söndag 27 februari 2011

Hemma igen

Hemma. Vilket gott ord. Att vara hemma igen! Där man har sina få tillhörigheter. Som katt äger jag inte mycket. En kam och en borste. En skål och ett fat. En sönderttuggad tygråtta. Några möss i läder. En liten filt. Livets nödtorft.

Hemma! Där hemma är, behöver jag inte äga allt jag ser. Det är mitt ändå. Inte så att jag skulle kunna avyttra det. Sådana tankar är människors tankar. Min tanke är att finnas här. Att bara vara. Självklart och naturligt tar jag i bruk det jag behöver. Oavsett vem som hävdar äganderätten.

Råkar det ligga en svart kavaj på sängkanten så passar den mig utmärkt. Den kan jag boa in mig i. Ingen ser det, ingen bryr sig. Inte förrän människorna upptäcker mig. Och ser så mycket katthår att kavajen nu blivit grå. Den är grå, ropar de förskräckta ut. Lättskrämda och lättuppjagade typer. Och det efter enbart några timmars sömn. Så det kan bli! Men jag behöver inte bry mig. Kavajen är inte min. Jag bara använder den. Här hemma.

lördag 26 februari 2011

Resans vedermödor

Resandets glädje är överskattad. Som huskatt blir man inföst i en liten bur, visserligen försedd med små bekvämligheter som låda och gosiga filtar, men lyxigt är det inte. Min bur är avgjort en stålkonstruktion för hundar. Vilket jag är tacksam för. Jag kan åtminstone vända mig om, sträcka på mig, rulla ihop mig på ett par olika ställen.

Färjan där alla bilar trängs är inte heller någon plats att längta till. Bakom alla bakluckor i vår del av båten sitter små hundar. De får tydligen resa mer än katter. Varför, kan man undra? Har de större utbyte av omväxling och nya miljöer? Eller är de inte lika frihetstörstande som vi katter? I oss finns något av jaguar och leopard, av lodjur och tiger. Fritt strövande självständiga varelser. Hundarna har inte sådan vilda släktingar. Skulle vara varg och dingo då. Hur som trivs dessa hundvarelser bäst i små flockar. Till och med bakom galler.

Vissa resor får man samsas med djur av alla de slag i en djursalong. Ibland blir det små slgasmål eller skällningstävlingar. Tätt följt av skrikande hussar och mattar. Lojt betraktar jag uppståndelsen och vänder mig om, bort från dessa meningslösa uppträdanden.

Att resa är att härda ut. Förr eller senare kommer man fram. Vissa perioder klagar jag förstås, vad vore jag annars för katt? Man kan inte finna sig i vilken behandling som helst. Särskilt när man som jag har anlag för åksjuka. Längst bak i bilen dundrar det mer av hjul och bakvagnen skuttar, slänger och far. Obehagligt. Terra firma ska ligga fast, det hör man ju!

Nu har jag rest färdigt. För denna gång. Hemma igen går jag mina rundor. Kollar balkongen. Lyssnar till fågelkvitter. Sorterar motorljud och håller ordning på alla som trampar omkring i trapphuset. Dagen är redan långt framliden. Jag har hunnit väcka människorna. Säkrast genom att dra ut byrålådor och sprätta underkläder över sovrummet. Jag gör det eftersom den hjälpen tvingar upp dem. Det första de gör om morgnarna är att dra ut lådan och hugga underkläder. Lite hjälp får de därför så att det går lite raskare. Men det var för länge sen. Nu har det gått ett par timmar och jag drar mig undan i ett varmt hörn. Här snurrar jag ett par varv. Lägger mig lojt tillrätta. Drömmer om vågskvalp och havsdoft. Sov gott!

tisdag 22 februari 2011

Kaos och smällande dörrar

Vilka dagar det varit. Vilka nätter! Ett rent kaos, elände, kris. Jag, Sixten, the cat, har inte fått sova. Hela tiden har det pågått saker, störande och oroade.

Allt tog sin början med amerikabesöket. Min människa (mm) har en massa bröder, två svenska och en amerikansk. Ja, så särskilt svenska är de väl inte. De är som gotlänningar är mest. Udda och sturiga. Vänsälla och uthålliga. Tystlåtna och bullriga. Och amerikanen bodde tydligen i familjen när mm reste till USA. Tomrummet fylldes genast av en amerikansk bror, en ersättningsbror, så att saknaden inte skulle bli så stor. Han blev snart mera riktig än utfyllnad. Nu är han införlivad i släkten liksom. The American branch, säger en av bröderna. The Swedish-America line, säger en annan.

