måndag 30 maj 2011

En radiostyrd hand

Händer är egendomliga. De tycks ibland hänga samman med människorna, men ännu oftare är de som egna små djur. En hand kan komma krypande på sina fingrar för att klia mig på huvudet och i pannan. Då liknar den en tusenfoting. Eller den kan flyga ovanför mig i märkliga cirklar och udda figurer. Utan vingar. Det är då jag tar fram mina eminenta boxningskunskaper. Jag jabbar. Förskitigt. Först utan klor. Sedan med klorna till hälften ute för att få fatt på det retsamma flygfäet, handadjuret. Då klagar människan. Så förbindelse finns det.

Sedan sitter plötsligt handen fäst vid människan med långa tentakler, det man benämner armar. De är enkelt konstruerade och böjer sig på mitten. Inte olikt mina egna ben. Men inte heller det kan man alltid lita på. Ibland tycks armar kunna vridas hur som helst. Runt hörn. Över kanter. Människan tornar upp sig så högt över markens yta att det är omöjligt att hålla rätt på vad som är vad.

När människans hand börjar vinka åt mig förstår jag att det finns något elementärt samband mellan människa och hand. Den kan verka kontrollerad, kanske radiostyrd. Min människa kallar handen viljestyrd. Men jag undrar. Så som de där labbarna far omkring.

lördag 28 maj 2011

Denna dag ett äventyr

Varje dag ett äventyr. Så känner jag det. Jag, Sixten, the cat, hoppar ner från sängen. In i den nya dagen. Min människa lufsar runt här. Lite vilsen. Än tufflar han ut i köket. Där har han svårt att välja om jag ska få min mat först. Eller om kaffet ska sättas på. Han går till hallen för att hämta en tidning. Han letar efter sina tofflor. När det blir kallt att gå barfota. Var kan de stå? Framför TV:n? Under sängen? I en Garderob? Vid datorn? Det tar några vändor innan han kommer klampande i sina nästan nya tofflor.

Själv uppskattar jag dessa hans utflykter. Har han hunnit ställa smöret på bordet får han skylla sig själv. Om han lämnar rummet. Har han redan brett sig en liten brödbit ligger där ju en kniv med smörrester på. Sådant är godis för mig. Snabbt och ljudlöst tar jag mig an utmaningen. När han kommer tillbaka är kniven skinande blank. Själv ligger jag på en tidning. Lugnt läser jag braskande rubriker om tillståndet i världen.

Har min människa inte helt klivit upp ur sömnen, utan bara stigit ur sin säng, låter han ibland smörasken stå utan lock. Då festar jag. Det märker han på att det finns smör i morrhåren. Han ser ju inte smöret. Men han kan bara inte undgå att märka hur noga jag putsar dessa känsliga strån. Har du varit framme nu igen, frågar han strängt. Har han inte vaknat tidigare gör han det där och då. Han sätter sig på sin köksstol och suckar. Lite medkänsla har jag. Det är aldrig trevligt att börja en dag med en känsla av otillräcklighet. Ryck upp dig, säger jag då. Denna dag ett äventyr, säger jag filosofiskt. Så försöker jag trösta honom, jag tog i alla fall ingen ost. Inte denna gång.

torsdag 26 maj 2011

Stäng dörren, Sixten

Den här eftermiddagen när jag kom hem ropade jag genast på Sixten. Var är du? Kommer du inte och säger hej? Inget svar. Sixten, kom! Jag har något att berätta. Tystnad.

Jag hängde av mig jackan och singlade kepsen mot sin krok. Sin vana trogen slog den sig till ro där. Men Sixten, var är du? Kom fram! Det var bara att gå skallgång. Vilket väl bara betyder att man försöker leta systematiskt samtidigt som man ropar, ger skall. Man skall visserligen vcara många som går fram på led och för oväsen. Men det tyckte jag att jag kunde klara själv. Inte gå på led.. Men föra räjält med oväsen.

