Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2012

Hrmppff, sa människan

Varför går du så, utropar människan. Han låter intresserad. Och undrande. Du slår ju i dörrposter, stolsben och fåtöljer! Hela tiden!

Om blickar kunde genomborra skulle människa ha två små hål. Så intensivt ser jag på honom. Ibland. Varför frågar du, svarar jag utmanande.

Du är ju som en björn som måste klia sig mot en trädstam. Eller en elefant som skrubbar sig mot en klippa. Éller en ko som skrubbar sig mot en stolpe. Kliar det?

Icke, sa Nicke, blir mitt snabba svar. Ser jag ut som någon som står och kliar sig med tom blick? Jag nuddar knappt vid det ena eller andra. Stryker mig lagom, dels för att jag kan och dels för att orientera mig. Och mest för att det är ganska skönt med lite kontakt. Varför tror du att jag gnider mig mot dina fötter? Eller vaderna? Min fråga till dig blir ju den motsatta: varför rör du nästan aldrig vid dörrposterna eller stolsbenen? Vill du vara ifred? Slippa kontakt?

Hrmppff, säger människan. Så låter det i alla fall. Som en ursäktande harkling, en snopen ha…

Fläkten som morrade

Vi har det kallt. I helgen fick vi använda elektriska fläktar för att få upp värmen i lägenheten. Dessförinnan hade en värmetekniker kollat vartenda element i lägenheten. Plockat bort och satt dit termostaterna. Jag, Sixten, the cat, följde med honom från rum till rum. Man vill ju gärna se själv. Vad som händer.

Vi gick nog tree varav runt lägenheten innan han konstaterade att detta var det svåraste han variot med om. Eftersom värmen inte riktigt ville. Trots att hela systemet gjorts om och nya tillflödeskontroller och reglage monterats överallt i källaren.

Min människa pälsar på sig. Drar på sig den nya islandströjan. Morgonrocken. Långkalsonger. Ja, nu har man sett det mesta! För mig är det värre. Är ju redan iklädd päls. Tjock och tät. Är den. Blir det för kallt kryper jag in i ett skåp. Eller under en filt. Ofta försöker jag röra mig. Till exempel genom att hålla koll på vad man gör. Med våra element.

Men fläjktarna har jag respekt för. De morrar hela tiden. Man kan bli osäker för…

Söndagsfrid

Söndagsfrid råder. Eller borde göra det. Men det dröjer. Innan det blir lugnt här. Först rusar människan runt. Han letar efter psalmboka sin. Sedan vet han inte var skorna står. Han måste ha dålig syn. Jag ligger ju på dem. I hallen. Håller dem varma.

Strax far han runt och söker efter plånboken. Kollekten ska ju med. Men den håller inte jag reda på. Pengar är jag fullständigt och totalt ointresserad av. Han borde ha en checklista. Ungefär en sådan som piloter har. Vingklaffar utfällda. Hydraliken kollad. Predikan skriven. Utprintad på papper. Lagd i hallen. Mässboken nedstoppad i portföljen. Eller tygkassen. Kryssa för vilket som gäller denna morgon. Annars tar han fel. Nycklar. Telefon. Psalmbok. Prästkrage...

När han gett sig iväg. Blir det lugnt. Ett par timmar. Söndagsfrid råder...

Hoppet

Människan älskar att slänga saker. Inte i soporna. Han är en usel sorterare. Vet aldrig var någonting hör hemma. Disträ mediterar han länge över en tom mjölkförpackning. Innan den hamnar i komposten. En stund. Tills han ångrar sig.

Människan älskar att slänga saker till mig. Som får mig att hoppa högt. Vad hoppas du på, frågar jag honom när jag kommit till ro med en prickig tygmus mellan framtassarna.

