söndag 31 juli 2011

Flyg fula fluga

Flugorna är sommarens pina. De smiter in genom fönsterspringor. Framåt aftonen. Och håller sig uppåt väggarna. Men när min mat kommer i skålen då flockas de. När sommaren började gav jag mig på dem. Jagade och hoppade. Bet efter dem. Slog efter dem. bara för att finna att de redan var någon annan stans. De hade flugit sin väg. Det är väl därför de heter flugor. Bortflugna är de.

Jag höll människorna vakna i flera nätter. Där sprang jag på bakbenen och fäktade med framtassarna. Stanna och slåss, jamade jag. Jag hoppade högt och landade med dunsar som fick människorna att hoppa högt. Vad var det, sa en av dem. Kanske en tavla som föll i golvet? En blomkruka som gick och la sig? Det vara bara jag. Och flugisarna. Som flyktade fort. När han var liten fick man öva: Flyg fula fluga. Och den fula flugan flög. Vitsigt tyckte de. Och skrattade högt. Trots att det är ganska så dumt.

Dessa flygfän har en egen flygstil. Jag tycker det borde det heta att flugor kan fluga. Det betyder att de kan sitta still hur länge som helst. Precis när man tror att man har dem klipper man till. Med kraft. Med stor kraft. Så slår man ett slag i luften.

Nu bryr jag mig inte längre. Jag viftar till med ett öra. Sveper lite med svansen. Då lyfter de också. Så håller jag dem borta. Tillräckligt länge.

Människorna är värre än jag. De tolererar flugor till en viss gräns. Men när de kliar dem på näsa och öra i mörka natten. Då blir det fart. Lampor tänds. Flugsmällor tas fram. Jakten börjar. trots att min människa är fredlig. Vanligtvis. Står han inte ut med att flugor kryper på flinten. Eller i nacken. När han ska sova. Men hur han än fäktar med sin flugsmälla av plast håller de sig undan. Jag tror de kan se honom bättre än han ser dem. Han är nog nästan självlysande. För flugans ögon som ser sånt. Då kan man inte överraska dessa surrande små svarta föremål. De ser ut som punkter.

Min människa blir extra arg när han lyckats få syn på en fluga. Sitter du och gnuggar händerna, ropar han ilsket. Din fuling! Den gör det! Flugan gnuggar och filar och putsar sig. Som om den vore nöjdare än nöjd. Över att ha gäckat människan. Gång på gång.

Jag bryr mig inte längre. Jag viftar bara lite med örat. Undrar varför min människa inte gör det. De är helt lättskrämda flugorna. Men människan kanske inte kan konsten...

fredag 29 juli 2011

The noble art att göra konster

Vet du, Sixten, hunden gjorde konster! Han hoppade genom tunnband och rullade runt på golvet. Människan var alldeles begeistrad. Entusiastisk. För att en hund åmat och kråmat sig.

Du skulle nästan inte tro det ens om du hade sett det, sa han. Otroligt. Som Thomas ungefär, sa jag. Han, tvillingen som tvivlade, förklarade jag eftersom människan såg konfunderad ut. Aha, sa han. Just det. Ungefär så.

Men eftersom jag är en from katt så tror jag dig. Utan att ha sett cirkuskonsterna. Gick han på lina, frågade jag utmanande. Kunde han stå på ett ben? Balanserade han på nosen? Människan surnade allt eftersom jag frågade. Han insåg att jag drev med honom. Att jag inte var så imponerad. Han fick gärna vara det. Det riktigt lyste om honom av beundran. För den skull behöver inte jag gå i spinn.

Jag insåg att nu skulle det förmodligen bli träningsläger här hemma. Katter kan också göra konster, sa han. Jag har hört om Bodils cirkus. Hon hade en katt som kunde cykla. Och bakefter i en vagn åkte en sköldpadda. Nej förresten, det var en papegoja. Som snattrade under tiden. Så där som passagerare gör. Fast de inte borde.

Vilka konster vill du göra, frågade människan mig. Tackar som frågar, svarade jag. Inga! Inga alls. Absolut inga konster.

Vi får väl roa våra gäster med det du redan kan, sa han uppgivet. Jag lystrade nyfiket. Han tyckte alltså att jag kunde ett och annat. När jag tänker efter så är det absolut så.

