tisdag 28 februari 2012

I kartongen finns en katt

Sixten, du är ju en riktig kändis, utbrast en av våra besökare häromdagen. Tog jag miste? Eller fanns det en smula beundran i rösten? Personen försökte fråga ut mig. Som för att se om allt jag skrivit på bloggen var mina egna uppfattningar. Vad tycker du egentligen om landstinget, frågade hon.

Om landstinget tycker jag. Mycket. Sa jag och visste hur väl omhändertagen min människa hade blivit när han tappade rytmen. Egentligen ville hon nog fråga vad jag tycker om sådant som datorfilter på arbetsplatser ska fånga. Hon gick vidare. Nå, men vad tänker du kring detta med att Ni katter jagar bort alla småfåglar?

Stopp och belägg, sa jag. Och menade att nu fick hon hejda sig. Hade hon verkligen belägg för påståendet? Dags att tala om det i så fall. Varifrån har du fått den idén, undrade jag, Sixten, the cat.

Hörde på radio, blev svaret. Men jag kan ha hört fel. Det kanske bara gällde några miljoner fåglar, svarade hon lite vasst.

Nu insåg jag hon visserligen tyckte att det var roligt att jag var lite berömd. Men tråkigt att jag var katt. Ett rovdjur. En som inte primärt åt gräs och sallad. Jag bytte taktik. Vänligheten har sina begränsningar. Ibland. Man kan bli trött. No more mister nice cat. Vill du ta ett foto? Sa jag och kröp ner i en kartong. Inte ett morrhår stack fram.

 I denna låda hållar man Sixten instängd. Sa jag dovt. Från lådans innanmäte. Som i valfiskens buk. Kan du berätta. På denna bild ser man kartongen med Sixten i. En möjlig katt. Visserligen kan man inte upptäcka honom. Se honom. Och varför inte ta ett foto till. När jag har krupit ut. På denna bild är kartongen tom, kan du berätta. Intressant, eller hur! Du kan ju alltid låta folk gissa. På vilken bild jag finns i kartongen. Eller inte. En fråga om tro kanske? Sa jag. Som blivit något utmattad av att bli ifrågasatt. Och stämplad. Som rovgirig. Villebrådsjägare. Fågeldödare.

Beklagar. Nu måste jag dra mig tillbaka, sa jag avmätt. Jag har fått låna människans kikare för att bättre se alla småfåglar som lever i högönsklig välmåga. På vår balkong. Vid fågelbordet. Sa jag. Och lämnade rummet. Värdigt.

måndag 27 februari 2012

Små ord om katter

Det fredligaste som finns än en katt som sover i ditt knä.

En katt som spinner jagar inte. Åtminstone inte just då.

Den som retar en katt leker med elden.

Människan som sätter sig på huk i mötet med en katt har brutit isen.

Nys inte nära en katt - då tror den att du är en skällande hund.

Katten klär i päls som om den vore född med den.

lördag 25 februari 2012

Jag, en jägare

Dåsat mer än sovit. Har jag gjort. Denna natt. Drömt om att jag jagat. I alla fall. Måste ta reda på vad man skriver. På nätet. Om katter. Som jägare.    

Man skriver på wikipedia:
I en brittisk undersökning från 1998 utförd av The Mammal Society studerade man under fem månader 964 katter som levde i 600 olika hushåll. De siffror man fick fram extrapolerade man på antalet katter i Storbritannien vilket är cirka 9 miljoner katter och kom då fram till följande siffror: Tillsammans dödar de brittiska katterna 200 miljoner däggdjur, 55 miljoner fåglar och 10 miljoner ödlor och ormar varje år.[17]  En svensk omräkning av dessa siffror ger i runda tal 22 miljoner däggdjur, 6 miljoner fåglar och 1 miljon ödlor och ormar varje år.

Katten jagar gärna också när den får gott om foder hemma. Detta innebär att den gamla sedvänjan att undanhålla gårdskatterna tillräckligt med mat, i avsikt att de istället skall jaga skadedjur är missriktad.

Ja, ja. Något stöd för min fredliga läggning får jag skaffa. På annat håll. Vänta bara...

Jag trivs bäst...

Rovdjuret i mig, skulle det var värre än djuret i människan? Jag erkänner det vilda. Min människa gör det inte. Erkänner det vilda. I sig. Men att jag är ett rovdjur, det vet han. Med säkerhet. Som humanist, i kyrkans sammanhang,är han inte glad i instinkter. Som är djuriska. Han vore helst en fredlig och godhjärtad människa. Får han väl vara. Om han vill. Jag gillar att se djuret i honom. Även pm det kan skrämma. Som när han skriker. Högt, och ännu högre. Scary! Jag påminner om alla vampyrer. I filmer o TV-serier. Där ser man vad folk drömmer om! Sådant som jag har. Huggtänder och rovdjursinstinkt. Dock är jag en tam katt. Det fredliga har ställt sig främst. Före hunger efter byte. Jag trivs bäst i öppna famnar. Och i vänliga människors närhet. Där har jag det bra...

Hälsa Naturmorgon från en fågelskådare som inte är jägare

Lyssnade hela denna morgon till radioprogrammet Naturmorgon. Där vi katter förstod att vi är farliga. För småfåglar. Och sällsynta fladdermöss. Må så vara. Pinglor och hakklappar. Tja. Det kan väl hindra en och annan jakt. Men att mata fåglar och ha katt - skulle det vara värre än att föda upp vilda grisar eller hjortar för att sedan skjuta dem? Proppa dem fulla (!) med äpplen. Och sedan avverka dem. Ha!

Varför talar ingen om hur många fåglar som sotar igen av avgaser och utsläpp? Som far illa av kylan. Som krossas av bilar. Eller bländas och likt kamikazebombare kraschar i nyputsade fönster. Och faller ner döda. Mest av allt undrar jag, Sixten, the cat: har de inte läst Tyst vår?

När man gissar att katter tar ca 20-30 miljoner fåglar undrar jag hur rätt man har. Alla vi huskatter som mest stannar i hemmet tuggar inte i oss fåglar. Nog finns det fler vilda jägare än katter. Ugglor och rävar och annat småvilt som man förr gjorde halsprydnader av. Nu jagar dessa slanka små pälsdjur ibland någon enstaka fågel istället för att hänga runt halsen på folk. Det är deras natur som tar sig sådana uttryck.

Jag är fågelskådare. Inte jägare. Hälsa dem det. Ni som har kontakter!

onsdag 22 februari 2012

Hälsa katten

Min människa klev upp mitt i natten. Strax efter klockan två. Började han röra på sig. Han klädde på sig. Jag trodde han skulle leka. Och började därför fara runt. Men, istället tog han på sig ytterkläderna. Gick sin väg. Jag blev så fruktansvärt ledsen. Jag ylade. Sjöng ut min förtvivlan. Så där gör man inte. Ger sig iväg. Mitt i natten. Istället fick jag ligga tryckt mot den andra människan. Hon som var kvar därhemma. Det behövdes. Så vi inte skulle känna oss ensamma. Övergivna.
Efter några timmar kom han hem. Klockan fem. Men bandage på armarna. Har du sett min infart här, frågade han. Den under gasbindan. Den får du inte röra! Sedan sov vi. Nästan inte något. Klockan halv sju ringde klockan. Och klockan halv åtta. Han gick upp. Tvättade sig. Klädde på sig och gick igen. Utan att äta! Något var fel. Alldeles fel.
Klockan ett på dagen kom han hem igen. Annorlunda. Nu glad i hågen. Jag har blivit konverterad, sa han stolt. Mitt hjärtflimmer, det där som jag vaknade av i natt, har man tagit bort. Flimmer är när hjärtat skenar. Som en häst. Går fort alltså. Men också utan någon riktigt bra rytm. Det slår inte jämt. Inte som en klocka. Men man visste vad som behövde göras. Man sövde ner mig och sände ström genom hjärtat. Han fortsatte att berätta. När jag äntligen vaknade. Var allt så lätt. Hjärtat tickade som en gammal moraklocka. Tryggt. och lugnt. Men jag kunde inte höra på. Det ligger utanför ramen. Jag har besökt ett sjukhus. Var det här något liknande. Ville jag inte veta mer. Eller höra. Det räcker gott ändå. Och då. Tycker jag synd om honom. Men han verkar så lättad. Nöjd.
Jag la mig i hans knä. Någon timme. Vi delade. Tystnad med varandra. Ordlös närvaro. Det kallar jag utbyte. Jag ger av min värme. Han suckar förnöjt.
Vet du, Sixten, när jag höll på att vakna. Efter det att de sövt mig. Då berättade jag om dig, fortsatte han. De jobbar ju för landstinget. Dom som hade det där filtret! På sjukhuset. Trots att jag hade tänkt hålla dig hemlig. Inte skryta om dig. Och dina äventyr. Men jag var så omtöcknad att det bara slank ur mig. De måste ha gillat dig. När jag blev utskriven. Fick gå hem. Vet du vad de sa då? Hälsa katten!

måndag 20 februari 2012

En dålig dag som var riktigt bra

Du har inte haft någon bra dag idag, påstod människan. Alldeles nyss. Så här brukar du ju inte hålla på. Han såg ganska strängt på mig. Som om han ville att jag skulle ångra mig. För det jag gjort.

En bra dag är just vad det varit, svarade jag ärligt. Omväxlande. Festligt. Så det så. Jag såg utmanande tillbaka.

Du lyckades göra hål på duschdraperiet. Det första du gjorde i morse, sa han.

Ja? Och? Ville du att jag skulle bli alldeles genomvåt och blöta ner hela lägenheten? Med mina vattniga tassar? Jag behövde komma undan. Snabbt. Från ösregnet. Bakom duschdraperiet.

Sedan drog du ner ett par handdukar från hängarna. Du la dig på en stickning. Och lekte med trådarna så det blev en enda härva. Han bara fortsatte att kritisera.

Ja? Och? Det var inget konstigt det heller. Jag fastnade ju i handdukarna. Då hoppade de ner.  Till mig. Kastade sig över mig. Ett slags överfall. Stickningen ska väl inte ligga på golvet. Heller. Då tror ju jag att den är lagd där. För mig.

Han gav inte upp. Utan fortsatte envist. När jag kom hem mitt på dagen. Då hade du vällt omkull en vas. Med blåbärsris. Nog var det en rejäl översvämning på köksbordet. Man kunde ha åkt båt där. När jag sedan satte mig på min stol. Var skumgummidynan så fylld med vatten att det plaskade och rann ner över kanten och utefter stolssidorna. För att inte tala om hur mina byxor blev. Blöta. Som nyss använda för klädsim.

Ja? Och? Om det inte finns färskt gräs att tugga i sig. Här hemma. Vad ska en katt göra då? Man får ta det som finns. Att vasen välte var otur. Inget jag planerade. Och vattnet. Du har alldeles för mycket vatten i dina vaser. De svämmar över. Liksom.

Men fastlagsriset har du inte rört, sa människan. Han skulle bara veta. Jag, Sixten, the cat, har slagits med grenarna. Bitit sönder fjuniga fjädrar. De såg ut som kanariefåglar. Eller finkar. Nog har jag haft en bra dag. Egentligen. Han är bara sur för att han hade lämnat en dyrbar bok uppslagen. På köksbordet. Nu har den svällt. Sidorna klibbat ihop. Men vad gör det? De torkar väl.

På det hela taget. Beror det på. Hur man ser det. För min del. Gjorde jag roliga saker. Hade trevligt. Verkställde vanlig vardagsaction. Så nog. Tycker jag att det blev rätt bra. Idag.

söndag 19 februari 2012

Tala med en katt

Uppmuntran är det bästa som finns! När människan talar med mig. Eller bara frågar mig något. Ligger där ofta en uppmaning gömd. I frågan. Rösten hans går upp på slutet. Av meningen. Då vet jag att han verkligen vill mig något. Ska du gå ut, frågar han. Och på ut hoppar rösten upp flera tonsteg! Klart att jag ska. Ordet ut kan jag. Utan och innan. Genast parkerar jag mig framför dörren. Till balkongen. Där står jag. Tills dess han öppnar. Dröjer det för länge säger jag ifrån.

Ofta när han frågar. Svarar jag. med korta jamanden. Som han förstår till fullo. Hela meningar gömmer sig i mina skorrande ljud och kraxande små jam. Eller mina mera rejäla läten. Då nickar han nöjt. Vi talar ju med varandra. Ibland länge. Och väl. Utbyter idéer. Funderingar. Vi känner oss som verkliga vänner. Bästisar. Förbundna med varandra. Han jamsar inte med. När jag jamar. Eller om det är tvärt om? Vilket som...

Gammalt ordspråk: Den som talar med en katt får svar på tal. Ja men!

fredag 17 februari 2012

Kritiserad katt kallas orolig


Är du inte lite tråkig Sixten, sa människan. Enformig. Du upprepar dig, sa han. Talar bara om frukost och balkong, om hallmatta och småfinkar. Hur kul är det, sa han.
Klart att jag blev nedstämd. Att få ett sådant påhopp. Från den människa som står mig så nära. Men det kanske är därför han törs säga så. Han vill vara ärlig! Vilket inte är dumt. Inte alltid. I alla fall. Bara lite grann. Ganska mycket. Just nu.
Vilken anmärkning. Men som stolt katt går jag inte och hänger. Över det. Han får tycka vad han vill! Själv är han inte så rolig. Så det stör. Tråkmånsen!
Under tiden som jag tänkte detta. Fortsatte människan prata. Ja, det är inte jag som tycker så, sa han. Det förstår du väl. Det var en bekant, en äldre herre, som mailade och skrev så. Du är för orolig. Icke skojig. Han tyckte du kunde vara roligare. Mera skämtsam. Kuligare. Mera utmanande. Se till att spränga några gränser. Människan tittade frågande på mig och sa, vad tycker du om det?
Vad ska man tycka? Det finns människor som är så upptagna med att försöka rätta till allt och alla. De andra. De glömmer hur de själva är. En sorts betygssättare. Som med rödpenna ska korrigera andras felsteg. De sysslar med att hela tiden tycka. Om ditten och datten. Om Sixten, den häftiga katten! Det borde vara si och det borde vara så. Påstår dom. Och glömmer det magiska skimret kring det alldeles vanliga. Det vardagliga. När inget särskilt händer så är det i alla fall märkligt och speciellt. Gudabenådat. Nog, och mer ändå. Livet. En sällsam gåva. Var dag.
Människans bekant får gärna sätta tråkighetsstämpel på mig. Han kan ju inte ha det så kul. Själv. Som måste bli upprörd. Öven en katts tankar och penséer. Stackaren. Han borde själv ha katt. Så får han se hur lätt det är. Att få en katt att vara rolig. På uppmaning. Eller befallning. Ha!

Så länge jag trivs. Och har roligt. Håller jag på! Sixten, alltså.

torsdag 16 februari 2012

En fet smäll

Tur att du inte är en människa, säger min människa till mig. Hur skulle det se ut om en människa klippte till en annan? Så som jag gör. När jag vill leka. Ska vi hitta på något kul? Här har du en fet smäll! Donk!

tisdag 14 februari 2012

Till synes likgiltig

Till synes likgiltig vilar jag. Ser åt olika håll. Utom just på bytet. Så ett språng och musen fastnar i mina klor. Jag bollar med den. För att snart lägga mig tillrätta igen.

Till synes likgiltig vilar jag. Ser åt olika håll. Utom just på bytet. Så ett språng.

Bra katt reder sig själv. Och skadar inget levande. Musen är av tyg. Och jag håller mig enbart i form. I trim. Till synes likgiltig vilar jag...

måndag 13 februari 2012

Ingenjörerna tog över vilodagen

Suck! Inte blev det någon längre vila. Min människa kom rusande med sin bärbara. Dator. Här ska du få se, sa han ivrigt. En filmsnutt från Youtube. Några killar som påstår sig vara ingenjörer undervisar om katter. Lysande, sa han. Kul, sa han sedan. Jättekul, sa han till sist. Jag sa inget. Jag tittade. Och putsade mina morrhår. På ett instämmande sätt. Så håll till godo! 

Tänk på vilodagen

Denna dag. En vilodag. Så tänker jag, Sixten, the cat. Visserligen har jag redan besegrat en kartong. Satt klorna i den. Perforerat den. Ätit mat. Övervakat grötkoket. Besökt lådan. Kollat tidningen. Granskat finkarna. I bersån. Noterat en vaktmästare. Som sopat trappor. Fria från snö. Druckit vatten. Fångat en tygmus. Jamat. Allt det här har jag visserligen redan gjort. Det talar emot. Att det här blir en vilodag. Men allt det här kan räcka. Vara nog. Nu får det bli vila.

På denna vilodag ska jag tänka. Så även jag. Har ett tänk. Som det heter. Nu för tiden.

söndag 12 februari 2012

Mjuka tassar, vassa klor

Min människa är som han är. Har en massa hyss. För sig. Nyss sjöng han för mig. En sång. Som han skrivit själv. Sa han. Så tokig han är. Eftersom han mest kan psalmer. Valde han en melodi. Från psalmboken. Gud som haver. Sa han. Och sjöng. Så grannarna knackade i elementet.

Mjuka tassar, vassa klor
vildjur som i tamkatt bor.
Måste vila, sova bara
Gillar mest av allt att vara
nära oss, av välbehag
spinna ljuvligt varje dag!

Len är pälsen, svansen rak
pekar vänligt mot vårt tak.
Vi får vara kattens vänner.
Vem är det som jämt bestämmer
i vårt hem, just här hos oss?
Liten kisse blivit boss!

lördag 11 februari 2012

Inget särskilt

En katts liv kan tyckas enahanda. Enformigt. Om man ser det utifrån. För mig, Sixten, the cat, ser det annorlunda ut. Var dag är en sällsam cirkus. En vimlande möjlighet. Att uppleva saker. Och ting. Även det man gjort tidigare. Blir liksom nytt.  
Jag är uppmärksam. Inkopplad på det som händer. I själva verket. Mina människor stirrar i sina händer. Där mobilen vilar. Fylld av information. Ständigt krävande. Hör mig. Se mig. Fyll mig. Och de avbryter allt. Så fort det plingar till. Jag lystrar. Håller koll. På det som faktiskt händer. Runt omkring oss. Av trafik. Fågelliv. Trapprusningar. Brevbärare. Och så vidare.
I går. Om aftonen. Kom det två gäster. En människa och en hund. Därför hade jag ofrivilligt. Dragit mig tillbaka. Till sovrum och arbetsrum. Jag kan nog hålla en tax stången. Om det skulle behövas. Människorna tror inte att jag skulle vara snäll. Så de låter mig slippa. Träffa hunden. För sin egen skull. Inte för min skull. Inte för hundens. För att de skulle få en lugn stund.
Tro det. Eller ej. Men nog la sig hunden framför min dörr. Genast. Och snusade. Ja, han snusade inte. Riktigt. Snus. Utan luktade och flåsade för att jag skull veta. Att han var där. Som om dörren vore ett gryt att ta sig in i. Försökte han. Själv tog jag det lugnt. På andra sidan. Lojt väntande. På att dörren skulle öppnas. Allt kan ju hända. Även en vanlig dag.
Människorna tycker inte att det är så mycket. Att orda om. För mig ett litet äventyr. Som jag genomlevde. På ett värdigt sätt. Oberörd. Obekymrad. Trankilt, som människan säger. Egentligen var det ingenting särskilt. Men roligt. På sitt sätt. Jag fick ju extra mycket omsorg. Efteråt. När jag spänstade fram till hallmattan. Och rullade mig. Därtill belönades jag. Med kattgodis. Yepp.

torsdag 9 februari 2012

Lianerna i köket kallas gardiner

Kalabaliken i köket. Kommer nog den här morgonen att gå till historien som. Jag la mig tillrätta på nyheterna. Vid frukosten. Inte särskilt intresserad av denna dags nyheter. Mer för att få uppmärksamhet. Kan människorna inte läsa. Eftersom jag placerat mig. Över de bästa artiklarna. Kan man fästa ögonen på mig. Kanske jag blir synlig. Då. Men istället blev jag nerkörd från bordet. Inte bra.
Jag vill gärna framstå som en civiliserad och ordentlig katt. Men i grund och botten är jag vild. Att människor inte förstår. Vildkatten. Bor i huskatten. En jägare från djungeln. Är jag. Men även funnen och igenkänd. I sagoböckerna. En Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, hängde och slängde i en gardin-katt.
Jag sträckte mig. Blev lång. En meter. Nästan två. Som en orm. Och greppade med klorna gardinen. En tarm av tyg. Användbar som lian. Enkelt uttryckt. Lianerna i köket. Kallas gardiner!

Jag svingar. Mig. Kaos och kalabalik. Hade jag kunnat låta som Tarzan när han kastade sig mellan lianerna – då hade förskräckelsen blivit ännu större. Nu rissade gardinen. Trådar släppte. Människorna stod upp. Inte för att ge sitt bifall. De höll på med en duett. Två röster som skriker samtidigt.
Vilket sporrade mig ytterligare. Nya tag. I gardinen. Nu förskte jag. Vråla. Vilt. Aiyaiiay!! Nya rop. Inte från mig. Protester. Från människorna. Då tröttnade jag.
Gick till matskålen och knaprade. I lugn och ro. Så fick det bli frid och stillhet. I köket. Jag la mig i korgen. Så trött jag blir. Av alla märkliga ljud. Människorna ger ifrån sig...

tisdag 7 februari 2012

Ett åbäke till katt

Hur mycket jag än tampas med människorna om natten. Så gillar de mig. På dagen är de särskilt förtjusta i mig. De säger med barnslig röst, se bara på honom. Så fin han är. Titta nu lägger han tassen över ögonen. Som om han förtvivlade och sa, oh grymma värld.

Äsch, säger min människa efter en stund. Han är bara lite trött. I ögonen. Han försöker stänga ljuset ute. Ungefär som när man har migrän.

Men se nu. Nu sparkar han. Han sover. Och springer och sparkar. Vad han kan. Fotboll?

Ja,han kan. En massa. Men låt honom sova i fred. Annars kanske han roterar som en helikopterpropeller. I natt. Låt honom vara...

Ja, ja. Jag ska. Men fin är han.

Det vet han om. Varför tror du att han ligger där på fönsterbrädan och åbäkar sig?

Heh, heh, jag nu ser jag att han ligger där och kikar. I smyg.

söndag 5 februari 2012

Ingen lust

Vissa dagar vill jag inte. Äta. Hur roligt det än är att gå upp. Jag njuter av de tidiga morgontimmarna. När kaffet sjuder i pannan. Och nyheterna pratar för sig själva. Bakom gardinen. Havregrynsgröten puttrar. Hemtrevligt. I sin kastrull. Men själv har jag inte lust. Att äta den blöta maten. Den smakar mig inte. Inte nu. Inte i dag.

Människan ser oroligt på mig. Han frågar vad som står på. Men undviker att nämna de svåra orden. Kyckling, köttfärs, skinka... Han frågar varför jag inte varit uppe under natten och ätit. Nattamaten ligger kvar. I skålen. Jag sov ju så djupt. Drömde så gott att benen sprattlade och käken tuggade. Han luktar misstänksamt på den blöta dietmaten. Och rynkar på näsan. Alltså visar sitt obehag.

Till sist får jag det jag vill ha. Idag. Knaprigt torrfoder. Som ännu doftar, ganska fräscht. Då återvänder matlusten. För en stund. Han är ju likadan. Människan. Han kastar sig inte glädjefyllt över tallriken. Varje morgon. Ibland längtar han efter rostat bröd, med stark ost och aprikosmarmelad. Så det värker. Så vi är ganska lika. Även om min trängtan inte står till torkat bröd. Idag är det en sådan dag. Då jag bara inte har lust. Med blöt mat. Jag vill få tugga. Så det knastrar. Högt. Och ljudligt.

Tips om kattfilmer

Tipsen strömmar in. Jag och människan sitter vid datorn. Framför skärmen. och kollar in vad man kan hitta i filmens värld. En Disneyfilm från 1965 fick vi tips om. Den hette that Darn Cat. Den har ingen av oss här sett. Så nu får vi gå på jakt. Efter en gammal kattfilm.

Ett annat filmminne som sändes hit handlar om en tecknad katt. Lila var den där katten. Eek, the cat. Hette serien. Av korta teckande filmer. Och Eek syntes mest från 1992. Och några år framåt. Nu för tiden hittar vi nästan allt på Youtube. Där finns Eek, the cat. Men man hittar några filmer även på andra ställen. Också.
Eek! The Cat - Season 1 Episode 4 - Eek Vs. The Flying Saucers

De som är lite äldre minns annat. Till exempel katten Figaro, Gepettos katt i den tecknade Disneyfilmen från 1940. Som handlade om Pinocchio. Figaro fick sedan dyka upp i flera andra filmer. Bra! Tycker jag!

lördag 4 februari 2012

Fler kattfilmer

Egentligen borde man ha en lång lista. Över de bästa filmerna. Med katter i. Särskilt långfilmer där katter har en huvudroll. Eller åtminstone är något mer. Än knävärmare. Inget ont om knän. Men historier där katter får betyda något. Som aktör, samtalspartner. Eller terapeut. I filmerna om träsktrollet Shrek har en fantastisk katt tagit plats. Han är lite förebild för mig. När jag träder fram som detektiv. Faktiskt.
Nu har han fått en egen film. På biograferna. Mästerkatten! Så snart den kommer ut på DVD ska vi se den. Säger människan. Tillsammans. Det finns ju inga biografsalonger där djuren är välkomna. Skönt är väl det. Jag gillar inte när det blir bråk.  I verkligheten. På film är det något annat.

Jag tar gärna emot tips! På bra och ännu bättre kattfilmer! Skriv och berätta. Felix, the cat kan man faktiskt också se. Den tecknade katten. Om man inte är rädd för lite vågade scener. Kan man istället leta fram Fritz, the cat. Men jag tänker inte skriva så mycket om det. Vem vill väcka det porrfilter som sover? Eller oskyldigt fastna i dess maskor? När jag satt fast. Sa många att på arbetsplatsen får man inte se sådana sidor. Som min blogg. Det var lika förbjudet. Som ekivoka bilder.

Franska kort, hette det visst förr. Har människan berättat. Hur han nu kan veta det?! Man ska inte surfa hem ens till de finaste kattsidor. Som sökas kan. Under arbetstid. Så därför är det förbjudet. Datorerna kollas. Jag håller med. Om att när man arbetar. Ska man arbeta. Men när man har rast. Kan man ha den tillsammans med mig. Slappa lite. Softa. Hänga. Eller vad det heter nu för tiden.
Som tur är finns det smarta telefoner. Som när som helst under dagen. Kan kolla. Hur jag, Sixten, the cat, fortlever mina dagar. Smart, va!


Katter på film

Vi tävlar ibland. Människan och jag. Inte bara ibland. ganska ofta. Om vem som kan springa snabbast till sovrummet. Eller vem som kan ta den skönaste TV-fåtöljen. Först. Eller om något annat.

Du som tittar så mycket på film, sa han till mig, ska vi se vem som kan komma på flest filmer med katter i?
Jag tittar ju på film tillsammans med dig, protesterade jag. Men kör till! Minou kattflickan.

Den hade ju jag tänkt säga, sa människan. Men kör i vind. Hokus Pokus (Bell, Book and Candle).

Aristocats, klämde jag i med. Som gillar tecknad film.

Ha, sa människan. Varför tänkte du inte på Pelle Svanslös? Och Pelle Svanslös i Amerikatt! Han tog då i. Två filmer på raken. Själv kontrade jag med en fantastisk film. Vad säger du om Igelkottens elegans? Där finns t ex katten Léon. I en biroll. Men han finns där. Och det finns fler fina katter. I filmen.

Mmm, sa människan. Jag såg hur han grubblade. Så kom han på en film. Mina eftermiddagar med Margueritte.

Den tyckte vi om båda två, sa jag. Men så var det med Igelkottens elegans också, Vi kunde knappt få nog. Vi såg dem flera gånger. Vad säger du om Catwoman? Eller Katt på hett plåttak?

Tja, sa han. Det är väl tveksamt. Det är mest människor som spelar katter. Men ok. Lite katt finns det väl. Tillsammans kanske det blir tillräckligt mycket katt. Men nu måste jag ta paus. Kaffet väntar vet du! Men innan jag går vill jag nämna Frukost på Tiffanys. Där finns en mycket blöt katt. I slutet av filmen.

De flesta av de där filmkatterna är ju tränade. Och har agenter, sa jag.
Du skojar, sa människan.
Inte alls, sa jag. Kolla på nätet! Där kan man läsa allt möjligt om sånt. Som om det vore världens lycka att hamna i reklamen eller på bio. Men det är klart. Filmstjärnor lyser det alltid lite grann omkring. Det vet jga. Som har varit i tidningarna. Till och med i Smålandsposten!

Utdrag ur en artikel på nätet: Den sorgliga sanningen är att de flesta katter inte har vad som krävs för att verkligen lyckas i reklamfilmer, säger landets bästa tränare. "Det är mycket svårt för genomsnittliga husdjur att lyckas komma med i reklam", bekräftar John Baldwin, en tränare hos Critters av Cinema, ett Los Angeles-baserat företag för djurtalanger. Precis som aktörer har agenter, så har djur det i form av etablerade tränare. Det är dem personerna som besätter rollerna vänder sig till när de behöver ett djur för en reklamsnutt eller biofilm.

torsdag 2 februari 2012

Hujet, när jag viner fram i hög fart

Bakhåll gillar jag. Min människa hoppar högt. Ganska ofta. När det flyger upp en blixt ur en kartong. Som väntar på att bäras till pappinsamlingen. Han blir alldeles förskräckt när jag får ett oskyldigt omslagspapper att prassla. Det oväntade är både skrämmande och roligt.
Jag, Sixten, the cat, har vissa svagheter. Skulle andra säga. Jag kallar det passioner. Dit hör ständigt stängda dörrar. Och kartonger och omslagspapper. De stängda dörrarna gör mig till upptäcktsresande. Där bakom ligger ett främmande land. En ny värld. Om jag har tur. De lockar mig, dörrarna. Jag kan tillbringa långa stunder med att betvinga dem. Ibland lyckas jag. Triumf! Seger! Hur jag gör? Jag vrider mig runt mig själv. Som en levande korkskruv. För att få bästa greppet. Om dörrspringorna. Jag kloar och står i. I förrgår bet jag till och med upp skåpet. Där familjens alla vaser står väntande. På rad. I längtan efter blommor. Där ålar jag mig in. Utan minsta klirr.
Kartongerna är lekstuga, gömställe, koja och skydd. Allt i ett. I dag hamnade de vackert inslagna presenternas papper på golvet. I ett huj var jag där. Så snabbt att man hörde just det. Hujet. Ljudet som uppstår när jag viner fram i hög fart. Det är nästan så jag får lust. Att ropa högt. Huj, vad det går! Mina ben slår virvlar. Som trumpinnar. När jag går till attack. Mot papperet.
Jag river och krafsar. Borrar mig in under papperet. Slår det för att få bångstyriga hörn. Att vika ner sig. Ljudet bekommer mig inte det minsta. Prassla bäst du vill, mumlar jag segervisst. Trots att jag annars kan hoppa högt. För minsta ljud. När det dimper ner post i hallen.

Jag hoppar på papperet. Som vore det en studsmatta. Sedan hoppar jag på det. Som vore det ett villebråd. Där fick du. Och där. Nu har jag dig. Du hörde vad jag sa! Prassla bäst du vill. Jag ligger överst. Så det så!

Ord om ett och annat - katter till exempel

Ingen kan gå med större värdighet än den katt som vet att någon ser den.

Vid minsta ljus i mörkret lyser kattögonen, bara så du ska veta. Att där finns något. Måhända en cykel.

Katten ser dig, hör dig och känner din doft - långt innan du ens vet att den är där.

Små tassavtryck på bilens tak betyder att den står i någons revir. Och hellre än att gå runt fordonet, går katten över.

Varsamhet är en dygd ty även en tamkatt är ett rovdjur. Det första den besegrar är någons hjärta.



onsdag 1 februari 2012

Kattvärde och saprofyter

När min människa kom hem från kyrkorådet sent i går kväll. Tog jag genast till orda. Jag hade nämligen tänkt efter. Vår pakt. Tänkt efter det att vår pakt kom till. Vilket är mitt värde? Egentligen, sa jag till honom. Kan du förklara det?
Jag tror att man betalade katthemmet en slant, sa han. Det förtjänade dom verkligen. Sedan tillkom alla tillbehör. Burar. Det har vi köpt ett par stycken. Först den där trånga kattburen. Och därefter skaffade vi hundburen så du skulle få ordentligt med plats. För dina 7 kilon.
Jag bara stirrade på honom. Hur kunde han tänka så? Han fortsatte. Så var det försäkringen som kostade en hel del. Så nog är du värd en hel massa, avslutade han belåtet. Du är nog ingen vanlig strykarkatt!
Men, sa jag. Använd inte det där tillmälet för frittt levande djur. Människor stryker väl också? Omkring. Jag fortsatte. Men du då? Vad är du värd? Kan du säga det åtminstone? Nu var det hans tur att stirra på mig. Efter en stunds betänketid sa han, det kan man väl inte veta. Människovärdet är oändligt. Oskattbart. Kan inte mätas i pengar. Ovärderligt.
Jaha, sa jag torrt. Men Sixten, the Cat, kan man värdera i kronor och ören? Hörde du inte frågan? Vilket är mitt värde? Mitt kattvärde. Om det finns ett människovärde måste det väl finnas ett kattvärde?! För jag är väl inte bara värd något om du har glädje av mig? Skulle mitt värde försvinna om jag var otrevlig? Dum? Sjuk? Eller om jag rymde? Vore jag inte samma katt ändå?
Människan skakade på huvudet. Det syntes att han var brydd. Han hade nog inte tänkt. På det. Sättet. Jag fortsatte, jag vet ju att minsta mossa och lav är så viktig att man måste dra om järnvägar och flytta på flygplatser. Varenda minimal saprofyt ska räddas och bevaras! Då handlar det aldrig om värde i pengar. Så säg mig nu vad en katt har för värde!

Vad du kan, utbrast han imponerad. Saprofyter har jag inte tänkt på sedan biologilektionerna under förra seklet. Jag svarade direkt. Lite snappar man upp. Här nere. Nära marken. Men du svarade inte på frågan...
Jag är ju religiös, började människan. Vilket inte var någon nyhet för mig. Jag bor ju här. Han gick vidare i resonemanget. Och människovärdet tänker jag är grundat utanför människan, i det gudomliga. I skapelsen. Därigenom kan inte klåfingriga människor göra vad de vill med det. Människovärdet är utanför deras kontroll och därför ligger det fast. Ovärderligt.
Men då måste jag också ha ett sådant värde. Eller hur?! Jag måste ju också vara skapad. Enligt ditt sätt att se. Man kan faktiskt inte förfoga över en katt. Hur som helst. Inte göra vad man vill. Det är väl därför det finns djurskydd? Ibland tänker jag att det skulle nog människorna behöva också. Lite mer djurskydd. Ni är väl också en sorts djur.
Du har verkligen en poäng, sa människan erkännsamt. Du är klartänkt. Faktiskt. Och godhjärtad, la människan till. Vill du ha lite blöt mat? Jag öppnar en ny burk åt dig. Det är du värd! Alla gånger!
Jag ruskade lite på mig. Och gick värdigt med honom ut i köket...


Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...