måndag 31 december 2012

Bilxtsnabbt gjorde jag ingenting!

I flera dagar har människorna laddat för fest. De har åkt till stora köpcentra. Människan säger att det heter så om det är flera. Stora affärer. På gång. Samtidigt. För att kolla om han verkligen minns rätt så mumlar han, ett membrum flera membra.  Så gjorde alltid adjunkt Edle, min fysiklärare, säger människan. Upprepade singularis och pluralisändelserna, ja ental och flertal. Liksom. Ungefär så här: ett medium, flera media. Alltså ett centrum, flera centra. Men hur blir det med ett rum, flera... ra? Äsch, säger vi unisont.

Men det blir smått hysteriskt med allt plockande. Människorna ropar till varandra. Vem har ställt tofflorna här? Någon måste det vara! Då är brukar man väsa det vackra namnet: Sixten.  
Varför ligger tidningarna slängda på golvet i TV-rummet? Sixten! 
Vem har låtit bli att plocka in disken i diskmaskinen? Sixten! 
Ständigt någon, ständigt denne Sixten.

Men mig knäcker man inte så enkelt. Jag brukar bara titta forskande på människorna så viker de efter en stund undan. Med blicken. Eller börjar blinka. Ihärdigt. Eftersom jag gör så när jag har det bra. Så tar de bort obehaget av att bli avslöjade. Som personer. Med ovanan att skylla ifrån sig. Men det är inte så bra. För mig. Att bli beskylld. För allt möjligt. Syndabock vill jag inte vara. Inte på riktigt. Syndabockarna drev man en gång i tiden ut i öknen. Där vill jag inte vara. Utanför. Bortkörd. Inte ens för allt smör i Småland.

Det har knappast hänt att jag släpar runt på min människas tofflor. En hund kanske gör så där. Inte jag. Tidningarna läser jag mest vid frukostbordet. Det skulle se ut om jag tog med dem till TV-rummet. För att slänga dem på golvet där? Till vilken nytta? För en katt? Som redan har en mjuk och hemvävd yllefilt. Att vila på. Om det skulle behövas.

Disken sedan. Möjligen kan jag tänka mig att slicka på EN tallrik. Om det varit skinka på den. Bara då rör jag tallrikarna. Hundar kliver ju långt in i diskmaskinen. För att få sig en extra smakbit. Katter är mera diskreta. Återhållsamma. Travar med disk tar jag absolut inte ansvar för. Inte för diskmaskinen heller. Det är människorna själva som måste börja. Tänka efter. Ta ansvar. För att det ställs till. Strumpor på golvet. Assietter på soffbordet. Halvlästa brev. På skänken i hallen. Vykortsalbum i vardagsrummet. I sovrummet. Vid datorn. Ständigt dessa människor.

När de har städat, Börjar matlagningen. Då vill jag vara med. Alltid ringer det i någon telefon. Eller på ytterdörren. Jag blir lämnad ensam. Då kommer min chans. Blixtsnabbt. Sitter jag alldeles stilla, Gör ingenting. Tror människorna. Som godtroget lämnar mig. I ett kök fyllt med godsaker. Högt och lågt. Vad jag gör? Ingenting. Tänker jag säga. Om vad som händer. I köket. När jag är ensam. Med kalkonfiléer. Bayonne-skinka. Grädde. Gåslever. Eller var det paté gjord på hjort? Inte minns jag. Just nu. Vad någon gjorde...

lördag 29 december 2012

Ingenting

Idag tänker jag inte påstå något. Inte diskutera. Inte konversera och småprata. Idag ska jag, Sixten, the cat, inte ens skriva på min blogg. Denna dag blir det absolut ingenting. Egentligen. Jag tänker vila bort den gråa dagen. Sagt och gjort!

fredag 28 december 2012

Spöken från det förgånga

Allt kommer tillbaka, suckar min människa. Tyngd av minnen verkar han vara. Där skiljer vi oss verkligen åt. Det som varit lägger jag i en liten ask. En minnesbank med små fack. Som noga försluts. Och aldrig besöks igen. Såvida inte verkliga fara hotar och just detta minne kan komma till användning. Jag är extremt närvarande i nuet. Människan nöjer sig med att vara extrem. I sin förmåga att leva i det förflutna.
Det förgångnas spöken jagar mig, sa han. Allt dumt jag gjort hinner upp mig. De ställer sig i vägen när jag vill fram, hävdar människan. Spärras din väg utav det som förgånget är, gnolar han på en gammal väckelselåt. Lite humor finns alltså kvar. Från förr. Som kan få spökena att skingras.
Du Sixten, säger han sedan med bekännare-rösten. Jag undrar förstås vad som ska komma. Men som trofast och trogen vän ligger jag kvar på hans fötter. Varför gör man så mycket dumt? När jag var tonåring var jag en omogen och snacksalig typ. Jag minns hur jag häcklade vår pastor. I församlingen För hans klädstil. Oerhört omodern. Patetisk tyckte jag då. Många andra var jag på och kritiserade. Orättvist kan jag tycka idag. Dumt. Jag har en hel kö av sådant jag ångrar. Jag skulle vara radikal. Göra uppror. Mot gamla brallor med slag. Eller folks filmsmak. Musiktycke. De kulturellt undermåliga böcker de använde som andlig föda. Korkat, eller hur? Han suckade igen.
Som hans förtrogne frågar jag då. Ja, och..? Vad spelar det för roll idag. Tungsinnet är det som är korkat. Här och nu. Energin kan du använda till mera konstruktiva uppgifter. Ånger för småsaker ska vara en färskvara. Så är det för oss katter. Redan när jag sätter en klo i din fot ångrar jag mig. Och när jag satt dit den har jag redan kommit över ångern. Och glömt min ruelse.
Jag såg på människan att han var påverkad. Ja inte påverkad. Men berörd. Så jag gick på. Du borde med visst tungsint allvar brottas med allt som är viktigt. Klimateländet. Eller fattigdomen runt hörnet. Kan du göra det som hände för länge sedan ogjort? Nej. Kan du ha nytta av detta minne för framtiden? Nej. Har du tid med sådana nostalgiska skuldkänslor? Icke! Du behöver göra lite hjärngymnastik. Föreställ dig att du har en minnesbank. Med många små bankfack. Lägg ner det där minnena i ett fack. Lås det. Släng nyckeln.
OK, sa människan. Låt oss bekämpa klimathoten. Sagt och gjort. Han stängde av flera element. Släckte några lampor. Hoppade över televisionen och tog fram en bok. Pojkarnas nostalgibok: Det skimrande 50-talet. Av Hans Dahlman.
Nu var det min tur att sucka. Ljudligt.

måndag 24 december 2012

I vardagsrummet står en fridlyst gran

Elementen i bostaden fungerar. Äntligen. Jag får åter varma marmorhällar att vila på. Vi har nämligen fönsterbrädor av sten. Hur nu ord kan bli så missvisande. 


Så blir det äntligen gott och varmt i stugan, säger människan. Det ska råda en jämn och lagom temperatur inomhus, understryker medmänniskan bistert. Misslyckas hyresvärden med sådant ska man ha avdrag. På hyran.
Det är därför olika besvärande brister kallas för olägenheter, lägger min människa till. Jag skakar då på mitt huvud så öronen smäller. Sedan utbrister jag, vilken tur att det är varmt inne, nu när det blir jul. Jag klarar mig nog efter som jag inte hänger av mig pälsen. Som tur är. Men ni era stackare som tvingas bylsa på er dubbla lager tröjor!
I år, Sixten, säger min människa, får du inte jaga granens prydnader! Det blir inget tuggande på glitter i år. Och hör sen! Det är farligt. Där inne i magens mörker gör julgransdekorationerna absolut ingen nytta heller. Vi har skaffat glittret för att det ska se ut som det finns gnistrande rimfrost och glimmande snöflingor. Här och där.  På somliga grenar. Så kom ihåg att granen är fridlyst!
Du tror mig inte om mycket, säger jag. Och lämnar människan där han står. Han kan tala med väggen. Vilket är precis vad han gör. Han har inte ens märkt att jag slunkit iväg. In i vardagsrummet där granen står. För att daska till en glänsande röd julgranskula. Lite skoj måste även en katt få ha. När det blir jul.  En riktigt GOD JUL!

lördag 22 december 2012

Virrig människa kommer snart tillbaka

Vilken dag. Så rörig. Människan for runt som en yr höna. Eller tupp. Det går väl an när det är verkliga fåglar. Men när gigantiska människor rusar runt. Till synes planlöst. Förvirrat. Och knycker på huvudet. För minsta ljud man ger ifrån sig. Då är det ett tillstånd jag brukar kalla lokalkaos. Jag vet nämligen att det åtminstone finns något rum och en del platser där jag får vara ifred. Kan åtnjuta lugn och ro. Trots virrandet och rusandet.
Det skulle ju bli jubileum. Människans kyrka skulle fylla år. Ja, den är inte hans egen. Den är ju församlingens. Men i alla fall. Han är där så mycket att en radioreporter frågade om han hade en tältsäng i sakristian. Det hörde jag själv. På lokalradion. Bra program!
Människan hittade inte sitt tal. Inte nycklarna. Och var han lagt vinsterna till lotteriet kommer jag ihåg. Men inte han. De ligger under bordet i TV-rummet. Där satt han och tog bort prislappar och annat slikt. Små papperstussar som jag spelar boll med. Som katternas Zlatan, eller Messi.
Människan gnolade på Ja må den leva. Uti hundrade ååårr! Och hurrade för sig själv. Hurrraaah! Det är då man har skäl att bli en aning orolig. Trots att det hela är ganska roligt. Att iaktta. Se och betrakta.
Snart rusar han ut genom dörren. Jag väntar. Tålmodigt. Han kommer snart tillbaka. Talet ligger nämligen kvar på bordet i hallen. Jag tar det faktiskt extra lugnt. För oss alla. Så det ska jämna ut sig.

onsdag 19 december 2012

Visst, det blir säkert bra

Du, sa jag till människan. Låt oss vända på det hela. Det blir nog bättre. Att jag skulle säga att jag är en skatt. Om mig själv. NJÄ, det känns inte helt rätt. Inte riktigt bra. Som du säkert förstår. Så här borde det vara. Du ropar min skatt! Till mig. Jag ges möjlighet att svara, du menar väl min katt. Så får du snacka lite med tungan och säga, vilket som!

