onsdag 30 mars 2011

En öppen dörr

Ytterdörren markerar gränsen till en annan tillvaro. När dörrlåsets skruvar börjar fara åt olika håll och dörrbrickorna, det heter visst så, sitter löst, då vet man inte hur det ska gå. Snart får väl människorna handtag och lås i händerna. Inget gör de åt det. Nåväl, de har förstås skruvat med sin lilla stjärnmejsel några gånger. Men det har inte hjälpt. Snart är det som förut.

Själv noterar jag bara den gradvisa förändringen. En skruv ena dagen, en annan nästa. Med dem kan man leka. De klingar när de faller. De ljuder när jag skickar iväg dem över golvet. Och ännu mer låter det när min människa trampar på dessa lösa detaljer. Han hoppar på ett ben och får ur sig alla möjliga ord. Opassande sådana.

Men så kom hantverkaren. Och ytterdörren till det förlovade landet, ja trapphuset, stod öppen. Men jag måste säga att han var skicklig. Varje gång jag närmade mig dörren där han låg på knä och skruvade, så lyckades han blockera öppningen. Inte hjälpte det att jag ömsom sjöng och ömsom jamade, jag vet en port som öppen står. Nu är dörren stängd, låset fastskruvat och inget trillar ner på golvet.

Först framåt aftonen fick jag min chans. När hantverkaren sedan länge fått gå hem för dagen. Min människa skulle gå ner i källaren, platsen där tvättmaskinerna är belägna. När han låste upp köksdörren satte jag full fart och innan han hade fattat någonting var jag redan uppe på nästa våning. Dit springer jag för att det är något där som doftar. Behöver undersökas. Nog har det bott en hund där?! Men omedelbart blev jag hämtad och buren in i lägenheten igen. Och det är inte så dumt. På så sätt får man komma upp i famnen.

Därför - nästa gång jag ser en obevakad dörröppning ska jag ut och skutta igen. Där ute finns det alltid nya och spännande spår och dofter. Och jag får koll på vilka som brukar trampa omkring i våra trapphus. Men annat gott får jag också ut av mina små utflykter. Ty från andra våningar blir man hemburen. Och lite extra uppmärksammad.

måndag 28 mars 2011

Jag hör, jag ser, tänkte Sixten

Någonstans i kroppen finns ett sinne som får oss människor att uppfatta när någon ser på oss. Känslan av att vara iakttagen får oss att se oss omkring. Vem är det som har just mig i blickfånget? Är det en vän, en bekant, en fiende? Någon som vill mig något, något gott, eller någon som har ont i sinnet?

Känslan av att ett par ögon riktas mot mig leder till att jag själv spanar runt omkring mig för att hitta betraktaren. Den här lilla oron kan dyka upp när jag vandrar på en trottoar. Genast kollar jag omgivningen. Medvetenheten om att vara betraktad kan uppträda som en ilning och känslan kan infinna sig på alla möjliga pltaser till exempel på tågstationer, i väntrum. Någon har fäst sin blick på mig. Vänner som inte kan se har sagt att de också kan få den här känslan. Därtill kan de märka när någon lyssnar in just dem. Det blir liksom ett minimalt ljudvakuum när en lyssnare girigt suger i sig lite extra av de ljud som finns. Våra sinnen är märkliga.

Vissa dagar kommer jag på mig själv med att studera andra människor. Andra gör det också. Kollar. Jag känner många som älskar torg, varuhus, stora salar och hallar, som Centralen i Stockholm. Det är så roligt att se på folk, säger de. Vad är det ni tittar på då, undrar jag. Hur de är klädda, vad de bär på. Man gissar vart de är på väg, vad de gör på dagarna, går de till ett jobb och i så fall vilket. Sedan kan man se på vilka de har med sig. På sällskapen. Den underhållningen tar aldrig slut, säger de glatt.

Sixten, the cat, har en vidunderlig förmåga att se. Hänger det en kavaj eller en tröja över en stolskarm kan man nästan vara säker på att det sitter en tvärtyst katt under den. En katt som granskar och ser, iakttar, lyssnar och bevakar. Varför håller du på så där, frågar jag Sixten.
Att se men inte synas är mitt valspråk, säger Sixten. Att verka i det fördolda. Vad är det du verkar, frågar jag med undran i rösten. Jag verkar för fredliga förhållanden i hemmet. För frånvaro av allsköns insekter och gnagare. Någon skola får jag aldrig gå i såsom ni människor. Mitt universitet är situationen, stunden. Samspelet mellan olika aktörer lär jag mig mycket av. Efterhand utvecklar jag min förmåga att känna av mer och mer av vilka känslor och avsikter olika varelser bär. Men ibland bara jag njuter av alla tokigheter folk har för sig. Tänk bara på hur besökare tar av sig skorna, som i Japan. Några kryper ihop i en liten hög och snörar av sig kängor. Andra ställer sig som storkar med lyftade ben. Några sätter sig på en bänk och ser inte de fötter de tänkt sig se, så de får leta efter skorna. De kan söka ganska länge efter det rätta greppet. Med pust och stön åker fotbeklädnaden av...

Är det verkligen möjligt, säger jag tvivlande, att du kan uppfatta så mycket? Då ler Sixten. Storebror vet kanske mer om dig än du tror, säger han, 1984 är sedan länge förbi. Men jag vet faktiskt oändligt mycket mer. Var du glad att jag har ett utvecklat sinne för sekretess. Att jag kan bevara ett förtroende. Utan att riktigt förstå vad Sixten menade så nickade jag instämmande. Så där som man gör för att inte verka helt borta.

