fredag 29 april 2011

Spetsade öron

I natt gick ett larm i närheten. Sixten, the cat, uppfattar sådant långt före oss lomhörda människor. Han vädrade genast fara och började undersöka. Det lyssnades med spetsade öron. Likt radarantenner pejlade hans öron in ljudkällan. Han gled genom rummen. Uppmärksamt.

Samtidigt hördes steg. Någon gick över gården. Det knastrade i det vinterns grus som man ännu inte helt lyckats få bort. Sovrummets öppna fönster släppte in ljud i natten. En spinnande bilmotor. Ett avlägset rop.

Så tystnade larmet. Stegen dog bort. Bilmotorn stängdes av. Men Sixten fortsatte vaksamt att lyssna. Länge. Därför sover han nu på förmiddagen djupare än vanligt.

onsdag 27 april 2011

Då brukar han lugna ner sig

Sche-ljud är inte katters starkaste sida. Men vid irritation och begynnande ilska kan mitt fräsljud vara väldigt likt ett sche-ljud. Inte för att jag fräser så ofta. Sist skedde det på sjuka huset för djur.

Men även ett jam kan förstås som ett tydligt sche-ljud. När människan säger sitt ssch! förstår jag att han vill ha mer av lugn och ro. Tystnad. Själv löser jag ljudproblemet på ett annat sätt.

Vid diskussioner t ex om utförsäkringarna i sjukförsäkringen kan röststyrkan stiga. Eller vid kommentarer om märkliga byråkratiska turer som tar frågor på årslånga och obegripliga omvägar. Då blir det högljutt. Fräsa vill jag inte. Situationen motiverar inte en sådan stark varning. Inte ett så tydligt avståndstagande och ilsken gränssättning. Istället jamar jag på ett klagande sätt.

Min människa har förstått budskapet. Han sänker rösten. Men skyller samtidigt alltid på de andra. På dem som åstadkommit hans verbala kaskader med höga decibeltal. När han får återfall påminner jag honom om att ilska och vrede bara är ett antal nervbanor som han tar i bruk. Välj andra, jamar jag. Och då. Då brukar han lugna ner sig.

tisdag 26 april 2011

Känslosamma böner

Matskålen är ett centrum i mitt liv. Människan förstår det. Han tillbringar mycket tid framför spisen. Och kylskåpet. Då håller jag mig framme. Små godbitar skulle kunna vädjas fram om man stryker sig kärvänligt mot en vad.

I skåpets kylslagna inre döljs leverpastej, skinka, ost och annat läckert. Det händer att dessa håvor även faller i en enkel skål. På golvet. Framför en sugen katt. Som manna.

Ikväll krävdes det flera vändor ut i köket innan jag fick min påfyllning. Blöt dietmat låter inte formidabelt eller upphetsande. Men när den väl ligger där i skålen är det som om den ropade. Här är jag. Ät mig! Och vem är väl jag att stå emot sådana såsigt känslosamma böner?

söndag 24 april 2011

Långt från förståsigpåare

Min människa är lite speciell. Han kan inte förstå att jag som katt kan vara både tillgiven och snar till att sätta gränser med klorna. Han har fått för sig att antingen är man nära och bör så vara jämt. Hela tiden. Enligt honom finns då inga klor längre. Gissa om han blir överraskad när jag är tydlig med gränserna. Visar klorna. Bara för att rispa. Inte såra. Eller också är man enligt honom en vrång och stingslig katt hela tiden. Ocxh då förstår han inte att jag kan vara så otroligt kärvänlig. Länge. Innan något annat händer. Konfunderad blir han. Är han.

Ibland försöker jag förklara för människan att jag inte är möjlig att förstå enbart som en godmodig och däst katt. Jag är ett vilt djur i tama miljöer. Han bara skakar på huvudet åt sådant. Och så går han till biblioteket. Som om hemligheten med mig som katt stod att finna i litteraturens uttolkningar av vad det innebär att vara katt. Eller för den delen i facklitteraturen skriven av kattologiska experter. De må vara väldigt kunniga på katter i allmänhet. Men ingen enda av oss katter är en katt i största allmänhet. Vi är individer. Sälvständiga personligheter. Med egna gränser och beteenden. Om än med vissa artspecifika beteenden.

