fredag 24 juni 2011

Vi är här

Vaksamhet är en överlevnadsfråga för en klok katt. Jag vill inte bli överrumplad av oväntade händelser. Därför tycker besökare att jag är väldigt distanserad. Men prasslar någon gäst med sina tillhörigheter i en påse eller väska ute i hallen kan man inte bara vänta i vardagsrummet. Lyssnande. Då går jag resolut ut dit för att se vad den där personen håller på med. Tänk om någon packar upp en dammsugare? En som skräms med sina mullrande vrål. Och gurglande morrningar?

Då, när jag vill veta, kan man inte kollra bort mig genom att försöka klappa mig. Nä, nä! Då sätter jag mig på betryggande avstånd och iakttar. Detta mitt studium av den mänskliga naturen har fått mig att inse att människor är ena underliga djur. De bär hela tiden omkring på saker. Min människan till exempel. Han kan knapppt komma in genom ytterdörren utan att ha bägge händerna fulla. Kanske är det inträdesbiljetten. Man bär in något. Tvätt. Telefoner, datorer, DVD. Ja, det släpas in mängder med kassar, tidningar, böcker, väskor eller stora pappershögar. Särskilt dessa pappershögar förbryllar.

Han brukar sätta sig ner med en decimeter papper i knäet. Så knackar han på högen liksom för att förklara att han väljer att ha papper i knäet framför mig. Detta, säger han allvarligt och ser på mig som en skollärare, detta är underlaget till ett enda sammanträde. Demokratins fundament heter information och ärendebeskrivning. Bra att veta, eller hur? Utan dessa papper föll systemet samman. Så skakar han på huvudet och ser bekymrad ut. Vet du, det kan bli mer än en meter papper på ett år. Bara till mig. För min del har jag svårt att få ihop det där. Sammanträden är inte min cup of tea. Papper är bäst ihopskrynklade till små bollar. Dem kan man jaga. Och spela fotboll med. Då gör de i alla fall någon nytta.

Men människan nöjer sig inte med att ha alla papper i knäet. Han läser i timmar. Stönar till och suckar bekymrat. Skakar på huvudet och och säger oj då! Kan man tänka sig! Det går aldrig! Då brukar jag få nog. Jag struntar i hans gamla paper.

Enkelt tar jag mig upp i knät och lägger mig tvärs över alla handlingar. Demokrati är inget för mig. Behöver jag min människa får han släppa annat. Pappershögen far i golvet. Men Sixten då, säger han småirriterat, nu måste jag ju sortera allt. Det är en enda röra. Men vad bryr jag mig. Så sitter vi där tillsammans och han klappar mig. Glömda är alla hans sammanträden, föredragningslistor och ärenden. Det är bara vi som för stunden betyder något. Just det. Vi. Gemenskapens fundament. För vi är här. Just nu. Och nära varandra.

måndag 20 juni 2011

En katt med stor integritet

I händelsernas centrum. Där vill jag finnas. Vi katter är alltid intresserade. Av det som händer och sker. Förr gillade jag att slåss med nystan som rörde sig. När någon stickade. Nu nöjer jag mig med att vara nära dem som frambringar barnmössor, koftor och sockar. Klirret av stickor som korsas är rogivande. Samtidigt som det händer något.

Ringer det på dörren är jag först på plats. Är du en liten hund, frågar mig min människa ibland. Inte retsamt. Bara vetgirigt. Hund är jag inte. Men man måste ha uppsikt över vilka som stiger in på området. Lägenhetsområdet. Det som jag har ansvar för. Och bevakar.

Har brevbärarna, ja de är flera stycken från olika bolag, masor av försändelser så kommer jag störtande. Ibland är det som ett vattenfall av brev och elektronikreklam. Kommer det en hantverkare går jag efter dem. Ser till dem. Så att de inte gör något de inte ska. Den där katten, säger de när de går. Var har ni fått tag på honom? Han har bevakat oss hela förmiddagen när vi hållit på med elementen. Är han sådan? En poliskatt?
Sixten, tycker om att veta vad nya besökare har för sig. Han följer alla, inte bara er, på avstånd. Han ligger helst utom räckhåll, men absolut inom synhåll. Han vill se vad ni gör. Då brukar de nicka, som om de förstod. Men av deras miner av döma har de aldrig träffat en så knepig katt. Mig gör det ingenting. Jag är den jag är.