När jag skulle fortsätta samtalet - var inte Sixten där. Mina ögon hade vandrat ut genom fönstret ett ögonblick. Han hade smugit sin väg. Då¨fick väl samtalet vara över. För stunden. Jag gick till datorn för att se om Sixten hade något nytt att meddela på sin blogg. Men inget färskt inlägg fanns publicerat.

Just där och då kom känslan över mig. Av att vara iakktagen. Någon såg på mig. Jag vände mig om, men såg ingen. Plöstsligt blev jag varse vad som fått mig att känna så där. Ur tidningskorgens mörker glimmade ett par gulgröna kattögon. Då tyckte jag mig uppfatta vad Sixten tänkte. Du är inte ensam. Jag vakar över dig. Jag hör, jag ser.

lördag 26 mars 2011

Då så

Solen letar sig in genom gardinerna. Varje morgon allt tidigare. Vi katter klarar oss bra utan klockor. Vi följer ljuset och solen. Dygnet rullar på även utan klockor. Tiden flyter i egna banor. Någa tidsmaskiner som mäter upp flödet i små enheter, sådana där sekunder och minuter, kan i alla fall inte betvinga tiden. Det är en illusion. Jag är beviset på det. Även om jag kan höra minsta klick i ett urverk låter jag mig inte bli anfrätt av brådska. Det räcker gott att lyssna till sin egen andning. Så mäts tiden naturligt. Till exempel när man väntar ut ett byte. För min del har jag tid. Att göra det jag skall. Och att inte göra.

Jag som är en ljuskänslig varelse tar ändå mitt ansvar när solen tittar in och går ett par vändor i lägenheten. Inte solen, utan jag. Om allt är som det ska äter jag lite. Buffén är oftast framdukad. Vattnet är det dock lite si och så med. Rasande snabbt kan vattnet i skålen ha fått en dammig yta. Vem vill lapa i sig sådant? Då dricker jag hellre ur en droppande kran.

Sedan tassar jag in i sovrummet och lyssnar av de lugna andetagen. Väckarklockan ringer inte än på länge. Så jag tar det gyllene tillfället i flykten. Prövar ett jamande som kan väcka sovande bergatroll. Men effekten uteblir. Då så. Hittar en bekväm plats på överkastet som ligger hoptrasslat på golvet. Lugn och ro. Vila. Skönt.

torsdag 24 mars 2011

Väskor i hallen

En kabinväska, en sådan där som har de där minimala hjulen som får hela väskan att skramla när den dras på hårda underlag, en sådan tingest finns i mitt hem. Människorna använde den vid deras senaste bortavaro. Av någon anledning har de lämnat den på golvet i hallen. Bara släppt den där. Övergivit den. Tappat den. I flera dagar.

På ett sätt är det skönt att de inte drar runt den här hemma. Det där inbyggda oljudet kan man gott vara utan. Märkligt att man konstruerar väskor som kan väcka ett helt kvarter tidigt någon morgon. Jag, Sixten, the cat, vaknar lätt. Av sådant. Och ofta händer det att en kabinväska dundrar förbi mycket tidigt, ja mitt i natten. Någon ska till en flygbuss eller kommer från ett tåg. Ljuddämpning efterlyser jag. Lite trampdyna kunde göra susen. Jag skulle höra den ändå. Men slippa få ont i öronen.

Väskan i hallen ska naturligtvis inte stå där. Eller ligga där. Men nu gör den det och jag tar den i bruk. Den är avpassad för en katt av min magnitud. Att ligga uppkrupen på, ihoprullad. Min människa säger, Sixten, du behöver inte vara rädd, vi ska inte åka bort. Inte nu. Inte ens de närmaste veckorna.
Skönt, svarar jag, och låter honom tro att jag ligger här för att förhindra att någon av dem ska resa sin väg. Igen. Det kan han gott tro. Det är ju faktiskt just därför jag ligger här. Och så länge jag parkerar min lekamen på väskan lär den inte resa iväg med människorna.

Under tiden grubblar jag över att människor hela tiden släpar på saker. Är det inte väskor kommer de hem med tavlor, porslin, glasvaser och kassar och påsar. Vi katter drar inte runt på något. Vi tar in det som finns, använder det, gör bruk av sådant som är. Där. Sorgfritt och behagligt, kan man tänka. Men det beror väl också på att vi inte har behov av att tämja eller omforma en villa eller en fyrarumslägenhet. Den får väl se ut som den gör. Alltid finns det någon varm plats, en fönstersmyg, en stol och en soffa. Det räcker. För mig. Bara det inte ligger väskor i hallen. Där går min gräns.

onsdag 23 mars 2011

Återseendets glädje och kurragömma

Mänmiskor reser en hel del. De bara stannar borta. På uppdrag i österled, säger min människa när han ska till Gotland. Vi hemmavarande djur vet nog när resfebern slår till. Först städas det som om gäster ska komma till kvällen. Har jag inte hört att vänner och bekanta blivit bjudna är det fara å färde. Sedan staplas klädesplagg i små högar, allt efter tycke och smak. Handdukar och lakan plockas fram. Då anar jag verkligen oråd.

Den avgörande signalen är att resväskor tas fram. För att vara säker brukar jag, Sixten, the cat, smyga mig ner i väskorna. Inte för att gömma mig som människorna tror, utan för att undersöka vad som redan packats ner. Av de ledtrådar jag samlar på mig sluter jag mig till vad slags äventyr som är på gång.

Denna gång kom inte min bur fram vilket på ett sätt var oroande. Jag jamade uppgivet när jag insåg det. Än en gång kändes det som att jag skulle bli övergiven. Left behind. Men ännu värre tror jag det är att behöva följa med. Jag med mitt känsliga sinne och min finstämda balans estimerar definitivt inte skakiga bilar med svajande bakvagn. När människan så skulle säga hej då till mig fanns det inte mycket att välja på. Jag slog till honom på handen (utan klor). Det betydde ungefär, jag vill inte bli lämnad kvar. Samtidigt gav det besked om att du inte ska komma här och fånga in mig för att stoppa mig i en trång resebur. Nä, nä! Sliten mellan hötapparna. Men utan rätt att bestämma själv. Illa är det! Tycker jag.