Vad tror du om det. Blir inte det bra.
Må hända, sa människan som var djupt försjunken i en artikel. Eftersom dessutom både radion och TV:n stod på insåg jag att han var lite okoncentrerad.
Så vill jag ha ett kilo färska räkor. Du skalar väl dem åt mig? Och en ny klätterställning. En egen fåtölj. Som jag får kloa på hur mycker och ofta jag vill. Vad säger du om det?! Jag tystnade och tittade ihärdigt på honom. Liksom för att väcka honom ur transen.
Visst, visst, sa människan och vände blad. Det blir säkert bra...

måndag 17 december 2012

Skattkatt

Du är min katt, sa människan.
Skatt, menar du väl. Sa jag.
Vilket som, svarade han.
Så är det!
Människans dyrgrip
och skatt
är en katt!
Yes!

söndag 16 december 2012

Ni gillar ju kaffe, som tur är

Otur kan alla ha. Somliga mer än andra. Oflyt. Jag, Sixten, the cat, har sällan otur. Tvärt om. Jag förföljs av välgång och lycka. Eller vanligt medflyt. Det går helt enkelt riktigt bra för mig. Vad innebär det då, undrar människan. Hur är det när det går bra för en katt? Feta möss att fånga. Jaktlycka? God sömn? Lugn och ro?
Bra fråga, som föredragshållarna säger för att få lite extra betänketid. Viktigt att fundera över. Intressant! Verkligt bra fråga, sa jag lite grinigt.
Tänker du svara på den, undrade människan. Eller?
Snart, sa jag, och vände mig mot honom och log så där som bara katter kan. Med morrhåren och mungiporna. Jag ska svara om du börjar. Vad innebär det att det går bra för dig? Hur är det då? Till exempel.
Människan såg fundersam ut. Den här vändningen hade han inte tänkt att samtalet skulle ta. Bra och bra. Det är inte så lätt att säga. När det blir som man har tänkt. Eller hoppats. Det är bra. Då har man flyt. Medgång.
Så en motgång är inget bra? Den är bara dålig? Brukar du inte påstå att det bästa är motgångarna och misstagen? Det är då man lär sig. Utvecklas. Så har det sagts mig. Av dig. Går det bra blir man bortskämd och riskerar att bli mallig. Det vore i alla fall mig fjärran. Sa jag med eftertryck.
Jaha. Joho.  Jovisst. Så kan det vara. Det som är mindre bra kan vara bättre än det som är riktigt bra.
Då kanske jag ska berätta att jag just hällde ut en kopp kaffe över lägenheten. Jag stirrade stint på min människa.
Men vad säger du. Har du… Men en kopp räcker väl inte för hela lägenheten. Såvida du inte släpade runt koppen och välte ut den i de olika rummen? Han såg ut som ett frågetecken. Hela han.
Nej, det behövde jag inte göra. Det räckte med en kopp. På ett ställe. Blev mitt svar.
Men - hur bär du dig åt, undrade människan.
På köksbordet låg ju planen över din och medmänniskans nya lägenhet. Där stod också en kopp fylld med kaffe. När jag la mig till rätta råkade jag, liksom oturligt, knuffa till den så kaffet rann ut över hela lägenheten. Där kan man snacka om översvämning. Kaffe i vart enda rum. Men eftersom dåliga saker även är riktigt bra – så väljer jag att ta det som en medgång. Särskilt som jag sällan har otur. Det var nog någon mening med det. Som jag har hört folk säga i tid och otid. Som ett omen. Om att när ni flyttar blir det mycket java (alltså kaffe). Och det är ju tur. Eftersom ni verkligen gillar den där svarta drycken. Med bönorna lagom rostade. Och malda som till kokning.  Kaffetåren. En tår jag vet att ni gärna vill ha. Som ni knappt kan leva utan. Bra! Nej, inte så bra. Men bra!

torsdag 13 december 2012

I sitt anletes svett

Se på fåglarna. Så säger människan ibland. Ett uttryck för överraskning. Ett förstärkande påstående. Nästan som en svordom. Ibland kommer han på vad han har sagt. Då ser han lite skuldmedveten ut. Och avslutar med, så lyder den heliga skrift. Så ser han på mig och säger, du är som fåglarna Sixten. Vilket ju är en förolämpning. Att jag skulle vara som dem jag jagar?
De sår inte, skördar inte och samlar in i lador… Det gör ju inte du heller, kära Sixten. Men jag, jag sliter i mitt anletes svett. Sa han och suckade.
Vilken klagovisa. Sådant måste ju bara motsägas. Så jag protesterade ljudligt. När såg jag dig svettig av arbete sist? Aldrig någonsin. Mest pustas och stönas det när du bär upp något på vinden eller ner i källaren. Men svettig? Det vete fåglarna, sa jag med en övertydlig anspelning på hans kraftuttryck från Bibeln. Dessutom har du fel. Ha!
Mitt arbete är att hålla lägenheten under uppsikt. Veta vilka som stoppar saker i brevlådan. Ringer på. Eller går förbi. Att jaga smått och gott. Skrämma flugor. Förresten har jag sett när man kommer hit och ”arbetar”. Vuxna män som gör det de gillar mest. De njuter. Skruvar på element. Sågar hål i väggar. Lossar rör och spikar. Målar och visslar. Gör de.
Roligt har de. Dessutom. Trots att det de håller på med är ganska störande med oljud, buller och bång. Skruva och hamra är inte min uppgift - men jaga och vakta, det gör jag bra. Så jag vill betona det lustfyllda i olika arbeten. För dagen. Hur det blir en annan dag får vi väl se.

Människan invände nu. Visst kan de som kommer hit och gör saker ha skoj och gilla det de gör. Men tänkt på hur vi frusit denna höst. När fönstren målades. Och fastnade så de inte gick att öppna. Eller  när elementen strejkade och vi fick ha varmluftsfläktar och sitta med ytterkläderna om kvällarna. Men du mräkte väl inte det i din varma päls. Eller när det blev en vattenläcka i väggen. Det var inte roligt för oss. Och jag har svårt att tro att de som skulle ordna det hela egentligen hade så roligt!

Jag såg på honom. Och svarade ganska bestämt. Nu tycker jag du ska gå. Till ditt arbete. Basta! Så jag får sköta mitt. I fred. Utan publik! Sa jag och vände honom ryggen.

onsdag 12 december 2012

Lite snopen blev taxen

På eftermiddagen ringde det på dörren. Där utanför stod en tax. Tusse heter han. Denna strävhåriga hund brukar komma på besök nu och då. Alltså ibland. När han ändå har några vilodagar hos grannen ovan. Man kan höra hans klor som skrapar mot parketten. Rytmiskt och oftast glatt. Liksom när svansen glädjefyllt vispar mot möbler och dörrar. Då knackar det här nere.

Tusse lever nära marken. Så han nådde inte ringklockan. Men det gjorde hans lånehusse. Som hade ärende till min människa. Tusse höll sig på respektfullt avstånd. Han är belevad. Nu för tiden. Och jagar inga katter. Han vet att vi kan sätta oss i respekt. Om det skulle behövas. Så han inväntade tåligt en invitation.

Själv satt jag precis innanför dörren. Skådade ganska likgiltigt ut i trapphuset. Lugn och sval. Trygg och morsk. Så det så! Tusse ska inte tro att han har större värde än jag. Vi är likvärdiga, med stor värdighet uppför jag mig. Åtminstone just idag. Tusse har svårare att hålla masken. Snart drar han i kopplet. Gnäller och rycker. Vad hjälper det. När människorna har avhandlat dagens ämnen klart får han gå. Lite snopet, eller hur... För honom.

tisdag 11 december 2012

Kall nos, varm hand

Dagarna blir kortare och kortare. Inte gör det mig något. Jag har det bra. Även om jag tycker att det är FÖR kallt på balkongen. Benen blir stelfrusna. Och nosen likaså. Som tur är finns det värme att få. Inomhus. Av min människa.

fredag 7 december 2012

På gång!

När jag vaknade och hoppade ur sängen kändes det annolrunda. Idag var jag på. Glad och munter. För att dagen börjat. Så bra. Jag promenerade runt i lägenheten en stund. Sedan tänkte jag att nu får det vara nog. På sjusoveriet. Fast klockan bara var sex. In i sängkammaren. Upp på sängens kortända. Där klippte jag till människan. Hans stora fot. Hårt. Slöfocken. Måste väl vakna. Och stiga upp.

Hörru, sa jag. Upp och hoppa.
Lägg av! Ovänligt och bryskt blev människans svar. Försvinn. Väckarklockan har inte ringt. Än. Det är en halvtimme kvar.
Kom loss, sa jag och drämde till hans fot en gång till. Men inte hjälpte det. Jag fick roa mig själv en stund.

Skuttade ut i hallen för att möta den nya dagen. Daskade till en av morgontidningarna. Som ännu satt kvar i brevinkastet. Ut i köket. Hur var det nu man gjorde med kaffet. Men längre hann jag inte innan människan, mosig och dan, lufsade in i köket.

Vad gör du på diskbänken, frågade han förvånat.
Kokar kaffe, sa jag och gnuggade mig mot kaffekokaren. Inte människan. Utan maskinen.
Om du flyttar dig så sköter jag kaffekokeriet. Du kan gå till skålen och ta hand om matäteriet. Jag ska bara ta fram din mat ur skafferiet. Sa människan och flinade glatt. Jag slickade mig om munnen. Vi var pigga! Bägge. Båda två. Trots att det var så tidigt. Då insåg jag. Detta blir en bra dag. Vi är på. På Gång!

onsdag 5 december 2012

Jag är inställd idag

Med den väldiga snö som fallit blir det rörigt. Runt hela huset. Det plogas. Sopas. Skyfflas. Det surrar och låter. Trots det har många svårt att ta sig fram. Över vallar. Uppför små backar. Det halkas och fars.

Jag gör som tågen en sådan dag. jag ställer in mig. Ja, jag är helt inställd på att bara ta det lugnt. Och vila. Så det så. Min människa suckar avundsjukt. När han ser mig gona mig på filten i soffhörnet. Du har det bra du, Sixten, säger han avundsjukt. Just det, svarar jag. Du kanske skulle ställa in dig själv idag, frågar jag honom. Han svarar, jag har god lust, men... Sedan tar han raskt på sig ytterkläderna. Han pälsar på sig med mössa och vantar och tjocka kängor Vi ses, ropar han innan han med en smäll slår igen ytterdörren. Jag tänker på den stackaren. Ut i storm och oväder, i världens snöiga villervalla. Här är det i alla fall lugn och ro! Nu när han har gått.

tisdag 4 december 2012

Min fanclub blir till

Sixten! Ska du verkligen hålla på med den där bloggen? Snart finns det inga kvar som vill eller orkar läsa. Sa människan till mig. Han tyckte nog lite synd om mig. Som ägnar så mycken tid åt att drömma fram små texter om mitt liv.

Pytt, sa jag. Inte ska jag sluta. Inte nu. Någon har väl trots allt fått en eller annan ny tanke. Tack vare mina öden och äventyr. Katthemmets varma famn gav mig en ny chans. Att hitta dig, sa jag. Och spann och kurrade för glatta livet. Av insikt. Och glädje. Över att ha ett hem. Mitt i den kalla vinter. I midnatts mörka tid.

Men Sixten, sa den envisa människan. Vad tjänar det till?

Om inget annat så har jag roligt alldeles själv, svarade jag sturskt. Och vet du, fortsatte jag, endera dan blir det en fanclub av läsekretsen. Man kommer att värva nya läsare. Och sprida mitt namn över världen. Sedan log jag. Trodde du på det? Äsch! Jag älskar att munhuggas med dig. Jag gillar ord. Särskilt de ord som jag själv knattrar ner. Nog måtte det väl duga och mer därtill?!

måndag 3 december 2012

Katt med gubbe

Du är min gubbe, sa jag till människan.
Vad säger du, sa han. Är jag en gubbe? Det kan du väl ändå inte mena.
Jo, du är min lille gubbe. Nils heter du inte. Vilket väl är bra. Eftersom du heter Lars. Då vore det bara egendomligt att kalla dig för Nils. Eller hur!

