fredag 28 oktober 2011

I all blysamhet

Vem var mannen? Den äldre med bowlingklotet? Frågan har ställts till detektiven Sixten. Till mig alltså. Med anledning av incidenten i bowlinghallen. Jag var ju inte där. På samma sätt som Nero Wolfe, den berömde orkidéodlaren, löser jag problemen med tankekraft och synskärpa. Oftast på avstånd.

Hm. Vem var han? En till synes distingerad gentleman. Han verkar, av bilderna att döma, inte vara särskilt atletisk utan lite ämbetsmannamässigt stel i kroppen. Det är inte han som är min människa. Det man ser av min människa på bilderna från bowlinghallen är enbart hans arm. När han tar fel klot!

Sedan sist har jag återfunnit en klocka. Jag har hört den hela tiden. Människorna i min lägenhet har letat. Sig fördärvade, säger de. Och inte hittat den. Den har tickat iväg i mellanrummet mellan madrass och sänggavel. I morse tröttnade jag på att veta. Jag krafsade på gaveln när överkastet slätades till. En gång. Två gånger. Då först hörde de lomhörda varelserna något som skrapade. Tickandet uppfattade de inte. Se vad jag hittade, utropade människans fru. Ja hon är människa också, absolut! Men inte min på exakt samma sätt. Som min människa. Jag låter henne tro att hon fann klockan själv. Vilket är en av mina framträdande egenskaper. Blygsamhet. Ödmjukhet. Om jag får säga det själv.

onsdag 26 oktober 2011

Livsfarlig bowling

Han höll på att ta livet av den som stod bakom honom. Människan var skärrad och upprörd. Han hade varit på bowlinghallen och spelat. Man spelar väl bowling. Rulla bowling låter alltför tamt. Kasta varpa gör man, men inte stora klot, eller hur? Ändå var det precis vad som hände. Klotkastning!

Jag, detektiven Sixten, the cat, bad genast att få se den filmsekvens som någon av en händelse tagit av tillbudet. Eller var det ett mordförsök? Man ser tydligt på bilderna hur den äldre mannen tar sats och börjar röra sig mot banan. Men långt innan han borde skicka iväg sitt klot lyckas han göra något ovanligt. Armen och handen med klotet pendlar igång. Men sedan släpper han inte klotet. Det följer med över huvudet och klotot slängs bakåt. Till synes med stor precision. Ganska pricksäkert. Mot den person som nyfiket står precis bakom honom.

Hade de något otalt med varandra, frågade jag. Ingen aning, svarade min människa. Som tur var missade han. En centimeter till och huvudet hade krossats därbakom. Oj, oj, så nära det var!

Låt mig se en gång till, sa jag. Nu märkte jag att någon tog ett klot, sekunden innan den äldre mannen greppade sitt. Någon kanske bytte ut kloten? Eller tog han fel? Sedan ser man tydligt att mannen försöker släppa klotet i normalt läge, så det ska rulla mot käglorna där borta. Men han sitter fast i bowlingklotets hål. Ser du inte det, frågade jag. Jo, du har rätt, svarade människan. Det var bara ett tillbud och inget mordförsök. För den hand som tar klotet strax innan, det är ju min hand, kommenterade människan. Inget utbytt klot där inte. Jag tog helt enkelt fel.

Hur ser då ditt ansvar ut, frågade jag strängt. Människan skakade bara på huvudet och sa, oj, oj, oj, så det kan bli. Jag fortsatte, men nu hände det ju inget allvarligt. Det ser faktiskt ganska festligt ut. Tänk om det blir en ny trend på banorna? Baklängesbowling, förslog jag. En detektiv som var nöjd med att ha löst gåtan.

Håll tårna stilla

Sixten föreställer ibland en sabeltandad tiger. Högt uppflugen på möbler. Gömd i kartonger. Spanande från omöjliga platser. Ibland sitter han under den stol där jag tittar på TV. Stol förresten, en sov och slummervänlig fåtölj. Vilket inte alltid uppskattas av den fyrfota vännen.

 Rätt var det är väcker han mig. På sitt speciella tigersätt. Eller han. Det är någon annan som skrämmer mig. Där sover jag sött framför Aktuellt eller Rapport. Plötsligt väcks jag av ett förfärligt skrik. Vem? Vad? Då inser jag att jag hör mig själv skrika. Tre klor har letat sig in i mina försvarslösa tår. Förmodligen har jag vickat på dem. De ser väl ut som små söta möss. Så vem kan motstå dem? Inte en sabeltandad tiger i alla fall.

