Min människa är ett underligt djur. Kan jag gå och lägga mig precis var jag vill, frågar jag. Lägg dig var du vill, svarar han. Självklart. Här finns inga hinder. Men han är inte riktigt sannfärdig. Säger inte som det är. Att det finns ställen och ställen. Somliga tycks duga. Andra inte. För så fort jag lagt mig i handfatet. Ska han prompt dit för att tvätta händerna.
Lägger jag mig i "hans" fåtölj så vickar han på den tills jag trillar ur. Visst ber han vänligt först, flytta på dig sjusovare. Men den går fort över. Vänligheten. Sedan häller han liksom ur mig ur stolen. Vilket får mig att till synes oberört putsa pälsen. För att dölja hur förnärmad jag blir.
Lägger jag mig på vardagsrumsbordets duk som en halsduk runt finaste vasen blir han konfys. Ner med dig, ropar han. Och lägger jag mig på hans fötter klagar han snart, snälla Sixten, mina fötter domnar. Gå och lägg dig någon annan stans... Då frågar jag naturligtvis om jag kan lägga mig precis var som helst. Absolut, säger människan. Denna komplicerade och obegripliga varelse. Lägg dig var du vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar