torsdag 31 maj 2012

Smällkaramell med konfetti

Hör på, sa min människa. Och läste högt ur sin kattbok, Även om katten utmärkt väl förstår att variera sin röst och efter behov kan yttra sig klagande frågande, bedjande och krävande, är det nog snarare med sin kropp och sin mimik den verkligen uttrycker sig. I synnerhet öronen och svansen är säkra humörtecken. Människan såg frågande på mig. Vad säger du om det?
Vad vill du jag ska säga? Att det stämmer? Det vet du ju redan. Jag, Sixten, the cat, Kan utomordentligt klart kommunicera. Vad jag känner. Och tänker. Självklart förmedlar jag. Hur blixtrande arg jag blir. Om man laddar upp mig elektriskt med sammet eller nylonstrumpor. Och ställer mig på balkongen en smällkall frostnatt. För att jag ska ersätta andra fyrverkerier. Bara för ditt höga nöje. Att se fysiken i levande livet. För att studera mina extra uttrycksfulla öron och talande svans. Jag är inget experiment. Som du ska trixa med, sa jag med eftertryck. Snart kommer du väl farande med massor av konfetti. Bara för att se att små papperslappar fastnar. På en laddad katt.
Min människa böjde på huvudet. Jag läste genast av hans kroppsspråk. Skönt, äntligen skämdes han en smula. Det har jag väntat länge på. Han började liksom skaka. Som av en gråtattack. Så brast han ut i ett förfärligt skrällande gapskratt. Han kastade huvudet bakåt och tjöt. Mot väggar och tak for skrattsalva på skrattsalva. Han slog sig på knäna. Själv alltså.
Det vore en underdrift att säga att jag blev förnärmad. Jag krökte rygg för att visa mitt avståndstagande. Då sa människan, Sixten, du är för härlig. Jag älskar din humor. Och ditt humör. Jag så dig framför mig. En snögubbe. Täckt av konfetti och papperstussar. När du skakade på dig skulle du se ut som en smällkaramell. Under julen. Du, det måste vi ju bara prova!
Jag vände honom ryggen. Med besvikelsens svärta i mitt sinne. Vilken pajashusse. Då ropade han efter mig. Sixten, bli inte arg. Jag skämtade bara. Jag lovar att aldrig behandla dig som ett ting. Som ett experiment. Du är ju min dyrbare innerlige vän. Det blidkade mig något. Utan att kunna styra det tog min kropp, talande nog, ett krumsprång och slog en välavvägd, men spontan, liten kullerbytta.  

onsdag 30 maj 2012

En katt det slår gnistor om

Ibland läser människan högt. För mig. Så att jag ska förstå. Saker och ting. Som man behöver veta och kunna. Han studera för tillfället Korthårskattens pälsvård. som diskuteras i en bok som heter Jag har katt. Utgiven av Norstedts förlag. Han läser, Ställ katten på ett bord och borsta igenom pälsen väl medhårs. Jag kunde inte stilla mig. Ställa mig! Jag är väl ingen porslinskatt. Ett föremål man har där man ställer det.
Tyst med dig, sa människan bestämt. Lyssna så kanske du lär dig något om kattvett och etikett. Han fortsatte. Avsluta behandlingen med handmassage som alla katter älskar. Många brukar efterblanka med en bit sammet eller nylonstrumpa för att göra pälsen extra blank... Jag avbröt honom igen. Med en kommentar. Ha! Sa jag. Extra högt. Ha!
Människan fortsatte läsa. …men det gör ofta kattens päls mera statiskt elektrisk. Pälsen kan i kallt väder ofta bli så elektrisk att det slår gnistor från öronspetsarna och svansen och man (katten!) får stötar när man smeker den över ryggen. Nu tystnade människan.
Så häftigt, sa han. En katt det slår gnistor om. Det du. Det vore något. Man kanske kunde driva sänglampan med din päls? Koppla dig till ringklockan. På dörren? Han fick en så konstig blick i ögonen. Du, Sixten, sa han pillemariskt, visst är det synd att det nästan är sommar. Jag insåg vad han tänkte. Han ville testa det där med den elektriska katten. Med öronblixtar som framträder i kyla. Eftersom det var minst 15 plusgrader ute, och sol, så höll jag med. Absolut, sa jag. Jättesynd.
Han log. Nästan lite elakt. Som om han lyckats lura mig, Sixten, the cat. Och så sa han. i natt ska det bli frost!

måndag 28 maj 2012

Alla är katter - eftersom de behöver närhet?

