onsdag 23 november 2011

Människan kroknar - jag håller ut

Mina rader handlar ofta om min människa och mindre om mig. Så ödmjuk är jag. Det bekymrar mig inte att jag själv låter det ske. Så småningom blir det annorlunda. Just nu är det ganska synd om min människa. Fast han protesterar när jag säger det. Han vill inte att man ska tycka synd om honom. Det liksom förminskar honom och förstorar hans problem. För problem har han. han är hemma mycket nu för tiden. Sjukskriven, säger han. Men jag tror att han faktiskt längtar efter mig. Vill vara med mig. Hade han bara haft en öppen spis hade han kunnat sitta där med mig i knät dag efter dag och läst. Nu blir det mest en massa amerikanska fånprogram på TV. Där sitter han och ojar sig. Han har ont i nacken och domningar i armen.

Han vill inte ens sätta på datorn. Då är det illa. Ja, eftersom jag, Sixten, the cat, då inte kan skriva så ofta. Det blir hackigt och ryckigt. Inget flyt. Jag lägger liksom av mig. Mellan gångerna.

Varför går människan så ofta till vårdcentralen nu förtiden? Jag tror att han vill ha ett namn på det där som värker. Som om ett namn, en diagnos, skulle förändra situationen. Då vet jag vad jag ska kämpa med leer mot, påstår han. Är det diskbrock vill jag ju veta, fortsätter han irriterat.

Vi katter klarar oss oftast bra utan att ha namn på det som gör ont. Vi hanterar det på vårt sätt. Men till sist kan man ju behöva åka till sjukhus. Eller träffa en veterinär. För säkerhets skull. Också för mig är livet dyrbart. Och hälsan en gåva. Men namn på mina krämpor vet jag inte om jag behöver. Jag kan nog klara mig ändå. Vi katter klagar sällan. Vi är förnöjsamma och tålmodiga, som jag så ofta påpekat. Nu måste jag gå. Människan ropar på mig. Han vill ha sällskap. Igen.

Gammalt ordspråk: Ensam är den människa som inte står ut med sitt eget sällskap. Då är det gott att katter finns - de håller ut när människan kroknar.

torsdag 17 november 2011

I stillhet

Gårdagen tiibringades under ett överkast. Med vila och meditation. Inte mycket mer att rapportera. Timmarna gick. Jag hade det gott. Möjligen ska sägas att människan som stannade hemma hela dagen ibland kollade var jag fanns. Egendomligt nog. Som om jag skulle ha anledning att vara någon annan stans. Än i värme och stillhet.

onsdag 16 november 2011

Sixten gör mig varm, sa människan

Vi katter är goda värmedynor för frusna människor. Vi är sådana. Till vår natur. Har utstrålning. Av både vänlighet och värme. Oftast. Min temperatur är normal när den svänger mellan 38 och 38,5 grader. Därför kan jag värma min människa så bra. Min päls bidrar också till upplevelsen av värme.

Bara när jag varit riktigt utsatt har jag "svettats". Mina tassar kan då lämna blöta avtryck. På sjukhusgolv, till exempel. Vanligtvis behöver jag inte vara rädd. Först och främst är jag modig. Och lite stursk. Självmedveten. Men med ett stort hjärta och längtan efter närhet. Så min frusna människa har inte bara sällskap av mig. Han blir varm. Du gör mig varm, Sixten, säger han och ler. Självklart, svarar jag!

söndag 13 november 2011

Bara värme

Människorna var iväg några timmar igår eftermiddag. De stöpte ljus. Sådant man gjorde förr. En bra aktivitet för att hålla gemenskapen igång. Man arbetar något lite och talar desto mer. Det är inte längre så vanligt säger människorna. De som kan stöpa ljus försöker lära upp de unga. Men de tycks inte ha tid nu. När de en gång får tid, kanske kunskapen flyttat vidare. Till himmelska nejder. Där går det åt mycket ljus.

De fick visst stor glädje av ett avslutande knytkalas också. Den rikaste måltid man kan tänka sig. Eftersom människorna då tänker mycket på varandra och lite på sig själva. Janssons frestelse och räkomelett, paj och fisk i sherryreducerad specialsås och mycket mer därtill. Själva hade de med sig ost och kex och mandelmassekonfekt från Lübeck. Där skulle jag varit med. Inte i  Lübeck. Men vid ljusstöpningen. Men katter var portförbjudna. Mest för att ingen skulle snubbla på oss som ofta håller till därnere vid fötterna.

Stearinet är dessutom förfärligt hett. Spiller man klibbar det liksom fast och bränner ännu mera. Men det hela hade gått bra. När de kom hem doftade det nystöpta ljus i hela lägenheten. På skorna satt droppar av stearin och en och annan vit fläck fanns även på byxben och tröjor.

Min människa har värk i ryggen. Sedan mycket länge. När han kom hem var han illa därann. Han satt framåtlutad i tv-fåtöljen och suckade. Han behöver inte säga så mycket. Jag känner på mig var han har ont. Så jag hoppade upp i fåtöljen och klämde ner mig mellan honom och ryggstödet. Har har du din värmedyna, sa jag. Han stack handen bakom ryggen och strök mig över huvudet. Du är en omtänksam vän, sa han.

Så där satt vi en bra stund. Tills även den sittställningen började göra ont. Nu kan du väl du flytta på dig, bad han. Nu har jag haft det varmt och gott en stund. Jajamen, blev mitt svar. Jag ställde mig på armstödet tills han hade satt sig bekvämt. Då gled jag ner i knäet och la mig mig till rätta. Inga klor idag, frågade han. Nej, sa jag, inga klor idag. Bara värme.