En vänlig granne förbarmade sig de närmaste dagarna över mig, höll mig sällskap, gav mig mat, tömde min låda och talade vänligt med mig. Sådant uppskattar jag. Ensamheten blir inte lika pressande då.

Efter flera dagars bortavaro hördes så bilens välbekanta surr (muller, säger människan som tror att just hans vanliga Volvo är en ovanligt imponerande bil). Säker på att det var han blev jag inte förrän han steg in genom ytterdörren med väskor och kassar. Hjärtat hoppade över ett slag av pur glädje. Jag kastade mig på hallmattan och visade min kritvita magpäls. Den får inte vem som helst se. Jag rullade fram och tillbaka, lycksalig. Jag hade inte blivit permanent bortglömd eller lämnad. Han fick böja knä. För att klappa mig. Länge.

När han verkade vilja resa sig upp la jag huvudet mot hans hand. Jag tryckte mig så hårt jag kunde mot handen och gned åter och åter panna och öron mot honom. Hemma! Han var hemma igen! Alla förstår inte hur djupt denna övergivenhet kan sätta sig i en vanlig katt. Oron bygger bo i min kropp och jag vaktar och vakar mer än vanligt. Väntar, kallar människorna det.

Framför TV:n klättrade jag på honom och strök mig hårt mot hans armar och huvud som för att undersöka att det verkligen var han och inte ett spöke som kommit. Kärvänligt vände jag rumpan mot honom på katters vis. Det gillade han inte. Genast försökte han få mig att sluta och lägga mig ner. Din svans kittlar, säger han. Att det är ganska ohövligt verkar han inte förstå. En artig katt behöver sniffa en aning på andra. Trots bristen på katthyfs så överväger återseendets glädje. Många gånger om. Jag viskar tyst, han är ju bara människa. Man kan inte förvänta sig för mycket.

Den natten, precis så sa han, låg jag klistrad som ett frimärke mot hans ben. Och så var det nog. Men hur ska man annars visa sin uppskattning över att han kom tillbaka? Återvände. Came back! Till mig! Hur kan det komma sig att man säger att vi katter inte knyter an? Att vi inte fäster oss vid människor. Eller att vi inte kan känna känslor som liknar människors känslor. De skulle bara veta. Hur nöjd jag känner mig. Över att det nu är som vanligt igen. Jag tror jag måste ta till en liten tjurrusning.

Han ropar, håll dig lugn. Då lägger jag mig ner bakom en matta som ska slängas. Där jamar jag. Imponerande. Högt. Och han kommer springande. Då far jag upp och dundrar in i nästa rum. Som i en lek, som i kurragömma. Inte nog med att vi är glada. Vi har kul också!

söndag 20 mars 2011

Är det långt mellan där borta och här?

Varje dag hittar jag Sixten, the cat, i fönstren. Ibland ligger han i köksfönstret och spanar mot höjde. Vid andra tillfällen finner jag honom i TV-rummets fönster, alldeles ovanför det stpra buskaget där finkarna hålls.

När jag kommer körande med bilen sitter han där och spanar ner på gården. När jag sedan gått trappan upp och låser upp dörren, då ligger han som en extra tröskel att snubbla över. Själv rullar han ibland ut ur lägenheten. Märkligt!

Härom dagen frågade jag honom varför han spanar mot himlen. Ser då efter skator? Letar du efter småfågel?
Det var då Sixten fick mig att förstå något jag borde ha insett för flera dagar sedan. Sixten var rädd! Han sa, jag tittar efter planen.
Vilka då plan?
De där som ska göra förbudszoner och flyga och bomba och så, svarade han mycket allvarligt. Planen de berättar om på TV.
När du tittar ner på gården vad är det du letar efter då?
Marktrupper. Eller förfärligt och svart vatten som kommer farande, sa Sixten, han som är så insatt och följer med i världshändelserna.
Kunde det hända därborta så är det många som oroar sig här, tänkte jag. Så måste det väl vara? På andra sidan jordklotet kan bli som om det vore i vår stad. Men snälla Sixten, sa jag, det är ingen fara här hos oss. Det kommer inte att hända här, sa jag så övertygande och övertalande jag bara kunde.
Är du helt säker, frågade Sixten. Jag vet många som är mycket oroade nu, sa han och la huvudet på sned. De säger det på radio. Och på TV, la han till.
Men det är i Afrika. Och i Asien, sa jag. Det är mycket långt borta.
Kan så vara, sa Sixten. Men det jag säger är att jag är oroligt. Och jag är här, eller hur? Tänk på alla barn, de funderar mycket på om det är långt mellan där borta och här.
Du behöver inte vara oroligt. Kolla fåglarna, skatorna! Och se på bilarna. Roa dig. Det där andra är instängt i TV-apparaten. Jag lovar att säga till om det är någon risk här hos oss. Och det är det inte!
OK, sa Sixten och hoppade ner från fönsterbrädan och studsade upp i mitt knä. Där snurrade han några varv. Satte klorna i mina knän. Jag bet ihop för att inte skrämma honom med höga rop och protester. Med ens var marktrupper och flygplan långt borta. Ty då, just då, började Sixten spinna. Helt förnöjd. För stunden.

