Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2011

En öppen dörr

Ytterdörren markerar gränsen till en annan tillvaro. När dörrlåsets skruvar börjar fara åt olika håll och dörrbrickorna, det heter visst så, sitter löst, då vet man inte hur det ska gå. Snart får väl människorna handtag och lås i händerna. Inget gör de åt det. Nåväl, de har förstås skruvat med sin lilla stjärnmejsel några gånger. Men det har inte hjälpt. Snart är det som förut.

Själv noterar jag bara den gradvisa förändringen. En skruv ena dagen, en annan nästa. Med dem kan man leka. De klingar när de faller. De ljuder när jag skickar iväg dem över golvet. Och ännu mer låter det när min människa trampar på dessa lösa detaljer. Han hoppar på ett ben och får ur sig alla möjliga ord. Opassande sådana.

Men så kom hantverkaren. Och ytterdörren till det förlovade landet, ja trapphuset, stod öppen. Men jag måste säga att han var skicklig. Varje gång jag närmade mig dörren där han låg på knä och skruvade, så lyckades han blockera öppningen. Inte hjälpte det att jag ömsom sjöng och ömsom jamad…

Jag hör, jag ser, tänkte Sixten

Någonstans i kroppen finns ett sinne som får oss människor att uppfatta när någon ser på oss. Känslan av att vara iakttagen får oss att se oss omkring. Vem är det som har just mig i blickfånget? Är det en vän, en bekant, en fiende? Någon som vill mig något, något gott, eller någon som har ont i sinnet?

Känslan av att ett par ögon riktas mot mig leder till att jag själv spanar runt omkring mig för att hitta betraktaren. Den här lilla oron kan dyka upp när jag vandrar på en trottoar. Genast kollar jag omgivningen. Medvetenheten om att vara betraktad kan uppträda som en ilning och känslan kan infinna sig på alla möjliga pltaser till exempel på tågstationer, i väntrum. Någon har fäst sin blick på mig. Vänner som inte kan se har sagt att de också kan få den här känslan. Därtill kan de märka när någon lyssnar in just dem. Det blir liksom ett minimalt ljudvakuum när en lyssnare girigt suger i sig lite extra av de ljud som finns. Våra sinnen är märkliga.

Vissa dagar kommer jag på mig själv me…

Då så

Solen letar sig in genom gardinerna. Varje morgon allt tidigare. Vi katter klarar oss bra utan klockor. Vi följer ljuset och solen. Dygnet rullar på även utan klockor. Tiden flyter i egna banor. Någa tidsmaskiner som mäter upp flödet i små enheter, sådana där sekunder och minuter, kan i alla fall inte betvinga tiden. Det är en illusion. Jag är beviset på det. Även om jag kan höra minsta klick i ett urverk låter jag mig inte bli anfrätt av brådska. Det räcker gott att lyssna till sin egen andning. Så mäts tiden naturligt. Till exempel när man väntar ut ett byte. För min del har jag tid. Att göra det jag skall. Och att inte göra.

Jag som är en ljuskänslig varelse tar ändå mitt ansvar när solen tittar in och går ett par vändor i lägenheten. Inte solen, utan jag. Om allt är som det ska äter jag lite. Buffén är oftast framdukad. Vattnet är det dock lite si och så med. Rasande snabbt kan vattnet i skålen ha fått en dammig yta. Vem vill lapa i sig sådant? Då dricker jag hellre ur en droppande…

Väskor i hallen

En kabinväska, en sådan där som har de där minimala hjulen som får hela väskan att skramla när den dras på hårda underlag, en sådan tingest finns i mitt hem. Människorna använde den vid deras senaste bortavaro. Av någon anledning har de lämnat den på golvet i hallen. Bara släppt den där. Övergivit den. Tappat den. I flera dagar.

