Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2011

En radiostyrd hand

Händer är egendomliga. De tycks ibland hänga samman med människorna, men ännu oftare är de som egna små djur. En hand kan komma krypande på sina fingrar för att klia mig på huvudet och i pannan. Då liknar den en tusenfoting. Eller den kan flyga ovanför mig i märkliga cirklar och udda figurer. Utan vingar. Det är då jag tar fram mina eminenta boxningskunskaper. Jag jabbar. Förskitigt. Först utan klor. Sedan med klorna till hälften ute för att få fatt på det retsamma flygfäet, handadjuret. Då klagar människan. Så förbindelse finns det.

Sedan sitter plötsligt handen fäst vid människan med långa tentakler, det man benämner armar. De är enkelt konstruerade och böjer sig på mitten. Inte olikt mina egna ben. Men inte heller det kan man alltid lita på. Ibland tycks armar kunna vridas hur som helst. Runt hörn. Över kanter. Människan tornar upp sig så högt över markens yta att det är omöjligt att hålla rätt på vad som är vad.

När människans hand börjar vinka åt mig förstår jag att det finns något…

Denna dag ett äventyr

Varje dag ett äventyr. Så känner jag det. Jag, Sixten, the cat, hoppar ner från sängen. In i den nya dagen. Min människa lufsar runt här. Lite vilsen. Än tufflar han ut i köket. Där har han svårt att välja om jag ska få min mat först. Eller om kaffet ska sättas på. Han går till hallen för att hämta en tidning. Han letar efter sina tofflor. När det blir kallt att gå barfota. Var kan de stå? Framför TV:n? Under sängen? I en Garderob? Vid datorn? Det tar några vändor innan han kommer klampande i sina nästan nya tofflor.

Själv uppskattar jag dessa hans utflykter. Har han hunnit ställa smöret på bordet får han skylla sig själv. Om han lämnar rummet. Har han redan brett sig en liten brödbit ligger där ju en kniv med smörrester på. Sådant är godis för mig. Snabbt och ljudlöst tar jag mig an utmaningen. När han kommer tillbaka är kniven skinande blank. Själv ligger jag på en tidning. Lugnt läser jag braskande rubriker om tillståndet i världen.

Har min människa inte helt klivit upp ur sömnen, ut…

Stäng dörren, Sixten

Den här eftermiddagen när jag kom hem ropade jag genast på Sixten. Var är du? Kommer du inte och säger hej? Inget svar. Sixten, kom! Jag har något att berätta. Tystnad.

Jag hängde av mig jackan och singlade kepsen mot sin krok. Sin vana trogen slog den sig till ro där. Men Sixten, var är du? Kom fram! Det var bara att gå skallgång. Vilket väl bara betyder att man försöker leta systematiskt samtidigt som man ropar, ger skall. Man skall visserligen vcara många som går fram på led och för oväsen. Men det tyckte jag att jag kunde klara själv. Inte gå på led.. Men föra räjält med oväsen.

Snart fann jag att städskåpets dörr stod på glänt. Där inne på en en kartong hade Sixten lagt sig att vila. Han lyfte inte ens på huvudet när jag slog upp skåpdörren. Han rörde bara sina ögon och plirade upp emot mig. Varför kommer du inte och hälsar, frågade jag. Jag är så trött, svarade Sixten. Här har hänt saker hela dagen så nu är jag klippt slut. Det har ringt på dörren. Två brevbärare ville lämna stora…

Att använda tiden på rätt sätt till rätt saker

Sixten, var är du? Sixten kom fram? Klockan var bara tio i sju på morgonen och han hade redan gått och lagt sig någonstans. Cirklarna rubbas de dagar då någon måste gå upp tidigare än vanligt. I detta fall var Sixtens matte på väg till Stoxkholm i något ärende. Då blir det morgontidigt vill jag lova. Det tar 15 minuter till stationen med apostlahästarna (dvs till fots) och sedan ett par timmar med tåg. Väl framme i Stockholm tar det ännu mera tid att hitta fram till de platser där konferenser och möten hålls. Så här var vi uppe med tuppen. Och Sixten hängde med. Upp, inte till tåget och storstaden.

Sixten hade lagt sig till rätta i sin bur. Den står alltid öppen som ett extra tryggt kryp in. Eftersom han inte ville komma ut fick jag sätta mig på den grönmålade pallen. Du Sixten, sa jag så vänligt jag förmådde. När du tar till orda framstår jag alltid som en udda och smått tankspridd och förvirrad person. En professorstyp. Om det nu verkligen finns en sådan.


Ja, vad då, kom det dovt inif…

Borttappad på bildäck

Vi reser en hel del. Tycker jag. Instuvad i en väl tilltagen hundbur färdas jag land och rike kring. Samspelet mellan djur och männniska blir stadigt bättre. Kurvtagningen blir mindre rallypräglad och mera katten-på-lådan svängar. Hänsynsfullt. Tycker jag. Det som ska vara i lådan hamnar där. Förr var det mera sprinkler och fri skvättning.

Ombord på färjan till den stora ön utrustas vår bil med en stor illgrön lapp. Husdjur medföljer. Alla husdjursbilar ställs på rad. Då blir det enklare om hussar och mattar ska gå ner på bildäck för att se till sina älsklingar. Sådana som jag. Utom i vårt fall. Min människa brukar irra runt mellan bilarna och ropa. Sixten, var är du? Som om jag hoppade runt som en spattig apa bland fordonen. Inlåst i en hundbur blir det inte så mycket upptäcksvandringar. För mig. Men min människa tar god tid på sig.

