fredag 30 november 2012

Kvalitetstid är när det går för fort

Människorna pratar hela tiden med mig. Därför har jag utvecklat min förmåga att tala med dem. Mitt språk är inte fullt ut begripligt. För dem. Men jag kan få dem att förstå enklare budskap. Ge mig mat. Öppna balkongdörren. Lek med mig. Jag vill sitta i ditt knä. Och liknande otvetydiga önskningar.
Men vissa dagar fungerar våra språk som nycklar i lås. Då öppnas dörren och vi förs in i rummet gemensam förståelse. Det är där och då jag diskuterar och samtalar med min människa. Tar upp liv och död, sorg och glädje. Livets mening och vardagens små förtretligheter. Sådant som ger vardagen glans, men vanor och rutiner hör också till det vi behöver diskutera. För att vi ska fungera bra tillsammans.
Människan gissar ofta vad jag tänker. Ibland blir det fel. Han kan till exempel öppna balkongdörren när jag vill ha en stund för mig själv i en kartong. Vänligt nog placerar människan nu och då ut kartonger i lägenheten. Så gästerna som dyker upp frågar om människorna håller på och flyttar. Nej, det är Sixten, svarar de. Som flyttar. Runt mellan kartongerna. Han tycker det är kul…
Den senaste månaden har jag kommit på hur jag (tills vidare) ska förhålla mig till de två människorna som bor här. Min människa och medmänniskan, hans k hustru. Så sa man förr, påstår människan. K betyder inte kamrat eller kompis. Inte heller kartläsande. Som tur är. Utan kära.
Jag fördelar gracerna. Vilket uttryck. Passar mig. Som har många goda egenskaper och gåvor. Det betyder oftast bara att jag ägnar tid åt dem båda. Tid som har mest med kvalitet och kvantitet att göra. Om nätterna blir det förstås kvantitet. Då är det många timmer som jag tyr jag mig till den ena. Jag lägger mig tätt intill och låter svansen vila i hennes ansikte. Nästan som en mustasch. Så det kittlar.

Om dagarna håller jag mig mest till den andre. Den här hösten har han varit sjuk en del. Men mest bedrövad. Det är inte jobbet, brukar han säga, utan kyrkan. Han tycker det har varit tufft. För mycket motgångar och nederlag. Inte bryr jag mig om sådant!

Är han nedstämd så tar jag lite extra hand om honom. Med tillgivenhet och värme kommer man långt. Då försvinner motgångarna. Eller krymper. De sjunker ihop som ett punkterat däck. Jag ska nog starta en kurs för människor som bryr sig för mycket. För sådana som vill något annat. Än de där som bestämmer vill. Min människa säger att han har en egen metod. Kanske kan man kombinera dem? Jag fixar tilllgivenhet, verklig närhet och värme. Han står på stranden och lär ut hur man skådar mot horisonten. Hur man vinner frid genom att titta upp mot himlavalvet. Alla stora bekymmer blir som sandkorn i vårt universum. Ja mindre än så, konstaterar han. Men hans strand ligger ganska långt bort. Så jag har fått göra under. Alldeles själv.  

Då blir det som alla förstår verkligen bra. Kvalitetstid. Javisst! På mitt sätt. Människorna tänker annorlunda. De blir som ett träningspass. De måste bara få ut det mesta, som någonsin går, på kortast möjliga tid. Så slipper man umgås så som man borde och skulle - alltså länge. Och på riktigt. Man komprimerar närhet och vänskap. Ordnar kvalitet på en kvart. Då går det alldeles för fort. Sådant tar faktiskt många timmar, veckor och år. En verklig och hållfast samvaro går inte att trycka in på några korta minuter. Jag, Sixten, the cat, vet. Ty jag, som är så snabb, sjunger gärna långsamhetens lov..
Men - vi ordnar dock varje dag en kvalitetsfrukost tillsammans. Ja, lagar den. Han öppnar burkar. Jag förtär innehållet. Han kokar kaffe. Jag testar torrfoder. Han skär upp leverpastej. Jag försöker nappa åt mig en skiva. Gärna två. Vi läser dagstidningarna ihop. Diskuterar den amerikanska utrikespolitiken. Tar upp likheter mellan religion och fotboll. Ledarsidorna och serierna får han läsa, jag tar kulturen. Ofta vilar jag mitt trötta huvud på hans hand. Så vi kommer varandra riktigt nära. Men när jag har fått nog sätter jag mig i fönstret och tittar. På annat.
Därute på gården är det ofta liv och rörelse. Tidigt om morgnarna. Så håller jag balansen. Fördelar mig mellan människorna.  Själv ser jag till att få ut det mesta av tillgivenhet och värme. Innan jag tar mitt nästa sov- och vilopass. Lagom när jag skickat iväg dem ut i livet. Till jobb och dagens allehanda bestyr.

1 kommentar:

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...