Nils är en trevlig gubbe. Så här i jultider. Eller advent. Han har ju publicerat en bok. Om katter. Närmare bestämt om en katt. Som flyttade in hos den där Nils.Uddenberg.  Sådant gillar jag.  Den vill jag ha i julklapp. Så får du läsa högt för mig. Tills jag somnar. Men vill du får du gärna läsa högt ur min blogg. Den går också an. fast den inte är tryckt på apper. Ännu. Katt med gubbe vore inte fel att kalla den. Rätt ordningsföljd. Är viktigt. Korrekt ska det vara! Sa jag och hoppade upp på byrån. Där la jag mig tillrätta och visade med all önskvärd tydlighet att vi hade talat klart. För stunden.

lördag 1 december 2012

Dribbla, trassla och klättra - det är advent

Det blir alltid lite rörigt. När människorna ska ta fram alla adventsstakar. De elektriska. Som ska placeras i utvalda fönster. Därtill ska de hänga upp saker. På balkongen. Där ska viras granris och gnistrande elslingor ska monteras. Sedan var det där med stjärnan... 
Igår var en sådan dag. Då bars en stege runt mellan rummen. Och stora stjärnor monterades under pust och stön. De skulle knytas ihop för att se ut som en stjärna. Men gång på gång föll de ihop som dragspel som hållit ut tonen alldeles för länge. Till sist klättrades det, spikades och bands. Jag for runt som en dammtuss. Mina sju kilo till trots.
Men mest satt jag bara och iakttog denna märkliga ritual. Med så många egendomliga moment. Stegen flyttades. Stjärnan hämtades. Den monterades samman. Föll ihop. Detta upprepades flera gånger. Till sist klättrades på stegen. En person räckte upp stjärnan. Högt däruppe band den andra fast stjärnans sladd på gardinstången. Eller på en spik som slogs i med mycken möda. Och stort besvär. När stjärna hängts upp skulle den trimmas. Kalibreras. Vridas rätt. Det suckades och våndades. Någon mera sned stjärna har sällan skådats. Till sist fick den sin rätta hållning. Genom att den fick hjälp. Närmaste gardin fick staga upp den. Vara dess stöd. I livet.
När många saker händer samtidigt är det extra spännande. Åtminstone om jag är på gott humör. Det var jag i år. Mycket gott. Jag dribblade med röda elsladdar, trasslade in mig i elslingan för balkongen och försökte till och med klättra på stegen. Vilken fest! Cirkus. Adventscirkus!
Varför allt detta besvär. Undrar jag. Människorna verkar ansträngda. De städar och tvättar och lagar mat. samtidigt som de pyntar med slingor, ljusstakar och stjärnor. Allt detta besvär. För min skull!
Men roligt är det. Med papper och sladdar. Röda band och stegar. Om kvällen tittar jag förundrat. På det vackra skenet som lyser upp vart fönster. Men hur var det egentligen med den där stjärnan. Hade den sladd? Var den verkligen fyra?

fredag 30 november 2012

Kvalitetstid är när det går för fort

Människorna pratar hela tiden med mig. Därför har jag utvecklat min förmåga att tala med dem. Mitt språk är inte fullt ut begripligt. För dem. Men jag kan få dem att förstå enklare budskap. Ge mig mat. Öppna balkongdörren. Lek med mig. Jag vill sitta i ditt knä. Och liknande otvetydiga önskningar.
Men vissa dagar fungerar våra språk som nycklar i lås. Då öppnas dörren och vi förs in i rummet gemensam förståelse. Det är där och då jag diskuterar och samtalar med min människa. Tar upp liv och död, sorg och glädje. Livets mening och vardagens små förtretligheter. Sådant som ger vardagen glans, men vanor och rutiner hör också till det vi behöver diskutera. För att vi ska fungera bra tillsammans.
Människan gissar ofta vad jag tänker. Ibland blir det fel. Han kan till exempel öppna balkongdörren när jag vill ha en stund för mig själv i en kartong. Vänligt nog placerar människan nu och då ut kartonger i lägenheten. Så gästerna som dyker upp frågar om människorna håller på och flyttar. Nej, det är Sixten, svarar de. Som flyttar. Runt mellan kartongerna. Han tycker det är kul…
Den senaste månaden har jag kommit på hur jag (tills vidare) ska förhålla mig till de två människorna som bor här. Min människa och medmänniskan, hans k hustru. Så sa man förr, påstår människan. K betyder inte kamrat eller kompis. Inte heller kartläsande. Som tur är. Utan kära.
Jag fördelar gracerna. Vilket uttryck. Passar mig. Som har många goda egenskaper och gåvor. Det betyder oftast bara att jag ägnar tid åt dem båda. Tid som har mest med kvalitet och kvantitet att göra. Om nätterna blir det förstås kvantitet. Då är det många timmer som jag tyr jag mig till den ena. Jag lägger mig tätt intill och låter svansen vila i hennes ansikte. Nästan som en mustasch. Så det kittlar.

Om dagarna håller jag mig mest till den andre. Den här hösten har han varit sjuk en del. Men mest bedrövad. Det är inte jobbet, brukar han säga, utan kyrkan. Han tycker det har varit tufft. För mycket motgångar och nederlag. Inte bryr jag mig om sådant!

Är han nedstämd så tar jag lite extra hand om honom. Med tillgivenhet och värme kommer man långt. Då försvinner motgångarna. Eller krymper. De sjunker ihop som ett punkterat däck. Jag ska nog starta en kurs för människor som bryr sig för mycket. För sådana som vill något annat. Än de där som bestämmer vill. Min människa säger att han har en egen metod. Kanske kan man kombinera dem? Jag fixar tilllgivenhet, verklig närhet och värme. Han står på stranden och lär ut hur man skådar mot horisonten. Hur man vinner frid genom att titta upp mot himlavalvet. Alla stora bekymmer blir som sandkorn i vårt universum. Ja mindre än så, konstaterar han. Men hans strand ligger ganska långt bort. Så jag har fått göra under. Alldeles själv.  

Då blir det som alla förstår verkligen bra. Kvalitetstid. Javisst! På mitt sätt. Människorna tänker annorlunda. De blir som ett träningspass. De måste bara få ut det mesta, som någonsin går, på kortast möjliga tid. Så slipper man umgås så som man borde och skulle - alltså länge. Och på riktigt. Man komprimerar närhet och vänskap. Ordnar kvalitet på en kvart. Då går det alldeles för fort. Sådant tar faktiskt många timmar, veckor och år. En verklig och hållfast samvaro går inte att trycka in på några korta minuter. Jag, Sixten, the cat, vet. Ty jag, som är så snabb, sjunger gärna långsamhetens lov..
Men - vi ordnar dock varje dag en kvalitetsfrukost tillsammans. Ja, lagar den. Han öppnar burkar. Jag förtär innehållet. Han kokar kaffe. Jag testar torrfoder. Han skär upp leverpastej. Jag försöker nappa åt mig en skiva. Gärna två. Vi läser dagstidningarna ihop. Diskuterar den amerikanska utrikespolitiken. Tar upp likheter mellan religion och fotboll. Ledarsidorna och serierna får han läsa, jag tar kulturen. Ofta vilar jag mitt trötta huvud på hans hand. Så vi kommer varandra riktigt nära. Men när jag har fått nog sätter jag mig i fönstret och tittar. På annat.
Därute på gården är det ofta liv och rörelse. Tidigt om morgnarna. Så håller jag balansen. Fördelar mig mellan människorna.  Själv ser jag till att få ut det mesta av tillgivenhet och värme. Innan jag tar mitt nästa sov- och vilopass. Lagom när jag skickat iväg dem ut i livet. Till jobb och dagens allehanda bestyr.

fredag 23 november 2012

Time out och sedan får vi se

Time out. Kan man ta. Det har jag gjort. Men inte på grund av att jag varit ute på nätterna och skrämt slag på folk. Beväpnad. Med järnskrot. Nej jag har tagit time out därför att det kändes bra. Man kan säga att det var läge för att låta tangentbordet vila. Och en hel del annat man håller på med.

Människan har försökt få mig till allt möjligt. Kan du inte hoppa upp i mitt knä, har han vädjat. Time out, har jag svarat. Kortfattat. Instruktivt.

Du Sixten, kom upp ska du få se. Här i fönstret. På sopbilarna. Utanför. Jag har bara sagt, Time out! Men Sixten kom igen! Jag kastar din tygmus så kan du få leka lite. Time out. Till sist behövde jag inte ens säga time out. Jag nöjde mig med TO. Ungefär som när man säger OK. Vill du ha en ny kartong? TO.

Vad håller du egentligen på med, frågade människan till slut. Har du tappat lusten för allt? Är du höstdeprimerad? Ledsen? Sjuk? Har du influensa? Behöver vi ta dig till smådjurskliniken? Då insåg jag att vi nog fick ha ett litet samtal med varandra.

Jag befinner mig utanför tiden. Matchuret har stängts av, medan jag hämtar mig. Vilar upp mig. Gör vad jag har lust med. Jag har helt enkelt en paus för återhämtning. Det skulle du pröva! Man mår som en prins. Kraven rinner av en. Ingen kan köra med en. Gå hit! Gå dit! Hör här! Gör si! Gör så! Ställ upp! Sitt ner! Skärp dig! Det är innanför den vanliga tideräkningen. Jag har ställt mig utanför.

Människan såg på mig med förundran. Hur länge? Ack, huru länge, drog han därefter till med.
Då kan man ju som katt i en kyrklig familj inte svara på annat sätt: Blott en dag, ett ögonblick i sänder... Sedan får vi se.

onsdag 14 november 2012

En gammal säck, var hittar man den?

Människan gnolar. Ibland tidigt på dagen. Om det händer före frukost blir jag orolig. Räkna de lyckliga stunderna blooottt, sjunger han. Tills jag inser att han verkar ha räknat dem och verkar missnöjd. För mycket är på tok, muttrar han när jag frågar vad som står på.

Du är bara gammal och missnöjd, säger jag uppmuntrande till honom. Klappa mig en stund så blir det bättre. Fanns det inte en sång om att man skulle lägga sina sorger och bekymmer i en gammal säck? Försök med det!

Var ska jag hitta en gammal säck. Vi har inte ens några nya. Säckar är ute. Borta. Används inte mer. Inte ens en säck potatis ligger i säck. Utan i påse. Allt förändras. Inte ens jag är densamme. Utan någon annan. Så går det, suckade människan visset.

Vad gör väl det? Ta en kartong istället. Det gör jag. Efter en stund i en kartong kan jag glad och fräsch studsa runt här hemma. Häng med, ropade jag och rusade genom vardagsrummet in i sovrummet. Och tro det eller ej, efter mig kom en människa lufsande med riktigt muntra rop: Sixten, var är du? Kom hit! Nu har jag dig snart. Akta dig du. Sixten! 

tisdag 13 november 2012

Att sova på morgonen

Morgonsömnen blir allt mera betydelsefull. För mig. Jag, Sixten, the cat, går inte upp förrän väckarklockan har ringt. Såvida jag inte är vrålhungrig. Och då är det inte jag som för oljud. Vrålar gör magen. Som vill ha påfyllning. Mera mat. På stora fat.

