Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2012

Bilxtsnabbt gjorde jag ingenting!

I flera dagar har människorna laddat för fest. De har åkt till stora köpcentra. Människan säger att det heter så om det är flera. Stora affärer. På gång. Samtidigt. För att kolla om han verkligen minns rätt så mumlar han, ett membrum flera membra.  Så gjorde alltid adjunkt Edle, min fysiklärare, säger människan. Upprepade singularis och pluralisändelserna, ja ental och flertal. Liksom. Ungefär så här: ett medium, flera media. Alltså ett centrum, flera centra. Men hur blir det med ett rum, flera... ra? Äsch, säger vi unisont.

Men det blir smått hysteriskt med allt plockande. Människorna ropar till varandra. Vem har ställt tofflorna här?Någon måste det vara! Då är brukar man väsa det vackra namnet: Sixten.
Varför ligger tidningarna slängda på golvet i TV-rummet? Sixten! 
Vem har låtit bli att plocka in disken i diskmaskinen? Sixten! 
Ständigt någon, ständigt denne Sixten.

Men mig knäcker man inte så enkelt. Jag brukar bara titta forskande på människorna så viker de efter en stund undan. …

Ingenting

Idag tänker jag inte påstå något. Inte diskutera. Inte konversera och småprata. Idag ska jag, Sixten, the cat, inte ens skriva på min blogg. Denna dag blir det absolut ingenting. Egentligen. Jag tänker vila bort den gråa dagen. Sagt och gjort!

Spöken från det förgånga

Allt kommer tillbaka, suckar min människa. Tyngd av minnen verkar han vara. Där skiljer vi oss verkligen åt. Det som varit lägger jag i en liten ask. En minnesbank med små fack. Som noga försluts. Och aldrig besöks igen. Såvida inte verkliga fara hotar och just detta minne kan komma till användning. Jag är extremt närvarande i nuet. Människan nöjer sig med att vara extrem. I sin förmåga att leva i det förflutna. Det förgångnas spöken jagar mig, sa han. Allt dumt jag gjort hinner upp mig. De ställer sig i vägen när jag vill fram, hävdar människan. Spärras din väg utav det som förgånget är, gnolar han på en gammal väckelselåt. Lite humor finns alltså kvar. Från förr. Som kan få spökena att skingras. Du Sixten, säger han sedan med bekännare-rösten. Jag undrar förstås vad som ska komma. Men som trofast och trogen vän ligger jag kvar på hans fötter. Varför gör man så mycket dumt? När jag var tonåring var jag en omogen och snacksalig typ. Jag minns hur jag häcklade vår pastor. I församlingen …

I vardagsrummet står en fridlyst gran

Elementen i bostaden fungerar. Äntligen. Jag får åter varma marmorhällar att vila på. Vi har nämligen fönsterbrädor av sten. Hur nu ord kan bli så missvisande. 


Så blir det äntligen gott och varmt i stugan, säger människan. Det ska råda en jämn och lagom temperatur inomhus, understryker medmänniskan bistert. Misslyckas hyresvärden med sådant ska man ha avdrag. På hyran. Det är därför olika besvärande brister kallas för olägenheter, lägger min människa till. Jag skakar då på mitt huvud så öronen smäller. Sedan utbrister jag, vilken tur att det är varmt inne, nu när det blir jul. Jag klarar mig nog efter som jag inte hänger av mig pälsen. Som tur är. Men ni era stackare som tvingas bylsa på er dubbla lager tröjor! I år, Sixten, säger min människa, får du inte jaga granens prydnader! Det blir inget tuggande på glitter i år. Och hör sen! Det är farligt. Där inne i magens mörker gör julgransdekorationerna absolut ingen nytta heller. Vi har skaffat glittret för att det ska se ut som det finns…

Virrig människa kommer snart tillbaka

Vilken dag. Så rörig. Människan for runt som en yr höna. Eller tupp. Det går väl an när det är verkliga fåglar. Men när gigantiska människor rusar runt. Till synes planlöst. Förvirrat. Och knycker på huvudet. För minsta ljud man ger ifrån sig. Då är det ett tillstånd jag brukar kalla lokalkaos. Jag vet nämligen att det åtminstone finns något rum och en del platser där jag får vara ifred. Kan åtnjuta lugn och ro. Trots virrandet och rusandet. Det skulle ju bli jubileum. Människans kyrka skulle fylla år. Ja, den är inte hans egen. Den är ju församlingens. Men i alla fall. Han är där så mycket att en radioreporter frågade om han hade en tältsäng i sakristian. Det hörde jag själv. På lokalradion. Bra program! Människan hittade inte sitt tal. Inte nycklarna. Och var han lagt vinsterna till lotteriet kommer jag ihåg. Men inte han. De ligger under bordet i TV-rummet. Där satt han och tog bort prislappar och annat slikt. Små papperstussar som jag spelar boll med. Som katternas Zlatan, eller Mes…

Visst, det blir säkert bra

Du, sa jag till människan. Låt oss vända på det hela. Det blir nog bättre. Att jag skulle säga att jag är en skatt. Om mig själv. NJÄ, det känns inte helt rätt. Inte riktigt bra. Som du säkert förstår. Så här borde det vara. Du ropar min skatt! Till mig. Jag ges möjlighet att svara, du menar väl min katt. Så får du snacka lite med tungan och säga, vilket som!

Vad tror du om det. Blir inte det bra.
Må hända, sa människan som var djupt försjunken i en artikel. Eftersom dessutom både radion och TV:n stod på insåg jag att han var lite okoncentrerad.
Så vill jag ha ett kilo färska räkor. Du skalar väl dem åt mig? Och en ny klätterställning. En egen fåtölj. Som jag får kloa på hur mycker och ofta jag vill. Vad säger du om det?! Jag tystnade och tittade ihärdigt på honom. Liksom för att väcka honom ur transen.
Visst, visst, sa människan och vände blad. Det blir säkert bra...

Ni gillar ju kaffe, som tur är

Otur kan alla ha. Somliga mer än andra. Oflyt. Jag, Sixten, the cat, har sällan otur. Tvärt om. Jag förföljs av välgång och lycka. Eller vanligt medflyt. Det går helt enkelt riktigt bra för mig. Vad innebär det då, undrar människan. Hur är det när det går bra för en katt? Feta möss att fånga. Jaktlycka? God sömn? Lugn och ro? Bra fråga, som föredragshållarna säger för att få lite extra betänketid. Viktigt att fundera över. Intressant! Verkligt bra fråga, sa jag lite grinigt. Tänker du svara på den, undrade människan. Eller? Snart, sa jag, och vände mig mot honom och log så där som bara katter kan. Med morrhåren och mungiporna. Jag ska svara om du börjar. Vad innebär det att det går bra för dig? Hur är det då? Till exempel. Människan såg fundersam ut. Den här vändningen hade han inte tänkt att samtalet skulle ta. Bra och bra. Det är inte så lätt att säga. När det blir som man har tänkt. Eller hoppats. Det är bra. Då har man flyt. Medgång. Så en motgång är inget bra? Den är bara dålig? Bruka…

