Kattvakten har varit här. Och skött om mig. Min människa har varit på bröllop. På västkusten. Förmodligen har han ätit räkor. Jag kunde också känna den omisskännliga aromen från Kummel. Fina-fisken-smakare som jag är. Du skulle ha varit med, säger människan. Ja, det skulle jag. Men vem skulle då ha sett efter huset? Han tänker inte så långt. Eller länge. Det går liksom fort över. Som det stod i en understreckare idag. Människor har slutat tänka.
Det är inte alltid roligt att vara hemma själv. Men jag har mina vanor. Går några turer genom lägenheten. Håller koll på trafiken. Småfåglarna. Övervakar gården. Lyssnar efter steg. I trappan. Som tur är kommer det folk och klappar mig. Matar mig. Pratar med mig. Tömmer min låda. Själv charmar jag dem. Gör en kullerbytta. Eller två. Då kanske man kan få en extra godbit. Eller så.
När människan äntligen kom hem. Slog jag knut på mig själv. Så fort han gick utom synhåll. Jamade jag. Hjärtskärande. Som en varg ylar i natten. Då kommer han springande. Men Sixten, säger han, jag är ju här. Det vet jag väl. Men man måste faktiskt undersöka om man har dragningskaften kvar. Det har man. Det gör den. Finns kvar.
Vilken tur att din dragningskraft fortfarande fungerar :)
SvaraRaderaTycker allt att din husse kunde tagit med sig lite Räkor o Kummel med sig hem till dig i en catty-bag !
Man måste ge sina människor liiite dåligt samvete när de rymmer ;-)
SvaraRadera=^.^=
Nosbuff
Kullerbytta! Imponerad!
SvaraRaderaRäkor kunde jag gott ha fått. Några stycken. Men annat smått och gott blev det trots diet och allt.
SvaraRaderaVisst är det! Jag viker smidigt in ena frambenet under kroppen och rullar framåt över min ena axel, skulderbladet alltså, och fullbordar så kullerbyttan. Människan tror fortfarande inte alltid sina ögon...