torsdag 29 september 2011

Det var katten så mycket som hänt

Människor kommer och går. Bara katter består. Så känns det när varje dag ytterdörren stängs efter arbetande människor. Jag blir ensam kvar. För mig själv. Gör min rundor. Vilar en smula och daskar till en överbliven tygmus. På ett sätt ganska skönt. Att rå sig själv. Det stora lugnet infinner sig efter en stund. Avbrutet av diverse händelser som fåglar på balkongen, folk som springer i trapphuset, trafikincidenter på gatan.

Jag kan dock inte låta bli att undra vad de egentligen håller på med. Människarna. Arbetsfolket. Det är för mig en gåta. Ofta kommer min människa hem på lunchen. Äter fil och frukt. Klappar mig en stund. Läser klart morgontidningen. Innan han plötsligt reser sig. I ett huj har han slängt på sig ytterkläder och rusat sin väg. Abrupt. Jag ska bara...hinner han säga innan dörren slår igen.

Så vad häller de på med? När de om kvällen återvänder till mig hör jag ett och annat. Meningslöst, kan någon säga. Människan suckar och säger, när ska man få tid att göra något? Att arbeta? Jag som trodde att det var det han höll på med. Uppenbarligen finns det sådant som hindrar. Uppgifter som stör. Tar tid från det han verkligen tycker är arbete. Mer än en tredjedel av min arbetstid tillbringar jag på annat håll än i församlingen, säger han. Hm, tänker jag, Är inte det arbete? Av någon anledning tycker han ibland att det kunde vara på något annat sätt. Då frågar jag honom, vad hindrar dig från att göra något åt det? Då ler han och svarar, bra sagt Sixten. Det ska jag komma ihåg. Sedan återgår han till sina tirader. Men de tar snart slut. För då börjar han minnas allt som var bra. Och uppräkningen av det håller på en god stund.

Då drar jag mig tillbaka en stund. Så han får smälta sin dag. Jag återkommer när han lagt upp benen på en pall och öppnat en bok. Då kan vi få en stund kvalitetstid tillsammans. Utan störningar från arbetslivet. Vill du höra om min dag, undrar jag. Visst, svarar han. Berätta Sixten hur du har haft det. Och då har jag ett och annat att förtälja. Om telefonsignaler. Om post som kommer tre gånger. I rad. Om en cykel som kört omkull nedanför på gatan. Om drömmar. Och vila. Då ler han igen och säger, det var katten så mycket som hänt. Just det, svarar jag.

Gammalt ordspråk: Halva livet är man borta, sedan kommer man hem. Risken är att man är borta då också.

onsdag 28 september 2011

Som en cigarr med maggördel

Är nyligen hemkommen från en resa till Gotland. Så skönt. Att vara hemma. Bara att se alla bekanta möbler. Där man kloat och rispat. Undersöka gömställen och mörka vrår.

Men det höll på att gå på tok. I ett skåp med textilier och symaskiner krånglade jag mig in. Där hittade jag den mest inbjudande plastpåse man kan tänka sig. Jag vet ju att de kan vara farliga. Det finns katter som lagt sig i en plastpåse för gott. Inte bra. Men den här verkade inte farlig. Den låtsades bara. Ko0m jag underfund med lite senare.

Att undersöka den kunde jag inte låta bli. När jag var på väg ut ur plastkassen råkade jag krypa genom handtaget. Snarorna, som människan säger. Gjorda för att fånga djur. Efter en välmatad resa är midjemåttet inte riktigt vad det brukade vara. Trots smalmat. Så  jag, Sixten, the cat, fastnade. Det finns ju bara inte. I min föreställningsvärld. Att jag skulle vara så rund om magen att jag fastnar. Eller att kassen skulle vara så förrädisk att den ville binda mig. Fånga mig.

Så det vara bara att sätta igång stora komma-loss spektaklet. Jag vred mig. Än åt ena hållet. Än åt andra. Jag klöste och bet. I plats. Inte gott. Jag rullade runt. Och försökte skala av påsen. Men. Jag satt fast! Så det blev en ny omgång snurra, klösa, åla. Så det prasslade. Och lät. Men märk väl. Jag jamade inte efter hjälp.