I sitt anletes svett

Se på fåglarna. Så säger människan ibland. Ett uttryck för överraskning. Ett förstärkande påstående. Nästan som en svordom. Ibland kommer han på vad han har sagt. Då ser han lite skuldmedveten ut. Och avslutar med, så lyder den heliga skrift. Så ser han på mig och säger, du är som fåglarna Sixten. Vilket ju är en förolämpning. Att jag skulle vara som dem jag jagar? De sår inte, skördar inte och samlar in i lador… Det gör ju inte du heller, kära Sixten. Men jag, jag sliter i mitt anletes svett. Sa han och suckade. Vilken klagovisa. Sådant måste ju bara motsägas. Så jag protesterade ljudligt. När såg jag dig svettig av arbete sist? Aldrig någonsin. Mest pustas och stönas det när du bär upp något på vinden eller ner i källaren. Men svettig? Det vete fåglarna, sa jag med en övertydlig anspelning på hans kraftuttryck från Bibeln. Dessutom har du fel. Ha! Mitt arbete är att hålla lägenheten under uppsikt. Veta vilka som stoppar saker i brevlådan. Ringer på. Eller går förbi. Att jaga smått och …

Lite snopen blev taxen

På eftermiddagen ringde det på dörren. Där utanför stod en tax. Tusse heter han. Denna strävhåriga hund brukar komma på besök nu och då. Alltså ibland. När han ändå har några vilodagar hos grannen ovan. Man kan höra hans klor som skrapar mot parketten. Rytmiskt och oftast glatt. Liksom när svansen glädjefyllt vispar mot möbler och dörrar. Då knackar det här nere.

Tusse lever nära marken. Så han nådde inte ringklockan. Men det gjorde hans lånehusse. Som hade ärende till min människa. Tusse höll sig på respektfullt avstånd. Han är belevad. Nu för tiden. Och jagar inga katter. Han vet att vi kan sätta oss i respekt. Om det skulle behövas. Så han inväntade tåligt en invitation.

Själv satt jag precis innanför dörren. Skådade ganska likgiltigt ut i trapphuset. Lugn och sval. Trygg och morsk. Så det så! Tusse ska inte tro att han har större värde än jag. Vi är likvärdiga, med stor värdighet uppför jag mig. Åtminstone just idag. Tusse har svårare att hålla masken. Snart drar han i kopplet. G…

Kall nos, varm hand

Dagarna blir kortare och kortare. Inte gör det mig något. Jag har det bra. Även om jag tycker att det är FÖR kallt på balkongen. Benen blir stelfrusna. Och nosen likaså. Som tur är finns det värme att få. Inomhus. Av min människa.

På gång!

När jag vaknade och hoppade ur sängen kändes det annolrunda. Idag var jag på. Glad och munter. För att dagen börjat. Så bra. Jag promenerade runt i lägenheten en stund. Sedan tänkte jag att nu får det vara nog. På sjusoveriet. Fast klockan bara var sex. In i sängkammaren. Upp på sängens kortända. Där klippte jag till människan. Hans stora fot. Hårt. Slöfocken. Måste väl vakna. Och stiga upp.

Hörru, sa jag. Upp och hoppa.
Lägg av! Ovänligt och bryskt blev människans svar. Försvinn. Väckarklockan har inte ringt. Än. Det är en halvtimme kvar.
Kom loss, sa jag och drämde till hans fot en gång till. Men inte hjälpte det. Jag fick roa mig själv en stund.

Skuttade ut i hallen för att möta den nya dagen. Daskade till en av morgontidningarna. Som ännu satt kvar i brevinkastet. Ut i köket. Hur var det nu man gjorde med kaffet. Men längre hann jag inte innan människan, mosig och dan, lufsade in i köket.

Vad gör du på diskbänken, frågade han förvånat.
Kokar kaffe, sa jag och gnuggade mig mot kaffeko…

Jag är inställd idag

Med den väldiga snö som fallit blir det rörigt. Runt hela huset. Det plogas. Sopas. Skyfflas. Det surrar och låter. Trots det har många svårt att ta sig fram. Över vallar. Uppför små backar. Det halkas och fars.

Jag gör som tågen en sådan dag. jag ställer in mig. Ja, jag är helt inställd på att bara ta det lugnt. Och vila. Så det så. Min människa suckar avundsjukt. När han ser mig gona mig på filten i soffhörnet. Du har det bra du, Sixten, säger han avundsjukt. Just det, svarar jag. Du kanske skulle ställa in dig själv idag, frågar jag honom. Han svarar, jag har god lust, men... Sedan tar han raskt på sig ytterkläderna. Han pälsar på sig med mössa och vantar och tjocka kängor Vi ses, ropar han innan han med en smäll slår igen ytterdörren. Jag tänker på den stackaren. Ut i storm och oväder, i världens snöiga villervalla. Här är det i alla fall lugn och ro! Nu när han har gått.

Min fanclub blir till

Sixten! Ska du verkligen hålla på med den där bloggen? Snart finns det inga kvar som vill eller orkar läsa. Sa människan till mig. Han tyckte nog lite synd om mig. Som ägnar så mycken tid åt att drömma fram små texter om mitt liv.

Pytt, sa jag. Inte ska jag sluta. Inte nu. Någon har väl trots allt fått en eller annan ny tanke. Tack vare mina öden och äventyr. Katthemmets varma famn gav mig en ny chans. Att hitta dig, sa jag. Och spann och kurrade för glatta livet. Av insikt. Och glädje. Över att ha ett hem. Mitt i den kalla vinter. I midnatts mörka tid.

Men Sixten, sa den envisa människan. Vad tjänar det till?

Om inget annat så har jag roligt alldeles själv, svarade jag sturskt. Och vet du, fortsatte jag, endera dan blir det en fanclub av läsekretsen. Man kommer att värva nya läsare. Och sprida mitt namn över världen. Sedan log jag. Trodde du på det? Äsch! Jag älskar att munhuggas med dig. Jag gillar ord. Särskilt de ord som jag själv knattrar ner. Nog måtte det väl duga och mer därtill?…

Katt med gubbe

Du är min gubbe, sa jag till människan.
Vad säger du, sa han. Är jag en gubbe? Det kan du väl ändå inte mena.
Jo, du är min lille gubbe. Nils heter du inte. Vilket väl är bra. Eftersom du heter Lars. Då vore det bara egendomligt att kalla dig för Nils. Eller hur!

Nils är en trevlig gubbe. Så här i jultider. Eller advent. Han har ju publicerat en bok. Om katter. Närmare bestämt om en katt. Som flyttade in hos den där Nils.Uddenberg. Sådant gillar jag.  Den vill jag ha i julklapp. Så får du läsa högt för mig. Tills jag somnar. Men vill du får du gärna läsa högt ur min blogg. Den går också an. fast den inte är tryckt på apper. Ännu. Katt med gubbe vore inte fel att kalla den. Rätt ordningsföljd. Är viktigt. Korrekt ska det vara! Sa jag och hoppade upp på byrån. Där la jag mig tillrätta och visade med all önskvärd tydlighet att vi hade talat klart. För stunden.

