lördag 31 mars 2012

Fina namn - men helgiftiga

På vardagsrumsbordet stod en bukett påskliljor. Jag hoppade upp och luktade noga för att se om jag skulle sätta tänderna i just denna grönska. Jag tvekade. Den luktade oätligt. Då kom min människa farande. Låt bli blommorna, sa han behärskat. De ska stå länge. Är det tänkt. Dessutom är de giftiga!
Varför heter det påskliljor, frågade jag. Har de inget annat namn?
Minns jag rätt heter de narcisser. Och tillhör ett stort släkte. 8 000 sorter ska det visst finnas. Som kan se ut lite hur som helst, la han till. I familjen Amaryllis. Men att de heter påskliljor har nog att göra med när de blommar. I Sverige. Runt påsktid. April-maj.
Eftersom du vet vad de heter. Betyder det något särskilt? Vad har man namn till egentligen? Vi katter har ju fler namn än vad ni människor känner till. Kärt barn har många namn. Eller hur.
Vilka frågor. Flera stycken. Namn är bra för att skilja saker, och levande varelser, från varandra. Även om det finns många i min generation som heter Lars. Så tillsammans med mitt efternamn, och smeknamn, kan man hålla oss isär. Ju fler namn jag har desto enklare att skilja mig från andra.
Jag har ju hört att man ringt dig. När man ville få tag på en känd solosångare. Som nästan exakt heter som du. Man trodde att du var han! Det gillar du inte. Jag såg att han visste vad jag syftade på. Då muttrar du. Så jag känner mig tvungen att hålla mig undan. Det låter som du morrar!
Så illa är det inte, sa han urskluldande. Lite kul är det. Ibland. Jag har till och med tänkt tacka ja till att komma och sjunga. Och ha ett sångprogram. Jag kanske inte skulle få några applåder. Men då skulle man åtminstone sluta ringa hit. Och hålla reda på vem som är vem. Det är ju det namnen ska hjälpa till med.
Jag vet i alla fall vem jag är. Det är det bästa. Att vara Sixten, the cat. Som vet vem han är. Vad andra vet, får de hålla ordning på. Sa jag och luktad en gång till på påskliljorna. Vackra men inte ätliga. Med fina namn - men helgiftiga.

Att gissa någons namn

Mr Maine från Askersund. Det är ett mäktigt namn. Som jag bar i ett tidigare liv. Nu heter jag något mera mångkulturellt: Sixten, the cat. Vad var det T.S. Eliot skrev om katters namn?
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten. Det finns inge många som duger till de'! Man grubblar sig tokig av grubbel om natten. ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!
Jag har åtminstone två. Sixten. Och the cat. Mitt tredje namn håller jag för mig själv. Gissa om Du kan.
Namngissning är ju en gammal och farlig tradition. Följande sägen har min människa berättat för mig:
Sankt Olaf ville bygga en stor kyrka i Trondhjem. Ett troll erbjöd
sig då att utföra arbetet på kort tid mot att få som lön antingen
söl och måne eller helgonet själf. Det enda sätt att bli detta villkor
kvitt var att, innan kyrkan blef färdig, gissa trollets namn. St Olaf,
som oj kunde tro, att kyrkan skulle bli färdig så snart som trollet
lofvat, gick in på villkoren. Men då arbetet raskt fortskred, blef
han ängslig och ströfvade orolig omkring i nejden. Han fick då
höra barnskrik inne i ett berg och därefter en vaggvisa, som sjöngs
för barhet. Den löd: »Tyst, tyst sonen min - I morn kommer
Skalle, fader din - Med sol och måne - Eller St Olaf själf v an.»
Helgonet skyndade till kyrkan, där trollet just skulle sätta upp
tornspiran. »Skalle sätt - Spiran rätt!» ropade St Olaf. Trollet
föll då ner och blef till sten. 

