lördag 28 april 2012

Girigt, eller inte

Du förstår Sixten, där på scenen gick en skådespelare runt med en kassakista. Eller skattkista? Den innehöll guldpengar. Han som släpade runt på den kunde inte släppa taget om sina pengar. Den girige, kallades han. Han var misstänksam mot allt och alla. Han harklade sig och hostade och väste.
Han hade barn. Men dem skulle han gifta bort rikt. De ville istället välja kärleken. De talade så fort att jag som inte är så ung hade svårt att hinna med att höra. Vad de sa. Så hade de väldigt pipiga röster. Och då bar ljudet inte upp på första raden. Att ha plats på första raden. Är som att sitta på en balkong. Ungefär som vår. Här hemma. Man hör inte riktigt vad folk säger. Men de syns ganska bra.
Men det blev ett lyckligt slut. Han fick sina pengar och alla andra fick varandra. Men sorgligt ändå. Ja, ganska olyckligt. Faktiskt. Eftersom till sist var han alldeles ensam med sina pengar. Men alla andra hade varandra. Sedan applåderade vi som bara den. Då skrek han som låtsades vara girig, skådespelaren Johan Rabeus som tidningarna skirver om eftersom han blivit av med arvet sitt (?), åt oss i publiken. Gå hem, skrek han. Och då gick vi hem. Till hotellet. Ganska nöjda. Men hungriga. Så vi gjorde slut på en förmögenhet på närmaste restaurang. Det bevisar väl att vi inte är så där giriga. Bara slösaktiga. Tillsammans med andra.
Det var en lång berättelse, svarade jag. Sixten, the cat. Och fortsatte. Jag kan inte applådera. Mina tassar är inte gjorda för att göra ljud. Tvärtom är de till för att dämpa klamp och tramp. Jag kunde ha jamat med. Tänk dig en hel teatersalong med katter. Som jamar. Vilket bifall!
Förresten. Jag har kollat ut. Genom fönstren. Det är väl som att vara på Dramaten. Tänker jag. Det händer allt möjligt. Folk plockar blommor i parken. Någon välter med sin cykel. En hund rastas. En bil skrapar mot en lyktstolpe. Kunde jag - hade jag applåderat. Denna vardagliga dramatik.
Dessutom har jag haft besök. Någon har vattnat både mig och blommorna. Hållit mig sällskap. Själv har jag druckit vatten.  Lite blöt mat har jag fått. Min matskål måste jag dock försvara. En gång ville en hund ta min mat. Där gick. Gränsen. Hur skulle det annars gå? När vi pratar så här blir jag lite sugen. Hungrig. Vore det inte läge för en bit kyckling? Lax? Gåslever? Det tycker du inte. Det ser jag. Men lite knastertorrt och gråbrunt torrfoder? Kan det gå an?  Eller vore det alldeles för girigt?

torsdag 26 april 2012

Dags att deklarera att jag haft så himla kul

Deklarationstider, muttrar människan. Han vankar av och an med dokument i handen. Avdrag? För vad? Inköpta och lästa böcker. Bussresor? Kattvakter? Ska man mobildeklarera? E-deklarera? I så fall. Logga in med vilken kod? Han har det inte så lätt. Köra med gamla pålitliga papper? Som prasslar. Och blir skrynkliga. Väljer han papper ska han då lägga dem i ett kuvert? Igenklistrat?  Inte igenklistrat från början utan först lägger man deklarationen i kuvertet och sedan klistrar man igen det. Annars blir det trolleri. Alla dessa val, suckar han och sliter sitt glesa hår.

Själv gillar jag papper. Trots min blogg. Papper kan man krypa under. Sopa ner på golvet. Hoppa på. Lägga sig tvärs över. Bara den som ska hantera människans deklaration inte är allergisk. Mot pälsrika kattdjur. Som också deklarerat! Jag sänder nog med ett eget papper. Att jag haft så himla kul. Under deklarationstiden. Mera sånt!

måndag 23 april 2012

Jag tror...

