Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juli, 2011

Flyg fula fluga

Flugorna är sommarens pina. De smiter in genom fönsterspringor. Framåt aftonen. Och håller sig uppåt väggarna. Men när min mat kommer i skålen då flockas de. När sommaren började gav jag mig på dem. Jagade och hoppade. Bet efter dem. Slog efter dem. bara för att finna att de redan var någon annan stans. De hade flugit sin väg. Det är väl därför de heter flugor. Bortflugna är de.

Jag höll människorna vakna i flera nätter. Där sprang jag på bakbenen och fäktade med framtassarna. Stanna och slåss, jamade jag. Jag hoppade högt och landade med dunsar som fick människorna att hoppa högt. Vad var det, sa en av dem. Kanske en tavla som föll i golvet? En blomkruka som gick och la sig? Det vara bara jag. Och flugisarna. Som flyktade fort. När han var liten fick man öva: Flyg fula fluga. Och den fula flugan flög. Vitsigt tyckte de. Och skrattade högt. Trots att det är ganska så dumt.

Dessa flygfän har en egen flygstil. Jag tycker det borde det heta att flugor kan fluga. Det betyder att de kan sit…

The noble art att göra konster

Vet du, Sixten, hunden gjorde konster! Han hoppade genom tunnband och rullade runt på golvet. Människan var alldeles begeistrad. Entusiastisk. För att en hund åmat och kråmat sig.

Du skulle nästan inte tro det ens om du hade sett det, sa han. Otroligt. Som Thomas ungefär, sa jag. Han, tvillingen som tvivlade, förklarade jag eftersom människan såg konfunderad ut. Aha, sa han. Just det. Ungefär så.

Men eftersom jag är en from katt så tror jag dig. Utan att ha sett cirkuskonsterna. Gick han på lina, frågade jag utmanande. Kunde han stå på ett ben? Balanserade han på nosen? Människan surnade allt eftersom jag frågade. Han insåg att jag drev med honom. Att jag inte var så imponerad. Han fick gärna vara det. Det riktigt lyste om honom av beundran. För den skull behöver inte jag gå i spinn.

Jag insåg att nu skulle det förmodligen bli träningsläger här hemma. Katter kan också göra konster, sa han. Jag har hört om Bodils cirkus. Hon hade en katt som kunde cykla. Och bakefter i en vagn åkte en skö…

Egen vagn med solstol

På vägarna far hästarna omkring. I egna vagnar. Utrustade med vatten och hö. Ibland med fönster. Sist vi for genom de svenska landskapen tröttnade jag på min bur. Den är visserligen stor. Avsedd för hundar. Så plats har jag. Men i övrigt är det inte mycket att glädjas åt.

Mitt förslag är att alla kattägare också skulle ha ett särskilt släp. Efter sina bilar. En kattvagn. Där kunde det finnas en liten veranda. Där kunde jag rulla ihop mig i en solstol. Softa. Kanske testa ett par solglasögon. Få en liten drink. Med sugrör. Vilken cool katt, skulle andra bilister säga.

När jag tröttnat på att betrakta medtrafikanterna. Och på att sola mig. Kunde jag glida in i vagnen och slappa lite mer. Då skulle jag inte gnälla över svajande färd på bullrig väg. Nej, jag kunde ha öronproppar. Eller varför inte en ipod med kattgoa låtar. Jama mig!

Risken är förstås att det blir som med hästarna. Merparten av dem som får resa i eget ekipage ska tävla. Tänk om bara utställningskatter fick egna vagnar. Hur b…

En stor stark möter geting

Erfarenheten kan vara dyrköpt. Den kan kosta på. Och göra ont. För min del stack jag huvudet in i en ölandstok. Det var något som hoppade där. Kanske något att jaga? Eller att leka med? Ölandstok är den där busken med vackra gula blommor. Öland och stok. Är det så man ska tänka? Eller Ölands och tok? För min del är jag mera gotlandskär. Inte skär alltså.

Nåväl. Jag körde in huvudet bland blommor och blader. Döm om min förvåning när en blomma biter mig. Hårt och snabbt. Så hör jag den surra! En gul blomma! Därefter ser jag hur den flyger sin väg. Och är randig. Det var så jag på smärtsamt allvar upptäckte getingar.

Under flera dagar var jag inte lika vacker. Som vanligt. Nosen blev sned på något oförklarligt sätt. Det gjorde inte ont särskilt länge. Det räckte gott med att det kliade en aning.