Alla levande varelser behöver närhet. Jag är katt. Alltså behöver jag närhet. Inte vill jag gå så långt. Att alla levande varelser är katter. Men närapå. När det kommer till behovet. Av närhet. Jag är inte heller den enda. Som hört människor spinna. När de varit belåtna. Särskilt i närheten av andra.

Men all närhet står man inte ut med. En del är lite för påträngande. Mina klors närhet. Ratas oftast. Man föser bort mig. Ropar till mig. I alla tonarter. Mest med outsägligt hör volym. Det finns figurer som är mycket påflugna. Närgångna. Hårdhänta. Det vill jag inte veta av.

Närheten denna morgon bestod i att jag vilade vid människans fötter. På en morgonrock. Som råkar bli slängd på sängen. När jag fått i mig maten, Blöt och frestande. La jag mig längs fönsterlarmen. Så nära människan att han bara behövdes sträcka ut sin hand. Vilket han gjorde. Och klappade mig. Till ömsesidig belåtenhet. Spann jag. Nära.

lördag 26 maj 2012

Jag vill bli sedd! Och hör sen!

Nu måste jag bara få klaga. På min upptagna människa. I morse skulle han gå på herrfrukost. Vad nu det kan vara. Naturligtsvis lämnas jag hemma. Han har så bråttom att han bara går förbi mig. Utan att hälsa. Inga klappar får man. Bråttom har han. Självupptagen är han. Trots att jag med tillit blickar upp emot honom. Med positiv förväntan. Utan någon reaktion. Den här gången.

Jag fick säga ifrån! På skarpen. Med skorrande och klagande läten. Först när jag kastade mig som en borttappad mjölsäck på golvet. Framför hans fötter. Fattade han. Att jag finns. Han hade att välja på att snubbla eller huka sig ner. Och ge mig ett erkännande. Då först gav han mig ett vänligt ord samt en ganska förströdd klapp. Det fick duga för den här gången. Men han ska inte få glömma bort mig. Inte slippa mig. Jag, Sixten, the cat, vill bli sedd och bekräftad. Som alla andra varelser. Och hör sen!

fredag 25 maj 2012

Djupa och höga suckar

Ute är det högsommar. Jag tål bara en kort stund på balkongen. Innan jag kokhet måste återvända till vardagsrummets svalare atmossfär. Där ligger jag just nu. Där svalnar jag långsamt. Som en kastrull bortlyft från spisen. Och suckar. Djupt. Högt. Inte av sorg och vemod. Utan av välbefinnande. Och avslappnad ro.

Så bra jag har det! Nu ja, tycker jag mig höra. Det är min människas röst jag hör i mitt inre. Han har blivit mitt överjag. En figur som tagit alltför mycket intryck av närkingarnas märkliga optimism.

tisdag 22 maj 2012

Nyborstad är jag fri

Nyss nös jag. Överraskad blev jag. Allergiker är jag inte. Men känslig för damm. I nosen. Pälsen däremot är oftast som en dammsugare. Elektriskt laddad med statisk elektricitet drar den till sig alla möjliga små partiklar. Därför borstar min människa mig länge och ofta. Med kam och olika specialborstar. Som fångar upp allt möjligt. Mest kanske mitt fina underhår som är efterhängset. Syns på alla mörka ytor. Byxor, tröjor, kavajer.

Snart har jag glömt av hur fin jag är. Rullar mig på hallmattan och balkongen. Så att jag behöver borstas och kammas igen. Och igen.

Gammalt ordspråk: Den nyborstade katten är fri men elektrisk.

måndag 21 maj 2012

En entusiastisk speleolog

Inte vet jag vad det är med min människa. Något är det. Ena dagen stänger han in mig i garderoben. Där får jag snällt sitta och vänta. Nästa dag tittar han i städskrubben. För att se om jag är där. Han ropar till den andra människan, han är inte här. Därefter klämmer han igen dörren. Och därinne sitter jag. Oskyldig som ett lamm.