Vi kan visa upp hur du slår vattenskålen ur händerna på mig innan jag hunnit sätta ner den. Eller hur du kloar på den nyköpta och dyra skinnmöbeln. Det gör nog succé, sa han nu smått ilsken. Vi kan visa hur du snor runt fötterna på mig så jag snubblar och far. Populärt blir nog när du jagar mat i slasken och halar upp potatisskal. Eller när du får tokslag och rusar runt på soffans kant alldeles bakom folks huvuden så de blir fullständigt skräckslagna. Han tystnade. Tänkte efter. Såg lite moloken ut. Nu var jag dum, sa han så. Du duger som du är. Det enda jag vill är ju att andra ska få se vilken härlig och fin katt du är. Ibland. När du vill.

OK, svarade jag. Om jag får lite kattgodis kan jag göra en kullerbytta. En mera konstfull sådan. Och jaga en papperstuss mellan bordsben och stolar utan att krocka en endaste gång. Men sedan får det vara. Duga. Räcka.

Så får det bli, sa människan. Men så fortsatte han, fast tänk om vi skaffar en liten trehjuling och en papegoja och sätter fast en liten vagn då... Varför går du, frågade han förvånat. Det är en konst jag kan. Sa jag. Jag kan gå när jag vill.

torsdag 28 juli 2011

Egen vagn med solstol

På vägarna far hästarna omkring. I egna vagnar. Utrustade med vatten och hö. Ibland med fönster. Sist vi for genom de svenska landskapen tröttnade jag på min bur. Den är visserligen stor. Avsedd för hundar. Så plats har jag. Men i övrigt är det inte mycket att glädjas åt.

Mitt förslag är att alla kattägare också skulle ha ett särskilt släp. Efter sina bilar. En kattvagn. Där kunde det finnas en liten veranda. Där kunde jag rulla ihop mig i en solstol. Softa. Kanske testa ett par solglasögon. Få en liten drink. Med sugrör. Vilken cool katt, skulle andra bilister säga.

När jag tröttnat på att betrakta medtrafikanterna. Och på att sola mig. Kunde jag glida in i vagnen och slappa lite mer. Då skulle jag inte gnälla över svajande färd på bullrig väg. Nej, jag kunde ha öronproppar. Eller varför inte en ipod med kattgoa låtar. Jama mig!

Risken är förstås att det blir som med hästarna. Merparten av dem som får resa i eget ekipage ska tävla. Tänk om bara utställningskatter fick egna vagnar. Hur blev det då för oss. Som är tillfreds med att vara huskatter. Som generöst låter människor bo hos oss. Men som ine har raskatternas stamtavla. Eller deras lust att uppträda.

Under nästa sovperiod ska jag drömma igenom detta scenario. kanske kan jag finna en lösning så att även jag, idégivaren, kunde komma i åtnjutande av en sådan förmån. Men hjälp. Tänk om lösningen blev att katter ska åka kommunalt. Egen buss. Till Kumla eller Gotland. Det ni.

Jag vet att man får flyga. I kabinen. Bara man sitter still i en liten mjuk väska. Under framförvarande stol. På golvet. En timme i en väska! Hur står ni ut, mina kamrater? Vore det inte bättre med en egen kupé? På hjul.

onsdag 27 juli 2011

En stor stark möter geting

Erfarenheten kan vara dyrköpt. Den kan kosta på. Och göra ont. För min del stack jag huvudet in i en ölandstok. Det var något som hoppade där. Kanske något att jaga? Eller att leka med? Ölandstok är den där busken med vackra gula blommor. Öland och stok. Är det så man ska tänka? Eller Ölands och tok? För min del är jag mera gotlandskär. Inte skär alltså.

Nåväl. Jag körde in huvudet bland blommor och blader. Döm om min förvåning när en blomma biter mig. Hårt och snabbt. Så hör jag den surra! En gul blomma! Därefter ser jag hur den flyger sin väg. Och är randig. Det var så jag på smärtsamt allvar upptäckte getingar.

Under flera dagar var jag inte lika vacker. Som vanligt. Nosen blev sned på något oförklarligt sätt. Det gjorde inte ont särskilt länge. Det räckte gott med att det kliade en aning.

Getingar och katter går inte bra ihop. Fungerar inte tillsammans. Vi ska inte umgås. De där gulrandiga flygfäna är vilda och sticksinta. Förr än man anat faran så ger de sig på en. Så jag håller säkerhetsavstånd. Visar respekt.

