fredag 30 november 2012

Kvalitetstid är när det går för fort

Människorna pratar hela tiden med mig. Därför har jag utvecklat min förmåga att tala med dem. Mitt språk är inte fullt ut begripligt. För dem. Men jag kan få dem att förstå enklare budskap. Ge mig mat. Öppna balkongdörren. Lek med mig. Jag vill sitta i ditt knä. Och liknande otvetydiga önskningar.
Men vissa dagar fungerar våra språk som nycklar i lås. Då öppnas dörren och vi förs in i rummet gemensam förståelse. Det är där och då jag diskuterar och samtalar med min människa. Tar upp liv och död, sorg och glädje. Livets mening och vardagens små förtretligheter. Sådant som ger vardagen glans, men vanor och rutiner hör också till det vi behöver diskutera. För att vi ska fungera bra tillsammans.
Människan gissar ofta vad jag tänker. Ibland blir det fel. Han kan till exempel öppna balkongdörren när jag vill ha en stund för mig själv i en kartong. Vänligt nog placerar människan nu och då ut kartonger i lägenheten. Så gästerna som dyker upp frågar om människorna håller på och flyttar. Nej, det är Sixten, svarar de. Som flyttar. Runt mellan kartongerna. Han tycker det är kul…
Den senaste månaden har jag kommit på hur jag (tills vidare) ska förhålla mig till de två människorna som bor här. Min människa och medmänniskan, hans k hustru. Så sa man förr, påstår människan. K betyder inte kamrat eller kompis. Inte heller kartläsande. Som tur är. Utan kära.
Jag fördelar gracerna. Vilket uttryck. Passar mig. Som har många goda egenskaper och gåvor. Det betyder oftast bara att jag ägnar tid åt dem båda. Tid som har mest med kvalitet och kvantitet att göra. Om nätterna blir det förstås kvantitet. Då är det många timmer som jag tyr jag mig till den ena. Jag lägger mig tätt intill och låter svansen vila i hennes ansikte. Nästan som en mustasch. Så det kittlar.

Om dagarna håller jag mig mest till den andre. Den här hösten har han varit sjuk en del. Men mest bedrövad. Det är inte jobbet, brukar han säga, utan kyrkan. Han tycker det har varit tufft. För mycket motgångar och nederlag. Inte bryr jag mig om sådant!

Är han nedstämd så tar jag lite extra hand om honom. Med tillgivenhet och värme kommer man långt. Då försvinner motgångarna. Eller krymper. De sjunker ihop som ett punkterat däck. Jag ska nog starta en kurs för människor som bryr sig för mycket. För sådana som vill något annat. Än de där som bestämmer vill. Min människa säger att han har en egen metod. Kanske kan man kombinera dem? Jag fixar tilllgivenhet, verklig närhet och värme. Han står på stranden och lär ut hur man skådar mot horisonten. Hur man vinner frid genom att titta upp mot himlavalvet. Alla stora bekymmer blir som sandkorn i vårt universum. Ja mindre än så, konstaterar han. Men hans strand ligger ganska långt bort. Så jag har fått göra under. Alldeles själv.  

Då blir det som alla förstår verkligen bra. Kvalitetstid. Javisst! På mitt sätt. Människorna tänker annorlunda. De blir som ett träningspass. De måste bara få ut det mesta, som någonsin går, på kortast möjliga tid. Så slipper man umgås så som man borde och skulle - alltså länge. Och på riktigt. Man komprimerar närhet och vänskap. Ordnar kvalitet på en kvart. Då går det alldeles för fort. Sådant tar faktiskt många timmar, veckor och år. En verklig och hållfast samvaro går inte att trycka in på några korta minuter. Jag, Sixten, the cat, vet. Ty jag, som är så snabb, sjunger gärna långsamhetens lov..
Men - vi ordnar dock varje dag en kvalitetsfrukost tillsammans. Ja, lagar den. Han öppnar burkar. Jag förtär innehållet. Han kokar kaffe. Jag testar torrfoder. Han skär upp leverpastej. Jag försöker nappa åt mig en skiva. Gärna två. Vi läser dagstidningarna ihop. Diskuterar den amerikanska utrikespolitiken. Tar upp likheter mellan religion och fotboll. Ledarsidorna och serierna får han läsa, jag tar kulturen. Ofta vilar jag mitt trötta huvud på hans hand. Så vi kommer varandra riktigt nära. Men när jag har fått nog sätter jag mig i fönstret och tittar. På annat.
Därute på gården är det ofta liv och rörelse. Tidigt om morgnarna. Så håller jag balansen. Fördelar mig mellan människorna.  Själv ser jag till att få ut det mesta av tillgivenhet och värme. Innan jag tar mitt nästa sov- och vilopass. Lagom när jag skickat iväg dem ut i livet. Till jobb och dagens allehanda bestyr.

fredag 23 november 2012

Time out och sedan får vi se

Time out. Kan man ta. Det har jag gjort. Men inte på grund av att jag varit ute på nätterna och skrämt slag på folk. Beväpnad. Med järnskrot. Nej jag har tagit time out därför att det kändes bra. Man kan säga att det var läge för att låta tangentbordet vila. Och en hel del annat man håller på med.