Jag tror på den här dagen
och alla dess möjligheter
att bli en riktigt bra dag
med vila för den trötte
mat för den hungrige
närhet för den ensamme
värme för den frusne
och några timmars lugn och ro
då jag får ta igen mig
i soffans skönaste hörn
så jag kan dåsigt somna in
och drömma mig bort
till tigerns styrka
där jag smyger i djungeln
med panterns smidighet
som låter mig störta fram
beundrad och avundad
i framgångsrik jakt
på stort och smått
som plyschkaniner och tygmöss
kan det verkligen stämma
undrar jag ett ögonblick
därefter väntar vila för den trötte
mat för den hungrige
närhet för den ensamme…
och gärna lite svalka
men bara en gnutta
dessutom behöver jag dricka
när vattnet är upphällt
är jag vaken
tror jag…

lördag 21 april 2012

Slappna av, skrek människan

Dra in klorna, säger människan ibland när jag fastnar med dem. I hans hand eller i en gardin. Det här med klor är en svår fråga. Experterna menar att vi katter inte kan dra in klorna genom tankekraft. De fälls ut när vi spänner oss. De regleras genom senor. Först när vi slappnar av fälls de in.
Det tjänar inte mycket till att du ropar, säger jag, Sixten, the cat, till min människa. Det bara förstärker spänningen i luft och senor. Tala vänligt med mig. Och lågmält!
Hur ska man kunna tala snällt och tystlåtet när det sitter klor i handen, frågar människan. Då om någonsin finns det ju anledning. Att skrika högt. Av smärta. Samt besvikelse.
Men om du vet att jag har svårt att reglera klornas in- och utfällning. Då behövs ju inte allt oljud, alla utspel, alla övertoner.
Sixten, tänk efter. Människan såg vädjande på mig. Det skulle kunna vara så. Att även en människa har svårt att styra sig. Skrikens utfarande och nedtystande kanske kommer av sig själva. Först när jag börjar slappna av kan jag sluta skrika.
Häftigt, sa jag. Vi kan spänna av tillsammans! Cool! Så jag satte klorna i min människa och han skrek. För fulla muggar? Ja, han skrek högt i alla fall. Slappna av, skrek han i falsett. Efter en stund slappnade vi av och efter ytterligare en tid blev det trevligt igen. Inte riktigt. Bara ganska. Vi håller nämligen på att lära oss. Spänna av. Slappa. Tillsammans.

torsdag 19 april 2012

Hur många timmar varar en minut?

Ett enahanda eländigt liv. Tror många att en huskatt har. Långtråkigt. Instängt. De skulle bara veta. Hur fyllt det är. Av närhet och värme. Bus och upptåg. Lek och jakt. För att inte nämna MAT!

Dock. Ibland längtar jag, Sixten, the cat, nästan ihjäl mig. Efter människorna. Som ska komma hem. Snart. Med alla barn undrar jag. När kommer snart? Hur länge är strax? Hur många timmar varar en minut eller två?

Under tiden ligger jag på hallmattan. Väntande. Och när de kommer står jag en millimeter från ytterdörren. Så de ska snubbla över mig. Se mig. Tala med mig. Kela. Klappa mig. Då svarar jag med ett kraxande jam. Inget dåligt gensvar. De lystrar direkt. Lägger huvuden på sned. Och undrar vad jag vill. Därtill bjuder jag på mig med en trebent kullerbytta. Och diverse rullningar på mattan. Sedan får det räcka. Då leder jag människorna till balkongdörren. Det är min tur att gå ut! Faktiskt!

tisdag 17 april 2012

Nytillkomna minisar

Människan läste högt för mig ur en ny blogg: Sweas skenungar! Och visade mig små nytillkoma. Katter. Småknytt. Minisar. Jag jamar därför högt ut i bloggosfären. Kolla dessa kattungar. Fina. Små. Minimissar.  Ja, inte missar. Katter alltså. Som bara tycks ropa till omvärlden. Att man ska skydda dem. Ta hand om dem.

Det verkar ha det bra där de bor. Mysigt. Varmt och gott. Om dem ska jag läsa. Själv. Gå du och gör sammalunda!

söndag 15 april 2012

Det jag har, har jag i Örebro

Idag är jag en söndagskatt. Nybortsad. Fin. Len i pälsen. Och blank. Därför ligger jag i solen. Glänser. Två vändor har jag hunnit med. Ut på balkongen.

