onsdag 27 juni 2012

Ett lag vinner.

Blir förskräckt. Än en gång. Så där vill inte jag bli. Med stela tassar. Glasartad blick. Smått suddiga. Pupiller. Paralyserade kroppshållningar. Så ska det väl inte behöva vara?

Vi katter är skarpa, smarta och fina. Alldeles så som vi är gjorda. Skapligt skapade. Det verkar som om någon ville sätta oss bakom glas och ram. Denne någon skulle man ju vilja träffa. Eller som planerar att lägga oss på lådan. Med ett frikmärke på örat...
Men kanske ska dessa kusiner och bryllingar vara åskådare? Föreställa fotbollspublik? Gissa hur det går i fotbolls-EM. Vad tippar du? Jag, Sixten, the cat, ser gärna fotboll. På TV. En stund. Innan jag kvartar in. Det är ofta så tråkigt. Det lubbas runt. Förfärligt mycket. Hit och dit far man. Och skyfflar boll. I små trianglar. Jag som trodde det gick ut på att göra mål. Jag tror att ett lag vinner. Till sist.

söndag 24 juni 2012

Nej till kläder!

Har bestämt mig- Ska skaffa mig en hobby. Hur illa jag än tycker. Om påklädda katter. Är det dags att visa världen. Hur många märkliga katter i kläder. Det finns. Därför ber jag er. Skanna in era gamla kattvykort. Och visa dem för omvärlden. Särskilt dem där vi är utstyrda. Som små människor. Själv ska jag samla dem. Och visa dem.

Min människa ryser. Också. När han ser på dem. Som om kläderna gjorde katten och vi vore. Eller voro? Nakna. Utan dem. Trots grann päls. Med lyster och glans. Tänk vad kläder betyder. Särskilt om man drar av dem. Till och med för stolta katter. Som aldrig behövt kläs. I sådana attribut.

Min människa som samlar på vykort. Visar mig alla möjliga gamla bilder. Jag ryser. Fnyser. Hur blev det så? Att vi gjordes till små människor? Han säger att jag ska tigga gamla vykort! Det är under min värdighet. Men visa dem kan vi väl göra. Låt alla få se. På alla kattsidor. I hela världen. Starta en folklig (?) kattrörelse. Av ilsklan. Uppbragta katter. Demonstrera. Hur man bland människor trott att vi ska se ut. Eller gillar. Att vara. Pytt! Pyttsan!

För att inspirera visar jag Er ett kort. Sänt till Gärda. På Odensgatan i Stockholm. Den 23 mars 1907. Hur roligt ser de ut att ha det? Är de lyckliga? Dess utklädda. Utstyrda katter? Fnys. Pust och stön. Tål inte detta! Nix. Bort det! Trots granna korgar. Med strålande rosor. Så fram med vykorten. Håll fram dem. Inför världen. Säg ett rungande NEJ. Till sjaskiga gamla kläder. På granna katter...

fredag 22 juni 2012

Räven raskar...

Midsommaraftonen började bra. En liten pratstund med min människa. Jag trampade på hans fot. När han sov. Sedan på den andra. Foten. Då vaknade han. Så lämpligt. Då pratade vi. Människan sa, jag har sovmorgon. Och så la han till, sparkas du? Och jag svarade tvetydigt, mjauu! Men förtydligade, inte då. Men jag har svårt att ta mig fram här på täcket. Det är som attt flotta timmer. Allt rör sig. Ben, tjocka som stockar, snurrar runt. Vad säger du om lite frukost. Han grymtade bara till svar.

Jag dundrade ut i hallen. På min väg mot köket. Snart kom människans lufsande. Riktigt tillmötesgående. Försåg mig. Med välfylld skål. Kattmat. Färskt och friskt vatten. Efter att ha läst tidningen. Satt jag en stund. I fönstret. Och hälsade. På flaggan. Och Olaus Petri vinkade. Som brukligt. Måste dock erkänna. Att jag spanade en smula på småfåglarna. Leka? Jaga? Bara kolla? Därefter dags att vila. Då passade det bra. Med en öppen balkongdörr. Solsken.