Gammalt ordspråk: En extra blund i morgonstund är guld!

söndag 11 november 2012

Några kattfötter

Katter kan skriva. I alla fall en och annan. Men det är en sak att trampa fram på tangentbordet. En annan att fatta pennan. Därför gjorde jag nyss ett försök. Att hålla i en penna. Hmmm.

Det gick inte så bra. Mina klor fungerar inte fullt ut som fingrar. Pennan gled ur mitt grepp. Som en blöt tvål. Varje gång jag fick fatt på den for den iväg. Som skjuten ur kanon. Hal och flyktvillig.

En vild jakt började. Jag fick snurr på den på golvet. Den kunde nästan ha suttit på en helikopter. Så den for iväg. Igen. Under en dörr. Hur jag än fixade och trixade, fick jag inte fatt på den. Och när jag smög runt dörren till andra sidan ålade den sig ut på andra sidan. Det är sådant som kallas en katt- och råtta lek 

När jag föreställde mig pennan som en mus gick det bättre. Jag hoppade på den och höll äntligen fast den. Men hatten, en sådan som pennor har, fick jag inte av. Hur jag än bet och klöste. Så detta att skriva med penna lägger jag på hyllan. Och bevisar därmed att jag är med min tid. Som alla moderna barn och ungdomar kan jag inte skriva skrivstil. Ännu. Om det inte finns en sådan stilsort i datorn... Leve tangentbordet. Tror jag. Jag tänker att det vore trevligt att få greppa en penna. Och åtminstone klottra ner några kattfötter...

onsdag 7 november 2012

Tröghetslagen

Människan tycker ofta att jag är trög. Vilar för mycket. Kommer inte varje gång han ropar. Tar saker med knusende ro, som danskarna påstås säga. Men denna morgon blev en särskild prövning. För mig.

Klockan ringde. Ingen reaktion. Människan sov och fortsatte sitt snusande. Inte med snus, förstås, utan genom att dra in luft genom näsborrarna. Så det där speciella ljudet uppkom. Snusandeljudet. Jag jamade högt, för att han skulle vakna. Ingen reaktion.

När medmänniskans klockradio drog igång lommade min människa upp. Och drack vatten. Innan han stupade i säng igen. Snart sov han djupt. Som om han inte hade ett endaste bekymmer i världen. Trots att jag vet annorlunda. Han kan vakna mitt i natten och utstöta konstiga mardrömsord: struktur, utredning, fullmäktige och annat obegripligt.

Hur skulle det gå med min frukost om detta fortsatte? Sova, sova, sova i säng, säng, säng. Ett svanhopp upp på människans mage blev lösningen. Slöfock, ropade jag, upp med dig. Långsamt vältrade han sig ur sängen, liksom uppfyllande tröghetslagen. Drog på morgonrocken. Gick som en zombie mot köket. Det fick duga.

söndag 4 november 2012

Misslyckad taktik

Efter min framgångsrika räd mot leverpastejen hägrar fler erövringar. På frukostbordet. Visserligen blir jag nedlyft ibland. Men trägen vinner. Det innebär att om jag är tillräckligt envis så får jag min vilja fram. Tillräckligt ofta.
Nyss gjorde jag nya försök. Idag fanns det skinka på bordet. Dess doft lockar mig. Omåttligt. Mina näsborrar fladdrar nästan. Min taktik gick ut på att först lägga mig över Svenska dagbladet. Sedan en förflyttning till den andra människans tidning, Nerikes Allehanda. Så tillbaka till svenskan. Men då satte min människa stopp med sin handflat. Utsträckt som för att stoppa trafik. Min taktiska plan hade misslyckats.
Då stannade jag till. La mig ner. Och lutade huvudet mot den hand som ville stoppa mig. Människan smälte. Som en glass i gassande sol. Men Sixten, sa han, jag ville stoppa dig. Inte erbjuda min hand som kudde.
Når jag inte skinkan, svarade jag, så nöjer jag mig med det jag kan få. En hand att vila sig mot. Det är inte dumt det heller…

Leverpastej, jo jag tackar!

Två gånger nedlyft från köksbordet. Denna morgon. Doften av nyskuren leverpastej var övermäktig. Satte mig som människor pläga göra. På en stol. Väntade. Och väntade. Avvaktade och väntade. Tills muggen med mjölk sattes in i microvågsungnen. För att göra kaffet drickbart. Säger människan. Då spetsade jag sekundsnabbt en leverpastejskiva. Tog min trofé till golvet. Festade. Leverpastej, jo jag tackar!

Sådan är jag. Tålmodig. Och med förmåga att överlista den smartaste av de smarta. Som han kallar sig själv. Solskensdagarna.

lördag 3 november 2012

På väg till köket

Vissa dagar säger jag ingenting. Inte med rösten. Men jag talar desto mer. Mitt kroppsspråk kan fylla volymer. Dessvärre är min människa ganska illitterat. Vad gäller katters kroppsspråk. Ändå läser han mig bättre än de flesta någonsin gör sina djuriska vänner, dvs katter. Om man får tro honom själv.

Å ja, så pjåkig är han inte. Att utläsa vad jag har på hjärtat. Vi kommunicerar riktigt bra. Han vet när jag vill ha mat. Särskilt morgonstund har mål i mun! Det förstår han. Och fyller skålar till brädden. Spiller gör han också. Vattenskålen är alltid överfylld...

Men svårt har han att förstå när jag vill dra mig tillbaka. Vara ifred. För mig själv. Att umgås har sin tid och att vara för sig själv har sin. Men jag har lika svårt att förstå honom. Så kommer jag gärna älgande. För att vara med när något händer i köket. Knappt har människan gått dit så vänder han och går sin väg. Skulle han bara dricka vatten? Hämta en tidning? Slänga något i komposten? Där sitter jag. Kvar. Något snopen.

Då talar jag extra högljutt när jag efter en sådan upplevelse nyttjar kroppsspråket. Går demonstrativt långsamt därifrån. Gör jag. För att understryka att jag inte bryr mig. Om den ombytliga människan. Och vem möter jag då? På väg till köket? Ja, ja, så har vi det. Vi hör fel. Läser galet. Då blir det som det brukar här hos oss. Lite fram och tillbaka.

fredag 2 november 2012

onsdag 31 oktober 2012

Hrmppff, sa människan

Varför går du så, utropar människan. Han låter intresserad. Och undrande. Du slår ju i dörrposter, stolsben och fåtöljer! Hela tiden!

Om blickar kunde genomborra skulle människa ha två små hål. Så intensivt ser jag på honom. Ibland. Varför frågar du, svarar jag utmanande.

Du är ju som en björn som måste klia sig mot en trädstam. Eller en elefant som skrubbar sig mot en klippa. Éller en ko som skrubbar sig mot en stolpe. Kliar det?

Icke, sa Nicke, blir mitt snabba svar. Ser jag ut som någon som står och kliar sig med tom blick? Jag nuddar knappt vid det ena eller andra. Stryker mig lagom, dels för att jag kan och dels för att orientera mig. Och mest för att det är ganska skönt med lite kontakt. Varför tror du att jag gnider mig mot dina fötter? Eller vaderna? Min fråga till dig blir ju den motsatta: varför rör du nästan aldrig vid dörrposterna eller stolsbenen? Vill du vara ifred? Slippa kontakt?

Hrmppff, säger människan. Så låter det i alla fall. Som en ursäktande harkling, en snopen halvkväden protest. Innan han vänder sig bort.

söndag 28 oktober 2012

Fläkten som morrade

Vi har det kallt. I helgen fick vi använda elektriska fläktar för att få upp värmen i lägenheten. Dessförinnan hade en värmetekniker kollat vartenda element i lägenheten. Plockat bort och satt dit termostaterna. Jag, Sixten, the cat, följde med honom från rum till rum. Man vill ju gärna se själv. Vad som händer.

Vi gick nog tree varav runt lägenheten innan han konstaterade att detta var det svåraste han variot med om. Eftersom värmen inte riktigt ville. Trots att hela systemet gjorts om och nya tillflödeskontroller och reglage monterats överallt i källaren.

Min människa pälsar på sig. Drar på sig den nya islandströjan. Morgonrocken. Långkalsonger. Ja, nu har man sett det mesta! För mig är det värre. Är ju redan iklädd päls. Tjock och tät. Är den. Blir det för kallt kryper jag in i ett skåp. Eller under en filt. Ofta försöker jag röra mig. Till exempel genom att hålla koll på vad man gör. Med våra element.

Men fläjktarna har jag respekt för. De morrar hela tiden. Man kan bli osäker för mindre. Det blev jag också. Den mindre fläkten surrade värst. Hotfullt flyttade den sig eftersom den vibrerade, ja den till och med hoppade. Till slut fick människan klistra fast den. För att den skulle hålla sig lugn. Själv avvaktar jag. På avstånd.

lördag 20 oktober 2012

Söndagsfrid

Söndagsfrid råder. Eller borde göra det. Men det dröjer. Innan det blir lugnt här. Först rusar människan runt. Han letar efter psalmboka sin. Sedan vet han inte var skorna står. Han måste ha dålig syn. Jag ligger ju på dem. I hallen. Håller dem varma.

Strax far han runt och söker efter plånboken. Kollekten ska ju med. Men den håller inte jag reda på. Pengar är jag fullständigt och totalt ointresserad av. Han borde ha en checklista. Ungefär en sådan som piloter har. Vingklaffar utfällda. Hydraliken kollad. Predikan skriven. Utprintad på papper. Lagd i hallen. Mässboken nedstoppad i portföljen. Eller tygkassen. Kryssa för vilket som gäller denna morgon. Annars tar han fel. Nycklar. Telefon. Psalmbok. Prästkrage...

När han gett sig iväg. Blir det lugnt. Ett par timmar. Söndagsfrid råder...

fredag 19 oktober 2012

Hoppet

Människan älskar att slänga saker. Inte i soporna. Han är en usel sorterare. Vet aldrig var någonting hör hemma. Disträ mediterar han länge över en tom mjölkförpackning. Innan den hamnar i komposten. En stund. Tills han ångrar sig.

Människan älskar att slänga saker till mig. Som får mig att hoppa högt. Vad hoppas du på, frågar jag honom när jag kommit till ro med en prickig tygmus mellan framtassarna.

Att det snart ska bli vår, säger han längtansfullt. Hoppet är det som får tiden att gå även när allt verkar motigt och svårt, fortsätter han. Särskilt när tillvaron är fylld av elände och mörker då får hoppet oss att orka vidare, att överleva. Det vet jag av egen erfarenhet. Än mer genom alla de som levt under umbäranden och förtryck ute i världen. Varje kontakt, varje ord, varje text som ingjutit hopp har gjort även det omöjliga möjligt en liten stund till. Efter som man hoppats och haft på känn att det onda skulle ta slut!

Vi katter hoppas också, säger jag. Att slippa långa förmaningstal och predikningar. På att finna vänligt bemötande och mat. På en gemenskap att vandra in i. På att få vara nära. Även om vi till och med förirrat oss långt bort bär vi minnet av det vi en gång hade. Och vi längtar. Ett annat ord för hopp. Nu längtar jag efter ett knä. Har du ett till övers?

torsdag 18 oktober 2012

Vem har rätt?

Tänker du någonsin på vad som är rätt och riktigt, frågade människan mig. Vi människor sluter oss ju samman för att få det vi kallar vår rätt. Vi delar in oss i olika grupper och föreningar för att nå större rättvisa.