De där främlingarna pratar jag inte gärna med. De försöker få mig att komma till dem. Men jag håller avståndet. De får nog förtjäna min vänskap innan jag faller till föga.
Får man inte klappa honom, undrar de. Min människa vet. Han svarar klokt, njä, han är inte så begiven på att nya människor kelar med honom. Han har integritet. Klokt sagt, eller hur. Ni har nog hört honom säga det förut. Eller skriva. Bara så ni vet. Sixten, the cat, är en katt med integritet!

Varför får man inte klappa honom, frågar besökande barn besviket. Han känner er inte än. Han är försiktig med nya bekantskaper. Främlingar får inte komma honom nära. Ni fick i alla fall känna på hans päls nyss när han strök förbi, säger människan. Jo, men vi vill ju klappa honom, säger barnen med stor besvikelse i rösten. Så småningom får ni nog det. Han är bara försiktig med främlingar.
Vi är väl inga främlingar! Vi är ju barn!
Jo, det har ni alldeles rätt i. Men för Sixten är ni ämn så länge främmande. När ni hälsat på fler gånger då lär han känna er. Då går integriteten över.
Va, sa barnen.
Då när han lär känna er och tycker att han kan lita på er, då kommer han att vilja vara nära er också. Det har han rätt i. Jag tar det lugnt med nytt folk. Vissa katter har inga gränser alls. De gullar med vem som helst. Slappt, tycker jag. Vill man bli vän med mig får man faktiskt visa att man menar allvar. Den vänskap och närhet man fått kämpa för. Den håller. Så kom gärna igen. Kämpa lite grann. Då kan vi nog bli vänner. Så det så.

torsdag 16 juni 2011

En avvikelse i rutinen gör byxorna spräckliga

Min människa är en fullgången ritualist. Han förnekar det. Men jag har koll. Han gör morgonbestyren i samma ordning. Varje morgon. Såvida han inte lyckats skaffa sig en sällsynt sovmorgon. Då vet man inte. Hur det blir.

Efter uppstigandet besöker han badrummet. Jag följer med. Han ska inte behöva vara ensam. Han väntar ibland om jag får för mig att gå på lådan. I morgonrock lufsar han ut i köket. Han brukat bli vallad dit av mig. Men han går som i sömnen. Knappt vid medvetande. Till kylskåpet. Ut med antingen kaffeburken. Den är han noga med att ha i kylskåpet för aromens skull. Säger han. Har jag tur blir det min blöta mumsiga dietmat som dyker upp först. Lite variation i ritualerna.

Så där håller det på. Om allt det där har jag berätta flera gånger förut. Varje morgon tar han till slut på sig byxorna. Det brukar gå bra. Men i går blev det inte enligt ordningen. Han trampade fel när han skulle sätta i foten i ena byxbenet. Han hade råkat snubbla på skorna som han prydligt parkerar vid sängen. Det sista han gör innan sänggåendet. Följden blev att han stötte tån i byrån. Gissa om det lät. Som den brandsiren man ibland testar om måndagar. Jag sprang min väg.

Han lugnade ner sig. Vattenkammade den lilla kransen av hår han håller sig med. Han klappade mig där jag låg på hallmattan. Och så gick han till jobbet. Trodde jag.

Efter några minuter var han tillbaka. Sixten, ropade han, var är du? Jag hade lagom hunnit lägga mig tillrätta på en av hemmets allra mjukaste mattor. I solen. Så det var bara att bege sig ut i hallen igen för att se vad han ville.

Min människa stod där och pekade på mig med ett anklagande finger. Har du legat på mina byxor, frågade han ilsket. Kan väl hända, svarade jag. De låg där på stolen. I natt. Inbjudande. Så jo. Nog var det så att jag tog mig en vakande tupplur på dina svarta jeans.

Men se här då, sa han och pekade på byxbenen. Jag ser ingenting, svarade jag. Ser du inte att jag fått ludenbyxor. Inte loden. Ludna byxor. Det är hår överallt. Mina svarta jeans har blivit spräckliga. Grå. Av hår. Han lät chockerad. Du kan inte bara ha legat där. För en tupplur. Du måste ha tillbringat hela natten där.

När jag såg närmare efter hade han en poäng. Byxorna verkade som stickade av angoragarn. Med extra långt ludd. Det där isolerar säkert bra, sa jag för att ha något tröstande att säga. Det blir varmt. Och gott. Skönt liksom. Snyggt. Du kan bli nydanare. Starta ett nytt mode! Katten, så snyggt!

Jag skulle på sammanträde. Så här kan jag inte se ut. Nu kommer jag för sent
, klagade han.
Det är vådan av att avvika från mönstret, sa jag. Du hoppade över den del av morgonbestyren när du tar fram katthårsavlägnaren. Den där klisterremserullen som ska hålla dig snygg och ren. Det är ditt ansvar. Inte mitt. Jag tycker det är stiligt med ludna byxor. Särskilt om de är prydda av eleganta katthår. Sådan som jag bär. Du ser vi blir ganska lika varandra. Vi. Människa och djur, sa jag. Sixten, the cat. Och lämnade honom där han borstade och rullade febrilt för att avlägsna de vackraste hår som tänkas kan.

måndag 13 juni 2011

På sofflocket ligger människan

Hej! Det är Sixten, the cat. Jag viskar idag eftersom min människa har besvär. Med ryggen. Då har hans gränslösa tålamod plötsligt inte samma omfång. Han ojar sig. Och ligger på sofflock. Det är sant. Inte för att vila. Säger han. Utan av medicinska skäl. Jag börjar efter ett antal dagars tvivel att tro honom. Han är sig inte riktigt lik. Utan mera olik. Som en vredgad vätte. Eller en ilsken kusin. Inte för att han har några. Men om han hade. Ilskna kusiner alltså.

Doktorn gav honom rådet att skaffa en dörr med glatt yta. Det går ju inte i den här lägenheten där varje dörr har speglar. De skulle utan tvekan orsaka ännu mera konstifika ryggåkommor. Men en gammal liggsoffa har ett löstagbart sofflock. Det arrangerar inte han, det klarar han inte. Frun gör iordning så att han kan ligga med fötterna uppåt och huvudet ner. Kotorna ska tydligen dras isär. Av lutningen och kroppstyngden. Obegripligt för mig. Hur jag än studerar hans förehavande verkar det mera som en mödosam bergsklättring. Väl på plats kan han knappt ligga still. Still som jag.

Katter kan också drabbas. Alla vet inte det. Men nog har jag hört om och dessutom känt några katter som har fått ryggbesvär eftersom de blivit lyfta utan att man stöttat bakdelen. Särskilt en katt som hette Sniff från Mullhyttan. Han hade det svårt. Lyfter man oss vårdslöst kan olyckan vara framme. Då kan det liksom bli fel och knäcka till. De katterna som drabbas ligger inte upp och ner på sofflock, jag lovar. Men ont får de.

Idag la min människa sig på en skär orientalisk matta. Den är mjuk men golvet under hårt. En bra kombination. När jag såg hur ont han hade gick jag till honom där han låg. Och så la jag mig tätt, tätt intill honom. Inte av nyfikenhet. Jag kan lukta mig till och känna när det är som värst för honom. Du är en vän i nöden, sa han. Så låg vi där. Länge. Utan att göra något. Bara tysta. Några stön hördes väl från honom.

Han låg där på mattan i väntan på att ryggen skulle slappna av och trycket på diskarna i ryggen lätta. Jag för att hålla honom sällskap. För att underhålla honom och avleda hans ständiga koncentration på smärta och värk så spann jag en stund. Han lutade sitt huvud mot mig och sa enkelt och tyst, tack!

söndag 5 juni 2011

Hittade en kasse





Gick upp. Tyst överallt. Måste vara söndag. La mig igen. Sov. Gick upp. Tog en vända runt lägenheten. Tillbaka till sängen. Fick upp människan. Ledde honom ut i köket. Fram till kylskåpet. Han tog ut kaffet. Vilken besvikelse. Fick vänta tills kaffet började sjuda. Väntade vid kylskåpet. Äntligen kom burken fram. Med blöt mat. Skålen fylldes till hälften. Denna diet som aldrig tar slut. Pust.



Mätt. Hoppade upp på köksbordet. La mig på betryggande avstånd från ost och smör. Inled mig icke i frestelse, säger min människa. Lyftes ner från kökbordet. Gick min väg. Till lådan där jag gjorde ifrån mig. Krafsade runt. Utplånade spåren efter mig. Sprang en vända i pur lättnad. En solig fönsterbräda fick bli min nya tillflykt. Solade mig. Dåsade en stund i värmen. Balkongdörren öppnades. Jag vet, eftersom gnisslet är mig mycket bekant. Tittade på måsar. Balkongdörren blåste igen. Jag jamade och blev genast insläppt. Blev klappad.

Hittade en kasse. Något skrynklig. Men stor. Lagom för Sixten, the cat.

fredag 3 juni 2011

En ynnest att komma nära

Släkten är på besök! Då blir det rörigt. Trevligt. Bullrigt. Jag håller distansen trots att händer sträcks ut för att klappa mig. Men Sixten, the cat, dvs jag, har integritet. Fint ord för att jag inte låter vem som helst klia mig.

När vi är mera familjära kan jag möjligen tänka mig att stryka mig mot några nya och besläktade vador och ben. Men sparsmakat och försiktigt. Varför? Det ska vara en ynnest att komma nära mig. Så det så.

Med blöt mat kan man luras

Människor är luriga. De vet hur svårt jag har att motstå blöt mat. Denna svaghet använder de mot mig. Medvetet. De luras. I veckan blev jag serverad nyupplagd väldoftande mat. Men inte i köket som brukligt är. Nej, utanför sovrummet ställdes matskålen. Något lurt förstod jag att det var. Men när maten väl ligger där släpper farhågorna. När jag höjde huvudet ur skålen en stund senare var ett par dörrar stängda. Vem som var instängd eller utestängd ska jag inte ens fundera över.

Men lita på att det blev en jobbig kväll. Snart hördes sniffningar på andra sidan dörren. Det trippade av tassar med klor så någon katt kunde det inte vara. Snart kände jag den omisskännliga doften av hund.

Jag la mig att sova i en korg. Men någon ro fick jag inte. Det skälldes och rusades på andra sidan. Bollar studsade och kommandon utropades. Morrningar och dunsar som av höga skutt ekade. Då får man ingen vila. Tänk om besten tar sig genom dörren! I det ögonblicket kände jag mig ganska glad över att jag var innanför och hunden utanför.

När det blivit sena kvällen öppnades slutligen dörren. Jag for upp och gav mig ut i resten av lägenheten för att undersöka var som hänt. Besökarna med hund var borta. Tur för dem. Alla mina leksaker var tuggade på. Min stackars vita tygråtta, som jag annars inte alls gillar, var helt massakrerad. Där låg en svans och där ett avslitet ben. Milde tid. Vilket rovdjur att ge sig på leksaker. Besökarna är att gratulera. Eftersom jag inte var där när det hände. Då vet man inte vad som hade skett.

Nu blir jag inte lurad och instängd så ofta. Som tur är. Egentligen är det ju jag som går med på hela spektaklet. Väl medveten om vad som ska ske. Vänlig är jag som spelar med. Dessutom. Min människa lär snart hitta nya leksaker åt mig, så jag är inte särskilt ledsen. Gillar läget gör jag tålmodigt och lugnt.

Förresten. Människorna tror inte att jag känner igen den där hunden. När de frågade, Sixten, vet du vem som har varit här, såg jag bara förvånat på dem. Skulle inte jag med stans bästa luktsinne känna igen en enkel hund? Trams. Jag vet både modell och årgång. Hans namn känner jag dessutom. Så kommer han på besök igen ska jag vara beredd. Leksakerna ska vara gömda. Och tar han det inte lugnt - då öppnar jag dörren. Då får han se på... det får han. Just det. Sedan blir vi vänner och leker en stund. Och mumsar i oss blöt mat. Som i den bästa av världar. Där hund och katt leker lejon och lamm. De umgås. I sämja. Nästan himmelskt.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...