På ett sätt är det skönt att de inte drar runt den här hemma. Det där inbyggda oljudet kan man gott vara utan. Märkligt att man konstruerar väskor som kan väcka ett helt kvarter tidigt någon morgon. Jag, Sixten, the cat, vaknar lätt. Av sådant. Och ofta händer det att en kabinväska dundrar förbi mycket tidigt, ja mitt i natten. Någon ska till en flygbuss eller kommer från ett tåg. Ljuddämpning efterlyser jag. Lite trampdyna kunde göra susen. Jag skulle höra den ändå. Men slippa få ont i öronen.

Väskan i hallen ska naturligtvis inte stå där. Eller ligga där. Men nu gör den det och jag tar den i bruk. Den är avpassad för en katt av min magnitud. Att ligga uppkrupe…

Återseendets glädje och kurragömma

Mänmiskor reser en hel del. De bara stannar borta. På uppdrag i österled, säger min människa när han ska till Gotland. Vi hemmavarande djur vet nog när resfebern slår till. Först städas det som om gäster ska komma till kvällen. Har jag inte hört att vänner och bekanta blivit bjudna är det fara å färde. Sedan staplas klädesplagg i små högar, allt efter tycke och smak. Handdukar och lakan plockas fram. Då anar jag verkligen oråd.

Den avgörande signalen är att resväskor tas fram. För att vara säker brukar jag, Sixten, the cat, smyga mig ner i väskorna. Inte för att gömma mig som människorna tror, utan för att undersöka vad som redan packats ner. Av de ledtrådar jag samlar på mig sluter jag mig till vad slags äventyr som är på gång.

Denna gång kom inte min bur fram vilket på ett sätt var oroande. Jag jamade uppgivet när jag insåg det. Än en gång kändes det som att jag skulle bli övergiven. Left behind. Men ännu värre tror jag det är att behöva följa med. Jag med mitt känsliga sinne och min …

Är det långt mellan där borta och här?

Varje dag hittar jag Sixten, the cat, i fönstren. Ibland ligger han i köksfönstret och spanar mot höjde. Vid andra tillfällen finner jag honom i TV-rummets fönster, alldeles ovanför det stpra buskaget där finkarna hålls.

När jag kommer körande med bilen sitter han där och spanar ner på gården. När jag sedan gått trappan upp och låser upp dörren, då ligger han som en extra tröskel att snubbla över. Själv rullar han ibland ut ur lägenheten. Märkligt!

Härom dagen frågade jag honom varför han spanar mot himlen. Ser då efter skator? Letar du efter småfågel?
Det var då Sixten fick mig att förstå något jag borde ha insett för flera dagar sedan. Sixten var rädd! Han sa, jag tittar efter planen.
Vilka då plan?
De där som ska göra förbudszoner och flyga och bomba och så, svarade han mycket allvarligt. Planen de berättar om på TV.
När du tittar ner på gården vad är det du letar efter då?
Marktrupper. Eller förfärligt och svart vatten som kommer farande, sa Sixten, han som är så insatt och följer med i…

Katten så insiktsfull han är

Du Sixten, sa jag, ena dagen är du fylld av tillförsikt och vill mycket. Den andra dagen är du sorgsen och bedrövad. Hur kommer det sig att du ändrar dig?
Katten Sixten såg forskande på mig. Sedan sa han enkelt, det är inte så mycket jag som ändrar mig som stämningen här hemma, och du...
Ja, sa jag, vad vill du?
Nej, det var inte så jag menade. Och du, betyder att du ändrar dig. Att dina känslor far runt som i en berg- och dalbana. Mig berör det. Jag påverkas av det, men det vet du väl vid det här laget?
Vi är ganska lika varandra, menar du? Vi lyssnar in och pejlar av varandra.
Nog är det mer än så, sa Sixten. När det är som bäst finns du där trygg och lugn när jag är upprörd och ledsen. Tvärt om så försöker jag i min tur sprida mitt välbefinnande när ni här är bedrövade och nere.Och är vi sorgsna eller upprörda samtidigt så är vi det tillsammans.
Jag sa inget. Tänkte bara att det var katten så insiktsfull Sixten kan vara ibland.
Men så sa han, du har gång på gång sagt att en församling m…

Med en bedrövad min

Han ligger framför TV:n och suckar. Han, Sixten, the cat. Tillvaron är osäker och förfärlig. Åtminstone på andra sidan jordklotet. Och katten tar åt sig. Sedan några dagar känner han av varje skiftning i stämning. Han ser på mig med oro i blicken. Vrider på huvudet och svänger lite nervöst med svansen.