Dribbla, trassla och klättra - det är advent

Det blir alltid lite rörigt. När människorna ska ta fram alla adventsstakar. De elektriska. Som ska placeras i utvalda fönster. Därtill ska de hänga upp saker. På balkongen. Där ska viras granris och gnistrande elslingor ska monteras. Sedan var det där med stjärnan...  Igår var en sådan dag. Då bars en stege runt mellan rummen. Och stora stjärnor monterades under pust och stön. De skulle knytas ihop för att se ut som en stjärna. Men gång på gång föll de ihop som dragspel som hållit ut tonen alldeles för länge. Till sist klättrades det, spikades och bands. Jag for runt som en dammtuss. Mina sju kilo till trots. Men mest satt jag bara och iakttog denna märkliga ritual. Med så många egendomliga moment. Stegen flyttades. Stjärnan hämtades. Den monterades samman. Föll ihop. Detta upprepades flera gånger. Till sist klättrades på stegen. En person räckte upp stjärnan. Högt däruppe band den andra fast stjärnans sladd på gardinstången. Eller på en spik som slogs i med mycken möda. Och stort besv…

Kvalitetstid är när det går för fort

Människorna pratar hela tiden med mig. Därför har jag utvecklat min förmåga att tala med dem. Mitt språk är inte fullt ut begripligt. För dem. Men jag kan få dem att förstå enklare budskap. Ge mig mat. Öppna balkongdörren. Lek med mig. Jag vill sitta i ditt knä. Och liknande otvetydiga önskningar. Men vissa dagar fungerar våra språk som nycklar i lås. Då öppnas dörren och vi förs in i rummet gemensam förståelse. Det är där och då jag diskuterar och samtalar med min människa. Tar upp liv och död, sorg och glädje. Livets mening och vardagens små förtretligheter. Sådant som ger vardagen glans, men vanor och rutiner hör också till det vi behöver diskutera. För att vi ska fungera bra tillsammans. Människan gissar ofta vad jag tänker. Ibland blir det fel. Han kan till exempel öppna balkongdörren när jag vill ha en stund för mig själv i en kartong. Vänligt nog placerar människan nu och då ut kartonger i lägenheten. Så gästerna som dyker upp frågar om människorna håller på och flyttar. Nej, de…

Time out och sedan får vi se

Time out. Kan man ta. Det har jag gjort. Men inte på grund av att jag varit ute på nätterna och skrämt slag på folk. Beväpnad. Med järnskrot. Nej jag har tagit time out därför att det kändes bra. Man kan säga att det var läge för att låta tangentbordet vila. Och en hel del annat man håller på med.

Människan har försökt få mig till allt möjligt. Kan du inte hoppa upp i mitt knä, har han vädjat. Time out, har jag svarat. Kortfattat. Instruktivt.

Du Sixten, kom upp ska du få se. Här i fönstret. På sopbilarna. Utanför. Jag har bara sagt, Time out!Men Sixten kom igen! Jag kastar din tygmus så kan du få leka lite. Time out. Till sist behövde jag inte ens säga time out. Jag nöjde mig med TO. Ungefär som när man säger OK. Vill du ha en ny kartong? TO.

Vad håller du egentligen på med, frågade människan till slut. Har du tappat lusten för allt? Är du höstdeprimerad? Ledsen? Sjuk? Har du influensa? Behöver vi ta dig till smådjurskliniken? Då insåg jag att vi nog fick ha ett litet samtal med vara…

En gammal säck, var hittar man den?

Människan gnolar. Ibland tidigt på dagen. Om det händer före frukost blir jag orolig. Räkna de lyckliga stunderna blooottt, sjunger han. Tills jag inser att han verkar ha räknat dem och verkar missnöjd. För mycket är på tok, muttrar han när jag frågar vad som står på.

Du är bara gammal och missnöjd, säger jag uppmuntrande till honom. Klappa mig en stund så blir det bättre. Fanns det inte en sång om att man skulle lägga sina sorger och bekymmer i en gammal säck? Försök med det!

Var ska jag hitta en gammal säck. Vi har inte ens några nya. Säckar är ute. Borta. Används inte mer. Inte ens en säck potatis ligger i säck. Utan i påse. Allt förändras. Inte ens jag är densamme. Utan någon annan. Så går det, suckade människan visset.

Vad gör väl det? Ta en kartong istället. Det gör jag. Efter en stund i en kartong kan jag glad och fräsch studsa runt här hemma. Häng med, ropade jag och rusade genom vardagsrummet in i sovrummet. Och tro det eller ej, efter mig kom en människa lufsande med riktigt mu…

Att sova på morgonen

Morgonsömnen blir allt mera betydelsefull. För mig. Jag, Sixten, the cat, går inte upp förrän väckarklockan har ringt. Såvida jag inte är vrålhungrig. Och då är det inte jag som för oljud. Vrålar gör magen. Som vill ha påfyllning. Mera mat. På stora fat.

Gammalt ordspråk: En extra blund i morgonstund är guld!

Några kattfötter

Katter kan skriva. I alla fall en och annan. Men det är en sak att trampa fram på tangentbordet. En annan att fatta pennan. Därför gjorde jag nyss ett försök. Att hålla i en penna. Hmmm.

Det gick inte så bra. Mina klor fungerar inte fullt ut som fingrar. Pennan gled ur mitt grepp. Som en blöt tvål. Varje gång jag fick fatt på den for den iväg. Som skjuten ur kanon. Hal och flyktvillig.

En vild jakt började. Jag fick snurr på den på golvet. Den kunde nästan ha suttit på en helikopter. Så den for iväg. Igen. Under en dörr. Hur jag än fixade och trixade, fick jag inte fatt på den. Och när jag smög runt dörren till andra sidan ålade den sig ut på andra sidan. Det är sådant som kallas en katt- och råtta lek 

När jag föreställde mig pennan som en mus gick det bättre. Jag hoppade på den och höll äntligen fast den. Men hatten, en sådan som pennor har, fick jag inte av. Hur jag än bet och klöste. Så detta att skriva med penna lägger jag på hyllan. Och bevisar därmed att jag är med min tid. So…

Tröghetslagen

Människan tycker ofta att jag är trög. Vilar för mycket. Kommer inte varje gång han ropar. Tar saker med knusende ro, som danskarna påstås säga. Men denna morgon blev en särskild prövning. För mig.

Klockan ringde. Ingen reaktion. Människan sov och fortsatte sitt snusande. Inte med snus, förstås, utan genom att dra in luft genom näsborrarna. Så det där speciella ljudet uppkom. Snusandeljudet. Jag jamade högt, för att han skulle vakna. Ingen reaktion.

När medmänniskans klockradio drog igång lommade min människa upp. Och drack vatten. Innan han stupade i säng igen. Snart sov han djupt. Som om han inte hade ett endaste bekymmer i världen. Trots att jag vet annorlunda. Han kan vakna mitt i natten och utstöta konstiga mardrömsord: struktur, utredning, fullmäktige och annat obegripligt.