Jag, Sixten, the cat, gör som jag brukar. Övar mig. På att ta igen mig. På de varmaste och skönaste platserna. Där ligger jag och tänker. Djursånger är verkligen populära. Så här års. Tänk bara. På prästens lilla kråka. Små grodorna. Och räven som raskar över isen. Mitt i försommarens grönska. Glad Midsommar!

tisdag 19 juni 2012

Nog för idag

Katter ska inte behandlas som bokmärken, förste beundras och sedan tummas för att läggas i en kartong och glömmas bort.

Katten är ett rovdjur som trivs som människans kamrat, inget gosedjur att släpa runt, slita ut och slänga bort.

Den som börjar mata en katt öppnar snart sitt hjärta.

När katten säger något gör man bäst i att lyssna och försöka förstå.

En vänlig katt låtsas att han inte hör dig när du kommer smygande, trots att han hela tiden haft koll.

En katt som vill leka behöver en god vän - dig!

Kattmänniskor måste lära sig kroppsspråket för att undvika riksdagssjukan - alla talar ingen lyssnar.

Nu får det vara nog för idag. Här sätter jag, Sixten, the cat punkt.

söndag 17 juni 2012

Märkeskatter och barndom

Tröttnar du inte, frågade människan. På att klaga? På söta kattungar? Stör de dig så förfärligt?

Det som stör mig. Sa jag. Är att jag inte kan komma ihåg. Hur det var. Hur många syskon jag hade. Vad de hette. Och inte vet jag var de tog vägen. Kattdjur brukar vänja sig. Vid sådant. Men med alla ulliga gulliga missar påminns jag om det. Jag inte kommer ihåg. Men sedan skakar jag av mig. Den där känslan och att något är borta. Förgånget och försvunnet. Men var gång du stoppar bokmärken i mitt ansikte. Gnager det. Liksom. Bilderna blir dörrar. Till min egen tid som liten kisse. Missetiden. Förresten. De ser inte alltid helt lyckliga ut. Har jag märkt. Märkeskatterna. Trots fluffig päls och tusenskönor.

Jag förstår, svarade människan. Utan att riktigt begripa. Jag kan känna detsamma. Inte det där med syskon. De har jag koll på. De fick stanna. Men att barndomen är gömd i ett töcken. Ett slags dimma. Bara ibland lättar diset och jag får tydliga minnesbilder. Av bad i Högklintsviken. Utfärder för att se solen gå upp. På knä i barnkammaren. Iförd kortbyxor och knästrumpor. Av kliande ylle. Bland bilar och böcker... Han fick något avlägset i ögonen. Som om det förflutna blev synligt. Eller steg upp inom honom.

Jag vet bara att jag kommer från Askersund. Soliga sköna Askersund. Där i trakten har jag säkert bryllingar och kusiner. Och förmodligen några syskon. En hel drös. Kanske?

Skulle du känna igen dem? Om du träffade dem? Även om du inte minns hur många de var? Eller vad de hette? Människan såg uppmärksamt på mig.

Tror jag det. Det är inte minnet det är fel på. Egentligen. Det är alla uppslitande uppbrott. Som har skakat mig. Men å andra sidan. Är jag ju här nu. Och har det bra. Bara jag slapp dina bokmärken... Eller är de numera mina? Egna? Sa jag. Och drog mig tillbaka in i en kartong. Som så lägligt stod alldeles bredvid. Därinne kunde jag slicka. Min päls. I lugn och ro. Och minnas.

lördag 16 juni 2012

Vägra vara gullig!

Gullighet. Ligger inte för mig. Däremot grubblar jag. Och funderar. Mycket. Och ofta. Hur kan det komma sig att katter alltid. Nästan jämt. Uppfattas som mjuka, gulliga och rara? Vi som är stenhårda, självständiga och urtuffa.