Snart blir det lugnt. Människorna drar iväg. Till kyrkan. Jag suckar förnöjt. Som i bön. Tacksam. Över att denna dag är så vacker. Varm. Och skön. Kan man ha det bättre?

Vad som händer imorgon är fördolt. Vilka sjukdomar och faror som kan lura där. Strumtar jag i. Det kan nämligen blir lika fint då. Som idag. Men det jag har. Det har jag i Örebro. Just nu!

lördag 14 april 2012

Göra lista

Bra katt reder sig själv. Så säger människan till mig. Jag kan inte vara din sällskapsmänniska varje timma, varje minut. Du brukar kunna hitta på saker själv. Du låter nästan som barnen som ropar uppgivet: jag har ingenting att göra! Men du brukar ju vara så bra på sysselsättningar: kartonghopp, skåpgömning, fågelskådning, sopbilsspaning, kvistjakt, höga hopp efter snöre, mösslek. Ja, inte med mössor. Utan med tygmöss. Sjusovning, mat, mat och mera mat. Så visst har du att göra. Vakta lägenheten. Läsa tidningen... Varför svansar du efter mig just idag? Vad vill du egentligen tala ur skägget, Sixten!

Äntligen fick jag, Sixten, the cat, en syl i vädret. Jag fryser. Det var så kallt på balkongen. Jag vill bara krypa ner i en säng och värma mig. Eller sitta i ditt knä för att bli varm. Är det så svårt. Att ordna?

Nej. Hoppa upp du så blir vi snart varma båda två. Sedan kan du göra en lista över vad du själv helst vill ägna dig åt. Sedan gör du sakerna i tur och ordning.

Jag vill inte ägna mig åt någonting. Jag vill bara vara, bara göra. Räcker inte det? Men en lista ska jag göra. Först vill jag ha en bit oxfile. I små lagom bitar. Sedan vill jag att du ska röja ett fönster åt mig där jag kan ligga. Sjävl. Bara jag. Inga blomkrukor. Med utsikt ner i syrénhä'cken där finkarna håller till. Sedan kan du väl öppna linnéskåpet så slipper jag slita så för attfå upp skåpdörren, därefter tänker jag göra en massa annat. Bra katt reder nämligen sig själv!

onsdag 11 april 2012

Bakom varje katt...

Bakom varje innekatt står en påse torrfoder.
Bakom varje innekatt står en människa som helst stannar hemma.
Bakom varje katt står en människa med en sopborst i högsta hugg.
Bakom varje katt finns en soffa med mjuka kuddar.
Bakom varje katt finns en stilig svans, eller vad säger du Pelle?
Bakom varje katt liknar tassavtrycken på golvet silverstämplar.
Bakom varje katt ligger färdiglekta och trötta kvistar och blad.
Bakom varje katt finns en människa som undrar vart katten tog vägen. 
Bakom varje katt finns snart en bloggande människa…

tisdag 10 april 2012

Upp och hoppa!

Idag fick jag jama upp människorna ur sängvärmen. Min matskål var tom. Påfyllning önskades. Upp och hoppa! Jag fick agera vallhund. För att få ut någon av dem i köket. Men jag förstår dem. Det var en grå morgon. Med regn och kyla. Det tog liksom emot.

De ska till jobbet. Till sina jobb. Jag ska till mitt. Lutad mot en mjuk kudde. Vilande på en yllefilt. Vakar jag över hemmet. Halvsovande. Men observant. Gäsp!

måndag 9 april 2012

Storögt såg jag på gästerna

Idag är det en annan dag. Påskhelgen går mot sitt slut. Här har varit stor uppståndelse. Fullt av inneboende som firat påsk. Och gäster. Någon med allergi. Mot pälsdjur. Dit jag hör. Denna gång har jag storögt iakttagit allt som hänt. Sett gäster. Komma och gå. Men hållit mig på avstånd. Behörigt avstånd. Jag, Sixten, the cat, stirrade lika storögt som katten på bilden!