Hur skulle det gå med min frukost om detta fortsatte? Sova, sova, sova i säng, säng, säng. Ett svanhopp upp på människans mage blev lösningen. Slöfock, ropade jag, upp med dig. Långsamt vältrade han sig ur sä…

Misslyckad taktik

Efter min framgångsrika räd mot leverpastejen hägrar fler erövringar. På frukostbordet. Visserligen blir jag nedlyft ibland. Men trägen vinner. Det innebär att om jag är tillräckligt envis så får jag min vilja fram. Tillräckligt ofta. Nyss gjorde jag nya försök. Idag fanns det skinka på bordet. Dess doft lockar mig. Omåttligt. Mina näsborrar fladdrar nästan. Min taktik gick ut på att först lägga mig över Svenska dagbladet. Sedan en förflyttning till den andra människans tidning, Nerikes Allehanda. Så tillbaka till svenskan. Men då satte min människa stopp med sin handflat. Utsträckt som för att stoppa trafik. Min taktiska plan hade misslyckats. Då stannade jag till. La mig ner. Och lutade huvudet mot den hand som ville stoppa mig. Människan smälte. Som en glass i gassande sol. Men Sixten, sa han, jag ville stoppa dig. Inte erbjuda min hand som kudde. Når jag inte skinkan, svarade jag, så nöjer jag mig med det jag kan få. En hand att vila sig mot. Det är inte dumt det heller…

Leverpastej, jo jag tackar!

Två gånger nedlyft från köksbordet. Denna morgon. Doften av nyskuren leverpastej var övermäktig. Satte mig som människor pläga göra. På en stol. Väntade. Och väntade. Avvaktade och väntade. Tills muggen med mjölk sattes in i microvågsungnen. För att göra kaffet drickbart. Säger människan. Då spetsade jag sekundsnabbt en leverpastejskiva. Tog min trofé till golvet. Festade. Leverpastej, jo jag tackar!

Sådan är jag. Tålmodig. Och med förmåga att överlista den smartaste av de smarta. Som han kallar sig själv. Solskensdagarna.

På väg till köket

Vissa dagar säger jag ingenting. Inte med rösten. Men jag talar desto mer. Mitt kroppsspråk kan fylla volymer. Dessvärre är min människa ganska illitterat. Vad gäller katters kroppsspråk. Ändå läser han mig bättre än de flesta någonsin gör sina djuriska vänner, dvs katter. Om man får tro honom själv.

Å ja, så pjåkig är han inte. Att utläsa vad jag har på hjärtat. Vi kommunicerar riktigt bra. Han vet när jag vill ha mat. Särskilt morgonstund har mål i mun! Det förstår han. Och fyller skålar till brädden. Spiller gör han också. Vattenskålen är alltid överfylld...

Men svårt har han att förstå när jag vill dra mig tillbaka. Vara ifred. För mig själv. Att umgås har sin tid och att vara för sig själv har sin. Men jag har lika svårt att förstå honom. Så kommer jag gärna älgande. För att vara med när något händer i köket. Knappt har människan gått dit så vänder han och går sin väg. Skulle han bara dricka vatten? Hämta en tidning? Slänga något i komposten? Där sitter jag. Kvar. Något snopen.

D…

Hrmppff, sa människan

Varför går du så, utropar människan. Han låter intresserad. Och undrande. Du slår ju i dörrposter, stolsben och fåtöljer! Hela tiden!

Om blickar kunde genomborra skulle människa ha två små hål. Så intensivt ser jag på honom. Ibland. Varför frågar du, svarar jag utmanande.

Du är ju som en björn som måste klia sig mot en trädstam. Eller en elefant som skrubbar sig mot en klippa. Éller en ko som skrubbar sig mot en stolpe. Kliar det?

Icke, sa Nicke, blir mitt snabba svar. Ser jag ut som någon som står och kliar sig med tom blick? Jag nuddar knappt vid det ena eller andra. Stryker mig lagom, dels för att jag kan och dels för att orientera mig. Och mest för att det är ganska skönt med lite kontakt. Varför tror du att jag gnider mig mot dina fötter? Eller vaderna? Min fråga till dig blir ju den motsatta: varför rör du nästan aldrig vid dörrposterna eller stolsbenen? Vill du vara ifred? Slippa kontakt?

Hrmppff, säger människan. Så låter det i alla fall. Som en ursäktande harkling, en snopen ha…

Fläkten som morrade

Vi har det kallt. I helgen fick vi använda elektriska fläktar för att få upp värmen i lägenheten. Dessförinnan hade en värmetekniker kollat vartenda element i lägenheten. Plockat bort och satt dit termostaterna. Jag, Sixten, the cat, följde med honom från rum till rum. Man vill ju gärna se själv. Vad som händer.

Vi gick nog tree varav runt lägenheten innan han konstaterade att detta var det svåraste han variot med om. Eftersom värmen inte riktigt ville. Trots att hela systemet gjorts om och nya tillflödeskontroller och reglage monterats överallt i källaren.

Min människa pälsar på sig. Drar på sig den nya islandströjan. Morgonrocken. Långkalsonger. Ja, nu har man sett det mesta! För mig är det värre. Är ju redan iklädd päls. Tjock och tät. Är den. Blir det för kallt kryper jag in i ett skåp. Eller under en filt. Ofta försöker jag röra mig. Till exempel genom att hålla koll på vad man gör. Med våra element.

Men fläjktarna har jag respekt för. De morrar hela tiden. Man kan bli osäker för…

Söndagsfrid

Söndagsfrid råder. Eller borde göra det. Men det dröjer. Innan det blir lugnt här. Först rusar människan runt. Han letar efter psalmboka sin. Sedan vet han inte var skorna står. Han måste ha dålig syn. Jag ligger ju på dem. I hallen. Håller dem varma.

Strax far han runt och söker efter plånboken. Kollekten ska ju med. Men den håller inte jag reda på. Pengar är jag fullständigt och totalt ointresserad av. Han borde ha en checklista. Ungefär en sådan som piloter har. Vingklaffar utfällda. Hydraliken kollad. Predikan skriven. Utprintad på papper. Lagd i hallen. Mässboken nedstoppad i portföljen. Eller tygkassen. Kryssa för vilket som gäller denna morgon. Annars tar han fel. Nycklar. Telefon. Psalmbok. Prästkrage...

När han gett sig iväg. Blir det lugnt. Ett par timmar. Söndagsfrid råder...

Hoppet

Människan älskar att slänga saker. Inte i soporna. Han är en usel sorterare. Vet aldrig var någonting hör hemma. Disträ mediterar han länge över en tom mjölkförpackning. Innan den hamnar i komposten. En stund. Tills han ångrar sig.

Människan älskar att slänga saker till mig. Som får mig att hoppa högt. Vad hoppas du på, frågar jag honom när jag kommit till ro med en prickig tygmus mellan framtassarna.

Att det snart ska bli vår, säger han längtansfullt. Hoppet är det som får tiden att gå även när allt verkar motigt och svårt, fortsätter han. Särskilt när tillvaron är fylld av elände och mörker då får hoppet oss att orka vidare, att överleva. Det vet jag av egen erfarenhet. Än mer genom alla de som levt under umbäranden och förtryck ute i världen. Varje kontakt, varje ord, varje text som ingjutit hopp har gjort även det omöjliga möjligt en liten stund till. Efter som man hoppats och haft på känn att det onda skulle ta slut!

Vi katter hoppas också, säger jag. Att slippa långa förmaningstal…

Vem har rätt?

Tänker du någonsin på vad som är rätt och riktigt, frågade människan mig. Vi människor sluter oss ju samman för att få det vi kallar vår rätt. Vi delar in oss i olika grupper och föreningar för att nå större rättvisa.

Jag, Sixten, the cat, såg på människan att det var något som på allvar bekymrade honom. Vi katter blidar inga föreningar, sa jag. Behövs det kan vi hålla ihop. Men även i grupp är vi mera intresserade av att varje katt får det den ska ha. Då spelar grupptillhörighet inte någon egentlig roll. Tycker du att man ska behandlas olika? Så att den som tillhör en betydande grupp ska ha mera fördelar, bättre behandling? 

Nja, sa människan och tystnade. Han tänkte länge. Så sa han, men det är så vi har organiserat oss. De som är flest har mest att säga till om. Det gör dem starka. 

Är det rätt? Sa jag och såg forskande på människan. Att den som ansluter sig till dem som är flest ska ha mera rätt än de som är få? Tänk om det är de få som faktiskt har rätt? Frågar du mig borde det var…

Ena lustiga djur

Människor är ena lustiga djur. De handlar fullständigt oförutsägbart. Trots att de har vanor som verkar djupa som hjulspår. Men utan förvarning spårar de ur. Gör på något annat sätt. Hur man ska kunna räkna ut vad de tänker göra härnäst är inte enkelt. Svårt är det. Nästan omöjligt. Ändå ägnar folket här en stor del av sin samtalstid åt mina göranden och låtanden. Vid köksbordet. Vid middagar. Under TV-tittandet. Man funderar alltså över vad jag har för mig. Och i vilken ordning. Hm! Tänk att de har mig i centrum. Så är det. Naturligt känns det. Så klokt det är. Men jag begriper mig inte på dem.
De har fått för sig att jag är ett fullfjädrat vanedjur. Ja, det heter så även om jag råkar ha tjock och blank päls. Vanedjur? Som en papegoja? Inget ont sagt om fåglar, men...

Jag som handlar genomtänkt och välövervägt. Sover och patrullerar. Gömmer mig i kartonger eller garderober. Vilar i solen. Suckar. Stryker mig kärvänligt mot människor i min omgivning. Får fnatt bara ibland. Följer mina …

Du var söt. Och gullig!

Nyss klev det in någon genom ytterdörren. En kort ringsignal och så öppnade personen dörren. Utan väntetid. Direkt. En dörr som alltid brukar vara låst. Men av någon anledning inte var det. Nyss. Eftersom jag inte känt igen stegen i trapphuset hade jag inte heller brytt mig om att gå ut i hallen. För att ta emot gästen. Besökaren. Hallå, ropade personen. Eftersom ingen sågs till.Syntes. Det var upp till mig att vara värd. Så jag hoppade ner ur soffan i TV-rummet. Gick makligt för att möta hallå-roparen. Men, tänkte jag, det kanske vore oartigt att inget säga? Så jag ropade tillbaka. Hallå på dig själv! Nä men, sa personen med den där rösten man använder till små barn. Lille vän, fortsatte hon, pratar du med mig? Hon lät frågan bli hängande. Och jag gjorde lika dant. Den fick hänga i fred. Jag, Sixten, the cat, är möjligen liten till växten om man jämför mig med en fullvuxen människa. Men jag är näppeligen en instant friend. Åtminstone inte med människor som förminskar mig. Inte heller …

Inte kan man bli förvånad?

Förväntningarna på mig är skyhöga. Människorna tror att jag ska bete mig. Så som jag alltid tidigare gjort. De tycker om att ha kontroll. Att mäta mitt uppförande, jämföra det med hur det varit. Nästan som att sätta det på tabell.

Därför blev de synnerligen besvikna när jag inte ens visade mig i vardagsrummet. När där var fullt av gäster. Inga tjurrusningar bakom gästernas nackar. Uppe på soffornas ryggstöd. Inga burdusa kurragömmalekar bakom deras ryggar. Inga dykningar bakom kuddar och åter kuddar. I soffan är det som ett bollhav av kuddar. Något för en stor butikskedja att pröva. Kuddhav! Men de blev så besvikna. Mitt folk. Jag brydde mig inte. Gick inte dit. Nöjde mig med att lukta på en bukett av ringblommor i ett annat rum,. Och lade mig att vila.

Egendomligt, eller hur? Först blir de upprörda om jag far runt som en oljad blixt i vardagsrummet. När där finns gäster. Sedan blir de gnälliga och besvikna för att jag INTE far runt i vardagsrummet. Sixten, var är du, ropar de. Och vi…

Att hinna först

Mina mjuka tassar kan bli till hårda löparskor. De rör sig med svindlande hastighet. Jag njuter av farten. Över parketten flyger jag fram. På väg mot ytterdörren. Någon ringde på. Och skrämde nästan vettet ur mig. Jag ryckte till. Såg mig om. Men så tog instinkten över. Nyfikenheten. Jag skulle minsann se vem som kom på besök. Så nu störtar jag över mattor och golv. För att hinna först. Som vore det en tävling. Med stora priser. Sedan slår jag mig ner. På hallmattan. Den röda och blå. Viker in tassarna. Vilar i min självklarhet. Ser ut som om jag aldrig någonsin varit någon annan stans. Tänker stilla: Välkommen ska du vara! Även om jag betraktar dig på avstånd…

En fix idé fick människorna att stirra

Varhelst jag dyker upp ser man extra noga på mig. Något måste ha hänt. Jag känner mig iakttagen. Men jag vill inte heller fråga rakt ut, varför stirrar ni så på mig? Det är inte mitt sätt. Istället ser jag tillbaka. Väntar. Blinkar för att berätta att jag är OK. Förr eller senare försäger människorna sig. Bara jag har tålamod. Om det nu är så att de har fått någon fix idé. Att de har fått något på hjärnan. Skulle jag avvika det minsta från våra gemensamma vanor får jag den där blicken. De forskande och frågande ögonkasten. Som om jag vore någon annan. En obekant katt. En främling. Igår gnolade min människa faktiskt på den där gamla slagdängan. Främling, vad döljer du för mig… Sanningen är att jag inte har något att dölja. Och att jag inte beter mig annorlunda mot hur jag vanligtvis uppför mig. Jag är som jag är. Så enkelt är det. Men det är lätt att få konstiga tankar och idéer när man känner sig observerad. Till och med jag har börjat undra om det är något med mig. Men så är jag en kän…