Förklarligt nog har jag, Sixten, the cat, haft en särskild respekt för getingar. Den senaste tiden. Nyss kom det in en geting. Genom ett öppet fönster. En enda gång försökte jag lappa till den med tassen. Sedan tog ja snabbt skydd. Bakom en dörr.

Min människa såg inte det där med getingen. Han blev väldigt fundersam över vad jag gjorde hopkrupen bakom en dörr. Vad håller du på med? Sixten, är du rädd? Här finns väl inget att frukta. Han talar så där. Nästan ålderdomligt. En del av hans vänner anser det mest vara högfärd. Andra tänker att han älskar förfluten tid. Sådant som hände fordomdags. Ett annat av hans uttryck. Ja, så konstigt talar han ofta. Så dumt frågar han ibland.

Skulle jag vara rädd? Jag är väl inte alls rädd. Klok. Insiktsfull. Med respekt för flygande och stickande insekter. Nej, jag är som vanligt. Som jag brukar. Stor. Stark. Morsk och självmedveten. Därtill är jag utrustad med en inbyggd känsla. Ett sensorium. Instinkt. För när man ska fly. Och inte illa fäkta.

Ett ordspråk: Det som flyger och sticks mår katter bäst av att låta vara.

söndag 24 juli 2011

Gåbortsfin eller bara alldeles vanligt grann

I hemmet finns det många speglar. Framför dem tillbringar människorna timmar. Det ansas och plockas och målas och rakas och jag vet inte allt som sker. Själv är jag ointresserad. För länge sedan lurades jag att tro att det bakom glaset satt en annan katt. Numera bryr jag mig inte. Jag vet ju att den där katten inte finns. På riktigt. Så därför låter jag honom vara. Han får sitta kvar. Han håller sig lugn när jag lämnat honom i fred.

Mitt utseende bekymrar inte mig. Men andra. Man granskar mitt midjemått. Trots att jag inte ska pressa in min lekamen i trånga jeans. Eller andra små klädesplagg. Människorna borstar och kammar mig. Inte så ofta för att jag ska vara gåbortsfin. Jag är mest bara alldeles vanligt grann. Så säger gästerna. Och hemmafolket också. Ibland.

De pysslar med mig av olika skäl. Pälsen ska blänka. Viktigast är nog inte hur jag glänser. Snarare ska jag vara dammfri. Löst hår ska borstas och kammas bort. Då hamnar det inte på kläderna. Hos dem som alltid tänker på hur de ser ut.

De rullar sig med klisterpapper som blir alldeles luddigt. Det tycker jag ser lustigt ut. Myser lite. Och flinar. Inte elakt. Bara roat. Behöver jag bli av med löshår slickar jag mig intensivt. Eller rispar med klorna där det kliar lite mer. Det räcker. Duger för mig. Men tålmodigt ställer jag upp på människornas egenheter.

Dagens ordspråk: Bakom varje spegel sitter en katt. Kanske är det därför människorna speglar sig så länge?

fredag 22 juli 2011

En tolerant djurvän

En hund har hälsat på. Hon var i stort sett vänlig. Trampade runt överallt och sniffade. Flämtade med slängande tunga. Lite obehagligt. Så jag tittade artigt bort.

Några gånger stängde människan dörren. Jag låg på ena sidan och uppfattade hundens avsikter. Utanför låg hunden och vill komma in för att se om jag verkligen var en levande katt. Eller från IKEA. Av plysch. Så stilla låg jag. Inte av skräck. Mer av likgiltighet. Jag vill veta, men bryr mig samtidigt inte så mycket. Jag låter hunden flåsa och drägla. Själv håller jag stilen.

Sedan lufsade pälsdjuret "pälsson" fram och tillbaka på mitt revir. Det bjöd jag på. Men en gräns får ingen hund överträda. Rör hon min skål då får jag nog. Som ett jehu (den där gubben i Bibeln) är jag på fötter och rusar fram att skydda mitt torrfoder. Där går gränsen. För min tolerans.

Ingen objuden hund äter ostraffad min mat. Gammalt ordspråk.

Vi säger därefter farväl. trevligt att råkas. Välkommen tillbaka. Men ta för sjutton med Dig egen mat. Nästa gång. Min får du inte. Men välkommen är du. Säger jag, Sixten, the cat, den tolerante djurvännen.

Jag tar skydd

Meteorologer borde ha katt. Många kanske har det. Vi kan förutspå väder. Vi gör det med minst lika god säkerhet som de professionella väderförståsigpåarna. De som fibblar med sina datorer och matar prognosverktygen. Med siffror. Med statistik. Med satelitbilder. De behöver bara observera oss. Eller lyssna till vår expertis.

