onsdag 31 oktober 2012

Hrmppff, sa människan

Varför går du så, utropar människan. Han låter intresserad. Och undrande. Du slår ju i dörrposter, stolsben och fåtöljer! Hela tiden!

Om blickar kunde genomborra skulle människa ha två små hål. Så intensivt ser jag på honom. Ibland. Varför frågar du, svarar jag utmanande.

Du är ju som en björn som måste klia sig mot en trädstam. Eller en elefant som skrubbar sig mot en klippa. Éller en ko som skrubbar sig mot en stolpe. Kliar det?

Icke, sa Nicke, blir mitt snabba svar. Ser jag ut som någon som står och kliar sig med tom blick? Jag nuddar knappt vid det ena eller andra. Stryker mig lagom, dels för att jag kan och dels för att orientera mig. Och mest för att det är ganska skönt med lite kontakt. Varför tror du att jag gnider mig mot dina fötter? Eller vaderna? Min fråga till dig blir ju den motsatta: varför rör du nästan aldrig vid dörrposterna eller stolsbenen? Vill du vara ifred? Slippa kontakt?

Hrmppff, säger människan. Så låter det i alla fall. Som en ursäktande harkling, en snopen halvkväden protest. Innan han vänder sig bort.

söndag 28 oktober 2012

Fläkten som morrade

Vi har det kallt. I helgen fick vi använda elektriska fläktar för att få upp värmen i lägenheten. Dessförinnan hade en värmetekniker kollat vartenda element i lägenheten. Plockat bort och satt dit termostaterna. Jag, Sixten, the cat, följde med honom från rum till rum. Man vill ju gärna se själv. Vad som händer.

Vi gick nog tree varav runt lägenheten innan han konstaterade att detta var det svåraste han variot med om. Eftersom värmen inte riktigt ville. Trots att hela systemet gjorts om och nya tillflödeskontroller och reglage monterats överallt i källaren.

Min människa pälsar på sig. Drar på sig den nya islandströjan. Morgonrocken. Långkalsonger. Ja, nu har man sett det mesta! För mig är det värre. Är ju redan iklädd päls. Tjock och tät. Är den. Blir det för kallt kryper jag in i ett skåp. Eller under en filt. Ofta försöker jag röra mig. Till exempel genom att hålla koll på vad man gör. Med våra element.

Men fläjktarna har jag respekt för. De morrar hela tiden. Man kan bli osäker för mindre. Det blev jag också. Den mindre fläkten surrade värst. Hotfullt flyttade den sig eftersom den vibrerade, ja den till och med hoppade. Till slut fick människan klistra fast den. För att den skulle hålla sig lugn. Själv avvaktar jag. På avstånd.

lördag 20 oktober 2012

Söndagsfrid

Söndagsfrid råder. Eller borde göra det. Men det dröjer. Innan det blir lugnt här. Först rusar människan runt. Han letar efter psalmboka sin. Sedan vet han inte var skorna står. Han måste ha dålig syn. Jag ligger ju på dem. I hallen. Håller dem varma.

Strax far han runt och söker efter plånboken. Kollekten ska ju med. Men den håller inte jag reda på. Pengar är jag fullständigt och totalt ointresserad av. Han borde ha en checklista. Ungefär en sådan som piloter har. Vingklaffar utfällda. Hydraliken kollad. Predikan skriven. Utprintad på papper. Lagd i hallen. Mässboken nedstoppad i portföljen. Eller tygkassen. Kryssa för vilket som gäller denna morgon. Annars tar han fel. Nycklar. Telefon. Psalmbok. Prästkrage...

När han gett sig iväg. Blir det lugnt. Ett par timmar. Söndagsfrid råder...

fredag 19 oktober 2012

Hoppet

Människan älskar att slänga saker. Inte i soporna. Han är en usel sorterare. Vet aldrig var någonting hör hemma. Disträ mediterar han länge över en tom mjölkförpackning. Innan den hamnar i komposten. En stund. Tills han ångrar sig.