Trots det kom människan springande. Han hade hört prasslet och stöket. I skåpet. Först ropade han ganska skämtsamt, har vi fått kaniner i skåpet. Eller uttrar? Lite dumt, eller hur. Uttrar. Kaniner i syskåpet. Men när han såg mig blev det värre.

Men Sixten! Din korkade myrslok! Här ber jag om ursäkt för min människa. Normalt är han mycket balanserad och uttrycker sig väl. Men med en plastpåse runt midjan såg jag ut som en cigarr med maggördel. Så sa han i alla fall. Det blev väl för mycket. För honom. Själv hade jag ju bara börjat med mina olika bryta mig ut och komma loss manövrar. Behöver jag hjälp. Ber jag om det. Jag klarar mig. Jag fixar det här. Sa jag. Som alla som någon gång har skämts lite över hur det råkat bli.

Han slet sönder plastkassen och sa, nu är du fri. Tack, sa jag knappt hörbart. Väste det genom ena mungipan. Lite tacksam. Men mera stukad och lite upprörd eftersom han kom på mig. Innan jag själv tagit mig loss. Men jag tänker akta mig för plastkassar. Förresten. Jag sa till människan. Du ska inte låta plastkassar ligga här och där i skåp som jag kan tänkas använda. Och då nickade han. Alltid något.

Gammalt ordspråk: Den som kryper in där ingång och utväg är en och densamma - får stå sitt kast!

söndag 25 september 2011

Resa bort och längta hem

Buren har varit utlånad. Bur och bur förresten. Den är som en mindre lägenhet. Gjord för stora hundar. Det var en katt som brutit ett ben. Eller skadat sig på något sätt. Utrustad med huvudtratt blev buren hennes för trång. Kan man vara behjälplig, så varför inte?

Varje resa har blivit mera bekväm. Själv har jag blivit resvan. Förr kunde jag jama i ett par timmar. Nu piper jag knappt. En kilometer ungefär. Då talar jag om att det är bättre att vara hemma. Sedan åker jag med. ganska nöjd. Vaggad till sömns av bilens mjuka fjädring.

Man vänjer sig. Det blir som en livsstil att resa. På jakt efter nya upplevelser, säger min människa. Den som gör en resa har något att berätta, brukar han säga. Det har han inte kommit på själv. Det är ett av de citat som lyckades fastna under hans skoltid. På tyska. Det låter ungefär som: wenn jemand eine Reise tut, So kann er was erzählen. Men varje gång översätter han meningen. Vänligt nog. Hur ska jag annars förstå vad han menar? Min tyska är inte vad den aldrig har varit. Vänta. Hur blev det där? Min tyska är inte vad den kunde ha varit. Rättare sagt, min tyska är inte alls.

Människan läser resehandböcker. Det gör inte jag. Han vill veta allt i förväg. Jag är nöjd om det som händer inte är för främmande. Eller skrämmande. Du reser numera med upphöjt lugn, som människan lite beundrande säger ibland.

Men reser gör jag. Och fyller på minnesbanken med nya erfarenheter. Om inte annat med resornas strapatser. Bara den inledande väntan tar på krafterna. Innan bilen är packad och klar har jag tröttnat flera gånger om. Varje stopp är bra. Då pratar vi en stund med varandra. Så där som verkliga kamrater gör. Men det dröjer inte länge så börjar vi längta hem igen.


Gammalt ordspråk: Ju längre bort man reser, desto starkare blir hemlängtan, sa huskatten.

onsdag 21 september 2011

En vilodag

Idag tar jag nog en sådan där dag. En vilodag. En dag då jag drar mig undan. Ligger i små mörka utrymmen och tänker. Eller drömmer. Suckar lite. Njuter av värmen. Kliar mig. Vänder på mig. Har det gott.

Gammalt ordspråk: För katten som vilar och drömmer - öppnar sig världen

Om mina urinvägsbesvär kan man tala

Även om jag, Sixten, the cat, inte är en gammal herre har jag en gång haft besvär med urinvägarna. Sådant talar man inte gärna om. Man betyder människorna. Möjligen kan de tala om mina besvär. Men om de har egna vet man inte. Ingen säger något. Men mina problem ältar man. I tid och otid. Utan att bry sig om att jag är där. Och lyssnar.

