Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juli, 2012

Lekfulla strålar

Nu får det vara nog, sa jag. Med stillasittandet. Nu vill jag ut. Med bestämda steg gick jag till dörren och nickade mot selen som låg på den gamla amrikakofferten. Ut! Vill jag. Ut på grönbete. Lite gräs rensar magen. Det vet varje katt.

Så människan kom till undsättning. Nu ligger jag och mumsar på daggvåta grästuvor. Och gonar mig. I solen. Trots att väderleksrapporten talar om regn. Eller enstaka skurar. Har någon glömt. Att berätta det för solen. Som lyser. Med lekfulla strålar. Som dansar genom äppelträdens bladverk. Ovetande om regn och rusk. Varmt och gott har jag det. Även på sommarens uppvärmda solbelysta trappsteg. Inom räckhåll för det grönaste gräs. Som finns.

Där är han! Katten!

Försiktigt öppnades dörren. Hallå, kom det svagt. Är någon där? Hallå! Ingen syntes. Innanför dörren. Men genom dörrspringan kunde man snart se ett huvud. Med flätor. Och pigga ögon. Och snart dök ännu ett huvud upp. Under det andra. Två systrar, den ena lite större och längre än den andra, kikade in i det stora rummet. De spanade längs med golvet. Så vände de sig om. Talade med någon och frågade, var är han? Därefter klev de beslutsamma in i det okända rummet.

Då tittade jag fram från mitt gömställe. Min vilopunkt i tillvaron. Fåtöljen. Där, sa flickorna i korus. Förtjusta. Glada.  Där är han! Katten! Vad heter han? Sexton? Javisst ja, Sixten, var det visst. De hälsade på mig. genom att vända sig till mig. På några meters håll. Man vet ju aldrig så noga. Alla katter är ju inte som jag. Hej, Sixten! Genast snurrade de runt och sa till en av föräldrarna som just stigit in över tröskeln. Vad fin han är!

Tänk vad somliga barn är kloka. De ser direkt det som är viktigt, fint och betydelsefu…

Vakendåsning och fåtöljvila är mina bästa grenar

Jag har skaffat mig en fåtölj. Den har jag visserligen inte släpat hem själv. Men jag har inmutat den. Som vore den en guldgruva. För mig är den guld värd. Just i denna fåtölj. Sover jag som bäst. Även om min människa envisas med att slänga kläder i den. Över den. På den. Är den min. Jag bara trampar ner hans kläder och slår mig till ro.

Det finns dagar då jag stannar i fåtöljen. Nästan som en människa. Som ligger kvar i sängen. Sover, läser och äter. Jag reser mig ibland. Behövs det går jag till matskålen. Med tunga steg. Vad dunsar du för, ropar människan misstänksamt. Jag ska bara äta lite, muttrar jag tillbaka.

När jag på nytt. Lagt mig i fåtöljen. Frågar min människa utmanande, ska du verkligen ligga där hela dagen? Gör lite nytta, tillägger han. Som om jag var en mopp eller en sopborste. Bara för att jag någon gång blivit dammig. Under en soffa. Eller en byrå. Får han för sig att jag kan. Eller vill. Städa.

Jag är ett sällskapsdjur. A party animal. Som älskar stora sammanhang. …

En imponerande tjurrusning

Uppspelt blir jag ibland. Far som en furie. En kulblixt. Genom rummen. Eller som ett jehu. Full fart är det som gäller. Under en sådan rusning lyckas jag. Med stor precision klippa till en tygmus. Eller en noga sammanvikt papperstuss. Som lockar till lek. Och jakt.

Men jag blev övermodig. Det händer aldrig. Nästan. Bara en gång. Ibland. I sommarkapellet finns en köksingång. Med målade trappor, ballustrader och trappräcken. Varför man valde att använda blankfärg förstår jag inte. Eller varför man har rundat och slipat av alla kanter. Inte ens jag får ju riktigt bra grepp.

Mitt i min vildaste framfart. For jag upp på räcket. Gled. Halkade av. Och föll 3-4 meter. Ner i källartrappan. Som har trappsteg av cement. Illa. Men jag landade hyfsat. Och slog mig minimalt. Men jag blev tvungen att linka till min människa. Som fick undersöka min leder och ben. Han rekommenderade vila. Och till min egen förvåning godtog jag receptet.

Framåt aftonen kom en musikerfamilj på besök. Nog hade jag skådat…

Man kan tröttna på att sova.

