fredag 30 december 2011

Ståhej på nyårsafton

Här är det ståhej, må ni tro. Måste fråga spraket om vad ståhej har för ursprung. Syftar måhända på fotbollspublik? Uttrycket lär numera vara föga brukat. Stå har med stoj att göra. Hej har med larm, buller, liv och flängande att göra. Sägs det. Människan slår upp sådana där ord. I SAOB. Gammeldagsa uttryck.

Fotboll, var det visst. Inte för att jag varit på Behrns arena och sett stadens stolthet ÖSK. Men Milan har jag spanat in. Med människan som låtsas inte vara fotbollstokig. Fast det är han. I smyg. Han tror inte han är Zlatan. Han ville en gång i världen vara en lirare som Nacka Skoglund. Säger han. Eller som Kurre Hamrin med de nerhasade strumporna. Vilka nu de kan vara. Mytiska legender?

I smyg förstår jag mig på. Smyga är min paradgren. Människorna hos mig hoppar högt ibland när de upptäcker mig. Särskilt om kvällen. I dunklet. På en mörk matta. Då är jag smått osynlig.

Ståhej. Det är ju nyårsafton. Här lagas mat. Dukas och dammsugs. Fast i omvänd ordning. Själv tänker jag dra mig tillbaka. Till sovrummet och den lilla korridoren som leder dit. Vi får nämligen hundbesök. En enda stor muskel, kallar människan honom. Trots att det är en knähund. Vi gillar varandra. På avstånd. Det är ibland de allra bästa bekantskaperna. De som har utvecklingsmöjligheter. Men som man inte har så bråttom att göra något av. Då slipper man sådana där tråkiga uppvaknanden. De som får lustiga benämningar. Katt och råttalek. Och hur skulle det vara om de sa att vi var som hund och katt?

Tack för det gångna året! Nu spanar vi in det nya. Det goda nya. I smyg.

Tur att man kan läsa själv

En katt ska inte fastna i nät, det brukar vara fiskars öde.

Den som inte hörs eller blir sedd - finns ändå.

Jag Sixten, the cat, skriver, alltså finns jag till.

En katt som filtreras bort upphör inte.

När ingen får läsa vad man skriver, är det tur att man kan läsa själv.

Det fria nätet verkar alldeles för tilltrasslat för en enkel huskatt.

Trassel är inbjudande. Det kan man leka med. Och jaga.

Landstinget måste väl slänga sina gamla filter. Så gör i alla fall människan när han kokat kaffe!

Nej, nu får det för stunden vara bra. Tredje frukost väntar.

Jag, Sixten, the cat, tar en paus...

torsdag 29 december 2011

Sixten fortfarande porrtad!

Sixten, jag har nya besked om att du fastnar i ett filter mot porr. Jag fick ett mail idag från Örebro läns landsting. Ja, inte från landstinget. Men från någon av alla de tusenden som jobbar där. Du är fortfarande porrstämplad. Man kan inte få sin dagliga dos av kattvisdom. Inte från Dig!

Jag, Sixten, the cat, hörde på med upphöjt lugn. Gör dig inga bekymmer, sa jag. Var dag har nog av sin egen plåga. Bra ord eller hur? Och det är inte ett av Fantomens ordspråk! Att jag skulle vara så vågad att filtren inte släpper igenom mig är ledsamt. Sorgligt. Men ingen kattastrof. Inte för mig. Värre är det för dem som inte får del av mina tankar om livet strax under knähöjd.

Bra att du tar det så, sa människan. Men lite upprörd blir i alla fall jag å dina vägnar över denna bortsorterande censur. Tänk att en katt kan vara så farlig. Att hans blogg måste filtreras bort. Vad händer om Du byter namn på bloggen? Sixten med vågor i håret? Lockande katt? Mogen katt i sina bästa år söker...

