Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2011

Hemma igen

Hemma. Vilket gott ord. Att vara hemma igen! Där man har sina få tillhörigheter. Som katt äger jag inte mycket. En kam och en borste. En skål och ett fat. En sönderttuggad tygråtta. Några möss i läder. En liten filt. Livets nödtorft.

Hemma! Där hemma är, behöver jag inte äga allt jag ser. Det är mitt ändå. Inte så att jag skulle kunna avyttra det. Sådana tankar är människors tankar. Min tanke är att finnas här. Att bara vara. Självklart och naturligt tar jag i bruk det jag behöver. Oavsett vem som hävdar äganderätten.

Råkar det ligga en svart kavaj på sängkanten så passar den mig utmärkt. Den kan jag boa in mig i. Ingen ser det, ingen bryr sig. Inte förrän människorna upptäcker mig. Och ser så mycket katthår att kavajen nu blivit grå. Den är grå, ropar de förskräckta ut. Lättskrämda och lättuppjagade typer. Och det efter enbart några timmars sömn. Så det kan bli! Men jag behöver inte bry mig. Kavajen är inte min. Jag bara använder den. Här hemma.

Resans vedermödor

Resandets glädje är överskattad. Som huskatt blir man inföst i en liten bur, visserligen försedd med små bekvämligheter som låda och gosiga filtar, men lyxigt är det inte. Min bur är avgjort en stålkonstruktion för hundar. Vilket jag är tacksam för. Jag kan åtminstone vända mig om, sträcka på mig, rulla ihop mig på ett par olika ställen.

Färjan där alla bilar trängs är inte heller någon plats att längta till. Bakom alla bakluckor i vår del av båten sitter små hundar. De får tydligen resa mer än katter. Varför, kan man undra? Har de större utbyte av omväxling och nya miljöer? Eller är de inte lika frihetstörstande som vi katter? I oss finns något av jaguar och leopard, av lodjur och tiger. Fritt strövande självständiga varelser. Hundarna har inte sådan vilda släktingar. Skulle vara varg och dingo då. Hur som trivs dessa hundvarelser bäst i små flockar. Till och med bakom galler.

Vissa resor får man samsas med djur av alla de slag i en djursalong. Ibland blir det små slgasmål eller skälln…

Kaos och smällande dörrar

Vilka dagar det varit. Vilka nätter! Ett rent kaos, elände, kris. Jag, Sixten, the cat, har inte fått sova. Hela tiden har det pågått saker, störande och oroade.

Allt tog sin början med amerikabesöket. Min människa (mm) har en massa bröder, två svenska och en amerikansk. Ja, så särskilt svenska är de väl inte. De är som gotlänningar är mest. Udda och sturiga. Vänsälla och uthålliga. Tystlåtna och bullriga. Och amerikanen bodde tydligen i familjen när mm reste till USA. Tomrummet fylldes genast av en amerikansk bror, en ersättningsbror, så att saknaden inte skulle bli så stor. Han blev snart mera riktig än utfyllnad. Nu är han införlivad i släkten liksom. The American branch, säger en av bröderna. The Swedish-America line, säger en annan.

Amerikanen kom på besök i förra veckan. Inte till vårt hem, men närapå. Med sin fru och en av döttrarna hade de rest till Sverige. Man skulle begrava mm:s och brödernas far. Det blev också tid till att umgås.

Själv roade jag mig i det enormt stora kapell…

Mat i rättan tid

Ofta framstår jag, Sixten, the cat, som en aning hämdlysten. Det verkar som om jag vill ge igen för en massa oförrätter. Så är det inte. Ett enkelt gnabb, man retas lite med varandra, och så ger det ena det andra. Min människa behöver lite motstånd för att förstå vad som är bäst för mig.

Hur skulle det vara om jag vore mer som en hund. Som gick på kommando och sprang en hel del små ärenden. Man har sagt mig att hundar hämtar tofflor. Mitt förhållande till tofflor är jägarens och villebrådets. En och annan toffel har jag förpassat till de sälla jaktmarkerna. Skulle jag sitta fint och hälsa med en tass, rulla runt som en beväring eller gläfsa på order? Nä, nä, mitt liv är ett annat.

Nu drar min människa på sig kavajen. Det är söndag och han ska iväg till en kyrka. Så utövar han sin tro. Han har en massa föreställningar han håller sig till, övertygelser om det himmelska och gudomliga. Sådant ruckar han inte på. Talar övertygat om gemenskapen i treenigheten. Märkligt kan jag tycka. Min tro …

Den som reser blir sjuk

Här hade jag skrivit ett långt inlägg, men Sixten protesterade. Han tyckte verkligen inte om min berättelse. Helt resolut steg han upp på tangentbordet och steppade runt en stund. Till slut var allt raderat. Borta.

