onsdag 31 augusti 2011

Ryckningar och hopp

Det ringde på dörren. Så säger människorna. Men vare sig ringknappen eller ringklockan sitter på dörren. Men signalen hördes. Någon ville komma in!

Intresserad som jag är la jag mig på en lämplig tröskel. Därifrån hade jag utsikt över hela hallen. In klev en ung dam med en märklig korg. Hon hälsades med glada små rop. Och gratulationer. I korgen av hårdplast låg en liten varelse. Som sov gott. Andades lugnt. Med en propp i munnen. Oj, så liten, sa människorna.

Försiktigt och nyfiket närmade jag mig korgen. Lite avvaktande. Men med hälsningssvansen i vädret. Här måste luktas. Och ses. Otroligt. Så liten. Mindre än mig. Då rörde varelsen på sig. Jag hoppade högt och retirerade blixtsnabbt ett par meter. Vad var detta?

Men Sixten, sa min människa. Han börjar nästan alla meningar till mig med ordet men... Som för att rätta mig. Eller lära mig något. Det är klart att jag kan behöva en och annan förklaring. Men men Sixten åter som en invändning. Men Sixten, det är en bebis. Ett nyfött litet barn. De kan rycka till när de sover. Eller liksom sucka djupt. Aha, tänkte jag. Genast gick jag fram för att hälsa. Men då ryckte barnet till igen. Jag for som en studsboll och tog betäckning bakom min människa. Det där var egendomligt. Oväntat. Sådana rörelser hade jag inte vant mig vid. Än. Man kan få hjärtklappning för mindre.

Efter en stund slog jag mig till ro. Trots barnets ryckningar, djupa andetag och små smackningar från proppen i munnen. Och lyssnade till de lugna andetagen. Det är fint. Härligt. Med ett litet nyfött barn. Som sover.

söndag 28 augusti 2011

Kommentera kommentarerna

Sixten ligger i fönstret vid datorn och säger till mig att svara. Svara alla som komenterar inläggen. Jag vill svara.
Men, Sixten, du vet inte hur man gör. Du har försökt. Inte heller jag vet hur man gör. Längre. För kunde jag bara skriva in ett svar. Det fungerade. När kommentarerna ramlade in. Nu måste man välja mellan en massa identiteter eller open ID. Hur gör man? Jag vet varken ut eller in.

Men skriv ett vanligt inlägg då. Erkänn att du inte hänger med. Längre. För min del har jag inte gett upp än. Sixten log lite försmädligt. Försöker jag hitta en lösning. Brukar det bli bra. Det ska nog inte vara så svårt. Får jag datorn en stund kan jag nog trampa mig fram till en lösning.

Tror du det? Men så hoppa dig hit. Här har du tangentbordet, sa jag utmanande.

Sixten reste sig lojt upp. Vände sig om och betraktade fåglarna i trädet utanför. Så sa han i ena mungipan, i morgon. Kanske.

fredag 26 augusti 2011

Katters ordspråk

Du gillar mina gamla ordspråk, sa Sixten en dag. Erkänn! Jag har många på lut. Jag är faktiskt samlare, sa han och log en smula. En kattvärldens Pelle. Inte Svanslös utan Holm. Han samlade ju talesätt och ordspråk för människorna. Jag gör likadant. Han såg ganska nöjd ut där han satt på vardagsrumsbordet och blickade ner på mig.

Jo, det är spännande att fundera över vad som gäller i Din värld. I katternas värld, sa jag.
Vår värld är en och densamma, replikerade han snabbt. Det är bara uppfattning, tänkande och synsätt som skiljer. Kunde du åla dig in genom gluggar och prång skulle du nog förstå lite mer. Av mig. Av oss. Och hur vi ser på världen.


Han fortsatte, ta bara det här ordspråket: Det är bättre att äta inne i värmen än svälta ute i kylan. Bra, eller hur. Tål att tänka på. Men samma ordspråk finns i flera varianter. Det du. Vad säger du om: Bättre en måltid i regn än vara torr och inte äta. Där märker du skillnaden mellan innekatterna och utekatterna. Eller, Bekväm är den katt som stannar inne och äter sig fet, smidig den som rör sig fritt.