Då fastnar mina texter nog i alla fall, sa jag. Jag blir porrtad hur som helst. Det kan vara det där att jag berättar om att jag ofta slickar. Tassar och päls. Svans. Men rensar de aldrig de där filtren? Det måste ju fastna allt möjligt bra där. Resbyråer, hundsidor, filmrecensioner? Och hur ska de kunna få igenom sidor med information om mediciner för känsliga åkommor? Jag fortsätter djärvt att berätta om mitt liv som katt. Take it or leave it - landstinget!

tisdag 27 december 2011

Vakthållning

Som van huskatt tar jag dagen som den kommer. Det som hände igår ältar jag inte. Inte ofta. I alla fall. Borta är filter som stoppar mig och min blogg. Vad bryr jag mig om deras fåniga censur. Deras server tjänar dem mindra bra. Om vitsen tillåts. Nu blickar jag framåt. Mot morgonmålet, sovstunden och ett välförtjänt mellanmål. Kanske en kort stund på balkongen. För att övervaka småfinkarna. Som tjattrar och piper.

Några nätter har det dock varit ett förfärligt oväder. Om jag nu ska minnas något. Det har låtit som orkan. Trädet utanför sovrumsfönstret har gnällt. Vinden har slitit bort alla lösa grenar. Och människan berättade att på någons sommarställe vid Väringen blåste en båt upp på land och vändes upp och ner. Jag fick gå några extrarundor dessa nätter. Man vill ju inte gärna att något fönster ska ge upp. Under tryck. Och släppa in ovädret som knackar på. Så jag håller vakt. Emellanåt.

söndag 25 december 2011

Porr-Sixten fastnar i nätet

När människan kom hem efter Julbönen vara han konstig. Konstigare än han brukar. Han tittade så egendomligt på mig. Vad är det nu då, undrade jag och vred huvudet. Så där som vi katter gör. För att höra bättre. För att visa hur uppmärksamma vi är.

Du, Sixten, sa människan lite tveksamt, vad har du skrivit på bloggen egentligen?
Inget utöver det vanliga. Hur så? Man bli nyfiken när han frågar så där.
Jag träffade en person i kyrkan som ibland läser det du skriver. Men en dag kunde hon inte öppna din sida.
Nähej? Och...?
Hon fick ett meddelande om att Din sida hade fastnat i ett filter som tar bort pornografisidor. Vad säger du om det?

Jag sa absolut ingenting. Sådana nyheter tar en stund för att de ska landa. Jag stirrade oförstående på människan.
Skulle min sida... Jag kippade efter andan. Och började om, skulle min sida varit pornografisk? När beskedet sjunkit in började jag skratta. Så magen hoppade. Jag trillade nästan omkull. Och blev bara tvungen att rulla mig på golvet några varv. Så reste jag mig. Och sa mycket högt och bestämt, jag är ingen för hundan ingen nakenkatt! Jag är anständigt skyld av tjock päls. Jag har inget grovkornigt språk. Jag berättar inte ens om hur små kattungar kommer till. Det vet alla ändå. Och jag sjunger inte Katt-aaa-riiina med liderlig röst. Jag är ståndaktig! Men inte så där som dessa snuskmumrikar tänker...
Har du inte skrivit något lite vågat? Något laddat? Extra närgånget? Människan förblev undrande.

Jo ,jag berättar ibland att jag rullar runt på golvet och hoppar i säng. Det lär förekomma. Jag bits och rivs. Sånt lär visst också ha hänt. Jag gillar klappar och smek. Det kan nog dyka upp som förbjuden ordkombination. Visst klär jag ut mig. Till detektiv. Är det kanske för vågat? Jag gillar att ligga på dig, ja i ditt knä, alltså. Lite närgånget? Vad vet jag. Pornografiskt material läser jag aldrig. Mästerkatten i stövlar är väl inget man  x-märkt, vad jag vet. Jag har varit på sjukhus för problem att kissa. Det kanske är alldeles för vågat? Men! Någon porrkatt är jag inte! De tror väl att jag är någon frivol kusin till Fritz, the cat. Han, det kommer jag ihåg nu, var ganska gränslöst intresserad av kattflickor. Skulle man ha därför ha censurerat mig? Sixten the cat? Som pornografisk? Min monolog tog slut. Luften likaså. Jag drog efter andan.