Är det kattungarnas fluffiga päls? Deras vingliga start i livet? Deras välvilliga tillgivenhet. Innan de blir unga vuxna. Just nu badar vi i bokmärken. Någon gammal kartong innehöll bokmärken. De flesta kattmärkena var outhärdligt gulliga. Som om vi skulle gå runt och med pensel. Och måla alla blommor vi träffar på. Hur står vi ut? Jag för min del. Tänker vägra. Vara gullig. Den närmaste veckan. I alla fall!

Succé, varje gång

Människan var eld och lågor. Inte för att hans röda hår stod på ända. Det var länge sedan. Det fanns hår på hans flint. Röda. Som kunde stå på ända. Och se ut som eld och lågor. Nu har han några strån. Gråa hår. Eld och lågor, ja. För att han var så uppjagad. Antänd. Fylld med glödande energi. Sixten, Sixten, ropade han. Vi gjorde succé. Du och jag!
Mig veterligt har jag inte varit någon annan stans. Än här på fönsterbänken av marmor. Men det är kanske det du menar med succé? Att jag legat alldeles stilla. Och tänkt. På skator. Ett slags elegantare råttor. Skimrande. Som kan flyga. Och låter förfärligt. Mycket.
Men hör på mig, sa människan energiskt. Vi gjorde succé, Du och jag. Jag har haft högläsning. På en pensionärssamling. De gillade. Vad de hörde. Du skulle varit med.
Det tror jag inte. Och, sa jag. Vad läste Du? Ur Första Mosebok? Eller Krönikeböckerna? Lika spännande som att läsa telefonkatalogen. Kan de verkligen ha gillat det? Och hur kom jag in i bilden?
Nej, jag läste inga gamla texter. Ganska nya. Som du har skrivit. De applåderade. Log. Skrattade till och med. Ingen somnade. Alla satt spänt och lyssnade. De gillar dig.
Ha, sa jag. Ha, en gång till! De känner inte mig. De har möjligen sett min svanstipp. Fångat någon av mina tankar. Men känna mig? Som om jag vore mina texter! Här ligger faktiskt en katt. En härlig sjukilos! Som är så mycket mera. Oändligt mycket mera.
Jaja, sa min människa. Men nu får du väl ta och lyssna. Man gillade det du sagt och tänkt. Det är ju att gilla dig. De supergillade dig. Uppskattade dig!
Hm, sa jag. För att göra honom den uppeldade. Till lags. Inga utläggningar här. Inga svåra frågor. Inga kritiska invändningar. Kortfattat får det bli. Så vad läste du? Då?
Låt mig se, sa människan och bläddrade bland en massa papper. Som han hade i famnen. Några tappade han på golvet. Det blev rörigt. Han plockade upp dem och lyckades. Tappa. Ännu fler papper. I flera minuter var han tyst. Bläddrade. La i högar. Sorterade papper. Grymtade. Suckade. Efter en hel evighet. Sa han. Först läste jag om den elektriska katten. Det där med sänglampan gillade de. Jag läste om när du kom ut ur garderoben. Efter att ha varit inlåst. Byta sand på lådan trodde jag var lite för närgången. Men den gillade de också. För att inte nämna den där om din farlighet. Om dina vassa klor i Rött och grönt. På samma tema spelar ju den där om hur klorna dras in automatiskt. Då skrattade dom. Högt. Hur det kan komma sig. Så läste jag den där om att Tagga ner. Till sist fick de höra om hur länge en minut varar...
Ähum, sa jag. För omväxlings skull. Och vände ryggen. Åt denna berömmelse. Vad jag har skrivit. Har jag skrivit. Och lämnat. Framgång har aldrig lockat mig. Värme däremot. Och sol. På en het fönsterbräda. Av marmor. Där blir det succé. Varje gång.

torsdag 14 juni 2012

Vanedjur och vanedjur

Ibland är det svårt att värja sig. Eftersom min människa är ett listigt djur. Lagom när jag lagt mig till vila. Kommer han allt-som-oftast dragande. Med än det ena. Och än det andra. Nyss ställde han sig här bredvid. Med sin kattbok i högsta hugg.

