, det känns inte helt rätt. Inte riktigt bra. Som du säkert förstår. Så här borde det vara. Du ropar min skatt! Till mig. Jag ges möjlighet att svara, du menar väl min katt. Så får du snacka lite med tungan och säga, vilket som!

Vad tror du om det. Blir inte det bra.
Må hända, sa människan som var djupt försjunken i en artikel. Eftersom dessutom både radion och TV:n stod på insåg jag att han var lite okoncentrerad.
Så vill jag ha ett kilo färska räkor. Du skalar väl dem åt mig? Och en ny klätterställning. En egen fåtölj. Som jag får kloa på hur mycker och ofta jag vill. Vad säger du om det?! Jag tystnade och tittade ihärdigt på honom. Liksom för att väcka honom ur transen.
Visst, visst, sa människan och vände blad. Det blir säkert bra...

måndag 17 december 2012

Skattkatt

Du är min katt, sa människan.
Skatt, menar du väl. Sa jag.
Vilket som, svarade han.
Så är det!
Människans dyrgrip
och skatt
är en katt!
Yes!

söndag 16 december 2012

Ni gillar ju kaffe, som tur är

Otur kan alla ha. Somliga mer än andra. Oflyt. Jag, Sixten, the cat, har sällan otur. Tvärt om. Jag förföljs av välgång och lycka. Eller vanligt medflyt. Det går helt enkelt riktigt bra för mig. Vad innebär det då, undrar människan. Hur är det när det går bra för en katt? Feta möss att fånga. Jaktlycka? God sömn? Lugn och ro?
Bra fråga, som föredragshållarna säger för att få lite extra betänketid. Viktigt att fundera över. Intressant! Verkligt bra fråga, sa jag lite grinigt.
Tänker du svara på den, undrade människan. Eller?
Snart, sa jag, och vände mig mot honom och log så där som bara katter kan. Med morrhåren och mungiporna. Jag ska svara om du börjar. Vad innebär det att det går bra för dig? Hur är det då? Till exempel.
Människan såg fundersam ut. Den här vändningen hade han inte tänkt att samtalet skulle ta. Bra och bra. Det är inte så lätt att säga. När det blir som man har tänkt. Eller hoppats. Det är bra. Då har man flyt. Medgång.
Så en motgång är inget bra? Den är bara dålig? Brukar du inte påstå att det bästa är motgångarna och misstagen? Det är då man lär sig. Utvecklas. Så har det sagts mig. Av dig. Går det bra blir man bortskämd och riskerar att bli mallig. Det vore i alla fall mig fjärran. Sa jag med eftertryck.
Jaha. Joho.  Jovisst. Så kan det vara. Det som är mindre bra kan vara bättre än det som är riktigt bra.
Då kanske jag ska berätta att jag just hällde ut en kopp kaffe över lägenheten. Jag stirrade stint på min människa.
Men vad säger du. Har du… Men en kopp räcker väl inte för hela lägenheten. Såvida du inte släpade runt koppen och välte ut den i de olika rummen? Han såg ut som ett frågetecken. Hela han.
Nej, det behövde jag inte göra. Det räckte med en kopp. På ett ställe. Blev mitt svar.
Men - hur bär du dig åt, undrade människan.
På köksbordet låg ju planen över din och medmänniskans nya lägenhet. Där stod också en kopp fylld med kaffe. När jag la mig till rätta råkade jag, liksom oturligt, knuffa till den så kaffet rann ut över hela lägenheten. Där kan man snacka om översvämning. Kaffe i vart enda rum. Men eftersom dåliga saker även är riktigt bra – så väljer jag att ta det som en medgång. Särskilt som jag sällan har otur. Det var nog någon mening med det. Som jag har hört folk säga i tid och otid. Som ett omen. Om att när ni flyttar blir det mycket java (alltså kaffe). Och det är ju tur. Eftersom ni verkligen gillar den där svarta drycken. Med bönorna lagom rostade. Och malda som till kokning.  Kaffetåren. En tår jag vet att ni gärna vill ha. Som ni knappt kan leva utan. Bra! Nej, inte så bra. Men bra!