Gammalt ordspråk: Håll tårna stilla när en tiger leker.

fredag 21 oktober 2011

Fjärilsvingens omärkliga beröring

Många beundrare har jag. Kanske inte för min ansenliga kroppshydda. Eller för mitt ljudlösa steg. Tvärt om får jag utstå både skämt och fåniga kommentarer. Man tycker att jag har trumpinnar till ben och tassar. Det låter som en trumvirvel när jag springer. Små lätta steg ligger inte för mig. Trampet av små fötter, brukar man retsamt säga. Har du fått nya skor? Du klampar när du går, kan man säga.

Jag bryr mig inte. Jag vet att när det behövs har jag ett ljudlöst steg. Kan smyga på en sparv så den knappt märker min närvaro. Kan dyka upp rätt var det är. Överraskande. Oannonserad. Så folk hoppar till. Eller snubblar på mig.

Min verkliga gåva är fjärilsvingens omärkliga beröring. Jag kan stryka mig mot en människas ben. Så mjukt och försiktigt att de bara anar beröringen. En oansenlig kontakt- Som får världen att darra. Ofattbart stilla nuddar jag vid andra varelser. Vid dem för vilka jag hyser varma känslor. Stor tillgivenhet.

Gammalt ordspråk: Som en fjärilsvinge är kattens beröring

Bevakningstjänst i morgonstund

Grannhuset repareras. Taket läggs om. Ny isolering ska till. På gården till det hus jag bor i blir det därför en väldig aktivitet. Mest tidigt om morgonen. Bilar med lass av virke och verktyg amländer. Ställningar, stegar och små bilar placeras huller om buller. Man klättrar upp. Och man klättrar ner. Det hamras och sågas. Man lyfter och bär. Jag, Sixten, the cat, ser på. Raster och rökpauser noteras. Liksom det tunga slitet på taket. Dock - ingenting händer utan ett vakande öga. Jag ser. Håller koll. Därför rör sig världen.

Gammalt ordspråk: Det katten ser finns till. Men om katten blundar stannar världen.  .

onsdag 19 oktober 2011

Kattuppror mot kramdjursmyten

Mästerkatten i stövlar var en kändis förr i världen. En återkomst har han fått i Disneys filmer om Shrek. Med lånad röst av Antonio Banderas. För mig är den mästerkatten inte aktuell som förebild. Även om också jag, Sixten, the cat, fått mig ett och annat gott kattskratt. Över hans låtsade mod och försök till smått överdrivna hjältedåd. Pelle Svanslös tycker jag om. Han månar om andra. Det kan jag känna igen. Men lite av den förvånade naiviteten hos Bill och Bull och och det sävligare hos Murre från Skogstibble märker jag hos mig själv. Ganska sällan. Ibland. Men förebilder? För mig? Nej.

Det finns en risk att vi katter ses som levande kramdjur. Som man kan kånka runt hur som helst. Men vi är inga menlösa plyschfigurer. Andra tänker på oss som vore vi figurer ur en bok eller film. Vi är så mycket mer. Vi borde stå upp för en sannare bild av oss. Bekämpa myten! Jag har inget emot lite beundran, en stunds närhet i ett knä, en strykning över ryggens päls. Men att jag skulle vara menlös? Att vi katter mest är gulliga varelser? Möjliga att hantera som ett tillbehör, en ägodel. En accessoar? Nej.

I trängda lägen kommer vilken katt som helst att vara beredd att släppa loss vilddjuret inom sig. Inte för att vi gör det så ofta. Kanske borde vi ändå starta ett Kattuppror för att markera rätten till en sannare bild?

Så ska vi naturligtvis inte hanteras. Som handelsvaror i televisionen. Men rätten till självförsvar har väl även en vildkatt. Vi huskatter är mera saktmodiga - utan att för den skull vara några mähän.

Gammalt ordspråk: Den snällaste katt vet hur man använder vilddjurets tänder!

måndag 17 oktober 2011

Lättlovat men svårhållet

Går i väntans tider. Detektiven Sixten spanar efter sin belöning. För att han lyckades lera fram en förlorad penna. Den som väntar på något gott tycks alltid få vänta länge. Därför finns det ordstäv som vill bagatellisera väntandet. Ta bort spänningen. Och irritationen.

Själv har jag inte hunnit bli irriterad. bara förvånad. Över att det är så lätt att lova det man har svårt hålla. Men ingen fara. Jag har koll. Under tiden tar jag ut svängarna lite extra. Lägger mig på finaste duken. Tuggar på blad jag annars brukar låta bli. Stryker mig mot en dyrbar vas så att skrik och rop uppstår. Kloar på byrålådor och öppnar dörrar. Snart fattar människorna nog vad jag håller på med. Om de inte gör det? Då håller jag bara på. Tills de begriper. Förstår. Vad jag vill. Ha belöningen.