torsdag 17 mars 2011

Katten så insiktsfull han är

Du Sixten, sa jag, ena dagen är du fylld av tillförsikt och vill mycket. Den andra dagen är du sorgsen och bedrövad. Hur kommer det sig att du ändrar dig?
Katten Sixten såg forskande på mig. Sedan sa han enkelt, det är inte så mycket jag som ändrar mig som stämningen här hemma, och du...
Ja, sa jag, vad vill du?
Nej, det var inte så jag menade. Och du, betyder att du ändrar dig. Att dina känslor far runt som i en berg- och dalbana. Mig berör det. Jag påverkas av det, men det vet du väl vid det här laget?
Vi är ganska lika varandra, menar du? Vi lyssnar in och pejlar av varandra.
Nog är det mer än så, sa Sixten. När det är som bäst finns du där trygg och lugn när jag är upprörd och ledsen. Tvärt om så försöker jag i min tur sprida mitt välbefinnande när ni här är bedrövade och nere. Och är vi sorgsna eller upprörda samtidigt så är vi det tillsammans.
Jag sa inget. Tänkte bara att det var katten så insiktsfull Sixten kan vara ibland.
Men så sa han, du har gång på gång sagt att en församling måste fungera så. Att när någon vacklar står andra stadigt och när man själv är svag stöttar andra. Även det har jag tagit intryck av, sa Sixten. Och gned sig på nosen.
Inget mer blev sagt just då. Men nog hade denne Sixten en märkvärdig förmåga att återkoppla och ge beröm. Nästan alltid för det som jag imponerades av hos honom. Han delade med sig. Vilket imponerade ännu mer på mig. Endera dagen ska jag säga det till honom.

Med en bedrövad min

Han ligger framför TV:n och suckar. Han, Sixten, the cat. Tillvaron är osäker och förfärlig. Åtminstone på andra sidan jordklotet. Och katten tar åt sig. Sedan några dagar känner han av varje skiftning i stämning. Han ser på mig med oro i blicken. Vrider på huvudet och svänger lite nervöst med svansen.

Ingen har ännu sagt något om vad som hänt med alla hundar och katter. Sixten oroar sig och frågar mig varje dag, när ska de säga något?

Snälla Sixten, svarar jag, jag vet inte. Men jag tror att djuren ofta klarar sig bättre än människor när det blir tsunamivågor. Så var det i alla fall i Thailand. Och på Sri Lanka. Elefanter och apor och andra djur kände att något var på gång och sökte sig till höglandet och säkerheten. Jag tor att det är detsamma i Japan. Hur det är med djuren och strålningen vet jag inte alls.

Hoppas att de klarat sig,
säger Sixten eftertryckligt. Men jag blir inte säker förrän någon faktiskt rapporterar. Och det måste sägas att jag är lika förtvivlad som ni över alla människor som dött och familjer som drabbats. Nu kommer snön dessutom. Hemskt! Men säger de något om hundar och katter så vill jag veta, genast!
Jag lovar, sa jag, och lyssnade lite extra om djurperspektivet fanns med. Nej, ännu har ingen sagt något om katter. Vi får ha tålamod, en stund till, sa jag högt.
Sixten suckade och la huvudet på tassarna med en bedrövad min. Just idag förstår jag honom.

måndag 14 mars 2011

Pyttsan, sa Sixten

Ni är så nedstämda nu för tiden, sa Sixten. Har det med allt som händer i Japan att göra?
Har du verkligen händelseförloppet i Japan klart för dig, frågade jag förvånat.
Du, jag ligger i ditt knä timme efter timme. Visserligen blundar jag en del, men jag hör i alla fall dialogen, och nyhetsuppläsarna och rapporterna. Så jag är så att säga uppdaterad. Sixten såg bestämd ut.

Det är ofattbart, allt detta lidande, svarade jag. Först tsunamin med dess förödande kraft att utplåna och förstöra. Och sedan oron kring kärnkraften och strålningen. Tänk på Fukushima och de andra kärnkraftverken. Ingenting kan man göra. På avstånd.
Sixten verkade konfunderad. Men så här är det ofta. Jag kan räkna upp en lång rad händelser när du blivit påverkad och nedstämd av skeenden långt borta, ute i den stora världen. För mig blir det extra egendomligt. Först påverkas jag av det som hänt och sägs. I radio och på TV. Sedan får jag också känna av era reaktioner. Vad jag tänker och känner, spelar det ingen roll?
Förlåt, sa jag, men det har aldrig varit meningen att lägga en extra börda på dig. Särskilt inte för något ingen av oss kan göra något åt. Dessutom borde jag ha frågat dig hur du upplevde de hela...

Men varför är du så uppgiven och betryckt,
undrade Sixten. Du befinner dig på stort avstånd. Du har ingen släkt där. Du är inte drabbad. Ibland har du ju faktiskt reagerat på ett helt annat sätt. Minns du när du reste dig ur fåtöljen och sa, så här får det bara inte vara! Ich bin ein mensch, ropade du och rusade till datorn för att skriva något och för att hitta ett postgirokonto.
Det kan väl ha hänt någon gång, men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Nog känns det som om katastrofen har nått ända in, i min, i vår vardag. Jag vet mig ingen råd, sa jag.
Sixten såg arg ut. Du om någon borde väl veta vad man ska göra! Du som söndag efter söndag påstår saker som människor borde göra. Då tvekar du inte!
Ja, men det är en helt annan sak, sa jag urskuldande.

Pyttsan, sa Sixten. Gör vad du ska! Gör vad ni i församlingarna gör, brukar göra eller åtminstone tänker att ni borde göra.

