Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2011

Ståhej på nyårsafton

Här är det ståhej, må ni tro. Måste fråga spraket om vad ståhej har för ursprung. Syftar måhända på fotbollspublik? Uttrycket lär numera vara föga brukat. Stå har med stoj att göra. Hej har med larm, buller, liv och flängande att göra. Sägs det. Människan slår upp sådana där ord. I SAOB. Gammeldagsa uttryck.

Fotboll, var det visst. Inte för att jag varit på Behrns arena och sett stadens stolthet ÖSK. Men Milan har jag spanat in. Med människan som låtsas inte vara fotbollstokig. Fast det är han. I smyg. Han tror inte han är Zlatan. Han ville en gång i världen vara en lirare som Nacka Skoglund. Säger han. Eller som Kurre Hamrin med de nerhasade strumporna. Vilka nu de kan vara. Mytiska legender?

I smyg förstår jag mig på. Smyga är min paradgren. Människorna hos mig hoppar högt ibland när de upptäcker mig. Särskilt om kvällen. I dunklet. På en mörk matta. Då är jag smått osynlig.

Ståhej. Det är ju nyårsafton. Här lagas mat. Dukas och dammsugs. Fast i omvänd ordning. Själv tänker jag dr…

Tur att man kan läsa själv

En katt ska inte fastna i nät, det brukar vara fiskars öde.

Den som inte hörs eller blir sedd - finns ändå.

Jag Sixten, the cat, skriver, alltså finns jag till.

En katt som filtreras bort upphör inte.

När ingen får läsa vad man skriver, är det tur att man kan läsa själv.

Det fria nätet verkar alldeles för tilltrasslat för en enkel huskatt.

Trassel är inbjudande. Det kan man leka med. Och jaga.

Landstinget måste väl slänga sina gamla filter. Så gör i alla fall människan när han kokat kaffe!

Nej, nu får det för stunden vara bra. Tredje frukost väntar.

Jag, Sixten, the cat, tar en paus...

Sixten fortfarande porrtad!

Sixten, jag har nya besked om att du fastnar i ett filter mot porr. Jag fick ett mail idag från Örebro läns landsting. Ja, inte från landstinget. Men från någon av alla de tusenden som jobbar där. Du är fortfarande porrstämplad. Man kan inte få sin dagliga dos av kattvisdom. Inte från Dig!

Jag, Sixten, the cat, hörde på med upphöjt lugn. Gör dig inga bekymmer, sa jag. Var dag har nog av sin egen plåga. Bra ord eller hur? Och det är inte ett av Fantomens ordspråk! Att jag skulle vara så vågad att filtren inte släpper igenom mig är ledsamt. Sorgligt. Men ingen kattastrof. Inte för mig. Värre är det för dem som inte får del av mina tankar om livet strax under knähöjd.

Bra att du tar det så, sa människan. Men lite upprörd blir i alla fall jag å dina vägnar över denna bortsorterande censur. Tänk att en katt kan vara så farlig. Att hans blogg måste filtreras bort. Vad händer om Du byter namn på bloggen? Sixten med vågor i håret? Lockande katt? Mogen katt i sina bästa år söker...

Då fastnar mi…

Vakthållning

Som van huskatt tar jag dagen som den kommer. Det som hände igår ältar jag inte. Inte ofta. I alla fall. Borta är filter som stoppar mig och min blogg. Vad bryr jag mig om deras fåniga censur. Deras server tjänar dem mindra bra. Om vitsen tillåts. Nu blickar jag framåt. Mot morgonmålet, sovstunden och ett välförtjänt mellanmål. Kanske en kort stund på balkongen. För att övervaka småfinkarna. Som tjattrar och piper.

Några nätter har det dock varit ett förfärligt oväder. Om jag nu ska minnas något. Det har låtit som orkan. Trädet utanför sovrumsfönstret har gnällt. Vinden har slitit bort alla lösa grenar. Och människan berättade att på någons sommarställe vid Väringen blåste en båt upp på land och vändes upp och ner. Jag fick gå några extrarundor dessa nätter. Man vill ju inte gärna att något fönster ska ge upp. Under tryck. Och släppa in ovädret som knackar på. Så jag håller vakt. Emellanåt.