Besättningen ler medlidsamt, säger han. De tycker synd om mig som inte riktigt kan hålla ordning på babord och styrbord. Eller på antalet trappor till rätt…

En shejk får golvet att knarra

Nätterna är min tid. Då är mera vaken än människorna. Då ligger lägenheten stilla och alla ovanliga ljud hörs extra bra. På mjuka tassar trippar och smyger jag genom rummen. Ibland står jag stilla och lyssnar.

Vissa tider struntar jag i sovrummet där människorna bor. Själv har jag skaffat mig ett krypin i ett lågt skåp där man förvarar dukar och andra textilier. Där kan jag också hålla vakt eftersom allt som sker hörs bra från mitt skåp.

Den här natten hade jag legat några timmar på en stor broderad duk. Då vaknade jag till av att golvet utanför köket knarrade. Snart hördes golvknarr från vardagsrummet. Någon gick runt i lägenheten. Mitt i natten. Bäst att ligga lågt och invänta utvecklingen. Jag hade knappt tänkt tanken så gick en shejk förbi mitt skåp. Någon klädd i fotsida kläder och med stor huvudduk gick förbi. Någon minut senare passerade samma person förbi. Igen. Vad var detta?

När shejken gått förbi fyra-fem gånger kunde jag inte ligga still längre. Någon gick verkligen runt runt…

Ack, huru länge?

Dag läggs till dag, vecka till vecka. Tiden går sin gilla gång. Inte mycket blir annorlunda. Katter gör det katter gör och människor hastar runt. Jag, Sixten, the cat, har hållit lägenheten under uppsikt. Särskilt när människorna varit borta. Då har jag hoppat upp på bord och andra möbler. Högt ovan golvet har jag haft bra sovplatser med utsikt. Även människor talar ibland om hur fint det med boplatser som har utsikt.

Min spaning har varit ganska resultatlös. Inga möss. Inga småfåglar annat än på balkongräcket. Inga främmande hundar eller katter. Lite spring i trappan. Post i massor som dundrar ner flera gånger per dag. Min människa klagar ofta över att olika bolag levererar försändelser han väntar på. Ilsken blir han över brev som hamnar hos någon granne. Då får grannarna blir frivilliga brevbärare. Själv delar han ofta ut post i huset. Tidskrifter och brev som inte ska hit landar ändå på hallgolvet. För att inte tala om all reklam. Så den talar vi inte om. Inte alls. Trots att männis…

En jagande falk, en anfallande örn

Du måste göra något åt balkongen, sa Sixten uppbragt. Man kan inte vara där längre. Jag får inte vara i fred. Måsarna flyger så nära balkongräcket att det är rent otäckt. Som de skränar sen. Man får inte en lugn stund, sa Sixten och såg uppfordrande på mig.

Vad vill du jag ska göra? Vet du, det är många som har samma problem. Ett av de allra största varuhusen i staden är sammanbyggd med ett höghus där det finns ett hotell. De har stora ytor tak som består av glas. Det blir inte så vackert när fåglarna håller till där, om du förstår vad jag menar?

Ja, och...sa Sixten frågande.
De har hittat på ett botemedel mot kajor och sjöfåglar, fortsatte jag. De sänder ut ljud av en rovfågel.
Vingarnas sus, sa Sixten förhoppningsfullt. Han tycker ju inte om starka ljud.
Nej, av fågelns jaktrop. En jagande falk, en anfallande örn, eller något sådant. Det fungerar. Kunderna som parkerar sin bilar hukar sig ner och spanar oroligt mot skyn. Folk gömmer sig bakom stänkskärmar och bakluckor. Fåglarna anfaller…

Blev hon ledsen?

När jag kom hem idag hälsade Sixten mycket noga på mig. Han hade hört mina steg i trappan och stod nästan lutad mot dörren när jag öppnade den och klev in. Han verkade sprickfärdig. Uppenbarligen hade han något att berätta. Vad är det med dig, undrade jag.

Vänta ska du få höra, sa Sixten och gick till balkongdörren för att se om någon lyssnade. Men där var det för tillfället tomt. Du vet, sa Sixten, att människa nummer två här i familjen ofta beklagar sig för dig, eller hur. Hon är ledsen över att jag inte bryr mig om henne på samma sätt som bryr mig om dig och tar hand om dig.

Det kan jag inte förneka, sa jag tvekande och undrade vart Sixtens tankar var på väg.
Du var kvar på kyrkkaffet idag och hon gick hem, det kommer du ihåg.
Javisst, sa jag, så långt tillbaka kan jag komma ihåg, det var ju bara för en dryg timme sedan.

Sixten, the cat, fortsatte, hon satte sig på balkongen för att sola. Hon verkade ha det varmt och gott där i solen. Hon njöt. Jag tror hon löste korsord. Så jag tänkte…

Släng inte tonfisken

Var är arbetsledaren, ropar min människa ibland. Så gör han när han saknar mig. Vanligtvis finns jag med när något ska göras. Skalas det potatis tittar jag gärna på. Bakar man bröd håller jag uppsikt. Plockar man ur diskmaskinen är jag också där.

Men det händer att jag är upptagen på anat håll. Då ropar man på mig. Du Sixten, vi behöver dig. Vi saknar vår arbetsledare, ropas det. Och är det på det viset ställer jag gärna upp. Från en strategiskt väl vald plats övervakar jag allt som sker. Ett och annat litet tips ger jag också. Såvida det inte behövs mera handfast ordergivning. Släng inte resterna av tonfisken! Lägg dem i min skål.

Även om jag håller diet så lyckas jag ibland få en liten smakbit av något annat. Hamnar något ätbart i min skål så äts det upp. Såvida det inte är makaroner, spagetti, potatis, inlagd sill och en massa annan konstig föda. Tacka vet jag basmat som köttfärs, leverpastej och färska räkor! Och tonfisk. Så släng inte tonfisken. Ge den till mig.