Smyga eller dundra fram

När jag, Sixten, the cat kommer dundrande genom lägenhetens korridor är jag på gott humör, men hungrig. Skynda på. Det är bråttom. Om jag glider fram ur något angränsande rum – vet jag redan vem som finns där. Då är jag tillmötesgående. Gående till ett möte med en vän. Alla som jag känner kan jag urskilja på håll, över mycket stora avstånd. Känslostämning, doft och alla möjliga små ljud ger mig ledning. Särskilt stegens svikt och ljudet av en fot som sätts i marken i en bestämd vinkel läser jag som en öppen bok. Går jag självsäkert men sätter mig bestämt på avstånd – då vill jag veta mer innan jag hälsar. Integritet kallar människan det. Jag gullar sannerligen inte med vem som helst. Och även dem jag är kärvänlig mot kan få veta var gränsen för närhet går. Jag drar mina snabba klor som vore jag en västernhjälte. Smyger jag långsamt och nalkas sakta är det vaksamhetens metod. Fly eller fäkta? Vem vet? Inte ens jag förrän det bär av. Framåt. Eller bort. Stannar jag för att putsa mig och se …

Om meningen med livet

Hopplöst och meningslöst. Så kan det kännas. Min ständiga vandring mellan rum, mellan olika stationer, matskål och låda, balkong och favoritfilt. Finns det alls en mening med ett liv som mitt?
Människan talar med mig om saken. Ser förnumstig ut. Säger egendomligheter om ett högre syfte och om bestämmelse. Ja, detta att man är ämnad att bli något speciellt. Ofta något mer. Då suckar jag. Och vänder bort huvudet. Det där får han hålla på med. Bäst han vill.
Själv är jag nöjd att en stund om natten få ligga nära. Eller om aftonen få krypa upp i ett knä. Även på morgonen. Mår jag gott. I samspelet kring att matskålen ska fyllas. Då och då tittar jag till på människorna. Som för att bekräfta att det är du och jag. Vi.
Av detta mår jag så utomordentligt bra att jag börjar spinna. Av välbefinnande. Välbehag. Lycka rent av?! Av att vi har varandra! Även när det kärvar och är mulet. Det kan man kalla mening.

Ingen förstår mig!

Ibland frågar människan mig, förstår du inte? Nästan lite upprörd. Han har vant sig vid att jag begriper. Och fattar. Det mesta. Men det är en illusion! En oförmåga att förstå att jag är katt. Vissa dagar blir det extra svårt. Då är det som jag drog mig tillbaka in i pälsen. Gömde mig bakom den vackra kransen av morrhår och känselspröt. Då är det människans säger obegripligt. Allt jag försöker säga honom lika ofattbart svårt att tolka. Då ser vi på varandra genom ögon. Inte bara med. Då undrar jag hur det står till. Med vår förmåga att förstå, verkligen på djupet fatta, den andra varelsens inre personliga liv. Jag, Sixten, the cat, är naturligtvis en person. I meningen att jag är skild från andra och alla tankar, drömmar och känslor finns i mig. Som katt är jag speciell och skiljer mig från alla andra katter just genom min personlighets inre struktur. Människor kallar det visst läggning. Imorse klev jag ner från pallen vid köksbordet. Där brukar jag sitta och hålla människorna sällskap …

Sockerkaka och sparrissoppa

Läs för mig, sa jag till min människa. Läs för mig ur boken om katter. Det står så mycket lustigt i den. Tycker du, svarade människan. Att jag ska läsa. Och att det står roliga saker i min faktabok? Absolut, sa jag med samma bestämda tonfall som jag hört människan använda. Lika ofta som han säger absolut slänger han sig med uttryck som precis, jajamen, yepp! Och just det!
Efter att ha letat en stund i bokhyllorna hittade människan min favoritbok Jag har katt. Han slog upp den på måfå och läste: Det är de mest otroliga saker katten kan ge sig på att äta: stuvad spenat, sockerkaka, sparrissoppa, chokladpudding, flingor, syltade päron. Redan här skrattade jag så att jag vare sig kunde sitta eller stå. Det blev till att rulla sig på mattan. Flingor och syltade päron! Jo jag tackar. Finns det katter som stoppar i sig sådant?
Människan skakade misstroget på huvudet och fortsatte: Pröva dig fram men vänta dig inte att du vid varje tillfälle kan låta någon av dessa underliga kattläckerheter ers…

Tänker gör jag på mitt sätt...

Kattmynta, det är beruusaaande. Rullar mig på mattan i ren förtjusning.

Räkor ligger inte långt efter. Sådana skära små krokar kan man leva på. Eller av. Helst skalade.

Dietmat gör ingen glad. Jag jagar hellre små ärtor på köksgolvet. De trillar så skönt. När jag daskar till dem.

Kantareller kan man jonglera med. I alla fall kan jag göra det. Skickligt norpar jag en gul svamp. Sedan är jag igång. Över och under mattor. Hej, vad det går.

Kräftor tål jag inte. Never. De är helt enkelt för stora. Och hårda. Fyllda med kladdigt dillspad. Tacka vet jag räkor.

Surströmming ska vi inte tala om. Nej! Det ska vi inte! Till och med jag kan behöva hålla för näsan... nosen.

Doften av surströmming är för... odörig! Morrhåren krullar sig. Men så är jag en ganska sydlig katt.

Mitt gyllene ögonblick är nu

Koltrasten sjunger inte. Inte på vår gård. Inte så här års. Men när min människa kom hem och var lyrisk. Förstod jag att han hört koltrastens förtrollade drillar. Jag vet inte hur ofta han upprepar att särskilt på våren och försommaren var Visby fyllt av ljuva drillar. Tjatigt ofta. Upprepar han sig. Lika ofta som han går ut och in genom ytterdörren. Och den är som en svängdörr. Han jobbar ju endast en trappa ner! Staden blev om möjligt ännu skönare, brukar han suckande säga. Tacka vet jag koltrastens melodier! Hävdar han. Nostalgiskt. Mig fångar inte fågelsångens skönhet. Jag gnolar inte på några romantiserande sånger. Av Zacharias Topelius. Som Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har… Nej, jag är realist. Fåglarnas läten är främst signaler. Som får mig att lystet lystra. Att lokalisera dem. I bladverket. Bland grenar och skuggor. Ljudet får mig att stanna till i steget. Att fastna i rörelsen. Bli extremt närvarande. I nuet. Helt fokuserad. Absorberad av ögonblicket. En egenskap…

Lägg dig var du vill

Min människa är ett underligt djur. Kan jag gå och lägga mig precis var jag vill, frågar jag. Lägg dig var du vill, svarar han. Självklart. Här finns inga hinder. Men han är inte riktigt sannfärdig. Säger inte som det är. Att det finns ställen och ställen. Somliga tycks duga. Andra inte. För så fort jag lagt mig i handfatet. Ska han prompt dit för att tvätta händerna.

Lägger jag mig i "hans" fåtölj så vickar han på den tills jag trillar ur. Visst ber han vänligt först, flytta på dig sjusovare. Men den går fort över. Vänligheten. Sedan häller han liksom ur mig ur stolen. Vilket får mig att till synes oberört putsa pälsen. För att dölja hur förnärmad jag blir.

