Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från april, 2011

Spetsade öron

I natt gick ett larm i närheten. Sixten, the cat, uppfattar sådant långt före oss lomhörda människor. Han vädrade genast fara och började undersöka. Det lyssnades med spetsade öron. Likt radarantenner pejlade hans öron in ljudkällan. Han gled genom rummen. Uppmärksamt.

Samtidigt hördes steg. Någon gick över gården. Det knastrade i det vinterns grus som man ännu inte helt lyckats få bort. Sovrummets öppna fönster släppte in ljud i natten. En spinnande bilmotor. Ett avlägset rop.

Så tystnade larmet. Stegen dog bort. Bilmotorn stängdes av. Men Sixten fortsatte vaksamt att lyssna. Länge. Därför sover han nu på förmiddagen djupare än vanligt.

Då brukar han lugna ner sig

Sche-ljud är inte katters starkaste sida. Men vid irritation och begynnande ilska kan mitt fräsljud vara väldigt likt ett sche-ljud. Inte för att jag fräser så ofta. Sist skedde det på sjuka huset för djur.

Men även ett jam kan förstås som ett tydligt sche-ljud. När människan säger sitt ssch! förstår jag att han vill ha mer av lugn och ro. Tystnad. Själv löser jag ljudproblemet på ett annat sätt.

Vid diskussioner t ex om utförsäkringarna i sjukförsäkringen kan röststyrkan stiga. Eller vid kommentarer om märkliga byråkratiska turer som tar frågor på årslånga och obegripliga omvägar. Då blir det högljutt. Fräsa vill jag inte. Situationen motiverar inte en sådan stark varning. Inte ett så tydligt avståndstagande och ilsken gränssättning. Istället jamar jag på ett klagande sätt.

Min människa har förstått budskapet. Han sänker rösten. Men skyller samtidigt alltid på de andra. På dem som åstadkommit hans verbala kaskader med höga decibeltal. När han får återfall påminner jag honom om att ilsk…

Känslosamma böner

Matskålen är ett centrum i mitt liv. Människan förstår det. Han tillbringar mycket tid framför spisen. Och kylskåpet. Då håller jag mig framme. Små godbitar skulle kunna vädjas fram om man stryker sig kärvänligt mot en vad.

I skåpets kylslagna inre döljs leverpastej, skinka, ost och annat läckert. Det händer att dessa håvor även faller i en enkel skål. På golvet. Framför en sugen katt. Som manna.

Ikväll krävdes det flera vändor ut i köket innan jag fick min påfyllning. Blöt dietmat låter inte formidabelt eller upphetsande. Men när den väl ligger där i skålen är det som om den ropade. Här är jag. Ät mig! Och vem är väl jag att stå emot sådana såsigt känslosamma böner?

Långt från förståsigpåare

Min människa är lite speciell. Han kan inte förstå att jag som katt kan vara både tillgiven och snar till att sätta gränser med klorna. Han har fått för sig att antingen är man nära och bör så vara jämt. Hela tiden. Enligt honom finns då inga klor längre. Gissa om han blir överraskad när jag är tydlig med gränserna. Visar klorna. Bara för att rispa. Inte såra. Eller också är man enligt honom en vrång och stingslig katt hela tiden. Ocxh då förstår han inte att jag kan vara så otroligt kärvänlig. Länge. Innan något annat händer. Konfunderad blir han. Är han.

Ibland försöker jag förklara för människan att jag inte är möjlig att förstå enbart som en godmodig och däst katt. Jag är ett vilt djur i tama miljöer. Han bara skakar på huvudet åt sådant. Och så går han till biblioteket. Som om hemligheten med mig som katt stod att finna i litteraturens uttolkningar av vad det innebär att vara katt. Eller för den delen i facklitteraturen skriven av kattologiska experter. De må vara väldigt kunniga …

Mopsiga mårdar

Ni verkar trivas med att ha katt, sa Sixten helt apropå en dag. Ni är väl kattmänniskor, kan man tänka. Men av korpen på balkongen att döma så sluter jag mig till att ni någon gång trodde att ni var fågeltyper? Förresten, har ni haft en fågel i det här hemmet någon gång? En bofink? En tjäder? En kakadua?