Han skulle ju sluta att stänga dörrar. Sa han. Eftertryckligt. Men man kan tydligen inte lita på honom. Bakom en hink, i skuggan av en påse för pappförpackningar satt jag. Nog såg jag honom. När han tittade in. Mig såg han inte. Skyller han på. Efteråt. När jag väl är utsläppt.

Som tur var behövde jag inte vänta mer än någon minut. En stund. En kvart? Denna gång var det min människas fru som släppte ut mig. Vänligt. Och omtänksamt.


Du får faktiskt sluta att stänga in mig, sa jag med stål i rösten till min människa. Ja ja, sa människan trött. Om du slutar att gömma dig i vartenda skåp, varje garderob, varje låda som vi råkar ha. 
Du, sa jag strängt, jag gömmer mig inte. Jag ser efter allt, så det så. Du däremot behöver lära dig det jag redan kan. Att se efter. Noga. Ordentligt. Så att du inte stänger in oskyldiga varelser.

Du, Sixten, sa människan. Det är mycket vanligt att katter blir inlåsta och instängda eftersom de, du också, så gärna sitter i mörker och spanar. Vad du nu tror att du ska hitta där? Möss har vi inga. Bara gamla mössor och så dina tygmöss. Men dem slänger vi inte i garderobernas dunkel. Råttor har vi inte heller sett röken av. Där det går att krypa in skaffar du dig ett kryp in. Som en entusiastisk speleolog. Vet du inte vad det är? Det är inte dessa som uppfinner och utvecklar dataspel. Som man kanske kunde tro. Speleologen är en grottforskare. Som älskar att krypa där andra inte skulle åla sig in ens om de fick några miljoner. Men jag upprepar, sa människan, jag ska sluta stänga dörrar. Såvida jag inte blir tillsagd. Om motsatsen.

söndag 20 maj 2012

Kattjakt

Vi jagade varandra. Genom lägenheten. Människan fick jobba hårt. Och kom ändå denna gång, när han jagade mig, inte helt i kapp. Så jag stannade upp. Leken pausades. Kattjakten upphörde. Jag såg på den flämtande människan och sa, den som leker tafatt med en katt måste ta av sig sin hatt.
Larva dig inte, svarade människan, jag har ingen hatt på huvudet.
Nej, sa jag, Sixten, the cat. Men du springer som om du hade det. Försiktigt. Stelt. Kom loss, loosen up, ropade jag och störtade iväg. Som en gepard, en panter, ett lejon. Efter lufsade en tröttkörd sengångare. Utan hatt. Hej och hå!

Varning: försök aldrig att jaga främmande katter. Då kan man bli av med mycket mer än en hatt.

lördag 19 maj 2012

Hallå Sixten! Kom fram!

När min människa tog fram sin manchesterkavaj ur garderoben var det en händelse. Som vilken som helst. En vardagligt upprepad handling. Min människa drog på sig kavajen. Stoppade armar i ärmarna. Tyckte han blev stilig. Sedan gick människorna på ett föredrag. När de två timmar senare kom hem dukade de fram kvällsmat. Grekisk sallad med oliver. Och fetaost. Mager sådan. Trots att den heter fetaost. Sedan satte de igång televisionen. Och slog sig till ro. Inte slog sig. Utan satte sig ner. Lugnt och fint.

Efter en stund frågade min människa, var är Sixten? Så började de ropa båda två. Sixten! Var är du. Hallå Sixten! Kom fram!

Han har väl lagt sig under något täcke, gissade min människa som genast kontrollerade sängarna. Eller på någon stol under ett bord? Under en soffa? De finkammade husets alla vinklar och vrår. Men jag uppenbarade mig inte. Jag bidade min tid. I lugn och ro.

När de till sist gav upp och började diskutera om jag slunkit ut när de gick blev jag fundersam. Tänkte de inte hitta mig? Jag som väntat så tålmodigt. Alldeles ensam. I mörkret. Under kavajer och kostymer. Då kom min människa på att han hämtat sin kavaj ur garderoben. Han öppnade dörren. Och där satt jag.