Vet du Sixten, sa han undervisande, att katten är ett vanedjur. Du också. Men du kanske inte har tänkt på det. Ska jag läsa för dig? Han väntade inte på mitt svar utan läste högt. Katter är vanedjur. De föredrar att saker och ting försiggår på samma sätt och vid samma tid var dag, och tack vare deras inbyggda klocka vet de noga när det är dags att stiga upp, när det är mattid, komma-hem-tid, lektid osv. Han tystnade. Bra va, sa han sedan.

Jag vet inte det, svarade jag sömnigt. Men på ett sätt är det väl riktigt. Just nu är det min vila-och-sovtid så jag skulle vara tacksam om den här godnattsagan. Om katter som vanedjur. Kunde läsas vid något annat tillfälle. Du kanske kunde vänja dig. Vid att läsa högt. För dig själv?

Min människa tittade förvånat och förargat på mig. Jag trodde att du förstod hur viktigt det är med självkännedom. Om någon skulle läsa för mig om människan. Skulle jag uppmärksamt. Höra på. Så det så!

Men, svarade jag, finns det någon som lyssnar så uppmärksamt på allt du har på hjärtat. Som jag? Gör det? Du har en så sövande röst. Att folk somnar i kyrkbänken. Och din fru tuppar nästan av. Tappar tråden. Faller i sömn. Om du läser för henne. Hur är det med din självkännedom? Känner du inte igen det där?

Ja ja, blanda inte bort korten nu, svarade han. Och fortsatte läsa. Också för en själv kan det vara praktiskt att ha en bestämd rutin för de olika dagliga sysslorna med mat, tömning av sanitetslåda, pälsvård osv. Hans läsning avstannade. Med en förvånad min tycktes han tänka efter vad han läst.

Se där, sa jag. Det finns fler vanedjur. Så vänj dig vid att läsa. Någon annan stans. Vid någon annan tid. Så jag åtminstone ibland. Inte behöver höra på. Sa jag. Och suckade högt. Min vana trogen.

onsdag 13 juni 2012

Skator som skränar

Tilltufsad av några skränande skator. Är det lätt att bli. De ger sig inte. De skriker och kraxar så fler skator strömmar till. Reservtrupperna anländer. Själv gömmer jag mig under bordet. På balkongen. Och försöker uthärda allt oväsen. En dag som denna hade det varit bra om jag kunnat skälla!

Istället kraxar jag och klapprar tänder. Av jaktinstinkt. Och ilska. För flygfäna framstå jag som en mesig och omogen liten kattunge. Tillräckligt upprörande och annorlunda för att de ska ställa till en scen. På gården. Men så ofarlig. Att inga andra åtgärder behöver genomföras. Mitt nya bokmärke får illustrera. Hur jag tror. Att skatorna uppfattar mig.
Lite ledsamt. Och sorgligt. För en morsk, barsk och fullvuxen hankatt. Sixten, säger jag till mig själv. Du behöver jobba med din image!

tisdag 12 juni 2012

Ganska nöjd

Något förbryllar mig. Får mig att lägga tassen över ögonen. Grubblande. Ligger jag där. Hur kan det komma sig. Att det är kallare inomhus och varmare ute? I det fria lyser solen. Inomhus har elementen kallnat.

Min människa pratar för sig själv. Om allt han ska göra. Jag ska minsann ringa Hyresgästföreningen. Jag ska kolla. Hur kallt det får vara inomhus? Innan man får hyresavdrag? Man blir ju en slags farbror Frost. Borde byta efternamn till de Vinter. Frysar du, Sixten, frågar han sedan. Med gotländsk klang. Ska jag värme dig? Han är väl medveten om att jag alltid bär päls. Passande just vid denna tid på året. Åtminstone inomhus. Därtill är jag betydligt varmare än han. Men det har han förstås räknat ut. Han tycker egentligen att jag ska värma honom.