Själv sniffar jag i luften och känner annalkande nederbörd. Ska det bli åska hittar jag skyddade och mörka hörn. Långt i förväg. Människorna undrar varför jag håller mig undan. Självbevarelsedrift naturligtvis. Vem vill höra Tors vagn spränga fram på himlavalvet eller se honom svinga sin hammare? Inte jag. Outhärdligt oljud. Gräsligt många decibel.

Blixtarna sedan. De vill jag inte se. Mina känsliga ögon tål inte slikt. Jag håller skyddande tassen över ögonen. Så har jag en hel arsenal av hållningar och rörelser som kan avslöja vilket väder jag väntar mig. Till natten blir det åska. Igen. Jag tar skydd. Fattas bara! Men först ska jag bara sova lite till. Och äta en smula. Gå på lådan. Göra mig klar för naturkrafterna. När de kommer med buller och bång.

tisdag 19 juli 2011

Hörru katten, du får blogga senare

Några av mina kattvänner undrar vad jag är för en märklig varelse som dansar gracilt för att locka fram mat om morgnarna. Deras metod är den mera rättframma. Ett oartikulerat jamande i någons ansikte får avsedd effekt. Det har jag inget att invända mot. Resultatet är det som räknas.

För min del har jag, Sixten, the cat, tvingats ändra tillvägagångssätt. Nog hände det i början hos min nuvarande människa att jag ställde mig bredbent i sängen och jamade kortfattat och högt. Ibland fungerade det. Han vaknade. Tog sig till köket. Fick fram bryggkaffet. Men avbröt sig mitt i kaffebryggandet för att ge mig några skopor dejelig och blöt mat. Tackar som bjuder!

Men lika ofta hände andra saker. Då oförutsedda. Han är inte helt pålitlig. Min människa. Rent av orationell. När jag väckt honom kunde andra oväntade saker hända. Han såg på mig och sa, jag har försovit mig. Tack Sixten, för att du väcker mig. Varpå han snabbtvättade sig. Klädde på sig. Och lämnade lägenheten. Innan han gick ropade han. Till oss som var kvar. Jag går till morgonmässan. Eller springer. Så var han borta. Dörren stängd.

Andra gånger steg han upp och satte sig vid datorn. I mer än en halvtimme. Då var goda råd dyra. Jag fick börja trampa runt honom för att visa att nu var det någon som var hungrig. Verkligen sugen. I extremt stort behov av föda. Nu. Genast.

Så jag trippade runt honom. Som en folkdansare. Men gracil. Jag talade med olika uttryck och fraser. Trögtänkt som han var, tidigt på morgonen, kunde han utbrista, jag hinner inte klappa dig nu. Eller också lämnade han sin datamaskin, ja han kallar den så ibland med ett ålderdomligt uttryck, för att gå till lådan och göra rent den. Därefter återvände han till skriverierna på datorn. Envist. Lite enkelspårigt. Nästan enfaldigt.

Då kunde det hända att jag klev upp på tangenterna. Steppade runt. Då sa han tålmodigt. Hörru katten! Vänta på din tur. Du får blogga senare. Efter mig.

Nyss fick jag upp honom. Ur sänghalmen. Med tre korta små vädjande jamanden. Som kan uttydas. Här är jag. Där är du. Var är maten? När jag upprepat detta några gånger dansade jag ut honom i köket. Jag vallade honom. Gick före. Gick runt benen på honom. Strök mig mot honom. För att han skulle hitta. Finna vägen. Dit där jag vill ha honom. Framför kylskåpet.

Men för sakens skull. En annan dag. Inom en nära framtid. Då skall jag jama högt. Kort och starkt. Rakt i ansiktet på honom. De som säger att det ger bäst resultat. Kan ha rätt. Vi får väl se. Snart ska jag prova. Igen.

måndag 18 juli 2011

Var vilade jag mig?

Var vilade jag mig igår? Först i människornas säng. Sedan på köksmattan. Rullar mig lojt. Därefter i en röd soffa.Sträcker ut mig i min fulla längd. I en kartong från Hamburg. Ombonat. Och i en skokartong från ett köpcentrum. Tvingas knyckla ihop mig. Mer än vad man kan uthärda under längre stunder.