Amerikanen kom på besök i förra veckan. Inte till vårt hem, men närapå. Med sin fru och en av döttrarna hade de rest till Sverige. Man skulle begrava mm:s och brödernas far. Det blev också tid till att umgås.

Själv roade jag mig i det enormt stora kapellet på landet där vi ibland bor. Så här års är huset djupfryst. Man får akta sig så att man inte glömmer sig och lägger sig att sova i ett av de utfrysta rummen. En och annan fluga tinar lyckligtvis upp och surrar vilset runt i huset. Då blir det i alla fall lite liv i stugan. Jag får jaga. Den där flugan kommer liksom av bara farten igång på riktigt. Det ska vara sportsligt. Dessutom, flyga kan jag inte. Inte än.

Nu hade jag hoppats att själv få träffa amerikanerna, men de stannade dessvärre i staden. Så jag fick nöja mig med att var dag mycket nogsamt påminna mm om att hälsa till dem. Man vill ju inte verka likgiltig eller förmer, utan artig och belevad!

Den här kvällen hade de varit på berömd restaurang. Ljudnivån hade varit så hög att de få övriga gästerna hade stirrat på sällskapet. Bilder togs och man sa farväl. Hemresorna till det stora landet i fjärran skulle inledas påföljande dag.

När jag hörde bilen komma hem den kvällen, ovanligt tidigt, satte jag mig min vana trogen i fönstret. Bildörren slogs upp, mm han knappt ur fordonet innan han började spotta och fräsa. Snart stod han på knä och spydde. Där har vi katter ett egendomligt försprång. Människor sägs spy som katter, trots att de inte har hårbollar som bara måste upp. Vi kan det där. Nu kan jag konstatera att människor har mycket att lära.

Den sjuke chauffören hann inte mer än till bakluckan på bilen så var han igång igen. Vad han inte märkte, men jag, var att grannarna stod och tittade på. De var helt absorberade, ja, förvånade och uppslukade av spektaklet. Vad månde de ha tänkt om människans beteende?

Om det var matförgiftning eller magsjuka vet väl bara vetenskapen, och som vanligt har den inte tagit reda på saker som angår oss mer obemärkta. Starka drycker var det inte. Inga sådana hade inmundigats. Den natten blev det ett springande i trappor, eftersom husets toalett ligger på ett annat våningsplan, och ett smällande i dörrar, eftersom dörrarna i huset slagit sig och inte går att stänga utan krafttag. Någon nattsömn fick jag inte. Det var bäst att hålla sig på avstånd. När människor låter underligt och beter sig konstigt avvaktar jag, jag tar mig i akt och iakttar. Bäst att först se hur det hela utvecklar sig innan man återgår till invanda mönster.

Vid sängkanten ställde mm en hink med lite vatten i botten. Vad ska det vara bra för, tänkte jag och välte hinken. Låt bli, ge dig av, skrek mm som här visade sig otrevligt snarstucken och helt obalanserad. Han rullade sig stönande ur sängen och torkade upp vattnet. Märkligt nog ställdes hinken dit en gång till, med nytt friskt vatten. Han vill leka tänkte jag och daskade till hinken så den välte igen. Nu rann det vatten så det plaskade. Allt var blött. Mattor, strumpor, böcker och annat som ofta ligger spridda längs sängkanten.

Själv stack jag. Det blev alldeles för rörigt och ljudnivån passade inte mina känsliga öron. De är ju skapade för att uppfånga när en smygande mus försiktigt sätter ner en tass, inte för en vansinnigt vrålande människa, som med håret på skaft springer i cirklar. Men det går så snart över. Mera kärleksfullt och lågmält ber han så, ta hit katten ska jag torka golvet med honom. Jag måste säga att den här sidan har jag inte sett så mycket av tidigare. Hans sjuka måste ha påverkat hans annars något så när välbalanserade omdöme. Som tur är varar dessa sällsynta anfall inte särskilt länge.

Dagen efter blev inte ett spår bättre. Det rusades i trappor. Med nöd och näppe undgick jag att bli nerknuffad i trappan. Min mat fick jag också mer eftertryckligt kräva.

Som klok katt beslöt jag mig för att avvakta. En tokig dag till passerade innan förhållandena blev sig mera vardagligt lika. Nu kan jag åter vila vid mm:s sida utan att han rusar upp och dundrar nerför trappan och smäller i dörrar. Vad får man inte vara med om? Och vad får man vara med om, när man bor med människor? Intressant är det. Och ganska omväxlande.

lördag 19 februari 2011

Mat i rättan tid

Ofta framstår jag, Sixten, the cat, som en aning hämdlysten. Det verkar som om jag vill ge igen för en massa oförrätter. Så är det inte. Ett enkelt gnabb, man retas lite med varandra, och så ger det ena det andra. Min människa behöver lite motstånd för att förstå vad som är bäst för mig.