Han visar mig ett bokmärke. På en grann kattfröken. Då bler det genast lite mera behagligt. Temperaturen var närmare 40 än 37. Men människan fortsätter. Muttra och huttra. Ska du med, Sixten? Ut och gå. I värmen? Men nej, jag är ganska nöjd. Här. Med mitt bokmärke.

måndag 11 juni 2012

Jag gör mig bäst i svart-vitt

Ta sig ut. Handlar om mer än att krångla sig genom en dörr. Hur man tar sig ut, låter som en titel. På en bok för en utbrytarkung. Det är inte min bästa gren. Jag som lyckas bli instängd.I garderober. I sovrum. På balkonger. Men vänta. Blir man fast på balkongen. Gäller det fastmer att ta sig in. Igen. Ty där kan man vara utestängd. Utlåst.
Att ta sig ut. Handlar också om hur man gör sig. Bakgrunden betyder hur mycket som helst. Om man ska försvinna in i tapeten. Bli osynlig. Så gott som. Eller framträda. I all sin glans. Till och med mot bakgrund av ett linjerat papper. Tar en katt sig riktigt bra ut. Stiligt, eller hur? Det kunde varit jag. Men då får det bli en svart-vit bild. Som hämtad från en gammal film. Orsaken? Jag tar mig inte alltid så bra ut. I färg.

Iklädd en snitsig halsduk. Som en flygare. Från en gammal Biggles-bok. Hade jag blivit grann. Inga rosa rosetter för mig. För tillfället. Sixten, bokmärket.

Sixten, bokmärket?

Förebilder behövs. Bilder som ligger före. Som man kan efterlikna. Eller lära av. Ibland mest beundra. Utan att hemfalla åt idoldyrkan. Så filosoferar människan. Nyss hemkommen efter en begravningsgudstjänst. Tänk att det finns människor som alltid varit där. Hela tiden. Från början. Och sedan finns de inte längre. Här hos oss. Sorgligt. Vemodigt. Ledsamt. En påminnelse om att det mesta är ändligt. Tiden utmätt.

Vi katter har det inte lätt. Få katter lyfts fram som förebilder. Vi vill sällan efterlikna varandra. Mera vara oss själva. Den som blir för beundrad. Utmanas. Knuffas bryskt. Ner från piedestalen. Blir riven. Får trasiga öron! Vid sådant. Har vi vant oss. Vi skyller inte ens på någon jantelag. Det bara är. Så. På det sättet.

Men det måste medges. Vi är varandra mera lika. Än vi själva känner till. Eller vill veta. Dessutom. Förebilder innebär att det finns bilder. Och bilderna av katter är allt som oftast mest gulliga. Idealiserande. Vykortsgranna. Eller bokmärkesfina. Jag har fått ett par bokmärken av människan. Som jag gärna tittar på. Men inte vill jag för den skull bli sådan. Tror jag. Fast... Varför inte.Som bokmärke kunde man få betyda mer. För fler. Finns det en framtid? Även när man lagt av? Sixten, bokmärket?

fredag 8 juni 2012

Trevligt att Ni kom!

Fest var det här. Huset fullt av folk. Det slamrar av porslin. Man skrattar högt. Barn drar upp gamla plåtleksaker. Som far iväg med full fart. Roligt värre. Tycks det. Jag är nämligen avsidestagen. En dörr skiljer mig från kalaset. Jag hör hur någon frågar, får inte Sixten vara med?
Nej, svarar min människa, onödigt högt. Han skulle trivas en ynka stund. Tills han upptäcker att han inte får tillräckligt med plats. Uppmärksamheten avtar. Det tål han inte. Så spelar han upp. Hela registret. Har katten fått spel, undrar gästerna då. Så kan vi inte ha det. Sedan sänker han rösten. Så jag knappt kan höra det. Och några som kommer är allergiska. Mot katter. Han vill inte att jag ska höra just det. Det är då jag blir sorgsen. Eftersom jag gärna vill träffa dessa människor. Men inte kan. Eftersom de blir dåliga då. Snoriga. Med rinnande ögon. Och en stigande irritation. I största allmänhet.
Så jag festar. Med lite knastertorrt torrfoder. För mig själv. På andra sidan dörren. Trevligt att Ni kom. Ha det så bra!

torsdag 7 juni 2012

Människan skarvar förfärligt

Man ska inte tro på allt. Som man läser. Säger min människa. Inte ens allt som jag, Sixten, the cat, berättar. Min människa är en sannskyldig tvivlare. Så from han är. Inte ens på mig litar han. När han ibland läser min blogg. Fnyser han. Så där var det väl inte! Säger han. Särskilt om jag lyckats beskriva hans brister väl. Muttrar han. Missnöjt.