Då, när jag fick svårt att kissa blev det ilfärd till sjukhus. Det gjorde ont. Jag blev farlig. Arg och ledsen. En dramatisk historia. Den har jag berättat tidigare. När krisen var över blev jag satt på diet. Kalorifattig sådan. Jag är tålig. Saktmodig. Klagar sällan. Men ibland blir maten enahanda. Då får man försöka se efter om något ligger kvar efter matlagningen. Glömt. Eller gömt. Kanske i diskhon? I slasken? Till och med gamla potatisskal kan bli intressanta. Men äta dem, nej det kan jag bara inte. Skjuta in dem under en mattkant går däremot alldeles utmärkt.

Nyss kom min människa hem med en hel platta med blöt mat. Varför det heter platta har jag inte klart för mig. Den inplastade storförpackningen var knappast platt. Blöt var den inte heller. Jag blev inte så entusiastisk som han hade hoppats. För det första gillar jag inte att han måste handla mitt foder hos veterinären. Det blir nästan som medicin då. För det andra går maten an, men inte mycket mer.

Den första burken brukar vara den bästa i hela förpackningen. Innan man vant sig. Då kan man låtsas att det är något diplomatiskt över den. Burkarna är nämligen märkta med cd. Som det brukar stå på diplomaternas vrålåk. Bilarna alltså. Man vänjer sig. Vid att det alltid är sig likt. Din mat är ungefär som matbespisningens torsk för länge sedan, säger min människa. Den var alltid likadan. Torr och tråkig. Seg och gulnad i kanterna. Han vill ha den vit och mjäll. Jag hade däremot inte haft något alls emot en torsk, gul eller vit gör detsamma har jag sagt. Men någon torsk, kolja eller böckling får jag inte. Dessvärre.

Så jag knaprar på mitt torra kalorifattiga foder. Till omväxling får jag blöt mat med lite extra vatten. Vikten minskar inte så som människan hade hoppats. Men några gram här och några gram där har det ändå blivit. Sammantaget närmare ett kilo. På ett halvt år. Inte så pjåkigt. Sedan tänker jag vidare. Hjälper det mot besvär i urinvägarna, så får man för katten försöka stå ut. Jag brukar säga till människan, slipper jag bli inlagd på sjukhus. Är det mycket värt. För mig. Så var vänlig och servera mig ännu en portion dietmat.

Gammalt ordspråk: En stråle i sanden är värd många skvättar, sa katten.

söndag 18 september 2011

Kullerbytta med tillfångatagen svamp

Köket är fullt. Svamp över allt. Högt och lågt. Människorna rensar, förväller och torkar. Bara för att kunna äta gräddmättad svampstuvning eller en välmatad paj. I höstrusket. Eller vintermörkret. Skogen skafferi levererar många matvaror. Människorna gläds. Det är en härlig tid.

Själv har jag bevakningsuppdrag. Bredvid den stora hinken häckar jag. På köksbordet. Med vakande ögon. På spindlar och larver. Några trillar alltid ner i korgar och hinkar. Men mest laddar jag. Genom att se ointresserad ut. När tillfället kommer spetsar jag en lagom svamp. Stor som en tygmus. Och flyr.

Därefter lek och träning. Jonglering med lagom spänstig svamp. Svampväkteri. Attack mot orörlig kantarell. Kullerbytta med tillfångatagen trattis. Trattkantarellsboxning. Bett i hatt. Svampruskning. Ryggvändning mot trött och utsliten svamp. Vila. Välförtjänt sådan.

Ordspråk: En svamp på köksgolvet är bättre än tio i en paj.

lördag 17 september 2011

Kom in, sa Sixten

Kommer du verkligen ihåg allt det där du påstår, undrade min  människa. Du förstår, sa han,  jag har fått kloka synpunkter på att det du räknade upp om din torsdag var i mesta laget för en katt.
Och vad tror du, frågade jag snabbt. Har jag fantiserat eller minns jag? Jag tittade forskande på människan. Han hade stora rynkor i pannan. Så de ser ut när de tänker. Människorna. Eller försöker. Tänka.