Nej, svarade jag. Men en gång kom det in en gravand. Den satt på golvet. Det är en grann fågel må du tro. Färger som gnistrar och sprakar. Där satt han stilla. Man kunde tro att han var konserverad. En konservator hade i alla fal gjort honom till vad han var. Men gravanden trivdes inte här. Han fick flytta till ett kapell på Gotland. Där sitter han blick stilla i ett hörn och vaktar stora salen.

Alldeles själv, undrade Sixten som är ganska sällskapssjuk några gånger om dagen.
Ja, mol allena sitter han där. Han stoppades upp någon gång på 40-talet, så han är ganska stel, om man säger så. Och sällskap klarar han sig bäst utan. Men det vet ju du. Minns du inte? Honom har du träffat.
Javisst…

Fågelskådning, det näst bästa

För tillfället är det fågelskådning som gäller, sa Sixten. Den franska balkongen är utmärkt. Fåglarna kommer nära och jag kan studera dem i detalj där jag sitter på vardagsrumsbordet. Pilfinkarna är många. Snabba. Firriga.

Precis. Du skulle bra gärna jaga dem, sa jag, det ser jag på dig.
Så är det, svarade Sixten. Men ibland får man nöja sig med det näst bästa. Du reser i drömmarna varje kväll när du läser dina resekataloger, eller hur. Jag jagar inombords. Är man formad och tänkt som jägare så sitter det i. Hur gör jag mig förresten som jägare? Sixten vände och vred på sig som om han stod framför en spegel.

Toppen, svarade jag uttömmande.

Däremot är jag inte fullt så glad över fiskmåsarna som likt segelflyg patrullerar över hustaken, fortsatte Sixten. Stora är de. Avskräckande stora. Ljuden är inte så njutbara heller. De skriker och skränar så man får ont i huvudet. Då är det betydligt lugnare med den uppstoppade korpen som ni hängt upp på balkongen. Den har jag klippt till ordentligt. …

Allt är lugnt

Han vet det inte. Men jag iakktar honom, människan. När han ska lägga sig. Man behöver ha koll på honom eftersom han retar mig så. När jag ska lägga mig ner.

Det går till så att jag ljudlöst och tjusigt hoppar upp i sängen. Därefter promenerar jag uppåt täcket en bit. Ungefär så där som när man kliver i meterhög snö. Jag lyfter mina korta ben onödigt högt för att jag inte ska snubbla i drivorna av lakan, täcken och annat fluff. Därefter börjar jag känna på underlaget med hjälp av klor. Jag drar och lyfter, trampar och står i. Som om jag vore en erfaren vinmakare i färd med att trampa druvor.

Då tröttnar han och vill få mig att sluta. Trampa inte som en nödig... Lägg dig ner. Sixten ligg ner, säger han. Som om enkla kommandon skulle få mig att göra det han vill. Jag följer uråldriga ritualer för sänggående och trampar huvudsakligen ner underlaget. Det ska vara njutbart mjukt. Men han skrattar. Ja, ibland fnittrar han åt mina välavvägda vändningar och piruetter. Vissa kvällar kan han till…

En tom matskål och en beslutsam katt

När matskålen är tom behövs en beslutsam katt. Särskilt om kärlet råkat bli tomt under natten. Hur många timmar ska man vänta på att sovande människor ska upphöra att strunta i kattlig hunger? Åtgärder måste till som en handlingsinriktad katt får ta ansvar för. Ingen tvekan längre. Handling. Action, som regissörerna ropar.

