Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2011

Tröst

Tidigt en morgon. Telefonen ringde i ett annat rum. Det lät dovt och avlägset. Jag tog telefonen och talade med min bror. Samtalet var väntat. Någon som var svårt sjuk och som levt mycket länge hade somnat in. Fått sluta.

Uttrycken för att livet, som vi känner det, tar slut, är åtskilliga. Att formuleringarna är så många berättar att döden är något mycket speciellt med flerfaldiga innebörder. Han har dött, säger vi inte så gärna. Kanske för att ordet dött låter som ett alltför avskalat faktum. Som om döden inte hade med livet och sådant som är heligt att göra.

Det dröjde inte länge så kom Sixten. Han uppfångar på avstånd vad andra känner. Han bara visste att jag var ledsen. Jag är här, sa han enkelt. Så kröp han upp till mig. Efter en stund gjorde han något han aldrig brukar. Sixten lade tassen på min arm. Tiden stannade till. Vi satt där helt tysta. Efter en stund la han även den andra tassen på min arm. Ordlös närhet. Även kallad tröst.

Vilken katt

När nattgästerna kom tittade de extra noga efter den berömda katten, Sixten. Med imponerande blickar såg de honom och böjde knä. Inte som i bön. Nej, långt ifrån. Men för att sträcka fram en hand, ett finger, för katten att utforska. Med sitt luktsinne kan katten läsa en hand som man läser en roman. Där fanns datoranvändning, vävprogram, solv och gotländskt salt. Där fanns kungar och drottningar, pilbågar och stor vänskap och kärlek till katter. Och Sixten lät sig bevekas. Han böjde huvudet i samtycke. Ni får klappa mig, sa han. Ja, så ja, ta inte i för mycket. Lite grann får ni känna på min päls och stryka mig över ryggen. Med måtta och sans.

Sixten fick inga tokslag på hela kvällen. The cat avstod från att imitera en 3-åring som inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Han for inte runt som en kulblixt bakom kuddar och ryggstöd. Lugnt och stilla vilade han i sin människas knä.

Först fick jag ju säga åt dig. Sixten, kan du inte komma hit. Sitt i mitt knä. Jag klagade och Sixten stirra…

En gång till

Varje dag slänger jag inte påsar på golvet här hemma. Men i går blev det så. Vi hade hämtat mat på en restaurang, stora hamburgare. Allt var förpackat i en stor påse. Den slängde jag på golvet, hungrig som jag var. Det är inte bara Sixten som är glupsk!

I samma ögonblick som jag skulle ta min första tugga smällde det till. Och påsen for långt ut på golvet. Ur den stack ett par bakben och en svans fram. Sixten, skrek jag förskräckt. Vad gör du? Ska du skrämma ihjäl mig?

Påsen svarade, lägg av. Jag kollar hur den här påsen är konstruerad. Och nog hördes det ett krafsande och skarapande, som om någon grundligt undersökte påsens innanmäte. Snart kröp Sixten ut ur påsen. Men knappt hade han hunnit ut förrän han störtvände och sköt rakt in i påsen igen med ett förfärligt oväsen. Det var som där funnits en portal till en annan värld, och den höll på att stängas. Eller som om han sett en mus som han bara måste jaga rätt på och fånga in. Påsen gled iväg på golvet och åter igen hade den bakben o…

En hel palett av känslor

När jag vaknade var det första jag såg Sixten som såg på mig med sin värderande blick. Han hade sedan en stund anat att människans snart skulle vakna och var beredd. Inte bara därför att ljuset i rummet såg ut som det brukar halv sju på morgonen då man vanligtvis i detta hem stiger ur sängen. Utan också för att det finns uppvaknandesignaler som Sixten känner väl, men inte gärna berättar om. Han kan se minimala ögonrörelser och tolka armar och ben.

Blir det frukost någon gång, jamade han fram. Jag har varit uppe flera gånger och tittat i skålen. Den är och förblir tom. Hur sköter du dig egentligen?