Så han får själv berätta historien: Det hela handlade om att väskorna togs fram och började fyllas med allehanda klädesplagg. Jag såg att strumpor och skjortor, handdukar och annat som människor betraktar som omistligt och nödvändigt lassades in. Jag, Sixten, the cat, klagade högljutt. Ni ska väl inte släpa med mig någonstans, nu igen? Det var bäst att hålla sig undan. Men timmarna gick och ingen hade åkt, så jag kunde inte låta bli att buffa mig in i väskorna. Där rumsterade jag om och bäddade mig en skön sovplats. Med nosen under en t-shirt snusade jag gott och värmen stag snart så det blev skönt och behagligt.

När man hämtade upp hundburen ur källaren förstod jag att det inte skulle gå att komma undan. Jag sjöng min klagosång, jaag viilliiinte åååka nååågonstans! Kvickt dr…

Från höjden

Som katt ser man livet ur ett annat perspektiv. Inte enbart eftersom katten tar in färger på ett annat sätt utan också för att kattögon omedelbart uppfattar rörelser. Lägg sedan till att katter knappt befinner sig på knähöjd. Om de inte har klättrat upp för att få överblick. Jägaren spanar från strategiska utsiktspunkter. Men snart nog smyger katten längs golvet, glider över trösklar och pejlar reviret.

Kom ner hit ska du få se, säger Sixten ibland. Hans uppfattning är att jag oftast befinner mig uppe i det blå. Höjdmässigt och känslomässigt. Luften är tunn däruppe det är den enda ursäkt jag kan komma på, säger Sixten när jag har gjort något han inte uppskattar.

En lördag förmiddag skulle jag renas i köket och se till att alla ytor var putsade och fina. Arbetsledaren tog sig naturligtvis upp på högre höjder för att följa med i händelseförloppet. Men så blev det till att sopa golvet och flytta på mattan. Snabbare än kvickt befann sig Sixten vid och runt mina fötter. Vart jag än flyttade …

Katt eller ångmaskin?

Den här eftermiddagen skulle jag skriva en artikel och jag gick därför och satte mig framför datorn. Ingen annan var där så det skulle nog gå bra att koncentrera sig. Plötsligt hörde jag en liten motor. Inte kunde jag se någon, men jag anade ju vem det var. Är du där, Sixten?

Inget svar, men motorljudet blev lite starkare. Sixten, var är du, sa jag, och såg mig omkring. Han låg naturligtvis i fåtöljen framför skrivbordet, så jag reste mig och gick de få stegen dit för att se efter. Visst, där låg Sixten, the cat, och brummade. Så gör han eftersom han inte spinner som andra katter. Jag har läst att katter bara spinner när de har sällskap. Så därför satte väl Sixten igång när jag kom in i rummet. Han låg naturligtvis redan där i stolen, där har han ju en av sina många favoritplatser. Är det där du är, sa jag, min favoritkisse!

Jag är en ångmaskin, sa Sixten och fortsatt att humma och brumma.
Lägg av, sa jag, du är katt och heter Sixten.
Jag är en ångmaskin, sa Sixten igen och motorljudet bl…

Sparsmakad kritiker

När På spåret börjar kliver Sixten, the cat, värdigt ner ur mitt knä. Katten tittar medlidsamt på mig och vandrar ut genom dörren. Efter en stund återfinns Sixten i sin trånga kattbur. Den föredrar han framför TV-programmet denna kväll.

Han sover tryggt och vilar sitt trötta huvud på sina tassar. Frågeprogram med högljudd musik är inte vad han estimerar. Inga djurfrågor av betydelse finns heller med, så varför ska man anstränga sig? Sitta på tåg i timmar, vem gläds åt sådant?

En annan dag ska jag fråga Sixten om varför han vissa kvällar hellre går in i ett mörkt rum och kryper in i sin trånga bur - än ligger i mitt knä och njuter av underhållningen. Jag anar ett slumrande kritikerämne i denna katt. Han är sparsmakad och kräsen. Och gillar knappast putslustiga skämt. Sov så gott, Sixten, du missade inte mycket!

Sfinxen på hallmattan

Vill du jag ska berätta något mer om hur det var när du flyttade hit, frågade jag Sixten, the cat, denna morgon. Han låg på hallmattan som en stilig sfinx, med tassarna rakt utsträckta. Orörlig med högburet huvud. Han svarade inte.
Sixten, sa jag, hörde du inte, ska vi inte...
Sschh, viskade Sixten. Jag har inte tid.

Mellan framtassarna låg en tygmus inklämd. Snart kom jaktutbrottet. Sixten for upp och kastade musen högt upp i luften, dängde till honom på volley och rullade runt med honom.
Leka kan du väl gör sedan, invände jag.
Sixten svarade, jag har inte tid, jag leker inte! Jag jagar!

