Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2012

Inte kan man bli förvånad?

Förväntningarna på mig är skyhöga. Människorna tror att jag ska bete mig. Så som jag alltid tidigare gjort. De tycker om att ha kontroll. Att mäta mitt uppförande, jämföra det med hur det varit. Nästan som att sätta det på tabell.

Därför blev de synnerligen besvikna när jag inte ens visade mig i vardagsrummet. När där var fullt av gäster. Inga tjurrusningar bakom gästernas nackar. Uppe på soffornas ryggstöd. Inga burdusa kurragömmalekar bakom deras ryggar. Inga dykningar bakom kuddar och åter kuddar. I soffan är det som ett bollhav av kuddar. Något för en stor butikskedja att pröva. Kuddhav! Men de blev så besvikna. Mitt folk. Jag brydde mig inte. Gick inte dit. Nöjde mig med att lukta på en bukett av ringblommor i ett annat rum,. Och lade mig att vila.

Egendomligt, eller hur? Först blir de upprörda om jag far runt som en oljad blixt i vardagsrummet. När där finns gäster. Sedan blir de gnälliga och besvikna för att jag INTE far runt i vardagsrummet. Sixten, var är du, ropar de. Och vi…

Att hinna först

Mina mjuka tassar kan bli till hårda löparskor. De rör sig med svindlande hastighet. Jag njuter av farten. Över parketten flyger jag fram. På väg mot ytterdörren. Någon ringde på. Och skrämde nästan vettet ur mig. Jag ryckte till. Såg mig om. Men så tog instinkten över. Nyfikenheten. Jag skulle minsann se vem som kom på besök. Så nu störtar jag över mattor och golv. För att hinna först. Som vore det en tävling. Med stora priser. Sedan slår jag mig ner. På hallmattan. Den röda och blå. Viker in tassarna. Vilar i min självklarhet. Ser ut som om jag aldrig någonsin varit någon annan stans. Tänker stilla: Välkommen ska du vara! Även om jag betraktar dig på avstånd…

En fix idé fick människorna att stirra

Varhelst jag dyker upp ser man extra noga på mig. Något måste ha hänt. Jag känner mig iakttagen. Men jag vill inte heller fråga rakt ut, varför stirrar ni så på mig? Det är inte mitt sätt. Istället ser jag tillbaka. Väntar. Blinkar för att berätta att jag är OK. Förr eller senare försäger människorna sig. Bara jag har tålamod. Om det nu är så att de har fått någon fix idé. Att de har fått något på hjärnan. Skulle jag avvika det minsta från våra gemensamma vanor får jag den där blicken. De forskande och frågande ögonkasten. Som om jag vore någon annan. En obekant katt. En främling. Igår gnolade min människa faktiskt på den där gamla slagdängan. Främling, vad döljer du för mig… Sanningen är att jag inte har något att dölja. Och att jag inte beter mig annorlunda mot hur jag vanligtvis uppför mig. Jag är som jag är. Så enkelt är det. Men det är lätt att få konstiga tankar och idéer när man känner sig observerad. Till och med jag har börjat undra om det är något med mig. Men så är jag en kän…

Smyga eller dundra fram

När jag, Sixten, the cat kommer dundrande genom lägenhetens korridor är jag på gott humör, men hungrig. Skynda på. Det är bråttom. Om jag glider fram ur något angränsande rum – vet jag redan vem som finns där. Då är jag tillmötesgående. Gående till ett möte med en vän. Alla som jag känner kan jag urskilja på håll, över mycket stora avstånd. Känslostämning, doft och alla möjliga små ljud ger mig ledning. Särskilt stegens svikt och ljudet av en fot som sätts i marken i en bestämd vinkel läser jag som en öppen bok. Går jag självsäkert men sätter mig bestämt på avstånd – då vill jag veta mer innan jag hälsar. Integritet kallar människan det. Jag gullar sannerligen inte med vem som helst. Och även dem jag är kärvänlig mot kan få veta var gränsen för närhet går. Jag drar mina snabba klor som vore jag en västernhjälte. Smyger jag långsamt och nalkas sakta är det vaksamhetens metod. Fly eller fäkta? Vem vet? Inte ens jag förrän det bär av. Framåt. Eller bort. Stannar jag för att putsa mig och se …

Om meningen med livet

Hopplöst och meningslöst. Så kan det kännas. Min ständiga vandring mellan rum, mellan olika stationer, matskål och låda, balkong och favoritfilt. Finns det alls en mening med ett liv som mitt?
Människan talar med mig om saken. Ser förnumstig ut. Säger egendomligheter om ett högre syfte och om bestämmelse. Ja, detta att man är ämnad att bli något speciellt. Ofta något mer. Då suckar jag. Och vänder bort huvudet. Det där får han hålla på med. Bäst han vill.
Själv är jag nöjd att en stund om natten få ligga nära. Eller om aftonen få krypa upp i ett knä. Även på morgonen. Mår jag gott. I samspelet kring att matskålen ska fyllas. Då och då tittar jag till på människorna. Som för att bekräfta att det är du och jag. Vi.
Av detta mår jag så utomordentligt bra att jag börjar spinna. Av välbefinnande. Välbehag. Lycka rent av?! Av att vi har varandra! Även när det kärvar och är mulet. Det kan man kalla mening.

Ingen förstår mig!

Ibland frågar människan mig, förstår du inte? Nästan lite upprörd. Han har vant sig vid att jag begriper. Och fattar. Det mesta. Men det är en illusion! En oförmåga att förstå att jag är katt. Vissa dagar blir det extra svårt. Då är det som jag drog mig tillbaka in i pälsen. Gömde mig bakom den vackra kransen av morrhår och känselspröt. Då är det människans säger obegripligt. Allt jag försöker säga honom lika ofattbart svårt att tolka. Då ser vi på varandra genom ögon. Inte bara med. Då undrar jag hur det står till. Med vår förmåga att förstå, verkligen på djupet fatta, den andra varelsens inre personliga liv. Jag, Sixten, the cat, är naturligtvis en person. I meningen att jag är skild från andra och alla tankar, drömmar och känslor finns i mig. Som katt är jag speciell och skiljer mig från alla andra katter just genom min personlighets inre struktur. Människor kallar det visst läggning. Imorse klev jag ner från pallen vid köksbordet. Där brukar jag sitta och hålla människorna sällskap …