När han kommer hem med en trave böcker är det min tur att skaka på huvudet. Hur förstå din katt, Vad katten tycker katten om och Katter för alla. Jag bryr mig väl inte om vad som står i hans låneböcker. Vill jag vifta på svansen och det förvirrar honom, så gör jag det i alla fall. Önskar jag dundra fram i vardagsrummet som en formel 1 racer, så gör jag det. Vill jag läga mitt huvud i hans hand när jag vilar, så gör jag det. Vill jag vara ifred så ger jag mig inte förrän jag fått upp dörren till linneskåpet. Där finns en magnifik broderad duk. Gammal. Varm och mjuk. Där i skåpets mörker mediterar jag, Sixten, the cat. Ensam. Långt från experter och förståsigpåare.

fredag 22 april 2011

Mopsiga mårdar

Ni verkar trivas med att ha katt, sa Sixten helt apropå en dag. Ni är väl kattmänniskor, kan man tänka. Men av korpen på balkongen att döma så sluter jag mig till att ni någon gång trodde att ni var fågeltyper? Förresten, har ni haft en fågel i det här hemmet någon gång? En bofink? En tjäder? En kakadua?

Nej, svarade jag. Men en gång kom det in en gravand. Den satt på golvet. Det är en grann fågel må du tro. Färger som gnistrar och sprakar. Där satt han stilla. Man kunde tro att han var konserverad. En konservator hade i alla fal gjort honom till vad han var. Men gravanden trivdes inte här. Han fick flytta till ett kapell på Gotland. Där sitter han blick stilla i ett hörn och vaktar stora salen.

Alldeles själv, undrade Sixten som är ganska sällskapssjuk några gånger om dagen.
Ja, mol allena sitter han där. Han stoppades upp någon gång på 40-talet, så han är ganska stel, om man säger så. Och sällskap klarar han sig bäst utan. Men det vet ju du. Minns du inte? Honom har du träffat.
Javisst ja, det är en ganska vissen fågel, replikerade Sixten. Trött, kan man säga. Han har inte flyttat på sig en endaste gång de senaste åren. Men det har det där lurviga djuret som luktade illa. Vad var det för märkligt...en järv? Nej, en mård var det. Gulbrun ocxh solblekt. Honom har jag faktiskt satt på plats några gånger. När han mist anat det har jag dykt på honom. Först smyger man upp tätt intill hans pedistal. Där på golvet kan man sitta och putsa morhåren och slicka svansen. Och så. Pang! En hårdhänt och vass tass över nosen så han farit omkull. Han tål inte så mycket. Nu vet den där mården vem som bestämmer i kapellet. Jag är kapellmästare!

Njaä, inte så snabbbt Sixten. Kapellmästare är nog jag ändå, sa jag mjukt för att han inte skulle känna sig bortgjorde eller utmanövrerad.

Låt gå, sa Sixten, helt nöjd med att minnas hur han gav sig på den betydligt större besten. Den uppstoppade. Men djärvt i alla fall. Modigt. För en hankatt är det viktigt kontrollera sitt kapell. Reviret. Mopsiga mårdar får på moppo! Om de inte passar sig.

måndag 18 april 2011

Fågelskådning, det näst bästa

För tillfället är det fågelskådning som gäller, sa Sixten. Den franska balkongen är utmärkt. Fåglarna kommer nära och jag kan studera dem i detalj där jag sitter på vardagsrumsbordet. Pilfinkarna är många. Snabba. Firriga.

Precis. Du skulle bra gärna jaga dem, sa jag, det ser jag på dig.
Så är det, svarade Sixten. Men ibland får man nöja sig med det näst bästa. Du reser i drömmarna varje kväll när du läser dina resekataloger, eller hur. Jag jagar inombords. Är man formad och tänkt som jägare så sitter det i. Hur gör jag mig förresten som jägare? Sixten vände och vred på sig som om han stod framför en spegel.

Toppen, svarade jag uttömmande.

Däremot är jag inte fullt så glad över fiskmåsarna som likt segelflyg patrullerar över hustaken, fortsatte Sixten. Stora är de. Avskräckande stora. Ljuden är inte så njutbara heller. De skriker och skränar så man får ont i huvudet. Då är det betydligt lugnare med den uppstoppade korpen som ni hängt upp på balkongen. Den har jag klippt till ordentligt. Flera gånger. Ibland måste man sätta sig i respekt.