Jag har inga planer på att bli förstenad. Goda förslag och gissningar är vad gäller katter inget att frukta. Så jag lägger mig. Tillrätta. Och tänker. På mitt verkliga namn. Det hemliga.

fredag 30 mars 2012

Det är fel att slänga stridsvagnar på varandra

Kunde man inte säga något gott om honom som person? Något erkännande hade väl varit på plats. Människan höjde rösten. En minister hade avgått. De som tillhörde hans parti och andra allierade kom med erkännande. Från andra partier var det inga klappar på axeln. I dagens tidning läste vi att många istället ville klappa till honom.
Jag vill gärna höra goda ord. Några. Även om jag lyckats ställa till det. Men jag råkar mer ut för olyckor och oplanerade tillbud. Så är det kanske inte i regering och departement. Sa jag, Sixten, the cat.
Nej, du har väl rätt. Har man ritningar till vapenfabriker i sina lådor är det väl ingen olycka. Mera olyckligt.
Jag för min del tycker det är fegt att slås med vapen. Man får väl rivas och bitas. Med det man har. Så är det på min nivå. Bland mina kattvänner. Men slänger man stridsvagnar, automatgevär och bomber på varandra är man på fel väg.
Men Sixten, inte slänger man stridsvagnar på varandra. Sa människan tillrättavisande.
Gör man inte? Vad har man dem då till? Sa jag. Mycket förvånad.
Det är lådor av stål med kanoner på. Och de har larvfötter. Så de kan köras. Fort.
Råttsvansar och kyrkklockor! Är det sant? Jaha. Då borde de köra dem. Snabbt. Långt bort. Till en parkeringsplats.
Människan skrattade. Och sa mera allvarligt: Men ibland behöver man vapen. För att försvara det som är rätt. De starkaste ska inte bestämma och göra som de vill. Då måste man ju kunna sätta makt bakom orden.
En gång försvarade jag en maträtt, och min matskål, mot en hund. Som tänkte stjäla. Det fick han inte. Men jag behövde inga kanoner. Bara klor och tänder. Räcker inte det?
Inte alltid är jag rädd. Men om vi säger ett och annat gott ord om varandra kanske det är en början. Så vi kan parkera alla vapen. Låsa in dem. Även en försvarsminister kan ha goda sidor. Behöver få socker i skeden. Så medicinen kan sväljas. Mary Poppins var inte så dum.
Vem, sa jag. Men orkade inte fortsätta. Här började jag bli sugen. Så fort vi pratar om mat. Blir jag hungrig. Du, vi får fortsätta. Någon annan gång. Sa jag. Och trippade ut i köket.

onsdag 28 mars 2012

Hantverkare på balkongvisit

Alltid är det något. Idag kom det hantverkare. Bara för att titta. De granskade balkongen. Betongens kondition. Puts som regnar ner från balkongen ovan. I stora flagor. Man får passa sig så man inte får dem i huvudet. Eller har en bil parkerad nedanför. Inte för att jag har bil. Men andra kan ju ha. Man undersökte rostade fästen. För plåt och balkongräcken. Sprickor i beläggningen. Själv gjorde jag dem sällskap. För att se. Vad de gjorde. Jag undersökte också balkongen. Golvet. Putsen. Hantverkarnas strumpor. Och skorna som stod kvar i hallen. När jag ändå var i farten.

När de gick. Var jag ganska nöjd. Jag hade varit vänlig mot dem. Lagom representativ. Med viss respektingivande distans. Jag gullar inte med vem som helst. Hur som helst. När som helst. Lite stil får man hålla sig med. Människan verkade nöjd. Han nickade belåtet mot mig. När hantverkarna gick.

Vårtecken

Folk har blommor. Som vårtecken. Jag har ett annat. Något jobbigt. Fönstren har putsats. Hela förmiddagen. Det drar förskräckligt och krukväxterna har fått nya platser. Det är mycket att övervaka. Och hålla ordning på. Nu är jag alldeles fullständigt matt. Så jag går in i något skåp. Där jag får vara ifred. Där lugn och ro råder.

måndag 26 mars 2012

En före detta djupfryst räka

Med en katts sega envishet försöker jag få smaka från människornas tallrikar. Jag lägger tassarna på deras knän. Hjälper inte det försöker jag krypa upp i knät hos den minst avvisande. Av dem. Går inte det. Slänger jag ut en tass. På försök. Om jag orkar. Jag kanske vilar mig ett tag istället. I ett fönster. Men gör jag ett nytt försök att nappa åt mig en räka.. Går det som det går. Då hamnar jag på golvet. Igen.