Garderober är trevliga. En liten stund. Men att vara instängd där i flera timmar är inte vad jag längtar efter. Märkligt nog blev jag faktiskt inte ens arg när människan till slut infann sig. Utan omåttligt glad. Jag piruetterade och kullerbyttade. Strök mig mot vader och skor. Återseendets glädje!

Din stackare, sa min människa. Hur har du haft det? Hur roligt har man det egentligen i en garderob? Man vill slippa loss. Komma ut. Men jag stressar inte upp mig. I onödan. Utan har tålamod. Att människan skäms en smula står klart. Han ska aldrig mera stänga en garderobsdörr. Säger han. Men det sitter i ryggen. Att dörrar ska vara stängda. Annars får man ju aldrig öppna dem..

Varför jamade du inte, frågade min människa. Det gjorde jag ju. Strax efter det att ni gått. Sedan tyckte jag att jag gjort mitt. Nog är nog. Så jag slog mig till ro. Vilade. Sov. Väntade. Och hörde er flera gånger alldeles utanför garderoben. Snart kommer du hit, tänkte jag. Och jag fick rätt. Utan att jama!

torsdag 17 maj 2012

Mina vänner är dina vänner

Mina vänner är dina vänner, sjöng människan med sin spruckna basröst. Någon smörsångare är han inte. Han fortsatte, å dina vänner är mina vänner. Jag, Sixten, the cat, höll tassen över ögonen.

Du, Sixten, sa min människa, det där har du fått om bakfot... tassen. Du ska hålla tassarna över öronen. Hålla för dem. Om du inte gillar det jag sjunger. Han såg frågande på mig.

Det är inte det du sjunger, svarade jag uppriktigt, utan att du sjunger. För att inte tala om hur du sjunger och hur skärande illa det låter. Som när man slipar knivar.

Skulle jag ha sådan vass röst? Tycker du verkligen att jag låter skarpt? Människan försökte skämta bort min kritik.

Vad svarar man på sådant? Man lägger även den andra tassen över ögonen. Så gjorde jag och sa konstaterande, jag vill helt enkelt inte se dig när du sjunger. Inte nog med hur det låter. Hur du ser ut är rent provocerande. Som om du vore Guds gåva till sångens värld. Så nöjd tror jag inte du kan vara. Hur som är det outhärdligt. Med en sådan njutning framstår du som... jag vet inte vad. Ett barn som pillar sig i naveln. Suger på tummen. Drar i en hårlock. Om du åtminstone kunde sjunga i duschen. Där vattnet dämpar. Tar bort de värsta kanterna.

Märkligt nog tog människan inte illa vid sig. Han som har så svårt att ta kritik. Annars. Han blev inte störd. Utan levde kvar i förnöjsamheten. Kanske var det texten? Om att våra vänner är gemensamma. Vi delar dem med varandra. Det ska jag sjunga för honom. När vi har gäster nästa gång. Och han vill stänga in mig i sovrummet några timmar. Då är hans vänner mina. Bara i teorin.

Miiina vänner är diiina vänner, gastade människan hänsynslöst.




tisdag 15 maj 2012

Där jag är hemma

Synd är det. Om innekatter. Tycker många. Jaha. Det har jag, Sixten, the cat, hört förut. Skulle det vara särskilt synd om mig? Skulle jag ha ett begränsat liv? En enahanda tillvaro? Skulle jag vara kringränd. Inlåst? Instängd? För den som bryr sig kan jag i förtroende berätta att jag även denna dag varit ute. I Guds fria natur! För mig är även ute inne. Om man säger så.

De som känner oss katter. Vet att vi har en egen vilja. Även jag. Starkare än de flestas. Den som har en egen domän är fri! Inte på nätet. Även om det också kan ge viss frihet. Mitt område är mitt. Som hankatt har jag ett revir. Som jag behärskar. Kontrollerar. Tolerant nog tillåter jag alla möjliga andra varelser att vistas där. Leva där.