Han hade rätt. Något måste göras. Jag reste mig ur fåtöljen och gick till datorn. Det ska en katt till att få mig på rätt våglängd. Märkligt, tänkte jag och orden började komma och några sände jag mot himlen. Andra skrev jag ner...




lördag 12 mars 2011

Konsten att känna igen storhet

När gästerna kom gick jag och la mig. Inte enbart av god vilja. Min människa hade flyttat in min mat och mitt vatten i närheten av sovrummet och stängt dörren. Då förstår man ju att man inte är önskad och efterfrågad. Dock hörde jag flera personer säga högt, så att jag skulle höra det, var är Sixten? Kan vi inte få hälsa på honom?

Kanske senare
, kom svaret. Jag förstår nog. Inte är jag dum. Man räds att jag ska spela upp till dans och fara runt i sofforna och skrämma gästerna. Lite roligt ska väl en katt också få ha. Men det fick jag inte. Då gick jag och la mig. Som en ringa protest.

Senare under kvällen öppnades dörren in till mitt gemak. Men jag vill inte framstå som alltför angelägen. De fick minsann vänta på mig. En god stund. Sedan gled jag ljudlöst in i rummet. Efter en stund upptäckte man mig plötsligt där jag satt i godan ro och tittade på dem. Då blev det glatt vill jag lova. Men Sixten, är du här, sa min människa och försökte verka både överraskad och oskyldig. Som om han inte stängt in mig och släppt ut mig först när kvällen nalkades sitt slut.

Gästerna slog ihop händerna och lovprisade min lekamen. Vilken mäktig katt, sa de beundrande. Oj oj oj, han var stor! Inte är det varje dag, men ganska ofta måste jag tillstå, som människor så där oförblommerat vet mitt rätta värde. Somliga känner igen storhet. När de ser mig.

Alla lockade på mig och ville väl klappa mig. Utom räckhåll la jag mig lugnt och stilla ner. Så där värdigt som nästan bara jag kan, ja, och de flesta andra begåvade katter förstås. Ville de Sixten, the cat, något fick de väl röra på sig! Varför är det jag som ska springa hela tiden?

När gästerna en stund senare tackade för sig och gick var det jag som fick sista hälsningen. Först tog man adjö av varandra. Just när de avtågande människorna skulle till att stänga dörren ropade än den ene och än den andre kraftfullt, hej då Sixten, det var särskilt roligt att få träffa dig!

Min tolkning är att de framförde ett budskap till min människa via mig. En klagan maskerad och förklädd som avskedsord. De kunde lika gärna ha sagt, nästa gång vill vi se katten här från början, så det så. Men lite takt och klok strategi kan leda till att man gömmer den verkliga meningen. Jag lägger dock sådant på minnet. Nästa gång det kommer folk på besök ska jag citera dessa trevliga, insiktsfulla och belevade människor. De som vet att gilla en katt!

torsdag 10 mars 2011

Stil, elegans och värdighet

Värdigt rör jag mig. Värdigt granskar jag besökare. Värdigt bemöter jag andra djur. Värdigt... Äsch, till slut blir det bara för mycket. Människan säger ibland att han ska kasta masken. Min värdighet är ingen mask bakom vilken jag gömmer mig. Sådan är jag. Tvärs igenom. Men äsch, det kan bli för mycket.

Då får det bli en rusch genom lägenheten. Full fart runt hörn och över trösklar så mattorna far. De blir skrynkliga som gamla ansikten. Något litet bord har strukit med, men på det stora hela taget undviker jag närkontakt med hårda föremål.

Ingen ska komma och klaga på min bristande motion. När jag behöver sätter jag igång, tar fart och håller den. En stund. När rörelselustan går över slår jag mig ner, lika värdig och samlad som förut, innan.

Blir det för tyst vid köksbordet funderar jag på vad som skulle kunna liva upp stunden. Då när ingen sagt något på en kvart och läsning pågår, då klipper jag till. Nogsamt har jag dragit in klorna innan jag drämmer till. En hand som ligger där och vilar kan behöva en riktig dask. Jag boxar därefter med korta jabbar mot handen. Gömmer mig sedan bakom den genomskinliga gardinen. Ja, man måste ju kunna se något av vad de håller på med vid köksbordet. Själv är jag alltigenom osynlig.

En ny jabb, förargligt nog med klor, får mig nu att fastna i gardinen. Oväntat. Onödigt. Hela ens värdighet går förlorad i ett slag. Denna gång måste jag nästan hjälpas loss. Pinsamt tycker jag. Bra katt reder sig själv. Om ingen lägger sig i det hela. Man kan ju inte sitta fast i en gardin hur länge som helst. Lite ryck och dra så kommer man loss. Människor kan vara gräsligt otåliga. De lägger sig i. För snabbt. Men snabbast av oss alla - det är jag. Så när jag kommit losss trycker jag in ett nytt slag och låter dem förstå att nu, nu är det nog! Så hoppar jag ner från fönsterbrädan. Går fram till vattenskålen för att lapa färskvatten. Med stil. Med elegans. Med värdighet.

onsdag 9 mars 2011

Vi är stort förtroende värda, säger Sixten

Min tillvaro som katt kan verka enahanda. Varje dag är sig ganska lik. Men det stör inte mig. Jag vet nämligen att jag fyller en mycket viktig social funktion i denna familj. När jag är närvarande blir oftast tonen varmare, frågeställningarna vänligare. Lite nu och då fångar jag uppmärksamheten enbart genom att ligga där i sällskapet alldeles stilla och lyssnande. De ser på mig och kommenterar min förmåga att vara närvarande. Jag tittar inte på klockan , bläddrar inte förstrött i tidningen...

Idag låg jag länge på köksbordet mellan människorna när de samtalade om viktiga omvärldssaker. Om sådant som är allvarligt. Som handlar om värde och värdighet. Mer säger jag inte trots att jag deltog hela tiden. På mitt sätt.

