måndag 30 januari 2012

Kattpakten

Kattpakten
Jag, Sixten, the cat, lovar och svär, allt möjligt. Som står här.
Till exempel att hälsa dig välkommen hem. Att möta dig med tillgivenhet och värme. Att stryka mig mot dina ben när det passar. Att ibland rulla mig på hallmattan för att visa min uppskattning. Jag ska hälsa dig med svansen i giv akt!
Jag ska försöka hälsa vänligt. På dina vänner. Vara lagom tillmötesgående. Och gå undan när jag är på det humöret. Som gör att det är bäst att jag går undan. Vilket inte är så särskilt ofta. Att varje dag gå några rundor i lägenheten. För att se till att allt är som det ska vara. Jag låter dig sova i min säng om du ger mig min mat. Ibland tänker jag ligga i ditt knä. Särskilt när du är frusen. Eller ledsen. Då ska jag ta hand om dig. Lite extra. Vara hos dig. Ge dig av min värme. Då får du också klappa mig. Lite mer. Än vanligt. Klia mig mellan öronen. Under hakan. Där det verkligen är skönt.
Du får bara kamma mig tills jag biter ifrån. Ja, hugger tag i kammen. Då räcker det. Då ska du sluta.

Vi ska dela samma öden. Och äventyr. Andas samma luft. Och sedan ska jag tycka om dig. Och hålla av dig. Så länge jag vill. Alltid alltså.

Jag, Sixtens människa, lovar och svär, allt möjligt, som räknas upp här.
Att köpa hem både blöt mat och torrfoder. Att se till att det alltid finns föda i skålen. Så att du slipper se botten. Varje dag ska du få rent och friskt vatten. Jag ska hålla din låda ren och snygg. Allt som du verkligen behöver för att må bra vill jag göra. Och allt du behöver för att ha det bra ska jag också göra. Åka med dig till sjukhus. Om det skulle behövas.
Mest av allt ska jag bara tycka om dig. Och respektera dig. Och försöka låta bli att tro att du är som jag. Eller andra människor. Där måste du hjälpa mig. Genom att vara det du är. En smidig och stolt katt!
Jag vill absolut behandla dig som en självständig katt med egna intressen och behov. Därför ska jag läsa alla möjliga kattböcker. Så att jag får mera kunskap om vad du behöver. Och jag ska låta dig vara med och bestämma. Om allt möjligt. Som är viktigt. Vi ska dela öden och äventyr. Andas samma luft!

Lika mycket som du tillhör mig – tillhör jag dig. Vi är levande varelser i samma familj. Vi hör ihop. För alltid.

Paket eller pakt

Vi satt och hängde vid frukostbordet. Mest människan. Jag var som vanligt lite piggare. Mera alert. Du, sa jag till människan, jag vill också ha ett europaket. Som de berättar om. På radio. Tänk så roligt vi kunde ha då. Med alla euro. Det är ju pengar. Eller hur. Sedlarna…
Människan såg surmulet på mig. Europakt! Heter det. Inte paket.
Värst vad vi vill märka ord idag, sa jag, smått förnärmat. Hur ska jag veta vad som skiljer ett paket från en pakt. De låter mest som om de bara hoppat över e:et. Säg du! Vad är det för skillnad!
En pakt är som ett kontrakt, något man bestämt tillsammans, en överenskommelse. Eller ett förbund. Där man bundit sig, lovat, att göra vissa saker. Ett paket vet du vad det är. Så många som du har fått. Med små möss i. Av tyg.
Han gick sin väg. Och kom tillbaka efter en stund. Jag har bara för din skull slagit upp ordet paket. I en ordbok. Det står att paket är föremål som emballerats i ett omslag av väv, vaxduk eller papper. De kan också vara hopbundna med snöre! Så paketet är också vad det innehåller. Inte bara hur det ser ut utanpå.
Så då borde man kunna säga att en födelsedag är som en pakt, sa jag smått retsamt. Utan att vi skrivit ner det i en pakt ger vi varandra paket? Med spännande innehåll. Som man kan leka med. Eller jaga? Så pakt och paket kan höra ihop!
Människan suckade.
Kan vi inte sluta en pakt. Du och jag, sa jag, Sixten, the cat. För att få honom på gott humör. En pakt. Där vi lovar varandra saker. Som vi tänker hålla. Eller göra?
Varför inte. Kan vi väl! Låt oss förhandla. Om vad vi tänker förbinda oss att göra
Sagt och gjort.

Med armarna i kors

Ibland blir jag uttittad. Människans stirrar på mig. Så jag undrar om jag har matrester i morrhåren. Och det finns ju bara inte. Så noga är jag. Slickar mig om munnen. Inte av hunger. Eller matlust. Som sugna människor kan göra. Nej, här är det annorledes. Jag slickar mig gång på gång för att städa upp efteråt. Göra mig fin. Inget kladd!
Vad tittar du på, frågar jag till sist. Lika granskande spänner jag nu ögonen i honom. Människan. Han svarar direkt. När du ligger så där med tassarna invikta ser du extra fin ut. Jag kunde inte få nog av att se på dig, när du låg så avspänt och elegant. Som om du varit en tempelkatt, eller hund.
Stopp och belägg, sa jag då. En tempels-katt är ok. Hängde du med nu? Men du - inte hund! Förresten. Jag förstår nu att du gillar det där ordet. Sa jag, Sixten, the cat, till människan. Elegant. Jag sa det inte elegant. Jag sa ordet. Ordet elegant. Det som du gillar.
Det passar så bra till en katt som rör sig mjukt med smidighet, eller som ligger där med upphöjt lugn, smickrade min människa.
Roligt att du uppskattar hur jag ser ut. Du gör likadant ibland. Men du ser mycket mera avvisande ut då. Det gillar jag inte. Lika mycket.
Då? När då? Vad gör jag som du gör? Människan kunde inte tro sina öron. Skulle han vara lik mig, the cat? Men hur kunde jag påstå det?
Du ställer dig ibland med armarna i kors. Korslagda armar är ett malligt sätt att hålla armarna. Du stänger oss andra ute. Eller visar att du är en herre som tror sig vara på täppan. Tuppigt liksom. När jag fäller in trampdynorna under bröstet är det en liknande rörelse. Men med annan innebörd. Avkopplande och mycket vilsamt. Är det. Sa jag. En lugn och trygg katt gör så. När jag har det gott.
Gott så, sa människan och la armarna i kors. För att avsluta vårt samtal. Med en gest. Utan ord.
Jag, Sixten the cat, viskade ohörbart. Ungefär som katten Bull. Bara för att få sista ordet. Sov gott. Sa jag. Och slöt ögonen.