Till mitt revir hör en ovanligt stor balkong. Och en sommarträdgård. Där kan jag vistas med sele på mig. Genant kan tyckas. Men. Även det går an. Eftersom jag är herre på täppan. Trots sele och koppel i grälla färger. Och även om jag inte skulle vara det. Högst upp i alla hierarkier. Så vad spelar det för roll?

Nog skulle det fungera. Vara bra. Att jag var tvåa eller trea. Vilket som. För där jag rullar ihop mig, där hänger min människa sin hatt. På ett ungefär. Där är jag hemma.


söndag 13 maj 2012

Självreflektion

Människan är pryd. Blyg. Jag, Sixten, the cat, är ingetdera. Sådant tänker jag inte på. Bryr mig inte. Jag är. Katt! Att gå omkring och grubbla över hur man uppfattas? Ligger inte för mig. Människor tror att om de tänker på sådant. Skiljer de sig från djuren. De kallar det förmågan till självreflektion. Pyttsan. Jag kan reflektera. Över mig själv. Men mera då om jag är toppkisse. Eller underdog. Om bilden förstås. Andra tveksamheter skadar min image. Bilden av mig. Hos andra. Därför kröker jag rygg om jag behjöver. För att verka skräckinjagande. Te mig större än jag egentligen är. Därför kan jag burra upp min svans till dimensioner man inte trodde fanns. Som en sotares viska. Värre än då. Andra djur, människor inräknade, behöver få respekt för mig. Så att jag kan vara trygg. Tror jag. Ska ta ett samtal med min människa. Om saken. Vid tillfälle. Men inte nu. Nu är det natt. Och bingen hägrar. Varmt och gott täcke. Särskilt vid fötterna. Sov gott!

lördag 12 maj 2012

Sällskap på toaletten

Upp med dig! Ligg inte här och slöa! Jag tranpade på människan. Drog och kloade i täcket. Han behövde vakna. Det var viktigt.

Sömnig och seg öppnade min människa ögonen. Kom med här, sa jag och drog honom i tårna. Ja, ja, jag kommer, mumlade människan och slängde benen över sängkanten. Det är så han kallar aktiviteten när han långsamt och med stor möda tar sig upp. Det ojas och pustas en hel del under tiden som han slänger benen över sängkanten.

Vart ska vi, undrade han. Till badrummet, svarade jag. När vi kommit dit klev jag genast i min låda för att kissa. Min människa är pryd. Blyg. Ovan och ovillig att benämna sådana aktiviteter, Vid dess rätta namn. Låta sitt vatten, kan han möjligen säga. Jag ska gå på studiebesök, brukar han ursäkta sig när han måste gå på toaletten. Jag ska besöka ett litet rum, kan det också heta. Pudra näsan, säger han också en aning skämtsamt, även om han skulle protestera vårldsamt om man försökte försköna näsan hans med skärt puder.

Jag är en gammaldags katt. Kunde ha passat bra på torrklosetternas tid, brukar jag säga till honom. Då när det fanns tre-fyra hål på kapellens torrdass. Då var avträdet en social mötesplats. Så vill jag ha det. Så därför hämtar jag min stackars människa. För att få lite sällskap. När jag går på lådan. Om detta vill han inte skriva. Så därför gör jag det alldeles själv!

torsdag 10 maj 2012

Han gav mig en känga

Telefonen ringde. Jag hörde hur min människa svarade att han mådde bra. Jodå, Sixten mådde också prima. Människan tittade på mig och sa in i luren, han har bara varit lite trött. Sovit mycket. Men snart blir det full fart igen. Hälsa! Sedan la han på luren. Jaa, så gjorde man förr. La på luren. På apparaten. I klykan! Där den tryckte nere två mojänger. Som bröt samtalet. 

Nu för tiden trycker man på en knapp. På enheten. Och sätter tillbaka "telefonen" i en laddare. Att lägga på den? Luren! Det vet jag inte ens hur man skulle kunna lyckas med. Ligga på den, det kan man. Säkert. Om än obekvämt. Om man somnar när man pratar. Och tappar den i sängen...

Nåväl, människan visade mig strax därefter ett kort. Ett vykort. En lärd katt förmodade jag. Eftersom han hade glasögon. Nedstoppad i en känga. Såg katten ut att ha det ganska bra. Men sorgligt att behöva spöka ut sig så där. I både glasögon och trasiga skor. Det ena kunde ha räckt. Mer än väl...