Snart fann jag att städskåpets dörr stod på glänt. Där inne på en en kartong hade Sixten lagt sig att vila. Han lyfte inte ens på huvudet när jag slog upp skåpdörren. Han rörde bara sina ögon och plirade upp emot mig. Varför kommer du inte och hälsar, frågade jag. Jag är så trött, svarade Sixten. Här har hänt saker hela dagen så nu är jag klippt slut. Det har ringt på dörren. Två brevbärare ville lämna stora kuvert och stod och muttrade utanför dörren. Telefonen sedan. Den har ringt gång på gång. Och sopbilen har varit här, ovanligt sent på dagen. Jag visste inte att renhållningsfordonen höll sig vakna strax före lunch, sa han. De brukar annars väcka mig när de med ljudliga pip och stort gnissel backar in i gränden här utanför.

Stackare,
sa jag. Då förstår jag. Jag ville bara klappa dig lite och hälsa till dig. Han lyfte genast på huvudet och såg en aning piggare ut. Vem då, frågade Sixen? Vem hälsade?

Flera personer som jag mötte sa att de läst om dig och kände att du behövde stöd och sympati. Med så knäppa och knepiga människor som vandrar uppe på nätterna och åker tåg varannan morgon anser man att du behöver höra att man tänker på dig. Man gillar att du är så förstående och håller människorna sällskap i vått och torrt. I medgång och i motgång. I uppförsbacke och nerförsbacke. Så där högtravande och invecklat talar de ofta, berättade jag. Det är förresten det första de frågar. Hur står det till med Sixten?

Hälsa dem att nu mår jag bra. Känner mig pigg och alert, sa Sixten som nu rest sig. Han sträckte behagligt på sig. Så studsade han ut ur städskåpet som en gummiboll. Ska vi leka, sa han och drog iväg som en raket. Kanske, svarade jag. Förresten, Du glömde att stänga dörren, ropade jag efter honom. När du gjort det kan vi leka, sa jag listigt och satte mig i älskslingfåtöljen för att läsa några ilskna dagstidningar.

måndag 23 maj 2011

Att använda tiden på rätt sätt till rätt saker

Sixten, var är du? Sixten kom fram? Klockan var bara tio i sju på morgonen och han hade redan gått och lagt sig någonstans. Cirklarna rubbas de dagar då någon måste gå upp tidigare än vanligt. I detta fall var Sixtens matte på väg till Stoxkholm i något ärende. Då blir det morgontidigt vill jag lova. Det tar 15 minuter till stationen med apostlahästarna (dvs till fots) och sedan ett par timmar med tåg. Väl framme i Stockholm tar det ännu mera tid att hitta fram till de platser där konferenser och möten hålls. Så här var vi uppe med tuppen. Och Sixten hängde med. Upp, inte till tåget och storstaden.

Sixten hade lagt sig till rätta i sin bur. Den står alltid öppen som ett extra tryggt kryp in. Eftersom han inte ville komma ut fick jag sätta mig på den grönmålade pallen. Du Sixten, sa jag så vänligt jag förmådde. När du tar till orda framstår jag alltid som en udda och smått tankspridd och förvirrad person. En professorstyp. Om det nu verkligen finns en sådan.


Ja, vad då, kom det dovt inifrån buren. Vad är det med det? Har du invändningar? Stämmer det inte?

Njaä, sa jag tveksamt. Ibland kanske. Det där med att jag skulle satt mig i bilen på båten och glömt bort var jag var, det stämde ju inte helt och hållet. Jag tystnade och väntade på att han skulle säga något. Men Sixten teg. Så jag fick fortsätta, jag fick ju igång bilradion och fastnade eftersom jag ville höra vad man sa om vad det nu var.

Se där, sa Sixten. Du har minne kortare än ett tomtebloss. Där satt du och glömde bort att besättningen måste låsa bildäck och det är förbjudet för människor att uppehålla sig där. Förmodligen blir det så där eftersom du tänker på så mycket hela tiden. Istället för att tänka på några få saker mera koncentrerat... Orden blev hängande i luften.