Sömnen hängde som en fuktig handduk över ansiktet, men snart lättade det och jag hörde allt Sixten sa. Du ska inte behöva vänta länge till. Jag har skaffat blöt mat, sådan där som du slukar. Men ät med måtta, den kostar skjortan.

Varför använder du så konstiga bilder, frågade Sixten. Inte använder jag kläder! Aldrig har jag har haft skjorta! Även om det finns människor som älskar att klä ut ka…

Om katten själv får ordet

Nu sover min människa och jag får själv ta ordet. Han föreställer sig ofta att jag har samma slags personlighet som andra människor. Djur är också människor, sägs det ibland. Men där tar de fel. Vi kan sträcka oss långt utanför de gränser som en människa är bunden av. Men har andra begränsingar, som är våra egna.

När jag talar med min människa är det mera telepatiskt och emotionellt uppfattbart än hörbart som ord. Han har övat sig länge och kan därför "höra" mig säga saker. Han förstår mig riktigt bra, men låt mig ändå få säga det att han också missuppfattar. Det är en människornas syssla, detta att ta fel, att tolka signalerna bort i tok!

Skulle jag, som han tror, vara sentimental och ledsen likt en människa? Jag kan sakna och sörja, men stannar oftast inte kvar inne i detta känslans hus. Snart måste jag vara beredd att jaga och skaffa mig mat. Hur skulle det bli om jag då byggt mig ett bo inne i en byggnad av förlust och brustna relationer? Det är en mänsklig egenskap, att …

Är en katt utbytbar?

Från järnvägsstationen gick jag. En resa var på väg att ta slut. Några dagar hos en sjuk anhörig hade det blivit. Där vid stationen blev alla gående hejdade. Ett stort bygge pågick och nu fick man inte passera. Mycket höga stötvisa ljudsignaler från en gäll siren ekade mellan husen.

Gubbar, i neonfärgade, nästan lysande, västar, och med hjälmar på huvudet, hade stängt av cykel- och gångbanan. Jag stannade och försökte se vad som pågick. Då dundrade det dovt och marken under våra fötter skakade till. Sprängningen var över. Ändå var det som om jag ville huka mig. Vem vet om det kommer något flygande? Det fick mig att tänka på att varje stund är speciell. Ena dagen finns man här och andra dagen är man inte mera.

Jag satte nyckeln i dörren och steg in i hallen. Ingen Sixten. Men nu hördes trampet av tassar och se, där kom han springande. Sixten gjorde sina hälsningspiruetter och rullade som en levande brödkavel på mattan. Så tittade han på mig och sa, var har du varit?

Men du minns väl att j…

Så kan det inte sluta

Jag brukar läsa högt för Sixten. Han ska veta vad som skrivs om honom. Fåfäng är han inte. Men han tycker om att vara informerad, och som det numera heter, uppdaterad. När jag hade läst hela det förra avsnittet såg han ilsket på mig och sa, så där kan det inte sluta! Han citerade ur minnet: "Sixten muttrade något ohörbart och satte genast igång med att mumsa i sig."

Vad är det för fel på det slutet, undrade jag.

Det får ju mig att framstå som helt inkonsekvent och egendomlig. Om du inte förklarar, sa Sixten.

Vad finns det att förklara? Så var det ju, du hade klagat länge på dietmaten och torrfodret och sedan muttrade du något och började äta friskt och med god aptit. Jag såg frågande på honom, håller du inte med?

Även om det var så, blir det obegripligt om man inte ger den viktigaste av alla ledtrådar. Nu lät han mycket bestämd. Sixten muttrade? Ja, det gjorde jag väl i förbigående. Men hade du hört vad jag sa hade det sett annorlunda ut.

Vad var det du sa, då?

Mitt så kallade mut…

Dietmat och rättvisa

Torrfodret är tråkigt, säger Sixten. Finns det inget annat? Det man äter bör vara näringsriktigt, väl avpassat och omväxlande, eller hur? Sixten såg vädjande på mig. Kanske man kan få en liten bit leverpastej, lite skinka, en bit ost? För en gångs skull?

