Där är han! Katten!

Försiktigt öppnades dörren. Hallå, kom det svagt. Är någon där? Hallå! Ingen syntes. Innanför dörren. Men genom dörrspringan kunde man snart se ett huvud. Med flätor. Och pigga ögon. Och snart dök ännu ett huvud upp. Under det andra. Två systrar, den ena lite större och längre än den andra, kikade in i det stora rummet. De spanade längs med golvet. Så vände de sig om. Talade med någon och frågade, var är han? Därefter klev de beslutsamma in i det okända rummet.

Då tittade jag fram från mitt gömställe. Min vilopunkt i tillvaron. Fåtöljen. Där, sa flickorna i korus. Förtjusta. Glada.  Där är han! Katten! Vad heter han? Sexton? Javisst ja, Sixten, var det visst. De hälsade på mig. genom att vända sig till mig. På några meters håll. Man vet ju aldrig så noga. Alla katter är ju inte som jag. Hej, Sixten! Genast snurrade de runt och sa till en av föräldrarna som just stigit in över tröskeln. Vad fin han är!

Tänk vad somliga barn är kloka. De ser direkt det som är viktigt, fint och betydelsefullt. Som i det här fallet. Ja, de till och med letar efter det. Tills de funnit vad de söker. Om det inte tar för lång tid förstås. Då hittar de snart på något annat.

Maja, den största av flickorna halade snabbt fram en boll av garn som satt fast på en lång tråd. Här Sixten, ropade hon. Ta den! Och när jag slog efter den ryckte hon snabbt tillbaka den. Oj, sa hon. Imponerad. När hon såg mina mäktiga tassar. Stora som tennisbollar. Eller femkronor. Med klor som kan fånga. Förtjust fortsatte hon. Påhejad av Ebba. Som den minsta av systrarna hette. För att inte skrämma dem låg jag kvar. Jagade synnerligen energisnålt. Jag reste mig inte ens. Det här var inte en hoppets dag. Här skulle inga krumsprång tas. Inga saltomortaler utföras. Jag nöjde mig med att slå lite förstrött med tassen. Till barnens stora förtjusning.

En stund senare. När jag hasat mig ner ur fåtöljen. Och stod stilla på mattan. Ville min människa visa att jag inte bara var slö och lat. Han kastade några möss. Ja, inga riktiga möss. Som vanligt ville han leka. Med tygmöss. I olika färger. De for någon möter över mig. Ingen reaktion. Han hämtade den tunna läderrem jag alltid brukar brottas med och fånga. Högt som lågt. Men nu la jag mig lojt på rygg. Viftade en smula med benen. Och lät det vara bra. Med det. Jag är ingen cirkuskatt. Och jag ar redan omtyckt och avhållen. Av barnen. Utan att behöva spela upp. Hela registret. På kommando. Det räcker så bra.