torsdag 13 december 2012

I sitt anletes svett

Se på fåglarna. Så säger människan ibland. Ett uttryck för överraskning. Ett förstärkande påstående. Nästan som en svordom. Ibland kommer han på vad han har sagt. Då ser han lite skuldmedveten ut. Och avslutar med, så lyder den heliga skrift. Så ser han på mig och säger, du är som fåglarna Sixten. Vilket ju är en förolämpning. Att jag skulle vara som dem jag jagar?
De sår inte, skördar inte och samlar in i lador… Det gör ju inte du heller, kära Sixten. Men jag, jag sliter i mitt anletes svett. Sa han och suckade.
Vilken klagovisa. Sådant måste ju bara motsägas. Så jag protesterade ljudligt. När såg jag dig svettig av arbete sist? Aldrig någonsin. Mest pustas och stönas det när du bär upp något på vinden eller ner i källaren. Men svettig? Det vete fåglarna, sa jag med en övertydlig anspelning på hans kraftuttryck från Bibeln. Dessutom har du fel. Ha!
Mitt arbete är att hålla lägenheten under uppsikt. Veta vilka som stoppar saker i brevlådan. Ringer på. Eller går förbi. Att jaga smått och gott. Skrämma flugor. Förresten har jag sett när man kommer hit och ”arbetar”. Vuxna män som gör det de gillar mest. De njuter. Skruvar på element. Sågar hål i väggar. Lossar rör och spikar. Målar och visslar. Gör de.
Roligt har de. Dessutom. Trots att det de håller på med är ganska störande med oljud, buller och bång. Skruva och hamra är inte min uppgift - men jaga och vakta, det gör jag bra. Så jag vill betona det lustfyllda i olika arbeten. För dagen. Hur det blir en annan dag får vi väl se.

Människan invände nu. Visst kan de som kommer hit och gör saker ha skoj och gilla det de gör. Men tänkt på hur vi frusit denna höst. När fönstren målades. Och fastnade så de inte gick att öppna. Eller  när elementen strejkade och vi fick ha varmluftsfläktar och sitta med ytterkläderna om kvällarna. Men du mräkte väl inte det i din varma päls. Eller när det blev en vattenläcka i väggen. Det var inte roligt för oss. Och jag har svårt att tro att de som skulle ordna det hela egentligen hade så roligt!

Jag såg på honom. Och svarade ganska bestämt. Nu tycker jag du ska gå. Till ditt arbete. Basta! Så jag får sköta mitt. I fred. Utan publik! Sa jag och vände honom ryggen.

onsdag 12 december 2012

Lite snopen blev taxen

På eftermiddagen ringde det på dörren. Där utanför stod en tax. Tusse heter han. Denna strävhåriga hund brukar komma på besök nu och då. Alltså ibland. När han ändå har några vilodagar hos grannen ovan. Man kan höra hans klor som skrapar mot parketten. Rytmiskt och oftast glatt. Liksom när svansen glädjefyllt vispar mot möbler och dörrar. Då knackar det här nere.

Tusse lever nära marken. Så han nådde inte ringklockan. Men det gjorde hans lånehusse. Som hade ärende till min människa. Tusse höll sig på respektfullt avstånd. Han är belevad. Nu för tiden. Och jagar inga katter. Han vet att vi kan sätta oss i respekt. Om det skulle behövas. Så han inväntade tåligt en invitation.

