Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2012

Sockerkaka och sparrissoppa

Läs för mig, sa jag till min människa. Läs för mig ur boken om katter. Det står så mycket lustigt i den. Tycker du, svarade människan. Att jag ska läsa. Och att det står roliga saker i min faktabok? Absolut, sa jag med samma bestämda tonfall som jag hört människan använda. Lika ofta som han säger absolut slänger han sig med uttryck som precis, jajamen, yepp! Och just det!
Efter att ha letat en stund i bokhyllorna hittade människan min favoritbok Jag har katt. Han slog upp den på måfå och läste: Det är de mest otroliga saker katten kan ge sig på att äta: stuvad spenat, sockerkaka, sparrissoppa, chokladpudding, flingor, syltade päron. Redan här skrattade jag så att jag vare sig kunde sitta eller stå. Det blev till att rulla sig på mattan. Flingor och syltade päron! Jo jag tackar. Finns det katter som stoppar i sig sådant?
Människan skakade misstroget på huvudet och fortsatte: Pröva dig fram men vänta dig inte att du vid varje tillfälle kan låta någon av dessa underliga kattläckerheter ers…

Tänker gör jag på mitt sätt...

Kattmynta, det är beruusaaande. Rullar mig på mattan i ren förtjusning.

Räkor ligger inte långt efter. Sådana skära små krokar kan man leva på. Eller av. Helst skalade.

Dietmat gör ingen glad. Jag jagar hellre små ärtor på köksgolvet. De trillar så skönt. När jag daskar till dem.

Kantareller kan man jonglera med. I alla fall kan jag göra det. Skickligt norpar jag en gul svamp. Sedan är jag igång. Över och under mattor. Hej, vad det går.

Kräftor tål jag inte. Never. De är helt enkelt för stora. Och hårda. Fyllda med kladdigt dillspad. Tacka vet jag räkor.

Surströmming ska vi inte tala om. Nej! Det ska vi inte! Till och med jag kan behöva hålla för näsan... nosen.

Doften av surströmming är för... odörig! Morrhåren krullar sig. Men så är jag en ganska sydlig katt.

Mitt gyllene ögonblick är nu

Koltrasten sjunger inte. Inte på vår gård. Inte så här års. Men när min människa kom hem och var lyrisk. Förstod jag att han hört koltrastens förtrollade drillar. Jag vet inte hur ofta han upprepar att särskilt på våren och försommaren var Visby fyllt av ljuva drillar. Tjatigt ofta. Upprepar han sig. Lika ofta som han går ut och in genom ytterdörren. Och den är som en svängdörr. Han jobbar ju endast en trappa ner! Staden blev om möjligt ännu skönare, brukar han suckande säga. Tacka vet jag koltrastens melodier! Hävdar han. Nostalgiskt. Mig fångar inte fågelsångens skönhet. Jag gnolar inte på några romantiserande sånger. Av Zacharias Topelius. Som Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har… Nej, jag är realist. Fåglarnas läten är främst signaler. Som får mig att lystet lystra. Att lokalisera dem. I bladverket. Bland grenar och skuggor. Ljudet får mig att stanna till i steget. Att fastna i rörelsen. Bli extremt närvarande. I nuet. Helt fokuserad. Absorberad av ögonblicket. En egenskap…

Lägg dig var du vill

Min människa är ett underligt djur. Kan jag gå och lägga mig precis var jag vill, frågar jag. Lägg dig var du vill, svarar han. Självklart. Här finns inga hinder. Men han är inte riktigt sannfärdig. Säger inte som det är. Att det finns ställen och ställen. Somliga tycks duga. Andra inte. För så fort jag lagt mig i handfatet. Ska han prompt dit för att tvätta händerna.

Lägger jag mig i "hans" fåtölj så vickar han på den tills jag trillar ur. Visst ber han vänligt först, flytta på dig sjusovare. Men den går fort över. Vänligheten. Sedan häller han liksom ur mig ur stolen. Vilket får mig att till synes oberört putsa pälsen. För att dölja hur förnärmad jag blir.

Lägger jag mig på vardagsrumsbordets duk som en halsduk runt finaste vasen blir han konfys. Ner med dig, ropar han. Och lägger jag mig på hans fötter klagar han snart, snälla Sixten, mina fötter domnar. Gå och lägg dig någon annan stans... Då frågar jag naturligtvis om jag kan lägga mig precis var som helst. Absolut, sä…

Liv och rörelse kallar jag fest

Så blev det kalas. Det ringde på dörren. Sjukbesök, sa mannen. Utanför dörren. In kom han och ville inte ha tårta. Äppeljuice då? Det gick bra. Ytterligare en besökare dristade sig hit till konvalecenthemmet. De språkades vid. Vänligt och intresserat. Människorna. Lite för stillsamt för min smak. Mera action. Fart och fläkt. Så jag gjorde min berömda soffryggsrusningsshow. Ömsom till förtjusning. Ömsom till förskräckelse.