Getingar och katter går inte bra ihop. Fungerar inte tillsammans. Vi ska inte umgås. De där gulrandiga flygfäna är vilda och sticksinta. Förr än man anat faran så ger de sig på en. Så jag håller s…

Gåbortsfin eller bara alldeles vanligt grann

I hemmet finns det många speglar. Framför dem tillbringar människorna timmar. Det ansas och plockas och målas och rakas och jag vet inte allt som sker. Själv är jag ointresserad. För länge sedan lurades jag att tro att det bakom glaset satt en annan katt. Numera bryr jag mig inte. Jag vet ju att den där katten inte finns. På riktigt. Så därför låter jag honom vara. Han får sitta kvar. Han håller sig lugn när jag lämnat honom i fred.

Mitt utseende bekymrar inte mig. Men andra. Man granskar mitt midjemått. Trots att jag inte ska pressa in min lekamen i trånga jeans. Eller andra små klädesplagg. Människorna borstar och kammar mig. Inte så ofta för att jag ska vara gåbortsfin. Jag är mest bara alldeles vanligt grann. Så säger gästerna. Och hemmafolket också. Ibland.

De pysslar med mig av olika skäl. Pälsen ska blänka. Viktigast är nog inte hur jag glänser. Snarare ska jag vara dammfri. Löst hår ska borstas och kammas bort. Då hamnar det inte på kläderna. Hos dem som alltid tänker på hur de …

En tolerant djurvän

En hund har hälsat på. Hon var i stort sett vänlig. Trampade runt överallt och sniffade. Flämtade med slängande tunga. Lite obehagligt. Så jag tittade artigt bort.

Några gånger stängde människan dörren. Jag låg på ena sidan och uppfattade hundens avsikter. Utanför låg hunden och vill komma in för att se om jag verkligen var en levande katt. Eller från IKEA. Av plysch. Så stilla låg jag. Inte av skräck. Mer av likgiltighet. Jag vill veta, men bryr mig samtidigt inte så mycket. Jag låter hunden flåsa och drägla. Själv håller jag stilen.

Sedan lufsade pälsdjuret "pälsson" fram och tillbaka på mitt revir. Det bjöd jag på. Men en gräns får ingen hund överträda. Rör hon min skål då får jag nog. Som ett jehu (den där gubben i Bibeln) är jag på fötter och rusar fram att skydda mitt torrfoder. Där går gränsen. För min tolerans.

Ingen objuden hund äter ostraffad min mat. Gammalt ordspråk.

Vi säger därefter farväl. trevligt att råkas. Välkommen tillbaka. Men ta för sjutton med Dig egen mat…

Jag tar skydd

Meteorologer borde ha katt. Många kanske har det. Vi kan förutspå väder. Vi gör det med minst lika god säkerhet som de professionella väderförståsigpåarna. De som fibblar med sina datorer och matar prognosverktygen. Med siffror. Med statistik. Med satelitbilder. De behöver bara observera oss. Eller lyssna till vår expertis.

Själv sniffar jag i luften och känner annalkande nederbörd. Ska det bli åska hittar jag skyddade och mörka hörn. Långt i förväg. Människorna undrar varför jag håller mig undan. Självbevarelsedrift naturligtvis. Vem vill höra Tors vagn spränga fram på himlavalvet eller se honom svinga sin hammare? Inte jag. Outhärdligt oljud. Gräsligt många decibel.

Blixtarna sedan. De vill jag inte se. Mina känsliga ögon tål inte slikt. Jag håller skyddande tassen över ögonen. Så har jag en hel arsenal av hållningar och rörelser som kan avslöja vilket väder jag väntar mig. Till natten blir det åska. Igen. Jag tar skydd. Fattas bara! Men först ska jag bara sova lite till. Och äta en s…

Hörru katten, du får blogga senare

Några av mina kattvänner undrar vad jag är för en märklig varelse som dansar gracilt för att locka fram mat om morgnarna. Deras metod är den mera rättframma. Ett oartikulerat jamande i någons ansikte får avsedd effekt. Det har jag inget att invända mot. Resultatet är det som räknas.

För min del har jag, Sixten, the cat, tvingats ändra tillvägagångssätt. Nog hände det i början hos min nuvarande människa att jag ställde mig bredbent i sängen och jamade kortfattat och högt. Ibland fungerade det. Han vaknade. Tog sig till köket. Fick fram bryggkaffet. Men avbröt sig mitt i kaffebryggandet för att ge mig några skopor dejelig och blöt mat. Tackar som bjuder!

Men lika ofta hände andra saker. Då oförutsedda. Han är inte helt pålitlig. Min människa. Rent av orationell. När jag väckt honom kunde andra oväntade saker hända. Han såg på mig och sa, jag har försovit mig. Tack Sixten, för att du väcker mig. Varpå han snabbtvättade sig. Klädde på sig. Och lämnade lägenheten. Innan han gick ropade han. …

Var vilade jag mig?

Var vilade jag mig igår? Först i människornas säng. Sedan på köksmattan. Rullar mig lojt. Därefter i en röd soffa.Sträcker ut mig i min fulla längd. I en kartong från Hamburg. Ombonat. Och i en skokartong från ett köpcentrum. Tvingas knyckla ihop mig. Mer än vad man kan uthärda under längre stunder.