Gammalt ordspråk: Den som väntar på något gott får vänta mycket länge

lördag 15 oktober 2011

Guldpenna utan förstoringsglas

Vi har en granne som gillar taxar. Han är skeptisk till katter. I allmänhet. Och till mig. I synnerhet. Det betyder att han ogillar mig mer än andra katter. Förmodligen därför att han en gång klappade mig på magen. Sådant tillåter jag bara inte. Endast mina närmaste, familjen, får vid enstaka tillfällen göra det. Mest för att jag är kittlig. Och jag, Sixten, the cat, kan inte gärna ligga där på rygg och kikna av skratt. Inför främlingar. Eller framför dem som inte gillar mig. No, no!

Grannen ser mig som en pirat. Med svart ögonlapp. Och med långa knivar i tassarna. Han uppfattar att jag planerar och är är beredd att rispa honom. När som helst. Men så är det inte. Rispa honom kan jag väl göra. Fast någon vadankad pirat är jag minsann inte. Jag är Sixten, detektiven. Jag kan se mig själv iförd slokande hatt och en gammal skrynklig trenchcoat. Mystisk. Smart. Undersökande brott. På jakt efter värdefulla och förlorade föremål.

Häromkvällen var grannen på besök. När han flyttat sig från matbordet till vardagsrummets mera bekväma soffa hände det. Han for upp och sa, har någon sett min penna? Jag måste ha tappat den. Var är min guldpenna. Han lyfte på kuddar. Tittade under bordet. Under soffan. Ingenstans någon penna. Så jag tänkte att här är det bäst att rycka in.

Jag mindes att han noterat något i sin almanacka. Vid matbordet. Kanske hände något då? Så detektiven reste sig och trippade ivrigt iväg. Kanske kunde jag lösa gåtan. Visst, han hade stoppat pennan i innerfickan. Kunde den vara kvar där. Jag nosade runt stolen. Kollade golvet. Undersökte mattan. Där låg den. Guldpennan. Han måste ha missat innerfickan. Så pennan hade helt enkelt fallit ner på den mjuka mattan när han reste sig. Ingenting kan ha hörts. Inte ens ett klonk. Det skulle jag inte ha missat.

Så jag slog till pennan så den for ut på golvet med ett skrammel. Sedan hoppade jag på den igen. För att kunna ta den i munnenoch bära den till taxälskaren. Men det behövdes inte. Han upptäckte att jag hittat pennan. Sixten, du var mig en baddare, sa han. Har du hittat den! Det var som katten. Jag är dig evigt förbunden. Han talar värre än min människa. Men glad blev han verkligen. Jag blir emellanåt trött på alla kattanspelningar. Tålmodig som jag är står jag ändå ut. Så jag tiger och lider. Hittelönen kommer väl. Lite köttfärs möjligen? Eller en lite läcker bit kyckling? Jag lider lite och väntar mycket. På belöningen. Hittelönen. Efter väl utfört detektivarbete. Utan förstoringsglas.

Gammalt ordspråk: Den som väntar på något gott får lida pin

fredag 14 oktober 2011

Sova sött och drömma

Min människa tror att jag bara drömmer härliga drömmar. Som handlar om mat. Eller om att jaga smågnagare. Han sover så sött och drömmer, säger han. Ibland hör jag det. Då låtsas jag bara sova. Men kikar försiktigt bakom halvslutna ögonlock. Jag försöker få honom att förstå, hur svårt det än är, att mardrömmar inte enbart är mänskliga. De är djuriska. Och jag, Sixten, the cat, jagar inte bara småvilt. Visst har jag ljuvliga drömmar. Om katternas paradis likt en festlig cirkus, ett nöjesfält. Roligt och härligt. Ibland är det tvärt om. Och upp och ner. Då tvingas jag fly för livet. I drömmen.

Där dyker plötsligt förhistoriska monster upp. Enorma. Av kött och blod. Eller som skrämmande skelett. Blodet isas. Så läskigt! Otäckt! Monstrens huggtänder får mina att verka ofarliga, som vore de gjorda av små granbarr. Men när dinosaurierna klapprar med käkarna och vrålande kastar sig mot mig då springer jag för livet. Morrhåren hoppar och far. Fötterna rycker och spritter. Musklerna darrar av ansträngning.