Jag, Sixten, the cat, såg på människan att det var något som på allvar bekymrade honom. Vi katter blidar inga föreningar, sa jag. Behövs det kan vi hålla ihop. Men även i grupp är vi mera intresserade av att varje katt får det den ska ha. Då spelar grupptillhörighet inte någon egentlig roll. Tycker du att man ska behandlas olika? Så att den som tillhör en betydande grupp ska ha mera fördelar, bättre behandling? 

Nja, sa människan och tystnade. Han tänkte länge. Så sa han, men det är så vi har organiserat oss. De som är flest har mest att säga till om. Det gör dem starka. 

Är det rätt? Sa jag och såg forskande på människan. Att den som ansluter sig till dem som är flest ska ha mera rätt än de som är få? Tänk om det är de få som faktiskt har rätt? Frågar du mig borde det vara så att de som är flest borde besluta att, oavsett vilken grupp man tillhör, så har man samma rätt. Även svanslösa katter ska behandlas likvärdigt. Det tyckte ju även Gösta Knutsson, han som skrev om att de dumma katterna, Måns och Bill och Bull, hade gjort ett gäng och ville hindra Pelle Svanslös från att få samma rättigheter som andra!

Människan svarade, om Pelles vänner hade bildat ett parti som ville ta till vara de svanslösa rättigheter då hade det inte blivit tal om olika rättigheter.

Men om de svanslösas vänner ville göra svanslöshet till något som alltid gav företräde? Eller hävdade att svanslöshet var en sådan positiv sak att de som har svans men till exempel inte har någonstans att bo, där det finns värme och mat, fick stå tillbaka. Blev osynliga. Hindrades att få sin rätt, hur skulle det bli?

Må så vara, svarade människan, att grupper kan hävda sig så att andra nästan försvinner. Men om vi inte slöt oss samman i grupper skulle istället de starkaste individerna eller gängen kunna ta över. Då kunde de bestämma och styra alla rättigheter till vem som helst som de hade nytta av, och då blev det inte rätt någonstans. Det vore ännu sämre... Så går det när demokratin sätts ur spel. Då härskar styrkan och pengarna obegränsat. Där orätt råder, vem skulle då ha rätt?

Det har du alldeles rätt i, sa jag och nickade. Så har många katter det. Dessvärre. De starkaste härskar över andra. Hackordning ersätter samverkan. Det är illa. Mycket illa. Därför måste lika rättigheter tillförsäkras varje individ, ja katt alltså. Eller människa. Det är den alla gruppers skyldighet att slå fast spelregler som inte lyfter fram grupper eller enskilda på andras bekostnad. Då blir det rätt.

På tal om rätt, sa människan. Jag vet inte om jag la upp ditt fina torrfoder i morse. Har du fått någon mat idag?

Nej, det har jag inte. Åtminstone det har du rätt i, sa jag, blinkade i samförstånd och trippade till matskålen.




söndag 7 oktober 2012

Ena lustiga djur

Människor är ena lustiga djur. De handlar fullständigt oförutsägbart. Trots att de har vanor som verkar djupa som hjulspår. Men utan förvarning spårar de ur. Gör på något annat sätt. Hur man ska kunna räkna ut vad de tänker göra härnäst är inte enkelt. Svårt är det. Nästan omöjligt.
Ändå ägnar folket här en stor del av sin samtalstid åt mina göranden och låtanden. Vid köksbordet. Vid middagar. Under TV-tittandet. Man funderar alltså över vad jag har för mig. Och i vilken ordning. Hm! Tänk att de har mig i centrum. Så är det. Naturligt känns det. Så klokt det är. Men jag begriper mig inte på dem.
De har fått för sig att jag är ett fullfjädrat vanedjur. Ja, det heter så även om jag råkar ha tjock och blank päls. Vanedjur? Som en papegoja? Inget ont sagt om fåglar, men...

Jag som handlar genomtänkt och välövervägt. Sover och patrullerar. Gömmer mig i kartonger eller garderober. Vilar i solen. Suckar. Stryker mig kärvänligt mot människor i min omgivning. Får fnatt bara ibland. Följer mina impulser. Ändrar mönster. Om där finns några…
Människorna diskuterar och försöker räkna ut vad jag ska göra. Härnäst. Men så gjorde han inte förra veckan. Då åt han upp den mjuka maten innan han kloade på klösbrädan. Säger den ena. Den andra kommenterar, först väntade han alltid på hallmattan. När någon ringde på. Men förra veckan brydde han sig inte ett dugg om att det kom och gick folk. Hela tiden. Hur ska man begripa sig på en katt? Sedan säger de nästan unisont: katter är ena lustiga djur!

fredag 5 oktober 2012

Du var söt. Och gullig!

Nyss klev det in någon genom ytterdörren. En kort ringsignal och så öppnade personen dörren. Utan väntetid. Direkt. En dörr som alltid brukar vara låst. Men av någon anledning inte var det. Nyss.
Eftersom jag inte känt igen stegen i trapphuset hade jag inte heller brytt mig om att gå ut i hallen. För att ta emot gästen. Besökaren. Hallå, ropade personen. Eftersom ingen sågs till.  Syntes. Det var upp till mig att vara värd. Så jag hoppade ner ur soffan i TV-rummet. Gick makligt för att möta hallå-roparen. Men, tänkte jag, det kanske vore oartigt att inget säga? Så jag ropade tillbaka. Hallå på dig själv!
Nä men, sa personen med den där rösten man använder till små barn. Lille vän, fortsatte hon, pratar du med mig? Hon lät frågan bli hängande. Och jag gjorde lika dant. Den fick hänga i fred. Jag, Sixten, the cat, är möjligen liten till växten om man jämför mig med en fullvuxen människa. Men jag är näppeligen en instant friend. Åtminstone inte med människor som förminskar mig. Inte heller är jag ett barn eller obetydlig. Efter en stund jamade jag fram ett välkommen hit. Belevad och artig som jag brukar vara. Representativ. För familjen. Och fick ett oväntat svar. Vad du var söt! Och gullig!
Människan som suttit i telefon dök just då upp. Jag suckade ljudligt över somliga besökares oförmåga att känna igen en imponerande, smidig och pampig katt. Och drog mig värdigt tillbaka.
Just då hörde jag besökaren fråga. Han pratar verkligen…vet du vad han säger? Svaret kom blixtsnabbt. Han sa nog som han brukar när någon står på hallmattan: Jag skulle be dig kliva in om du inte redan hade gjort det. Men välkommen ska du ändå vara! Så brukar han i alla fall säga. Innan han drar sin egen historia. Den börjar för många år sedan i Askersund. Så var du glad att han inte började berätta. Då slutar han aldrig.

söndag 23 september 2012

Inte kan man bli förvånad?

Förväntningarna på mig är skyhöga. Människorna tror att jag ska bete mig. Så som jag alltid tidigare gjort. De tycker om att ha kontroll. Att mäta mitt uppförande, jämföra det med hur det varit. Nästan som att sätta det på tabell.

Därför blev de synnerligen besvikna när jag inte ens visade mig i vardagsrummet. När där var fullt av gäster. Inga tjurrusningar bakom gästernas nackar. Uppe på soffornas ryggstöd. Inga burdusa kurragömmalekar bakom deras ryggar. Inga dykningar bakom kuddar och åter kuddar. I soffan är det som ett bollhav av kuddar. Något för en stor butikskedja att pröva. Kuddhav! Men de blev så besvikna. Mitt folk. Jag brydde mig inte. Gick inte dit. Nöjde mig med att lukta på en bukett av ringblommor i ett annat rum,. Och lade mig att vila.

Egendomligt, eller hur? Först blir de upprörda om jag far runt som en oljad blixt i vardagsrummet. När där finns gäster. Sedan blir de gnälliga och besvikna för att jag INTE far runt i vardagsrummet. Sixten, var är du, ropar de. Och vill att jag ska komma och göra konster. Eller konstiga saker. Nä, nä! Människor är obegripliga. De tycks gilla det uppförande de ogillar. Inte kan man bli förvånad över att en vänlig och belevad katt blir konfunderad. Och hellre tar sig en lur.

onsdag 19 september 2012

Att hinna först

Mina mjuka tassar kan bli till hårda löparskor. De rör sig med svindlande hastighet. Jag njuter av farten. Över parketten flyger jag fram. På väg mot ytterdörren.
Någon ringde på. Och skrämde nästan vettet ur mig. Jag ryckte till. Såg mig om. Men så tog instinkten över. Nyfikenheten. Jag skulle minsann se vem som kom på besök. Så nu störtar jag över mattor och golv. För att hinna först. Som vore det en tävling. Med stora priser.
Sedan slår jag mig ner. På hallmattan. Den röda och blå. Viker in tassarna. Vilar i min självklarhet. Ser ut som om jag aldrig någonsin varit någon annan stans.
Tänker stilla: Välkommen ska du vara! Även om jag betraktar dig på avstånd…

söndag 16 september 2012

En fix idé fick människorna att stirra

Varhelst jag dyker upp ser man extra noga på mig. Något måste ha hänt. Jag känner mig iakttagen. Men jag vill inte heller fråga rakt ut, varför stirrar ni så på mig? Det är inte mitt sätt. Istället ser jag tillbaka. Väntar. Blinkar för att berätta att jag är OK. Förr eller senare försäger människorna sig. Bara jag har tålamod. Om det nu är så att de har fått någon fix idé. Att de har fått något på hjärnan.
Skulle jag avvika det minsta från våra gemensamma vanor får jag den där blicken. De forskande och frågande ögonkasten. Som om jag vore någon annan. En obekant katt. En främling. Igår gnolade min människa faktiskt på den där gamla slagdängan. Främling, vad döljer du för mig
Sanningen är att jag inte har något att dölja. Och att jag inte beter mig annorlunda mot hur jag vanligtvis uppför mig. Jag är som jag är. Så enkelt är det. Men det är lätt att få konstiga tankar och idéer när man känner sig observerad. Till och med jag har börjat undra om det är något med mig. Men så är jag en känslig varelse. Lyhörd. Och riskerar att ta över andras tänkesätt. Synsätt.
Jag prickar av allt det skulle kunna vara. Är jag deprimerad? Ledsen? Ensam? Har jag ont någonstans? Sjuk? Ser jag dåligt? Äter jag för lite? Håller jag mig på min kant, mer eller mindre? Är jag arg? Upprörd? Trött? Sover jag dåligt? Och sedan svarar jag nej! Nej, nej och åter nej…
Då hör jag min människa viska till sin fru, jag tycker faktiskt inte alls att han har blivit tjock. Han äter verkligen inte för mycket! En sten föll från mina skulderblad. Jag tog ett par extra upprymda danssteg. Och det blev lätt att andas. Jag, Sixten, the cat, är en cat i mina bästa år. Smärt och smidig. Med endast en liten rondör. Försvinnande liten.
Jag blev så ohämmat glad att jag skuttade ut i köket. Till matskålen och mumsade i mig lite extra. Ingen tröstätning där inte. Endast pur, ren och skär njutning. Kanske inte skär. Mera torr och brun. Men i alla fall.
Tänker jag efter har min människa sett lite hängig ut. Den senaste tiden. Han snörvlar. Och hostar. Nyser. Bäst att hålla ett öga på honom.

onsdag 12 september 2012

Smyga eller dundra fram

När jag, Sixten, the cat kommer dundrande genom lägenhetens korridor är jag på gott humör, men hungrig. Skynda på. Det är bråttom.
Om jag glider fram ur något angränsande rum – vet jag redan vem som finns där. Då är jag tillmötesgående. Gående till ett möte med en vän.  Alla som jag känner kan jag urskilja på håll, över mycket stora avstånd. Känslostämning, doft och alla möjliga små ljud ger mig ledning. Särskilt stegens svikt och ljudet av en fot som sätts i marken i en bestämd vinkel läser jag som en öppen bok.
Går jag självsäkert men sätter mig bestämt på avstånd – då vill jag veta mer innan jag hälsar. Integritet kallar människan det. Jag gullar sannerligen inte med vem som helst. Och även dem jag är kärvänlig mot kan få veta var gränsen för närhet går. Jag drar mina snabba klor som vore jag en västernhjälte.
Smyger jag långsamt och nalkas sakta är det vaksamhetens metod. Fly eller fäkta? Vem vet? Inte ens jag förrän det bär av. Framåt. Eller bort.
Stannar jag för att putsa mig och se åt andra håll får man också se upp. Jag har förmodligen koll på en tygmus eller en kantarell. Som jag rövat från köksbordet under  

måndag 3 september 2012

Om meningen med livet

Hopplöst och meningslöst. Så kan det kännas. Min ständiga vandring mellan rum, mellan olika stationer, matskål och låda, balkong och favoritfilt. Finns det alls en mening med ett liv som mitt?