Hans fina kristallglas kanske inte var fullt så imponerande. De var ganska alldagliga. Slarvigt slipade. Så höll de egentligen måttet? Jag ville ju inte visa mig alltför kritisk. När han var så glad. Över sitt finfina fynd. Kanske var det bara ett par. Och därtill en anskrämligt ful Skansen-vas. Från den gamla goda tiden. Ture Berglunds tid. Med luftblåsor i det ljusgröna glaset. Så oangenäm att den inte ens lockat några hugade spekulanter. Trots en prislapp. På vilken det stod 20:-. Han skulle prompt bära hem den. Ofördröjligt.

Man ska definitivt inte tro på allt. Men litar man på mig. Hamnar man ganska rätt. Utan att vara godtrogen. Kan det sägas. Att man har tilltro. Till det jag skriver. Ett annat ord för tilltro är vänskap. Då står man ut med en och annan retuschering. Jag förskönar det som förskönas skall. Katter till exempel. Och är ganska ärlig beträffande människor. De ofullkomliga.

Det säger jag bara. Jag tar min människa på orden. Och tror inte att jag fullt ut kan lita på honom. Vad han skriver. Eller säger. För den delen. Han skarvar nämligen så förfärligt! Ohämmat.

onsdag 6 juni 2012

Glas som gnistrar och sjunger

Det knackade försiktigt på ytterdörren. Jag stod blickstilla. Och lyssnade efter andetagen därutanför. Sixten! Är du där, hördes svagt. Nästan som en viskning. Han som stod utanför tänkte nog inte. På att jag känt igen honom. Redan när husets ytterdörr öppnats. På sättet som nyckeln vreds om. Knycken.
Egentligen visste jag vem det var. Långt innan. Ingen annan bil har samma motorljud. Som familjens bil. Inte ens andra bilar av samma märke och årsmodell. Han kör Volvo V70. Den spinner. Som jag. Men med små för människan ohörbara knackningar. I ventilerna. På äldre dar har han lämnat japanerna.  Även hur det gasas och bromsas på parkeringsplatsen. Berättar en roman för mig. Om vem som sitter vid ratten. Med fötterna på pedalerna. I bästa fall.
Kan du vara snäll, sa människan. Det kan jag. Är jag. Oftast. Och flytta på dig, fortsatte han. Jag har famnen full av loppisfyndat glas. Jag vill inte snubbla på dig. Då bleve jag inte glad. Och du vore fruktansvärt rädd. Tänk, skulle jag tappa kartongen så att hallen fylldes av glaskross. Skulle du vara puts väck. På flykt. I ditt eget hem. Människan tystnade. Jag stod alldeles still.
Först när dörren med stor möda öppnats och han tog steget över tröskeln. Makade jag lojt på mig. Lagom för att stryka mot hans fot och ben. En kärvänlig, sparsmakad katthälsning. Kunde han gott ha. Det var på vippen att människan stod på näsan. Hur nu sådant går till? Stå på näsan. När han knappt kan hålla sig på fötterna. När han bär kartonger. Fyllda av glas. Vinglas av finaste kristall. Som någon trodde var pressat glas. Eller industritillverkat.
Att han föll för dem. Inte bokstavligt förstås. Förstår jag. De är mönsterslipade. Gnistrar så grant i solen. Och sjunger. När de kommer i kontakt. Med varandra. Något människorna borde göra. Oftare. Komma i kontakt med varandra. Och sjunga. 