Hur skulle det vara om jag vore mer som en hund. Som gick på kommando och sprang en hel del små ärenden. Man har sagt mig att hundar hämtar tofflor. Mitt förhållande till tofflor är jägarens och villebrådets. En och annan toffel har jag förpassat till de sälla jaktmarkerna. Skulle jag sitta fint och hälsa med en tass, rulla runt som en beväring eller gläfsa på order? Nä, nä, mitt liv är ett annat.

Nu drar min människa på sig kavajen. Det är söndag och han ska iväg till en kyrka. Så utövar han sin tro. Han har en massa föreställningar han håller sig till, övertygelser om det himmelska och gudomliga. Sådant ruckar han inte på. Talar övertygat om gemenskapen i treenigheten. Märkligt kan jag tycka. Min tro är mer som vatten i skålen och mat i rättan tid. Så ser min förtröstan ut. Det håller jag mig till och litar på. Nu ska jag rulla ihop mig och njuta, av värmen under sängtäcket, av sömnig dåsighet. Nu är det söndagsmys!

Come to think of it. Människan min förväntar sig också något gott i rättan tid. Så min tro är som hans. Nej, nu blev det avigt. Hans tro är lik min. Eller ska det vara tvärt om?...

Den som reser blir sjuk

Här hade jag skrivit ett långt inlägg, men Sixten protesterade. Han tyckte verkligen inte om min berättelse. Helt resolut steg han upp på tangentbordet och steppade runt en stund. Till slut var allt raderat. Borta.

Så han får själv berätta historien: Det hela handlade om att väskorna togs fram och började fyllas med allehanda klädesplagg. Jag såg att strumpor och skjortor, handdukar och annat som människor betraktar som omistligt och nödvändigt lassades in. Jag, Sixten, the cat, klagade högljutt. Ni ska väl inte släpa med mig någonstans, nu igen? Det var bäst att hålla sig undan. Men timmarna gick och ingen hade åkt, så jag kunde inte låta bli att buffa mig in i väskorna. Där rumsterade jag om och bäddade mig en skön sovplats. Med nosen under en t-shirt snusade jag gott och värmen stag snart så det blev skönt och behagligt.

När man hämtade upp hundburen ur källaren förstod jag att det inte skulle gå att komma undan. Jag sjöng min klagosång, jaag viilliiinte åååka nååågonstans! Kvickt drog jag mig undan under en byrå och betraktade händelseförloppet på betryggande avstånd.

När allt annat var packat så fångade man mig, listigt lockade de fram mig med mitt favoritgodis, och man lyfte upp mig och skyfflade in mig, ja vänligt och varligt, i buren. Vad han stånkade när han bar ner mig, min människa. Han pustade och stönade och sa att, nu blir det till att banta, och han tänkte inte på sig själv. Vilket hade varit det mest naturliga! Tjockis, sa han till mig. Jag ska sända dig till viktväktarna! Ha, tänkte jag.

När allt var instuvat for vi iväg. Så jag stämde upp min klagande sång igen. Nu med annan text, jaag måår såå dåååligt! De fattar inte riktigt hur jobbigt det är när allt bara far förbi och blir till ett virrvarr av rörelser och färger. Jobbigt och irriterande, Klart att man blir yr och illamående. Visserligen har de lagt ett mörkt lakan över buren, men det hjälper föga. Det som inte syns, känns. Bilen hoppar och skuttar, slamrar och skakar. Underlaget får hela ekipaget att gunga och svaja. Motorn som de säger spinner så fint, låter som ett ilsket morrande! Som jägarens mest hotfulla vrål. Förfärligt är vad det är.

Stanna bilen, jag vill kliva av, skrek jag. Hjäääälllppp! Men inte tog det stopp.Så säger man att själva rean är poängen, inte målet. De är inte riktigt funtade! Resan blev som hade vi farit i en liten båt i en megastorm. Som i ett nötskal slängdes vi, kastades vi, omkring och ruskades om. Slutligen stannade bilen, efter evigheters evighet, så att jag kunde gå på lådan och lägga mig tillrätta och äntligen låta hjärtklappningen och andningen lugna ner sig.