Hur tänker du då, frågade jag och försökte byta fokus. Ofta var det bästa sättet att umgås med Sixten. Man fick försöka avleda honom när han blev för enveten. Han svarade uppriktigt, jag nöjer mig med att ha bara en eller två saker i tankarna. Eller tre. Var kan jag finna vila? När ska jag äta härnäst. Och så tänker jag på sådant som händer, som har med lägenheten att göra.

Men har du ingen plan för när du ska göra saker? Så att du gör rätt saker i rätt ordning och på rätt sätt? Sixten tittade ut ur buren. Hörru du, sa han ganska bestämt, nu låter du som en konsult. Det sätt jag gör saker på ÄR rätt sätt. Mitt sätt. Hålla på och fundera över om jag skulle kliat mig först och ätit sedan eller om jag skulle gjort tvärt om, vad nyttar det? Han såg verkligen förbryllad ut. Jag har ett välplanerat dagsschema som jag följer så långt det går. Men följsam som jag är kan jag anpassa mig till omständigheterna som råder. Och kastar om när det behövs. Men inte annars. Som idag gick jag upp en timme tidigare för att resenären inte skulle behöva sitta själv i köket. Sällskap är viktigt. Så då höll jag henne med det.

Sällskap är du världsbäst på, sa jag, och skyndade mig att avsluta samtalet. Det var dags att rusa till ett nytt seminarium om hur man använder tiden på det mest effektiva sättet...

Borttappad på bildäck

Vi reser en hel del. Tycker jag. Instuvad i en väl tilltagen hundbur färdas jag land och rike kring. Samspelet mellan djur och männniska blir stadigt bättre. Kurvtagningen blir mindre rallypräglad och mera katten-på-lådan svängar. Hänsynsfullt. Tycker jag. Det som ska vara i lådan hamnar där. Förr var det mera sprinkler och fri skvättning.

Ombord på färjan till den stora ön utrustas vår bil med en stor illgrön lapp. Husdjur medföljer. Alla husdjursbilar ställs på rad. Då blir det enklare om hussar och mattar ska gå ner på bildäck för att se till sina älsklingar. Sådana som jag. Utom i vårt fall. Min människa brukar irra runt mellan bilarna och ropa. Sixten, var är du? Som om jag hoppade runt som en spattig apa bland fordonen. Inlåst i en hundbur blir det inte så mycket upptäcksvandringar. För mig. Men min människa tar god tid på sig.

Besättningen ler medlidsamt, säger han. De tycker synd om mig som inte riktigt kan hålla ordning på babord och styrbord. Eller på antalet trappor till rätt bildäck. De heter så de där platserna där man parkerar bilarna. Som om däck inte redan betydde något annat.

En gång gick människan alldeles vilse. Han tappade liksom bort sig själv. Kom du inte ihåg vad du skulle göra, frågade frun menande. Jo, men jag visste ju inte att det var nu jag skulle hälsa på katten. Han hade grubblat på något teologiskt dilemma. Tappat orienteringen . Och blivit stående i trans framför en släpvagn med en stor fot på taket. Reklam för en fotvårdsfirma. Vart är vi egentligen på väg, lär han ha stammat fram när besättningen fann honom. Han kom ju inte till receptionen när han efterlystes. Hela båten visste att han inte var där han skulle.

Vill herr Stenström komma till receptionen, ropade man ut i alla högtalare. Som om han hade varit ett litet borttappat barn. Men det ville han inte eftersom han inte hörde något alls där nere på bildäck med de stora båtdieslarna dundrande i öronen. En annan gång hade han satt sig i bilen, tankspridd som han är. Trots att det var flera timmar kvar av båtresan. Vad gör ni här, frågade besttningsmannen som fann honom. Sitter och tänker, hade han svarat.
Tänka får ni göra någon annan stans, sa man strängt till honom. Kunde just tänka mig det, svarade han och gick tankspritt sin väg utan att låsa bilen...