Människan satt med gapande mun och lyssnade. Han hörde skrattet i min röst. Men också hur skruvat och absurt det hela var för mig. Han strök mig över xxxx. Här utövar jag lite självcensur. Man blir lätt sådan. Självkritisk. Trots att människan bara klappade mig mellan öronen. Jag suckade. Stämpeln och saxen hade drabbat mig, Sixten. Hur hade jag kunnat bli Porr-Sixten? Mig hade man inte längre obegränsad tillgång till. Nätet hade fångat mig. På annat sätt än tidigare. Skulle det bli min nya image? Skulle jag kanske raka av mig pälsen och visa musklerna? Men att bli stämplad som pornografisk? Oförskyllt. Jag som är så korrekt. Och lagom. Det kräver lite eftertanke.

fredag 23 december 2011

En fröjdefull jul!

Människan tröttnar tydligen inte. Han skriver julkort. Klistrar frimärken. Står vid brevinkastet och väntar. på andras julkort, julbrev och fotografiska hälsningar. Sedan skriver han nya. Om han glömt nåfgon som sänder till honom. Själv iakttar jag mest det som sker. Och inser att julen är nära förestående.

Idag släpade man upp en stor åbäkig låda som man spänt ett bälte runt. Den var ju ganska tjock om midjan. I lådan låg en gran. Ihoppackad. Jag kunde knappt vänta på att man skulle tömma lådan så att jag fick undersöka den. Den doftade av tidigare julfester. I lådan hade vi kunnat bo en 5-6 katter. Om vi verlat. Så stor var den. Under tiden jag roade mig i kartongen klädde man "granen" med glitter och kulor och annat pynt. Hmmm. Så de håller på.

Irriterande är alla ljuvliga dofter. Av skinka, rökt älghjärta och kokt nöttunga. Det får mig att känna hunger. Längtan. Inget får jag smaka. Du har diet, säger människan okänsligt. Mmjau, svarar jag, mycket känslosamt och med darr på rösten. Det är tortyr. I alla fall plågsamt. Så det förslår.

Nu har man tänt granen och jag undersöker närmare vad som hänger inom räckhåll. Snart nog flyttar människan upp prydnader utom räckhåll. Tror han. Jag väntar bara tills han går därifrån. Då minsann. Då är det min tur. Står jag på bakbenen når jag  halvvägs upp till toppen där en ensam flagga ståtar. Det mesta får jag tag på. Om jag vill. När jag vill. Så jag klipper till en ängel så den får visa att den kan flyga. och en julgranskula blir en fotboll....

På julafton blir det ännu roligare. Snören! Papper! Tejp! Kartonger! Det blir en lustiger dans. Även i år. För mig stundar som ni hör - en fröjdefull jul! Detsamma till Er!

tisdag 20 december 2011

Här trängde sig stillsam ADVENTSKALENDER 20 in...


Vad gör det här konstiga inlägget här? Är det människan som krånglat till det nu igen? Och vill ta kontroll över mina tankar. Och skriverier. Men för all del. Håll till goda med människans funderingar i advent. Det bjuder jag, Sixten the cat, på!

Ett  Nyårskort med ett överlastat tåg. På väg genom vintrigt landskap. Vart ska det åka? Var ska man lämna sin dyrbara last? Säckvis med fyrklöver. Så otroligt mycket klöver har man med på tåget att det flödar över. Kan det bli bättre? Knappast. Här handlar det om säckar med välgång, framgång, lycka. Bättre än vanliga julklappar, kan det tyckas.

Vad är det egentligen vi ger varandra, blir dagens fråga. Hur gör man, hur gör du och jag, för att bidra till andras lycka?

Kortet är poststämplat den 28/12 1933 och adresserat till Tyra i Karllskoga (med dubbel l).

söndag 18 december 2011

Med tänder i handen

Aaaajjj, vrålade människan. Högt. Så det gjorde ont i öronen. Mina. Själv är han så bullrig och högljudd. Han tål nog sitt eget oväsen. Men nu skrek han. För full hals. Aaaaj! Sixten släpp!