Absolut! Det har du gjort med råge, svarade jag. Korpen törs inte röra en fena, eller en fjäder. Han sitter som fastklistrad på sin pinne. Skräckslagen. Svart och glänsande. Passa på du och fågelskåda nu när han sitter still.

Abslout, svarade Sixten som hört hur jag talar. Precis, fortsatte han. Toppen, avslutade han konversationen och fortsatte att stirra på pilfinkarna. Jag tyckte mig se att han slickade sig om munnen. Och svalde. I andanom. Flera gånger.

lördag 16 april 2011

Allt är lugnt

Han vet det inte. Men jag iakktar honom, människan. När han ska lägga sig. Man behöver ha koll på honom eftersom han retar mig så. När jag ska lägga mig ner.

Det går till så att jag ljudlöst och tjusigt hoppar upp i sängen. Därefter promenerar jag uppåt täcket en bit. Ungefär så där som när man kliver i meterhög snö. Jag lyfter mina korta ben onödigt högt för att jag inte ska snubbla i drivorna av lakan, täcken och annat fluff. Därefter börjar jag känna på underlaget med hjälp av klor. Jag drar och lyfter, trampar och står i. Som om jag vore en erfaren vinmakare i färd med att trampa druvor.

Då tröttnar han och vill få mig att sluta. Trampa inte som en nödig... Lägg dig ner. Sixten ligg ner, säger han. Som om enkla kommandon skulle få mig att göra det han vill. Jag följer uråldriga ritualer för sänggående och trampar huvudsakligen ner underlaget. Det ska vara njutbart mjukt. Men han skrattar. Ja, ibland fnittrar han åt mina välavvägda vändningar och piruetter. Vissa kvällar kan han till och med retas. Han kallar mig ogräsmaskin. Ryck upp dem med rötterna, skrattar han uppmuntrande, som om jag verkligen ville dra upp något ur täcket. Han skulle bara se hur han själv håller på med sina kuddar och klappar och puffar och travar dem för att få högen exakt som han vill.

Anledningen till att han håller på så där är att vi talat länge om vad som händer i mig när trampandet pågår. Så jag tar inte åt mig. Han vet mycket väl att jag blir som barn, dvs kattunge, på nytt. Jag ser för min inre syn hur skönt det ska bli att sova på dessa mjuka tygstycken och täcken. Jag anteciperar ett kommande välbefinnande. Samtidigt stiger gamla kattbeteenden och mönster fram ur djupet av mitt inre. Det är som en dans.

Mina rörelser är nedärvda. Överförda från generation till generation. Delvis traderade, delvis nedlagda i kroppens minne. Utmejslade i avlägsen forntid. Respekterade av nutida katter. Sedan ingår i trampandet att jag undersöker viloplatsen och underlagets viskositet några varv till. Då lägger jag särskild vikt vid fjädring och luftighet.

Strax efter det att jag kommit på plats och lagt mig mjukt tillrätta börjar den verkliga cirkusen. Då snurrar människan igång som en utombordare. Han roterar från sida till sida. Fram och tillbaka. Osaligt. Otåligt. Han lägger sig på rygg och andas ut. Sekunden senare har han dragit andan och vridit sig ett varv till. Runt, runt. Snart rycker det i ben och armar. Ögonlocken är visserligen stängda men hans ögon far omkring som bowlingklot med skruv. Allt på honom hoppar och far som en berg-och dalbanevagn på väg ner i sömnens mörka loopar.

Då viskar jag till honom, ligg still din vindflöjel. Men han hör mig inte. Han låter däremot. Än gnyr han högt, än gnager han gnisslande sina tänder. Det pustas och puffas. Han pyser ut luften som ett trött lokomotiv. Så ja, så ja, säger jag medkännande innan han till sist kommer till ro och börjar föra oväsen på allvar.

Han snarkar. Inte olikt en åsna som skriar på in- och utandning. Då blir jag lugn. Allt är som vanligt. Jag sätter eller lägger dövarta till, vad man nu gör. Och slumrar in. Ingenting har hänt. Vi håller på som vi brukar. Vi traditionalister. Klockan är elva och allt är lugnt!

torsdag 14 april 2011

En tom matskål och en beslutsam katt

När matskålen är tom behövs en beslutsam katt. Särskilt om kärlet råkat bli tomt under natten. Hur många timmar ska man vänta på att sovande människor ska upphöra att strunta i kattlig hunger? Åtgärder måste till som en handlingsinriktad katt får ta ansvar för. Ingen tvekan längre. Handling. Action, som regissörerna ropar.