Förmågan att prata utnyttjar jag inte alltid. Ordlös kommunikation är en väl så viktig egenskap som jag som kattdjur besitter. Det leder också till att jag får många förtroenden. Människor talar med mig. Och det ofta. En hel del småbarnsspråk får jag förstås höra. Man går på om hur fin jag är, så grann och kraftfull jag ter mig. Min profil beröms och man gullar med mig som vore jag ett spädbarn. Lilla missen då, säger man. Eller kissekissekissen, kom då! Å vad du var fiiin! Enahanda, kan jag tycka. Men det bjuder jag gärna på eftersom människor överfalls av ömhet för djur. Snart nog öppnar de sitt hjärta. Min närvaro förbättrar dem. Det gör mig nöjd. Att bidra till ett meningsfullt sammanhang. Som är något oändligt mycket mer än bara en diffus känsla. (KATTSAM kallar jag det - i analogi till KASAM)

Katter hör mer. Med spetsade öron lyssnar jag till det som ligger bortom orden. Jag hör glädjen, smärtan eller upprymdheten som ofta ligger som en förstärkande fond bakom formuleringar och meningar.

Jag, Sixten, the cat, har ålagt mig en omfattande, ja långtgående, tystnadsplikt. Så snart jag fått ett förtroende springer jag inte vidare till någon annan. Inte glappar jag om det jag vet eller småpratar alldagligt om vad man i förtroende låtit mig veta. Inte ens kattvänner eller bekanta får höra. Det stannar. Här hos mig. Jag sover på saken och när jag vaknar har jag stuvat undan det som sagts så att jag är redo att lyssna igen, och igen. Lyhört. Inkännande. Jag tänker att det är just därför vi katter är så uppskattade och omtyckta. Vi lyssnar så bra! Så länge! Och eftersom vi kan behålla en hemlighet är vi också stort förtroende värda!

Mänsklig plåga och jakt

De senaste dagarna har människan ojat sig varje gång han tagit på sig en tröja eller en kavaj. Jag har storögt betraktat honom. Det är cykelvurpans fel, säger han. Jag tror att han kan ha lite ont, men att han plussar på lite extra för att få sympatier. Det kan han i och för sig behöva. Medkänsla skadar inte, inte för tillfället i alla fall. Fallet har inte bara sårat hans yttre.

Han ser ut som om han börjat odla ett litet hakskägg. Någon kommenterade det med repliken, har du varit på Askonsdagsmässa? Och på säger han att han svarade, då får man ett askkors tecknat i pannan, inte skrapmärken på hakan! Tittar man närmare efter är det stora märket på hakan en väl tilltagen sårskorpa.

Själv orkar jag inte engagera mig så särskilt länge i hans besvär och plågor. Jag lyssnar intresserat, en stund. Men, annat lockar. En palm som placerats i badrumsfönstret hälsar jag på varje morgon. Om det har jag berättat tidigare. Bladen är tuggvänliga och smakliga. Där mumsar jag en stund innan den vanliga frukosten serveras. Palmen beklagar sig inte utan känner sig förmodligen som en vitaminreserv för behövande. Den räcker vänligt fram sina blad. Jag biter och gnager och tuggar. Vem bryr sig om människors sår eller axelvärk när det finns något att tugga på? Dessutom, han har liksom tjänat ihop till obehaget alldeles själv.

Men vid frukostbordet hoppar jag upp på bordet och parkerar mig i morgontidningen. Sedan draperar jag min vackra svans runt hans ena arm. Just då är han särskilt mottaglig för vänlighet och kliar mig lite tankspritt under hakan. Skönt, tycker jag. Och han glömmer för en stund att jämra sig. Bra va?

När han går till jobbet sitter jag i fönstret. Då vinkar han åt mig och jag hör nästan hur han skäller på sig själv för sin tanklöshet. Den obekväma rörelsen vållar honom märkbara obehag. Jag jamar mitt farväl och vässar snart klorna på en konstig tingest av svarta rep och spånplattor. Därefter hoppar jag upp i en soffa där en luddig yllefilt välkomnande väntar. Min filt. Just nu.

När jag en stund senare slappnar av helt och har funnit en synnerligen vilsam position suckar jag förnöjt och dåsar bort. Glömmer mänskligt gnäll och drömmer om lyckade jakter. I sömen är det stor dramatik. Jag jagar så benen sprätter och far. Morrhåren hoppar, tänderna klapprar och jag vaknar nästan till. En rabbis sätter av i gräset och jag är honom hack i häl, hack i häl, hack i...

söndag 6 mars 2011

En veritabel saltomortal

Ishalka råder. Man bör därför låta cykeln stå i cykelstället i stället för att använda den som fortskaffningsmedel. Det säger människan nästan varje morgon. Denna dag ringde väckarklockan en halvtimme senare än brukligt. Jag räknade genast ut att det var söndag. Självklart hade jag helt rätt.

Strax efter frukost klädde människan sig i prästkläder och satte sig vid datorn och hamrade på bokstäverna som om han var desperat att få fram sitt budskap. Måste gälla ett angeläget ärende, kanske en predikan, tänkte jag. Också där fick jag rätt. Han skulle tala i ett annat samfund, ekumeniskt så att säga. Bäst att vara förberedd, sa han.

Slarvig som han kan vara sa han bara i förbigående vart han skulle. Så människa nummer två tog sig denna dag till alldeles fel samfund och fel kyrka. Snopet värre. När hon infann sig i Betania var människan faktiskt sedan länge i Betlehemskyrkan. Begynnelsebokstäverna var åtminstone de samma, sa han efteråt, be som be. Min människa undrade hela gudstjänsten om det hade hänt något efter som hon inte visade sig i rätt sammanhang. Telefonen låg i hans kavaj som hängts upp på galge i garderoben i missionspastorns expedition, så han hade bara att vänta tills gudstjänsten var över. När han ringde fick han klart för sig vad som hänt. Han berättade det för pastorn som fick sig ett gott skratt!