Ingen har ännu sagt något om vad som hänt med alla hundar och katter. Sixten oroar sig och frågar mig varje dag, när ska de säga något?

Snälla Sixten, svarar jag, jag vet inte. Men jag tror att djuren ofta klarar sig bättre än människor när det blir tsunamivågor. Så var det i alla fall i Thailand. Och på Sri Lanka. Elefanter och apor och andra djur kände att något var på gång och sökte sig till höglandet och säkerheten. Jag tor att det är detsamma i Japan.Hur det är med djuren och strålningen vet jag inte alls.

Hoppas att de klarat sig, säger Sixten eftertryckligt. Men jag blir inte säker förrän någon faktiskt rapporterar. Och det måste sägas att jag är lika förtvivlad som ni över alla män…

Pyttsan, sa Sixten

Ni är så nedstämda nu för tiden, sa Sixten. Har det med allt som händer i Japan att göra?
Har du verkligen händelseförloppet i Japan klart för dig, frågade jag förvånat.
Du, jag ligger i ditt knä timme efter timme. Visserligen blundar jag en del, men jag hör i alla fall dialogen, och nyhetsuppläsarna och rapporterna. Så jag är så att säga uppdaterad. Sixten såg bestämd ut.

Det är ofattbart, allt detta lidande, svarade jag. Först tsunamin med dess förödande kraft att utplåna och förstöra. Och sedan oron kring kärnkraften och strålningen. Tänk på Fukushima och de andra kärnkraftverken. Ingenting kan man göra. På avstånd.
Sixten verkade konfunderad. Men så här är det ofta. Jag kan räkna upp en lång rad händelser när du blivit påverkad och nedstämd av skeenden långt borta, ute i den stora världen. För mig blir det extra egendomligt. Först påverkas jag av det som hänt och sägs. I radio och på TV. Sedan får jag också känna av era reaktioner. Vad jag tänker och känner, spelar det ingen roll?
För…

Konsten att känna igen storhet

När gästerna kom gick jag och la mig. Inte enbart av god vilja. Min människa hade flyttat in min mat och mitt vatten i närheten av sovrummet och stängt dörren. Då förstår man ju att man inte är önskad och efterfrågad. Dock hörde jag flera personer säga högt, så att jag skulle höra det, var är Sixten? Kan vi inte få hälsa på honom?

Kanske senare, kom svaret. Jag förstår nog. Inte är jag dum. Man räds att jag ska spela upp till dans och fara runt i sofforna och skrämma gästerna. Lite roligt ska väl en katt också få ha. Men det fick jag inte. Då gick jag och la mig. Som en ringa protest.

Senare under kvällen öppnades dörren in till mitt gemak. Men jag vill inte framstå som alltför angelägen. De fick minsann vänta på mig. En god stund. Sedan gled jag ljudlöst in i rummet. Efter en stund upptäckte man mig plötsligt där jag satt i godan ro och tittade på dem. Då blev det glatt vill jag lova. Men Sixten, är du här, sa min människa och försökte verka både överraskad och oskyldig. Som om han int…

Stil, elegans och värdighet

Värdigt rör jag mig. Värdigt granskar jag besökare. Värdigt bemöter jag andra djur. Värdigt... Äsch, till slut blir det bara för mycket. Människan säger ibland att han ska kasta masken. Min värdighet är ingen mask bakom vilken jag gömmer mig. Sådan är jag. Tvärs igenom. Men äsch, det kan bli för mycket.

Då får det bli en rusch genom lägenheten. Full fart runt hörn och över trösklar så mattorna far. De blir skrynkliga som gamla ansikten. Något litet bord har strukit med, men på det stora hela taget undviker jag närkontakt med hårda föremål.

Ingen ska komma och klaga på min bristande motion. När jag behöver sätter jag igång, tar fart och håller den. En stund. När rörelselustan går över slår jag mig ner, lika värdig och samlad som förut, innan.

Blir det för tyst vid köksbordet funderar jag på vad som skulle kunna liva upp stunden. Då när ingen sagt något på en kvart och läsning pågår, då klipper jag till. Nogsamt har jag dragit in klorna innan jag drämmer till. En hand som ligger där och vi…

Vi är stort förtroende värda, säger Sixten

Min tillvaro som katt kan verka enahanda. Varje dag är sig ganska lik. Men det stör inte mig. Jag vet nämligen att jag fyller en mycket viktig social funktion i denna familj. När jag är närvarande blir oftast tonen varmare, frågeställningarna vänligare. Lite nu och då fångar jag uppmärksamheten enbart genom att ligga där i sällskapet alldeles stilla och lyssnande. De ser på mig och kommenterar min förmåga att vara närvarande. Jag tittar inte på klockan , bläddrar inte förstrött i tidningen...

Idag låg jag länge på köksbordet mellan människorna när de samtalade om viktiga omvärldssaker. Om sådant som är allvarligt. Som handlar om värde och värdighet. Mer säger jag inte trots att jag deltog hela tiden. På mitt sätt.

Förmågan att prata utnyttjar jag inte alltid. Ordlös kommunikation är en väl så viktig egenskap som jag som kattdjur besitter. Det leder också till att jag får många förtroenden. Människor talar med mig. Och det ofta. En hel del småbarnsspråk får jag förstås höra. Man går på o…

Mänsklig plåga och jakt

De senaste dagarna har människan ojat sig varje gång han tagit på sig en tröja eller en kavaj. Jag har storögt betraktat honom. Det är cykelvurpans fel, säger han. Jag tror att han kan ha lite ont, men att han plussar på lite extra för att få sympatier. Det kan han i och för sig behöva. Medkänsla skadar inte, inte för tillfället i alla fall. Fallet har inte bara sårat hans yttre.

Han ser ut som om han börjat odla ett litet hakskägg. Någon kommenterade det med repliken, har du varit på Askonsdagsmässa? Och på säger han att han svarade, då får man ett askkors tecknat i pannan, inte skrapmärken på hakan! Tittar man närmare efter är det stora märket på hakan en väl tilltagen sårskorpa.

Själv orkar jag inte engagera mig så särskilt länge i hans besvär och plågor. Jag lyssnar intresserat, en stund. Men, annat lockar. En palm som placerats i badrumsfönstret hälsar jag på varje morgon. Om det har jag berättat tidigare. Bladen är tuggvänliga och smakliga. Där mumsar jag en stund innan den vanli…

En veritabel saltomortal

Ishalka råder. Man bör därför låta cykeln stå i cykelstället i stället för att använda den som fortskaffningsmedel. Det säger människan nästan varje morgon. Denna dag ringde väckarklockan en halvtimme senare än brukligt. Jag räknade genast ut att det var söndag. Självklart hade jag helt rätt.

Strax efter frukost klädde människan sig i prästkläder och satte sig vid datorn och hamrade på bokstäverna som om han var desperat att få fram sitt budskap. Måste gälla ett angeläget ärende, kanske en predikan, tänkte jag. Också där fick jag rätt. Han skulle tala i ett annat samfund, ekumeniskt så att säga. Bäst att vara förberedd, sa han.