Strategierna är många. Min repertoar har jag genom åren tvingats utveckla. Jama högt. Vässa klorna på en fin möbel. Öppna byrålådor. Slänga kläder på golvet. Klättra på sovrummets möblemang. Hoppa i sängen. Hoppa ner från sängen. Flera gånger. Sätta sig i ett fönster och klappra med tänderna åt morgonpigga fåglar. Jaga tygmusen på ett extra uppseendeväckande och ljudligt sätt. Locka människorna att vakna genom lekfulla jabbar med tassar. Nya jamanden.

Även denna morgon fungerade det. Blöt mat kom fram. Och en skopa torrfoder, vägd på våg. Tänk så bra jag lyckats ordna det. Min vilja råder. För stunden. Nattens brist har blivit morgonens överflöd. Det har jag fixat. Jag, Sixten, den beslutsamme. The cat.

tisdag 12 april 2011

Glad för att jag är glad.

När reseburen öppnades ute i hallen gjorde hjärtat en extra trumvirvel. Hemma igen. Home, sweet home! Jag vällde ut genom buröppningen och slog genast en kullerbytta. Inte av misstag, av snubbel och allmän vårdslöshet, så där som min människa håller på. Nej, av ren glädje.

Snabbt gick jag ett varv genom lägenheten. Allt fanns kvar. Det var sig likt. Inga konstiga lukter. Inga besök som jag hade gått miste om. Tillbaka ut i hallen. Ny kullerbytta. Jag lånar gärna det berömda ropet: tjohej, tjolahopp!

Att jag var glad påverkade min människa. Han blev också lite mer berörd av att komma hem. Så jag fördjupade hans upplevelse. Det är sådant vi katter gör. Åtminstone jag.

Min människa gick inte ett varv särskilt obehindrat. Han linkade runt och kontrollerade lägenheten. Linka är ett mer särpräglat smärtfyllt sätt att lunka. Att han linkar beror på att han har fått gikt. Ett otyg, säger han. Värre än en stukning. Känns som en spik i foten. Illa.
Människan har besökt soptippen ganska ofta den senaste tiden. Där hände något som naturligtvis inte ska hända. Han drattade på ända. Igen. Han berättade att på soptippen finns det höga skyddsräcken så att man inte ska trilla ner i någon sopconainer. Så där befann han sig med dem välfyllda sopsäcken med brännbart material. Hårda pärmar fyllda av räkenskaper från förr. Som behövde slängas. Sådant som sorteras under rubriken övrigt.

Människan tog sats för att svinga säcken över räcket. När han fick upp farten på säcken påbörjade han slängningsförfarandet. Men folk är ju som de är. Genast hade en ung kille hunnit fram. Han hade på en milisekund ställt sig ivägen och tömde nu ur en gammal resväska. Man kan ju inte slänga en sopsäck i huvudet på en annan levande varelse. Så människan försökte avbryta sitt kast. Följden blev att den tunga säcken blev ilsken och utnyttjade sin rörelseenergi för att kasta omkull honom på marken. Det skedde så omilt att han dundrade in i skyddsräcket.

När han sakta kravlade sig upp hade den unge mannen försvunnit. Istället upptäckte människan att det satt ett par i en bil framför metallskrotscontainern. De betraktade honom förvånat. En av dem ogillande. Hon sa under avståndstagande huvudskakningar, tänk att folk inte kan hålla sig på benen ens på förmiddagen. Usch! Men den andre i bilen,en man, han skrattade så tårarna rann. Människan visste inte vilken reaktion som störde honom mest.

Det kunde gott ha räckt med tefatsstora violetta blåmärken. Men morgonen dagen efter vaknade han dessutom med gikt. I foten. Därför linkar han nu runt härhemma. Med värk och smärta. Men glad. Över att vara hemma. Och glad för att jag är glad.

måndag 11 april 2011

En dam hälsar så att postverket får problem

En kväll kom människan hem med ett egendomligt uttryck i ansiktet. Något hade hänt. Så jag, Sixten, the cat, frågade honom genast, har det hänt något?
Han såg forskande på mig. Kan du tänka dig att ikväll i kyrkan kom en dam fram och bad att jag skulle hälsa till dig. Är inte det egendomligt!