Strategierna är många. Min repertoar har jag genom åren tvingats utveckla. Jama högt. Vässa klorna på en fin möbel. Öppna byrålådor. Slänga kläder på golvet. Klättra på sovrummets möblemang. Hoppa i sängen. Hoppa ner från sängen. Flera gånger. Sätta sig i ett fönster och klappra med tänderna åt morgonpigga fåglar. Jaga tygmusen på ett extra uppseendeväckande och ljudligt sätt. Locka människorna att vakna genom lekfulla jabbar med tassar. Nya jamanden.

Även denna morgon fungerade det. Blöt mat kom fram. Och en skopa torrfoder, vägd på våg. Tänk så bra jag lyckats ordna det. Min vilja råder. För stunden. Nattens brist har blivit morgonens överflöd. Det har jag fixat. J…

Glad för att jag är glad.

När reseburen öppnades ute i hallen gjorde hjärtat en extra trumvirvel. Hemma igen. Home, sweet home! Jag vällde ut genom buröppningen och slog genast en kullerbytta. Inte av misstag, av snubbel och allmän vårdslöshet, så där som min människa håller på. Nej, av ren glädje.

Snabbt gick jag ett varv genom lägenheten. Allt fanns kvar. Det var sig likt. Inga konstiga lukter. Inga besök som jag hade gått miste om. Tillbaka ut i hallen. Ny kullerbytta. Jag lånar gärna det berömda ropet: tjohej, tjolahopp!

Att jag var glad påverkade min människa. Han blev också lite mer berörd av att komma hem. Så jag fördjupade hans upplevelse. Det är sådant vi katter gör. Åtminstone jag.

Min människa gick inte ett varv särskilt obehindrat. Han linkade runt och kontrollerade lägenheten. Linka är ett mer särpräglat smärtfyllt sätt att lunka. Att han linkar beror på att han har fått gikt. Ett otyg, säger han. Värre än en stukning. Känns som en spik i foten. Illa.
Människan har besökt soptippen ganska ofta den sen…

En dam hälsar så att postverket får problem

En kväll kom människan hem med ett egendomligt uttryck i ansiktet. Något hade hänt. Så jag, Sixten, the cat, frågade honom genast, har det hänt något?
Han såg forskande på mig. Kan du tänka dig att ikväll i kyrkan kom en dam fram och bad att jag skulle hälsa till dig. Är inte det egendomligt!

Kan jag inte tycka, sa jag genast. Vad skulle det vara för märkvärdigt med det? Folk skickar ju hälsningar till alla möjliga. Så varför inte till en tänkande katt? En sådan som jag? De kan be nästan vem som helst om en hälsning. Hälsa damen i ostdisken så mycket, kan du ju säga om du råkar möta flickan som har hand om grönsakerna. Och tvärt om. Du hälsar också till gamla arbetskamrater och kusinbarn. Nu kommer du personligen med en hälsning från en dam. Man förstår att postverket går dåligt och knappast förmedlar några kort och brev längre.

Nu handlade det om dig och inte om vilka jag ber andra hälsa till, sa människan. Ikväll blev jag ombedd att hälsa till dig. Nu har jag framfört hälsningen. Kan …

Dörrar är till för att öppnas

I hemmet finns ett fint gammalt skåp. I det sparas de åldriga och vackra dukarna. Linnédukar av högsta kvalitet. Svenska och ryska. Broderade dukar. Skåpdörren börjar se anfrätt ut. Sixten, the cat, försöker öppna dörren med sina sylvassa klor. Han skrapar med klorna mot dörren så det låter som krita mot en svart tavla. Ett rysansvärt ljud. Det vållar obehag som får det att ila i nerverna.

Sixten, nu låter du bli det där, sa jag. Trots att någon berättat för mig att man inte ska tala till en katt så där. När det handlar om att sätta gränser ska man inte använda kattens namn. Helst ska katten förnimma hur gott det är att heta Sixten. Hans namn ska lagras med positiva känslor. Jag behandlar honom oftast som en jämlike när vi talar med varandra. Du ska inte förstöra vårt skåp med dina naglar, Sixten, sa jag skarpt.