Undrar när han kommer hem

När min människa går lägger jag mig på dörrmattan och väntar. Han brukar inte ha så gott kom ihåg. Därför återvänder han flera gånger. Efter bilnycklar. Tröja. Väska. Paraply eller vad han för stunden glömt. Jag ligger där för att han inte ska glömma mig. Ska han in får han antingen klappa mig eller kliva stort över och förbi. Mig gör man inte osynlig. Så lätt. Men själv kan jag smyga undan så han får leta i timmar. Bara så han får visa att jag är sökt och efterfrågad. Som psalmen säger.

Jag, Sixten, the cat, glömmer inte. Jag väntar tålmodigt. Blir jag glad visar jag det när människan kommer hem. Svansen står i giv akt. Är jag förnärmad eller ledsen så lovar jag att det syns. Då trånar jag inte efter klappar. Gnider mig inte mot byxben och vader. Håller mig stolt på avstånd. Lagom stort.

Och nu ligger jag här igen. På dörrmattan. Undrar när han kommer hem. Denna gång.

måndag 22 augusti 2011

Hellre lekkamrat än leksak

Snöret snärtade förbi den svartvita katten. Närapå en meter ovanför honom. Han verkade ointresserad. Som för att lura och förvilla snöret. Men i ett mäktigt språng överraskade han både människa och snöre. Med utsträckta tassar och utspärrade klor fick han fatt i det svarta strecket. Genast satte han tänderna i det sega materialet och tuggade så det knakade.

Sådana stunder är jag glad att katten, min vän Sixten, inte hoppar mot människors händer. Eller tar storsprång mot handleder. Det är skönt att katten leker med snören och tygmöss. Att han sätter efter studsande pingisbollar. Förföljer papperstussar. Vikta av glansigt papper.

Sixtens lust att leka har inte avtagit. Trots stigande ålder. Ungkatten är numera vuxen. Sisådär en 4-5 år gammal. Han behöver ett pass om dagen. Gärna två. För hälsans skull. För smidigheten i musklerna. För midjemåttet. För lusten och glädjen.

Och om de sega människorna inte begriper. Ja, då tar han till en dask med tassen. Utan klor. Han jabbar med trampdynorna. Markerar att vill jag kan jag hålla fast Dig med mina klor. Vad är det du vill, säger jag då. Oftast hör jag ett svar, leka. Jag vill leka. Inte längre ligga och dra mig. Ge mig något att jaga. Smyga på. Kasta mig över. Något att fånga i flykten. Att hoppa efter. Att sträcka mig efter. Lek med mig!

Då och då. Efter leken. Citerar han gärna ett gammalt ordspråk, bättre vara lekkamrat än leksak när katten leker. Jag instämmer. Helt och fullt.

onsdag 17 augusti 2011

En delad matskål

Lusten att berätta avtog. Det var som om tystnad var bästa sättet att hedra en fyrbent avsomnad bekant. Eller vän.

Saknaden fick orden att verka futtiga. Några dagars väntan fick det bli. Även om man inte stått varandra helt nära. Varje dag. Eller vecka. Påverkas man. Blir man sorgsen. Alldeles nyss fanns vi. Samtidigt. Inte nu. Nu är det annorlunda. Det tar tid att vänja sig. Vid att allt måste ta slut. För det är ju det någons död påminner mig om. Slutet. Så därför tystnar jag. Några dagar.

Ingen, människa eller djur, undkommer förlusterna. Släktingar och vänner dör. Många tänker inte på det. Men även katter har släktingar. Mina släktingar har jag inte längre någon kontakt med. Mina människor har blivit mina närmaste. Min familj.

Hunden fick sluta sina dagar. Så säger människor. Gick vidare. Somnade in. Med honom delade jag bara för någon vecka sedan min matskål. Drack vatten ur samma kärl. Det känns särskilt fint. På något vis. Idag. Högtidligt. Vi delade matskål. Smaka på orden. Vi delade. Matskål. Ett tacksamt minne.

torsdag 11 augusti 2011

Att vara nära

Häromdagen kom en stor svart pudel hit för att hälsa på. Han var gammal. Trots det lite lekfull. Jag, Sixten, the cat, drog mig undan. Sovrummet har en bra dörr som man gott kan stänga. När det bara är tillfälliga besökare. Det blir lätt uppjagat. Då föredrar jag att slå mig till ro i sänghalmen. Ja, halm består den ju inte av. Det var förr man kunde ha halm i madrasserna. Min människa säger sig ha fyllt bolster med halm när han var på läger. I sin tidigaste ungdom. Före luftmadrassernas segertåg.