Mitt i natten. Tröttnade jag. På att sova. På att ligga still. Så jag letade fram en röd tygmus. Slängde den så långt jag kunde. Och satt iväg efter den. Hoppade. Över stolar. Kröp. Under mattor. Rusade. Förbi spisen. Sladdade. Genom dörrar. Tills något föll omkull. Med dunder och brak. En urna i nysilver. Oj, vad en sådan kan rulla. Och hur den kan låta.

Då stannade jag upp. Och gick och la mig. Igen. Gäspade. Reste mig. Trampade ner överkastet. Snurrade ett varv. Därtill ett halvt. Nu återstod enbart att lägga sig tillrätta. Så jag lät svansen gå till vila utefter kroppen. Och somnade...

Seven Eleven, så klart

Jag, Sixten, the cat, tillbringar en del av min sommar i ett kapell. Låter fromt. Men kapellet är inte längre i bruk. För religiösa ändamål. Min människa kan dock inte låta bli. Att roa sig. På min bekostnad. Men se, säger han, är kapellmästaren här?! Det blir gärna lite tjatigt! Jag leder så vitt jag vet inga orkestrar. Inget musikkapell. Den andre kapellmästaren träffas numera till exempel i den lokala kyrkan. Om man förstår anspelningen. Vara hur det vill. Min människa skrattar i alla fall gott åt sitt eget skämt. Han tänker väl att det är jag som basar. Även här.

På andra våningen finns en liten lägenhet. Pastorsbostaden. Där bor det inga pastorer. Numera. Utan släkt. Som också är roliga. Lite lagda åt det skämtsamma hållet. När de är på det humöret. Men sommarförkylningar och magar i olag. Kan sätta stopp för lustifikationerna. En stund.

Häromdagen kom en av dem rusande nerför trappan. Er nästa katt, sa han triumferande till människorna, som om jag inte ens var där, nu vet jag va…

Det regnade ostbågar

Ostbågar! Jag säger bara ostbågar. Eller ostbollar. Det är min last och längtan. Men inte bjuds jag på sådana snacks framför allsångsprogram eller engelska TV-serier. Nä, nä. Där sitter min människa med stora släkten och knaprar. De tuggar och de smackar. Och jag sitter och ser på. Uppflugen på soffans ryggstöd. Därifrån har man överblick över bordet. Jag vet vad som döljer sig i skålar och på fat.

Mitt i en laddad scen. När alla satt med konstifika miner. Då slog jag till. Ett omärkligt och diskret hopp. Ner i soffan. Ut med tassen. Bonk! Ostbågeskålen for i en vid båge och landade på golvet. Det regnade gula och spröda godsaker. Nu gapade alla människor. Av förvåning. Man sa till min människa, varför välter du skålen? Skylla på mig, ropade han. Det var Sixten!


Skyll inte på katten, sa människans närstående. Det är inte snyggt. Vad har den stackaren med ditt slarv att göra? Min människa gav inte upp. Han bedyrade att jag var skyldig. Det är stensäkert, sa han. Jag lovar, det var Sixte…

Collegetröjan och festen

Min människa duschade. Tog på sig en nystruken vit skjorta. Och en diskret mönstrad vinröd sidenslips.Ljusa kavajen togs omsorgsfullt på. framför spegeln. Snyggt, eller hur, sa människan till mig. Jag nickade bara. På sängen hade han slängt sin gamla collegetröja. Med huva. När sådant händer. Vet jag vad klockan är slagen. Människorna ska på fest. Sixten, the cat får stanna hemma.

Redan innan de givit sig iväg placerade jag mig på hans gamla svarta tröja. Man har bra överblick. Därifrån. Koll. Snart nog la jag mig ner. Hittade en bra viloposition. Suckade. Där låg jag och såg på när de sista förberedelserna gjordes. Presenter plockades fram. Bilnycklarna hittades. Gratulationskortet glömdes. Dörren stängdes med ett, hej då Sixten!

Hela den långa kvällen. Låg jag trofast. På människans tröja. Andra i huset gick förbi rummet några gånger och kommenterade mig. Sixten, ska du ligga där? Kom och var med... Men, nej. Jag låg kvar. Väntande.

Bilen hördes till slut framåt natten. Då reste jag…

Släpad i svansen

En liten flicka. Fem år. På det sjätte. Bar sin katt runt halsen. Höll den i benen. Släpade den i svansen. Vad gjorde det?! Den var grå och gjord av tyg. När hon fick syn på mig, Sixten, the cat blev hon stående. På avstånd. Fylld av respekt. Sjönk hon ner på knä. Som av beundran. Hon sköt sin gråa katt fram emot mig. Försiktigt. Långsamt. På försök. För att vi skulle få hälsa. På varandra. Jag reste mig. För att varsamt närma mig. Detta nyfikna kattintresse. Då ropar någon ovetande. Vuxen. Från ett annat rum. Du är väl försiktig? Katten har vassa klor. Sakta drog hon tillbaka sin fina katt. Reste sig upp. Och gick.