Lägger jag mig på vardagsrumsbordets duk som en halsduk runt finaste vasen blir han konfys. Ner med dig, ropar han. Och lägger jag mig på hans fötter klagar han snart, snälla Sixten, mina fötter domnar. Gå och lägg dig någon annan stans... Då frågar jag naturligtvis om jag kan lägga mig precis var som helst. Absolut, sä…

Liv och rörelse kallar jag fest

Så blev det kalas. Det ringde på dörren. Sjukbesök, sa mannen. Utanför dörren. In kom han och ville inte ha tårta. Äppeljuice då? Det gick bra. Ytterligare en besökare dristade sig hit till konvalecenthemmet. De språkades vid. Vänligt och intresserat. Människorna. Lite för stillsamt för min smak. Mera action. Fart och fläkt. Så jag gjorde min berömda soffryggsrusningsshow. Ömsom till förtjusning. Ömsom till förskräckelse.

Då var det livligare under dagen. Hantverkare som bytte ventiler på alla element. De satte dit röda reglage. Som brandvarnare. I denna nästan hundraåriga miljö. Där jag framlever mina dagar. Håhåjaja. Men ännu mera var på gång. Någon slipade fönsterkarmar och oljade. Då hade jag mycket att bestyra. Under dagen. Telefoner som ringde. Post som kom. Händelser att övervaka. Då var det liv och rörelse. Det kallar jag fest!

Är det for ever?

Borta. Igen. Inte jag, utan min människa. Vi hann knappt hem. Så började det. Små ruscher. Löpningar. Rivstarter. Här ska man inte tänka Olympiad. Människans beteende hade inte med träning att göra. För idrottsliga övningar. Hans språngmarscher. Gällde inte heller att komma fram till TV-apparaten för att hinna se OS-finaler. Människan blev sjuk. Sprang. Gång på gång. På toaletten? Det låter det! Till toaletten. Inte för att jag brukar skriva om sådant. Särskilt ofta. Man kunde ju fastna i något landstingsfilter. Men när febern blev högre. Blev människan sämre. Till sist fick han skjuts till akuten. Där man behöll honom. Fick jag reda på. Så småningom. Vi katter får inte alltid besked. Inte information. Om vad som pågår. Men vi finner oss. Vi har vant oss. Att vänta. Att leva i ovisshet. Första natten la jag mig över axeln på den andra människan, hon som också bor här. Hos mig. Svansen över ansiktet och benen över på överarm och skuldra. Närmare kan ingen vara. En orolig dag följde. Varfö…

Hemma igen

Hemma igen. Efter sommarlovet i Gothem på Gotland. Hemma igen efter bilresan till Visby. Väntan vid båten. Ombordkörning. Båtresa. Hemfärd i mörka natten. Min människa parkerade bilen utanför prästgården 01.35. Jag avskyr att vänta. På min tur. Att bli buren uppför trappor. Vissa resväskor. Tycks alltid gå före. I kön.

Nu går jag runt och bekantar mig. Med lägenheten. Och försöker minnas var maten serveras. På det här stället. Var lådan är belägen. Vilka favoritplatser jag har. Haft. Hej balkongen. Hej mina leksaker. Hej köksbordet. Hej överkastet. Som jag kryper under. När det passar. Hej klösbrädan. Så trasig du är. Hej filten i soffhörnet. Hej vardagsrumsstolen med mjuka dynan. Hej linneskåpet. Hej duschdraperiet. Som jag gömmer mig i. Hej på Er allihop. Så skönt att vara hemma. Igen!

Fjäril vingad

Fjärilar är läckra. Lockande. Där sitter en. Och klipper med vingarna. Sjäv fouserar jag. På den. Fjäril vingad. Iakttar dem. Med sinnena på högspänn. Snart hoppar jag. Snart. Hoppar jag på den. Tar den. Innan den lyfter. Om jag lyckas. De är så retsamma. Alla fjärilar. Fladdrande omkring. Hur som helst tycker jag. De far. Hit och dit. Till synes utan mål. Och mening? Nu hooooppppaaaar jag.

Ohoj! Äsch! Miss... Förargligt. Försmädligt. Tråkigt! Men i själva verket. Låtsades jag bara. Försökte inte på riktigt. Så jag slickar min päls. Sitter och tittar åt ett helt annat håll. Oskyldigt. Kunde jag vissla. Skulle jag. Så ingen ska märka. Vad som egentligen hände.

Tillhörigheterna är så få

Nu packar min människa sina tillhörigheter i väskor. Semestern börjar ta slut. Även för mig. Jag drar samman mina tillhörigheter. En borste, ett par tygmöss, en sele och lite annat. Till exempel en filt, några skålar och en transportbur.

Tur att ens liv inte mäts i tillhörigheter. Mina är så få. Inte kan jag sammanfattas och värderas utifrån det jag äger. Då vore mitt liv knappt ingening. Ändå vet jag hur mycket jag betyder. Som sällskap. Som katalysator. Det som spelar roll är att jag, Sixten, the cat, lockar fram värme och stor tillgivenhet. Ovärderligt. Minnesvärt. Kommer man nog att tänka. En dag när jag inte finns mer. Tror jag.

Engelsk översättning på andra sidan

Människan kom hem med en bild. För att visa mig. Ett foto. På en skylt. Han är skyltoman. Älskar skyltar. Gör han. Mediterar över dem. Tänker på dem. Lite smittad har jag blivit. Han frågade mig intresserat. Vad tänker du på när du ser den här bilden? Jag sa ingenting. Utan gjorde det han frågade. Tänkte. Efter. På vad jag tänker på. När jag betraktar bilden.

Ha, sa jag. Du förmodade att jag skulle svara vad jag trodde det stod på andra sidan? OK. Då gör jag det. Där står det med all säkerhet: Engelsk översättning på andra sidan. Det låter ödesmättat. På andra sidan. Burr. Men det kan man inte veta. Säkert.  

I själva verket tänker jag. Minst två saker. Hur ska man veta vad det står på skylten om man inte kan engelska eller tyska? Sedan tänker jag att om man förstår vad det står. Så får man aldrig reda på vad det står på andra sidan. Om man saknar stjärnmejsel.

Lekfulla strålar

Nu får det vara nog, sa jag. Med stillasittandet. Nu vill jag ut. Med bestämda steg gick jag till dörren och nickade mot selen som låg på den gamla amrikakofferten. Ut! Vill jag. Ut på grönbete. Lite gräs rensar magen. Det vet varje katt.

Så människan kom till undsättning. Nu ligger jag och mumsar på daggvåta grästuvor. Och gonar mig. I solen. Trots att väderleksrapporten talar om regn. Eller enstaka skurar. Har någon glömt. Att berätta det för solen. Som lyser. Med lekfulla strålar. Som dansar genom äppelträdens bladverk. Ovetande om regn och rusk. Varmt och gott har jag det. Även på sommarens uppvärmda solbelysta trappsteg. Inom räckhåll för det grönaste gräs. Som finns.

Där är han! Katten!

Försiktigt öppnades dörren. Hallå, kom det svagt. Är någon där? Hallå! Ingen syntes. Innanför dörren. Men genom dörrspringan kunde man snart se ett huvud. Med flätor. Och pigga ögon. Och snart dök ännu ett huvud upp. Under det andra. Två systrar, den ena lite större och längre än den andra, kikade in i det stora rummet. De spanade längs med golvet. Så vände de sig om. Talade med någon och frågade, var är han? Därefter klev de beslutsamma in i det okända rummet.