Njae, sa han tveksamt. Jag vill ju inte direkt ifrågasätta dig. Men jag har svårt att komma ihåg nyheterna i ett tv-program fem minuter efteråt. Så lite otroligt verkar det.
Men tänk, svarade jag, att min uppfattning om tid och rum är annorlunda än din. Jag har ett otroligt minne för rum. Mitt revir så att säga. Där har jag stenkoll. Det är som hela kroppen minns mina rörelser. Inte bara huvudet. Jag vet var jag är. Nu. Men inte alltid vad klockan är. Jag går baklänges när jag ska minnas. Nu är jag här. Nyss var jag där. Dessförinnan i en garderob. Sedan mitt på bordet i vardagsrummet. Vid matskålen. På hallmattan.

När jag var barn kunde jag en dikt med mer än 20 verser, sa människan plötsligt. Om en pojke som sökte efter en prinsessa. Nu går jag bort sa lille Per, började den. Konsten då var att minnas hur verserna hakade i varandra. Som ett tåg. Ungefär som du gör. Kommer ihåg hur här hör ihop med stället du var nyss. Så du minns nog mer än jag vill erkänna. Förresten, verserna i dikten höll ihop. Fick jag fatt i kroken så kom nästa vagn, jag menar vers, alldeles av sig själv. Så hjälpte rytmen till förstås. Lite grann. Ganska mycket. Idag minns jag ingen av de där verserna. Undrar om de finns kvar härinne, sa han och knackade sig på sidan av huvudet. Ungefär som han knackade på en dörr.

Kom in, sa jag. Orden kom alldeles av sig själva. Det är lite stökigt härinne. Men du har ju varit här förut så känn dig som hemma. Jag fnissade lite tyst för mig själv.
Av någon anledning såg han inget lustigt alls i det. Utan rynkade pannan. Så där som de gör. Människorna. När de försöker se stränga ut.



torsdag 15 september 2011

En lagom intressant torsdag

Min människa uppmuntrar ofta mig, Sixten, the cat, att försöka komma ihåg hur gårdagen gestaltade sig. Det är väl ett led i han frivilliga minnesträning. Efter Rapport kan han sitta och mumla i en kvart. Först kom signaturen, sedan puffar med bild för någon huvudnyhet, sedan kom nyhetsankaret, så heter det visst nu för tiden. Därefter ett inslag från... Snart har han fullständigt tappat orienteringen. Det rör ihop sig. Vad sa vem och varifrån kom vad? Efter något annat vad då? Blev det väder eller var det dimma, kanske snö? Vem kan minnas hur vågor ser ut om de ständigt sköljer över en?

Jag brukar vid dagens slut sammanfatta mina dagar i dagboksform. Ibland som rubriker. Som den där sången: Säng, säng säng...

Torsdagen
sova, sova, drömma, sova, tidningsbudslyssning, tidningskoll, sova, sopmaskinslyssning, lådkrafsning, godmorgon, männskovallning, köksmattsrull, äta, äta, fönstertitt, bordsvila, balkongstund, korgvila, tygmösskast, rundvandring, fågelskådning, korgvila, sova, sova, sova, sova, vattendrickning, linneförrådspaus, vila, sova, sova, sova, oväsenskoll, hallmatterullning, vadstrykning, köksvandring, torrfodersintag, knäsittning, sova, sova, lekstund, nyhetskoll, knäsittning, kvällsblötfoder, vaktrunda, godnatt, sova, drömma, sova, vaktrunda, äta, sova, drömma, sova.

Men helt säker är jag inte. Kanske ska vadstrykningen komma efter köksvandringen och torrfodersintaget. Men i stort sett och på det hela taget såg dagen sådan ut. Omväxlande och lagom intressant.

Gammalt ordspråk: En dag inträffar något så ovanligt som en alldeles vanlig dag

måndag 12 september 2011

Tankar på vedergällning, i solen

Tänk så olika dagarna blir. När människorna gick till sina arbeten hoppade jag upp på köksbordet. Där kan man ligga med huvudet på tassarna och titta in i en rönn. På andra sidan gården. Fågelstim av sidensvansar har börjat kalasa.

Snart letade sig en strimma sol fram till mig. Det värmde gott. Vilket kunde behövas. Temperaturen har sjunkit inomhus. Något har varit fel. En ventil eller en värmepump som lät bli att göra sitt jobb. Framåt hösten är det inte vad man väntar sig. Att det är kallare inne än ute. För var dag har det blivit allt mera kylslaget. Inomhus. Så solen var välgörande.