Och så jagade han vidare med tygmusen i munnen. Den försvann snart under köksmattan som nu var ett enda stor skynkelbo. Efter for katten. När han krupit in i detta mattröse stelnade han till och blev liggande, han väntade ut sitt byte.

Han har rätt förstås, tänkte jag. Här handlar det om att han måste prioritera. Göra det för stunden viktigaste först. Just nu är musen number one i Örebro. Vad ska man säga o…

Berätta det igen

Berätta! Ta det om igen! Katten Sixten är så ivrig att han trampar runt, runt i soffan bredvid mig. Snälla, bara en gång till. Han låter som ett barn som just hört sin favoritsaga flera gånger, men inte kan nöja sig utan vill ha mer.

Blir du aldrig trött på att höra den här berättelsen? Jag ser granskande på honom.
Alla vill väl veta hur saker och ting började. Är det inte därför Moseböckerna finns, eller Apostlagärningarna, sa Sixten och visade att han hade en viss teologisk skolning. Nej, vem kan bli trött på att höra om hur det kom att bli som det blev, att få höra om sig själv, säger han. Bara en endaste gång till.

Visst faller jag till föga och tar till orda: Jo, du förstår Sixten. Min fru, Maggan alltså, brukade låna hem katter för att vi skulle få lite sällskap i lägenheten. Ibland kom två bångstyriga kattbröder, syskon. De var inte så skickliga i fönstren, så blomkrukor for och ljusstakar välte. En kväll när jag tittade på TV-Aktuellt kom den minste kattbrodern lufsande från köke…

Äääsch!

En enkrona fick duga. Den for över papperet som ett stressigt plektrum. Snart kunde man vinna 25 kronor eller 100 000. Förväntan ökade. Kronan kom till bruk igen och Sixten följde varenda skraprörelse. Han kände av det spirande hoppet om snabba pengar. Kunde det bli en Trissvinst?

Besvikelsen blev hörbar. Nej, inte igen! Äääsch! Och jag slog irriterat med handen på ett knä. Sixten ryggade tillbaka som om han blivit åthutad och det syntes att han var på sin vakt. Inte ska du ta det så, sa jag lugnande till honom. jag sträckte ut handen för att klappa honom lite, för att få honom att slappna av. Själv var jag besviken, så där som man blir någon minut efter det att Trislotten, som vanligt, visat sig lova mer än den kunnat hålla.

Hur ska jag ta det då, frågade Sixten. Du låter exakt som när du schasar bort mig från fåtöljen där jag vässar mina klor. Och du pustar, du far runt med händerna och du bankar dig själv på benen. Klart att man blir fundersam. Vad ska den där obalanserade människan …

En grå dag med skinka

Det här var en sådan där grå dag. När man tittade ut genom fönstret var himlen grå. Buskar och träd såg gråa ut. På gården hade dessutom ett par gråa bilar parkerat. Blandar man svart och vitt blir det grått. En verkligt orkeslös mittemellan färg.

Även i lägenheten var det grådaskigt – men, här for en svartvit blixt fram genom rummen. Leklustan hos Sixten, the cat, hade blivit för stor. Han hade inte ork att vänta på att människorna skulle känna likadant. Han satte igång. Full fart genom vardagsrummet så mattan blev liggande med veck som bälgen på ett dragspel.

Snart for han genom hallen där jag höll på att snubbla på Sixten. Ena ögonblicket var det bara golv under fötterna, i nästa stund ett svartvitt trassel. Kalla mig inte Sixten, Blixten är mitt namn, hörde jag honom ropa triumferande.
Sixten, jag menar Blixten, lugna dig, ropade jag, som om han skulle lyssna på det. Han var ju redan i sovrummet och studsade runt på sängarna.

Till lunch blev det denna dag smörgås med ost och skinka. F…

Räkna till eller räkna med

Sixten, kan du räkna?Jag skulle fråga dig det sa en dam som jag träffade i går. Hon har läst om Dig och hur duktig du är. Men hon har hund och undrar om katter är lika begåvade som en hund. Hennes hund kan räkna, åtminstone påstod hon det. Kanske inte så långt, men i alla fall till två. Jag tror det var så att hunden märkte om maten bara serverades i en skål, och inte två, och då krävde att få en skål till.

Sixten som legat och gonat sig i den varma fönsternischen tittade upp. Jag säger bara du och jag. Två. Skulle jag inte kunna hålla reda på fler personer än så? Jag har lärt av dig. Och gör ibland som du gjorde när du var liten och inte ville somna. Du bad Gud välsigna mamma, pappa, Olle, Pelle, faster Karin, farbror Erik, farbror Thure, tant Li, faster Gertrud, Rolf....och ramsan slutade väl inte förrän vid familjen Frisk med Sven-Inge, Pelle, Nisse...? Stämmer inte det? Gjorde du inte så?

Att du kommer ihåg sånt där! Jag trodde knappt du lyssnade när jag småpratade om hur det var n…