Är du åksjuk din stackare
, sa min människa med len röst. Det kan du hoppa upp och sätta dig på, skrek jag inte fullt så vänligt. Jag ska skriva en bok där människor är små och katter stora och då ska du in i buren din kattplågare! Men, jag stillade mig, ger du mig lite blöt mat och genast parkerar bilen, så lovar jag att tänka över saken en gång till! Du kanske slipper åka så långt, i min bok, om jag alls tänker skriva den...

fredag 18 februari 2011

Från höjden

Som katt ser man livet ur ett annat perspektiv. Inte enbart eftersom katten tar in färger på ett annat sätt utan också för att kattögon omedelbart uppfattar rörelser. Lägg sedan till att katter knappt befinner sig på knähöjd. Om de inte har klättrat upp för att få överblick. Jägaren spanar från strategiska utsiktspunkter. Men snart nog smyger katten längs golvet, glider över trösklar och pejlar reviret.

Kom ner hit ska du få se, säger Sixten ibland. Hans uppfattning är att jag oftast befinner mig uppe i det blå. Höjdmässigt och känslomässigt. Luften är tunn däruppe det är den enda ursäkt jag kan komma på, säger Sixten när jag har gjort något han inte uppskattar.

En lördag förmiddag skulle jag renas i köket och se till att alla ytor var putsade och fina. Arbetsledaren tog sig naturligtvis upp på högre höjder för att följa med i händelseförloppet. Men så blev det till att sopa golvet och flytta på mattan. Snabbare än kvickt befann sig Sixten vid och runt mina fötter. Vart jag än flyttade mig tycktes han vara först. När vi kom i otakt snubblade jag på honom och dängde armen i diskbänken. Se dig för, ropade jag. Knappt hade jag rätat på mig så lyckades Sixten få mig att gå rakt på honom igen. Se dig för du, ropade Sixten.

Just då lyckades jag, ja det var inget jag försökte, men det blev så, att trampa på Sixtens ena tass. Han skrek till. Neeej, ylade han och rusade in i sovrummet. Där satt han och slickade på tassen. Snälla Sixten förlåt mig, men jag kunde inte se dig. Det blev bara så, kanske för att jag försökte undvika att snubbla ännu mer på dig, sa jag uppgivet när jag hade sett hur han försökte lindra smärtan.

Du har inte fattat hur mycket jag gillar dig och det enda jag försökte göra vara att skrapa av din lukt så vi ska ha samma doft, du och jag. Så stampar du på mig, han lät uppriktigt ledsen.
Jag är så ledsen, det ska du veta, sa jag ursäktande.
Vänta du, sa Sixten the cat, nästa gång är det jag som trampar på dig! Och då får du se upp. Jag har nämligen klor! Han log. Och då får du ligga på golvet och jag ska komma någonstans från ovan, så där som du gör...

måndag 14 februari 2011

Katt eller ångmaskin?

Den här eftermiddagen skulle jag skriva en artikel och jag gick därför och satte mig framför datorn. Ingen annan var där så det skulle nog gå bra att koncentrera sig. Plötsligt hörde jag en liten motor. Inte kunde jag se någon, men jag anade ju vem det var. Är du där, Sixten?

Inget svar, men motorljudet blev lite starkare. Sixten, var är du, sa jag, och såg mig omkring. Han låg naturligtvis i fåtöljen framför skrivbordet, så jag reste mig och gick de få stegen dit för att se efter. Visst, där låg Sixten, the cat, och brummade. Så gör han eftersom han inte spinner som andra katter. Jag har läst att katter bara spinner när de har sällskap. Så därför satte väl Sixten igång när jag kom in i rummet. Han låg naturligtvis redan där i stolen, där har han ju en av sina många favoritplatser. Är det där du är, sa jag, min favoritkisse!

Jag är en ångmaskin, sa Sixten och fortsatt att humma och brumma.
Lägg av, sa jag, du är katt och heter Sixten.
Jag är en ångmaskin, sa Sixten igen och motorljudet blev ännu lite starkare.
Nu får du sluta! Du är ingen maskin, du är en levande katt.
Inget svar, bara det där brummandet. Förresten låter du mer som det elektriska loket på en modelljärnväg, sa jag bestämt.
Jaha, sa han, än sen då?
Sixten, kan vi inte prata med varandra om saken, sa jag.
Brukar du tala med ångmaskiner, kom det från katten, eller modelljärnvägar?
Här suckade jag. Ofta blir det så när man talar med Sixten. Antingen suckar jag eller också gör han det.

När Sixten är på det där humöret är det bara mat som får honom att bli vanlig igen.
Jag blir så trött på dig. Jag går nog ut i köket och tar mig en skinksmörgås. Mycket skinka som doftar ljuvligt, jag bredde på lite extra för att få en reaktion. Ångmaskinen spetsade öronen och satte sig upp.
Snart hade jag fått igång sörplet från kaffebryggaren och stökade runt lite i köket, slamrade extra mycket med porslinet och slog i kylskåpsdörren. Vips stod Sixten där.