Själv satt jag precis innanför dörren. Skådade ganska likgiltigt ut i trapphuset. Lugn och sval. Trygg och morsk. Så det så! Tusse ska inte tro att han har större värde än jag. Vi är likvärdiga, med stor värdighet uppför jag mig. Åtminstone just idag. Tusse har svårare att hålla masken. Snart drar han i kopplet. Gnäller och rycker. Vad hjälper det. När människorna har avhandlat dagens ämnen klart får han gå. Lite snopet, eller hur... För honom.

tisdag 11 december 2012

Kall nos, varm hand

Dagarna blir kortare och kortare. Inte gör det mig något. Jag har det bra. Även om jag tycker att det är FÖR kallt på balkongen. Benen blir stelfrusna. Och nosen likaså. Som tur är finns det värme att få. Inomhus. Av min människa.

fredag 7 december 2012

På gång!

När jag vaknade och hoppade ur sängen kändes det annolrunda. Idag var jag på. Glad och munter. För att dagen börjat. Så bra. Jag promenerade runt i lägenheten en stund. Sedan tänkte jag att nu får det vara nog. På sjusoveriet. Fast klockan bara var sex. In i sängkammaren. Upp på sängens kortända. Där klippte jag till människan. Hans stora fot. Hårt. Slöfocken. Måste väl vakna. Och stiga upp.

Hörru, sa jag. Upp och hoppa.
Lägg av! Ovänligt och bryskt blev människans svar. Försvinn. Väckarklockan har inte ringt. Än. Det är en halvtimme kvar.
Kom loss, sa jag och drämde till hans fot en gång till. Men inte hjälpte det. Jag fick roa mig själv en stund.

Skuttade ut i hallen för att möta den nya dagen. Daskade till en av morgontidningarna. Som ännu satt kvar i brevinkastet. Ut i köket. Hur var det nu man gjorde med kaffet. Men längre hann jag inte innan människan, mosig och dan, lufsade in i köket.

Vad gör du på diskbänken, frågade han förvånat.
Kokar kaffe, sa jag och gnuggade mig mot kaffekokaren. Inte människan. Utan maskinen.
Om du flyttar dig så sköter jag kaffekokeriet. Du kan gå till skålen och ta hand om matäteriet. Jag ska bara ta fram din mat ur skafferiet. Sa människan och flinade glatt. Jag slickade mig om munnen. Vi var pigga! Bägge. Båda två. Trots att det var så tidigt. Då insåg jag. Detta blir en bra dag. Vi är på. På Gång!

onsdag 5 december 2012

Jag är inställd idag

Med den väldiga snö som fallit blir det rörigt. Runt hela huset. Det plogas. Sopas. Skyfflas. Det surrar och låter. Trots det har många svårt att ta sig fram. Över vallar. Uppför små backar. Det halkas och fars.

Jag gör som tågen en sådan dag. jag ställer in mig. Ja, jag är helt inställd på att bara ta det lugnt. Och vila. Så det så. Min människa suckar avundsjukt. När han ser mig gona mig på filten i soffhörnet. Du har det bra du, Sixten, säger han avundsjukt. Just det, svarar jag. Du kanske skulle ställa in dig själv idag, frågar jag honom. Han svarar, jag har god lust, men... Sedan tar han raskt på sig ytterkläderna. Han pälsar på sig med mössa och vantar och tjocka kängor Vi ses, ropar han innan han med en smäll slår igen ytterdörren. Jag tänker på den stackaren. Ut i storm och oväder, i världens snöiga villervalla. Här är det i alla fall lugn och ro! Nu när han har gått.

tisdag 4 december 2012

Min fanclub blir till

Sixten! Ska du verkligen hålla på med den där bloggen? Snart finns det inga kvar som vill eller orkar läsa. Sa människan till mig. Han tyckte nog lite synd om mig. Som ägnar så mycken tid åt att drömma fram små texter om mitt liv.

Pytt, sa jag. Inte ska jag sluta. Inte nu. Någon har väl trots allt fått en eller annan ny tanke. Tack vare mina öden och äventyr. Katthemmets varma famn gav mig en ny chans. Att hitta dig, sa jag. Och spann och kurrade för glatta livet. Av insikt. Och glädje. Över att ha ett hem. Mitt i den kalla vinter. I midnatts mörka tid.