Människan talar med mig om saken. Ser förnumstig ut. Säger egendomligheter om ett högre syfte och om bestämmelse. Ja, detta att man är ämnad att bli något speciellt. Ofta något mer. Då suckar jag. Och vänder bort huvudet. Det där får han hålla på med. Bäst han vill.

Själv är jag nöjd att en stund om natten få ligga nära. Eller om aftonen få krypa upp i ett knä. Även på morgonen. Mår jag gott. I samspelet kring att matskålen ska fyllas. Då och då tittar jag till på människorna. Som för att bekräfta att det är du och jag. Vi.

Av detta mår jag så utomordentligt bra att jag börjar spinna. Av välbefinnande. Välbehag. Lycka rent av?! Av att vi har varandra! Även när det kärvar och är mulet. Det kan man kalla mening.

lördag 1 september 2012

Ingen förstår mig!

Ibland frågar människan mig, förstår du inte? Nästan lite upprörd. Han har vant sig vid att jag begriper. Och fattar. Det mesta. Men det är en illusion! En oförmåga att förstå att jag är katt.
Vissa dagar blir det extra svårt. Då är det som jag drog mig tillbaka in i pälsen. Gömde mig bakom den vackra kransen av morrhår och känselspröt. Då är det människans säger obegripligt. Allt jag försöker säga honom lika ofattbart svårt att tolka. Då ser vi på varandra genom ögon. Inte bara med. Då undrar jag hur det står till. Med vår förmåga att förstå, verkligen på djupet fatta, den andra varelsens inre personliga liv.
Jag, Sixten, the cat, är naturligtvis en person. I meningen att jag är skild från andra och alla tankar, drömmar och känslor finns i mig. Som katt är jag speciell och skiljer mig från alla andra katter just genom min personlighets inre struktur. Människor kallar det visst läggning.
Imorse klev jag ner från pallen vid köksbordet. Där brukar jag sitta och hålla människorna sällskap när de äter sin frukost, jag har ju redan mumsat i mig, vad det nu var, som låg i skålen. Då bestämde jag mig för att jag inte vill sitta här och titta på längre. Det vore skönare att gå ut på balkongen. Spana lite. Känna på doftstråken i vinden. Lyssna till fjärilars vingfladder och småfåglarnas tjatter. Jag sa inget på människors språk utan jamade uppfordrande. Med det jam som betyder att jag vill gå ut. Nu. Jag strök mig dessutom mot ett ben. För att understryka min goda vilja och förstärka vår fina relation.
Men pyttsan. Inte reste sig människorna och gick till balkongdörren. Ingen förståelse. Ingen direkt kommunikation. Istället tittade man på mig. Som om jag inte vore klok. Vad vill han, sa människan till den andra. Jag vet inte, svarade hon. Och såg på mig undrande. Forskande. Som om det skulle hjälpa.
Innesluten i min kroppsliga katthydda med päls och svans kände jag både deras oförmåga att förstå mig och deras intresse. De vill utröna vad jag önskade. Men ack så begränsade de är. De förmår inte läsa mina rörelser. Vickningarna på svansen. Mina välmodulerade läten. Min blick. Min tanke. Det var ren tur när min människa sent omsider sa, tänk om han vill gå ut?
En av dem reste sig och sa, ska du gå ut? Och klampade iväg till balkongdörren. Jag väntade oförmögen att tro. Att de verkligen till slut fattat. Men när det välbekanta gnisslet av dörrhasp och balkongdörr hördes. Då for jag som en oljad blixt. Genom kök och hall. Och ut i sensommarens värme. Det vill till att ha tur. Det har jag. Jag är ju katt. Förstår ni?

fredag 31 augusti 2012

Sockerkaka och sparrissoppa

Läs för mig, sa jag till min människa. Läs för mig ur boken om katter. Det står så mycket lustigt i den. Tycker du, svarade människan. Att jag ska läsa. Och att det står roliga saker i min faktabok? Absolut, sa jag med samma bestämda tonfall som jag hört människan använda. Lika ofta som han säger absolut slänger han sig med uttryck som precis, jajamen, yepp! Och just det!

Efter att ha letat en stund i bokhyllorna hittade människan min favoritbok Jag har katt. Han slog upp den på måfå och läste: Det är de mest otroliga saker katten kan ge sig på att äta: stuvad spenat, sockerkaka, sparrissoppa, chokladpudding, flingor, syltade päron. Redan här skrattade jag så att jag vare sig kunde sitta eller stå. Det blev till att rulla sig på mattan. Flingor och syltade päron! Jo jag tackar. Finns det katter som stoppar i sig sådant?

Människan skakade misstroget på huvudet och fortsatte: Pröva dig fram men vänta dig inte att du vid varje tillfälle kan låta någon av dessa underliga kattläckerheter ersätta en vanlig måltid. Det som den (katten alltså) med stort välbehag glufsar i sig ena dagen, kan den förargat krafsa över nästa dag. Känner du igen dig, frågade han och såg på mig, Sixten, the cat.

Inte särskilt, sa jag då. Men andra äter tydligen vad som helst. Själv stoppar jag tålmodigt i mig det mesta som serveras, fortsatte jag, , frågade människan. Nej, men variationen är ju inte stor så det förslår – antingen bjudes det på diet-torrfoder eller dietmat som är blöt och kommen ur en konservburk. Någon enstaka räka eller en snutt av köttfärsen händer det väl att jag får smaka. Men sockerkaka eller sparrissoppa har jag aldrig blivit bjuden på. Men visst har jag smakat på ett och annat. En svål från fläskkotletten har jag väl lyckats sno åt mig. Och en ärta eller två eller en trattkantarell har jag också sopat ner från bordet, men mest för att det roar mig. De trillar så läckert över golvet.

Vet du vad det står mer, undrade människan. Nej, hur ska jag kunna veta det. Jag har inte läst den där boken. Hör här, sa han, och läste: Låt bli att vänja den (katten) vid räkor och den sortens dyr mat. Pengarna för en äggula gör bättre nytta!  Ha, sa jag. Så dumt. Nu vill jag inte höra mer. Allt som står i den där boken är faktiskt inte så kul! Som jag trodde. 

Verkligen fånigt, tänkte jag. Räkor måste man väl få äta. Åtminstone ibland! Allt tal om mat hade väckt min aptit. Jag trippade ut i köket och gav mig i kast med det torraste torrfoder som tänkas kan. Det knastrade mellan tänderna. Men jag föreställde mig att jag smakade på något helt annat. Något ljuvligt. Väldoftande. Fjädrande. Nej, ingen kyckling. En alldeles nygräddad och ljummen sockerkaka…


söndag 26 augusti 2012

Tänker gör jag på mitt sätt...

Kattmynta, det är beruusaaande. Rullar mig på mattan i ren förtjusning.

Räkor ligger inte långt efter. Sådana skära små krokar kan man leva på. Eller av. Helst skalade.

Dietmat gör ingen glad. Jag jagar hellre små ärtor på köksgolvet. De trillar så skönt. När jag daskar till dem.

Kantareller kan man jonglera med. I alla fall kan jag göra det. Skickligt norpar jag en gul svamp. Sedan är jag igång. Över och under mattor. Hej, vad det går.

Kräftor tål jag inte. Never. De är helt enkelt för stora. Och hårda. Fyllda med kladdigt dillspad. Tacka vet jag räkor.

Surströmming ska vi inte tala om. Nej! Det ska vi inte! Till och med jag kan behöva hålla för näsan... nosen.

Doften av surströmming är för... odörig! Morrhåren krullar sig. Men så är jag en ganska sydlig katt.

onsdag 22 augusti 2012

Mitt gyllene ögonblick är nu

Koltrasten sjunger inte. Inte på vår gård. Inte så här års. Men när min människa kom hem och var lyrisk. Förstod jag att han hört koltrastens förtrollade drillar. Jag vet inte hur ofta han upprepar att särskilt på våren och försommaren var Visby fyllt av ljuva drillar. Tjatigt ofta. Upprepar han sig. Lika ofta som han går ut och in genom ytterdörren. Och den är som en svängdörr. Han jobbar ju endast en trappa ner! Staden blev om möjligt ännu skönare, brukar han suckande säga. Tacka vet jag koltrastens melodier! Hävdar han. Nostalgiskt.
Mig fångar inte fågelsångens skönhet. Jag gnolar inte på några romantiserande sånger. Av Zacharias Topelius. Som Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har… Nej, jag är realist. Fåglarnas läten är främst signaler. Som får mig att lystet lystra. Att lokalisera dem. I bladverket. Bland grenar och skuggor.
Ljudet får mig att stanna till i steget. Att fastna i rörelsen. Bli extremt närvarande. I nuet. Helt fokuserad. Absorberad av ögonblicket. En egenskap som skiljer mig från min människa. När han hör koltrasten. Här och nu. Flyttas han mentalt tillbaka. Till ungdomens tid. Då han drömde om framtiden. Och den är väl, vid det här laget, så gott som förbi.
Då har jag, Sixten, the cat, det enklare. Bättre. Som inte behöver leva då. Eller sedan. Varteviga nu är mitt gyllene ögonblick. Kattens stund är här. Är nu. Därför lägger jag min tass på människans knä. Som en bekräftelse. På att vi är här. Inte om en vecka. Om en månad. Utan just nu.

fredag 17 augusti 2012

Lägg dig var du vill

Min människa är ett underligt djur. Kan jag gå och lägga mig precis var jag vill, frågar jag. Lägg dig var du vill, svarar han. Självklart. Här finns inga hinder. Men han är inte riktigt sannfärdig. Säger inte som det är. Att det finns ställen och ställen. Somliga tycks duga. Andra inte. För så fort jag lagt mig i handfatet. Ska han prompt dit för att tvätta händerna.

