Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2012

Smällkaramell med konfetti

Hör på, sa min människa. Och läste högt ur sin kattbok, Även om katten utmärkt väl förstår att variera sin röst och efter behov kan yttra sig klagande frågande, bedjande och krävande, är det nog snarare med sin kropp och sin mimik den verkligen uttrycker sig. I synnerhet öronen och svansen är säkra humörtecken. Människan såg frågande på mig. Vad säger du om det? Vad vill du jag ska säga? Att det stämmer? Det vet du ju redan. Jag, Sixten, the cat, Kan utomordentligt klart kommunicera. Vad jag känner. Och tänker. Självklart förmedlar jag. Hur blixtrande arg jag blir. Om man laddar upp mig elektriskt med sammet eller nylonstrumpor. Och ställer mig på balkongen en smällkall frostnatt. För att jag ska ersätta andra fyrverkerier. Bara för ditt höga nöje. Att se fysiken i levande livet. För att studera mina extra uttrycksfulla öron och talande svans. Jag är inget experiment. Som du ska trixa med, sa jag med eftertryck. Snart kommer du väl farande med massor av konfetti. Bara för att se att sm…

En katt det slår gnistor om

Ibland läser människan högt. För mig. Så att jag ska förstå. Saker och ting. Som man behöver veta och kunna. Han studera för tillfället Korthårskattens pälsvård. som diskuteras i en bok som heter Jag har katt. Utgiven av Norstedts förlag. Han läser, Ställ katten på ett bord och borsta igenom pälsen väl medhårs. Jag kunde inte stilla mig. Ställa mig! Jag är väl ingen porslinskatt. Ett föremål man har där man ställer det. Tyst med dig, sa människan bestämt. Lyssna så kanske du lär dig något om kattvett och etikett. Han fortsatte. Avsluta behandlingen med handmassage som alla katter älskar. Många brukar efterblanka med en bit sammet eller nylonstrumpa för att göra pälsen extra blank... Jag avbröt honom igen. Med en kommentar. Ha! Sa jag. Extra högt. Ha! Människan fortsatte läsa. …men det gör ofta kattens päls mera statiskt elektrisk. Pälsen kan i kallt väder ofta bli så elektrisk att det slår gnistor från öronspetsarna och svansen och man (katten!) får stötar när man smeker den över ryggen…

Alla är katter - eftersom de behöver närhet?

Alla levande varelser behöver närhet. Jag är katt. Alltså behöver jag närhet. Inte vill jag gå så långt. Att alla levande varelser är katter. Men närapå. När det kommer till behovet. Av närhet. Jag är inte heller den enda. Som hört människor spinna. När de varit belåtna. Särskilt i närheten av andra.

Men all närhet står man inte ut med. En del är lite för påträngande. Mina klors närhet. Ratas oftast. Man föser bort mig. Ropar till mig. I alla tonarter. Mest med outsägligt hör volym. Det finns figurer som är mycket påflugna. Närgångna. Hårdhänta. Det vill jag inte veta av.

Närheten denna morgon bestod i att jag vilade vid människans fötter. På en morgonrock. Som råkar bli slängd på sängen. När jag fått i mig maten, Blöt och frestande. La jag mig längs fönsterlarmen. Så nära människan att han bara behövdes sträcka ut sin hand. Vilket han gjorde. Och klappade mig. Till ömsesidig belåtenhet. Spann jag. Nära.

Jag vill bli sedd! Och hör sen!

Nu måste jag bara få klaga. På min upptagna människa. I morse skulle han gå på herrfrukost. Vad nu det kan vara. Naturligtsvis lämnas jag hemma. Han har så bråttom att han bara går förbi mig. Utan att hälsa. Inga klappar får man. Bråttom har han. Självupptagen är han. Trots att jag med tillit blickar upp emot honom. Med positiv förväntan. Utan någon reaktion. Den här gången.

Jag fick säga ifrån! På skarpen. Med skorrande och klagande läten. Först när jag kastade mig som en borttappad mjölsäck på golvet. Framför hans fötter. Fattade han. Att jag finns. Han hade att välja på att snubbla eller huka sig ner. Och ge mig ett erkännande. Då först gav han mig ett vänligt ord samt en ganska förströdd klapp. Det fick duga för den här gången. Men han ska inte få glömma bort mig. Inte slippa mig. Jag, Sixten, the cat, vill bli sedd och bekräftad. Som alla andra varelser. Och hör sen!

Djupa och höga suckar

Ute är det högsommar. Jag tål bara en kort stund på balkongen. Innan jag kokhet måste återvända till vardagsrummets svalare atmossfär. Där ligger jag just nu. Där svalnar jag långsamt. Som en kastrull bortlyft från spisen. Och suckar. Djupt. Högt. Inte av sorg och vemod. Utan av välbefinnande. Och avslappnad ro.