Det hörde jag tydligt trots att jag låg och slumrade i godan ro. Nog har jag det ganska bekvämt under resan. Så länge det inte tas för snäva kurvor.

torsdag 19 maj 2011

En shejk får golvet att knarra

Nätterna är min tid. Då är mera vaken än människorna. Då ligger lägenheten stilla och alla ovanliga ljud hörs extra bra. På mjuka tassar trippar och smyger jag genom rummen. Ibland står jag stilla och lyssnar.

Vissa tider struntar jag i sovrummet där människorna bor. Själv har jag skaffat mig ett krypin i ett lågt skåp där man förvarar dukar och andra textilier. Där kan jag också hålla vakt eftersom allt som sker hörs bra från mitt skåp.

Den här natten hade jag legat några timmar på en stor broderad duk. Då vaknade jag till av att golvet utanför köket knarrade. Snart hördes golvknarr från vardagsrummet. Någon gick runt i lägenheten. Mitt i natten. Bäst att ligga lågt och invänta utvecklingen. Jag hade knappt tänkt tanken så gick en shejk förbi mitt skåp. Någon klädd i fotsida kläder och med stor huvudduk gick förbi. Någon minut senare passerade samma person förbi. Igen. Vad var detta?

När shejken gått förbi fyra-fem gånger kunde jag inte ligga still längre. Någon gick verkligen runt runt i lägenheten, men utan att stanna till någonstans vid värdefulla föremål. Det var som någon var på vandring. Stackaren. Han måste ha gått vilse. Här måste undersökas.

Strax smög jag ut i vardagsrummet och förbi mig skred figuren. Skrämmande till sin uppsyn. Skrattretande i sina kläder. Det var min människa. Han hade svept täcket omkring sig. Och svept en mönstrad handuk över huvudet. Huvudduken tryckte han mot tinningen. Ratslöst vankade förbi utan att ens se åt mig. Snart återvände han från de rum han gått in i. Vandingen fortsatte envist. Var det en lek? Israles folk på vandring? Nomader i en arabisk öken? Tränade han på julspelet? I maj?

Snart uppfattade jag ett svagt ljud från honom. Han ojade sig lågt. Ajajaj, ojojoj. Aha, tänkte jag. Det är hans onda rygg igen. Men han gick så rakt att det knappast kunde vara ryggen. Då brukade han gå med slokande axlar. När han passerat förbi sex-sju gånger fick han syn på mig och nästa gång han gick förbi sa han: hej, Sixten! Undrar om du någonsin har huvudvärk eller migrän? Det är förfärligt. Så var han borta. Han hade inte stannat upp utan fortsatt gå under tiden vi pratade. Ja, som han talade.

Nästa varv lyckades han få fram att han inte kunde ligga still. Det blev bättre om han bara gick. Låg han ner klarade han inte att ligga still. Man snurrar som en propeller. Det känns som knivar och blixtar härjar, sa han.

Typiskt människor. Inte förr än de själva drabbas kan de tänka på om katter kan få samma problem. Huvudvärk? Jo, det kan nog förekomma. Som följd av höga ljud. Eller om man slagit i huvudet någonstans. Men där går gränsen. Svepa in sig i täcken kan vi katter också. Men att vi skulle vanka runt, rastlöst, för att det gör ont? Utklädda? Nej, aldrig.

Snart tröttnade jag på att se honom vanka runt som en anka. Något varv följde jag med honom. Solidariskt. Medkännande. Nu visste han att han inte var ensam. Någon brydde sig. Men sedan återvände jag till skåpets mörker. Han behövde mig inte. Innesluten som han var i sin värk och i täcke och handduk.