Det började med att jag, Sixten, the cat, blev glad över att han människan kom knallande in i rummet där jag var. När jag såg honom reste jag mig upp. Och slog en inbjudande kullerbytta. Över axeln. Och rullade mig med magen i vädret. Han fick för sig att han skulle kappa mig på magen.

Skönt. En stund. Men så kittlade det. Eller värkte. Jag vet inte vilket. Blev för mycket. Ibland får det vara nog med allt kelande och klappande. Nog! Finito! Basta! Självklart satte jag framtassarnas klor i hans hand. Höll fast den. Och började sprätta. För fulla muggar. Med baktassarna och deras klor. För säkerhets skull satte jag tänderna i hans hand. Inte för att bitas. Bara så att handen inte skulle komma loss. Då skrek han. Istället för att försiktigt och varligt lirka bort sin hand. Det gick hål på honom. Hans skinn är sprött som den första isen efter en kall natt.

Den eftermiddagen var jag inte välkommen i hans knä. Själv förstod jag inte alls varför. Det som hände nyss, hände nyss. Var borta. Glömt. Förbi. Nu ville jag ligga skönt i ett varmt knä. Vara nära. Men se det gick inte. Han flyttade på sig. Långsint. Eller körde ner mig. Surt. När jag försökt några gånger gick jag min väg. Så där kan man ju bara inte hålla på.

Efteråt pratade vi om det som hänt. Du blir arg när man klär katter i kläder. Men du tänker på mig som om jag hade skjorta och byxor, sa jag. Som om jag sätter gränser som en människa. Icke. Mina gränser är mina gränser. Sa jag. Det lät som om jag hakat upp mig. Du vet att jag sätter gränser. För att du fått klappa mig på magen en gång så får du inte gör det varje gång. Vi har ingen uppgörelse om det. Jag tillåter det när det passar mig. Kom ihåg det!

Det vet jag ju. Men glömmer det lätt. Om jag fått dunka en människa i ryggen en gång utan protester. Då tror jag att det är ok även nästa gång. Med dig är det annorlunda. Du vänder på en femöring. Människan skulle säga till mig att inte dunka så hårt. Eller att sluta. Han skulle inte hålla fast mig, riva mig, eller slå. Inte utan varning, sa människan och såg anklagande på mig.

Du vet att jag ändrar mig. Och sätter gränsen direkt, svarade jag mycket tydligt. Du måste lära dig att vara varsam. Att respektera mina gränser. Jag är INTE din leksak. Inget kramdjur som alltid bara är lealöst mjuk och pälsvarm och god. Får jag nog, får jag nog!

Jag vet, svarade människan. Och klappade sig inbjudande på knäna. För att jag skulle hoppa upp. En sådan inbjudan tackar jag inte nej till. Bäst att passa på. När man är riktigt välkommen. Särskilt efter en liten uppgörelse.

Gammalt ordspråk: Katten vänskap är stark som stål och spröd som morgonens is.

onsdag 14 december 2011

Jag hälsar när jag hälsar

Sixten, varför kommer du inte och hälsar, ropade människan. Ungefär det samma som hon som kom hem tidigare på dagen hade ropat. Då. Men jag tog det lugnt. Då också. Jag ville helt enkelt inte. Det är sådant spring vissa dagar att man blir rakt trött. Inte har jag något för det. Alla hälsningar. En förströdd klapp. Men ingen köttfärs, ingen kyckling. Bara dietmat. Och inte alls kopplad till min vänliga uppenbarelse. Så varför ska jag springa fram och tillbaka som en glappande dörr? Nix.