Då var det livligare under dagen. Hantverkare som bytte ventiler på alla element. De satte dit röda reglage. Som brandvarnare. I denna nästan hundraåriga miljö. Där jag framlever mina dagar. Håhåjaja. Men ännu mera var på gång. Någon slipade fönsterkarmar och oljade. Då hade jag mycket att bestyra. Under dagen. Telefoner som ringde. Post som kom. Händelser att övervaka. Då var det liv och rörelse. Det kallar jag fest!

Är det for ever?

Borta. Igen. Inte jag, utan min människa. Vi hann knappt hem. Så började det. Små ruscher. Löpningar. Rivstarter. Här ska man inte tänka Olympiad. Människans beteende hade inte med träning att göra. För idrottsliga övningar. Hans språngmarscher. Gällde inte heller att komma fram till TV-apparaten för att hinna se OS-finaler. Människan blev sjuk. Sprang. Gång på gång. På toaletten? Det låter det! Till toaletten. Inte för att jag brukar skriva om sådant. Särskilt ofta. Man kunde ju fastna i något landstingsfilter. Men när febern blev högre. Blev människan sämre. Till sist fick han skjuts till akuten. Där man behöll honom. Fick jag reda på. Så småningom. Vi katter får inte alltid besked. Inte information. Om vad som pågår. Men vi finner oss. Vi har vant oss. Att vänta. Att leva i ovisshet. Första natten la jag mig över axeln på den andra människan, hon som också bor här. Hos mig. Svansen över ansiktet och benen över på överarm och skuldra. Närmare kan ingen vara. En orolig dag följde. Varfö…

Hemma igen

Hemma igen. Efter sommarlovet i Gothem på Gotland. Hemma igen efter bilresan till Visby. Väntan vid båten. Ombordkörning. Båtresa. Hemfärd i mörka natten. Min människa parkerade bilen utanför prästgården 01.35. Jag avskyr att vänta. På min tur. Att bli buren uppför trappor. Vissa resväskor. Tycks alltid gå före. I kön.

Nu går jag runt och bekantar mig. Med lägenheten. Och försöker minnas var maten serveras. På det här stället. Var lådan är belägen. Vilka favoritplatser jag har. Haft. Hej balkongen. Hej mina leksaker. Hej köksbordet. Hej överkastet. Som jag kryper under. När det passar. Hej klösbrädan. Så trasig du är. Hej filten i soffhörnet. Hej vardagsrumsstolen med mjuka dynan. Hej linneskåpet. Hej duschdraperiet. Som jag gömmer mig i. Hej på Er allihop. Så skönt att vara hemma. Igen!

Fjäril vingad

Fjärilar är läckra. Lockande. Där sitter en. Och klipper med vingarna. Sjäv fouserar jag. På den. Fjäril vingad. Iakttar dem. Med sinnena på högspänn. Snart hoppar jag. Snart. Hoppar jag på den. Tar den. Innan den lyfter. Om jag lyckas. De är så retsamma. Alla fjärilar. Fladdrande omkring. Hur som helst tycker jag. De far. Hit och dit. Till synes utan mål. Och mening? Nu hooooppppaaaar jag.

Ohoj! Äsch! Miss... Förargligt. Försmädligt. Tråkigt! Men i själva verket. Låtsades jag bara. Försökte inte på riktigt. Så jag slickar min päls. Sitter och tittar åt ett helt annat håll. Oskyldigt. Kunde jag vissla. Skulle jag. Så ingen ska märka. Vad som egentligen hände.

Tillhörigheterna är så få

Nu packar min människa sina tillhörigheter i väskor. Semestern börjar ta slut. Även för mig. Jag drar samman mina tillhörigheter. En borste, ett par tygmöss, en sele och lite annat. Till exempel en filt, några skålar och en transportbur.

Tur att ens liv inte mäts i tillhörigheter. Mina är så få. Inte kan jag sammanfattas och värderas utifrån det jag äger. Då vore mitt liv knappt ingening. Ändå vet jag hur mycket jag betyder. Som sällskap. Som katalysator. Det som spelar roll är att jag, Sixten, the cat, lockar fram värme och stor tillgivenhet. Ovärderligt. Minnesvärt. Kommer man nog att tänka. En dag när jag inte finns mer. Tror jag.

Engelsk översättning på andra sidan

Människan kom hem med en bild. För att visa mig. Ett foto. På en skylt. Han är skyltoman. Älskar skyltar. Gör han. Mediterar över dem. Tänker på dem. Lite smittad har jag blivit. Han frågade mig intresserat. Vad tänker du på när du ser den här bilden? Jag sa ingenting. Utan gjorde det han frågade. Tänkte. Efter. På vad jag tänker på. När jag betraktar bilden.

Ha, sa jag. Du förmodade att jag skulle svara vad jag trodde det stod på andra sidan? OK. Då gör jag det. Där står det med all säkerhet: Engelsk översättning på andra sidan. Det låter ödesmättat. På andra sidan. Burr. Men det kan man inte veta. Säkert.  

I själva verket tänker jag. Minst två saker. Hur ska man veta vad det står på skylten om man inte kan engelska eller tyska? Sedan tänker jag att om man förstår vad det står. Så får man aldrig reda på vad det står på andra sidan. Om man saknar stjärnmejsel.