söndag 29 januari 2012

Rusningstrafik

Lek med mig, sa jag, Sixten, och slog efter människan med tassarna. Han visade sig modig och stack fram hela handen. Som vore den en saftig biff. En nyrökt laxfilé. Sådant är svårt att motstå. Så jag satte tänderna i honom. Kärvänligt och mjukt. Lekfullt. Och självklart sprätte jag lite med baktassarna. Även det återhållsamt. Inget blod. Den här gången. Bara lek.

Så var leken inledd. Jag störtade iväg genom lägenheten. Gömde mig bakom duschdraperiet. Glömde förstås att svansen stack ut. Han verkade ändå inte se mig. Utan gick ropande vidare, Sixten! Sixten, var är du? Och de där lockropen har jag svårt att motstå.

Jag dundrade fram och försökte skrämma honom. Innan jag snabbt rusade vidare till ett nytt gömställe. I linnéskåpet. Så där har vi det. Människan kallar leken rusningstrafik. Varför inte. Vi far ju runt i lägenheten. Hit och dit. Fram och tillbaka. Härligt!

lördag 28 januari 2012

Rutiner om morgonen

Rutiner är bra. Om de hålls på en lagom nivå. Då vet man vad som skall hända. Och i vilken ordning. Klockan ringer. Människan klagar. Över att det redan är morgon. Han välter sig ur sängen. Jag studsar också upp. Hoppar smidigt ner från sängen. Den nya daga är här. Härligt, tänker jag.

Han går till badrummet. Jag brukar gå före. Så att han ska hitta. Där hänger morgonrocken. Han lufsar vidare ut mot köket. Jag tar spänstiga hopp och visar glädje och förväntan. Hämtar tidningen. Gör han sedan. Med en grymtning. Om han måste böja sig ner. Ibland sitter morgontidningen kvar i brevinkastet. Då grymtas det inte. Trots dragkampen. Det smäller högt när nyheterna dras loss. Så hela trappuppgången borde vakna. Visste jag inte att han vara vaken. Skulle man kunna tro att han sov. En sömngångare. Utan pejl på tillvaron.

Väl ute i köket tas kaffebryggaren fram. Kaffet hämtas fram ur kylskåpet. Han går som i trance. Själv gnider jag mig mot fötter och ben. För att skynda på matleveransen. När kokanordningen är laddad blir det min tur. Äntligen. En burk med blöt mat öppnas. Som blandas ut med lite vatten. Jag dricker ofta aningen för lite. Så jag får hjälp på traven. Under tiden, när jag äter, kokar människan gröt. Havregrynsgröt. Berikad med fibrer. Han är mera medveten nu. Vad ska det vara bra för, träter han på påsen. Som om den kunde hjälpa. Vad som berikande stoppats ner i den. Och ägg kokas. Innan allt detta är klart har min mat tagit slut. Ofattbart snabbt. Så fort det går. När man är svulten. Hungrig. Då jamar jag. Flera gånger. Mera MAT! Snälla! Betyder det. Han ser på mig. Som om han först nu sett att jag är där. Hej du, säger han. Vad kan du vilja?

Mitt smått ilskna krav tycks förvåna honom. Trots att detta tillhör rutinerna. Varje morgon, samma tjat. Nya påminnelser. Lät jag bli kanske jag fick min mat ändå. Men ack, så långsamt det skulle gå. Då. Så han får en tydlig signal. Maten är slut. Fyll på. Är du snäll...


Tjata inte, svarar människan. Då säger jag till ännu en gång. Hörru du! När matskålen är tom mår inte katten bra. Jag vill ha något i skålen. Om inte för att genast äta. Så för att ha till senare. En slags försäkring. Att jag inte ska behöva gå hungrig under dagen. Tänk om du glömmer att ladda skålen? Därför begär jag att få mera mat. Inte sedan. Nu behöver jag ha den. Så jag kan se den.

Människan grymtar för andra gången. Han tycker mitt jamade tal är lite krävande. Men så ger han mig fräscht torrfoder. Och byter vatten. Då tackar jag med små läten han inte begriper sig på. Som ett slags kurranden. Människan som tänker associativt börjar genast gnola på Ekorrn satt i granen... Utan att förstå varför. Sådan är rutinen. Just denna period. Tacka vet jag rutiner. Då känner jag till vad som skall hända. Trygghet är ett annat namn. För de goda rutinerna. När man får mat i skålen. Om morgonen.

fredag 27 januari 2012

Mjau, sa Sixten

Du, Sixten, du har fått ett kort. Ett vykort. Från självaste Åland. Ett beundrarkort. Tänk vad ett landstingsägt porrfilter kan göra! För att en vanlig huskatt ska bli berömd. Känd. Bekant. Människan var rent av lyriskt. Uppjagad. Exalterad! Själv tog jag det lite lugnare. Det gör jag alltid. Han läste kortet för mig och jag njöt. Det såg han. Så han fortsatte. När jag var på vårdcentralen och tog prov hälsade syrrorna till dig! Och i väntrummet ville någon veta hur du egentligen har det.
Och, sa jag. Som vet att ungdomar svarar så. När de tycker informationen är knapphändig. Otillräcklig.

Ska du inte skaffa dig ett kort, frågade människan. Ett sådant där kort som kändisar sprider. En idolbild. Av dig. Ingo Johansson hade ett sådant. Lillbabs har haft tonvis med sådana. Du kan ha ett. Och sätt din tass på det. Som autograf. Mjau, svarade jag utan att översätta. Människan kan gott får grubbla över vad det kan betyda. Vill jag ha ett kort? Vill jag inte? Vill jag uppträda? Stå på någon scen? Han vet inte! Bara jag!

torsdag 26 januari 2012

Lägg dig ner!

Några nätter i rad. Har jag valt att komma till människorna. Vid pass klockan två. Då trampar jag runt. Drar med klorna i lakanen. Och trampar ännu mera. Om ingen bryr sig om mig. Om ingen vaknar. Jamar jag. Högt. Tills någon slår upp sina ögon. Sedan fortsätter jag att trampa. Jag har det ju så bra. Och det bör hela världen veta. Eller åtminstone människorna. Som bor hos mig.

De tycks inte uppskatta denna ynnest. De bara säger. eller ropar. Lägg dig ner, Sixten. Tyst med dig. Sov gott. Och det kan jag väl göra...

onsdag 25 januari 2012

Människor fastnar i mina klor

Mina klor är till besvär! Inte så mycket för mig. Sixten, the cat. Som för människorna. De envisas med att fastna. I klorna. Eller i enstaka klor. Än i den ena. Än i den andra. Ibland i en hel massa klor. Samtidigt. Det är inte trevligt. Det gör så förbenat (ord som ersätter kraftuttryck) ont. Mycket ont gör det! Ont i öronen. De skriker ju. Människorna.

Arga katter får rivet skinn, säger min människa till sin fru. När hon fastnat. I mina klor. Han säger det så att man ska tro han talar franska. Archa kattör får rivvetskin. Så uttalar han det. Det uppskattas inte. När det gör ont. Och blöder. Visserligen minimalt. Men dock.

Jag rår inte för det. Klorna behöver klippas. Ingen vill göra det. Jag kloar bäst jag kan. För att slita ner dem. Men det gillas inte heller. Soffan i vardagsrummet skulle nog skrika den också. Om den kunde. Nu ser den mest trasig ut. På hörnet. Där jag kloat. Kloklippningen är besvärlig. Eftersom jag inte tycker om det. Inte alls! Snart lär det väl ske. I alla fall.

Gammalt ordspråk: Att ha klippta klor är som att åka på hård is med slöa skridskor! Kass!

tisdag 24 januari 2012

Pur förnöjsamhet

Hur många timmar ligger du i din korg? Jämt, tycks det mig. Det var som om han förebrådde mig. Som om han sagt, ska du inte göra någon nytta? Människan stannade upp på sin väg ut i köket. Och såg på mig. Där jag låg bekvämt hoprullad.

Tänk vad han är förstörd. Allt ska tjäna något till, annars tjänar det inget till. Man ska ha en funktion. Göra nytta. Som om det inte räckte. Att bara vara. Se på katterna! Var dag är en smula evighet. För oss. Så varför stressa runt? Vara firrig?  

Min korg har jag buffat nära ett element i hallen. Korgen är så liten att den kramar mig. Som en omfamning. Den omsluter mig på alla sidor, som människan sjunger i någon psalm. Där har jag det bra. Där tänker jag ligga så länge jag vill. Ibland suckar jag djupt. Inte av uppgivenhet. Av pur förnöjsamhet.

söndag 22 januari 2012

Livet går vidare

Denna morgon är grå. Människan och jag ser ut genom fönstret. Gör det jag är bäst på. Utövar min specialförmåga. Har uppsikt över småfåglarna. Särskilt en som tillhör det burrigste man sett. Den känner jag igen. Har till och med ett namn på honom. Lobben. Som far högt upp. Och dimper ner. Att det finns vingar på den där bollen. Tvivlar jag på. Tills den flyger sin väg. Som en vilsen tennisboll. För att äta av en talgbulle. Fågelmat. Upphängd bland buskarna.

Människan säger, vilket passande väder. Han muttrar, det är verkligen som om vädret speglar dagen efter stora händelser. Eftertankens kranka blekhet, säger han. Ibalnd låter han som en bok över kända citat. Farligt är att dröja, farligt är att gå, fortsätter han. Och skakar på huvudet. Sluta nu, säger jag. Livet går vidare. Du skulle ju borsta och kamma mig. Vad väntar du på? Solsken?

Min människa sätter sig i stolen och jag hoppar upp i hans knä. Jag kammar dig på ett vilkor, säger han, att du inte börjar bita i kammen. Du avverkar ju kammar som om de vore slickepinnar...
Jag lovar, säger jag och njuter av att bli ompysslad. Verkligen skönt. En stund. Tills det bara blir för mycket. Då sätter jag tänderna i kammen. I alla fall. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

fredag 20 januari 2012

Jag har avgått många gånger

Ord som används och brukas flitigt tar jag intryck av. Lättpåverkad som jag är. Ibland. Vare sig jag läst tidningar eller sett på TV har ordet avgå använts. Flitigt. Jag, Sixten, the cat, har avgått många gånger! Det är inte så dumt. Rent av trevligt. Du borde undersöka hur det är, påpekade jag för människan. Men det kan bli svårt. För dig. När jag är här.
Vad menar du, frågade människan uppriktigt förvånad. Han la pannan i djupa veck. Inte för att jag såg några veck. Men så säger man. Rynkar någon pannan tror de flesta att det tänks. Och han tänkte. Länge.
Jag blev otålig. Så jag fortsatte. Hur ska du kunna avgå när jag hela tiden vinner? Jag avgår med segern i varje dragkamp. Nästan, la jag till för att inte verka alltför dryg. Vill jag ut på balkongen och du inte tycker att det passar. Hur blir det då? Vem är det som går ut på balkongen? Önskar jag mer mat. Vem är det då som jamar så att det kommer fram mer mat på faten?
Du, svarade människan. Du avgår oftast med segern. När vi har dragkamp. Men det blir också så för att jag tillåter det, att jag är snäll och medgörlig. För att jag älskar djur. Dig alltså.
Har du läst morgontidningen, frågade människan plötsligt. Vad tänker du om allt som skrivs om den där partiledaren? Tror du han klarar sig kvar?
Jag vet vad du tänker på, svarade jag som just hade vilat på en förstasidesbild av den omstridde. Han har det inte lätt, sa jag som vet vad uppmärksamhet vill säga. Jag var ju berömd. Ungefär en eftermiddag. När media ville tala med mig. Det räckte. Och mig var ingen arg på. Den där stackaren kommer aldrig undan, sa jag högt. Han borde göra som jag. Gå undan. Söka avskildhet. Inte säga så mycket. Nöja sig med att bli fotograferad.
Människan nickade eftertänksamt. Ja, han kanske skulle ha tagit det lite lugnare. Tänk om han får sluta… Avgå alltså.
Jag tänkte en stund innan jag svarade. Nog vore det skönt för honom. Att slippa allt ståhej. Borde vara nästan som en seger. Motgången kunde vändas i sin motsats. Då fick alla arga och ilskna ge sig. När du och jag slutat att bråka. Känns det som en framgång. Då vinner vi bägge. Jag började spinna på den där låten. We are the Champions. Och avtågade. Avgick till ett annat rum. För att få lite privatliv. Och välförtjänt vila.
Varning: Detta inlägg har ingenting med verkliga personer eller händelser att göra. All likhet med verkligheten är enbart tillfälligheter (och beroende av en gnutta fantasi och påfallande stor tur). Alla åsikter som framförs får varje enskild person och katt ta ansvar för.


Noteringar om katter

Jag, Sixten, the cat, samlar på påståenden och formuleringar. Här är några jag samlat på. Om jag får säga det själv. Och det är precis vad jag har gjort. Samlat. På det jag sagt själv!

När katten sover, vet han det! Men människan är inte så säker.

Tänk om katten har svaret på de stora gåtorna - och nöjer sig med det.

Direktkontakt kan leda till livslång vänskap, om man får tro katten.

Den som slickar sin päls mår antingen himla bra eller lugnar just ner sig och gör av med energi. Såvida det handlar om en katt och inte en människa.

Den som springer fortast får frukost först, sa katten och stack.

Mitt i natten smyger katten sin väg. När han kommer tillbaka vill han berätta det. han jamar högt tills du har vaknat. Sedan somnar han djupt.

God natt, sa katten när han just väckt sin människa. Och sov gott!

onsdag 18 januari 2012

Vad som helst för en räka

Är du ett matvrak, frågar människan. Det låter som en fråga. Jag undrar jag. Om det är något han vill ha svar på. Egentligen är det ett påstående.Han kunde lika gärna ha sagt, du är ett förfärligt matvrak! Du äter glupskt. För mycket. Och för ofta.

Nyligen undrade någon av familjens vänner om mina matvanor. Hur intressant är det? Men i berömmelsens spår händer allt möjligt. Det mesta har blåst över. Men en liten vindil kommer nu och då. Väger han verkligen 7 kilo. Kan han prata? Vad äter han då? Då sa människan att jag, Sixten, the cat, är överförtjust i mat. Han är alldeles uppslukad, fortsatte han. Det skulle se ut det. Om jag vore uppslukad av maten? Vad kunde jag ha serverats då? En fullvuxen bäver? En svulten varg? Så när människorna kommer ut i köket sitter där en bäver och slickar sig om sina spretiga klor? Jag uppslukad! Ha!

Men glad i mat är jag. Min favorit är räkor. Inte färska. De ska ha varit frysta och nyligen tinats upp. Då kan jag knappt stilla mig. Då blir jag räknappare. Minsta lilla chans så slänger jag iväg en tass med utspärrade klor. Mot tallrikar. Och skålar. Alltid fastnar det något. Jag får inte sitta på bordet. Då. Men från golvet kan man nå. Ganska mycket.

Du har fått räkfrossa, säger människan. Och han har rätt. Jag blir alldeles skakig. Av längtan. Blir helt uppslukad (hoppsan!) av detta räksug. Att all försiktighet ryker. Jag ger vad som helst för en räka. Jag gör vad som helst för en räka. Inte för räkan. För att få en räka. Jamar. Rullar runt. Lägger huvdet på sned. Stryker mig mot närbelägna kroppsdelar. Vader. Till och med skor. Och då... kan det hända. Att människan reser sig och går till min skål. Här Sixten, en extra fin räka. Bara för Dig.

måndag 16 januari 2012

Köp mig ett bokskåp!

När människan lägger en morgonrock på sängen tar jag det som en inbjudan. Där kan jag vila mitt trötta huvud. Jag har nämligen funderat. Mycket. Hur jag ska förvara min bok. Det mest passande vore ett gammalt bokskåp. Med glasdörrar. På en hylla skulle jag placera boken. Där skulle också jag få plats. Den litterära katten, Sixten! Numera uppträder the cat som ett levande bokstöd.

Tänk vilken uppsikt jag skulle kunna ha över alla som kommer och går. Över händelser och skeenden. En mjuk filt kunde gott finnas där. Så att tillvaron inte blir alltför hård. Som den alltsom oftast är och kan vara. Nu är det jag som försöker övertala människan. Köp mig ett bokskåp, säger jag. Ett fint. Från 30-talet. Han bara suckar. Människor är inte alltid så enkla att begripa sig på.

söndag 15 januari 2012

Ingenting

Kära vänner,
Idag finns ingenting att rapportera. Så då gör jag det!
Högaktningsfullt,
Sixten

lördag 14 januari 2012

Vem är kära nå´n?

Min bok har jag börjat läsa. Människan också. Han föredrar att läsa. Högt. För mig. Om statsrådet Nils Quensel. Boken heter Franciskus i den svenska regeringen. Nils Quensel hade en katt som hette Muff. På omslagsbilden ser man Nils Quensel i egen hög person. Han har sin stiliga katt Muff i famnen. Jag lyssnar andäktigt. Till högläsningen. Boken är nämligen min. Bara min. Men andra får gärna läsa den. Jag delar faktiskt med mig. Lite grann.

Högläsningen bryter mina inrutade dagar. Jag kan göra annat än det jag brukar. prova nya viloplatser. Så ligger jag gärna under matsalsbordet. På en blågrön dyna. Tjock. Mjuk. Varm. Där syns jag inte. men kan se allt som händer. I angränsande rum. Nästan som i vilda västern. Där såg man till att ha uppsikt. Ingen skulle kunna överraska en. Jag för min del hoppar ibland fram. Surprise! Ropar jag. Människorna hoppar till. När jag kommer farande. Ibland lyckas jag locka dem att rusa med. Vi springer från rum till rum. Gömmer oss. Hoppar fram. När ingen anar det.

Människan brukar säga, jag ser dig nog. Men inte gör han det. Han går ju vidare. Till nästa rum. Och då. Då kommer jag farande. På högsta växel. I full fart. Då tar han sig för hjärtat och ropar, kära nå´n. Det är nog mig han menar.

torsdag 12 januari 2012

Bingo, ropade människan

Länge låg jag vid sidan om. Travarna med vykort. Människan höll på med att sortera och flytta om. I alla sina vykortspärmar. Då blir det lätt lite rörigt. Tycker människan. Trevligt, tycker jag, Sixten, the cat. Då finns det något att jobba med. Att leka med. Och jaga.

Sluta, ropar människan, när jag vält en viktig hög med vykort med kyrkor på. Samlar du på kyrkor, frågar jag förundrat. Eftersom han har så många. Husen är pålitliga. De står oftast där de brukar. Historiska minnesmärken. Kyrkan är ett slags konstnärligt arkiv över en bygd, säger människan.
Varför samlar du på vykort, frågar jag. Vad annat ska jag göra, svarar han undrande. Min kraft måste ju läggas på något. Vid sidan om. Han tystnar. Egentligen är samlandet en hjälp för att förstå alla egendomligheter i politiken, i stat och kommun, i min kyrka. Och hur en katt kan fastna i ett porrfilter...
Nu förstår jag ingenting, sa jag. Du stirrar på ett kort. Och tror att du blir klokare av det?
Han svarade direkt, vykorten lär mig saker. Jag betraktar dem. Men nöjer mig inte. Nyfiket vill jag veta mer. Än det första intrycket. Då kommer alla frågor -  om varför kortet ser ut som det gör, vad det betyder allt det där som man ser... och det som man inte får se. Om kortet hade varit större - vad hade jag då fått se? Jag undrar allt möjligt. Om färger signalerar något speciellt? Och när det är gjort. Jag blir så intresserad att jag börjar ta reda på saker. Och ting! Kort sagt. Min syn skärps. Jag lär mig förstå vad som ligger bortom och bakom. Min uppmärksamhet vässas! Han slog med handen i bordet. Så där som han gör ibland. Engagerat. Nästan som om han trodde att han kunde nagla fast det han sagt.

Det känner jag igen, sa jag triumferande. Absolut! Och precis! Det är därför jag håller på med tygmöss. Snören. Blomblad. Tidningar. Travade vykort, la jag till för att koppla resonemanget till en aktuell händelse.  Så att jag inte ska bli alldeles försoffad. Hålla insikterna och medvetandets skärpa i trim! Så förblir jag en skärpt katt.

Bingo, hjotade människan. Vad han nu kunde mena med det...

Boken är min, bara min

Med posten kom det en bok. Inte som brukligt. Till människan. Utan till mig. Sixten, the cat. Som nu har fått en bok. Till skänks. Av en riktig författare. Ujujuj! Människan såg snopen ut när han såg att det gröna paketet var adresserat till mig. Han blev också grön. Avundsgrön, När han såg den fina presenten.

Boken innehöll en dedikation. Jag vilar därför mitt vackra huvud på denna bok. Som är min. Bara min. Nåväl, människan ska få läsa den. För mig. Snart. Så snart jag har smält min nya status. Ägare av en bok. Med tillägnan.

Senare kanske jag berättar mer. Om boken. Vad den handlar om. Tills vidare gör den nytta. Stor nytta. Som plats för vila.

tisdag 10 januari 2012

Klokt och minnesvärt?

Nu har jag ätit. Flera gånger. Sträckt på mig både här och där. Nej, inte på olika platser. Men på olika kroppsdelar. Mår bra. Över hövan, som människan säger. Vad nu det kan betyda. I hög grad och lite till, påstår han. Ibland kan det rent av betyda något som sker för mycket. Men så överdrivet har jag inte sträckt på mig. Ännu.

Önskar att jag kunde säga något vist. Idag. Något klokt och minnesvärt. Att jag lyckades formulera en tanke som fick betyda något för andra. Förresten, det har jag ju redan gjort. Formulerat en tanke. Nu är det upp till andra om den ska få betyda något.

Vad tanken är? Att jag, Sixten, the cat, denna dag bär en önskan. Om att få säga något vist. Något klokt och minnesvärt. Det innebär att jag vill, önskar och hoppas att, få betyda något för andra. Jag tror nämligen att många söker efter de där orden. Som betyder något. Som andra vill lyssna till. Ta intryck av.

I väntan på att orden ska komma till mig. Stryker jag mig sakta mot människans ben. Värt mer än tusen ord. Säger han. Ibland berättar den ordlösa beröringen precis allt. Som behöver sägas.

måndag 9 januari 2012

En film om En katt i Paris

Min människa ropar på mig. Det går en ny film om en katt. En tecknad. Som har fått fina recensioner. Den borde vi se.
Kanske det, svarar jag. Först vill jag nog se en trailer i alla fall...

söndag 8 januari 2012

Ihoprullad, men inte som en tidning

Idag infaller en av mina ihoprullade dagar. Ja, dagen är inte ihoprullad. Jag tänker vara det. Inte som en tidning. Men som en hästsko. Bättre att ligga så. Än att möta en skoklädd hov. Som stampar och sparkar. En av mina favoritställningar. Är det faktiskt. Ihoprullad med en tass över ögon och nos. På det mjukaste täcket.

Jag tänker då inte rulla upp mig. Särskilt ofta. Idag. Möjligen för en och annan måltid. Och kanske. Kanske ett fönsterpass. För finkarnas skull. Men nu! Nu drömmer jag vidare.

lördag 7 januari 2012

Tankar i natten

I natt har jag, Sixten, the cat, sovit i omgångar. Utan att kämpa om utrymmet. Dessemellan har jag tänkt. Ungefär så här:

En katt delar frivilligt med sig av sin värme till den som är frusen. Men aldrig på kommando!

När katten drömmer är jakten igång. Med hopp och skutt och snabba ruscher.

Man ska inte döma en katt om man inte gått på alla fyra. Länge.

Katten som blinkar mot människan har sällan ögonbesvär - utan trivs som bara den.

Människor med överdrivet stort behov att klappa främmande katter ser mig aldrig länge.

Katten vilar där det är mjukt och varmt och mörkt. Inte olikt människor.

Kommen så här långt somnade jag verkligen in. Fram på småtimmarna och började drömma så benen sprätte och jag ilade snabbt över vidderna...



Nattkampen måste få ett slut

Du, Sixten, sa människan vid frukosten. Jag låg uppkrupen på den varma fönsterbrädan och gonade mig. Han såg nästan strängt på mig och sa, i morse när jag vaknade låg jag och balanserade på yttersta sängkanten.
Så dumt, svarade jag och log avvaktande. Det verkar obekvämt. Rent av lite våghalsigt.
Just det, obekvämt var ordet. Och du har ingen aning om hur det gick till?
Nej, inte vad jag kan minnas, svarade jag. Nu lite mera på min vakt.
Tänk efter, sa människan, det är inte första gången det händer. Som jag blir utknuffad ur min egen säng.
Känner jag inte till, svarade jag bestämt. Jag har inte sett något. Inte hört något. Ingen har varit inne i sängkammaren. Och knuffat på dig! Rullat ut dig på kanten. Det hade jag märkt. I så fall. Jag såg ut över gården. Som för att avleda den allvarliga vändning samtalet tagit.
Du Sixten, när du lägger dig i min säng kryper du så nära mig du någonsin kan. Du lägger dig halvt om halvt på mina ben. Instinktivt flyttar jag mig. Till och med när jag sover. Varje gång jag vänder mig flyttar du fram positionerna några centimeter. Du låg på bredden, tvärs över hela sängen. I morse. Som de flesta andra morgnar! Utsträckt som en dryg meter katt. Och jag har bara en smal ytterkant. Så kan vi inte ha det. Jag kan inte ha det så. Outhärdligt är det! Det börjar som närhet. Men snart har du tagit över. Och jag märker det inte förrän jag så gott som ramlar ur sängen. Den här nattkampen måste få ett slut. Snart ger jag dig korgen. Där du kan ligga. Han hade höjt rösten och såg nästan utmanande på mig.
Ledsen att du tar det så, svarade jag på hans långa utläggning. Och blinkade vänligt för att distrahera honom. Men jag ligger ovanpå täcket. Hur ska jag kunna flytta på en tungviktare under täcket? Nej, du! Det är ju inte möjligt. Otänkbart. Tvärt om har jag uppskattat vänligheten. Att du ger mig utrymme. Gott om. Kan vi nu tala om något viktigare?! Kan du maka dig bort från frukostbordet? Och ge mig lite mer frukost? Jag hade rest på mig och strök mig mot hans armbåge. Kärvänligt. Snälla! Annars kan jag snart inte låta bli att fiska med klorna efter skinkan. På fatet där... Förresten handlar inte det mesta i livet om delande? Jag delar min säng med dig och du din frukost med mig???

torsdag 5 januari 2012

Julgransplundring med ännu fler kartonger

Snart blir det fest. Fest i Kapernaum, som man sa i min barndom säger människan. Han tänker på att julen ska röjas undan med ännu ett kalas. För mig är julgransplundring ett bra ord. Jag daskar till det jag kommer åt. Snor åt mig prydnader och glitter. Plundrar det jag kommer åt. Under sträng övervakning. Något år drog jag i mig en decimeter glitter. Förfärligt roligt tills det bara blev förfärligt. hemskt. Som tur var kom allt åter. Vi är mycket för återvinning. Vi som bor här.

På mattan, ropade människan. Varför på mattan? Kunde du inte... Men så insåg han att det kunde jag nog inte. Illamåendet kom liksom plötsligt. Det hindrar inte att jag fortfarande tycker mycket om alla granens dekorationer. Det skiner och blänker på det mest förföriska (nu var jag i gränslandet igen, ajaj) vis. Glitter lockar mig än. Därför gör människorna mig sällskap när alla ljusstakar, änglar och ljusslingor monteras ner. Och stuvas undan.

Du, sa jag till människan, du hoppar kanske inte i kartonger. Men du vill ju undersöka föremål. Lika mycket som jag. Var det inte du som fick en ångmaskin till julklapp och plockade sönder den direkt. För att se hur den fungerade. Och sedan hade du ingen ångmaskin mer?!
Kan väl hända, svarade människan motvilligt. Jag äter i all fall inte glitter!
Nej, men du bränner upp datorer. Har du sagt. Som den där nya datorn du fick som du prompt skulle pilla på. Och då brann den upp. Du kan ju inte heller låta bli lockande föremål. Jag såg utmanande på människan.
Nej, du kan ha rätt. Inte jag, kanske. Men de flesta människor plockar inte isär allting för att få reda på hur de fungerar. Hänger ihop. Konstigt nog. Det är ju så man lär sig saker.
Tycker jag med, svarade jag, Sixten, the cat. Hur kartonger är sammansatta. Var de har sina svaga sidor. Sånt kan vara bra att veta! I krislägen. Om man snabbt måste få dem att kollapsa!
Vi fortsatte med att plocka ner julpyntet. Då kommer massor av kartonger fram. Fyller hela golvet. Vardagsrummet blir som en lagerlokal. Och jag har hejdlöst roligt. Hoppar, leker, smyger, jagar. Även om jag inte trasslar till det lika illa som Simons katt. Han gör det ganska underhållande. Så jag kan ibland skratta åt honom och därmed åt mig själv...

onsdag 4 januari 2012

Kartongerna bjuder in...

Vad är det för speciellt med lådor? Kartonger, papperskassar och anndra förpackningar man kan gömma sig i? Jag, Sixten, the cat, vet inte. Men har svårt att motstå dem. Varje kartong är en utmaning. Det spelar ingen roll om det varit ett par skor i emballaget. Eller julpynt. Jag får en oemotståndlig lust. Att hoppa ner i lådan. Utforska den. För att se om den duger att ha som gömställe. En plats för smygande.

Människan säger att jag ska låta bli lådorna för hans vykortssamling. Inte kan jag det. Trots min enorma viljestyrka. Kartongen liksom ropar på mig: kom hit, hoppa i! När jag har stått emot länge säger kartongen: törs du inte? Testa mig! Hoppa! Den säger det på svenska. Snart landar jag bland påskkort från förr. Eller på den gotländska landsbygden. Eller hos mammornas kort. Sända till Mors dag.