Pudeln har ofta hälsat på. Människorna säger att det är en av de trevligaste hundarna. Men glupsk. En gång när hans familj var på besök hade människan ställt en reservpaj högt uppe på en hylla i köket. När den skulle serveras hade pudeln lyckats nå den. Han hade ätit det mesta i mitten. Bara lämnat lite längs kanterna. Där han inte kommit åt. Trots det var det ingen som blev upprörd. Min människa berättar att han och hela sällskapet skrattade åt händelsen. Hunden klappade man om. Och varnade honom för att han möjligen kunde få lite magbesvär efter så mycket paj. Hunden skuttade. Kråmade sig. Ville leka. Trots att han var proppfull. Med paj.

Min människa har mycket hår på händerna. Pudeln tyckte det kittlade. Otäckt. Men lockande. Så han stack alltid nosen försiktigt mot handen. Tills dess det kittlade. Så han kunde fnysa. Skaka på huvudet. Innan han ville att det skulle killa i nosen. På nytt. Lustig hund. Så där gör inte jag. Jag lutar mig med hela huvudet mot handen. Noskittling är inte för mig.

Idag finns inte pudeln mer. Nu är han borta. Insomnad. Död. Jag tycker det är sorgligt. Min människa skakar oförstående på huvudet och säger, så ledsamt. Tänk vad hans familj måste sörja nu. Hans människofamilj. Där har han ju varit bästa sällskap. I så många år. Nu var han gammal. Hade ont. Orkade inte som förr.

Att finnas en dag. Leva. Nästa dag. Inte finnas kvar. Dagen då det tar slut. Då hälsar döden på. Men det är också livet. Nästan som en återgång. Till hur det var innan pudeln fanns. Nu är det på samma sätt. Men på andra sidan. Fortsättningen. Efteråt. Det som kommer sedan.

Nu blir det några dagar då jag behövs extra mycket. Människor som är ledsna behöver sällskap. Jag får nog höra flera berättelser om pudelns upptåg. Hur gott livet varit. Det blir inte så mycket att jaga runt. Att bita tygmöss. Jag behövs. Att vara nära.




lördag 6 augusti 2011

Hemkomsten

Hemkomsten efter en tids bortavaro - är magisk. Båtresa. Tre timmar på färja. Flera timmar på landsväg. Så de välkända svängarna innan bilen går in för landning. På parkeringsplatsen. Nedanför mitt fönster. Blir buren uppför trappan. Känner så väl igen luften. Trapphusets väldoft av skurmedel och såpa. Dörren. Den är jag mycket bekant med. Återseendets glädje.

Innanför dörren. På vandring. Rum efter rum tas i anspråk. Återerövras. Där är min filt. Den lilla buren som alltid står öppen. Där jag ofta vilar. Köket. Tillbaka till hallen. Människorna springer ut och in. Med väskor och kylboxar. Tvättkassar och skopåsar. Gamla fotoalbum och vykortslådor.

De pustar och stönar. Trapporna tar på krafterna. Jag ser förundrat på dem. Hur de far fram och tillbaka. Ut och in. Fler väskor. Kökskassar med torra livsmedel. Ryggsäckar och tröjor. Men inga krukväxter. Bilarna på färjan var fulla med hundar och hästar (i egna vagnar) och - krukväxter. Pelargoner som hade räckt till en större park. Snart är allt inne och människorna faller ihop i sina gamla fåtöljer. Som nyss var nya. Men nu är försedda med riktigt tydliga klösmärken.

Balkongen. Snälla. Snälla! Öppna dörren. Så att Sixten, the cat, kan få frisk luft. Och kolla om de retsamma sparvarna stannat kvar. Eller är de finkar? Allt känns igen. Det är gott.