Runt lunchtid tittade min människa in. Men ville han mig något fick han väl komma och hälsa. Det gör ju jag. Nästan jämt. Jag rullar på golvet för att bli klappad. Idag dåsade jag bara. Sixten, var är du, hördes han ropa. Som om det skulle räcka. Han fick väl börja leta. Jag är ju där jag är. På plats. Min plats. Enkelt.

Så han hittade mig till slut och klappade mig. Du är ju varm som en bakugn, utbrast han. Det kan behövas härinne i kylan, kontrade jag. Men jag har bra besked. De har hittat felet så våra vedermödor är över. Vedermödor. Nu är han där med sina gamla ord igen. Var kommer vedermödor ifrån? Det är väl veder som i vedervärdigt. Ett ord som min människa också använder. När han sedan tar till uttryck som vederstyggligt, då hänger få lyssnare med. Som när han predikar. Jag har hört sägas att de tappar tråden. Men visst finns det poetisk klang i dessa kärva ord. Det tänker jag. När jag ligger här varm i solen.

Veder är väl något svårt och möda är det som är besvärligt. Svåra besvär är väl vad vedermödor betyder. Och nu är det över. Nu blir det varmt i elementen. Så nu får man ligga vaken några nätter. Lyssnande till sus och gnissel och höga tjut. Från elementen. Innan de liksom kommer igång, har värmt upp sig ordentligt. Det har hänt att jag jamat mot elementen. Irriterat. Som en slags vedergällning. Hämnd. För att de låter. hela nätterna. Det ska de låta bli. Men nu bryr jag mig inte. Den här stunden är gyllene. I solen.

Gammalt ordspråk: Hämd är inget för mig, sa katten. Jag klipper till direkt.

torsdag 8 september 2011

När kattskapet infinner sig

Frukosten är serverad, ropade människan. Inte till mig. Jag brukar få först. Redan innan kaffet kokas. Sakta fylls köket av aromer från det nybryggda kaffet. Själv stillar jag hungern nära golvet. I en skål där mina morrhår går fria. Inte slår i alla kanter.

Efter frukosten blir det körigt. För människorna. De springer till badrummet. Ideligen. Man tvättar sig. Det borstas tänder. Någon kammar sig. Sedan följer den stora telefonjakten. Det borde inte vara svårt i en lägenhet att veta var man lägger sina tillhörigheter. Men telefonerna flyttar sig påstår min människa. Ja la den ju på bordet framför TV:n, säger han.  Annars måste den ligga på skänken i hallen. Var är min laddare? Där kanske telefonan håller till? Ofta ringer han till den för att hitta den. Men det hjälper sällan. Den är inställd på att hålla tyst. Ljudlösa telefoner är högsta mode.

Nycklarna blir nästa jaktrunda. Väskor och fickor genomsöks. Till sist ska dokument och böcker samlas ihop. De ska med när människorna beger sig till dagens arbete.

Under hela den här morgonröran blir jag smått orolig. Jag vill ju gärna hjälpa till. Men det leder oupphörligen till att jag får tillsägelser. Flytta på dig, Sixten. Jag har bråttom. Du kan inte ligga på mina papper här. Jag behöver ha dem. Då händer det att jag flyr röran och sätter mig att meditera på balkongen. Men snart är man på mig, kom in! Jag måste gå nu. Snälla Sixten, kan du inte komma in? Då gör jag det. Går in i lägenheten igen.  

Sedan, då när det blir tyst, andas jag ut. Går en runda. Äter lite till. Luktar på blommorna på vardagsrumsbordet. Dricker vatten. Går ner i varv.

Kattvänner brukar beklaga sig över att jag är innekatt. Det är ju som att vara inlåst i ett kloster, kan de säga. Men kloster är inget fängelse. Så som de menar. I klostret finns nästan allt. Och mer därtill. Lägenhetsklostret öppnar sig liksom inåt. Mot stillhet och inre ro. Där får i alla fall jag det jag behöver mest.