I linneskåpet fanns lugn och ro. Och som klok katt hade jag genast kopplat bort allt golvknarr från min lista över ljud att vara uppmärksam på. Åtminstone denna natt.

söndag 15 maj 2011

Ack, huru länge?

Dag läggs till dag, vecka till vecka. Tiden går sin gilla gång. Inte mycket blir annorlunda. Katter gör det katter gör och människor hastar runt. Jag, Sixten, the cat, har hållit lägenheten under uppsikt. Särskilt när människorna varit borta. Då har jag hoppat upp på bord och andra möbler. Högt ovan golvet har jag haft bra sovplatser med utsikt. Även människor talar ibland om hur fint det med boplatser som har utsikt.

Min spaning har varit ganska resultatlös. Inga möss. Inga småfåglar annat än på balkongräcket. Inga främmande hundar eller katter. Lite spring i trappan. Post i massor som dundrar ner flera gånger per dag. Min människa klagar ofta över att olika bolag levererar försändelser han väntar på. Ilsken blir han över brev som hamnar hos någon granne. Då får grannarna blir frivilliga brevbärare. Själv delar han ofta ut post i huset. Tidskrifter och brev som inte ska hit landar ändå på hallgolvet. För att inte tala om all reklam. Så den talar vi inte om. Inte alls. Trots att människan minsann sitter och bläddrar i elektronikjättarnas blad.

En dag härförleden sa jag åt min människa att han borde aktivera sig i samhället. Ska du inte göra något åt valet, frågade jag honom. Då såg han på mig och erkände, jag orkar inte. Inte just nu. Ryggen värker värre än den värsta träningsvärk. Varje rörelse får mig att kvida och stöna. Tror du något parti skulle vilja ha en sådan valarbetare. Föreställ dig samtalen, sa han. Hej, jag kommer från stön... Jag vill höra hur ni aj... Hur tänker ni kring detta med ooaaj... Trevligt att ha suck!

Så jag slutade försöka övertyga honom om att göra lite mer än bara sin mest grundläggande samhälleliga plikt. Jag har ju ansvaret här i hemmet så då kan ju han frigöras för andra uppgifter. Men nej, han kommer hem och sitter i en fåtölj och suckar. Och jag tar liksom efter. Jag tycker han blir för passiv. Leklustan försvinner. Han klagar och jag jamar, ack, huru länge?

söndag 8 maj 2011

En jagande falk, en anfallande örn

Du måste göra något åt balkongen, sa Sixten uppbragt. Man kan inte vara där längre. Jag får inte vara i fred. Måsarna flyger så nära balkongräcket att det är rent otäckt. Som de skränar sen. Man får inte en lugn stund, sa Sixten och såg uppfordrande på mig.

Vad vill du jag ska göra? Vet du, det är många som har samma problem. Ett av de allra största varuhusen i staden är sammanbyggd med ett höghus där det finns ett hotell. De har stora ytor tak som består av glas. Det blir inte så vackert när fåglarna håller till där, om du förstår vad jag menar?

Ja, och...sa Sixten frågande.
De har hittat på ett botemedel mot kajor och sjöfåglar, fortsatte jag. De sänder ut ljud av en rovfågel.
Vingarnas sus, sa Sixten förhoppningsfullt. Han tycker ju inte om starka ljud.
Nej, av fågelns jaktrop. En jagande falk, en anfallande örn, eller något sådant. Det fungerar. Kunderna som parkerar sin bilar hukar sig ner och spanar oroligt mot skyn. Folk gömmer sig bakom stänkskärmar och bakluckor. Fåglarna anfaller, tror de. Jag lovar dig att det låter långt värre än några måsar. Men det är väl det enda jag kan erbjuda dig just nu. Förresten har de fågelskrän utomhus vid hamburgerrestaurangerna också. Inspelade läten, alltså, sa jag.

Hm
, sa Sixten eftertänksamt. Finns det inget annat man kan göra?
Jag kan väl komma ut på balkongen ibland och vifta med armarna. Som en annan fågelskrämma. Men är det lugn och ro du vill ha blir inte det så bra heller, sa jag. Du får väl burra upp dig och se skräckinjagande ut. Det kanske gör susen?