Vatten från taket

Nyss somnade jag. Utomhus. I gräset. Märklig upplevelse för en innekatt. Det går an. Riktigt ordentligt trevligt. Man kan rent av vänja sig vid utomhusaktiviteter. Bara det inte regnar. Däremot får det faktiskt åska. Det testade jag häromnatten.

Inomhus befann jag mig. Då. Utan att vara rädd. Men konfunderad blev jag. När det började rinna vatten ur taket. Långt från vattenledningar. Skorstenen hade börjat läcka. Sådant är man inte van vid. Att det som på Mose tid väller fram vatten. Här och där svallade vattnet fram - bara han knackade med sin stav. Den här natten var det inte ens någon som bultade med käppar eller stavar. Då tar jag mig i akt. För sådana extraordinära fenomen har jag stor respekt. Vattenläckor gör mig dessutom rejält orolig. Det var faktiskt värre än att det dundrade och blixtrade. När jag tänker rätt på saken. Blir man ganska törstig. När det drippar och droppar. Bäst att ta sig en slurk. Och att gå på lådan.

Gräsligt

Åt gräs. Mycket timotej. Så pass att jag behövde hulka. Sådana aktiviteter sker bäst på mattor. Hemvävda. Eller orientaliskt handknutna.

Människan fick komma rusande. För att rensa och torka upp. Men nu mår jag prima. Utmärkt lättad. Är jag. Om du undrar är jag redan på gång ut i gräset igen. Skam den som ger sig.

En fluga gör ingen sommar

Flugor, flugor, flugor! Synonyma ord till sommar? Just nu i alla fall. Ruskar på mig. Slår vilt omkring mig. Gillar inte att vara omsvärmad. På detta sätt. Särskilt inte när jag, Sixten, the cat, försöker sova.

Lyckosamt nog har jag fått en egen koja. Tillverkad av en kartong för en utomhusgrill. Flygfäna törs inte ge sig in i odjurets håla. Min tillflykt. Vet förstås att en fluga "gör ingen sommar". Fråga svalorna. Men en svärm eller två. Har övertygat mig. Sommarflugor, hej, hej. This is summer!

Med loja tassar

Sommar, sommar, sommar! En tid för avkoppling. Mellan varven. Jag är inte särdeles förtjust i sele. Men eftersom jag befinner mig på platser som andra sedan länge mutat in så finner jag mig. Tidiga morgnar kan man se dessa andras tassavtryck på biltaket. Inte mina. Andras. De har inte ens orkat gå runt. De tar vägen över bilen. För att visa vems område vi parkerat på. Har man gått ostörd här i många år, varför vika av för några smärre bilar? Så tänker de där självsäkra bondkatterna. Som håller till i närbelägna ladugårdar.

Med sådana grova typer får jag inte slåss. Säger min människa. Du ska inte ha några hål i öronen! Påstår han bestämt. Som om jag längtade efter örhängen. Du, säger människan, jag har sett katter som slagits. Rivsår och hål överallt. Bry dig inte. Inomhus får du vara Herre på täppan. Det duger bra, replikerar jag sturskt. Men människan är lite jobbigt omtänksam. Överbeskyddande som en kycklingmamma. En höna alltså. Så tupp han är.

Selen räcker dock upp i några läckra…

Dragingskraften finns kvar

Kattvakten har varit här. Och skött om mig. Min människa har varit på bröllop. På västkusten. Förmodligen har han ätit räkor. Jag kunde också känna den omisskännliga aromen från Kummel. Fina-fisken-smakare som jag är. Du skulle ha varit med, säger människan. Ja, det skulle jag. Men vem skulle då ha sett efter huset? Han tänker inte så långt. Eller länge. Det går liksom fort över. Som det stod i en understreckare idag. Människor har slutat tänka.

Det är inte alltid roligt att vara hemma själv. Men jag har mina vanor. Går några turer genom lägenheten. Håller koll på trafiken. Småfåglarna. Övervakar gården. Lyssnar efter steg. I trappan. Som tur är kommer det folk och klappar mig. Matar mig. Pratar med mig. Tömmer min låda. Själv charmar jag dem. Gör en kullerbytta. Eller två. Då kanske man kan få en extra godbit. Eller så.

När människan äntligen kom hem. Slog jag knut på mig själv. Så fort han gick utom synhåll. Jamade jag. Hjärtskärande. Som en varg ylar i natten. Då kommer han springa…