Nu vill jag inte beskriva hans pastorala aktiviteter. Tvärt om! Han hade mot alla odds tagit cykeln. På hemväg efter kyrkkaffet, där man årstidvänligt nog serverat semlor,Ture Sventons favorittilltugg, hände det saker. Mitt på ett övergångsställe för cyklar fastnade hans tygkasse, med innehåll av liturgiska kläder, i framhjulet. Inte fanns det några isfläckar i närheten! Inget att sladda och slira på. Ett riktigt tygkassetillbud vill jag lova.

Som på film, med sina extra häftiga specialeffekter, gjorde han mitt på gatan en veritabel saltomortal. Framhjulet tvärstannade, men resten av cykeln fortsatte, som tyngdlagen föreskriver, framåt, och tvingade hela ekipaget att göra en spektakulär kullerbytta. Människan skrapade näsan i gruset och hakan blev till ett enda skrubbsår. Blodet sprutade! På fullt allvar. Ytterrocken slets sönder och knapparna for. Synd på den italienska elegansen.

Som tur var fanns det några vänliga själar i närheten. Människor skyndade till och hjälpte den gamle mannen upp på fötter. En dam hade blodstillande vadd i sin väska. Jag blöder ofta näsblod, sa hon ursäktande, under tiden som hon plockade fram näsdukar och plåster. Han trodde att han sagt åt henne på engelska, God bless you, sister, men säker var han inte. Snart såg min människa nästan presentabel ut, bortsett från allt blod på händer och rock och ett enormt missprydande, men nödvändigt, bandage på hakan. Ärret på haklan fick någon att fråga, är det redan Askonsdag. Men normalt har man då tecken i pannan. Det vet även ganska okyrkliga katter.

När han sent omsider kom hem beskrev han hur händerna hade skakat när han reste sig upp. Det tog fyra försök innan han fick ner vantarna i sin tygväska. Fingrarna var blåslagna och stukade. Benen hade nästan farit iväg över hans huvud. Människan berättade i efterhand att han inte fattade något alls av vad som hänt. Förrän efter en stund. När han insåg att kroppen befann sig liggande platt på marken med trasiga ytterkläder och blod strömmande nerför hakan. Människan fick hjälp att leda cykeln uppåt staden medan han samlade sig.

Hemma igen blev han ordentligt omskött och omplåstrad. Vilken tur att jag precis fått en stelkrampsspruta, sa han med bruten stämma. Jag cirklade runt honom så att han skulle känna sig omsluten. Efter ett tag gick han in i vardagsrummet för att ringa sina bröder. Jag smög dit och la mig på stolen bredvid honom. Han var så uppskruvad att han inget märkte. När han gått sin väg låg jag troget kvar och väntade. Man vet aldrig om han återvänder till ställen han nyss varit på. Lite oberäknelig är han ju.

Några minuter senare upptäckte han mig på stolen där jag låg alldeles tyst, väntande. Han sa, ligger du här och väntar? Jag såg dig inte. Och jag hörde dig inte. Du är en fantastisk vän och tröstare! Han smekte mig, Sixten, the cat, kärvänligt över huvud och rygg. Jag log. Och när han en stund senare satt sig till rätta framför televisionen smög jag mig upp i hans knä och sträckte ut mig i min fulla längd. Behöver du en värmekudde finns jag här, sa jag. Men inte vet jag om han hörde mig. Han suckade bara, slöt ögonen och nickade till.

fredag 4 mars 2011

Rutinerna får råda

Inget att rapportera. Rutinerna har fått råda. Sova, vakna, äta, leka, sova, patrullera, äta, gå på lådan, titta ut genom fönstret, dricka vatten, se på småfåglarna och hacka tänder, vila, hålla koll på brevbäraren, dåsa, lyssna efter fotsteg i trapphuset, jaga tygmus, sova. Vilken underbar dag.

I vårdsvängen

Sixten, ska du inte berätta vad som hände igår med sjukvårdskontakter och annat? Jag frågade Sixten, the cat, utan ironiska slängar. Han såg skuldmedveten ut och sa så lågt att det knappast hördes, det får du göra.

OK, sa jag. Så här var det. Vårdcentralens samtalsbeställning fungerade utmärkt. På sekunden ringde mobilen och jag blev vänligt förhörd om incidenten. Jo, jag kammade katten, började jag, och fortsatte livligt att nysta upp historien ända tills den punkt då jag fick kattens hörntand i fingret. Först syntes ingenting, men sedan blödde det som ur en liten fontän. Små målande överdrifter gör en berättelse mera färgstark, tänkte jag.
Rösten sa, vänta ska jag rådfråga en kollega. Efter en stund väntan kom rösten tillbaka och erbjöd mig en läkartid under eftermiddagen. Tackar ödmjukast, sa jag glatt och skrev upp tiden. Dessutom ställde jag larmet på mobiltelefonen så att jag absolut inte skulle glömma bort besöket.
Sen eftermiddag, när larmet påmint mig, promenerade jag så till vårdcentralen och anmälde mig i kassan. Genast hänvisades jag till nästa väntrum. Där var det fullt med väntande, men eftersom min tid var inne dök doktorn upp och bjöd in mig på undersökningsrummet. Jag känner mig lite larvig, började jag och fick genast svar, det ska du inte göra. Katters tänder kan vara bakteriestinna och om ett bett går på djupet kan det vara allvarligt. Du ser att hela senpaktetet har förbindelse via senskidor hela vägen till det där lilla såret långt ute på ditt finger. Här nickade jag instämmande. Nu ser såret ganska bra ut, men du får en påfyllning av din stelkramp och dessutom bör du äta en penicillinkur som förebyggande. Händer det något mer får vi ta hand om det då, såret kan börja pulsera och ömma.