Han nickade instämmande. Nu vet jag, sa Sixten plötsligt. Den uppstoppade korpen. Kan du inte sätta den på balkongräcket? Några dagar? Måsarna vet inte hur stel och trött och död den är.
Kör i vind, sa jag.
Va, sa Sixten.
OK, svarade jag. Vi gör det. Några dagar.

Blev hon ledsen?

När jag kom hem idag hälsade Sixten mycket noga på mig. Han hade hört mina steg i trappan och stod nästan lutad mot dörren när jag öppnade den och klev in. Han verkade sprickfärdig. Uppenbarligen hade han något att berätta. Vad är det med dig, undrade jag.

Vänta ska du få höra, sa Sixten och gick till balkongdörren för att se om någon lyssnade. Men där var det för tillfället tomt. Du vet, sa Sixten, att människa nummer två här i familjen ofta beklagar sig för dig, eller hur. Hon är ledsen över att jag inte bryr mig om henne på samma sätt som bryr mig om dig och tar hand om dig.

Det kan jag inte förneka
, sa jag tvekande och undrade vart Sixtens tankar var på väg.
Du var kvar på kyrkkaffet idag och hon gick hem, det kommer du ihåg.
Javisst, sa jag, så långt tillbaka kan jag komma ihåg, det var ju bara för en dryg timme sedan.

Sixten, the cat, fortsatte, hon satte sig på balkongen för att sola. Hon verkade ha det varmt och gott där i solen. Hon njöt. Jag tror hon löste korsord. Så jag tänkte att det här var ett givet tillfälle att visa henne lite mera uppmärksamhet. Jag hoppade upp på bordet och gled fram till henne. Mjukt la jag mig ner bredvid hennes arm och så lutade jag mitt huvud mot hennes armveck. Och somnade nästan genast. Hon blev alldeles stel först. Sedan tyckte jag att hon blev lite tårögd. Hon klappade mig varsamt.
Men Sixten, sa hon, kommer du hit?

Jag låg där. Alldeles stilla. En lång stund. Tror du hon blev ledsen? Tog hon illa upp
, frågade Sixten.

Men snälla Sixten, svarade jag uppriktigt. Hon måste ha blivit överlycklig. Tänk att du visade henne hur mycket du tycker om henne. Du är en fin katt!
Säg inte så där. Då blir jag generad. Jag gjorde bara vad vilken normal katt som helst hade gjort. Visade lite omtanke. Och ömhet. Den ömhet jag faktiskt känner för henne.

Gott så
, sa jag, och strök honom över huvudet.
Förresten, sa Sixten, hur blir det med lunchen?

söndag 1 maj 2011

Släng inte tonfisken

Var är arbetsledaren, ropar min människa ibland. Så gör han när han saknar mig. Vanligtvis finns jag med när något ska göras. Skalas det potatis tittar jag gärna på. Bakar man bröd håller jag uppsikt. Plockar man ur diskmaskinen är jag också där.

Men det händer att jag är upptagen på anat håll. Då ropar man på mig. Du Sixten, vi behöver dig. Vi saknar vår arbetsledare, ropas det. Och är det på det viset ställer jag gärna upp. Från en strategiskt väl vald plats övervakar jag allt som sker. Ett och annat litet tips ger jag också. Såvida det inte behövs mera handfast ordergivning. Släng inte resterna av tonfisken! Lägg dem i min skål.

Även om jag håller diet så lyckas jag ibland få en liten smakbit av något annat. Hamnar något ätbart i min skål så äts det upp. Såvida det inte är makaroner, spagetti, potatis, inlagd sill och en massa annan konstig föda. Tacka vet jag basmat som köttfärs, leverpastej och färska räkor! Och tonfisk. Så släng inte tonfisken. Ge den till mig.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...