Jag kan faktiskt bli glad över deras hemkomst utan att behöva stryka mig mot byxben och fötter. Man måste inte kråma sig. Göra sig extra fin. Varje gång. Blir det för mycket blir det inget värt. Tänker jag. Och sover lugnt en stund till. Så jag kommer fram när jag kommer fram. Visar mig när jag visar mig. Och hälsar när jag hälsar. Så det så.

söndag 11 december 2011

Ömsesidig respekt

Snälla, goda vänliga människa. Plåga mig inte mer med sådana där förskräckliga djurbilder. Föreställande mänskliga djur. Presenterade som förljugna människokopior. Jag tål det inte. Definitivt inte! Jag står inte ut. Har fått nog! Jag, Sixten, the cat, vädjade, bönade och bad.

Jag hör vad du säger, sa människan, men en bild till kan du tåla ur denna långa serie vykort. Vet du förresten vad de kallas? Kissemiss Serien! Bah! Pah! Ha! Människan pustade och stånkade av irritation och tillbakahållen ilska. Trams, fullfjädrat trams är det. Här behövs människor som kan tala med katter och katter som förstår sig på de obegripliga människorna. Som tror att allt är skapat till deras avbild. En perverterad avgudadyrkan! Håller du inte med? Han såg uppfordrande på mig.


Du brukat inte säga att du avudar mig, svarade jag. Men det finns många som använder sådana ord om djuren de lever tillsammans med. Det har jag hört på radio och sett på teleivionen. Läst i morgontidningen. Lite nu och då. De gör oss till gulliga små accessoarer. Att ständigt bäras på armar. Eller släpas runt som handväskor. Som viljelösa men levande smycken. Utan eget liv. En förlängning av människan. Jag står därför ut med dina dumma kort även denna gång,sa jag till slut. Trots att jag inte trodde det. Men vi behöver undervisa världen om att djur ska få vara djur. Inte mjölkdrickare. I rutiga kläder. Trams. Dumheter. Fjams! Och människor ska vara människor. Först därefter kan vi mötas med ömsesidig repsekt! Eller hur?! Människan nickader instämmande. Tog sitt kort och gömde det långt inne i en garderob.

Katter bär aldrig klänning!


Nej, inga fler sådana bilder! Jag vill inte se hur man spökar ut oss katter till små människor. Vi kan ha ett och annat tecken på släktskap med människor. vi kan drömma, leka, sakna, känna smärta, uppskatta närhet och värme. Men nej, några små klänningar bär vi inte! Vilden i mig, den fria kattsjälen, protesterar!

Jag, Sixten, the cat, vill inte  ha de där korten. Släng dem. Göm dem. Eller bränn dem. Gör rent hus! Jag kan tänka mig att lyssna till Pelle Svanslös bravader. Där kan jag förlika mig med att katterna är smått mänskliga. Eftersom Gösta Knutsson egentligen porträtterade sina studiekamrater och några ovänner, snarare än katter. Han har faktiskt lånat en hel del av katters egenheter och förmågor i det sammanhanget. Men att styra ut oss bara för nöjes skulle. Jag går och lägger mig. Hoppas att jag kan drömma om vilda och fria äventyr.

lördag 10 december 2011

Bakom flötet

Alla kattkort är inte roliga, sa människan en dag. Jag har inte velat visa dig de här vykorten. De känns nästan för förnedrande. Både för människor och katter. Men det är bra att du ser det här. Varför i all världen vill man ställa till sådant spektakel?
Det var det värsta, sa jag, Sixten, the cat, chockat. Kattdockor uppklädda i människoplagg. Placerade bakom små metspön. Vilken rubrik sedan. Bakom flötet!

Jag vet nog vilka som bakom flötet, sa jag och vände mig förargat bort. Varför visade du mig de där korten? Nu kommer jag ju bara att tänka på alla som har djur som leksaker, som behandlar oss som döda ting. Illa!

torsdag 8 december 2011

Katter med glasögon

Han, människan, fortsätter än så länge med sin adventskalender på bloggen stillsam. Han avvisar bestämt att kattkort skulle få förekomma där. Småsnålt. Inskränkt. Dumt. Så säger jag till honom. Men han verkar inte bry sig om det.