Kryper i säng. Under ett grönt täcke i en bäddad säng. Där stannar jag länge. Trots att det hamras och skruvas. Bryr mig inte ens om att spikar tappas från en stege. En människa muttrar. Jag ligger lugnt kvar. Under en stol. Tillbaka i den röda soffan. På ett bord. Lite sol dröjer sig kvar. Värmer mig. Därefter tillbaka i soffan. Igen. Sedan är den långa dagen slut och man behöver inte vänta längre. Jag slipper hålla mig vaken. Och alert. Det är äntligen dags att gå till sängs!

söndag 17 juli 2011

Gracila steg för maten

Denna dag dansar jag runt människans fötter. En avancerad och intrikat turdans. Med fyra tassar i snabba rytmer och böljande svansföring. Jag jamar i stiliga fraser. Med synkopering och fermat. Varför gör jag på detta viset?

Matskålen är tom. Sedan timmar är min skål tom. Maten tog slut o4.00. Gårdagens måltider är glömda. Förbi. Förgångna. Uppätna. Mättnaden har flugit sin kos. Som en tornseglare förvsann den. Snabbt och hetsigt kommer suget. Nu är jag hungrig igen. Ständigt denna hunger. Mat, tänker jag. Och för att människan inte ska glömma måste jag med gracila steg vädja fram den läckraste frukost som tänkas kan. Nu när klockan hunnit bli sen förmiddag. Han lufsar fram mot köket för att brygga sitt kaffe. Men jag då?

Snart förstår han nog. Denne semesterloja och morgonsega gubbe. Snälla, snälla. Ge mig mera mat. Nu! Bums! Omedelbart! Så ska jag tacka dig i alla tonarter.

lördag 16 juli 2011

Katter räknar på sitt sätt

I en solstrimma mitt på bordet vilar Sixten, the cat. Han blundar. Men jag vet nog. Så jag väntar ut honom. Han vet att jag vet att han är vaken. Strax slår han upp sina ögon. Då passar jag på. Sixten, hur räknar du egentligen. Hur många halvor kan det finnas? Han har nyligen berättat om hur han tänker kring människor och katter. Vilka attityder som möter. Han svarar inte genast. Ser ihärdigt på mig som om han funderar över om han ska bevärdiga min fråga med ett svar.

Du, säger Sixten så, om du har en hel och delar den i två hälfter. Då har du två halvor. Så delar du dem i hälfter och plötsligt har du ju fyra halvor, påstår Sixten. Och smilar. Eller hur?

Så kan du inte räkna. Det blir ju fjärdedelar, påstår jag undervisande.
Jaha, säger Sixten, och hur är det med din matematik då? Du ger järnet och jobbar i 110 procent. Ibland har du jobbat dubbelt så mycket mot vad du ska. Blir inte det 150 procent? Eller rent av 200 procent. Beroende på hur hårt du sliter? Och har du inte själv sagt om vissa personer du känner att skulle man ersätta dem gick det nog åt minst ett par-tre personer?
Kan väl hända, svarar jag. Men det är mest som man säger.
Och om jag säger att det finns fyra halvor, så är det plötsligt inte som man säger? Sixten såg utmanande på mig.
Jag ger upp, säger jag. Men bara just nu. Jag kommer igen. Då ska jag överbevisa dig.
Gör det du, kontrar Sixten. Har Du förresten hört vad katter säger om människor? Ett av våra urgamla ordspråk: Människor kan vara halvhjärtade, men när det handlar om husdjur är de dubbelt engagerade. Och det blir väl så där en 200 procent, ungefär, säger Sixten och markerar med ett bortvänt huvud att han för sin del fått sagt vad han velat. Ja inte velat veligt. Utan önskat.

Hur man ser på en katt

Gepard blir jag aldrig. Snabbheten min är visserligen släkt med de långsmala löparna. Men jag är mer leopard. Eller panter. I hushållsförpackning.

Av alla besökare i mitt hem är det kanske hälften som i mig, Sixten, the cat, ser det vilda rovdjuret. De håller stort respektavstånd. Den andra häften ser mig som en accessoar, en dekoration, ett estetiskt tillbehör. Inplacerat i miljön av någon trendig inredningsarkitekt. De betittar mig som man ser på en Orreforsvas, en tavla av Lasse Åberg eller en fårskinnsbeklädd Laminofåtölj. Den tredje hälften ser mig som kramdjur. Ett fluffigt kramobjekt. De försöker genast plocka upp mig i famnen. De omfamnar mig som för att hindra min andning. De stryker min päls som för att se om det blir magnetiskt. Som i forna fysiklektioner då kattskinn attraherade papperstussar.