Slarvig som han kan vara sa han bara i förbigående vart han skulle. Så människa nummer två tog sig denna dag till alldeles fel samfund och fel kyrka. Snopet värre. När hon infann sig i Betania var människan faktiskt sedan länge i Betlehemskyrkan. Begynnelsebokstäverna var åtminstone de samma, sa han efteråt, be som be. Min människa undrade hela gudstjänsten om …

Rutinerna får råda

Inget att rapportera. Rutinerna har fått råda. Sova, vakna, äta, leka, sova, patrullera, äta, gå på lådan, titta ut genom fönstret, dricka vatten, se på småfåglarna och hacka tänder, vila, hålla koll på brevbäraren, dåsa, lyssna efter fotsteg i trapphuset, jaga tygmus, sova. Vilken underbar dag.

I vårdsvängen

Sixten, ska du inte berätta vad som hände igår med sjukvårdskontakter och annat? Jag frågade Sixten, the cat, utan ironiska slängar. Han såg skuldmedveten ut och sa så lågt att det knappast hördes, det får du göra.

OK, sa jag. Så här var det. Vårdcentralens samtalsbeställning fungerade utmärkt. På sekunden ringde mobilen och jag blev vänligt förhörd om incidenten. Jo, jag kammade katten, började jag, och fortsatte livligt att nysta upp historien ända tills den punkt då jag fick kattens hörntand i fingret. Först syntes ingenting, men sedan blödde det som ur en liten fontän. Små målande överdrifter gör en berättelse mera färgstark, tänkte jag.
Rösten sa, vänta ska jag rådfråga en kollega. Efter en stund väntan kom rösten tillbaka och erbjöd mig en läkartid under eftermiddagen. Tackar ödmjukast, sa jag glatt och skrev upp tiden. Dessutom ställde jag larmet på mobiltelefonen så att jag absolut inte skulle glömma bort besöket.
Sen eftermiddag, när larmet påmint mig, promenerade jag så till vå…

Min hörntand i hans pekfinger

Vi katter är individualister som trivs i andras sällskap. Men vi har våra olikheter. Kan vara ganska trevligt. Påfrestande, säger min människa. För min del gillar jag inte att man ska klippa mina klor. Hur kul är det att halka omkring på korkmatta eller parkett utan vassa klor? Nog verkar det som att köra bil på helt blankslitna däck. Det slirar och sladdar.

En annan sak som jag aldrig lyckats förlika mig helt med är detta med borstning och kamning. Visst kan jag vara tacksam över att bli av med en del överskottshår. Pälsen blir mjukare och jag smidigare. Men borsten kör liksom fast ibland, och kammen sliter i håret nu och då, så jag blir förtvivlad. Människobarn får man minsann inte lugga! Men hundar och katter - vi ska stå ut.

Igår fick jag nog. Först kammades jag på huvudets baksida och det var så gott och skönt att jag nästan föll i sömn. Men sedan skulle ryggen få sitt. Några gånger trasslade kammen in sig så att det blev obehagligt, ja det gjorde ont. Vid sådana tillfällen brukar …

Om natten

Min människa har varit bortrest ett par dagar. Tur att det i den här lägenheten finns en till. Också det en riktig människa. Hon kommer ibland i andra hand. Inte för att hon är sämre eller annorlunda. Min första människa var en äldre herre och på något sätt sökte jag efter ännu en sådan. Så slumpade det sig så lyckligt att jag fick flytta från mellanlandningen på katthemmet. Och fick en ny gentleman. Han brukar understryka att det var tvärt om. Det var ju faktiskt han som fick mig.

Hon som denna gång stannat hemma med mig tycker att jag borde använda människans tomma säng de få nätternas bortavaro. Du är som ett värmeverk, säger hon på natten när jag smugit mig upp på täcket och lagt mig till rätta hårt tryckt mot hennes sida.

En stund står hon ut. Sedan låter hon både formell och officiell. Ungefär som när en kommunalpolitiker talar om oundvikliga konsekvenser av uteblivna statsbidrag. Snart måste jag öppna fönstret om du inte makar på dig. Sådana påståenden kräver en stunds eftertanke…