Hörru du, sa Sixten. Med samma skärpa. Jag tycker inte om när vi har hemligheter för varandra! Låsta skåp är en uppmaning till mig att ta reda på vad som gömmer sig därinne. Det…

I lådan under skramlig bilfärd

Så har jag tvingats till en ny bilresa. Jobbigt! Särskilt om man är nödig och måste gå på lådan. Och det måste jag. Gå på lådan. När jag hade gjort ifrån mig. I 110 km i timmen så passade jag på att svepa ner den hemvävda yllefilten i lådan. Bara så att människosläktet ska förstå att jag inte gillar detta farande!

Det är hälsovådligt att sitta i lådan när det skramlar och skakar. Det som ska i lådan kan hamna utanför. Och då vet jag minsann vad jag får höra i alla evinnerlighet! Men Sixten, har du kissat? Utanför lådan? Hur kan du?

Det är inte svårt. Bara man inte passar på när det kröker som värst. I sådana lägen så far strålen som ett sökarljus runt, runt, runt. Och det blir blött överallt. Bara något litet hamnar i lådans grus.

Varje gång vi diskuterar detta med lådan försöker jag undervisa min människa. Katter går faktiskt inte på lådan som människor går PÅ toaletten. Vi måste ner i lådan för att krafsa runt i gruset. Vi går I lådan. Så det så.

Så fort jag jamar jollrar människorna me…

Då kan allt hända

Den grå dagen är en dag av väntan. På värme och ljus. På vår. För dagen är det mest väntan. Alla mina kattleksaker är färdiglekta. De förvaras i en korg. Skulle jag vilja hämta något så kan jag det. Men det vill jag inte. Leksakerna är mera trötta än vad jag är.

Min människa säger ibland att lekplatser är tråkiga. Särskilt för barn. De är färdiglekta nästan med en gång. Lekplatsen alltså. Har man åkt rutschkanan och klättrat upp i det lilla huset och gått öven en liten bro så är det klart. Alltihop. Barn vet det där, men låtsas att de uppskattar att åka några gånger till. För föräldrarnas skull. Så som jag leker för att människors humör ska hållas på topp.

Lekplatsaktiviteterna kräver ingen fantasi. Öppnar inte magiska världar. Så är det med mina leksaker, föremålen som jag föredrar att kalla dem. Visst kan jag klippa till en tygmus och jaga ett snöre. Men så roligt är det inte. Det är mer som ett träningspass så att jag håller mig i form. Fin form har jag.

Men eftersom denna dag är så …

Människor som vinkar till en katt

Ensam hemma. Nu är det flera timmar sedan människorna gick sin väg. Finklädda. Med en tulpanbukett inslagen i brunt papper. Tulpaner har en omisskännlig doft av vår. När de är färska. Vart ska ni gå, frågade jag. Bort, sa min människa som ibland är onödigt kortfattad. Till vem, fortsatte jag min intervju. Till gamla grannar, sa han. Typiskt honom. Att vara ordkarg. Att lämna ett dubbeltydigt och oklart svar. Betyder det han säger att de ska gå till grannar som är gamla? Eller ska de besöka före detta grannar?

Får jag följa med, blev min nästa fråga. Trots att jag visste svaret. Nej, du får vara snäll och stanna hemma. Och vakta huset. Så säger han alltid. Jag får aldrig följa med till några gamla grannar. Inte ens till några nya. Jag får vara så snäll och stanna hemma. När man ska vara så där snäll blir jag misstänksam. Får vara snäll innebär att man inte alls får. Man måste! Snäll är bara socker och sirap som ska dölja det sura beskedet.

Nu är jag ensam och tiden går extra sakta. Som…