Människan älskar att slänga saker till mig. Som får mig att hoppa högt. Vad hoppas du på, frågar jag honom när jag kommit till ro med en prickig tygmus mellan framtassarna.

Att det snart ska bli vår, säger han längtansfullt. Hoppet är det som får tiden att gå även när allt verkar motigt och svårt, fortsätter han. Särskilt när tillvaron är fylld av elände och mörker då får hoppet oss att orka vidare, att överleva. Det vet jag av egen erfarenhet. Än mer genom alla de som levt under umbäranden och förtryck ute i världen. Varje kontakt, varje ord, varje text som ingjutit hopp har gjort även det omöjliga möjligt en liten stund till. Efter som man hoppats och haft på känn att det onda skulle ta slut!

Vi katter hoppas också, säger jag. Att slippa långa förmaningstal och predikningar. På att finna vänligt bemötande och mat. På en gemenskap att vandra in i. På att få vara nära. Även om vi till och med förirrat oss långt bort bär vi minnet av det vi en gång hade. Och vi längtar. Ett annat ord för hopp. Nu längtar jag efter ett knä. Har du ett till övers?

torsdag 18 oktober 2012

Vem har rätt?

Tänker du någonsin på vad som är rätt och riktigt, frågade människan mig. Vi människor sluter oss ju samman för att få det vi kallar vår rätt. Vi delar in oss i olika grupper och föreningar för att nå större rättvisa.

Jag, Sixten, the cat, såg på människan att det var något som på allvar bekymrade honom. Vi katter blidar inga föreningar, sa jag. Behövs det kan vi hålla ihop. Men även i grupp är vi mera intresserade av att varje katt får det den ska ha. Då spelar grupptillhörighet inte någon egentlig roll. Tycker du att man ska behandlas olika? Så att den som tillhör en betydande grupp ska ha mera fördelar, bättre behandling? 

Nja, sa människan och tystnade. Han tänkte länge. Så sa han, men det är så vi har organiserat oss. De som är flest har mest att säga till om. Det gör dem starka. 

Är det rätt? Sa jag och såg forskande på människan. Att den som ansluter sig till dem som är flest ska ha mera rätt än de som är få? Tänk om det är de få som faktiskt har rätt? Frågar du mig borde det vara så att de som är flest borde besluta att, oavsett vilken grupp man tillhör, så har man samma rätt. Även svanslösa katter ska behandlas likvärdigt. Det tyckte ju även Gösta Knutsson, han som skrev om att de dumma katterna, Måns och Bill och Bull, hade gjort ett gäng och ville hindra Pelle Svanslös från att få samma rättigheter som andra!

Människan svarade, om Pelles vänner hade bildat ett parti som ville ta till vara de svanslösa rättigheter då hade det inte blivit tal om olika rättigheter.

Men om de svanslösas vänner ville göra svanslöshet till något som alltid gav företräde? Eller hävdade att svanslöshet var en sådan positiv sak att de som har svans men till exempel inte har någonstans att bo, där det finns värme och mat, fick stå tillbaka. Blev osynliga. Hindrades att få sin rätt, hur skulle det bli?

Må så vara, svarade människan, att grupper kan hävda sig så att andra nästan försvinner. Men om vi inte slöt oss samman i grupper skulle istället de starkaste individerna eller gängen kunna ta över. Då kunde de bestämma och styra alla rättigheter till vem som helst som de hade nytta av, och då blev det inte rätt någonstans. Det vore ännu sämre... Så går det när demokratin sätts ur spel. Då härskar styrkan och pengarna obegränsat. Där orätt råder, vem skulle då ha rätt?

Det har du alldeles rätt i, sa jag och nickade. Så har många katter det. Dessvärre. De starkaste härskar över andra. Hackordning ersätter samverkan. Det är illa. Mycket illa. Därför måste lika rättigheter tillförsäkras varje individ, ja katt alltså. Eller människa. Det är den alla gruppers skyldighet att slå fast spelregler som inte lyfter fram grupper eller enskilda på andras bekostnad. Då blir det rätt.

På tal om rätt, sa människan. Jag vet inte om jag la upp ditt fina torrfoder i morse. Har du fått någon mat idag?