Men Sixten, sa den envisa människan. Vad tjänar det till?

Om inget annat så har jag roligt alldeles själv, svarade jag sturskt. Och vet du, fortsatte jag, endera dan blir det en fanclub av läsekretsen. Man kommer att värva nya läsare. Och sprida mitt namn över världen. Sedan log jag. Trodde du på det? Äsch! Jag älskar att munhuggas med dig. Jag gillar ord. Särskilt de ord som jag själv knattrar ner. Nog måtte det väl duga och mer därtill?!

måndag 3 december 2012

Katt med gubbe

Du är min gubbe, sa jag till människan.
Vad säger du, sa han. Är jag en gubbe? Det kan du väl ändå inte mena.
Jo, du är min lille gubbe. Nils heter du inte. Vilket väl är bra. Eftersom du heter Lars. Då vore det bara egendomligt att kalla dig för Nils. Eller hur!

Nils är en trevlig gubbe. Så här i jultider. Eller advent. Han har ju publicerat en bok. Om katter. Närmare bestämt om en katt. Som flyttade in hos den där Nils.Uddenberg.  Sådant gillar jag.  Den vill jag ha i julklapp. Så får du läsa högt för mig. Tills jag somnar. Men vill du får du gärna läsa högt ur min blogg. Den går också an. fast den inte är tryckt på apper. Ännu. Katt med gubbe vore inte fel att kalla den. Rätt ordningsföljd. Är viktigt. Korrekt ska det vara! Sa jag och hoppade upp på byrån. Där la jag mig tillrätta och visade med all önskvärd tydlighet att vi hade talat klart. För stunden.

lördag 1 december 2012

Dribbla, trassla och klättra - det är advent

Det blir alltid lite rörigt. När människorna ska ta fram alla adventsstakar. De elektriska. Som ska placeras i utvalda fönster. Därtill ska de hänga upp saker. På balkongen. Där ska viras granris och gnistrande elslingor ska monteras. Sedan var det där med stjärnan... 
Igår var en sådan dag. Då bars en stege runt mellan rummen. Och stora stjärnor monterades under pust och stön. De skulle knytas ihop för att se ut som en stjärna. Men gång på gång föll de ihop som dragspel som hållit ut tonen alldeles för länge. Till sist klättrades det, spikades och bands. Jag for runt som en dammtuss. Mina sju kilo till trots.
Men mest satt jag bara och iakttog denna märkliga ritual. Med så många egendomliga moment. Stegen flyttades. Stjärnan hämtades. Den monterades samman. Föll ihop. Detta upprepades flera gånger. Till sist klättrades på stegen. En person räckte upp stjärnan. Högt däruppe band den andra fast stjärnans sladd på gardinstången. Eller på en spik som slogs i med mycken möda. Och stort besvär. När stjärna hängts upp skulle den trimmas. Kalibreras. Vridas rätt. Det suckades och våndades. Någon mera sned stjärna har sällan skådats. Till sist fick den sin rätta hållning. Genom att den fick hjälp. Närmaste gardin fick staga upp den. Vara dess stöd. I livet.
När många saker händer samtidigt är det extra spännande. Åtminstone om jag är på gott humör. Det var jag i år. Mycket gott. Jag dribblade med röda elsladdar, trasslade in mig i elslingan för balkongen och försökte till och med klättra på stegen. Vilken fest! Cirkus. Adventscirkus!
Varför allt detta besvär. Undrar jag. Människorna verkar ansträngda. De städar och tvättar och lagar mat. samtidigt som de pyntar med slingor, ljusstakar och stjärnor. Allt detta besvär. För min skull!
Men roligt är det. Med papper och sladdar. Röda band och stegar. Om kvällen tittar jag förundrat. På det vackra skenet som lyser upp vart fönster. Men hur var det egentligen med den där stjärnan. Hade den sladd? Var den verkligen fyra?

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...