Kryper i säng. Under ett grönt täcke i en bäddad säng. Där stannar jag länge. Trots att det hamras och skruvas. Bryr mig inte ens om att spikar tappas från en stege. En människa muttrar. Jag ligger lugnt kvar. Under en stol. Tillbaka i den röda soffan. På ett bord. Lite sol dröjer sig kvar. Värmer mig. Därefter tillbaka i soffan. Igen. Sedan är den långa dagen slut och man behöver inte vänta längre. Jag slipper hålla mig vaken. Och alert. Det är äntligen dags att gå till sängs!

Gracila steg för maten

Denna dag dansar jag runt människans fötter. En avancerad och intrikat turdans. Med fyra tassar i snabba rytmer och böljande svansföring. Jag jamar i stiliga fraser. Med synkopering och fermat. Varför gör jag på detta viset?

Matskålen är tom. Sedan timmar är min skål tom. Maten tog slut o4.00. Gårdagens måltider är glömda. Förbi. Förgångna. Uppätna. Mättnaden har flugit sin kos. Som en tornseglare förvsann den. Snabbt och hetsigt kommer suget. Nu är jag hungrig igen. Ständigt denna hunger. Mat, tänker jag. Och för att människan inte ska glömma måste jag med gracila steg vädja fram den läckraste frukost som tänkas kan. Nu när klockan hunnit bli sen förmiddag. Han lufsar fram mot köket för att brygga sitt kaffe. Men jag då?

Snart förstår han nog. Denne semesterloja och morgonsega gubbe. Snälla, snälla. Ge mig mera mat. Nu! Bums! Omedelbart! Så ska jag tacka dig i alla tonarter.

Katter räknar på sitt sätt

I en solstrimma mitt på bordet vilar Sixten, the cat. Han blundar. Men jag vet nog. Så jag väntar ut honom. Han vet att jag vet att han är vaken. Strax slår han upp sina ögon. Då passar jag på. Sixten, hur räknar du egentligen. Hur många halvor kan det finnas? Han har nyligen berättat om hur han tänker kring människor och katter. Vilka attityder som möter. Han svarar inte genast. Ser ihärdigt på mig som om han funderar över om han ska bevärdiga min fråga med ett svar.

Du, säger Sixten så, om du har en hel och delar den i två hälfter. Då har du två halvor. Så delar du dem i hälfter och plötsligt har du ju fyra halvor, påstår Sixten. Och smilar. Eller hur?

Så kan du inte räkna. Det blir ju fjärdedelar, påstår jag undervisande.
Jaha, säger Sixten, och hur är det med din matematik då? Du ger järnet och jobbar i 110 procent. Ibland har du jobbat dubbelt så mycket mot vad du ska. Blir inte det 150 procent? Eller rent av 200 procent. Beroende på hur hårt du sliter? Och har du inte själv sagt om…

Hur man ser på en katt

Gepard blir jag aldrig. Snabbheten min är visserligen släkt med de långsmala löparna. Men jag är mer leopard. Eller panter. I hushållsförpackning.

Av alla besökare i mitt hem är det kanske hälften som i mig, Sixten, the cat, ser det vilda rovdjuret. De håller stort respektavstånd. Den andra häften ser mig som en accessoar, en dekoration, ett estetiskt tillbehör. Inplacerat i miljön av någon trendig inredningsarkitekt. De betittar mig som man ser på en Orreforsvas, en tavla av Lasse Åberg eller en fårskinnsbeklädd Laminofåtölj. Den tredje hälften ser mig som kramdjur. Ett fluffigt kramobjekt. De försöker genast plocka upp mig i famnen. De omfamnar mig som för att hindra min andning. De stryker min päls som för att se om det blir magnetiskt. Som i forna fysiklektioner då kattskinn attraherade papperstussar.

Den fjärde hälften har själva katt. De hälsar klokt och belevat. Låter mig vara. Låter mig lukta. Har koll. Ger mig vänskapliga och förstulna ögonkast. På deras fötter kan jag slå mig …

Öppnade ögon

Loja dagar. Sådana då man vill vila sig. mest hela tiden. Möjligen vända på sig någon gång. Och sträcka på fötter och kröka lite rygg. Mjuka upp sig en aning. Sådana dagar behövs nu. Värmen ger sig och man tar igen sig. Ta dagen som den kommer, som min människa säger att han längtar efter.

Dessa slöa dagar gitter jag inte svara på alla egendomliga påståenden och frågor man låter regna över mig. Jag suckar djupt och sover vidare. Han är alldeles borta, säger man. Och skakar på huvuden. Att han kan sova så mycket, utropas högt. Så man knappt får någon vila. Då öppnar jag mina ögon och ser på människorna i rummet. Inget annat gör jag. Bara tittar. De känner sig stirrade på. Men oförtrutet bligar jag vidare. Innan jag sakta sluter ögonen. Igen.