Så bra jag har det! Nu ja, tycker jag mig höra. Det är min människas röst jag hör i mitt inre. Han har blivit mitt överjag. En figur som tagit alltför mycket intryck av närkingarnas märkliga optimism.

Nyborstad är jag fri

Nyss nös jag. Överraskad blev jag. Allergiker är jag inte. Men känslig för damm. I nosen. Pälsen däremot är oftast som en dammsugare. Elektriskt laddad med statisk elektricitet drar den till sig alla möjliga små partiklar. Därför borstar min människa mig länge och ofta. Med kam och olika specialborstar. Som fångar upp allt möjligt. Mest kanske mitt fina underhår som är efterhängset. Syns på alla mörka ytor. Byxor, tröjor, kavajer.

Snart har jag glömt av hur fin jag är. Rullar mig på hallmattan och balkongen. Så att jag behöver borstas och kammas igen. Och igen.

Gammalt ordspråk: Den nyborstade katten är fri men elektrisk.

En entusiastisk speleolog

Inte vet jag vad det är med min människa. Något är det. Ena dagen stänger han in mig i garderoben. Där får jag snällt sitta och vänta. Nästa dag tittar han i städskrubben. För att se om jag är där. Han ropar till den andra människan, han är inte här. Därefter klämmer han igen dörren. Och därinne sitter jag. Oskyldig som ett lamm.

Han skulle ju sluta att stänga dörrar. Sa han. Eftertryckligt. Men man kan tydligen inte lita på honom. Bakom en hink, i skuggan av en påse för pappförpackningar satt jag. Nog såg jag honom. När han tittade in. Mig såg han inte. Skyller han på. Efteråt. När jag väl är utsläppt.

Som tur var behövde jag inte vänta mer än någon minut. En stund. En kvart? Denna gång var det min människas fru som släppte ut mig. Vänligt. Och omtänksamt.


Du får faktiskt sluta att stänga in mig, sa jag med stål i rösten till min människa. Ja ja, sa människan trött. Om du slutar att gömma dig i vartenda skåp, varje garderob, varje låda som vi råkar ha. 
Du, sa jag strängt, jag gömmer m…

Kattjakt

Vi jagade varandra. Genom lägenheten. Människan fick jobba hårt. Och kom ändå denna gång, när han jagade mig, inte helt i kapp. Så jag stannade upp. Leken pausades. Kattjakten upphörde. Jag såg på den flämtande människan och sa, den som leker tafatt med en katt måste ta av sig sin hatt.
Larva dig inte, svarade människan, jag har ingen hatt på huvudet.
Nej, sa jag, Sixten, the cat. Men du springer som om du hade det. Försiktigt. Stelt. Kom loss,loosen up, ropade jag och störtade iväg. Som en gepard, en panter, ett lejon. Efter lufsade en tröttkörd sengångare. Utan hatt. Hej och hå!

Varning: försök aldrig att jaga främmande katter. Då kan man bli av med mycket mer än en hatt.

Hallå Sixten! Kom fram!

När min människa tog fram sin manchesterkavaj ur garderoben var det en händelse. Som vilken som helst. En vardagligt upprepad handling. Min människa drog på sig kavajen. Stoppade armar i ärmarna. Tyckte han blev stilig. Sedan gick människorna på ett föredrag. När de två timmar senare kom hem dukade de fram kvällsmat. Grekisk sallad med oliver. Och fetaost. Mager sådan. Trots att den heter fetaost. Sedan satte de igång televisionen. Och slog sig till ro. Inte slog sig. Utan satte sig ner. Lugnt och fint.

Efter en stund frågade min människa, var är Sixten? Så började de ropa båda två. Sixten! Var är du. Hallå Sixten! Kom fram!

Han har väl lagt sig under något täcke, gissade min människa som genast kontrollerade sängarna. Eller på någon stol under ett bord? Under en soffa? De finkammade husets alla vinklar och vrår. Men jag uppenbarade mig inte. Jag bidade min tid. I lugn och ro.

När de till sist gav upp och började diskutera om jag slunkit ut när de gick blev jag fundersam. Tänkte de int…

Mina vänner är dina vänner

Mina vänner är dina vänner, sjöng människan med sin spruckna basröst. Någon smörsångare är han inte. Han fortsatte, å dina vänner är mina vänner. Jag, Sixten, the cat, höll tassen över ögonen.

Du, Sixten, sa min människa, det där har du fått om bakfot... tassen. Du ska hålla tassarna över öronen. Hålla för dem. Om du inte gillar det jag sjunger. Han såg frågande på mig.

Det är inte det du sjunger, svarade jag uppriktigt, utan att du sjunger. För att inte tala om hur du sjunger och hur skärande illa det låter. Som när man slipar knivar.