Vad tror du att den där katten säger, frågade människan. Jag funderade. Och tänkte. Grubblade. La pannan i djupa veck. Gnuggade geniknölarna. Rådbråkade minnet. Och sa:

Vill du se en känga? Se på mig!

Här sitter jag och kan inget annat!

Härtill är jag nödd och tvungen!

Jag kom, jag såg, jag fastnade.

Ska vi ha knytkalas? 

Han gav mig en känga!

Jag undrar, gillar du kängenavtalet?

En kattsvans och två råttsvansar? Hjääälp! AAajj!

Känger jag dig?

Kängk en slant till en avlägsen tant...

måndag 7 maj 2012

Byta sand i lådan

Din låda är förskräcklig, sa människan. Den är svår att hålla ren. Sanden som klumpar ihop sig när det kommer vätska i den är inte riktigt ren. Kan du inte byta?
Nu förstår jag inte riktigt, sa jag, Sixten, the cat. Du menar inte byta låda? Eller hur? Utan hälla i några nya och fräscha sanddyner? Där jag kan krafsa och hålla på. Göra ifrån mig. Som du så fint och känsligt kallar det. Men! Du! Efter flera år vill du plötsligt att jag själv ska byta sand? Hallå! Hör du inte hur det låter?
Vi måste faktiskt hjälpas åt här hemma. Du får börja göra lite nytta, sa människan med eftertryck.
Som om jag inte gör nytta? Nu blev jag nästan uppbragt. Upprörd. Echaufferad. Fint ord. Betyder visst upphettad. Men mera förnärmad. Var jag nog. Jag håller dig sällskap, ser till att du är på gott humör, sa jag med eftertryck. Möter dig varje dag med tillgivenhet. Ger dig något att hålla på med. Håller dig sysselsatt med meningsfulla uppgifter.
Ja, men i alla fall, svarade människan. Borde du…
Nu blev jag tvungen att skratta högt. Det var det sämsta argument du kört med hittills. Men i alla fall kan du ju säga om vad som helst. I alla fall är det på något annat sätt. Tycker du ja. Men se på mina tassar. Tycker du de verkar fungera för att bryta sig in i ett kattsandspaket? Du skäller alltid på tillverkarna för att de gör förpackningar som är inbrottssäkra. Man skulle ha dynamit, brukar du ropa när du brutit av en sax. Eller böjt ett knivblad.
Han suckade högt. Jag byter väl sand åt dig. En gång till. Åtminstone slipper jag gräva ur lådan. Den här dagen. Men med lite mer klokskap och uppfinningsrikedom hade du nog kunnat klara sandbytet. Sa människan när han höll på med duschen för att tvätta ren lådan. Om du hade intelligens för det.
Jag bara flinade åt människan. Som var tvungen att gnälla lite. Få lite uppskattning för sin insats. Dock, jag kunde inte låta bli att reta honom en smula. Nu har jag ju ordnat sandbytet en gång till. Jag har ju fått dig att göra det åt mig. Sådant kräver faktiskt en hel del smartness. Och intelligens. Sa jag och putsade mina morrhår som det stänkt vatten på. Jag ville ju ha koll på hur det hela gjordes. Så att människan inte skulle fuska och slarva. Vill du vara vänlig och skynda dig, sa jag till sist. Jag skulle behöva gå på lådan. Nu!