Kan jag inte tycka, sa jag genast. Vad skulle det vara för märkvärdigt med det? Folk skickar ju hälsningar till alla möjliga. Så varför inte till en tänkande katt? En sådan som jag? De kan be nästan vem som helst om en hälsning. Hälsa damen i ostdisken så mycket, kan du ju säga om du råkar möta flickan som har hand om grönsakerna. Och tvärt om. Du hälsar också till gamla arbetskamrater och kusinbarn. Nu kommer du personligen med en hälsning från en dam. Man förstår att postverket går dåligt och knappast förmedlar några kort och brev längre.

Nu handlade det om dig och inte om vilka jag ber andra hälsa till, sa människan. Ikväll blev jag ombedd att hälsa till dig. Nu har jag framfört hälsningen. Kan inte du ta emot den utan att börja diskutera postverket är det ganska synd om dig, sa han och lät lätt stött.
Jo jag tackar, sa jag för att blidka honom. Men det är faktiskt inte så många damer som hälsar. Till mig. En del unga kattfröknar och äldre distingerade katter gör det understundom. Men folk?
Hon kramade i alla fall om mig och ville väl att jag skulle sända kramen vidare till dig, sa min människa.
Vad väntar du på, sa jag som inte är nödbedd när det handlar om att bli klappad eller få en smula närhet. Han kliade mig under hakan, vilket jag uppfattade som en symbolisk liten minikram. Förresten, det var inte så att hon kom från Slite? Eller var det någon i Gothem, frågade jag och tittade extra intensivt på människan.

Hur kunde du veta det? Han såg alldeles perplex ut.
Behöver du verkligen fråga? Vi katter vet väl om människor tycker om oss. Sådant kan vi känna på oss. Vi har instinkt och föraningar, ser du! Ett femte, sjätte och kanske ett sjunde sinne. Så det så. Men, sa jag avslöjande, dessutom råkar vi befinna oss i Gothem. Just nu. Och närmaste större ort är Slite. Så en rimlighetskalkyl talar för att en hälsning hade med dessa platser att göra. Det du! Det kunde du har räknat ut själv.
Tänkte inte på det, sa min människa och skämdes över sin ovanliga enfald.

Men, sa jag och jamade lite skälmskt, hälsa tillbaka!

fredag 8 april 2011

Dörrar är till för att öppnas

I hemmet finns ett fint gammalt skåp. I det sparas de åldriga och vackra dukarna. Linnédukar av högsta kvalitet. Svenska och ryska. Broderade dukar. Skåpdörren börjar se anfrätt ut. Sixten, the cat, försöker öppna dörren med sina sylvassa klor. Han skrapar med klorna mot dörren så det låter som krita mot en svart tavla. Ett rysansvärt ljud. Det vållar obehag som får det att ila i nerverna.

Sixten, nu låter du bli det där, sa jag. Trots att någon berättat för mig att man inte ska tala till en katt så där. När det handlar om att sätta gränser ska man inte använda kattens namn. Helst ska katten förnimma hur gott det är att heta Sixten. Hans namn ska lagras med positiva känslor. Jag behandlar honom oftast som en jämlike när vi talar med varandra. Du ska inte förstöra vårt skåp med dina naglar, Sixten, sa jag skarpt.

Hörru du, sa Sixten. Med samma skärpa. Jag tycker inte om när vi har hemligheter för varandra! Låsta skåp är en uppmaning till mig att ta reda på vad som gömmer sig därinne. Det vet du, sa han anklagande.

Men du vet ju att härinne ligger de gamla dukarna som vi är så rädda om, svarade jag uppriktigt. Vi har visat dig flera gånger.