Skulle jag ha sådan vass röst? Tycker du verkligen att jag låter skarpt? Människan försökte skämta bort min kritik.

Vad svarar man på sådant? Man lägger även den andra tassen över ögonen. Så gjorde jag och sa konstaterande, jag vill helt enkelt inte se dig när du sjunger. Inte nog med hur det låter. Hur du ser ut är rent provocerande. Som om du vore Guds gåva till sångens värld. Så nöjd tror jag inte du kan vara. Hur som är det outhärdligt. Med en sådan nj…

Där jag är hemma

Synd är det. Om innekatter. Tycker många. Jaha. Det har jag, Sixten, the cat, hört förut. Skulle det vara särskilt synd om mig? Skulle jag ha ett begränsat liv? En enahanda tillvaro? Skulle jag vara kringränd. Inlåst? Instängd? För den som bryr sig kan jag i förtroende berätta att jag även denna dag varit ute. I Guds fria natur! För mig är även ute inne. Om man säger så.

De som känner oss katter. Vet att vi har en egen vilja. Även jag. Starkare än de flestas. Den som har en egen domän är fri! Inte på nätet. Även om det också kan ge viss frihet. Mitt område är mitt. Som hankatt har jag ett revir. Som jag behärskar. Kontrollerar. Tolerant nog tillåter jag alla möjliga andra varelser att vistas där. Leva där.

Till mitt revir hör en ovanligt stor balkong. Och en sommarträdgård. Där kan jag vistas med sele på mig. Genant kan tyckas. Men. Även det går an. Eftersom jag är herre på täppan. Trots sele och koppel i grälla färger. Och även om jag inte skulle vara det. Högst upp i alla hierarkier…

Självreflektion

Människan är pryd. Blyg. Jag, Sixten, the cat, är ingetdera. Sådant tänker jag inte på. Bryr mig inte. Jag är. Katt! Att gå omkring och grubbla över hur man uppfattas? Ligger inte för mig. Människor tror att om de tänker på sådant. Skiljer de sig från djuren. De kallar det förmågan till självreflektion. Pyttsan. Jag kan reflektera. Över mig själv. Men mera då om jag är toppkisse. Eller underdog. Om bilden förstås. Andra tveksamheter skadar min image. Bilden av mig. Hos andra. Därför kröker jag rygg om jag behjöver. För att verka skräckinjagande. Te mig större än jag egentligen är. Därför kan jag burra upp min svans till dimensioner man inte trodde fanns. Som en sotares viska. Värre än då. Andra djur, människor inräknade, behöver få respekt för mig. Så att jag kan vara trygg. Tror jag. Ska ta ett samtal med min människa. Om saken. Vid tillfälle. Men inte nu. Nu är det natt. Och bingen hägrar. Varmt och gott täcke. Särskilt vid fötterna. Sov gott!

Sällskap på toaletten

Upp med dig! Ligg inte här och slöa! Jag tranpade på människan. Drog och kloade i täcket. Han behövde vakna. Det var viktigt.

Sömnig och seg öppnade min människa ögonen. Kom med här, sa jag och drog honom i tårna. Ja, ja, jag kommer, mumlade människan och slängde benen över sängkanten. Det är så han kallar aktiviteten när han långsamt och med stor möda tar sig upp. Det ojas och pustas en hel del under tiden som han slänger benen över sängkanten.

Vart ska vi, undrade han. Till badrummet, svarade jag. När vi kommit dit klev jag genast i min låda för att kissa. Min människa är pryd. Blyg. Ovan och ovillig att benämna sådana aktiviteter, Vid dess rätta namn. Låta sitt vatten, kan han möjligen säga. Jag ska gå på studiebesök, brukar han ursäkta sig när han måste gå på toaletten. Jag ska besöka ett litet rum, kan det också heta. Pudra näsan, säger han också en aning skämtsamt, även om han skulle protestera vårldsamt om man försökte försköna näsan hans med skärt puder.

Jag är en gammaldags k…

Han gav mig en känga

Telefonen ringde. Jag hörde hur min människa svarade att han mådde bra. Jodå, Sixten mådde också prima. Människan tittade på mig och sa in i luren, han har bara varit lite trött. Sovit mycket. Men snart blir det full fart igen. Hälsa! Sedan la han på luren. Jaa, så gjorde man förr. La på luren. På apparaten. I klykan! Där den tryckte nere två mojänger. Som bröt samtalet. 

Nu för tiden trycker man på en knapp. På enheten. Och sätter tillbaka "telefonen" i en laddare. Att lägga på den? Luren! Det vet jag inte ens hur man skulle kunna lyckas med. Ligga på den, det kan man. Säkert. Om än obekvämt. Om man somnar när man pratar. Och tappar den i sängen...