Men hej Sixten, utropade jag. Är du här?
Kanske, sa han.
Om du får en godbit kanske Sixten kommer hit helt och hållet, försökte jag. Jag la lite skinka i hans skål. Den försvann i ett nafs.
Så du var lite hungrig i alla fall?
Ångmaskiner behöver mycket bränsle, sa Sixten och ställde sig beredd framför kylskåpet.
Jag ger mig, sa jag, när jag tänker efter spann din motor och då måste du ju vara en väloljad välskött ångmaskin?! Men lite mer bränsle behövs säkert?
Det tackar den här ångmaskinen inte nej till, sa Sixten, och jamade inte olikt en alldeles vanlig huskatt. Men det måste väl ha varit något gnissel från den där maskinen? Den kanske inte var så väloljad? Så jamade han en gång till, det tog för lång tid med godbiten, sedan strök sig ångmaskinen mjukt och smidigt som en riktigt kelen katt mot mina ben.

fredag 11 februari 2011

Sparsmakad kritiker

När På spåret börjar kliver Sixten, the cat, värdigt ner ur mitt knä. Katten tittar medlidsamt på mig och vandrar ut genom dörren. Efter en stund återfinns Sixten i sin trånga kattbur. Den föredrar han framför TV-programmet denna kväll.

Han sover tryggt och vilar sitt trötta huvud på sina tassar. Frågeprogram med högljudd musik är inte vad han estimerar. Inga djurfrågor av betydelse finns heller med, så varför ska man anstränga sig? Sitta på tåg i timmar, vem gläds åt sådant?

En annan dag ska jag fråga Sixten om varför han vissa kvällar hellre går in i ett mörkt rum och kryper in i sin trånga bur - än ligger i mitt knä och njuter av underhållningen. Jag anar ett slumrande kritikerämne i denna katt. Han är sparsmakad och kräsen. Och gillar knappast putslustiga skämt. Sov så gott, Sixten, du missade inte mycket!

tisdag 8 februari 2011

Sfinxen på hallmattan

Vill du jag ska berätta något mer om hur det var när du flyttade hit, frågade jag Sixten, the cat, denna morgon. Han låg på hallmattan som en stilig sfinx, med tassarna rakt utsträckta. Orörlig med högburet huvud. Han svarade inte.
Sixten, sa jag, hörde du inte, ska vi inte...
Sschh, viskade Sixten. Jag har inte tid.

Mellan framtassarna låg en tygmus inklämd. Snart kom jaktutbrottet. Sixten for upp och kastade musen högt upp i luften, dängde till honom på volley och rullade runt med honom.
Leka kan du väl gör sedan, invände jag.
Sixten svarade, jag har inte tid, jag leker inte! Jag jagar!

Och så jagade han vidare med tygmusen i munnen. Den försvann snart under köksmattan som nu var ett enda stor skynkelbo. Efter for katten. När han krupit in i detta mattröse stelnade han till och blev liggande, han väntade ut sitt byte.

Han har rätt förstås, tänkte jag. Här handlar det om att han måste prioritera. Göra det för stunden viktigaste först. Just nu är musen number one i Örebro. Vad ska man säga om det? Att det inte är alldeles lätt att verka oberörd när man blivit omkörd av en liten tygleksak. Vi får nog lägga undan den en längre tid, så att den inte blir utsliten. Och så att Sixten kan hinna få ordning på sina prioriteringar!

Berätta det igen

Berätta! Ta det om igen! Katten Sixten är så ivrig att han trampar runt, runt i soffan bredvid mig. Snälla, bara en gång till. Han låter som ett barn som just hört sin favoritsaga flera gånger, men inte kan nöja sig utan vill ha mer.

Blir du aldrig trött på att höra den här berättelsen? Jag ser granskande på honom.
Alla vill väl veta hur saker och ting började. Är det inte därför Moseböckerna finns, eller Apostlagärningarna, sa Sixten och visade att han hade en viss teologisk skolning. Nej, vem kan bli trött på att höra om hur det kom att bli som det blev, att få höra om sig själv, säger han. Bara en endaste gång till.