Men igår fick jag, Sixten, the cat, ett bevis på motsatsen. Han tänker verkligen mycket på katter. Då visade han mig ett kort som skickades till hans mor på Kryddgränd 3. I Visby ifrån Norrköping. Den 14 maj 1922. När kortet tillverkades satte man fast små ögon av glas på katterna. Genom att klistra på en extra baksida fick man dem att sitta kvar. När jag först såg kortet betraktade jag det mycket ingående. Noga. Studerade särskilt den lila eller violetta flugan. Svårt att veta vad som är det ena eller andra. Funderar på om jag själv ska skaffa mig en sådan. Fluga. Till nyårsaftonen.

Sedan strök jag mitt huvud och kind emot vykortet. Markerade att nu tillhör det här kortet mig. Katterna med glasögon tillhör mig! Trots det har jag inget behov av att själv ha det sparat eller tillgängligt. Ser jag bilden igen känner jag också på doften att kortet är mitt!


Mig intresserar utsikten från våra fönster mycket mer. Där händer det något. Hela tiden. Folk cyklar omkull. Eftersom det ligger is på gatan. Människor småspringer till och från sina jobb. Andra går med små myrsteg bakom sina rollatorer. Bilar och bussar far förbi. Omväxling förnöjer.

Glömde jag nämna fåglarna? De är mitt största intresse. Dem kan jag studera i timmar. Vilket jag ju skrivit många gånger. Så här års är de uppburrade och fluffiga. För att hålla värmen, säger människan. Inte så ofta betraktar jag dem med klapprande tänder. Som tidigare. De är nästan näpna där de fladdrar omkring. Tillsynes planlöst. Jag tror alltid att de ska missa grenarna så slarvigt som de flyger. I sista stund får de klorna på en gren. Landar klumpigt.

Jag ser inte alltid så bra på långt håll. Rörelser märker jag, men vad som rör sig kan bli suddigt. Men glasögon för katter har man knappt hört talas om. Det finns nog bara på ett kort. Mitt kort.

onsdag 7 december 2011

När botten på matskålen lyser fram

Här har varit mycket lugnt den senaste tiden. Det mest uppseendeväckande som skett är att matskålen stått tom vissa tider på dagen. Min människa säger att det beror på min glupande aptit. Själv är jag, Sixten, the cat, säker på att han slarvar med att fylla på med mitt älskade torrfoder.

Du, säger han plötsligt, i går träffade jag en trevlig dam som berättade att hennes katt bevakar sin matskål.
Vad är det du säger, kontrade jag direkt.
Att den där damens katt..., sa han lite osäkert.
Katter tillhör inga andra än sig själva, hur ofta ska jag behöva påminna dig om det, sa jag smått ilsken.
Jag vet, men vi är ömsesidigt beronde. Du är min och jag är din på ett märkligt sätt. Vi betyder ju mycket för varandras välbefinnande. Jag ger dig mat och du ger mig värme. Till exempel, sa människan. Poängen med det jag försökte säga, han harklade sig och tog ny fart. Eftersom han nästan kommit av sig. Om jag nu får tala till punkt, som de skickliga politikerna ofta säger i radio, fortsatte han. Poängen var att katten inte gillade att man kunde se botten på matskålen genom torrfodret. Uppstod det ett hål så den gula skålen lyste fram jamade katten tills hålet fylldes med mer torrfoder. Visst är det intressant! Och kan du tänka dig katten åt inte. Utan var nöjd med att det fanns mat på plats.

Det var verkligen intressant, sa jag och fortsatte, har du funderat över att det kanske finns något att lära av den där berättelsen? Jag såg intensivt på honom.
Nej, sa människan på ett ovanligt inskränkt sätt. Han brukar kunna se samband och dra slutsatser. Om än inte lika skickligt som jag.
Det var tråkigt, sa jag. Fattar du om jag ställer mig vid skålen och jamar? Vilket jag genast gjorde.
Då flinade han åt mig, tog fram torrfodret och fyllde på i skålen. Jag slutade genast jama. Och gick förnöjd därifrån.

lördag 3 december 2011

Porslinskatt som inte går av för hackor

Om du nu ska ha en adventskalender på din blogg stillsam, kan du väl ta med en bild på en katt, vädjade jag, Sixten, the cat. Men människan var orubblig. Inga katter i adventskalendern. Jag håller av dig mycket, men jag är inte sådan att katter måste framhävas hela tiden. Du får ju ha din egen blogg, eller hur, sa han.
Jo, visst, men en liten katt? En porslinskatt?