Då vaknar jag gärna av en varm hand som vänligt och stilla stryker min päls. Borta är mardröm. Tänder och käkar. Det är lugnt och gott. Jag kan slappna av. Och så somnar jag om igen. Hjääälp!

Gammalt ordspråk: Mardrömmen jagar goda drömmar på flykten, bäst att hålla sig vaken!

onsdag 12 oktober 2011

Vak upp!

Kvart i fem denna morgon väckte jag människan. Han hade brett ut sig så under täcket att det inte längre fanns plats för mig. Nere vid hans fötter. Ovanpå täcket. Jag trampade honom på foten. En gång. Två gånger. Flera gånger. Vak upp, hade jag kunnat säga. Min människa talar så där ibland. Men jag jamade bara fram, maka på dig så att jag får lite utrymme!  

Människan vaknade och tittade på mig som om jag kommit från en annan värld. Sedan fattade han. Och flyttade på sig. Jag trampade runt en stund, drog med klorna i lakanstyget. Snurrade en gång. En gång till och la mig nästan på hans ben. Det kallas närhet. Ger värme. Sådant gillar jag.

Gammalt ordspråk: Delad värme räcker längre.

Vem har egentligen valt? Du eller katten?

Det är din katt, sa min fru. Sixten har legat i en korg i flera timmer. Sedan du gick. Och han har knappt rört på sig förrän du kom hem. Just nu. När du låste upp entrédörren en trappa ner reste han sig och gick till dörren. Väntande. Han har valt dig. Framför mig.

Se på honom! Han slingar sig runt dina fötter. Buffar. Knör. Nuddar. Lutar sig mot dig. Du får säga vad du vill. Men det är din katt. Då sa jag, du har alldeles fel. Ingen människa har en katt. Om det verkar så beror det på att katten har mig. Han har adopterat mig. Lagt in mig i sitt släktträd. 

Förresten hänger det samman med att jag är den som ger honom mat. Ta över den sysslan du så väljer han snart dig. Lite mer. Dag för dag. Jag såg på henne och höll fram frågan. Vill du? Ta över? Omsorgen och skötseln.

Sixten lyssnade och skakade på huvudet. Ni tror ni begriper något av oss fyrfotade. Förstår er på oss. Men icke. Jag vänder på en femöring och klipper till dig om det behövs. Så se till att du uppför dig. Som det anstår en människa. Som en katt har valt. Och inte vilken katt som helst. Som jag, Sixten, har valt. Nu vet du vad det innebär att vara en utvald!

Gammalt ordspråk: Den som väljer en människa blir aldrig utan mat, men den som väljer två ramlar lätt mellan stolarna.

Ett lyckligt kattskrälle

Alla utgår från sig, det är bara jag som utgår från mig. Råkade jag, Sixten, the cat, säga till min människa en dag. Han satt och slötittade på något ofattbart trolleriprogram. På TV. Själv halvsov jag. I hans knä. Men vaknade till av att jag sa något. Vad sa du höll jag på att säga. Men insåg att det var jag själv som låtit.

Min människa gör likadant. Mitt i natten kan han säga något tokroligt som, ta fast kantarellerna. Eller, dopfunten är min. Man undrar vad som pågår. I hans huvud. Svampar som som springer för livet, jagade. Eller personliga dopfuntar som andra gör anspråk på? Döper du i min dopfunt, döper jag i din!

Vad fick jag det där ifrån, att bara jag utgår från mig. En tanke är att jag hört klagan härhemma över att, alla bara tänker på sig själva. Så är det väl att vara en individ. Även katter är individer, har egna personligheter, minnen och drömmar. Vem skulle jag utgå från om inte mig själv? Från en människa? Eller en tax, kanske? Min upplevelse är min. I centrum av min inre värld ligger ingen annan sol än jag själv. Himlakropparna rusar runt, långt borta. Inte i mitten av min verklighet.

Visst finns det dagar när jag inte bara tar allt för givet. Tillfällen när allt är som det borde vara oftare. Eller jämt och samt. Varmt. Solsken och friskt vatten. Gott om vila. Då är det som om allt är så bra att slumpen inte räcker till att förklara det. Då tänker jag mig en större sol. Tacksamt. En som allt ljust och gott strålar från. Så tänker jag en stund över var någonstans tankarna bor i mig. I svansen? Magen? Tassarna? Mellan öronen? Jag vet inte så noga. Mitt i mig själv är jag en nöjd och glad katt. Ett lyckligt kattskrälle, som min människa säger när han själv är uppåt. Men även då bär jag mig själv som en lite mindre sol. Mitt i mig. I min mitt. Hmm...