Lägger jag mig i "hans" fåtölj så vickar han på den tills jag trillar ur. Visst ber han vänligt först, flytta på dig sjusovare. Men den går fort över. Vänligheten. Sedan häller han liksom ur mig ur stolen. Vilket får mig att till synes oberört putsa pälsen. För att dölja hur förnärmad jag blir.

Lägger jag mig på vardagsrumsbordets duk som en halsduk runt finaste vasen blir han konfys. Ner med dig, ropar han. Och lägger jag mig på hans fötter klagar han snart, snälla Sixten, mina fötter domnar. Gå och lägg dig någon annan stans... Då frågar jag naturligtvis om jag kan lägga mig precis var som helst. Absolut, säger människan. Denna komplicerade och obegripliga varelse. Lägg dig var du vill!

måndag 13 augusti 2012

Liv och rörelse kallar jag fest

Så blev det kalas. Det ringde på dörren. Sjukbesök, sa mannen. Utanför dörren. In kom han och ville inte ha tårta. Äppeljuice då? Det gick bra. Ytterligare en besökare dristade sig hit till konvalecenthemmet. De språkades vid. Vänligt och intresserat. Människorna. Lite för stillsamt för min smak. Mera action. Fart och fläkt. Så jag gjorde min berömda soffryggsrusningsshow. Ömsom till förtjusning. Ömsom till förskräckelse.

Då var det livligare under dagen. Hantverkare som bytte ventiler på alla element. De satte dit röda reglage. Som brandvarnare. I denna nästan hundraåriga miljö. Där jag framlever mina dagar. Håhåjaja. Men ännu mera var på gång. Någon slipade fönsterkarmar och oljade. Då hade jag mycket att bestyra. Under dagen. Telefoner som ringde. Post som kom. Händelser att övervaka. Då var det liv och rörelse. Det kallar jag fest!

söndag 12 augusti 2012

Är det for ever?

Borta. Igen. Inte jag, utan min människa. Vi hann knappt hem. Så började det. Små ruscher. Löpningar. Rivstarter. Här ska man inte tänka Olympiad. Människans beteende hade inte med träning att göra. För idrottsliga övningar. Hans språngmarscher. Gällde inte heller att komma fram till TV-apparaten för att hinna se OS-finaler.
Människan blev sjuk. Sprang. Gång på gång. På toaletten? Det låter det! Till toaletten. Inte för att jag brukar skriva om sådant. Särskilt ofta. Man kunde ju fastna i något landstingsfilter. Men när febern blev högre. Blev människan sämre. Till sist fick han skjuts till akuten. Där man behöll honom. Fick jag reda på. Så småningom.
Vi katter får inte alltid besked. Inte information. Om vad som pågår. Men vi finner oss. Vi har vant oss. Att vänta. Att leva i ovisshet. Första natten la jag mig över axeln på den andra människan, hon som också bor här. Hos mig. Svansen över ansiktet och benen över på överarm och skuldra. Närmare kan ingen vara.
En orolig dag följde. Varför kom han inte tillbaka? Jakten efter brödföda kunde väl inte ta sådan tid? Jag fick lov att inrätta mig. Glad för omsorgerna som visades. Fylld av längtan. Efter den som försvunnit. Tur att hon finns. Vi tar hand om varandra. Är det under tiden? För stunden? Som han fattas oss. Eller är det for ever?
Den fjärde dagen gick hon som också bor här ner till bilen. Och for iväg. När hon kom hem låg jag i soffrummet. Där televisionen står. Men strax följde en person till. När jag ser honom. Tror jag inte mina ögon. Han ropar Sixten! Ska du inte komma och hälsa? Jag kraxar fram ett svar. Oförmögen att inse och förstå. Att han är hemma igen. Är det verkligen du, fick jag ur mig. Innan jag hoppar ner på golvet. Springer och skuttarmot honom.  Och lägger mig halvvägs. Jag ser forskande på honom. Lite straff ska han ha! Han ska inte tro att jag kommer svansande hur enkelt som helst. Nä, nä. Känn hur det känns. Kan man verkligen lita på. Att det är du?
Men sedan kan jag inte hålla mig. Jag störtar fram till honom. Gnider huvudet mot hans ena fot. Sedan den andra. Kastar mig på golvet. Rullar runt. Gör mig till. Inte mycket. Bara lite. Så att han ska känna sig välkommen. Hem. Igen!

tisdag 7 augusti 2012

Hemma igen

Hemma igen. Efter sommarlovet i Gothem på Gotland. Hemma igen efter bilresan till Visby. Väntan vid båten. Ombordkörning. Båtresa. Hemfärd i mörka natten. Min människa parkerade bilen utanför prästgården 01.35. Jag avskyr att vänta. På min tur. Att bli buren uppför trappor. Vissa resväskor. Tycks alltid gå före. I kön.

Nu går jag runt och bekantar mig. Med lägenheten. Och försöker minnas var maten serveras. På det här stället. Var lådan är belägen. Vilka favoritplatser jag har. Haft. Hej balkongen. Hej mina leksaker. Hej köksbordet. Hej överkastet. Som jag kryper under. När det passar. Hej klösbrädan. Så trasig du är. Hej filten i soffhörnet. Hej vardagsrumsstolen med mjuka dynan. Hej linneskåpet. Hej duschdraperiet. Som jag gömmer mig i. Hej på Er allihop. Så skönt att vara hemma. Igen!

söndag 5 augusti 2012

Fjäril vingad

Fjärilar är läckra. Lockande. Där sitter en. Och klipper med vingarna. Sjäv fouserar jag. På den. Fjäril vingad. Iakttar dem. Med sinnena på högspänn. Snart hoppar jag. Snart. Hoppar jag på den. Tar den. Innan den lyfter. Om jag lyckas. De är så retsamma. Alla fjärilar. Fladdrande omkring. Hur som helst tycker jag. De far. Hit och dit. Till synes utan mål. Och mening? Nu hooooppppaaaar jag.

Ohoj! Äsch! Miss... Förargligt. Försmädligt. Tråkigt! Men i själva verket. Låtsades jag bara. Försökte inte på riktigt. Så jag slickar min päls. Sitter och tittar åt ett helt annat håll. Oskyldigt. Kunde jag vissla. Skulle jag. Så ingen ska märka. Vad som egentligen hände.

fredag 3 augusti 2012

Tillhörigheterna är så få

Nu packar min människa sina tillhörigheter i väskor. Semestern börjar ta slut. Även för mig. Jag drar samman mina tillhörigheter. En borste, ett par tygmöss, en sele och lite annat. Till exempel en filt, några skålar och en transportbur.

Tur att ens liv inte mäts i tillhörigheter. Mina är så få. Inte kan jag sammanfattas och värderas utifrån det jag äger. Då vore mitt liv knappt ingening. Ändå vet jag hur mycket jag betyder. Som sällskap. Som katalysator. Det som spelar roll är att jag, Sixten, the cat, lockar fram värme och stor tillgivenhet. Ovärderligt. Minnesvärt. Kommer man nog att tänka. En dag när jag inte finns mer. Tror jag.

onsdag 1 augusti 2012

Engelsk översättning på andra sidan

Människan kom hem med en bild. För att visa mig. Ett foto. På en skylt. Han är skyltoman. Älskar skyltar. Gör han. Mediterar över dem. Tänker på dem. Lite smittad har jag blivit. Han frågade mig intresserat. Vad tänker du på när du ser den här bilden? Jag sa ingenting. Utan gjorde det han frågade. Tänkte. Efter. På vad jag tänker på. När jag betraktar bilden.

Ha, sa jag. Du förmodade att jag skulle svara vad jag trodde det stod på andra sidan? OK. Då gör jag det. Där står det med all säkerhet: Engelsk översättning på andra sidan. Det låter ödesmättat. På andra sidan. Burr. Men det kan man inte veta. Säkert.  

I själva verket tänker jag. Minst två saker. Hur ska man veta vad det står på skylten om man inte kan engelska eller tyska? Sedan tänker jag att om man förstår vad det står. Så får man aldrig reda på vad det står på andra sidan. Om man saknar stjärnmejsel.

måndag 30 juli 2012

Lekfulla strålar

Nu får det vara nog, sa jag. Med stillasittandet. Nu vill jag ut. Med bestämda steg gick jag till dörren och nickade mot selen som låg på den gamla amrikakofferten. Ut! Vill jag. Ut på grönbete. Lite gräs rensar magen. Det vet varje katt.

Så människan kom till undsättning. Nu ligger jag och mumsar på daggvåta grästuvor. Och gonar mig. I solen. Trots att väderleksrapporten talar om regn. Eller enstaka skurar. Har någon glömt. Att berätta det för solen. Som lyser. Med lekfulla strålar. Som dansar genom äppelträdens bladverk. Ovetande om regn och rusk. Varmt och gott har jag det. Även på sommarens uppvärmda solbelysta trappsteg. Inom räckhåll för det grönaste gräs. Som finns.

lördag 28 juli 2012

Där är han! Katten!

Försiktigt öppnades dörren. Hallå, kom det svagt. Är någon där? Hallå! Ingen syntes. Innanför dörren. Men genom dörrspringan kunde man snart se ett huvud. Med flätor. Och pigga ögon. Och snart dök ännu ett huvud upp. Under det andra. Två systrar, den ena lite större och längre än den andra, kikade in i det stora rummet. De spanade längs med golvet. Så vände de sig om. Talade med någon och frågade, var är han? Därefter klev de beslutsamma in i det okända rummet.

Då tittade jag fram från mitt gömställe. Min vilopunkt i tillvaron. Fåtöljen. Där, sa flickorna i korus. Förtjusta. Glada.  Där är han! Katten! Vad heter han? Sexton? Javisst ja, Sixten, var det visst. De hälsade på mig. genom att vända sig till mig. På några meters håll. Man vet ju aldrig så noga. Alla katter är ju inte som jag. Hej, Sixten! Genast snurrade de runt och sa till en av föräldrarna som just stigit in över tröskeln. Vad fin han är!

Tänk vad somliga barn är kloka. De ser direkt det som är viktigt, fint och betydelsefullt. Som i det här fallet. Ja, de till och med letar efter det. Tills de funnit vad de söker. Om det inte tar för lång tid förstås. Då hittar de snart på något annat.

Maja, den största av flickorna halade snabbt fram en boll av garn som satt fast på en lång tråd. Här Sixten, ropade hon. Ta den! Och när jag slog efter den ryckte hon snabbt tillbaka den. Oj, sa hon. Imponerad. När hon såg mina mäktiga tassar. Stora som tennisbollar. Eller femkronor. Med klor som kan fånga. Förtjust fortsatte hon. Påhejad av Ebba. Som den minsta av systrarna hette. För att inte skrämma dem låg jag kvar. Jagade synnerligen energisnålt. Jag reste mig inte ens. Det här var inte en hoppets dag. Här skulle inga krumsprång tas. Inga saltomortaler utföras. Jag nöjde mig med att slå lite förstrött med tassen. Till barnens stora förtjusning.