Idag är en dietdag för dig. Ja, för dig är hädanefter alla dagar en dag för diet. Det har veterinären sagt. Jag försökte lägga kraft i orden som varit i säck innan de kom i påse. De hade verkligen kommit från en person med autoritet och kompetens på katters födointag, från en expert på det stora djursjukhuset.

Sixten såg på mig som om det måste handla om ett missförstånd. Ska jag ha diet? Och du smörja kråset. Du väger oändligt mycket mer än vad jag gör, och så ska jag ha diet! Vofför gör di på detta viset? Finns det då ingen rättvisa i världen?

Nej, jag är rädd för att inte gör det, sa jag, Inte vad gäller kattmat och människoföda. Det är helt enkelt orättvist, konstaterade jag och öste upp lite mer av torrfodret.

Sixten muttrade något o…

Var är Sixten?

Hallå? Jag ropade högt. Hallå? Sixten, var är du? Tänk att man kan försvinna på en så begränsad yta. En lägenhet har ju inte hur många prång och vrår som helst. Men det är klart, en nyfiken katt kan lätt bli kvar i ett klädskåp eller i en byrå. Ibland kan en katt råka bli nerbäddad i en säng eller ha lagt sig tillrätta i städskrubben.

Sixten, var är du? Inget svar. Jag satte mig på en stol och tänkte efter. Kan han ha tagit sig ut ur lägenheten? Satt han och jamade övergivet i trapphuset? Nej, det skulle jag ha hört. Var såg jag honom sist? Vid matskålen. Nej, förresten, i Svenska Dagbladet. Där parkerade han sig när jag just skulle avluta min frukost. Men en katt kan inte förbli gömd mellan sportsidorna i ett Svenska Dagblad. Och där är han inte svår att hitta, där kan man inte gärna glömma honom. Så var kunde han i så fall ha tagit vägen, var kunde han vara?

Hade vi gjort något annorlunda denna dag? Öppnat utrymmen som annars brukar vara stängda? Vädrat för länge och lämnat Sixten på …

Att höra eller lyssna

Ni människor hör så mycket, men ni lyssnar dåligt, sa Sixten och spetsade öronen. Jag hör fåglar, fotsteg, en bil på flera kvarters håll. Vad hör du?

Jag hör ingenting speciellt. Det susar lite i öronen, en begynnande hörselnedsättning, tänker jag.

Som vanligt är du mer uppfylld av dig själv än lyhörd, konstaterade Sixten. Rikta hörseln ut, långt ut. Som om du försöker se igenom och förbi en spegelbild. Det är då man uppfattar annat än det man av vana och slentrian varseblir.Försöka kan du väl?

Jag ansträngde mig och spände muskler och rynkade pannan. Inte hörde jag mer för det, inte! Just då råkade turligt nog en lastbil fara förbi och en dörr slog igen. Så jag klämde till med att jag lyhört nog la märke till en lastbil och en dörr. Sixten bara skakade medlidsamt på huvudet.
Uppgivet ryckte jag på axlarna och sa, jag förmår inte mer. Kanske kan jag öva mig, men katter har bättre hörsel. Eller annorlunda, ni hör det ni kattdjur behöver och vi tvåbenta varelser det som är viktigt för oss..…

Nästa gång får Sixten gå

Katter har klor. Sådana viktiga verktyg saknar människor. Vi får nöja oss med små och obetydliga naglar. Denna vinter är det allt fler som sätter konstgjorda klor under sina kängor, stövlar och skor. När de går raspar, skrapar och klingar det. De har skaffat sig broddar. Och går de inomhus med dessa sina fastspända piggar, då hörs det verkligen.