Varför håller jag på? Inte för att maten där smakar bättre. Men den luktar så gott! Att det är ätbart och gott bekräftar doften. Och jag vill inte bli utesluten. Unnar de sig något extra. Bör jag få vara med. Vankas det räkor. Är de oftast vänliga och hyggliga. Då skalar den en enstaka räka. Och lägger sen varligt i min skål. jag fattar nog. De vill inte att jag skall vänja mig vid att äta där dom intar sina måltider. Var sak på sin plats. Säger min människa.

Själv föredrar jag djupfrysta räkor. Jag inte djupfrysta. men upptinade. Då slår jag krok på mig själv. Åmar och kråmar. Vinglar och slingrar. Mig. Allt för en simpel räka. Jag räknar kallt. Med att få minst en. Eller fyra. Färska räkor är inte lika. Lockande. Jag tror att de inte är tillräckligt saltade. De saknar det där. Extra. De har inte mognat än. Jag råkar hellre en räka som tinat!

När någon kommer på besök. Försöker jag fixa en räka. Åt gästen? Egentligen inte. Räkor delar jag inte gärna. Med mig av. Jag vill ha den själv. En före detta djupfryst sådan. Om jag inte redan gått och lagt mig. På varm marmor. På fönsterbrädan. Inte däst av räkor. Trött på att vädja. och göra mig till. Men klart står att jag gillar. Annat också. Som att slappa. Vila. Det smäller lika högt som räkor.

Gammalt ordspråk: Bättre tio räkor i kattens skål än någon annan stans.

söndag 25 mars 2012

Inte mycket bättre?

Välbefinnande. Vilket läckert ord. Befinna sig väl - välbefinnande. Som kattcoach kan jag lära ut sådant. Ja, inte som coach för katter. Som katt och coach. Ordet tränare är lite för smalt enligt mitt tycke. Som coach är jag mera förstående. Och nära. Understödjande.

Första steget på vägen mot att befinna sig mera väl. Är avslappning och utsträckning. Ett slags cat-stretching. Man lägger sig på en stor matta. På mage en stund. Sedan rullar man över på rygg och svallar. Fram och tillbaka. Som en våg. Med avslappnade armar och ben. De kan gott slänga och fara. Sedan sträcker jag ut mig. Hm, här märks det att jag inte är så van. Än. Att styra, leda och stödja andra. Men jag tar nya tag!

Alltså, man sträcker ut sig. I sin fulla längd. Med alla muskler spända. Sedan slappnar man av igen. Sedan kan man om man vill. Rulla fram och tillbaka. Som låg man i mjukt gräs. En varm och solig dag. Mitt i sommaren. Man bara är där. Ligger. Som en hösäck. Då kommer gäspningen. Som signalerar det man skulle uppnå. Ett utomordentligt gott välbefinnande.

Det skattar jag högt. Ty det blir inte mycket bättre.

lördag 24 mars 2012

Strid till frukost

Frukostbordet blev ett slagfält. Denna morgon. Jag var inte välkommen. Upp på bordet. Bland skinka och äppelskivor ville människorna inte ha mig. Inte idag. Jag försökte med morgontidningen. Men blev bortkörd. Då tänkte jag nappa åt mig en äppelskiva. Inte för att äta. För att jonglera. Men fatet rycktes bryskt undan.

Människan lyfte ner mig, Sixtenm the cat, på golvet. Det gillar jag inte. Stod en stund alldeles stilla. För att verka oberörd. innan jag snabbt hoppade upp på bordet igen. Från ett annat håll. Då knuffade man mig mot fönsterbrädan. Visserligen varm och skön. Av marmor. Men där ville jag inte ligga. Ålade och vred mig fram emot skinkan. Tvärstopp. Nerlyft för andra gången. Åt lite av min egen och tråkigare mat.

Upp på bordet igen. Nu möttes jag av högljudda protester. Så jag retirerade en aning. Men inte mer än att jag kunde fläka ut en tass och spetsa en äppelskiva med klon. Upplyft. Nedslängd. Eller avsläppt.  På golvet. Mera resolut.