Här är jag hemma. Så bra det känns. Att vara här. Hemma!

torsdag 4 augusti 2011

Att bära en tå

Nyss råkade jag sätta klorna i en tå. Stortån. Den vippade så inbjudande. Under matbordet. Utan strumpa. Som om den var levande. Den liksom lockade på mig. Egentligen ville jag bara känna på den. Klappa till den lite.

Om man ska tala om ansvar så har jag väl det. Ansvar. För att jag slog till. Men mera ansvar har nog den som inte klippt klorna. På mig. Som vickade inbjudande.

När jag tänker efter. Blir det svårare. Vem har mest del i det hela? Svårt att säga. Jag känner att det vore skönt att skylla ifrån sig. På någon annan. Men jag är utrustad med en oanad förmåga. Att lägga händelser bakom mig. Jag ältar inte. Jag grubblar inte. Jag är.

Men ändå. Varför är det lättare att ge någon annan ansvaret? Så mycket enklare. För en stund. Blir det bra. Jag slipper känna mig skyldig. Bördan lättar. För mig. Men så kommer insikten. Och jag tänker på min del. Mina klor. Mitt slag. Har jag möjligen 75 procent av skulden? Kanske borde vi dela lika?

Då slår det mig. Stortån då? Den hör också hit. Den bär människan. Undrar hur det känns? Ska fundera på det. Under förmiddagens slummer. Kanske.

onsdag 3 augusti 2011

Ska du med ner i tvättstugan?

Jag kan inte förstå att du tyckte så illa om den rökta fisken. Människan var mest förvånad. Inte särskilt upprörd. Och att du la fisk på mattan. Nu måste den ju tvättas. Tänk om du själv kunde ordna upp allt du ställer till.

Dessvärre kan jag inte sköta tvättmaskinen. Kunde jag, skulle jag gärna hjälpa dig med det. När det passade mig, sa jag, Sixten, the cat. Så skulle jag hjälpa dig.

Jag fortsatte: Fisken var inte på långa vägar så god som jag hade föreställt mig. Jag kände mig nästan som ett barn på julafton. Jag kunde bara tänka: rökt fisk, rökt fisk, rökt fisk...

På julafton tänker barn sällan på rökt fisk, svarade människan.
Nej, det kan väl hända. Kanske på lutfisk? Nej, inte det heller. Men de är alldeles uppfyllda av förhoppningarna. Att få allt de önskat sig. När de väl fått vad de ville ha. Du vet det själv. Ibland är det roligare att längta än att faktiskt få. Drömmen överträffar verkligheten. Barnen kan tröttna fort. Hur glada de än blivit. Och på den rökta siken och laxen tröttnade jag omedelbums.

Jaha, suckade människan. Ska du med ner i tvättstugan?
Klart jag ska
, svarade jag.

Rökt fisk blir recenserad

Doften av rökt fisk uppfyllde köket. Sik och lax. Jag kände det direkt. Med vändningar runt människans ben och olika trampdynerytmer påkallade jag uppmärksamhet. Vill gärna smaka, sa jag artigt. Gärna. Mer än gärna. Ohyggligt sugen. Är jag.
Du får vänta, sa människan och suckade över alla ben. Sikben är små och luriga. Andra stora och krökta. Mycket pill är det, kommenterade han.

Pilla gärna ner en bit på golvet, uppmanade jag honom. Eller lägg ett stycke fisk i skålen. Men snart. Det är outhärdligt att behöva dansa runt så här. Utan att veta om man får något.
Om du lovar att sluta trassla kring mina ben ska du få en liten bit. Trots dieten, la människan till.
När jag väl fått smaka tappade jag genast lusten. Matlusten. Utstuderat placerade jag ut några småbitar kladdig fisk på mattan. Som recension. Skulle kanske börja skriva om matställen. I någon stor dagstidning. Knappt godkänt! Siken är alldeles överrökt. Laxen oljig. Fiskköttet är för mosigt. Betjäningen är upptagen med annat. Ingen färsk dryck serveras. Om någon går hit igen så beställ INTE den rökta fisken!

Människan bara tittar på mig. Och på mattan. Han står förmodligen inte ut med att kritiken blir så tydlig. Den ska vara inbäddad och mjuk. Softad med sött beröm. Men den här gången får han nöja sig med att jag kladdat ner den hemvävda vita trasmattan. Bättre kan det inte sägas. Eller tydligare.