Att det snart ska bli vår, säger han längtansfullt. Hoppet är det som får tiden att gå även när allt verkar motigt och svårt, fortsätter han. Särskilt när tillvaron är fylld av elände och mörker då får hoppet oss att orka vidare, att överleva. Det vet jag av egen erfarenhet. Än mer genom alla de som levt under umbäranden och förtryck ute i världen. Varje kontakt, varje ord, varje text som ingjutit hopp har gjort även det omöjliga möjligt en liten stund till. Efter som man hoppats och haft på känn att det onda skulle ta slut!

Vi katter hoppas också, säger jag. Att slippa långa förmaningstal…

Vem har rätt?

Tänker du någonsin på vad som är rätt och riktigt, frågade människan mig. Vi människor sluter oss ju samman för att få det vi kallar vår rätt. Vi delar in oss i olika grupper och föreningar för att nå större rättvisa.

Jag, Sixten, the cat, såg på människan att det var något som på allvar bekymrade honom. Vi katter blidar inga föreningar, sa jag. Behövs det kan vi hålla ihop. Men även i grupp är vi mera intresserade av att varje katt får det den ska ha. Då spelar grupptillhörighet inte någon egentlig roll. Tycker du att man ska behandlas olika? Så att den som tillhör en betydande grupp ska ha mera fördelar, bättre behandling? 

Nja, sa människan och tystnade. Han tänkte länge. Så sa han, men det är så vi har organiserat oss. De som är flest har mest att säga till om. Det gör dem starka. 

Är det rätt? Sa jag och såg forskande på människan. Att den som ansluter sig till dem som är flest ska ha mera rätt än de som är få? Tänk om det är de få som faktiskt har rätt? Frågar du mig borde det var…

Ena lustiga djur

Människor är ena lustiga djur. De handlar fullständigt oförutsägbart. Trots att de har vanor som verkar djupa som hjulspår. Men utan förvarning spårar de ur. Gör på något annat sätt. Hur man ska kunna räkna ut vad de tänker göra härnäst är inte enkelt. Svårt är det. Nästan omöjligt. Ändå ägnar folket här en stor del av sin samtalstid åt mina göranden och låtanden. Vid köksbordet. Vid middagar. Under TV-tittandet. Man funderar alltså över vad jag har för mig. Och i vilken ordning. Hm! Tänk att de har mig i centrum. Så är det. Naturligt känns det. Så klokt det är. Men jag begriper mig inte på dem.
De har fått för sig att jag är ett fullfjädrat vanedjur. Ja, det heter så även om jag råkar ha tjock och blank päls. Vanedjur? Som en papegoja? Inget ont sagt om fåglar, men...

Jag som handlar genomtänkt och välövervägt. Sover och patrullerar. Gömmer mig i kartonger eller garderober. Vilar i solen. Suckar. Stryker mig kärvänligt mot människor i min omgivning. Får fnatt bara ibland. Följer mina …

Du var söt. Och gullig!

Nyss klev det in någon genom ytterdörren. En kort ringsignal och så öppnade personen dörren. Utan väntetid. Direkt. En dörr som alltid brukar vara låst. Men av någon anledning inte var det. Nyss. Eftersom jag inte känt igen stegen i trapphuset hade jag inte heller brytt mig om att gå ut i hallen. För att ta emot gästen. Besökaren. Hallå, ropade personen. Eftersom ingen sågs till.Syntes. Det var upp till mig att vara värd. Så jag hoppade ner ur soffan i TV-rummet. Gick makligt för att möta hallå-roparen. Men, tänkte jag, det kanske vore oartigt att inget säga? Så jag ropade tillbaka. Hallå på dig själv! Nä men, sa personen med den där rösten man använder till små barn. Lille vän, fortsatte hon, pratar du med mig? Hon lät frågan bli hängande. Och jag gjorde lika dant. Den fick hänga i fred. Jag, Sixten, the cat, är möjligen liten till växten om man jämför mig med en fullvuxen människa. Men jag är näppeligen en instant friend. Åtminstone inte med människor som förminskar mig. Inte heller …