lördag 5 maj 2012

Rött och grönt

Även grannar kan vara reserverade. Återhållsamma. I kontakten med mig. Sixten, the cat. Tänka sig. Hur det kan bli. Jag som är lika mjuk och vän som en kattunge. Inte vän som i den nära relationen vänskap upprättar. Utan vän som i mjuk och fin och behaglig. Sådan är jag.
De visar mig respekt. Vem vill bli ovän med sju kilo katt? I onödan? Därför klappar de mig på armlängds avstånd. Hastigt så att de åtminstone får nudda min fina päls. Men ändå ha behållit trygghetsavståndet. De vill inte veta av klor i sina händer. Mina ränder fruktar de också. Nej, inte ränder. Det blev fel. Tassarna halkar liksom på tangenterna. Tänder! Ska det vara. Men inte i händer.
En människornas vän från USA var på besök. Han lekte med mig. Utan att bry sig om att hålla distansen. Och lyckades få en klo att fastna i sin hand. Det röda blodet blödde rött. Inget jag ville. Don´t worry, sa han. It´s nothing. Men han fick fläckar på skjorta och byxor. Olyckligt, tycker jag. Man vill ju inte ha det så. Därefter höll jag mig på avstånd. Man vill ju hålla sig ren och snygg. Han kanske tänkte fläcka ner mig också? Bäst att hålla sig undan. En stund. Tills han slutat. Blöda.
Med högburet huvud lämnade jag nonchalant rummet. Som om allt som nyss hänt där inte hade ett dugg med mig att göra. Ute i hallen stod en gräslökstuva i en påse på golvet. I väntan på plantering. Mums, tänkte jag. Och tuggade på de gröna stråna. Då hördes ett rop från vardagsrummet: det luktar gräslök! Sixten, du tuggar väl inte på vår tuva?
Nej, ropade jag till svar. Och viskade lågt, tuvan tänker jag inte sätta tänderna i. Jord och rötter. Fy! Men ett och annat grönt strå behöver jag. För vitaminernas skull. Man kanske skulle bli vegetarian, eller något liknande?

fredag 4 maj 2012

En gång var jag en kattunge

Människan visar mig ett nummer av en veckotidning. Hemmets veckotidning. Där vi förekommer. Med den gamla historien om porrfiltret. Tänk vad det kittlar...

Själv går jag i barndomsminnen. En gång var jag en kattunge. Den tiden var en härlig period av utforskande. Världen blev större för var dag. Leken omtumlande och spännande. Alla vi småmissar brottades och rullade runt. Som på bilden. Där två av oss för en stund sitter stilla. Själv sitter jag nog till vänster. Tror jag. Om det alls är någon jag känner. Så är det mest likt mig själv.

Alldeles snart kastar vi oss över varandra igen. Hoppar efter fjärilar. Gör kullerbyttor. Än så länge kan jag slå en sådan. Kullerbytta. Men för varje år blir risken större. Att jag mera slår mig själv. Om det verkligen händer ska jag drömma. Om att jag är ung på nytt. Och liten igen. Och fortfarande kan göra allt det där som jag kunde då.

tisdag 1 maj 2012

En demonstrativ katt

Här har jag gått. Fram och tillbaka. I hemmets enda korridor. Med bestämda steg har jag marscherat. Demonstrativt. Den blöta maten har tagit slut. Inte en vetrinärmottagning på mils avstånd har haft öppet. Endast där kan man köpa min dietmat. Påstår människan. Jag protesterar. Jamar lite på en bortglömd visa.

Kattmatsproducenter förenen eder. Med oss konsumenter. Så att vi kan inhandla vår dietmat på fler ställen. Detta klinikmonopol dränerar människans plånbok. Jag har hört honom sucka. I sömnen. Över all den dyra maten till en katt. När världen svälter.

Han menar det inte helt och fullt. Men till en del. Därför kräver jag att han ska donera en del av mina matpengar till andra levande varelser. Tyvärr fick jag inte till några plakat. Men nästa gång på kliniken ska jag brumma. Morra. Gnissla. Så de vet vad jag tycker.

Konsumentprogrammen kunde gott granska kattmatsbranschen. Eller vad säger Du, Janne Josefsson? Eller plus? Varje katt är ett plus i familjens gemenskap. Möjligen går det lite minus ekonomiskt. Men vad då? Människan har denna dag tvingats lyssna till mig. Mina krav har förts fram med pondus. Men då blev jag till sist så trött att jag bara säckade ihop. Märkligt nog. Just i mitt favorithörn. I bästa soffan. Strax efter det att jag vässat klorna i den ganska nyinköpta läderfåtöljen. Men där gick gränsen. Förstod jag. Ljudnivån steg oroväckande. Grannarna började bulta i elementen. Så jag fann för gott. Att knoppa in. Då brukar lugnet återvända. Även en 1 maj!

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...