För att markera avstånd gick jag, Sixten, the cat, för att lirka upp en garderobsdörr. Med vassa klor går det fort. I garderobens mörker kröp jag in i en gammal kasse. Det borde han förstå. Klara av att tolka. Som en matkommentar. Därefter flyttade jag mig och kröp in under en säng. Även det ett statement. Fisken var undermålig. En finsmakares kommentar till dagens mat. Strax därefter la jag mig med frambenen i kors över en tröskel. Som en mera försonande gest. Han tål inte så mycket, min människa. Då säger den okänsliga typen: Sixten! Var har du varit. Vill du ha mer? Rökt sik. Den är så mjäll. Så himla god!

måndag 1 augusti 2011

Säg något vackert

Säg något vackert, sa Sixten och tittade forskande på mig. Han undrade nog om jag kunde säga något skönt. Uttrycka mig fagert. Solnedgång, sa jag och tänkte att det är nog det finaste som finns. Solnedgångar på östra Gotland är inte mycket att ha, sa Sixten grymt uppriktig. Solen sjunker ner mellan träden i alla skogar. Skulle det vara fint? På västkusten sjunker solen i havet. Det kan man kalla nedgång. Med solglitter och strålande skyar. Inga grenar i vägen, där inte! Själv skulle jag nog valt soluppgång. Om det promt ska handla om väder och vind.

Men solen har väl inget med vädret att göra, kontrade jag. Han hade ju rätt att en solnedgång kräver lite horisont och vidder. Så jag försökte kollra bort honom med lite astronomi. Solen är en himlakropp som vi roterar runt. Då vid dess dagliga nedgång händer det att vi får syn på det brinnande klotets oöverträffade skönhet. Särskilt om kvällarna när den färgas lite röd.
Åja, sa Sixten. Sol är nog det mest förekommande i alla väderrapporter. Och regn förstås. Samt någon kallfront här och en varmfront där. Men soltimmarna i Visby tycker jag de tjatar om hela tiden.
Kan väl hända, svarade jag.

Men säg något vackert, sa Sixten en gång till. Näktergalens sång, svarade jag. Den hörs inte så ofta. Annat än där den finns. Och det är ju inte just här. Här hoar duvor. Skränar tranor. Kraxar skator. Drillar lärkor. Men inga näktergalar.
Fåglar gillar jag, sa Sixten och slickade sina morrhår. Lite lystet, tyckte jag. Men deras sång uppfattar jag inte som vacker. Det skulle vara en lite sparv eller fink då. Kanske. Du håller dig i naturen, fortsatte han. Varför då?

Japp, sa jag. Naturen är det finaste som finns. Bara det inte är för mycket knott. Mygg. Och getingar. Eller bromsar. Fästingar. Huggorm. Regn. Åska. Alltså blixt och dunder. Starka vindar är inte så trevligt heller. Det ska inte blåsa.
Det blir inte mycket kvar, sa Sixten. Kanske någon enstaka solnedgång.
Måhända, men så finns ju älg och varg och lo, svarade jag. Eller utter och bäver. Hjortar och fasaner. Sådant är i sitt sammanhang strålande fint. Vackert alltså.

Tja, sa Sixten. Men säg nu något vackert.
Fred, sa jag. Det måste vara det han far efter. Han ger sig ju inte.
Vilken Fred? Vi känner ju bara en och han heter Sjöberg i efternamn. Han som kan sjunga. Högt. Ännu högre.
Nej. Förstår du ingenting? Fred som i icke våld. Som i inga krig. Som i gemenskap och lycka och fungerande välfärd. Fred alltså, sa jag eftertryckligt.
Aha, fred, svarade Sixten. På jorden? Ja, det är faktiskt riktigt fint. Bra. Jätteviktigt! Men vackert? Jag vet inte det...

Nu blev jag ganska irriterad. Ingenting dög tydligen. Men Sixten, sa jag.
Där håller jag med dig, sa han. Och envisas du så, nästan tjatar, då får jag väl medge att jag är en vacker katt. Grann. Huvudet på spiken! Mitt i prick! Han lyfte svansen i skyn och promenerade sin väg.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...