Den fjärde hälften har själva katt. De hälsar klokt och belevat. Låter mig vara. Låter mig lukta. Har koll. Ger mig vänskapliga och förstulna ögonkast. På deras fötter kan jag slå mig ner. Mot deras vader lutar jag mig.

Den förståndige som delar lägenhet med ett rovdjur matar det ofta. Så sa min farbror B&B, Black Beast. Nej, egentligen hette han inte så, det var det hans egen uttydning. Han bodde i Mjölby och ville verka farlig. Men han gick under namnet Bill och Bull eftersom han ofta fick hicka, var enfaldigt snäll och gärna upprepade sig. Hej, hej sa han. God dag, god dag blev det när han hälsade. Eller ajö, ajö när man skildes. När han fick mat sa han, tack, tack. När han slog med tassen jabbade han först med vänstern och sedan med högern. Lite fumligt. Så det blev Bill och Bull.

B&B hade ett annat visdomsord han gärna upprepade. En katt som behandlas som ett kramdjur måste visa klorna ibland för att inte förvandlas till en leksak. Det tänker jag ofta på. Och visar vad jag har infällt och gömt i mina mjuka tassar.

torsdag 14 juli 2011

Öppnade ögon

Loja dagar. Sådana då man vill vila sig. mest hela tiden. Möjligen vända på sig någon gång. Och sträcka på fötter och kröka lite rygg. Mjuka upp sig en aning. Sådana dagar behövs nu. Värmen ger sig och man tar igen sig. Ta dagen som den kommer, som min människa säger att han längtar efter.

Dessa slöa dagar gitter jag inte svara på alla egendomliga påståenden och frågor man låter regna över mig. Jag suckar djupt och sover vidare. Han är alldeles borta, säger man. Och skakar på huvuden. Att han kan sova så mycket, utropas högt. Så man knappt får någon vila. Då öppnar jag mina ögon och ser på människorna i rummet. Inget annat gör jag. Bara tittar. De känner sig stirrade på. Men oförtrutet bligar jag vidare. Innan jag sakta sluter ögonen. Igen.

Människan sätter sig nära mig och fantiserar om denna min förmåga att ligga blick stilla. För att sedan överraskande öppna ögonen. En gång för länge sedan hade du en förfader. Sfinxen hette han och var skeppskatt. Kapten Frisk styrde sitt handelsskepp på de sju haven. En dag blev man bordade av ett piratskepp. Sfinxen rörde inte en fena. han bara sov. Hela besättningen låstes in i lastrummet och piraterna ställde till med ett väldigt sjöslag. Ja, det är ett annat ord för dunderkalas. En super fest. Några pirater upptäckte Sfinxen och ropade till sina kamrater. hallå, här ligger en död katt. De samlades runt honom och skull just peta på honom med ett träben. Då. Då slog Sfinxen upp ögonen. Utan att för övrigt röra sig. Piraterna blev så förskräckta att de hoppade överbord. besättningen lyckades ta sig loss ur lastrummet. kapten Frisk utnämnde Sfinxen till första hjälte och sa, kattögon skrämmer slag på det onda.

Larvigt tänker jag. Så omåttligt sagobetonat. Så gick det ju inte till. Fantasin och fabulerandet svämmar över. Igen. Det som verkligen hände var beroende av att det var sent på kvällen. Becksvart. Och just när man närmade sig skeppskatten öppnade han ögonen. Och facklornas ljus reflekterades. Det kastades mot sjörövarna som glödande spjut från en annan värld. Dessa luggslitna sjömän var ständigt förskräckta över sådant som man inte kunde förklara. Livrädda för allt spöklikt och osaligt. Sålunda skrämde de lysande ögonen slag på dem. Och nu har jag konstaterat fakta. Så vänder jag långsamt på mig. Och somnar om.

onsdag 13 juli 2011

Spinnande katt eller skällande hund.

Ibland är det så varmt att man bara orkar ligga still. För sig själv. Så har katterna det i Rom. Varmt. Hett. Det rör sig inte i onödan. Denna sommar har det varit så hos oss också. Höga temperaturer. Njutbart ibland, ofta besvärande. Åska och blixt har hörts och setts. Usch! Det gör ont i öron och ögon. Inte konstigt att man får hjärtklappning.