Nej, vill du se på porslinskatter får du se till att de kommer med i din egen blogg, sa han envist.
Nu surnade jag till en smula. Lite grann. Eller grand, vilket man vill. Du ska få se på porslinskatt, sa jag, och plockade fram ett kort ur högen med kattbilder. En katt i porslin som inte går av för hackor. Han har sådana kattvykort också, människan, även om han inte visar dem så ofta. Vill inte uppfattas som kattfanatiker, muttrar han ibland. Men han är det, vare sig han erkänner det eller ej.

Här är det en katt som skulpterats av P Zeiller. Katt som putsar sig eller ordagrant: sig putsande katt. Kortet är från Den stora konstutställningen i Berlin 1911 och porslinsfabriken som gjort den utsökta katten heter Gebr. Metzler & Ortloff i Ilmenau i Thüringen. Men det är inte så viktigt. Jag beundrar de eleganta formerna och den utsökta och graciösa rörelsen som konstnären fångat. Snyggt! Eller hur!

torsdag 1 december 2011

Hund och katt

Sixten, Sixten vet du vad, ropade människan högt. Mycket högt. Vet du hur många hundar det finns i Sverige, fortsatte han.
Nej, det vet jag inte, svarade jag sanningsenligt. Skulle jag veta det? Vad är nyttan med att veta antalet hundar? Mera intressant vore ju att hålla reda på oss katter, sa jag uppfordrande.
Kanske det, sa människan, men byt inte samtalsämne nu. Varje år registreras cirka 250 000 hundar i vår land. Det du! Räknar man med en livslängd på ungefär 8-10 år finns det faktiskt flera miljoner hundar. Kanske så många som 3 miljoner! Vad säger du om det?
Du milde, svarade jag, uppriktigt överraskad. Så många. Var tredje person skulle alltså ha hund?
Ja, så är det nog, sa han. Men du väger ju mer än en del hundar i alla fall. Mer än en liten terrier. 6-7 kilo katt väger tungt.
Det är väl inte så farligt, sa jag lite störd över kommentaren om min vikt. Sådant är känsligt.
Jo, ibland, sa min människa. Om du har somnat i mitt knä så är det som om känseln i mina ben försvinner efter en halvtimme. De domnar liksom. Men då brukar jag ju väcka dig,
Gör du, frågade jag förvånat.
Du märker det ju inte, sa han. Du tror att du vaknar av dig själv. Men så är det inte. Jag kliar dig bakom öronen. Då börjar du vifta på dem som om någon fluga irriterat dig... och så vaknar du.

Det är väl hundar man kliar bakom öronen? Men du, oss katter har man inte lika bra koll på. Även om jag läste i tidingen att man vill att vi ska ha obligatorisk märkning och registrering. Jag är både och, sa jag och klippte med öronen. Märkt och registrerad. Där finns mitt nummer ingraverat. Jag tänker mest på det som en blygsam tatuering. Inga änglar eller drakar, bara ett anspråkslöst och enkelt nummer. Om jag skulle komma bort fungerar det väl som en adresslapp. Som ett id-kort. Och hellre ett nummer än halsband och lappar. Men du har väl inga planer på att tappa bort mig?
Never in my life, sa människan lite chockad över att jag alls frågade. Vi är ju medlemmar i samma familj. Så du kanske borde få samma efternamn? Vill du det?
Det får vi fundera på, sa jag förnöjd över denna bekräftelse på samhörighet. Och rullade över på rygg för att bli kliad och klappad.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...