Nej, det har jag inte. Åtminstone det har du rätt i, sa jag, blinkade i samförstånd och trippade till matskålen.




söndag 7 oktober 2012

Ena lustiga djur

Människor är ena lustiga djur. De handlar fullständigt oförutsägbart. Trots att de har vanor som verkar djupa som hjulspår. Men utan förvarning spårar de ur. Gör på något annat sätt. Hur man ska kunna räkna ut vad de tänker göra härnäst är inte enkelt. Svårt är det. Nästan omöjligt.
Ändå ägnar folket här en stor del av sin samtalstid åt mina göranden och låtanden. Vid köksbordet. Vid middagar. Under TV-tittandet. Man funderar alltså över vad jag har för mig. Och i vilken ordning. Hm! Tänk att de har mig i centrum. Så är det. Naturligt känns det. Så klokt det är. Men jag begriper mig inte på dem.
De har fått för sig att jag är ett fullfjädrat vanedjur. Ja, det heter så även om jag råkar ha tjock och blank päls. Vanedjur? Som en papegoja? Inget ont sagt om fåglar, men...

Jag som handlar genomtänkt och välövervägt. Sover och patrullerar. Gömmer mig i kartonger eller garderober. Vilar i solen. Suckar. Stryker mig kärvänligt mot människor i min omgivning. Får fnatt bara ibland. Följer mina impulser. Ändrar mönster. Om där finns några…
Människorna diskuterar och försöker räkna ut vad jag ska göra. Härnäst. Men så gjorde han inte förra veckan. Då åt han upp den mjuka maten innan han kloade på klösbrädan. Säger den ena. Den andra kommenterar, först väntade han alltid på hallmattan. När någon ringde på. Men förra veckan brydde han sig inte ett dugg om att det kom och gick folk. Hela tiden. Hur ska man begripa sig på en katt? Sedan säger de nästan unisont: katter är ena lustiga djur!

fredag 5 oktober 2012

Du var söt. Och gullig!

Nyss klev det in någon genom ytterdörren. En kort ringsignal och så öppnade personen dörren. Utan väntetid. Direkt. En dörr som alltid brukar vara låst. Men av någon anledning inte var det. Nyss.
Eftersom jag inte känt igen stegen i trapphuset hade jag inte heller brytt mig om att gå ut i hallen. För att ta emot gästen. Besökaren. Hallå, ropade personen. Eftersom ingen sågs till.  Syntes. Det var upp till mig att vara värd. Så jag hoppade ner ur soffan i TV-rummet. Gick makligt för att möta hallå-roparen. Men, tänkte jag, det kanske vore oartigt att inget säga? Så jag ropade tillbaka. Hallå på dig själv!
Nä men, sa personen med den där rösten man använder till små barn. Lille vän, fortsatte hon, pratar du med mig? Hon lät frågan bli hängande. Och jag gjorde lika dant. Den fick hänga i fred. Jag, Sixten, the cat, är möjligen liten till växten om man jämför mig med en fullvuxen människa. Men jag är näppeligen en instant friend. Åtminstone inte med människor som förminskar mig. Inte heller är jag ett barn eller obetydlig. Efter en stund jamade jag fram ett välkommen hit. Belevad och artig som jag brukar vara. Representativ. För familjen. Och fick ett oväntat svar. Vad du var söt! Och gullig!
Människan som suttit i telefon dök just då upp. Jag suckade ljudligt över somliga besökares oförmåga att känna igen en imponerande, smidig och pampig katt. Och drog mig värdigt tillbaka.
Just då hörde jag besökaren fråga. Han pratar verkligen…vet du vad han säger? Svaret kom blixtsnabbt. Han sa nog som han brukar när någon står på hallmattan: Jag skulle be dig kliva in om du inte redan hade gjort det. Men välkommen ska du ändå vara! Så brukar han i alla fall säga. Innan han drar sin egen historia. Den börjar för många år sedan i Askersund. Så var du glad att han inte började berätta. Då slutar han aldrig.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...