Långfredagen gick jag undan. Vilade några timmar i skåp. Den här dagen. Kändes det i luften. Att det var sorgligt och allvarligt. Men speciellt. På något sätt.
Sent på kvällen kom man hit. Efter Matteuspassionen i kyrkan. Gästerna tyckte nog att jag var egendomlig. Ogästvänlig. Avvisande. Men jag faller inte i farstun. För vem som helst.
Hit kom storsångare. Som talade främmande språk. Sägs det. Inte tyckte jag det var främmande. Bara ovant. Fler dök upp. En dirigent och flera andra. Människans bror och svägerska. De var alla uppfyllda. Och matta. Efter och av. Tre timmars musik. Storslagen. De åt rökt lax. Då kom jag fram. Friade. Gjorde mig fin. Rökt lax smakar mumma, säger människan. Själv tycker jag att det smakar rökt lax.
Efter midnatt började gästerna dra sig hemåt. Till hotell och stugor. De hade haft det bra. Och jag var nöjd. Av uppmärksamheten. Även om jag inte lät dem klia mig. Hur som helst. Och vi röjde. Jag på golv bland smulor och annat spill. Människorna i bordshöjd.

torsdag 5 april 2012

En lång fredag

Denna dag. En lång fredag. Jag går och lägger mig. I ett skåp. Men sedan - kanske det ändå kan bli. En Good Friday?

Kattgodis och vår

Även en katt gillar godis. Kattgodis. Men det får vara i lagom doser. Kattgodis med kattmynta i berusar mig. Jag, Sixten the cat,  blir fånigt upprymd. Vill få myntans doft i pälsen. Den gör mig tilltalande. Snygg, snyggare, snyggast. Attraktiv. Så jag rullar runt på golvet, gnider mig mot korkmattan. Ålar. och står i.

Sedan lugnar jag mig. Vill se hur våren tar sig ut. På balkongen. Även jag tar mig dit ut. bara för att upprtäcka att våren bara ser ut att vara där. Det är rysansvärt kallt. I solen. Penséerna slokar. Frusna som de är. Det får bli fönsterbrädan av marmor. Jag är väl bortskämd. Lat. Och lugn igen. Men den platsen är min . Favorit. Som vanligt. Varm och god. Och inomhus.

måndag 2 april 2012

Kärt barn har många namn

Så här har jag tänkt. Under en halv tupplur. I en mjuk soffa. På en varm filt.

Någons namn ska man inte ropa när man är arg på den som bär namnet. Man ska faktiskt aldrig ropa Sixten om man är det minsta ilsken. På mig.

Ropar man på mig ,ed namn lystrar jag. Oftast. Men det finns dom som inte bryr sig. Att man ropar deras namn. De låtsas att det kunde vara någon annan. Med samma namn. Som man ropar på. Då blir den som ropar mycket arg. Och borde inte använda namn.

Människor är egendomliga. De nöjer sig inte med att använda mitt namn. De kallar mig för en massa saker. Som jag nu tänker räkna upp. Och bara några av allt vad de kallar mig får plats här.
kissemissen,
lille vännen,
tiger (när jag smyger elegant genom salongerna),
kattvakten (när jag springer och kollar vem som går i trappan),
sömntutan (när jag sovit länge och människorna tycker jag ska vakna),
tussen (när pälsen inte ligger som den ska)
sotaren (när svansen blir uppburrad och tjock vid kamp och lek)
hårbollen (för jag släpper päls och hårar ner allting),
pissekisse (vilket inte alls är vänligt - det är inte mitt fel att det fastnar droppar i pälsen...),
skvätten (om det skvalpat över ur matskålen)
gatukontoret (för att jag sprätter grus ur lådan),
kyrkkatten (eftersom jag lyssnar till kyrkklockornas klang),
lille gubben (bara för att jag måste hålla till vid folks smalben, svårt för en machokatt, människornas jämlike),
kompis (när jag lyssnar till människors bekymmer)
kryckan (samma förklaring)
restskatten (om jag får en liten smakbit av någon smarrig maträtt, en smula som blivit över)
kaffeskatten (eftersom jag fastnat i ett porrfilter)
och en massa andra konstiga saker.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...