Ja, men det är inte samma sak som att själv kunna öppna dörren, kommenterade han. Aha, sa jag, är det där skon klämmer?
Bortsett från att inga skor klämmer vackra tassar så har du väl rätt, medgav han.
Det kan jag förstå, men om du fick tillträde till dukarna så kunde vi inte använda dem när vi får gäster. Du skulle snart ha gjort dem till en myslya där du kunnat sova i obemärkt undanskymdhet. Håriga dukar uppskattas inte på kalas, bara så du vet!
Orättvist! Fånigt! Inskränkt! Sixten svarade med lite extra darr på rösten så jag skulle förstå hur dumt det hela var.
Får jag bara påminna dig om några småsaker, sa jag. Minns du när du lyckades ta dig in i skåpet med våra blomvaser. Du tråcklade dig ända in i hörnet så du inte kunde komma ut. Och någon kristallvas hade till och med vält så att kanten gick sönder. Så går det om du får fritt tillträde till alla lådor och skåp. Dessutom tog du dig ner i en låda där vi förvarar kassar. Snart hade du trasslat in dig i handtagen så till den grad att när du flydde från lådan trillade du omkull gång på gång. När jag skulle hjälpa dig loss fick jag rivmärken på armarna för du var så ilsksint och arg.
Äsch, sa Sixten för att bagatellisera mina exempel. Några enkla misstag kan väl inte få hindra öppenheten i familjen. Skåpen är lika mycket mina som dina.
Några misstag, sa jag, och blev tvungen att sätta mig. Av pur förvåning men också av viss upprördhet. Jag sa, Du pillade upp skåpet med kokböcker och lyckades få en hel rad att falla ut på köksgolvet. En gång klev du in i kylskåpet innan vi hann stänga det. Som tur var behövde vi in i kylskåpet snart igen. Du vräker ut underbyxor ur byrålådor på morgnarna. Du har fått kvastar, hinkar och annat att ramla ur städskåpet. Du har gömt dig i garderober du petat upp när de inte varit riktigt stängda. Sedan har vi stängt garderoben och inte lyckats hitta dig på flera timmar.
Sixten satt tyst en lång stund. OK, sa han. Några missöden. Jag förbehåller mig ändå rätten att försöka öppna alla skåp, lådor och dörrar som har minsta lilla springa där jag får in klorna. Dörrar är till för att öppnas. Bara så du vet. Sa han och satte stopp för vidare diskussion genom att stolt trippa iväg till matskålens knapriga bitar.

torsdag 7 april 2011

I lådan under skramlig bilfärd

Så har jag tvingats till en ny bilresa. Jobbigt! Särskilt om man är nödig och måste gå på lådan. Och det måste jag. Gå på lådan. När jag hade gjort ifrån mig. I 110 km i timmen så passade jag på att svepa ner den hemvävda yllefilten i lådan. Bara så att människosläktet ska förstå att jag inte gillar detta farande!

Det är hälsovådligt att sitta i lådan när det skramlar och skakar. Det som ska i lådan kan hamna utanför. Och då vet jag minsann vad jag får höra i alla evinnerlighet! Men Sixten, har du kissat? Utanför lådan? Hur kan du?

Det är inte svårt. Bara man inte passar på när det kröker som värst. I sådana lägen så far strålen som ett sökarljus runt, runt, runt. Och det blir blött överallt. Bara något litet hamnar i lådans grus.

Varje gång vi diskuterar detta med lådan försöker jag undervisa min människa. Katter går faktiskt inte på lådan som människor går PÅ toaletten. Vi måste ner i lådan för att krafsa runt i gruset. Vi går I lådan. Så det så.

Så fort jag jamar jollrar människorna med mig. Sixten, lille vän, snart är vi framme. De ljuger som en häst, eller ett helt startfält med hästar, travar. Intensivt och länge. Det dröjer mer än en timme innan vi angör Nynäshamn och besöker först ICA via norra infarten och sedan Lidl när vi nästan är framme vid färjan. Där ska det handlas. Potatis, drickor och kassler. kaffe, chips och grönsaker. Jag önskar några burkar läcker burkmat. Pyttsan, säger min människa, du ska hålla dieten. Men trots att det är fasta vräker han sig animaliska produkter i parti och minut. Hans religion måste ha någon brist någon stans. Ofta yttrar denna svaghet sig bäst under fastan. Den obefintliga!

Nästa gång vi åker färjan till Gotland ska jag be om en halsduk. Som en scarf. Så att jag ser ut som ett flygaress. Då kan kattdamerna på båten imponeras av mig. Sixten, the cat, är en verkligt cool cat! Då låtsas jag inte om att jag går i lådor i skramliga bilar! Under färd. Ungefär som när man blir nödig på flygfärder med turbulens. Inte enkelt. Det hoppar och far.