Sådant kunde Maslow, the cat, ofta understryka. Ja Abraham Maslow, människan med trappan, fick säkert sina idéer från katten med samma namn. Maslow sorterade människans behov utifrån hur viktiga de var för överlevnad och välbefinnande.  Han kollade naturligtvis vad katten behövde för att må bra. Vatten och mat klarar inte ens en katt sig utan. Sömn är nödvändigt. Så att kroppen hålls vid liv och fungerar. Katten behöver förstås också skydd, någonstans att bo. Platser där man inte blir attackerad utan får vara i fred. Leva i lugn och ro. Tryggt. 

Sällskap behövs ibland. Ofta. Höra ihop med andra. Vara med någon som håller av en. Bryr sig. Älskar en. Därefter behöver var katt få höra att man är fin och duktig och härlig. Det får jag aldrig nog av. Tala om värmekälla.

När man har allt det där har en katt alla förutsättningar att bli – the cat! Kattskapet infinner sig. Helt och fullt. Ungefär så där som jag tycker att jag har det. Och är. När mobiltelefonerna är återfunna och nycklar hittade.

Gammalt ordspråk: först ett rejält mål mat, sedan mår man som en katt!  

lördag 3 september 2011

Proverbs by cats - Katters ordspråk

Det som flyger och sticks mår katter bäst av att låta vara.

Bakom varje spegel sitter en katt.

Ingen objuden hund äter ostraffad min mat.

Människor kan vara halvhjärtade, men när det handlar om husdjur är de dubbelt engagerade.

Den förståndige som delar lägenhet med ett rovdjur matar det ofta.

Bättre några katter i en park än fågelbajs överallt!

Bättre en spinnande katt i knäet än en skällande hund vid fötterna.

När katten lutar sig mot dig, är det du som får stöd.

Bättre vara lekkamrat än leksak när katten leker.

Det är bättre att äta inne i värmen än svälta ute i kylan.

Bättre en måltid i regn än vara torr och inte äta.

Bekväm är den katt som stannar inne och äter sig fet, smidig den som rör sig fritt.

Delad värme räcker längst!

Dessa ordspråk har Sixten kommit ihåg. De står att finna någonstans bland alla blogginläggen. Eftersom Sixten gärna ville se dem samlade har jag börjat så smått...

Vi är varandras katter

Sixten, the cat, är en grym katt. Inte grym i meningen elak plågoande. Grym i betydelsen läcker snubbe. Han glider runt i lägenheten och vet vad han vill. Korta stötiga kattjam låser upp balkongdörren, trollar fram mer mat, skaffar lekkamrater. Inte ljuden direkt. Bara indirekt. Hans jamanden får saker att hända. Får en människa att komma störtande till honom. Och öppna dörrar, ösa upp foder eller kasta tygmöss och dra i snören.
Nu är människor inte kända för att styras av katter. Hur förtjusta de än kan vara. De småpratar med sina katter. Och får ofta svar. Katter jamar inte med. De har egna uppfattningar. Många gånger hörsammas inte Sixtens krav. Han får inte som han vill. Ofta finner han sig. Men om något är riktigt angeläget – då ger han sig inte. Ska sanningen fram? Då tas stor hänsyn till hans vilja.
Sixten gillar att vara ensam. Blir det för mycket drar han sig tillbaka. Jag ska gå och knyta mig, säger han ibland. Ursäkta mig, men jag behöver en tupplur. Jag lägger mig en stund. Allt som oftast troppar han bara av. Utan ett knyst.
Om nätterna vill han sällan vara ensam. När vi människor gått och lagt oss kommer han trippande. Han hoppar upp på täcket och trampar som en kattunge. Länge, länge står han där och njuter av hur skönt det ska bli att få lägga sig. Så välter han omkull sig. Alltid så man känner hur han mer ligger på än bredvid. Han ser till att det känns att han är där. I djup vila kan han ändå luta sig tungt och spjärna.
Ofta har jag undrat hur det kommer sig. Varför gör han så? Borde han inte ligga ovanpå en kudde eller på en byrå? Eller i en korg? Trots att han uppskattar så att vara ensam vill han inte vara för sig själv. Inte jämt. Hela tiden. Om nätterna behöver han närhet. Då är vi hans katter. Som man kryper nära. Då blir människornas värme hans. Och Sixten, han delar frikostigt med sig av sin. Hårt tryckt mot en rygg eller eller en arm.

Ordspråket: Delad värme räcker längst!

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...