söndag 3 juni 2012

Att bära tårtor och misslyckas

Nu har jag haft ledigt. Från sällskap. Bara varit med mig själv. Som katt trivs jag bra. Mycket bra. Med att umgås. Med mig själv. Vara i mitt eget sällskap. Men så kommer stunden då det blir enahanda. Tråkigt. Ensamt. Så nu skuggar jag min människa. Följer honom. Dit han går, går jag. Åtminstone i lägenheten. Rätt vad det är gömmer jag mig. Bara för att i nästa sekund. Dundra förbi honom i full karriär. Jag kan springa ljudlöst. Men väljer att klampa lite extra. Så han ska veta. Att vi kan leka. Nu.
När han slår sig ner i fåtöljen för att läsa. Glider jag upp i hans knä. Och frågar, har du gjort något riktigt dumt? Misslyckat med något? Skämts över en handling? Han tittar upp från sin tidning. Jag blir svettig redan när du frågar. Svarar han. Utan att tveka berättar en historia. När jag var 11 år gammal dummade jag mig oerhört. Vi skulle ha klassfest och någon hade bakat världens största tårta. Jag skulle visa mig på styva linan och bära in den till serveringsbordet i ena hörnet av klassrummet. Men lyckades gå så slarvigt att jag tappade tårtan. Upp och ner. Förfärligt, kändes det. Å, vad jag skämdes.
Jag tror att det var skälet att jag berövades uppdraget som ordningsman. Strax därefter. Jag var inte tillräcklig. Inte ordningssam. Så det räckte. Inte mogen. För förtroendeuppdraget. Sa klassföreståndaren. Människans drog efter andan. Och suckade djupt.
Jag tittade på människan. Medlidsamt. Tänk att efter 50 år bär han fortfarande den där tårtan. Och slänger den igen. Och igen. På golvet. Och blir av med ett uppdrag. Själv minns jag knappast det som gått på tok. Än mindre bryr jag mig. När det väl är över. Har det varit. Men säg, sa min människa, har du inget att berätta. Om tokerier. Misslyckanden?
Ja… jo, det har jag väl. Men som tur är bär jag sällan tårtor. Möjligen kan jag klippa till dem med tassen. För att smaka på grädden. Men visst jag har vällt en vad med tulpaner så att vattnet rann ut överallt. Bara för att jag villa ta mig en smakbit. Av ett färskt och krispigt tulpanblad. Jag har ju ställt till med kalabalik. I köket. Några gånger. Det har jag berättat för dig. Ganska nyligen.
Värst var kanske den där gången då en kaja landade på balkongen. Dörren var stängd, men jag vill jaga. Så jag for som en furie. Och hoppade upp på det åttkantiga bordet. Men landade på duken. Som gled. Så att jag lyckades kollidera. Med bordslampan. Jag for i golvet. Efter kom lampa, duk, en antik skål. Och några brev som också låg där och skräpade. Jag stack. Min väg. Som hade jag eld i baken! Men skämdes. Gjorde jag inte. Det som hände det hände ju. Det var inte mycket att göra åt. Förresten borde kajan skämmas. Der var ju den som ställde till det hela. Hade den låtit bli att landa. På vår balkong. Hade det aldrig hänt. Människans såg på mig och sa, skämmas kanske du inte är så bra på. Men skylla ifrån dig. Gör du med bravur. Det är du suveränt bra på. Sa människan. Och log. Vänligt.

lördag 2 juni 2012

Respekt

Människan skämtar med mig. Ofta. Skrattar inte sällan. Åt mig. Mera än med mig. Därför har denna dag varit precis som jag. Svart. En depparedag. Det fick vara nog med gullegull och klappa och smek. Tillräckligt är tillräckligt. Nog är nog!

Även en katt har rätt till sitt privatliv. Tro mig! Bara för att jag, och snart sagt varje katt, bjuder  på sig själv. Så betyder det inte att vi alltid ska finnas till hands. Vi har stor integritet. Behöver får vara i fred. Slippa bli hanterade. När vi faktiskt inte vill.

Respekt. Säger visst de unga. Även jag. Kan behöva säga det. Respekt! Denna dag. Ville jag vara. I fred. För mig själv. Med svärtan i min själ. En dag för respekt.

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...