Då tittade jag fram från mitt gömställe. Min vilopunkt i tillvaron. Fåtöljen. Där, sa flickorna i korus. Förtjusta. Glada.  Där är han! Katten! Vad heter han? Sexton? Javisst ja, Sixten, var det visst. De hälsade på mig. genom att vända sig till mig. På några meters håll. Man vet ju aldrig så noga. Alla katter är ju inte som jag. Hej, Sixten! Genast snurrade de runt och sa till en av föräldrarna som just stigit in över tröskeln. Vad fin han är!

Tänk vad somliga barn är kloka. De ser direkt det som är viktigt, fint och betydelsefu…

Vakendåsning och fåtöljvila är mina bästa grenar

Jag har skaffat mig en fåtölj. Den har jag visserligen inte släpat hem själv. Men jag har inmutat den. Som vore den en guldgruva. För mig är den guld värd. Just i denna fåtölj. Sover jag som bäst. Även om min människa envisas med att slänga kläder i den. Över den. På den. Är den min. Jag bara trampar ner hans kläder och slår mig till ro.

Det finns dagar då jag stannar i fåtöljen. Nästan som en människa. Som ligger kvar i sängen. Sover, läser och äter. Jag reser mig ibland. Behövs det går jag till matskålen. Med tunga steg. Vad dunsar du för, ropar människan misstänksamt. Jag ska bara äta lite, muttrar jag tillbaka.

När jag på nytt. Lagt mig i fåtöljen. Frågar min människa utmanande, ska du verkligen ligga där hela dagen? Gör lite nytta, tillägger han. Som om jag var en mopp eller en sopborste. Bara för att jag någon gång blivit dammig. Under en soffa. Eller en byrå. Får han för sig att jag kan. Eller vill. Städa.

Jag är ett sällskapsdjur. A party animal. Som älskar stora sammanhang. …

En imponerande tjurrusning

Uppspelt blir jag ibland. Far som en furie. En kulblixt. Genom rummen. Eller som ett jehu. Full fart är det som gäller. Under en sådan rusning lyckas jag. Med stor precision klippa till en tygmus. Eller en noga sammanvikt papperstuss. Som lockar till lek. Och jakt.

Men jag blev övermodig. Det händer aldrig. Nästan. Bara en gång. Ibland. I sommarkapellet finns en köksingång. Med målade trappor, ballustrader och trappräcken. Varför man valde att använda blankfärg förstår jag inte. Eller varför man har rundat och slipat av alla kanter. Inte ens jag får ju riktigt bra grepp.

Mitt i min vildaste framfart. For jag upp på räcket. Gled. Halkade av. Och föll 3-4 meter. Ner i källartrappan. Som har trappsteg av cement. Illa. Men jag landade hyfsat. Och slog mig minimalt. Men jag blev tvungen att linka till min människa. Som fick undersöka min leder och ben. Han rekommenderade vila. Och till min egen förvåning godtog jag receptet.

Framåt aftonen kom en musikerfamilj på besök. Nog hade jag skådat…

Man kan tröttna på att sova.

Mitt i natten. Tröttnade jag. På att sova. På att ligga still. Så jag letade fram en röd tygmus. Slängde den så långt jag kunde. Och satt iväg efter den. Hoppade. Över stolar. Kröp. Under mattor. Rusade. Förbi spisen. Sladdade. Genom dörrar. Tills något föll omkull. Med dunder och brak. En urna i nysilver. Oj, vad en sådan kan rulla. Och hur den kan låta.

Då stannade jag upp. Och gick och la mig. Igen. Gäspade. Reste mig. Trampade ner överkastet. Snurrade ett varv. Därtill ett halvt. Nu återstod enbart att lägga sig tillrätta. Så jag lät svansen gå till vila utefter kroppen. Och somnade...

Seven Eleven, så klart

Jag, Sixten, the cat, tillbringar en del av min sommar i ett kapell. Låter fromt. Men kapellet är inte längre i bruk. För religiösa ändamål. Min människa kan dock inte låta bli. Att roa sig. På min bekostnad. Men se, säger han, är kapellmästaren här?! Det blir gärna lite tjatigt! Jag leder så vitt jag vet inga orkestrar. Inget musikkapell. Den andre kapellmästaren träffas numera till exempel i den lokala kyrkan. Om man förstår anspelningen. Vara hur det vill. Min människa skrattar i alla fall gott åt sitt eget skämt. Han tänker väl att det är jag som basar. Även här.

På andra våningen finns en liten lägenhet. Pastorsbostaden. Där bor det inga pastorer. Numera. Utan släkt. Som också är roliga. Lite lagda åt det skämtsamma hållet. När de är på det humöret. Men sommarförkylningar och magar i olag. Kan sätta stopp för lustifikationerna. En stund.

Häromdagen kom en av dem rusande nerför trappan. Er nästa katt, sa han triumferande till människorna, som om jag inte ens var där, nu vet jag va…

Det regnade ostbågar

Ostbågar! Jag säger bara ostbågar. Eller ostbollar. Det är min last och längtan. Men inte bjuds jag på sådana snacks framför allsångsprogram eller engelska TV-serier. Nä, nä. Där sitter min människa med stora släkten och knaprar. De tuggar och de smackar. Och jag sitter och ser på. Uppflugen på soffans ryggstöd. Därifrån har man överblick över bordet. Jag vet vad som döljer sig i skålar och på fat.

Mitt i en laddad scen. När alla satt med konstifika miner. Då slog jag till. Ett omärkligt och diskret hopp. Ner i soffan. Ut med tassen. Bonk! Ostbågeskålen for i en vid båge och landade på golvet. Det regnade gula och spröda godsaker. Nu gapade alla människor. Av förvåning. Man sa till min människa, varför välter du skålen? Skylla på mig, ropade han. Det var Sixten!


Skyll inte på katten, sa människans närstående. Det är inte snyggt. Vad har den stackaren med ditt slarv att göra? Min människa gav inte upp. Han bedyrade att jag var skyldig. Det är stensäkert, sa han. Jag lovar, det var Sixte…

Collegetröjan och festen

Min människa duschade. Tog på sig en nystruken vit skjorta. Och en diskret mönstrad vinröd sidenslips.Ljusa kavajen togs omsorgsfullt på. framför spegeln. Snyggt, eller hur, sa människan till mig. Jag nickade bara. På sängen hade han slängt sin gamla collegetröja. Med huva. När sådant händer. Vet jag vad klockan är slagen. Människorna ska på fest. Sixten, the cat får stanna hemma.

Redan innan de givit sig iväg placerade jag mig på hans gamla svarta tröja. Man har bra överblick. Därifrån. Koll. Snart nog la jag mig ner. Hittade en bra viloposition. Suckade. Där låg jag och såg på när de sista förberedelserna gjordes. Presenter plockades fram. Bilnycklarna hittades. Gratulationskortet glömdes. Dörren stängdes med ett, hej då Sixten!

Hela den långa kvällen. Låg jag trofast. På människans tröja. Andra i huset gick förbi rummet några gånger och kommenterade mig. Sixten, ska du ligga där? Kom och var med... Men, nej. Jag låg kvar. Väntande.

Bilen hördes till slut framåt natten. Då reste jag…