Porr-Sixten fastnar i nätet

När människan kom hem efter Julbönen vara han konstig. Konstigare än han brukar. Han tittade så egendomligt på mig. Vad är det nu då, undrade jag och vred huvudet. Så där som vi katter gör. För att höra bättre. För att visa hur uppmärksamma vi är.

Du, Sixten, sa människan lite tveksamt, vad har du skrivit på bloggen egentligen?
Inget utöver det vanliga. Hur så? Man bli nyfiken när han frågar så där.
Jag träffade en person i kyrkan som ibland läser det du skriver. Men en dag kunde hon inte öppna din sida.
Nähej? Och...?
Hon fick ett meddelande om att Din sida hade fastnat i ett filter som tar bort pornografisidor. Vad säger du om det?

Jag sa absolut ingenting. Sådana nyheter tar en stund för att de ska landa. Jag stirrade oförstående på människan.
Skulle min sida... Jag kippade efter andan. Och började om, skulle min sida varit pornografisk? När beskedet sjunkit in började jag skratta. Så magen hoppade. Jag trillade nästan omkull. Och blev bara tvungen att rulla mig på golvet några varv. Så …

En fröjdefull jul!

Människan tröttnar tydligen inte. Han skriver julkort. Klistrar frimärken. Står vid brevinkastet och väntar. på andras julkort, julbrev och fotografiska hälsningar. Sedan skriver han nya. Om han glömt nåfgon som sänder till honom. Själv iakttar jag mest det som sker. Och inser att julen är nära förestående.

Idag släpade man upp en stor åbäkig låda som man spänt ett bälte runt. Den var ju ganska tjock om midjan. I lådan låg en gran. Ihoppackad. Jag kunde knappt vänta på att man skulle tömma lådan så att jag fick undersöka den. Den doftade av tidigare julfester. I lådan hade vi kunnat bo en 5-6 katter. Om vi verlat. Så stor var den. Under tiden jag roade mig i kartongen klädde man "granen" med glitter och kulor och annat pynt. Hmmm. Så de håller på.

Irriterande är alla ljuvliga dofter. Av skinka, rökt älghjärta och kokt nöttunga. Det får mig att känna hunger. Längtan. Inget får jag smaka. Du har diet, säger människan okänsligt. Mmjau, svarar jag, mycket känslosamt och med darr…

Här trängde sig stillsam ADVENTSKALENDER 20 in...

 Vad gör det här konstiga inlägget här? Är det människan som krånglat till det nu igen? Och vill ta kontroll över mina tankar. Och skriverier. Men för all del. Håll till goda med människans funderingar i advent. Det bjuder jag, Sixten the cat, på!

Ett  Nyårskort med ett överlastat tåg. På väg genom vintrigt landskap. Vart ska det åka? Var ska man lämna sin dyrbara last? Säckvis med fyrklöver. Så otroligt mycket klöver har man med på tåget att det flödar över. Kan det bli bättre? Knappast. Här handlar det om säckar med välgång, framgång, lycka. Bättre än vanliga julklappar, kan det tyckas.
Vad är det egentligen vi ger varandra, blir dagens fråga. Hur gör man, hur gör du och jag, för att bidra till andras lycka?

Kortet är poststämplat den 28/12 1933 och adresserat till Tyra i Karllskoga (med dubbel l).

Med tänder i handen

Aaaajjj, vrålade människan. Högt. Så det gjorde ont i öronen. Mina. Själv är han så bullrig och högljudd. Han tål nog sitt eget oväsen. Men nu skrek han. För full hals. Aaaaj! Sixten släpp!

Det började med att jag, Sixten, the cat, blev glad över att han människan kom knallande in i rummet där jag var. När jag såg honom reste jag mig upp. Och slog en inbjudande kullerbytta. Över axeln. Och rullade mig med magen i vädret. Han fick för sig att han skulle kappa mig på magen.