Väl framme låtsas jag inte alls om att jag krafsat kattsand över hela bagageutrymmet. Det är något mellan mig och människorna. Som tur är har en av dem tystnadsplikt. Han håller masken.

tisdag 5 april 2011

Då kan allt hända

Den grå dagen är en dag av väntan. På värme och ljus. På vår. För dagen är det mest väntan. Alla mina kattleksaker är färdiglekta. De förvaras i en korg. Skulle jag vilja hämta något så kan jag det. Men det vill jag inte. Leksakerna är mera trötta än vad jag är.

Min människa säger ibland att lekplatser är tråkiga. Särskilt för barn. De är färdiglekta nästan med en gång. Lekplatsen alltså. Har man åkt rutschkanan och klättrat upp i det lilla huset och gått öven en liten bro så är det klart. Alltihop. Barn vet det där, men låtsas att de uppskattar att åka några gånger till. För föräldrarnas skull. Så som jag leker för att människors humör ska hållas på topp.

Lekplatsaktiviteterna kräver ingen fantasi. Öppnar inte magiska världar. Så är det med mina leksaker, föremålen som jag föredrar att kalla dem. Visst kan jag klippa till en tygmus och jaga ett snöre. Men så roligt är det inte. Det är mer som ett träningspass så att jag håller mig i form. Fin form har jag.

Men eftersom denna dag är så grå så orkar jag inte sätta efter plyschdjur eller hopvikta pappbitar. Inte ens en pingisboll utgör någon utmaning. Kanske en annan dag? Vi får se. Då kan fantasin väckas av skuggor från en gardin, av en solkatt som lekfullt rör sig på parketten. Då kan allt hända.

fredag 1 april 2011

Människor som vinkar till en katt

Ensam hemma. Nu är det flera timmar sedan människorna gick sin väg. Finklädda. Med en tulpanbukett inslagen i brunt papper. Tulpaner har en omisskännlig doft av vår. När de är färska. Vart ska ni gå, frågade jag. Bort, sa min människa som ibland är onödigt kortfattad. Till vem, fortsatte jag min intervju. Till gamla grannar, sa han. Typiskt honom. Att vara ordkarg. Att lämna ett dubbeltydigt och oklart svar. Betyder det han säger att de ska gå till grannar som är gamla? Eller ska de besöka före detta grannar?

Får jag följa med, blev min nästa fråga. Trots att jag visste svaret. Nej, du får vara snäll och stanna hemma. Och vakta huset. Så säger han alltid. Jag får aldrig följa med till några gamla grannar. Inte ens till några nya. Jag får vara så snäll och stanna hemma. När man ska vara så där snäll blir jag misstänksam. Får vara snäll innebär att man inte alls får. Man måste! Snäll är bara socker och sirap som ska dölja det sura beskedet.

Nu är jag ensam och tiden går extra sakta. Somliga kvällar är det väldigt skönt att få rå om sig själv. Men det kan bli enformigt och tråkigt att vanka här alldeles utan sällskap. Så jag sätter mig i ett fönster och håller uppsikt. Jag hörde ju att de lämnade huset så de närmsta grannarna var tydligen inte gamla. Vilket man kan diskutera.

Framåt natten är fåglarna undanstoppade i skrymslen och utrymmen där de kan utvinna lite extra värme. Ingen flaxar omkring. Möjligen någon sned kråka. Eller en välfylld kaja. Det händer att någon släntrar över gården. I övrigt råder lugn och ro. Ty jag håller uppsikt. Har koll.

Efter många timmar återvänder människorna jag har boende här hos mig. Jag hukar som en örn i fönstret. Fäster blicken på dem. Och vad gör de då? Skäms för att de varit borta så länge? Ser skuldmedvetna ut för att de lämnat mig allena? Låtsas att de inte ser mig? Ingetdera. De vinkar.

Jag står inte ut att vänta. Innan de hunnit in genom husets entré har jag parkerat mig på dörrmattan. Med nosen en millimeter från dörren. Varje gång de öppnar säger de lika förvånat, ligger du här? Jag tror att det kommer sig av en vänlig farbror i släkten. Varje gång när han öppnade en toalettdörr utropade han högt och förvånat, nej, men sitter du här! Trots att det var tomt...

Vi spelar våra roller. Nu är det deras tur att låtsas att de snubblar över mig. Ungefär då är det dags för mig att rulla lite på hallmattan så att de inte ska vara alltför skuldtyngda. Dessa människor. Som vinkar till en katt.

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...