Eftersom jag inte svettas som människor är det påfrestande. Det händer att jag får blöta tassar. Inte för att jag trampat i vattenpölar. Utan av nervositet. Då lämnar jag blöta fotspår varhelst jag går. Då släpper jag hår. Som om det inte räckte med blöta tassar. Min människa ojar sig extra mycket då. Men Sixten, käre vän, säger han. Inte ska du vara rädd. Det kan han säga som läst fysik i skolan. Han glömmer att jag inte fått förmånen att studera. Trots det kan jag mycket. Livets hårda skola. Den har jag gått i. Dunder och starka ljus passar man sig för. Om man är en klok katt. Sådan är jag.

När jag är rädd håller jag mig för mig själv. När det går över söker jag mig tillbaka till människan. Då hoppar jag upp i hans knä. Där lägger jag mig till rätta. Spinner. Det påminner mig om ett annat av de visa katternas ordspråk. Ett talesätt som visar att vi ofta tävlat om platsen närmast människan med andra djur. Som hundar. Bättre en spinnande katt i knäet än en skällande hund vid fötterna.

När jag återger detta vackra ordspråk för min människa protesterar han. Man måste skildra sina motståndare, dem man tävlar med, på ett rättvisande sätt. Man kan inte jämföra det bästa hos sig själv med det man tycker sämst om hos andra, säger han. Tänk om hundarna har ett annat ordspråk? Bättre en hund som försvarar sitt husfolk än en katt som springer sin väg.

Nu är du orättvis, sa jag, Sixten, the cat. Jag sa det högt och bestämt. Min människa kan vara obegripligt fånig. Korttänkt. Inskränkt. Jag fick förklara. Ordspråk har utmejslats under århundraden. De svarar mot en djupt liggande erfarenhet. Jag kan inte hjälpa att hundar skäller. Kan jag det kanske? Min människa svarar inte. Han bara ler. Outgrundligt.

måndag 11 juli 2011

Katterna i Rom är väldigt många

Tänk att så många känner till hur katterna i Rom har det. Min människa är eld och lågor. Han sitter vid sin dator och undersöker deras levnadsvillkor. Gång på gång ropar han högt. Sixten! Visste du att det finns 300 000 katter i Rom? Som bor på 2000 boplatser?

Efter en stund kommer nya uppgifter. De som styr Rom har sagt att det finns en djupt rotad känsla för katterna som sedan mycket länge sedan hör samman med staden. De har tydligen, Sixten hör du på, utnämnt katterna vid Colosseum, Forum Romanum och platsen där Caesar mördades år 44, Torre Argentina, till stadens biologiska arv. Tänka sig!

Detta är intressanta uppgifter. Så jag lyssnar uppmärksamt. Det är inte ofta min människa läser högt för mig, eller berättar mera sammanhängande om någonting. Oftast blir det simpla och korta fraser. Han frågar tusen gånger, Sixten, är du en fin kisse? Men det är ett påstående. En retorisk fråga - en som slår fast en poäng. Han vill säga att jag är en vacker, elegant och smidig katt. Så jag står ut. Med lite larviga tilltal. Ska du ha mat? Vad gör du här? Sixten, sluta! Du är fin du! Ligger du här och rullar. Lägg av. Ungefär så där låter han. Mycket mer är det inte.

Men Roms katter har rört honom. Han ropar. Sixten, vet du, det finns kattkvinnor som matar katterna när de har det som svårast. Att hitta mat! Men man skriver att katterna gör nytta. De håller efter duvor, möss och råttor, ja till och med ödlor. Som om de vore människans försvar mot andra kryp och smådjur. Så intressant.

Kattkvinnorna kallas gattare, säger han, och mest berömd var skådespelerskan Anna Magnani.

Sedan tystnar han. Läser vidare. Mera för sig själv. Till denna informationsstinna dag passar ett ordspråk. Som hör hemma i Italien. Som kan reta alla fågelvänner. Vilket inte är meningen. Vi katter älskar fåglar! Talesättet handlar mer om balans i naturen. Bättre några katter i en park än fågelbajs överallt!



Katter har egna ordspråk.

I Italien är vildkatterna många. I Rom flockas de parker och vid fornlämningar. Där jagar de. De är tilltufsade. Av fejder och slagsmål. Men på ytan ser det oftast fredligt ut. De vilar i skuggan av blommande buskar. Så berättar min människa. Han som just varit i den eviga staden. Han var inspirerad av Italien långt innan han nyligen besökte landet på nytt.