Nu var det väl ändå katten. Något krävdes av mig. Prestigen, som jag har så lite av, stod på spel. Denna gång hoppade jag upp från ytterligare en annan vinkel. Upp på matbordet. Gick stolt. Förbi kaffekoppar. Med högrest huvud. Förbi skinkan. Demonstrativt. Passerade jag morgontidningarna. Begav mig. Till fönsterbrädan. Där ligger jag nu. Och har det ganska bra.

fredag 23 mars 2012

Hur mår Sixten?

När människan kom hem var han upprymd. Han hade varit på kurs. Lärt sig mera om fiskbensanalys och smarta mål. Men. Kursledarna, bröderna brothers, hade direkt på morgonen frågat om mig. Hur mår Sixten? Har han det bra?
Han mår prima, hade människan svarat. Glatt överraskad över att jag var känd. Satt jag med min eminenta blogg fast i något filter nu för tiden? Nej, hade människan sagt, men så hade ord och uttryck som smeka, riva, bita, ligga i knäet, slicka, gnida nästan helt försvunnit ut ur bloggen.
Sa du inte att jag har startat en frågelåda, undrade jag, Sixten, the cat. Nybliven rådgivare, coach och orakel. Jag kanske kunde ha tillfört något vad gäller verksamhetsplanering och uppföljning. Jag som lever i nuet gör faktiskt inga planer för morgondagen. Var dag har nog. Av sina egna glädjeämnen. Och enstaka plågor. Fast de finns mest hos människor! Som är så upptagna av det som skall komma att det glömmer betydelsen av det som är. Det är nästan som om de har ont i framtiden. Det har ju du, sa jag till min människa. Som valde att svara på min tidigare fråga. 
Nej, det där med frågelådan glömde jag, sa människan. Men de hade en fråga. De undrade om du drev några särskilda frågor eller synpunkter på din blogg. Eftersom du ju har fått en läsekrets. Av kloka och djurvänliga människor. Vill du något alls?
Det är klart att jag gör. Men vad jag vill ändrar sig. Allt eftersom dagarna går. Mindre balkong på vintern, om du förstår. Jag såg på honom och blinkade. Och vilka frågor jag lyfter fram kan jag inte ens veta själv. Blir det störande påträngande får väl läsarna reagera. Känner de sig utsatta för påverkan eller manipulation. Då säger de ifrån. Eller stänger av. Datorn. Jag gillar närhet. Stilla stunder. Vila. Kommunikation. Hög svansföring. Om det kan fungera som sammanfattning. Och tror gör jag. På nuet. Och människans inneboende välvilja. Mot katter. Se där. Nu har jag svarat på ännu en fråga. Mångordigt. Men insiktsfullt. Om du frågar mig. Och det är väl det man har orakel till?

onsdag 21 mars 2012

Oraklet i Örebro

En dag när allt var sig likt. Då tänkte jag. En frågelåda skulle en katt som jag ha. Min genomlysta och glada sinne. Min hoppfulla natur. Kunde stå till tjänst. Oraklet i Örebro. Som en gång bodde i Askersund. Det vore något.

En fråga jag skulle besvara. Vore denna. Hur vet man hur katten mår?
Då skulle jag harkla mig. Lägga huvudet på sned. Och långsamt säga: Man måste låta katten själv besvara den frågan. När katten mår illa är det för sent. Att lära sig vad katten säger. Har på hjärtat. Är en konst. Människan får träna sig i. Läsa min kroppshållning. Min svansföring. Min vilja till närhet. Min glädje i mat. Den som kan tolka en katt. Förstår. Och vet hur katten den mår.

I vardagen

Får Du aldrig nog av att skriva? Om småsaker. I vardagen? Människan såg på mig. Hela han var ett frågetecken. Du riskerar ju att upprepa dig. Ofta.
Och det gör inte du, undrade jag, Sixten, the cat. Hur ofta har du berättat om dina sjukdomar? Om värk? Eller klagat på kyrkan. Hur den styrs. Eller tjatat om vykort? Bubblat om Gotland. Så man storknat.
Vi är väl ganska lika, erkände människan. Jag stryker mig i alla fall inte mot dörrposterna. I huset. Som du gör.
Nej, men du pustar och stönar varje gång du ska knyta skorna. Och gör en massa annat. Underligt. Kammar dig på flinten. Trots att du inte har mer än ett par strån där.
Sluta nu, sa människan irriterat.
Det var du som började, sa jag. Men det kan jag bjuda på. Har du börjat. Kan jag sluta. Sa jag och lämnade rummet oberört. Men jag kunde inte låta bli att stryka mig mot dörrposten. Lite uppkäftigt. Utmanande. Liksom vardagligt. Och jag tyckte att han stönade. Lite grann. Uppgivet.

måndag 19 mars 2012

Enahanda liv?

När människorna stannar hemma alla möjliga dagar rubbas rytmen. Nu var det länge sedan jag kunde ha överblick. Visste antalet arbetsdagar. På raken. Kände till. När det var helg. Istället kan det bli lite hur som helst. Med vanorna.

Allt verkar rörigt. Som bara den. Rörigare än då.Till sist vet jag mig ingen råd. Utan jag håller människorna sällskap. en stund om morgonen. Lägger mig på fönsterbrädan. Leker på golvet. Läser deras tidningar. Efter någon timmer säger jag åt dem. Nu vill jag ut på balkongen. Där njuter jag av fågelsången. Och allehanda andra ljud. När jag är riktigt nerkyld kryper jag ner i en säng. Finns det en människa där blir jag varm lite fortare. Då hörs klagovisorna. Du är som en isbit. Varför stannar du så länge på balkongen?

Sedan går jag min väg. Söker ensamheten. Lugn och ro. Gärna i något mörkt utrymme. I väntan på sömn. Verkar det enahanda? Tråkigt? Alls icke. Se det där är mitt liv. I dessa dagar. Vad som kommer sedan. Bekymrar jag mig inte för.

Gammalt ordspråk: Livet är det som pågår när katten tar igen sig. Också.

lördag 17 mars 2012

I procent uppför jag mig mer än väl

Råkar jag röra till det här hemma? Vad spelar det för roll. När jag har haft mitt lilla roliga. Går jag min väg. Människorna röjer. Kaoset i köket kan inte lastas bara på mig! Andra får ta sitt ansvar. Rör man på gardinerna. Är det som om de var levande. De fladdrar lockande. Så varför skulle jag inte försöka klättra i dem? 98 procent av tiden. Uppför jag mig exemplariskt. Som ett drömexemplar av huskatternas stora klan. Svettigt in i själen. Med svarta fläckar på haka, på tramdynor och inne i gommen. Snyggt värre...

fredag 16 mars 2012

Röriga köket

Alla tror att ett kök är ett välordnat ställe. Trots att få rum är så röriga. Särskilt när det bakas. Eller lagas mat. Jag övervakar. Och lägger en tass i det mesta. Så är det med oss. Katter vill veta.
Jag inspireras av köket. Där kan jag slänga min värdighet. All världens väg. Kökscirkus, det gillar jag. Först hängde jag mig i gardinen. Med klorna. Det var inte uppskattat. Så lappade jag till en människa över foten. Så han hoppade högt. Inte beredd. Han lyckades välta ut sitt kaffe. Vad nu det skulle vara bra för. 

Sedan kastade jag mig över mattan. Och lyckades snart brotta ner den. Den vred och vände på sig. Utan framgång. Jag hade övertaget. Den gav sig. Gömde mig då. En stund. Under den besegrade mattan. Osynlig för världen. Att människan hela tiden ropade var typiskt. Människan. Och onödigt. Du syns Sixten, skrek han. Du syns. Det brydde jag mig inte om. Han bara luras. Sedan kröp jag fram. Jonglerade med tygmusen som ockuperat en av mina kartonger. Det ska den låta bli. Tygmusen, den brunspräckliga. Jag kastade den högt upp i luften. Och fångade den. På nervägen. Daskade till den. Så den for in under ett skåp.
Sedan hoppade jag upp på en stol. Men dynan satt inte fast. Jag hade glömt att den lyckades jag ju slita av i förra veckan. Lyckades för resten. Det var inte svårt. Den var fastknuten med en tunn liten rosett. Så med dunder och brak for jag in i slagbordet. Vilket jag inte ville låtsas om. Så jag reste mig kvickt och gick oberört till matskålen. Där jag ju tidigare lyckats skvimpa ut. Blöt mat. Men så går det. I köksröran. Den härliga. Så roligt vi har det!

torsdag 15 mars 2012

Spår och avtryck

Ingen behöver bli förvånad om det finns blöta tassar på parketten. Det är bara ett tecken på att människan har duschat.

En nos tryckt mot fönsterrutan lämnar spår som avslöjar var jag har skådat fåglar. Och sopbilar.

Sätt dig aldrig på stolar hemma hos mig utan att först ha kollat dynan. Jag kan ha sovit där. Du riskerar att bli hårig där bak.

Som katt lever jag mitt liv. Jag bjuder på mig själv. Buffar och gnider. Släpper hår. Gör avtryck i andras liv. Men - jag tankar närhet när det passar mig. Sedan går jag min väg. In  i ett skåp. Eller drar något gammalt täcke över mig. 

tisdag 13 mars 2012

Den obehagliga världen mellan blomkrukorna

Världens angelägenheter grubblar jag på. Där jag ligger behagligt utsträckt mellan mina blomkrukor. Ja, jag är kanske inte så behaglig. Men det är behagligt att ligga här. Dock. Jag kan inte låta bli. Att tänka på allt obehagligt. Som pågår. Granater som skjuts mot vanliga lägenheter i Syrien. Övergrepp mot kvinnor och barn. I alla flyktingläger. Och mycket mer därtill. Hur det står till. I världen.

Förfärligt. Är vad det är. Frågan är om man kan tala alla dem som gör det onda tillrätta? En gång visste de nog att övergrepp var fel. Och något ont. Att det goda var rätt. Men det sägs att man kan vänja sig. Att bryta mot lagar och regler. Mot normer och annat som gör att ett samhälle fungerar. Så som det ska. Men har man fått för sig att man själv bestämmer. Vad som går an. Går man vilse. Och vänjer sig vid det onda. Vid det vidrigaste. Och tror gör man. På ett förvrängt sätt. Att man har rätt. Att hålla på.

Jag, Sixten, the cat, har inga lösningar. Att föreslå. Inga enkla svar. Men jag gillar att det finns människor som inte ger upp. I arbetet för det som är rätt. Som säger ifrån. Högt och tydligt. Människan är förstås ett rovdjur. Som faktiskt, tro det eller ej, kan kontrollera sin natur. När hon vill. Och respektera andra levande varelsers liv.

Man kan till och med se på mig. Ungefär. Jag måste inte jaga på riktigt. Hugga med mina kraftiga käkar eller riva med mina rakbladsvassa klor. Till och med katten kan kontrollera sig.

De människor och regeringar och makter och allt vad de heter som gör ont. Om de inte kan kontrollera sig. Måste väl världen säga ifrån. Göra något. Se till att nu är det nog och mer än tillräckligt. Det får helt enkelt vara slut! Hög tid. Att kontrollera de okontrollerade. Hjälpa dem till omvändelse och bättring. Som det hette förr.

Så tänker jag. På den obehagliga situationen. I världen. Här bland mina blomkrukor. Är det fortfarande lite behagligt. När våren närmar sig. Värmer solen.

måndag 12 mars 2012

Nu är det nog

I går. Orkade jag inte mer. Trött på allt TV-tittande. Så jag letade upp en egen vrå. Under ett täcke. I ett rum där jag fick vara själv. Inga skrällande melodifestivaler. Inga högljudda instrument. Som breder ut sig över sången som smör på en smörgås. Jag gitter inte höra alla syntar. Utmattad av alla strålkastare och lasershower.

Hur människorna står ut. Är en gåta. Bilderna bara sköljer in i rummer. Ljudvågorna svallar. Vad hände med att läsa en bok? I lugn och ro? Då kunde jag dåsa i samma rum. Vila. Utan ljud som halvt skrämmer vettet ur mig. Är det någon som bryter sig in? Rasar väggen?

Nu får det vara. Nog. Ja, det är nog. Inte nog som i kanske eller eventuellt. Utan nog. Som i alldeles tillräckligt.

söndag 11 mars 2012

Gäsp

Du gäspar som en krokodil, säger människan. Men jag tror inte han vet om krokodiler gäspar. Eller bara gapar. När det behövs. För att fånga sitt byte. När jag gäspar ryms det minst en gul tennisboll i munnen min. Eller en och en halv. Gul behöver den inte vara. Den kan vara vit också. Poängen är att jag gapar så stort att den får plats där.

Människan berättar gärna om en kvinna som kunde gapa så stort att hon fick in hela handen i munnen. Men när jag frågar säger han aldrig om hon fick ut den igen. Kanske går hon där med sin knutna näve. Jag skulle inte få ut tennisbollen. Så jag låter bli. Att fylla munnen med ludna tennisbollar. Gula eller vita. När det finns blöt mat. Att lapa i sig. Väljer jag det. När jag har ätit är det dags igen. Att gäspa en smula.

fredag 9 mars 2012

Allt har sin tid

Dagarna går. Den ena efter den andra. Efter fredag följer lördag. Och så vidare. Inget stort tycks hända. Här ligger jag mellan blomkrukorna. Det är det inte många som gör. Om de inte är katter förstås.
Har du långtråkigt, frågar människan mig, Sixten, the cat, mellan alla hostningar. Inte särskilt, svarar jag. Jag kan ju försöka gissa hur lång tid det tar innan du skräller till igen. Nästa begivenhet är brevbärarens leverans. Den brukar jag titta på. Nej. Jag kan inte säga att jag har långtråkigt. Har du?
Människan blev alldeles tyst. En lång stund. Längre än vad som fungerar i ett samtal. Man blir lätt otålig när man måste vänta för länge. Inte jag. Jag har tålamod. När han till sist sa något kon det ett lågmält och kort, ja.
Efter ännu en stunds tystnad fortsatte han, det är som om ingenting är roligt. Jag orkar knappt läsa. och läser jag tappar jag lusten. Och tråden. Det är jag inte van vid.
Skulle du gilla det bättre om du vore van? Det tror inte jag.  Dessutom. Du är ju inte vid dina sinnens fulla bruk, sa jag. Och menade inte att han blivit mer knäpp än vanligt. Bara lite sjukare. Du är så van vid att allt ska vara meningsfullt och ha mål och syfte. Du har tappat förmågan att bara vara. Lägg dig bland blomkrukorna. Får du se. Att det är ganska trevligt. Spännande. Väcker nya tankar. På att allt har sin tid.

torsdag 8 mars 2012

Blåbärsris till frukost

Natten som gick. Fick jag sova. Lugnt. Människan hostade mindre. Sprang inte upp i tid och otid. För att leta efter termometer. Hitta värktabletter. Ta näsdroppar. Hämta nytta snytpapper. Osaligt har han stigit upp. Och gått och lagt sig. Hela tiden med småord. Som oj. Och aj.
Men i natt blev det lite mer sova. Det kan jag behöva. Den som är uppmärksam på andra blir snart utmattad. Vaknätter ska man inte ha för många. Så nu har jag sänt människans till datorn. Själv har jag hittad en fönsterbräda av marmor. Uppvärmd och len. Vill jag kan jag se ut i vinterlandskapet. Som ska smälta bort till helgen. Det känner jag på mig. Fönsterplats för en katt.
För övrigt har jag påbörjat fastan med mera vegetarisk mat. Människan har släpat hem blåbärsris. Det tuggar jag i mig. Bittida och sent. Till frukost och kvällsmat. Det skulle experterna på Naturmorgon veta. Hur katter kan äta annat än småfåglar.
Men en sak ska jag erkänna. Jag leker med maten. Slänger den på golvet. Kastar upp den i luften. Bevakar den för att se. Om den tänker fly. Blåbärsris är verkligen läckert. Att ruska och bolla med. Som vore det en orre. Eller tjäder.

Svansat efter har jag gjort

Människor är lustiga. De lånar uttryck. Inte bara av varandra. Utan från oss fyrbenta. Svansa, säger de när någon ska vara med och se på. Ibland fattar de inte så bra. Då säger de rena självklarheter. Svansa efter. Som om svansen satt i pannan. Och ibland gick före?
Den senaste veckan har jag gjort så. Svansat efter. Följt min människa. När han vankat runt i lägenheten. Hostat. Ojat sig. Snutit sig. Mycket jämmer och lite verkstad. Det har varit pust och stön. Det har varit synd om människan. Tycker han själv. Med harklingar och snor. Social realism kallas det. När man inte gör det hela vackrare. Än det är.
Sjuka människor vållar oro hos mig. Jag månar om min människa och har därför följt honom i spåren. Inte för att det varit så svårt. Ibland är han övertydlig. Jag har inte ens behövt spetsa öronen. Det har låtit som ett mindreånglok med suckar och konstiga ljud. Ett spår av hushållspapper har också avslöjat var han dragit fram. Jag har följt efter. Jag månar om min människa. Behöver han mig. Är jag där!
Som om det inte räckte har han skaffat sig ett stort rött band runt bröstkorg och rygg. Som ett bälte. Uj ujuj. Röda bandet har varit till stort besvär. Han kan nämligen inte ta av det. Ens om han försöker. Du Sixten, sa han, hoppas att du inte behöver få bältros. Det är inte roligt! Men du kanske slapp vattkoppor som liten. Då kliade det. Nu värker det. Sa människan och skakade uppgivet på huvudet. Hoppas att du får vara frisk, Sixten. Det är bättre. Men ska jag vara sjuk och hemma från jobbet. Då är det gott att du är här. Sällskap som vet att inte prata om allt mellan himmel och jord. När man inte orkar. Prata. Eller vara trevlig. Är bra.
Sedan gick han och la sig. Min människa. Alla rutiner och vanor kastades över bord, föll samman. Inga tupplurar på bestämda tider. För mig. Ingen egen tid. Jag har hållit uppsikt. Jag vet att det är vad han skulle göra. Om jag blev sjuk. Så om någon undrar var jag hållit hus. Så har jag svansat. Efter. En människa. Nära mig.

söndag 4 mars 2012

Katten behöver inga ord

Uthållig och tålmodig, men aldrig långrandig, är katten.

När katten vilar, vilar katten. Och när den går, går den.

Katten ser på dig utan att du har en aning om vad den tänker.

Tvehågsen är människan, men katten vet vad den vill. Just då.

Katten lånar gärna ut sin överskottsvärme till den som behöver.

Katten behöver inga ord för att säga vad den vill!

fredag 2 mars 2012

Kattens glädje sliter mattan

Glad blir jag. Omåttligt glad. Upprymd. Så jag bara måste kloa i finaste mattan. Den med tjockt persiskt hår. Där kör jag ner mina mäktiga och vassa verktyg. Rycker och drar. Sliter och borrar. Mitt välmående. Min glädje. Sliter på mattan.  Kloa i mattan. Är det riktigt klokt? Tjänar det någonting till? Tja! Det ökar mitt välbefinnande! Det är som att klia sig med baktassen runt örat. Bakbenet går som en visp. Det gör så gott! Känns i hela kroppen.

Varför blir jag, Sixten, the cat, så ofattbart glad? För att jag just då har det så bra. Så himla bra. Så förkloande fint. Jag trampar runt. Spinner. Kråmar mig. Ty människan låter sig vallas. Mot köket. Där frukosten hägrar. Nattamaten är slut. Skålarna tomma. Men nu vankas det påfyllning. Så bra har vi det. Så bra vi har det! Toppen.

Jag försöker inspirera människan att prova. Att köra ner sina fingertoppar i mattan. Att rycka och dra. Slita och borra. Men han bara ler. Sätter sig på huk. Och kliar mig under hakan. Även det en källa till glädje. Vad mer kan man begära? Lite frukost, kanske?

Närvarande

Undrar vart den här dagen tog vägen? När jag gick upp låg den framför mig. Nu ligger den bakom mig. Däremellan blev det... Ja, vaddå? Jag fick klara mig själv. Vilket jag är ganska van med. Klarar det. Riktigt bra. Är det så framtiden blir historia? Alldeles av sig själv. Bara jag lever på ett sådant sätt att jag slipper ha det förflutna framför mig. Nu blev det komplicerat. Tänker jag. Som katt vill jag finnas i nuet. Vara här. Nu. Inte någon annan stans. Sedan. Sådana är vi katter. Närvarande.

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...