Visst faller jag till föga och tar till orda: Jo, du förstår Sixten. Min fru, Maggan alltså, brukade låna hem katter för att vi skulle få lite sällskap i lägenheten. Ibland kom två bångstyriga kattbröder, syskon. De var inte så skickliga i fönstren, så blomkrukor for och ljusstakar välte. En kväll när jag tittade på TV-Aktuellt kom den minste kattbrodern lufsande från köket. Med något stort gult i munnen. Genast ropade jag, var har du fått tag på den där tennisbollen? Han skakade på huvudet, vickade och vred. Nej, riktigt nöjd var han inte. När han kom helt nära såg jag att det inte var en boll. Huggtänderna hade fastnat i en gul citron, och den fick han inte loss. Här skrattade Sixten så hela soffan hoppade. Stackarn, jag tog bort den och han smackade och slickade och gned för att bli av med den sura saften. Vilken syn!

Nåväl, vi lämnade tillbaka dem och så dröjde det innan någon mer katt kom över tröskeln. En eftermiddag ringde Helena och hennes dotter Ellen på dörren. De kom in i hallen med en stor kattbur och i den fanns en bamsestor huskatt. Har du lånat en katt nu igen, sa jag. Ska vi ha hand om den länge, frågade jag sedan. Lena skattade till och Ellen flinade. Den är din, sa Maggan. Vad menar du, sa jag som inte förstod någonting. Om en lånekatt kunde man väl inte säga att den var min.

Den ska bo här, sa Maggan. Får jag presentera Mister Maine från Askersund, fortsatte hon högtidligt och pekade på dig. Jag var alldeles förbluffad. Då sa Maggan, dina arbetskamrater har skaffat den här katten till dig. Hans husse i Askersund är död och då hamnade han på katthemmet. Där kan han ju inte stanna för alltid. han behövde ett hem. Här! Det är deras födelsedagspresent till dig nu när du fyllt jämt.

Du förstår, jag blev så pafff att jag nästan trillade omkull. Jag tog mig för pannan och sa, ni är inte riktigt kloka. Därefter hukade jag mig ner och du såg misstänktsamt på mig. Omedelbart spurtade du in i lägenheten för att undersöka vad det här var för en plats. Det dröjde ett bra tag innan du kom tillbaka och hälsade mera korrekt med svansen rakt upp i vädret. Jag fick klappa dig hastigt, en gång, innan du fortsatte din undersökning.

Man varför, sa jag. Varför ska jag ha en katt?
Du vill ju ha en, sa Maggan, och förresten så har dina arbetskamrater fått nog.
Om de får nog skänker de bort en katt? Till mig? Jag trodde inte mina öron.
Så är det i alla fall! Du bara berättar om vår gamla katt Frans. De har hört samma historier tusen gånger. Du sliter ut deras öron, du tjatar så om Frans att de vissnar, de blir darriga och nervösa och måste äta lugnande piller. Så kan det ju inte fortsätta. Nu får du lite mer att berätta om. Hon log. Du kommer att gilla honom. Han är tuff. Jag har varit på katthemmet och träffat honom.
Aha, ropade jag, ungefär som Sherlock Holmes kunde ha gjort, ett insiderjobb!
Som sagt, jag hälsade på honom och du kommer att gilla honom.

Nu kunde Sixten inte tiga längre. Jo, hon kom på besök med en massa tanter som skulle se på mig. Men Maggan, hon stack handen långt in i buren och då tänkte jag, den där har inga gränser, och så rev jag henne. Bara för att sätta mig i respekt naturligtvis, skyndade sig Sixten att tillägga. Och då sa hon ja, konstaterade han imponerat. Hon är tuff!

Bara för att avlsuta historien, jag tog upp tråden igen. När väl matskålen kom fram dök du i alla fall upp igen. Och på den vägen är det. Sixten log med hela kroppen, åmade och kråmade sig. Och strök sig kärvänligt mot min hand. Inga klor som rivs där inte, tänkte jag. Inom mig slog jag vad. Chansen att Sixten inte kunde hålla sig var minst 90 procent. Han kan ju inte låta bli att jaga snörstumpar, bälten, hängslen eller garnnystan. Så varför skulle han kunna avhålla sig på detta område?
Jag fick rätt! Sixten, han kunde inte hålla sig. Han försökte nog låta bli. Men blev alltmera sprickfärdig. Till sist brast det för honom, snälla, snälla, igen!

söndag 6 februari 2011

Äääsch!

En enkrona fick duga. Den for över papperet som ett stressigt plektrum. Snart kunde man vinna 25 kronor eller 100 000. Förväntan ökade. Kronan kom till bruk igen och Sixten följde varenda skraprörelse. Han kände av det spirande hoppet om snabba pengar. Kunde det bli en Trissvinst?