Skönt. En stund. Men så kittlade det. Eller värkte. Jag vet inte vilket. Blev för mycket. Ibland får det vara nog med allt kelande och klappande. Nog! Finito! Basta! Självklart satte jag framtassarnas klor i hans hand. Höll fast den. Och började sprätta. För fulla muggar. Med baktassarna och deras klor. För säkerhets skull satte jag tänderna i hans hand. Inte för att bitas. Bara så att handen inte skulle komma loss. Då skrek han. Istället för att försiktigt och varligt lirka bort sin hand. Det gick hål på honom. Hans…

Jag hälsar när jag hälsar

Sixten, varför kommer du inte och hälsar, ropade människan. Ungefär det samma som hon som kom hem tidigare på dagen hade ropat. Då. Men jag tog det lugnt. Då också. Jag ville helt enkelt inte. Det är sådant spring vissa dagar att man blir rakt trött. Inte har jag något för det. Alla hälsningar. En förströdd klapp. Men ingen köttfärs, ingen kyckling. Bara dietmat. Och inte alls kopplad till min vänliga uppenbarelse. Så varför ska jag springa fram och tillbaka som en glappande dörr? Nix.

Jag kan faktiskt bli glad över deras hemkomst utan att behöva stryka mig mot byxben och fötter. Man måste inte kråma sig. Göra sig extra fin. Varje gång. Blir det för mycket blir det inget värt. Tänker jag. Och sover lugnt en stund till. Så jag kommer fram när jag kommer fram. Visar mig när jag visar mig. Och hälsar när jag hälsar. Så det så.

Ömsesidig respekt

Snälla, goda vänliga människa. Plåga mig inte mer med sådana där förskräckliga djurbilder. Föreställande mänskliga djur. Presenterade som förljugna människokopior. Jag tål det inte. Definitivt inte! Jag står inte ut. Har fått nog! Jag, Sixten, the cat, vädjade, bönade och bad.

Jag hör vad du säger, sa människan, men en bild till kan du tåla ur denna långa serie vykort. Vet du förresten vad de kallas? Kissemiss Serien! Bah! Pah! Ha! Människan pustade och stånkade av irritation och tillbakahållen ilska. Trams, fullfjädrat trams är det. Här behövs människor som kan tala med katter och katter som förstår sig på de obegripliga människorna. Som tror att allt är skapat till deras avbild. En perverterad avgudadyrkan! Håller du inte med? Han såg uppfordrande på mig.


Du brukat inte säga att du avudar mig, svarade jag. Men det finns många som använder sådana ord om djuren de lever tillsammans med. Det har jag hört på radio och sett på teleivionen. Läst i morgontidningen. Lite nu och då. De gör oss…

Katter bär aldrig klänning!

 Nej, inga fler sådana bilder! Jag vill inte se hur man spökar ut oss katter till små människor. Vi kan ha ett och annat tecken på släktskap med människor. vi kan drömma, leka, sakna, känna smärta, uppskatta närhet och värme. Men nej, några små klänningar bär vi inte! Vilden i mig, den fria kattsjälen, protesterar!

Jag, Sixten, the cat, vill inte  ha de där korten. Släng dem. Göm dem. Eller bränn dem. Gör rent hus! Jag kan tänka mig att lyssna till Pelle Svanslös bravader. Där kan jag förlika mig med att katterna är smått mänskliga. Eftersom Gösta Knutsson egentligen porträtterade sina studiekamrater och några ovänner, snarare än katter. Han har faktiskt lånat en hel del av katters egenheter och förmågor i det sammanhanget. Men att styra ut oss bara för nöjes skulle. Jag går och lägger mig. Hoppas att jag kan drömma om vilda och fria äventyr.

Bakom flötet

Alla kattkort är inte roliga, sa människan en dag. Jag har inte velat visa dig de här vykorten. De känns nästan för förnedrande. Både för människor och katter. Men det är bra att du ser det här. Varför i all världen vill man ställa till sådant spektakel? Det var det värsta, sa jag, Sixten, the cat, chockat. Kattdockor uppklädda i människoplagg. Placerade bakom små metspön. Vilken rubrik sedan. Bakom flötet!
Jag vet nog vilka som bakom flötet, sa jag och vände mig förargat bort. Varför visade du mig de där korten? Nu kommer jag ju bara att tänka på alla som har djur som leksaker, som behandlar oss som döda ting. Illa!

Katter med glasögon

Han, människan, fortsätter än så länge med sin adventskalender på bloggen stillsam. Han avvisar bestämt att kattkort skulle få förekomma där. Småsnålt. Inskränkt. Dumt. Så säger jag till honom. Men han verkar inte bry sig om det.