Nåväl, människan visade mig strax därefter ett kort. Ett vykort. En lärd katt förmodade jag. Eftersom han hade glasögon. Nedstoppad i en känga. Såg katten ut att ha det ganska bra. Men sorgligt att behöva spöka ut sig så där. I både glasögon och trasiga skor. Det ena kunde ha räckt. Mer än väl...

Vad tror du att den där katten säg…

Byta sand i lådan

Din låda är förskräcklig, sa människan. Den är svår att hålla ren. Sanden som klumpar ihop sig när det kommer vätska i den är inte riktigt ren. Kan du inte byta? Nu förstår jag inte riktigt, sa jag, Sixten, the cat. Du menar inte byta låda? Eller hur? Utan hälla i några nya och fräscha sanddyner? Där jag kan krafsa och hålla på. Göra ifrån mig. Som du så fint och känsligt kallar det. Men! Du! Efter flera år vill du plötsligt att jag själv ska byta sand? Hallå! Hör du inte hur det låter? Vi måste faktiskt hjälpas åt här hemma. Du får börja göra lite nytta, sa människan med eftertryck. Som om jag inte gör nytta? Nu blev jag nästan uppbragt. Upprörd. Echaufferad. Fint ord. Betyder visst upphettad. Men mera förnärmad. Var jag nog. Jag håller dig sällskap, ser till att du är på gott humör, sa jag med eftertryck. Möter dig varje dag med tillgivenhet. Ger dig något att hålla på med. Håller dig sysselsatt med meningsfulla uppgifter. Ja, men i alla fall, svarade människan. Borde du… Nu blev jag tvu…

Rött och grönt

Även grannar kan vara reserverade. Återhållsamma. I kontakten med mig. Sixten, the cat. Tänka sig. Hur det kan bli. Jag som är lika mjuk och vän som en kattunge. Inte vän som i den nära relationen vänskap upprättar. Utan vän som i mjuk och fin och behaglig. Sådan är jag. De visar mig respekt. Vem vill bli ovän med sju kilo katt? I onödan? Därför klappar de mig på armlängds avstånd. Hastigt så att de åtminstone får nudda min fina päls. Men ändå ha behållit trygghetsavståndet. De vill inte veta av klor i sina händer. Mina ränder fruktar de också. Nej, inte ränder. Det blev fel. Tassarna halkar liksom på tangenterna. Tänder! Ska det vara. Men inte i händer. En människornas vän från USA var på besök. Han lekte med mig. Utan att bry sig om att hålla distansen. Och lyckades få en klo att fastna i sin hand. Det röda blodet blödde rött. Inget jag ville. Don´t worry, sa han. It´s nothing. Men han fick fläckar på skjorta och byxor. Olyckligt, tycker jag. Man vill ju inte ha det så. Därefter höll …

En gång var jag en kattunge

Människan visar mig ett nummer av en veckotidning. Hemmets veckotidning. Där vi förekommer. Med den gamla historien om porrfiltret. Tänk vad det kittlar...

Själv går jag i barndomsminnen. En gång var jag en kattunge. Den tiden var en härlig period av utforskande. Världen blev större för var dag. Leken omtumlande och spännande. Alla vi småmissar brottades och rullade runt. Som på bilden. Där två av oss för en stund sitter stilla. Själv sitter jag nog till vänster. Tror jag. Om det alls är någon jag känner. Så är det mest likt mig själv.

Alldeles snart kastar vi oss över varandra igen. Hoppar efter fjärilar. Gör kullerbyttor. Än så länge kan jag slå en sådan. Kullerbytta. Men för varje år blir risken större. Att jag mera slår mig själv. Om det verkligen händer ska jag drömma. Om att jag är ung på nytt. Och liten igen. Och fortfarande kan göra allt det där som jag kunde då.

En demonstrativ katt

Här har jag gått. Fram och tillbaka. I hemmets enda korridor. Med bestämda steg har jag marscherat. Demonstrativt. Den blöta maten har tagit slut. Inte en vetrinärmottagning på mils avstånd har haft öppet. Endast där kan man köpa min dietmat. Påstår människan. Jag protesterar. Jamar lite på en bortglömd visa.

Kattmatsproducenter förenen eder. Med oss konsumenter. Så att vi kan inhandla vår dietmat på fler ställen. Detta klinikmonopol dränerar människans plånbok. Jag har hört honom sucka. I sömnen. Över all den dyra maten till en katt. När världen svälter.

Han menar det inte helt och fullt. Men till en del. Därför kräver jag att han ska donera en del av mina matpengar till andra levande varelser. Tyvärr fick jag inte till några plakat. Men nästa gång på kliniken ska jag brumma. Morra. Gnissla. Så de vet vad jag tycker.

Konsumentprogrammen kunde gott granska kattmatsbranschen. Eller vad säger Du, Janne Josefsson? Eller plus? Varje katt är ett plus i familjens gemenskap. Möjligen går d…