Gammalt ordspråk: En katt värmer både kropp och själ

fredag 11 november 2011

Vassa klor i mjuka händer

Idag satte jag klorna i min människas hand. Det gillar han inte. Han tål inte så mycket. Vi skojade friskt med varandra. Men sedan ville jag inte vara med längre. Han har svårt att förstå sådant. Så jag får säga ifrån på mitt sätt. Men det blir nästan tvärt om.

Jag sätter klorna i honom och då säger han ifrån. Mycket högljutt och bullrigt. Mina vassa klor i hans mjuka händer. Det är nästan opassande. Han borde ha en skyddande päls. kanske handskar? Det finns andra lösningar. Men så klipp mina klor så gör det inte ont, säger jag till honom. Men han tycker det är besvärligt. Och jag tillåter i alla fall inte att han klipper mina klor. Inte så ofta. En klo i taget ungefär. Så det är ett projekt på några veckor. Och då är det nästan tid att börja om. Igen.

Gammalt ordspråk: Ljudlöst sätts kattens klor i människans hand sekunden innan oljudet bryter loss.

tisdag 8 november 2011

Tillbakadragen, det är jag

Dra sig tillbaka. Ligger det något ovilligt i det uttrycket? Man får nästan övervinna sig själv. Släpa och dra. De flesta av mina vänner, mänskliga såväl som fyrbenta, förknippar inte detta att vara tillbakadragen med mig, Sixten, the cat. Jag uppfattas som gå-påig. Smått framfusig. Självsäker i överkant. Trots att det även i mig bor en blyg liten viol.

Allhelgonahelgen blev en folkfest. Jag tänker inte på allt folk som samlades på kyrkogårdarna. Nej, de som kom på kalaset. Hemma hos mig. För en kär släkting till människans hustru. De utgjorde folket på festen. Med svampsoppa, älgstek, paj och tårta. Sång och hurrarop. Och folk i vartenda rum. Det var inte så enkelt att vara tillbakadragen här inte.

Istället fick jag utveckla mina hundsidor. Som vallhund och övervakare av alla förflyttningar. Så jag hade att göra. Ett ljud från ett rum måste undersökas. Väl på plats hörs glada skratt från ett annat rum och applåder framför TV:n. Så det var bara att sätta fart. För att hinna med. Skratten kom sig av gamla släkthistorier. Som berättades uuppsluppet och upprepat. Jag har liksom hört samma historier i många år. Oavsett om det är männsiskans eller fruns släkt. Det tillhör ritualerna att återberätta händelser från barndomen. Applåderna gällde att någon stängt av televisionen. Så att man fick spela dataspel i fred.

När alla hade åkt la jag mig mitt i vardagsrummet och andades djupt. Och, tro det eller ej, somnade. Också det ett sätt att dra sig tillbaka. Men de senaste dagarna har jag krupit in under mörka täcken, vilat i dunkla garderober, slagit mig till ro i linneskåpets djup på manglade findukar. Så fick jag visa mitt rätta jag. Tillbakadragen och lugn. Meditativ och...sömnig.

torsdag 3 november 2011

På rygg som om han cyklade

Nu är kaninen borta, sa människan en dag. Det är så tomt på torget framför rådhuset. Den låg där som om den cyklade, fortsatte han. Konstverket alltså. 
Man ligger väl sällan och cyklar, protesterade jag, såvida man inte har en sådan där specialgjord liggcykel. Själv cyklar jag aldrig. Jag, Sixten, the cat, tar mig bäst fram på egna ben.

Måhända, svarade människan, men i min ungdom tvingades barnen i gymnastiken ner på rygg. Ofta ganska frivilligt. Sedan fick de försöka sträcka benen så långt upp i luften de kunde och göra tramprörelser med fötterna. Ungefär som när man cyklar. Gymnastikdirektören, jag så hette den militäriske läraren, berodrade kortfattat: På rygg! Cykling! Fortare! Fortare! Det var inte så lätt, må du tro. Man fick allt blod i huvudet och benen ville liksom inte hänga med. Det hände att man sparkade sig själv. Många gånger. Med sina blåa gymnastikskor.

Din stackare, kommenterade jag. Har du varit med om sådant? Det hade jag ingen aning om! Om jag läger mig på rygg och "cyklar" med mina fyra ben är det för att jag leker. Visar min välvilja. Mitt välbefinnande. Cykling! Tänk vad dom kunde hitta på!  

tisdag 1 november 2011

Klart att katten har en själ

Min människa har varti bortrest. Igen. Lite tröttsamt kan jag tycka. Men bra på sitt sätt. Det är så jag får anledning att sakna. Och att längta. Betydelsen av saknad är underskattad. Först när efarenheten kommer och man verkligen saknar förstår man. Hur stak känslan är. Hur den kan uppfylla hela ens varelse. Kusin med saknaden är längtan. Den kan också bosätta sig i djupet av ens själ. För en sådan har jag! Teologerna har inte alla insett det än. Men så har de inte frågat mig. Den som kan sakna och längta efter en annan varelse har en själ. Var så säker.

När så både saknaden och längtan nästan värkte hördes bilens motor från parkeringsplatsen. Kullebyttor blev det. Och en liten dans. Kunde jag slå volter hade jag gjort det. Så glad blev jag. Så lycklig. Vilket också bekräftar att jag är en sensibel och känslosam katt.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...