Smällkaramell med konfetti

Hör på, sa min människa. Och läste högt ur sin kattbok, Även om katten utmärkt väl förstår att variera sin röst och efter behov kan yttra sig klagande frågande, bedjande och krävande, är det nog snarare med sin kropp och sin mimik den verkligen uttrycker sig. I synnerhet öronen och svansen är säkra humörtecken. Människan såg frågande på mig. Vad säger du om det?

Vad vill du jag ska säga? Att det stämmer? Det vet du ju redan. Jag, Sixten, the cat, Kan utomordentligt klart kommunicera. Vad jag känner. Och tänker. Självklart förmedlar jag. Hur blixtrande arg jag blir. Om man laddar upp mig elektriskt med sammet eller nylonstrumpor. Och ställer mig på balkongen en smällkall frostnatt. För att jag ska ersätta andra fyrverkerier. Bara för ditt höga nöje. Att se fysiken i levande livet. För att studera mina extra uttrycksfulla öron och talande svans. Jag är inget experiment. Som du ska trixa med, sa jag med eftertryck. Snart kommer du väl farande med massor av konfetti. Bara för att se att små papperslappar fastnar. På en laddad katt.

Min människa böjde på huvudet. Jag läste genast av hans kroppsspråk. Skönt, äntligen skämdes han en smula. Det har jag väntat länge på. Han började liksom skaka. Som av en gråtattack. Så brast han ut i ett förfärligt skrällande gapskratt. Han kastade huvudet bakåt och tjöt. Mot väggar och tak for skrattsalva på skrattsalva. Han slog sig på knäna. Själv alltså.

Det vore en underdrift att säga att jag blev förnärmad. Jag krökte rygg för att visa mitt avståndstagande. Då sa människan, Sixten, du är för härlig. Jag älskar din humor. Och ditt humör. Jag så dig framför mig. En snögubbe. Täckt av konfetti och papperstussar. När du skakade på dig skulle du se ut som en smällkaramell. Under julen. Du, det måste vi ju bara prova!

Jag vände honom ryggen. Med besvikelsens svärta i mitt sinne. Vilken pajashusse. Då ropade han efter mig. Sixten, bli inte arg. Jag skämtade bara. Jag lovar att aldrig behandla dig som ett ting. Som ett experiment. Du är ju min dyrbare innerlige vän. Det blidkade mig något. Utan att kunna styra det tog min kropp, talande nog, ett krumsprång och slog en välavvägd, men spontan, liten kullerbytta.