Besvikelsen blev hörbar. Nej, inte igen! Äääsch! Och jag slog irriterat med handen på ett knä. Sixten ryggade tillbaka som om han blivit åthutad och det syntes att han var på sin vakt. Inte ska du ta det så, sa jag lugnande till honom. jag sträckte ut handen för att klappa honom lite, för att få honom att slappna av. Själv var jag besviken, så där som man blir någon minut efter det att Trislotten, som vanligt, visat sig lova mer än den kunnat hålla.

Hur ska jag ta det då, frågade Sixten. Du låter exakt som när du schasar bort mig från fåtöljen där jag vässar mina klor. Och du pustar, du far runt med händerna och du bankar dig själv på benen. Klart att man blir fundersam. Vad ska den där obalanserade människan nu hitta på?

Sixten hade sett det hela ur sin synvinkel. Vilket ofta hjälpte mig att notera hur hur jag betedde mig och höra hur jag lät. Jag blev bara så besviken. Inte på dig, underströk jag, utan på att jag inte vunnit. Någon endaste gång kunde jag väl få vinna en stor summa pengar. Så att jag på riktigt fick bestämma vad jag skulle göra om jag vann en massa pengar. Visst är det roande att fantisera, men det är inte samma sak.

Vad skulle du göra om du vann en massa pengar, undrade jag. Sixten sa utan betänketid, jag skulle skaffa mig en egen stad. Med matställen för katter. Husen skulle inte vara högre än några meter och jag skulle kunna sitta på hustak och gå in i byggnaderna. Där skulle vara skrymslen och vrår och... han tystnade. Men eftersom jag inte spelar eller köper lotter och avskyr pengar - så är det där bara fantasier. Vad skulle du göra?

Resa, svarade jag. Och köpa en lägenhet i Visby. Dela ut en del till familj och släkt. Och skänka bort en del till Kyrkans internationella katastrofhjälp. Men då fick det ju vara en mångmiljonvinst. Vore det 10 000 så kunde jag väl resa till Kumla och bo en natt på hotell och några finare fördelsedagspresenter kanske det kunde bli. Och en slant i en insamlingsbössa.

Sixten hade tröttnat. Han hade en otrevlig vana att bara gå sin väg när samtalet tråkade ut honom. Han sträckte på sig och satte sedan fart ut i hallen. Där låg en stor papperskasse på golvet. Den hade fungerat att bära tidningar i och skulle nog hålla för en pappersinsamlingsvända till. Med full fart for Sixten rakt in i kassen så den gled flera meter. Ben och svans stack ut.

Han vände och tog ny sats och kastade sig på nytt in i kassen så det prasslade och lät. Varför gör du alltid så där när du ser en tom kasse, frågade jag Sixtens bakdel. Det var ju det enda man kunde se av honom. Jag hoppas, lät det från kassen.
På vad då, frågade jag.
Att det ska finnas något ätbart man kan jaga, kom svaret.
Men det finns det ju aldrig, konstaterade jag.
Lägg dig inte i det här du, sa Sixten ur kassens djup. Jag säger inget om när du tror på lotterivinster, när du hoppas på den stora vinsten som ska förändra allt. Jag för min del trivs bäst i tomma kassar. En dag, sa han drömmande, en dag är det jag som hittar drömfyndet!

Som en oljad blixt, hur nu en sådan ser ut, kom han fram ur kassen. Sixten, the cat, stannade till, tvärvände och kastade sig in i kassen en gång till. Det blev ett förfärligt oväsen och sedan blev det alldeles tyst. Efter en stund sa Sixten något, och jag vet inte om han härmade mig. Kanske var det hans egen besvikelse som kom till uttryck? Med eftertryck sa han ett högt och ljudligt, Äääsch!

torsdag 3 februari 2011

En grå dag med skinka

Det här var en sådan där grå dag. När man tittade ut genom fönstret var himlen grå. Buskar och träd såg gråa ut. På gården hade dessutom ett par gråa bilar parkerat. Blandar man svart och vitt blir det grått. En verkligt orkeslös mittemellan färg.

Även i lägenheten var det grådaskigt – men, här for en svartvit blixt fram genom rummen. Leklustan hos Sixten, the cat, hade blivit för stor. Han hade inte ork att vänta på att människorna skulle känna likadant. Han satte igång. Full fart genom vardagsrummet så mattan blev liggande med veck som bälgen på ett dragspel.

Snart for han genom hallen där jag höll på att snubbla på Sixten. Ena ögonblicket var det bara golv under fötterna, i nästa stund ett svartvitt trassel. Kalla mig inte Sixten, Blixten är mitt namn, hörde jag honom ropa triumferande.
Sixten, jag menar Blixten, lugna dig, ropade jag, som om han skulle lyssna på det. Han var ju redan i sovrummet och studsade runt på sängarna.