Mina kartonger talar inte japanska. Men det verkar som om alll världens lådor på något sätt talar samma språk. Med oss katter. De lockar. Inbjuder. Utmanar. Maru, den japanska katten, har blivit filmstjärna. Tack vare familjens förpackningar och kartonger. Se själv!

Tagga ner, sa Sixten

Du, Sixten, sa människan.
Vad vill du nu, svarade jag och öppnade ena ögat.
Vi kan väl prata med varandra. Om en svår fråga. En reporter ringde. Hon hälsade till dig och undrade om du kunde tala med henne.
Kunde jag väl ha gjort, sa jag och öppnade det andra ögat. Men det är bekvämare om du tar hand om samtalen så ställer jag upp på bilder. Snygga sådana. Min stil och elegans kommer till sin rätt. Jag är som gjord för catwalken. Eller hur?!

Hon undrade om jag som jobbar i kyrkan kunde ha nytta av bloggosfären. Närmare 20 000 besök fick du igår på den här bloggen. Som om hela Visby hade kommit på besök! Vad drar du för slutsatser av det? Han tittade undrande på mig.
Hon kanske var kyrkligt intresserad? Jag, Sixten, the cat, skrattade hjärtligt åt mitt eget skämt. Länge. Människan såg bara frågande ut. Den som frågar brukar vara intresserad. Eller hur! Frågar man om kyrkan tillhör man väl de kyrkligt intresserade. Jag fnissade en stund till. Och fortsatte sedan, på min blogg får du hålla dig i bakgrunden. Jag reste mig upp, krökte rygg och sträckte på benen. Ett i taget. Alla fyra. Religiös får du vara i kyrkan. Eller varför inte skaffa dig en kyrkblogg? Där du får vara hur teologisk som du vill? Här får du i alla fall inte predika. Annat än om att man inte ska klösa på finsoffan. Eller riva ner lampor. Där går gränsen. Du får gärna berätta om det som händer i kyrkan, men i samtalston. Din predikoton får mig att vilja vända dig ryggen. Och gå. Min väg.

Jag har ingen predikoröst eller -ton, sa människan. Högt, som om han ville höras i en extra stor kyrka. Har inte, har aldrig haft, ropade han så det ekade i lägenheten.
Du, jag är inte döv, sa jag. Min hörsel är bättre än din. Så ta´t lugnt. Tagga ner! Om du litade på vad du hade att säga kunde det sägas med små bokstäver. Tyst. Varför inte viskas? Eller utan ord. Som i handling.

Nu teg människan. Han tvekade. Så tog han ett snabbt steg mot mig och lyfte upp mig i famnen. Jag var alldeles oförberedd. Han kramade om mig. Helt oväntat. Höll mig hårt. Så viskade han nästan ohörbart i mitt ena öra, vad säger du om den predikan? Bra, va?
Jag svarade inte. Utan nöjde mig med att spinna. Förnöjt!

tisdag 3 januari 2012

Sen får jag se

Det är påfrestande att stå i centrum. Här vilar jag, Sixten, the cat. Särskilt under vinterhalvåret. På fönsterbrädan. Där låg jag förra året. Och året dessförinnan. I värmen.

Men nyss steg jag upp. Fylld av förväntan. Vad ska vi hitta på idag, sa jag ivrigt till människan. Som kom lufsande ut ur sovrummet. I sin morgonrock. På väg mot köket och grötkokningen. Ska vi ringa TT? Hålla presskonferens? Äsch, det där tillhör gårdagen. Vi gör något kuligt. Vi tävlar om hur många stängda garderobs- och skåpdörrar jag kan få upp! Du gissar, jag öppnar.
Nej, inte nu igen, suckade människan.
Jo, det är roligt. Jag är ju för öppenhet. Medial sådan. Och för fri tillgång till kattsidor på arbetsplatserna. I pauserna. Till exempel.
Ska du säga, sa människan. Öppenhet är krävande. Sa du när media villa tala med dig. hela tiden. Och dörrarna sedan. Så fort du får upp en dörr kryper du in i mörkret och hittar dig en plats att sova på. Kunde du skulle du säkert stänga om dig!
Så är det inte, sa jag bestämt.
För några dar sedan låg du bland vaserna. Häromdagen på lakanen i linneskåpet. Du har krupit in bland fotografier och album. Du har till och med lagt dig in min vykortslåda. Människan tittade lite argt på mig.
Det skulle du också tycka var roligt, om du såg lika bra som jag i mörker. Det är mysigt i mörker och värme. Men visst. Vi hittar på något annat. Du får gissa hur högt upp i granen jag kan klättra? Eller så leker vi kurra-gömma.
Jag måste till jobbet, sa människan. Strax. Nu. Vi får hitta på något sen, när jag kommer hem.
Ok, svarade jag tålmodigt. Jag klipper väl ut alla notiser om mig som cyberkatt under tiden. Och skriver något vågat på bloggen.
Du skulle bara våga, sa människan och log.
Men först lägger jag mig en stund. På fönsterbrädan. I värmen. Sen får jag se, sa jag och la mig tillrätta.

Varför inte?

Välkomna, välkomna, brukar människan säga när folk kliver över tröskeln. Jag får väl säga detsamma. Välkomna! Välkomna in i min bloggvärld. En katts tillvaro är annorlunda. Katten ser annat. Tänker annat. Än vad människor gör. Vi håller oss nära marken. Det är klokt Att vara jordnära. Så stryker vi oss gärna mot vader och ben. Vi gillar det. Och kan lätt få små godsaker som gensvar. Betalt kvitterat, säger den cyniska människan.

Kattdjur känner vad som rör sig på djupet av en människa. Därför säger min människa att han vilken dag som helst skulle vilja byta till sig min förmåga. Att känna in. Där finner man skälet. Till att vi gärna närmar oss alla som är lite rädda. För katter. Vi kan bota rädslan. Ungefär som en kbt-terapeut. En kognitiv beteendeterapeut. Vi konfronterar människors fruktan. Vill de rädda inte vara med så kan vi alltid ge dem en reva i skinnet. Klippa till dem med tassen. Så de får skåda sin fruktan i vitögat...