Gammalt ordspråk: Världens fyra hörn vilar på starka tassar, sa vildkatten.

måndag 10 oktober 2011

Proverbs by Cats 2 - Katters ordspråk 2

Fåglarna fyller himlen, på marken väntar katten!
Den som jamar blir utsläppt.
Halva livet är man borta, sedan kommer man hem. Risken är att man är borta då också.
Den som kryper in där ingång och utväg är en och densamma - får stå sitt kast!
Ju längre bort man reser, desto starkare blir hemlängtan, sa huskatten.
För katten som vilar och drömmer - öppnar sig världen.
En stråle i sanden är värd många skvättar, sa katten.
En svamp på köksgolvet är bättre än tio i en paj.
En dag inträffar något så ovanligt som en alldeles vanlig dag.
Hämnd är inget för mig, sa katten. Jag klipper till direkt.
Först ett rejält mål mat, sedan mår man som en katt! 
Ett mål mat fyller tankarna och släcker både hunger och dröm.

lördag 8 oktober 2011

Kajor ordnar solförmörkelse

Hösten kryper närmare. Besöken på balkongen blir kortare. Tassarna kyls ner så fort. Förderar att hålla ett öga på takarbetena på grannhuset. Följer minsta detalj. De klättrar upp för stegar. Och de klättrar ner. De konfererar på taket och diskuterar på marken. När ingenting tycks hända kastar jag ett annat öga på fåglarna. Kajorna har kallat samman sina trupper. Det blir solförmörkelse när de far förbi. Med ett tjattrande oljud som dränker trafiken.

Dagtid roar de sig i stadens utkanter. Har liksom semester. På åkrar och ängar. På jakt efter föda. Mot kvällen återvänder de till stadens ljus. Och värme.

Som tur är uppskattar de inte träden vid vår kyrka. De sätter sig vid torget. En bra bit härifrån. Men innan de slår sig ner för natten övar de formationsflygning utanför mina fönster. Ganska underhållande. Otroligt avskräckande. Tur att vi katter inte kommer i flockar på många hundra, ja tusen. Vi skulle inte göra hela världen uppmärksam på att vi var på väg. Tystnaden är liksom vårt signum. Vi kan tiga. Jag kan vara tyst, länge. När jag vill. Om det behövs. Se, nu flyger de igen!

Gammalt ordspråk: Fåglarna fyller himlen, på marken väntar katten

fredag 7 oktober 2011

Balkongjam på frukostbord

Min människa har varit bortrest. Han kom hem denna eftermiddag. Från Loka, sa han. De har vatten som sprudlar och bubblar, fortsatte han. Själv föredrar jag vatten som inte låter. Som håller sig lugnt och stilla. När man ska lapa i sig några millimetrar.

Här hemma är ingenting sig likt. Denna morgon fick jag ställa mig på köksbordet och säga ifrån. Jag jamade högt. Till henne som var kvar hemma. Förkyld och dan. Men man kan faktiskt vara snäll ändå. När man har ont i halsen. Det är ju bara att kraxa fram det man tänker. Hon vet förstås inte vilka rutiner som gäller. Så jag jamade ilsket uppfordrande. Hon blev så paff att hon genast frågade, vill du gå ut, Sixten? Så klart, svarade jag. Det var ju det jag sa. Med stora balkongjamet. Snabbt hoppade jag ner på golvet och for iväg. Till balkongdörren. Innan hon skulle hinna ändra sig. Och hon kom lunkande efter och öppnade vänligt för mig. Det är kallt därute, så stanna inte för länge, sa hon omtänksamt. Och jag fick en stunds fågelskådning för mig själv. Så ska en slipsten dras, säger människan. När han berömmer att jag säger vad jag vill. Direkt. Högt. Tydligt.

Gammalt ordspråk: Den som jamar blir utsläppt.

söndag 2 oktober 2011

Sixten från Gothem eller Batman from Gotham?

Ett minne från Gotland. I eftermiddagssolen vilar jag en stund. På  hemvävd trasmatta. Gillar läget. Platsen. Det mesta är som det ska. Denna dag. Stunden av stillhet. Dåsigheten. Och att Batman, Läderlappen alltså, han från Gotham nu fått konkurrens av mig, Sixten från Gothem.

Egentligen kommer jag från Karlskoga. The City of Dynamite. Men det behöver jag inte tala om nu. Undrar du varför jag tar upp Batman? Men människa. Kolla mattan. De ser väl skuggan? Den kan sätta skräck i vilka skurkar som helst. Sanna mina ord.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...