Snart satt sprutan i armen och receptet for runt i datorernas värld för att landa i apotekens stora dataminne. På det lilla Apoteketet fanns det bara en person igång där man annars är två. Så vi köande kunder roade oss med att prata med varandra. Tror du vintern fortsätter? Blir det snö? Eller kommer våren? Jasså, du är också här? Tålamod behöver man en sådan här dag! Har man extrapriser här?

Vad säger du om den historien Sixten? Hela vägen har jag ju fått berätta om dig. Det är nästan så jag tror att du satte tanden i mig för att sprida kännedom om dig och ditt leverne. Jag blev ju nästan en reklampelare för dig, även om budskapet var ganska negativt. Tänk om kvällstidningarna fått fatt i historien: Katt fast i finger! Kaos - katt bet människa! Peka inte finger, sa katten och högg! Han kammade noll, fick bett. Vilddjur anföll!
Sluta, bad Sixten plågat. Det är sorgligt nog utan dessa överdrifter. Förlåt mig, sa Sixten och hela han slokade som en ovattnad hibiskus.
Det vet du att jag gör, du är min katt. Du får förlåta mig också! Vare sig mina fingrar blöder eller inte så gillar jag dig. Mest när det inte rinner blod, tänker jag.
Toppen, sa Sixten och tog ett skutt över mina fötter. Han rusade sin väg, yr av tillfredsställelse över att hela den här historien nu kunde skrivas av och glömmas bort, sladdade på parketten och susade in i arbetsrummet. Där jamade han utmanande, fånga mig! Om du kan...

onsdag 2 mars 2011

Min hörntand i hans pekfinger

Vi katter är individualister som trivs i andras sällskap. Men vi har våra olikheter. Kan vara ganska trevligt. Påfrestande, säger min människa. För min del gillar jag inte att man ska klippa mina klor. Hur kul är det att halka omkring på korkmatta eller parkett utan vassa klor? Nog verkar det som att köra bil på helt blankslitna däck. Det slirar och sladdar.

En annan sak som jag aldrig lyckats förlika mig helt med är detta med borstning och kamning. Visst kan jag vara tacksam över att bli av med en del överskottshår. Pälsen blir mjukare och jag smidigare. Men borsten kör liksom fast ibland, och kammen sliter i håret nu och då, så jag blir förtvivlad. Människobarn får man minsann inte lugga! Men hundar och katter - vi ska stå ut.

Igår fick jag nog. Först kammades jag på huvudets baksida och det var så gott och skönt att jag nästan föll i sömn. Men sedan skulle ryggen få sitt. Några gånger trasslade kammen in sig så att det blev obehagligt, ja det gjorde ont. Vid sådana tillfällen brukar jag bita i kammen för att människan ska lägga av. Men när jag högg efter kammen flyttade människan just på sin hand och fick en av mina sylvassa hörntänder i sitt pekfinger. Ett rent olycksfall, ett icke avsett hugg. Det är väl därför misstag också benämns i misshugg? Men ack så han ojade sig. Aj aj ajaj, sa han onödigt högt. Jag fann för gott att resa mig, och rinna ner på golvet och lämna rummet. Skyndsamt.

Nu på morgonen ringer människan till vården för att höra hur ofta man behöver ta sprutor mot stelkramp. Han får trycka på knappar och avsluta med fyrkant, säger en metallisk röst till honom. Så där står han och trycker desperat på alldeles för små telefåniska knappar, ja så säger han ofta. Födelsenumret blev fel så han får göra om proceduren. Och telefonnumret blev inte helt lyckat, det heller. Om en timme ska telefonen ringa. Om han bara kommer ihåg att markera att mobilen ska låta och inte vara ljudlös.

För min del är jag ganska nöjd. Pälsen är blank och välkammad. Frukosten var till belåtenhet. Nu ska jag gå och ta igen mig en stund, i den allra mjukaste fåtöljen med det finaste tyget och de grannaste kuddarna.

tisdag 1 mars 2011

Om natten

Min människa har varit bortrest ett par dagar. Tur att det i den här lägenheten finns en till. Också det en riktig människa. Hon kommer ibland i andra hand. Inte för att hon är sämre eller annorlunda. Min första människa var en äldre herre och på något sätt sökte jag efter ännu en sådan. Så slumpade det sig så lyckligt att jag fick flytta från mellanlandningen på katthemmet. Och fick en ny gentleman. Han brukar understryka att det var tvärt om. Det var ju faktiskt han som fick mig.

Hon som denna gång stannat hemma med mig tycker att jag borde använda människans tomma säng de få nätternas bortavaro. Du är som ett värmeverk, säger hon på natten när jag smugit mig upp på täcket och lagt mig till rätta hårt tryckt mot hennes sida.

En stund står hon ut. Sedan låter hon både formell och officiell. Ungefär som när en kommunalpolitiker talar om oundvikliga konsekvenser av uteblivna statsbidrag. Snart måste jag öppna fönstret om du inte makar på dig. Sådana påståenden kräver en stunds eftertanke. När jag vridit och vänt på hennes ord reser jag mig, gymnastiserar en stund genom att kröka rygg och sträcka på ett bakben, innan jag trycker mig ännu närmre.

Då suckar hon. Klappar mig och trycker på radion. Ut i natten strömmar livlig musik som verkar syfta till att hålla långtradarchaufförerna vakna. Mig gör det inte så mycket, jag kan dåsa när jag vill. Även när trumpeter och trummor fyller sovrummet. Så tar hon fram en bok, lägger för en stund armen om mig och börjar läsa...

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...