Att bära tårtor och misslyckas

Nu har jag haft ledigt. Från sällskap. Bara varit med mig själv. Som katt trivs jag bra. Mycket bra. Med att umgås. Med mig själv. Vara i mitt eget sällskap. Men så kommer stunden då det blir enahanda. Tråkigt. Ensamt. Så nu skuggar jag min människa. Följer honom. Dit han går, går jag. Åtminstone i lägenheten. Rätt vad det är gömmer jag mig. Bara för att i nästa sekund. Dundra förbi honom i full karriär. Jag kan springa ljudlöst. Men väljer att klampa lite extra. Så han ska veta. Att vi kan leka. Nu.

När han slår sig ner i fåtöljen för att läsa. Glider jag upp i hans knä. Och frågar, har du gjort något riktigt dumt? Misslyckat med något? Skämts över en handling? Han tittar upp från sin tidning. Jag blir svettig redan när du frågar. Svarar han. Utan att tveka berättar en historia. När jag var 11 år gammal dummade jag mig oerhört. Vi skulle ha klassfest och någon hade bakat världens största tårta. Jag skulle visa mig på styva linan och bära in den till serveringsbordet i ena hörnet av klassrummet. Men lyckades gå så slarvigt att jag tappade tårtan. Upp och ner. Förfärligt, kändes det. Å, vad jag skämdes.

Jag tror att det var skälet att jag berövades uppdraget som ordningsman. Strax därefter. Jag var inte tillräcklig. Inte ordningssam. Så det räckte. Inte mogen. För förtroendeuppdraget. Sa klassföreståndaren. Människans drog efter andan. Och suckade djupt.

Jag tittade på människan. Medlidsamt. Tänk att efter 50 år bär han fortfarande den där tårtan. Och slänger den igen. Och igen. På golvet. Och blir av med ett uppdrag. Själv minns jag knappast det som gått på tok. Än mindre bryr jag mig. När det väl är över. Har det varit. Men säg, sa min människa, har du inget att berätta. Om tokerier. Misslyckanden?

Ja… jo, det har jag väl. Men som tur är bär jag sällan tårtor. Möjligen kan jag klippa till dem med tassen. För att smaka på grädden. Men visst jag har vällt en vad med tulpaner så att vattnet rann ut överallt. Bara för att jag villa ta mig en smakbit. Av ett färskt och krispigt tulpanblad. Jag har ju ställt till med kalabalik. I köket. Några gånger. Det har jag berättat för dig. Ganska nyligen.

Värst var kanske den där gången då en kaja landade på balkongen. Dörren var stängd, men jag vill jaga. Så jag for som en furie. Och hoppade upp på det åttkantiga bordet. Men landade på duken. Som gled. Så att jag lyckades kollidera. Med bordslampan. Jag for i golvet. Efter kom lampa, duk, en antik skål. Och några brev som också låg där och skräpade. Jag stack. Min väg. Som hade jag eld i baken! Men skämdes. Gjorde jag inte. Det som hände det hände ju. Det var inte mycket att göra åt. Förresten borde kajan skämmas. Der var ju den som ställde till det hela. Hade den låtit bli att landa. På vår balkong. Hade det aldrig hänt. Människans såg på mig och sa, skämmas kanske du inte är så bra på. Men skylla ifrån dig. Gör du med bravur. Det är du suveränt bra på. Sa människan. Och log. Vänligt.