Han kallar mig lutande katten i Örebro. Efter ett torn i Pisa. Så säger han enbart därför att jag lutar mig mot honom vid kärvänliga stunder. Som efter en sjukhusvistelse. Eller när vi varit ifrån varandra länge.

Min människa vet inte att katter har alldeles egna ordspråk. Nu får han reda på det. Ett gammalt talesätt bland katter passar särskilt bra idag. När katten lutar sig mot dig, är det du som får stöd.

söndag 10 juli 2011

Att yla som en ensam varg

Min människa är en opålitlig sort. Visserligen ställer han väskor i hallen så att man kan ana att något är på gång. Men sedan försvinner han och hans livskamrat ut ur lägenheten. De kommer inte tillbaka. På mycket länge. De har rest till Rom. Med en kör. Utan mig! Man känner sig smått sviken. Och övergiven.

Så kommer kattvakten på besök. Då ska det vattnas blommor och sorteras post. Tidningar ska läggas i snörräta rader. Reklamen för sig. Andra försändelser för sig. Det tar tid. Sedan ska jag få mitt vatten utbytt. Ny blöt mat skopas upp. Torrfoder utportioneras.

Avvaktande och reserverad är jag, Sixten, the cat, till min natur. Nog känner jag andra katter. Som inte har någon urskillning alls. De låter sig klias och hanteras som vore de keldjur. Av plysch. Eller ekologiskt hållbart och tvättbart material. Spinner gör de mest hela tiden. Sånt slöseri. Jag spinner bara när jag menar det. När det sker ska det uppfattas som en ynnest. Ett tillgivenhetsbevis. Dagarna går och min människa stannar borta. En dag spinner jag av uppskattning för den omsorg jag möter. En trogen kattvakt vinner i längden. Får respekt.

Kattvakter är ett udda släkte. En dag öppnas köksdörren. Där innanför ligger jag och dåsar. In träder en självlysande orange varelse. Högt hoppar jag. Skrämd. Ilsken. Upprörd. Denna mänskliga bandyboll har tillträde till mitt kök. Mitt kök invaderas av en färgexplosion. Illa!

Jag kröker rygg. Burrar upp mig till skrämmande storlek. Väser varnande. Svansen min blir som en tross. Sedan ger jag mig av. In till lägenhetens bortersta hörn. Vid närmare eftertanke inser jag att det lysande färgerna är det material en arbetsoverall nuförtiden är tillverkade av. Gjorda för att synas. Och lysa. Inte den upplysning jag för min del längtar efter.

Så en kväll sätts en nyckel i låset. Jag är på min vakt. Vad ska komma nu? Ett levande fyrverkeri? En blomvattnare? Men in krånglar sig två kappsäckar med tillhörande människor. Mina människor. Mitt husfolk. Jag tappar andan. Av glädje. Jag slår tre kullerbyttor i rad. Kastar mig mot de älskade benen. Gnider och gnyr. Ren lycka!

De som tror att djur är enkla biologiska system som inte kan känna det människor kan, de känner inte mig. Jag har saknat min människa och hans fru. Varje dag har jag letat efter dem. Och trängtat efter deras närvaro. Jag har varit nedstämd och sorgsen. Nu är jag euforisk. Ofantligt lättad. Gränslöst lycklig.

Snart lyckas jag valla min människa ut i köket. Till den blöta maten. Jag får färskt vatten. Och maten smakar ljuvligt. De är hemma! Hemma! Jag blundar och äter. Nu smakar det gudomligt. Fenomenalt. Men när jag ser upp står bara frun där. Min människa är borta. Sorgen är ögonblicklig. Ur djupet av min själ kommer ljud som vibrerar av olycklig oro. Han är borta. Jag ylar som en ensam varg.

Till ytterdörren. Det är min enda tanke. Där kanske han är? Han måste bara komma tillbaka. Frun i huset talar med mig men jag hör inte vad hon säger. Min förlust är som ett berg. Hon lockar mig och efter en stund följer jag henne med olyckans sång strömmande ur strupen. Hon leder mig till badrummet. Där står han. Vid tvättkorgen. Hjärtat tar ett språng. Själv rusar jag fram till honom. Jag tystnar. Och ser på honom. Är det han? Jo visst är det han. Så lutar jag mig mot hans ben. Mitt ben. Hemma. Han har kommit hem! Tack gode Gud!

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...