Sixten anser att jag borde skaffa broddar. Det kom sig av att jag gick ut med soporna. Under diskbänken förvarar vi vårt avfall. Egentligen borde det hållas långt borta från kök och livsmedel, men så är det. Den här dagen var det överfullt i kompostpåsen. Så jag skakade påsen och försökte på olika sätt komprimera innehållet så att den skulle gå att försluta. Till slut gick påsen med på att stängas.

Sixten låg i fönstret med god utsikt över gården. När jag steg ut på trappan märkte jag att det hade snöat. Fem centimeter obegagnad pudersnö låg som en filt på marken. Inga fotavtryck syntes. Ingen hade gått de 25 metrarna till soptunnorna den dagen.…

Hög svansföring

En hund kan vara så glad att svansen piskar. Ja, jag hör hundägare säga att deras hund var så upprymd att svansen viftade på hunden. Och det lär hända att vackra kaffebordsdukningar gått till spillo när en glad hund med stark svans rakat ner porslin och kakfat. Tala om hög svansföring!

Katter har mera talande svansar. De viftar inte på dem lika glatt och bekymmerslöst. Jag kan inte påminna mig att ha hört talas om en katt som med svansen sopat rent på ett bord. Däremot kan det väl ha hänt att en katt lagt svansen i blöt eller att de med kroppen råkat välta något enstaka föremål. Sällsynt är det.

Men en kattsvans kan komma i kläm. Det vet Sixten. Han har inte alltid dragit åt sig svansen och så har någon satt sig på den. Ve och fasa, vilket oljud. Så människor måste verkligen se sig för så att där inte ligger en svans på stolens sits och vilar sig. Eller råkar sticka fram genom en dörrspringa!

Du, Sixten, hur ska man förstå vad en katt som du vill säga med svansen?

Enkelt, du får väl hålla…

Eländes elände

Nu gitter jag inte höra mer, sa Sixten. Radionyheterna hade varit särskilt mörka med hemska händelser och olyckor. Ska jag fylla mitt arma katthuvud med sådant kan jag förlora en hel dags behövlig sömn.

Har du också svårt att glömma det du hör från den stora vida världen? Jag såg forskande på Sixten som flyttat sig från tidningen och nu låg på fönsterkarmen med ryggen mot mig.

Allt som går in försvinner inte ut igen, hur gärna jag än skulle önska det. Det lämnar avtryck, inre bilder, som lever kvar längre än orden. Jag ser liksom det som uppläsaren smattrat fram. Rätt vad det är under dagen dyker så bilden av ett skottdrama upp, eller så ser jag en hop människor som förtvivlat försöker undkomma en översvämning. Han såg upprörd ut. Eländes elände!Trots att jag har det så himla bra, eller kanske just därför, så bosätter sig de där situationerna härinne. Han gned med tassen över huvud och ögon. Tydligen kliade det just då till i örat. Han sprätte med tass och klor vid örat tills det slutad…

Att förstå ord som katten

Sixten, hör här... En Boarder Collie, som heter Chaser, kan koppla över 1022 ord till olika föremål och leksaker. Chaser kan till och med hämta fram dem bakom en skärm när man frågar. Det visade man på TV och jag läste det på nätet. Människor blir mäkta imponerade. Vad säger du om det, Sixten?

Vad vill du jag ska säga, svarade Sixten trumpet. Att det finns djur som kan förstå och begripa ett och annat? Skulle det vara en nyhet? Får jag blygsamt påminna om att jag faktiskt läser ett och annat i morgontidningen.

Du gillar ju mest serier och sport, sa jag retsamt. Där krävs inte så många ord. Det är i alla fall mest bilder på de där sidorna.

Nä nu, sa Sixten uppretat. De där sidorna?Jag följer ledarstriden i ett av de stora partierna. Jag håller koll på kulturen och jag följer utrikesnyheterna, så kom inte här och förklena mina läsintressen eller min eminenta ordförståelse. Jag förstår för katten en hel massa fakta och sammanhang, har du inte fattat det? Han lät sorgsen.

Det finns många ord …

Sovandets dag

Denna dag är en sovandets dag, deklarerade Sixten kavat. Här ska vilas! Och sovas! Och mysas!
Sålunda talade Sixten och gick och la sig på några gamla papper som nyligen kommit per post för att skydda varorna i ett postpaket.

Så fort Sixten rör sig prasslar det i lägenheten. Men där han lagt sig ligger han. I timme efter timme. Ska du inte göra något idag, Sixten, frågade jag.

Det jag har sagt, det har jag sagt, sa han med trött röst, sov gott! Han vände på sig och fortsatte lugnt att sova.

Katt i korsord

Korsord tillhör de lugnare sysselsättningarna. Man blir varm om hjärtat och frustrerad. Varm, när man kan ett och annat ord. Frustrerad, när det till synes självklara inte fungerar. Som tur är ligger Sixten oftast i närheten och kan bistå med sitt vetande. Idag draperad som ett par extra varma sockor runt mina kalla fötter.

Sixten, kattlik på tre bosktäver, vad kan det vara?
En död katt, svarade han som inte är det minsta sentimental. Död alltså. Tre bokstäver. Men handlar det om mig går det lika bra med en vig katt. Smärt eller smidig har ju alldeles för många bokstäver, även om de skulle passa utmärkt på mig, de också! Han lät helt övertygad.

Vig är bra! Det passar in. Kattraka då, vad kan det bli?Den kortaste vägen mellan badrum och kök är en veklig raksträcka för dig! Vilket underligt korsord tänkte jag, bara en massa om katter. Sådan tur att Sixten fanns till hands, eller fots.
En spade är det ju inte, sa Sixten. Möjligen kan det vara störta eller flänga. Så där som jag gör när jag …

Palmblad och morötter.

En morgon flög Sixten, the cat, upp på fönsterbrädan av marmor där den stora palmen står sedan många år. Genast började han nafsa och tugga på de spädaste gröna bladen. De äldre och segare lät han vara. Där i grönskan såg han ganska förnöjd ut. Han hoppade ner på golvet och slickade sig mycket ordentligt och noggrant om mun och morrhår.
Men Sixten, sa jag, ska du förstöra palmen. Det blir ju hål i bladverket. Palmen ser inte klok ut med alla tuggmärken och tandavtryck. Jag stannade upp och anmärkte förvånat, och du, äter du grönt? Du brukar inte gilla grönsaker. Hur kommer det sig att palmbladen duger nu?
Du känner inte till allt om katter, även om du tror det! Som klok katt förser jag mig med en tugga av något grönt när det passar och behövs för magsmältning, eller så, sa Sixten kavat.

Du gör det väl inte när det finns barn i närheten? Din mage tål ju annat än vad små barn klarar av. Och att de skulle gå och tugga på pelargoner, begonier eller palmer för den delen, det vore mindre lyck…

Ett nyårsfirande i avskildhet

Ska vi fira nyår på samma sätt som förra året? Sixtens fråga var inte så oskyldig som den kunde låta. Han vet att nyårsafton innebär att han får begränsad tillgång till lägenheten. Redan under dagen brukar han själv dra sig undan. Då dammsugs lägenheten så noga det går.

Du vet att jag inte står ut med dammsugarens oljud, sA Sixten klagande. Det är så högt och otäckt. I mina öron låter det som en galen björn har släppts loss i rummen. Tänk dig själv, hur trevligt är det?Förfärliga vrål så att öronen domnar.

Har du verkligen träffat en sådan best, sa jag och visste att han knappast hunnit med ett sådant äventyr. Sixten, sa jag, du har faktiskt levt ett ganska undanskymt och lågmält liv. Jag tystnade och blev dessvärre tvungen att fortsätta. Ja, så stilla har det väl inte alltid varit, inte undanskymt eller lågmält heller, nej det där blev fel. Du vet att jag inte gärna medger att jag har fel - men en sak är jag säker på. I Askersund där du bodde förut är björnar extremt sällsynta. Särskil…