Men igår fick jag, Sixten, the cat, ett bevis på motsatsen. Han tänker verkligen mycket på katter. Då visade han mig ett kort som skickades till hans mor på Kryddgränd 3. I Visby ifrån Norrköping. Den 14 maj 1922. När kortet tillverkades satte man fast små ögon av glas på katterna. Genom att klistra på en extra baksida fick man dem att sitta kvar. När jag först såg kortet betraktade jag det mycket ingående. Noga. Studerade särskilt den lila eller violetta flugan. Svårt att veta vad som är det ena eller andra. Funderar på om jag själv ska skaffa mig en sådan. Fluga. Till nyårsaftonen.

Sedan strök jag mitt huvud och kind emot vykortet. Markerade att nu tillhör det här kortet mig. Katterna med glasögon tillhör mig! Trots det har jag inget behov av att själv ha …

När botten på matskålen lyser fram

Här har varit mycket lugnt den senaste tiden. Det mest uppseendeväckande som skett är att matskålen stått tom vissa tider på dagen. Min människa säger att det beror på min glupande aptit. Själv är jag, Sixten, the cat, säker på att han slarvar med att fylla på med mitt älskade torrfoder.

Du, säger han plötsligt, i går träffade jag en trevlig dam som berättade att hennes katt bevakar sin matskål.
Vad är det du säger, kontrade jag direkt.
Att den där damens katt..., sa han lite osäkert.
Katter tillhör inga andra än sig själva, hur ofta ska jag behöva påminna dig om det, sa jag smått ilsken.
Jag vet, men vi är ömsesidigt beronde. Du är min och jag är din på ett märkligt sätt. Vi betyder ju mycket för varandras välbefinnande. Jag ger dig mat och du ger mig värme. Till exempel, sa människan. Poängen med det jag försökte säga, han harklade sig och tog ny fart. Eftersom han nästan kommit av sig. Om jag nu får tala till punkt, som de skickliga politikerna ofta säger i radio, fortsatte han. Poängen…

Porslinskatt som inte går av för hackor

Om du nu ska ha en adventskalender på din blogg stillsam, kan du väl ta med en bild på en katt, vädjade jag, Sixten, the cat. Men människan var orubblig. Inga katter i adventskalendern. Jag håller av dig mycket, men jag är inte sådan att katter måste framhävas hela tiden. Du får ju ha din egen blogg, eller hur, sa han.
Jo, visst, men en liten katt? En porslinskatt?

Nej, vill du se på porslinskatter får du se till att de kommer med i din egen blogg, sa han envist.
Nu surnade jag till en smula. Lite grann. Eller grand, vilket man vill. Du ska få se på porslinskatt, sa jag, och plockade fram ett kort ur högen med kattbilder. En katt i porslin som inte går av för hackor. Han har sådana kattvykort också, människan, även om han inte visar dem så ofta. Vill inte uppfattas som kattfanatiker, muttrar han ibland. Men han är det, vare sig han erkänner det eller ej.

Här är det en katt som skulpterats av P Zeiller. Katt som putsar sig eller ordagrant: sig putsande katt. Kortet är från Den stora kons…

Hund och katt

Sixten, Sixten vet du vad, ropade människan högt. Mycket högt. Vet du hur många hundar det finns i Sverige, fortsatte han.
Nej, det vet jag inte, svarade jag sanningsenligt. Skulle jag veta det? Vad är nyttan med att veta antalet hundar? Mera intressant vore ju att hålla reda på oss katter, sa jag uppfordrande.
Kanske det, sa människan, men byt inte samtalsämne nu. Varje år registreras cirka 250 000 hundar i vår land. Det du! Räknar man med en livslängd på ungefär 8-10 år finns det faktiskt flera miljoner hundar. Kanske så många som 3 miljoner! Vad säger du om det?
Du milde, svarade jag, uppriktigt överraskad. Så många. Var tredje person skulle alltså ha hund?
Ja, så är det nog, sa han. Men du väger ju mer än en del hundar i alla fall. Mer än en liten terrier. 6-7 kilo katt väger tungt.
Det är väl inte så farligt, sa jag lite störd över kommentaren om min vikt. Sådant är känsligt.
Jo, ibland, sa min människa. Om du har somnat i mitt knä så är det som om känseln i mina ben försvinner efter …