Människan sätter sig nära mig och fantiserar om denna min förmåga att ligga blick stilla. För att sedan överraskande öppna ögonen. En gång för länge sedan hade du en förfader. Sfinxen hette han och var skeppskatt. Kapten Frisk styrde sitt handelsskep…

Spinnande katt eller skällande hund.

Ibland är det så varmt att man bara orkar ligga still. För sig själv. Så har katterna det i Rom. Varmt. Hett. Det rör sig inte i onödan. Denna sommar har det varit så hos oss också. Höga temperaturer. Njutbart ibland, ofta besvärande. Åska och blixt har hörts och setts. Usch! Det gör ont i öron och ögon. Inte konstigt att man får hjärtklappning.

Eftersom jag inte svettas som människor är det påfrestande. Det händer att jag får blöta tassar. Inte för att jag trampat i vattenpölar. Utan av nervositet. Då lämnar jag blöta fotspår varhelst jag går. Då släpper jag hår. Som om det inte räckte med blöta tassar. Min människa ojar sig extra mycket då. Men Sixten, käre vän, säger han. Inte ska du vara rädd. Det kan han säga som läst fysik i skolan. Han glömmer att jag inte fått förmånen att studera. Trots det kan jag mycket. Livets hårda skola. Den har jag gått i. Dunder och starka ljus passar man sig för. Om man är en klok katt. Sådan är jag.

När jag är rädd håller jag mig för mig själv. När det…

Katterna i Rom är väldigt många

Tänk att så många känner till hur katterna i Rom har det. Min människa är eld och lågor. Han sitter vid sin dator och undersöker deras levnadsvillkor. Gång på gång ropar han högt. Sixten! Visste du att det finns 300 000 katter i Rom? Som bor på 2000 boplatser?

Efter en stund kommer nya uppgifter. De som styr Rom har sagt att det finns en djupt rotad känsla för katterna som sedan mycket länge sedan hör samman med staden. De har tydligen, Sixten hör du på, utnämnt katterna vid Colosseum, Forum Romanum och platsen där Caesar mördades år 44, Torre Argentina, till stadens biologiska arv. Tänka sig!

Detta är intressanta uppgifter. Så jag lyssnar uppmärksamt. Det är inte ofta min människa läser högt för mig, eller berättar mera sammanhängande om någonting. Oftast blir det simpla och korta fraser. Han frågar tusen gånger, Sixten, är du en fin kisse? Men det är ett påstående. En retorisk fråga - en som slår fast en poäng. Han vill säga att jag är en vacker, elegant och smidig katt. Så jag står u…

Katter har egna ordspråk.

I Italien är vildkatterna många. I Rom flockas de parker och vid fornlämningar. Där jagar de. De är tilltufsade. Av fejder och slagsmål. Men på ytan ser det oftast fredligt ut. De vilar i skuggan av blommande buskar. Så berättar min människa. Han som just varit i den eviga staden. Han var inspirerad av Italien långt innan han nyligen besökte landet på nytt.

Han kallar mig lutande katten i Örebro. Efter ett torn i Pisa. Så säger han enbart därför att jag lutar mig mot honom vid kärvänliga stunder. Som efter en sjukhusvistelse. Eller när vi varit ifrån varandra länge.

Min människa vet inte att katter har alldeles egna ordspråk. Nu får han reda på det. Ett gammalt talesätt bland katter passar särskilt bra idag. När katten lutar sig mot dig, är det du som får stöd.

Att yla som en ensam varg

Min människa är en opålitlig sort. Visserligen ställer han väskor i hallen så att man kan ana att något är på gång. Men sedan försvinner han och hans livskamrat ut ur lägenheten. De kommer inte tillbaka. På mycket länge. De har rest till Rom. Med en kör. Utan mig! Man känner sig smått sviken. Och övergiven.

Så kommer kattvakten på besök. Då ska det vattnas blommor och sorteras post. Tidningar ska läggas i snörräta rader. Reklamen för sig. Andra försändelser för sig. Det tar tid. Sedan ska jag få mitt vatten utbytt. Ny blöt mat skopas upp. Torrfoder utportioneras.

Avvaktande och reserverad är jag, Sixten, the cat, till min natur. Nog känner jag andra katter. Som inte har någon urskillning alls. De låter sig klias och hanteras som vore de keldjur. Av plysch. Eller ekologiskt hållbart och tvättbart material. Spinner gör de mest hela tiden. Sånt slöseri. Jag spinner bara när jag menar det. När det sker ska det uppfattas som en ynnest. Ett tillgivenhetsbevis. Dagarna går och min människa sta…