Människan har försökt få mig till allt möjligt. Kan du inte hoppa upp i mitt knä, har han vädjat. Time out, har jag svarat. Kortfattat. Instruktivt.

Du Sixten, kom upp ska du få se. Här i fönstret. På sopbilarna. Utanför. Jag har bara sagt, Time out! Men Sixten kom igen! Jag kastar din tygmus så kan du få leka lite. Time out. Till sist behövde jag inte ens säga time out. Jag nöjde mig med TO. Ungefär som när man säger OK. Vill du ha en ny kartong? TO.

Vad håller du egentligen på med, frågade människan till slut. Har du tappat lusten för allt? Är du höstdeprimerad? Ledsen? Sjuk? Har du influensa? Behöver vi ta dig till smådjurskliniken? Då insåg jag att vi nog fick ha ett litet samtal med varandra.

Jag befinner mig utanför tiden. Matchuret har stängts av, medan jag hämtar mig. Vilar upp mig. Gör vad jag har lust med. Jag har helt enkelt en paus för återhämtning. Det skulle du pröva! Man mår som en prins. Kraven rinner av en. Ingen kan köra med en. Gå hit! Gå dit! Hör här! Gör si! Gör så! Ställ upp! Sitt ner! Skärp dig! Det är innanför den vanliga tideräkningen. Jag har ställt mig utanför.

Människan såg på mig med förundran. Hur länge? Ack, huru länge, drog han därefter till med.
Då kan man ju som katt i en kyrklig familj inte svara på annat sätt: Blott en dag, ett ögonblick i sänder... Sedan får vi se.

onsdag 14 november 2012

En gammal säck, var hittar man den?

Människan gnolar. Ibland tidigt på dagen. Om det händer före frukost blir jag orolig. Räkna de lyckliga stunderna blooottt, sjunger han. Tills jag inser att han verkar ha räknat dem och verkar missnöjd. För mycket är på tok, muttrar han när jag frågar vad som står på.

Du är bara gammal och missnöjd, säger jag uppmuntrande till honom. Klappa mig en stund så blir det bättre. Fanns det inte en sång om att man skulle lägga sina sorger och bekymmer i en gammal säck? Försök med det!

Var ska jag hitta en gammal säck. Vi har inte ens några nya. Säckar är ute. Borta. Används inte mer. Inte ens en säck potatis ligger i säck. Utan i påse. Allt förändras. Inte ens jag är densamme. Utan någon annan. Så går det, suckade människan visset.

Vad gör väl det? Ta en kartong istället. Det gör jag. Efter en stund i en kartong kan jag glad och fräsch studsa runt här hemma. Häng med, ropade jag och rusade genom vardagsrummet in i sovrummet. Och tro det eller ej, efter mig kom en människa lufsande med riktigt muntra rop: Sixten, var är du? Kom hit! Nu har jag dig snart. Akta dig du. Sixten! 

tisdag 13 november 2012

Att sova på morgonen

Morgonsömnen blir allt mera betydelsefull. För mig. Jag, Sixten, the cat, går inte upp förrän väckarklockan har ringt. Såvida jag inte är vrålhungrig. Och då är det inte jag som för oljud. Vrålar gör magen. Som vill ha påfyllning. Mera mat. På stora fat.

Gammalt ordspråk: En extra blund i morgonstund är guld!

söndag 11 november 2012

Några kattfötter

Katter kan skriva. I alla fall en och annan. Men det är en sak att trampa fram på tangentbordet. En annan att fatta pennan. Därför gjorde jag nyss ett försök. Att hålla i en penna. Hmmm.

Det gick inte så bra. Mina klor fungerar inte fullt ut som fingrar. Pennan gled ur mitt grepp. Som en blöt tvål. Varje gång jag fick fatt på den for den iväg. Som skjuten ur kanon. Hal och flyktvillig.

En vild jakt började. Jag fick snurr på den på golvet. Den kunde nästan ha suttit på en helikopter. Så den for iväg. Igen. Under en dörr. Hur jag än fixade och trixade, fick jag inte fatt på den. Och när jag smög runt dörren till andra sidan ålade den sig ut på andra sidan. Det är sådant som kallas en katt- och råtta lek 

När jag föreställde mig pennan som en mus gick det bättre. Jag hoppade på den och höll äntligen fast den. Men hatten, en sådan som pennor har, fick jag inte av. Hur jag än bet och klöste. Så detta att skriva med penna lägger jag på hyllan. Och bevisar därmed att jag är med min tid. Som alla moderna barn och ungdomar kan jag inte skriva skrivstil. Ännu. Om det inte finns en sådan stilsort i datorn... Leve tangentbordet. Tror jag. Jag tänker att det vore trevligt att få greppa en penna. Och åtminstone klottra ner några kattfötter...

onsdag 7 november 2012

Tröghetslagen

Människan tycker ofta att jag är trög. Vilar för mycket. Kommer inte varje gång han ropar. Tar saker med knusende ro, som danskarna påstås säga. Men denna morgon blev en särskild prövning. För mig.

Klockan ringde. Ingen reaktion. Människan sov och fortsatte sitt snusande. Inte med snus, förstås, utan genom att dra in luft genom näsborrarna. Så det där speciella ljudet uppkom. Snusandeljudet. Jag jamade högt, för att han skulle vakna. Ingen reaktion.

När medmänniskans klockradio drog igång lommade min människa upp. Och drack vatten. Innan han stupade i säng igen. Snart sov han djupt. Som om han inte hade ett endaste bekymmer i världen. Trots att jag vet annorlunda. Han kan vakna mitt i natten och utstöta konstiga mardrömsord: struktur, utredning, fullmäktige och annat obegripligt.

Hur skulle det gå med min frukost om detta fortsatte? Sova, sova, sova i säng, säng, säng. Ett svanhopp upp på människans mage blev lösningen. Slöfock, ropade jag, upp med dig. Långsamt vältrade han sig ur sängen, liksom uppfyllande tröghetslagen. Drog på morgonrocken. Gick som en zombie mot köket. Det fick duga.

söndag 4 november 2012

Misslyckad taktik

Efter min framgångsrika räd mot leverpastejen hägrar fler erövringar. På frukostbordet. Visserligen blir jag nedlyft ibland. Men trägen vinner. Det innebär att om jag är tillräckligt envis så får jag min vilja fram. Tillräckligt ofta.
Nyss gjorde jag nya försök. Idag fanns det skinka på bordet. Dess doft lockar mig. Omåttligt. Mina näsborrar fladdrar nästan. Min taktik gick ut på att först lägga mig över Svenska dagbladet. Sedan en förflyttning till den andra människans tidning, Nerikes Allehanda. Så tillbaka till svenskan. Men då satte min människa stopp med sin handflat. Utsträckt som för att stoppa trafik. Min taktiska plan hade misslyckats.
Då stannade jag till. La mig ner. Och lutade huvudet mot den hand som ville stoppa mig. Människan smälte. Som en glass i gassande sol. Men Sixten, sa han, jag ville stoppa dig. Inte erbjuda min hand som kudde.
Når jag inte skinkan, svarade jag, så nöjer jag mig med det jag kan få. En hand att vila sig mot. Det är inte dumt det heller…

Leverpastej, jo jag tackar!

Två gånger nedlyft från köksbordet. Denna morgon. Doften av nyskuren leverpastej var övermäktig. Satte mig som människor pläga göra. På en stol. Väntade. Och väntade. Avvaktade och väntade. Tills muggen med mjölk sattes in i microvågsungnen. För att göra kaffet drickbart. Säger människan. Då spetsade jag sekundsnabbt en leverpastejskiva. Tog min trofé till golvet. Festade. Leverpastej, jo jag tackar!

Sådan är jag. Tålmodig. Och med förmåga att överlista den smartaste av de smarta. Som han kallar sig själv. Solskensdagarna.

lördag 3 november 2012

På väg till köket

Vissa dagar säger jag ingenting. Inte med rösten. Men jag talar desto mer. Mitt kroppsspråk kan fylla volymer. Dessvärre är min människa ganska illitterat. Vad gäller katters kroppsspråk. Ändå läser han mig bättre än de flesta någonsin gör sina djuriska vänner, dvs katter. Om man får tro honom själv.

Å ja, så pjåkig är han inte. Att utläsa vad jag har på hjärtat. Vi kommunicerar riktigt bra. Han vet när jag vill ha mat. Särskilt morgonstund har mål i mun! Det förstår han. Och fyller skålar till brädden. Spiller gör han också. Vattenskålen är alltid överfylld...

Men svårt har han att förstå när jag vill dra mig tillbaka. Vara ifred. För mig själv. Att umgås har sin tid och att vara för sig själv har sin. Men jag har lika svårt att förstå honom. Så kommer jag gärna älgande. För att vara med när något händer i köket. Knappt har människan gått dit så vänder han och går sin väg. Skulle han bara dricka vatten? Hämta en tidning? Slänga något i komposten? Där sitter jag. Kvar. Något snopen.

Då talar jag extra högljutt när jag efter en sådan upplevelse nyttjar kroppsspråket. Går demonstrativt långsamt därifrån. Gör jag. För att understryka att jag inte bryr mig. Om den ombytliga människan. Och vem möter jag då? På väg till köket? Ja, ja, så har vi det. Vi hör fel. Läser galet. Då blir det som det brukar här hos oss. Lite fram och tillbaka.

fredag 2 november 2012

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...