En stund senare. När jag hasat mig ner ur fåtöljen. Och stod stilla på mattan. Ville min människa visa att jag inte bara var slö och lat. Han kastade några möss. Ja, inga riktiga möss. Som vanligt ville han leka. Med tygmöss. I olika färger. De for någon möter över mig. Ingen reaktion. Han hämtade den tunna läderrem jag alltid brukar brottas med och fånga. Högt som lågt. Men nu la jag mig lojt på rygg. Viftade en smula med benen. Och lät det vara bra. Med det. Jag är ingen cirkuskatt. Och jag ar redan omtyckt och avhållen. Av barnen. Utan att behöva spela upp. Hela registret. På kommando. Det räcker så bra.

fredag 27 juli 2012

Vakendåsning och fåtöljvila är mina bästa grenar

Jag har skaffat mig en fåtölj. Den har jag visserligen inte släpat hem själv. Men jag har inmutat den. Som vore den en guldgruva. För mig är den guld värd. Just i denna fåtölj. Sover jag som bäst. Även om min människa envisas med att slänga kläder i den. Över den. På den. Är den min. Jag bara trampar ner hans kläder och slår mig till ro.

Det finns dagar då jag stannar i fåtöljen. Nästan som en människa. Som ligger kvar i sängen. Sover, läser och äter. Jag reser mig ibland. Behövs det går jag till matskålen. Med tunga steg. Vad dunsar du för, ropar människan misstänksamt. Jag ska bara äta lite, muttrar jag tillbaka.

När jag på nytt. Lagt mig i fåtöljen. Frågar min människa utmanande, ska du verkligen ligga där hela dagen? Gör lite nytta, tillägger han. Som om jag var en mopp eller en sopborste. Bara för att jag någon gång blivit dammig. Under en soffa. Eller en byrå. Får han för sig att jag kan. Eller vill. Städa.

Jag är ett sällskapsdjur. A party animal. Som älskar stora sammanhang. Mycket folk. Fester. Då får jag beröm. Uppskattning. En publik. Att spela upp inför. Som en pirat svingar sig högt ovan däck. Kastar jag mig djärvt över soffryggar. Hoppar över mattor. Tränar du för OS, frågar människan då. Det skulle du bra gärna vilja veta, svarar jag kryptiskt. Trots att jag tränat hårt. I månader.

Om det vore så. Att jag fick delta i OS för katter. Skulle jag ha goda förutsättningar i höjdhopp efter kastade möss. Längdhopp över hemvävda mattor. Hinderlöpning över blankmålade trappräcken. Ljudlösa kortruscher nattetid är jag sämre i.

Möjligen skulle det kunna gå bra. I tjurrusning. Med rytmiska och trumpinnesnabba benrörelser. Snabbätning har jag också övat. Samt sprida mat i en vid cirkel runt matskålen. Det skulle kunna bli en paradgren. Tro det. Eller ej.

Plocka upp efter dig, väser människan. Du äter som ett vilddjur.
Just det, viskar jag nöjt.

Visst skulle jag, Sixten, the cat kunna nå framgång i grenen gymnastiska hälsningsrullningar? Där borde jag hävda mig. Väl. Med min inledande kullerbytta över vänster framtass och axel. Som alltid möts av stormande bifall.

Även i en så udda gren som flugjakt med en tass har jag övat upp mig. Nu i sommar har jag legat i hårdträning. Extra mycket. Men jag ha sluppit skador. Som tassförstoring. Och sned svansföring.

En gren vill jag undvika. Den sitter på äppelträdet. Klättring med sele tilltalar mig inte alls. Det skulle vara för utsiktens. Och överblickens skull. Man har koll. På en högt belägen gren. Men. I grenar som vakendåsning och fåtöljvila är jag och förblir alldeles fullständigt oslagbar! Där i min fåtölj befinner jag mig nu.  Övar. Toppar formen.

tisdag 24 juli 2012

En imponerande tjurrusning

Uppspelt blir jag ibland. Far som en furie. En kulblixt. Genom rummen. Eller som ett jehu. Full fart är det som gäller. Under en sådan rusning lyckas jag. Med stor precision klippa till en tygmus. Eller en noga sammanvikt papperstuss. Som lockar till lek. Och jakt.

Men jag blev övermodig. Det händer aldrig. Nästan. Bara en gång. Ibland. I sommarkapellet finns en köksingång. Med målade trappor, ballustrader och trappräcken. Varför man valde att använda blankfärg förstår jag inte. Eller varför man har rundat och slipat av alla kanter. Inte ens jag får ju riktigt bra grepp.

Mitt i min vildaste framfart. For jag upp på räcket. Gled. Halkade av. Och föll 3-4 meter. Ner i källartrappan. Som har trappsteg av cement. Illa. Men jag landade hyfsat. Och slog mig minimalt. Men jag blev tvungen att linka till min människa. Som fick undersöka min leder och ben. Han rekommenderade vila. Och till min egen förvåning godtog jag receptet.

Framåt aftonen kom en musikerfamilj på besök. Nog hade jag skådat dessa supercoola musikanter, som någon stockholmsk ungdom kallat dem, på Televisionen? De verkade ganska bekanta. Om man säger så. När de sjöng bordsbön i stämmor var det på vippen att jag stämt in. Men jag jamar inte med i vad som helst. Särskilt inte som jag inte skulle få smaka. Här har man inte mycket för att man tigger. Man vill inte ens ha mig på bordet. Otacksamt, eller hur!

När de höll på att avsluta sin måltid hade jag piggnat till så pass att jag kunde kloa. Jag började med att vässa mina klor på soffan. Sedan gav jag mig på en stor fåtölj. Därefter prövade jag vävtapetens hållfasthet. Till allas förnöjelse. Och min människas högljudda protester och rop.

Jag mäktade till och med underhålla sällskapet. På fler sätt. Jag fångade en läderrem och tuggade på den. För att visa upp. Mina vassa tänder. Och jag jagade den röda tygmusen så häftigt att tonåringarna ryggade tillbaka. Imponerade. Som vore jag en svart panter. Eller en leopard. Varför inte en sjukilos huskatt?!

Innan de går planerar jag en ny tjurrusning. I full karriär. Man vill ju gärna imponera. Sätta sig i respekt. Även inför sig själv.

lördag 21 juli 2012

Man kan tröttna på att sova.

Mitt i natten. Tröttnade jag. På att sova. På att ligga still. Så jag letade fram en röd tygmus. Slängde den så långt jag kunde. Och satt iväg efter den. Hoppade. Över stolar. Kröp. Under mattor. Rusade. Förbi spisen. Sladdade. Genom dörrar. Tills något föll omkull. Med dunder och brak. En urna i nysilver. Oj, vad en sådan kan rulla. Och hur den kan låta.

Då stannade jag upp. Och gick och la mig. Igen. Gäspade. Reste mig. Trampade ner överkastet. Snurrade ett varv. Därtill ett halvt. Nu återstod enbart att lägga sig tillrätta. Så jag lät svansen gå till vila utefter kroppen. Och somnade...

fredag 20 juli 2012

Seven Eleven, så klart

Jag, Sixten, the cat, tillbringar en del av min sommar i ett kapell. Låter fromt. Men kapellet är inte längre i bruk. För religiösa ändamål. Min människa kan dock inte låta bli. Att roa sig. På min bekostnad. Men se, säger han, är kapellmästaren här?! Det blir gärna lite tjatigt! Jag leder så vitt jag vet inga orkestrar. Inget musikkapell. Den andre kapellmästaren träffas numera till exempel i den lokala kyrkan. Om man förstår anspelningen. Vara hur det vill. Min människa skrattar i alla fall gott åt sitt eget skämt. Han tänker väl att det är jag som basar. Även här.

På andra våningen finns en liten lägenhet. Pastorsbostaden. Där bor det inga pastorer. Numera. Utan släkt. Som också är roliga. Lite lagda åt det skämtsamma hållet. När de är på det humöret. Men sommarförkylningar och magar i olag. Kan sätta stopp för lustifikationerna. En stund.

Häromdagen kom en av dem rusande nerför trappan. Er nästa katt, sa han triumferande till människorna, som om jag inte ens var där, nu vet jag vad den ska heta. Jasså, svarade min människa tvekande. Och vad ska den heta, frågade han nyfiket. Seven Eleven, svarade sommargästen. Och brast ut i ett rungande skratt. Seven Eleven, så klart.

Min människa såg ut som en skruvtving med sin gapande mun. Han behövde nog grunna en stund. På varför just det skull bli nästa katts namn. Jag fattade direkt. Klart att en katt med ett sådant namn bör kunna komma efter Sixten, the cat. Inte för att jag har lust att bli ersatt. Det vill jag inte ens tänka på. Men förslaget var ganska. Kul. Så visst drog jag en smula på munnen.

tisdag 17 juli 2012

Det regnade ostbågar

Ostbågar! Jag säger bara ostbågar. Eller ostbollar. Det är min last och längtan. Men inte bjuds jag på sådana snacks framför allsångsprogram eller engelska TV-serier. Nä, nä. Där sitter min människa med stora släkten och knaprar. De tuggar och de smackar. Och jag sitter och ser på. Uppflugen på soffans ryggstöd. Därifrån har man överblick över bordet. Jag vet vad som döljer sig i skålar och på fat.

Mitt i en laddad scen. När alla satt med konstifika miner. Då slog jag till. Ett omärkligt och diskret hopp. Ner i soffan. Ut med tassen. Bonk! Ostbågeskålen for i en vid båge och landade på golvet. Det regnade gula och spröda godsaker. Nu gapade alla människor. Av förvåning. Man sa till min människa, varför välter du skålen? Skylla på mig, ropade han. Det var Sixten!


Skyll inte på katten, sa människans närstående. Det är inte snyggt. Vad har den stackaren med ditt slarv att göra? Min människa gav inte upp. Han bedyrade att jag var skyldig. Det är stensäkert, sa han. Jag lovar, det var Sixten. Ingen trodde honom.

Jag hade ingen lust att kliva fram och axla ansvaret. Inte den här kvällen. Inte när jag hade så gott stöd. Det var i alla fall ingen ide. Inte med munnen full av ostbågar.

lördag 14 juli 2012

Collegetröjan och festen

Min människa duschade. Tog på sig en nystruken vit skjorta. Och en diskret mönstrad vinröd sidenslips.Ljusa kavajen togs omsorgsfullt på. framför spegeln. Snyggt, eller hur, sa människan till mig. Jag nickade bara. På sängen hade han slängt sin gamla collegetröja. Med huva. När sådant händer. Vet jag vad klockan är slagen. Människorna ska på fest. Sixten, the cat får stanna hemma.

Redan innan de givit sig iväg placerade jag mig på hans gamla svarta tröja. Man har bra överblick. Därifrån. Koll. Snart nog la jag mig ner. Hittade en bra viloposition. Suckade. Där låg jag och såg på när de sista förberedelserna gjordes. Presenter plockades fram. Bilnycklarna hittades. Gratulationskortet glömdes. Dörren stängdes med ett, hej då Sixten!

Hela den långa kvällen. Låg jag trofast. På människans tröja. Andra i huset gick förbi rummet några gånger och kommenterade mig. Sixten, ska du ligga där? Kom och var med... Men, nej. Jag låg kvar. Väntande.

Bilen hördes till slut framåt natten. Då reste jag mig. När människorna klev in genom dörren. Hoppade jag ner på golvet. Gick och mötte dem. Rullade några välkomnande varv på mattan. De klappade mig. Kelade. Kliade. Min väntan var över. Nu behövdes den där gamla collegetröjan inte mer. Inte den här kvällen.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...