Till lunch blev det denna dag smörgås med ost och skinka. För att Sixten inte skulle hoppa upp på bordet hade jag byggt en barriär av saltströare, mjölkpaket, brödfat och en skål med skivade tomater.
Tror du det hjälper, sa Sixten, som verkligen ville upp på bordet för att se om där fanns mer skinka.
Du hoppar i alla fall inte över min fina mur, sa jag lite retsamt. Sixten skuttade upp på stolen framför mitt bygge. Han satte tassen på bordskanten och sa, jag ska bara lukta lite grann.
Lukta du, sa jag, men på bordet får du inte vara. Och han prövade med än den ena och än den andra tassen för att se om han skulle kunna ta sats för ett hopp.
Så fort du går hemifrån hoppar jag i alla fall upp, sa han utmanande.
Då finns inte skinkan där och jag är ju inte här och kan säga till dig. Jag tittade strängt på honom och sa, men när vi äter får du hålla dig på golvet eller sitta fint på stolen.

Visst, sa Sixten och gjorde ett elegant hopp över saltströaren och brödfatet. Han fann direkt tallriken med pålägg och nappade i farten till sig en skiva skinka. I en enda svartvit rörelse fortsatte han över bordet och ner på golvet. Där bollade han lite med skinkskivan innan han hastigt tuggade i sig sitt byte. Med munnen full av mat frågade Sixten, vad säger du nu då?

Vad ska man säga till en olydig katt som bara vill leka och visa hur blixtsnabb han är? Så jag sa det en vuxen människa brukar säga. När ska du lära dig att göra som man säger? Minsta barn vet att man inte får ha mat på golvet, och man får inte leka med den!

Men inom mig sa jag imponerat, du var mig en snabb och listig katt, en vig och skicklig jägare. Blixten, ja varför inte? Men tag dig i akt, nästa gång bygger jag en mur runt skinkan som är så hög att du inte kommer åt den. Tänk att när du är i närheten händer alltid något som gör att man alldeles glömmer bort att dagen är grå.

onsdag 2 februari 2011

Räkna till eller räkna med

Sixten, kan du räkna? Jag skulle fråga dig det sa en dam som jag träffade i går. Hon har läst om Dig och hur duktig du är. Men hon har hund och undrar om katter är lika begåvade som en hund. Hennes hund kan räkna, åtminstone påstod hon det. Kanske inte så långt, men i alla fall till två. Jag tror det var så att hunden märkte om maten bara serverades i en skål, och inte två, och då krävde att få en skål till.

Sixten som legat och gonat sig i den varma fönsternischen tittade upp. Jag säger bara du och jag. Två. Skulle jag inte kunna hålla reda på fler personer än så? Jag har lärt av dig. Och gör ibland som du gjorde när du var liten och inte ville somna. Du bad Gud välsigna mamma, pappa, Olle, Pelle, faster Karin, farbror Erik, farbror Thure, tant Li, faster Gertrud, Rolf....och ramsan slutade väl inte förrän vid familjen Frisk med Sven-Inge, Pelle, Nisse...? Stämmer inte det? Gjorde du inte så?

Att du kommer ihåg sånt där! Jag trodde knappt du lyssnade när jag småpratade om hur det var när jag var liten. Milde tid, vilket minne för namn du har.

Katter minns. Men jag brukar räkna upp min familj och alla jag känner när jag vill somna. Jag ligger där och dåsar och tackar Gud för värme, mat, särskilt blöt mat och extra godbitar, och så tänker jag på er och alla andra. Mina vänner från Askersund, och dem jag lärde känna på Katthemmet och andra... Så 35-40 stycken brukar jag kunna räkna upp de gånger jag bara ligger där helt stilla och blundar. Innan sömnen kommer. Sixten slöt ögonen för att visa hur han gjorde.

Du var mig en baddare, sa jag imponerat. Då kan du väl multiplicera och dividera också?

Om det behövs så. Men då gör jag som den där hunden, använder maten och skålarna. Ska jag dela min skål med en annan katt, eller flera, tänker jag på hur jag bara får hälften eller ännu mindre, vilket känns lite märkligt, men är katterna små går det väl an. Men du, sa Sixten, det finns viktigare saker än att räkna till 2 eller hundra.

Vad menar du, undrade jag.

Viktigare än att räkna till, så tycker jag i alla fall, är att räkna med! Jag vill att man ska räkna med mig och, tro det eller ej, jag räknar faktiskt med dig!

Sixten, the cat, hoppade ner från sin plats i fönstret och gick värdigt ut i köket för att räkna sina matskålar. Han ropade till mig, jag ska bara kolla om du verkligen är någon att räkna med...

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...