Vän i nöden är nästan varje katt. Så när du är i nöd - besök gärna närmsta katthem. Där kan en vän ha väntat på dig. En längre tid. Tar någon hem en katt dröjer det inte länge. Innan katten har gjort ditt hem till sitt. Snart nog är det katten som säger sitt välkommen, välkommen. När någon tar sig över tröskeln. So, why not? Som min engelska kusin säger.

Gammalt ordspråk: Den som tar sig an en katt blir snart en gäst i sitt eget hem.

Uppståndelse och ståhej i spalterna

Man kunde tro att någon skulle fylla 100. Telefonen har ringt. I ett kör. Uppståndelse. Av nästan religiösa proportioner. Jag, Sixten, the cat, vek ut mig på Nerikes Allehandas förstasida. Kraftfullt och självklart tog jag plats där. Kolla själva. En smidig katt i all sin glans! Inne i tidningen återfann jag några av mina tänkespråk. Tänk så det kan bli. Tack vara ett porr-filter. Min profil hamnade även i Aftonbladet! Hade jag haft ett CV skulle jag nog där noterat denna formidabla bekräftelse. På att jag finns till. Just idag. I alla fall. När det här blåser över kanske jag ska kolla om inte kyrkan kan filtrera mig. Spärra mig. Med hinder så väldiga! Då kanske det omöjliga skulle ske. En gång till...

Notiser sägs ha nått varenda tidning. Som om jag vore en verklig nyhet. Här har jag gått och dragit i flera år. Utan att nästan någon vetat om mig. Nu är jag närapå känd. Bekant i alla fall. En dag. Då det händer. Själv tar jag det med knusende ro. Men det är klart att när till och med text-tv berättar att jag censurerats bort, då får man be människan ta kort av televisionen. Det kan jag visa för besökande djur. Som en utgångspunkt för intressanta samtal. Varför kommer vi fyrbenta varelser alltid i tidningen i dagarna mellan de stora helgerna? Beror det på nyhetstorka eller gillar de faktiskt oss? Katter! Och en och annan hund. Eller noshörning? När de går säger jag enkelt, vi ses i spalterna... I förbigående. Och anspråkslöst.

Humorblogg säger människan att de kallar min, Sixten, the cats sida. De har nog stavat fel. Glatt humör har jag. Men på ett sätt är det bra. De verkar som om de tillmäter mig som katt sinne för humor. Ett framsteg. De kanske inser att vi har existentiella behov också. Inte bara fysiska (aj, nu kom jag nära filtret igen). Snart kanske jag får en kattlucka till himlen också? 

Jag skrattar ofta åt tokerier som människor hittar på. Men egna små misstag? Nej, sådana gör jag inte. Skulle något likna snubblingar, felsteg eller egendomliga beteenden? Då handlar det faktiskt enbart om otur eller om slumpen. Yepp! Nu är jag trött på allt ståhej. Nästan som om nyårsafton fanns kvar. Behöver vila en stund. Ta igen mig. Men visst. Har ni lust? Ring mej sen!

Halvgammalt ordspråk: En sländas vingslag i solsken säger mer än månget blogginlägg.

måndag 2 januari 2012

Pressen på besök

Idag kom pressen på besök. Får väl erkänna att jag inte kände mig alldeles bekväm. Tanken på svåra skjutjärnsfrågor fick mig att backa. Jag drevs nästan in i soffans hörn. Ändå var det mest mycket vänliga frågor. Belevat ställda. Jag lät i alla fall människan tala för mig. Man tappar liksom rösten när man filtrerats bort. Förresten var det därför massmedia dök upp. De hade fått höra talas om landstingets pornografiska bloggspärr. Ja, spärren var inte pornografisk. Den spärrar in, eller låser ut, sådana sidor. Min sida fick de för sig höll på med sådant där. Hmmm. Borde de inte tala med landstingsråden? Med någon chefsadministratör. Vad har landstinget emot katter? Stiliga sådana. Som en gång har bott i Askersund.

När fotografen började plåta, människan uttrycker sig så där med gammal slang, då kände jag mig mera hemma. Jag har aldrig riktigt kunnat stå emot genuint intresse. Den som kryper ner på golvet för att betrakta mig har min fulla beundran. Då kråmar jag mig. Men sparsamt. Inget överdåd. En liten vridning. En böjd svanstipp. Smakfullt och stilenligt ska det vara. Det håller jag, Sixten, the cat, på.

Efter en stund fick det vara bra. Så jag reste bara på mig. Och gick. Intervjun var slut. Men jag lät mig övertalas att posera (ajajaj, ett så laddat uttryck borde jag kanske undvika). För några mera actionliknande bilder. Sixten jagar snöre. Sixten hoppar efter godis. Av godkänd dietsort förstås. Sixten rullar runt. Sixten stirrar in i kameran. Sixten drar sig tillbaka. Från uppmärksamheten. Från medias sökarljus.



söndag 1 januari 2012

Fylld av förväntan

Nyårshälsningarna har strömmat in. Som uppskattande katt gör jag på mattan framför datorn (inte musmattan) en av mina stiligare kullerbyttor. Jag bugar över mitt vänstar framben och fullföljer denna rörelse tills den kullriga byttan fullbordats. Ordet handlar visst om att gå över styr och att snubbla och stappla, säger människan som slagit upp ordet i Svensk etymylogisk ordbok. Inte bryr jag mig om att han ibland är fånig som kollar och påpekar sådant. Att kontrollerat dratta på ändan, säger han retsamt. Trots att han uppskattar mina gymnastikuppvisningar. I mitt fall handlar det om en särskilt välavägd och övervägd rörelse. Stilig. Graciös! Som uttrycker glädje. Och uppskattning.

Det nya året har börjat. Vad kan det föra med sig? Jag är fylld av förväntan. Välfylld matskål? Självklart!Kammad päls. Absolut! Festliga möten. Jajamän! Upphävd censur? Morrningar och väsningar! Muntra tillrop från katter i när och fjärran? Hurra!

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...