Translate

lördag 16 juli 2011

Hur man ser på en katt

Gepard blir jag aldrig. Snabbheten min är visserligen släkt med de långsmala löparna. Men jag är mer leopard. Eller panter. I hushållsförpackning.

Av alla besökare i mitt hem är det kanske hälften som i mig, Sixten, the cat, ser det vilda rovdjuret. De håller stort respektavstånd. Den andra häften ser mig som en accessoar, en dekoration, ett estetiskt tillbehör. Inplacerat i miljön av någon trendig inredningsarkitekt. De betittar mig som man ser på en Orreforsvas, en tavla av Lasse Åberg eller en fårskinnsbeklädd Laminofåtölj. Den tredje hälften ser mig som kramdjur. Ett fluffigt kramobjekt. De försöker genast plocka upp mig i famnen. De omfamnar mig som för att hindra min andning. De stryker min päls som för att se om det blir magnetiskt. Som i forna fysiklektioner då kattskinn attraherade papperstussar.

Den fjärde hälften har själva katt. De hälsar klokt och belevat. Låter mig vara. Låter mig lukta. Har koll. Ger mig vänskapliga och förstulna ögonkast. På deras fötter kan jag slå mig ner. Mot deras vader lutar jag mig.

Den förståndige som delar lägenhet med ett rovdjur matar det ofta. Så sa min farbror B&B, Black Beast. Nej, egentligen hette han inte så, det var det hans egen uttydning. Han bodde i Mjölby och ville verka farlig. Men han gick under namnet Bill och Bull eftersom han ofta fick hicka, var enfaldigt snäll och gärna upprepade sig. Hej, hej sa han. God dag, god dag blev det när han hälsade. Eller ajö, ajö när man skildes. När han fick mat sa han, tack, tack. När han slog med tassen jabbade han först med vänstern och sedan med högern. Lite fumligt. Så det blev Bill och Bull.

B&B hade ett annat visdomsord han gärna upprepade. En katt som behandlas som ett kramdjur måste visa klorna ibland för att inte förvandlas till en leksak. Det tänker jag ofta på. Och visar vad jag har infällt och gömt i mina mjuka tassar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar