torsdag 27 januari 2011

Tröst

Tidigt en morgon. Telefonen ringde i ett annat rum. Det lät dovt och avlägset. Jag tog telefonen och talade med min bror. Samtalet var väntat. Någon som var svårt sjuk och som levt mycket länge hade somnat in. Fått sluta.

Uttrycken för att livet, som vi känner det, tar slut, är åtskilliga. Att formuleringarna är så många berättar att döden är något mycket speciellt med flerfaldiga innebörder. Han har dött, säger vi inte så gärna. Kanske för att ordet dött låter som ett alltför avskalat faktum. Som om döden inte hade med livet och sådant som är heligt att göra.

Det dröjde inte länge så kom Sixten. Han uppfångar på avstånd vad andra känner. Han bara visste att jag var ledsen. Jag är här, sa han enkelt. Så kröp han upp till mig. Efter en stund gjorde han något han aldrig brukar. Sixten lade tassen på min arm. Tiden stannade till. Vi satt där helt tysta. Efter en stund la han även den andra tassen på min arm. Ordlös närhet. Även kallad tröst.

måndag 24 januari 2011

Vilken katt

När nattgästerna kom tittade de extra noga efter den berömda katten, Sixten. Med imponerande blickar såg de honom och böjde knä. Inte som i bön. Nej, långt ifrån. Men för att sträcka fram en hand, ett finger, för katten att utforska. Med sitt luktsinne kan katten läsa en hand som man läser en roman. Där fanns datoranvändning, vävprogram, solv och gotländskt salt. Där fanns kungar och drottningar, pilbågar och stor vänskap och kärlek till katter. Och Sixten lät sig bevekas. Han böjde huvudet i samtycke. Ni får klappa mig, sa han. Ja, så ja, ta inte i för mycket. Lite grann får ni känna på min päls och stryka mig över ryggen. Med måtta och sans.

Sixten fick inga tokslag på hela kvällen. The cat avstod från att imitera en 3-åring som inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Han for inte runt som en kulblixt bakom kuddar och ryggstöd. Lugnt och stilla vilade han i sin människas knä.

Först fick jag ju säga åt dig. Sixten, kan du inte komma hit. Sitt i mitt knä. Jag klagade och Sixten stirrade på mig. Och som en ynnest kom du trippande med svängande höftben, du hoppade upp i mitt knä och la dig tillrätta. Bara för att imponera. Du kunde väl ha kommit utan att jag hade behövt truga och vädja?

Sixten viskade så att bara jag kunde höra det, äsch, det ger större effekt om du ropar på mig. Glöm inte, nu är du skyldig mig en förmån! Visst fick jag dig att se utvald ut? Du framstod som djurens vän nummer ett. Men glöm inte att det kostar...

Ssshh, väste jag. Ännu tystare sa jag, OK, du ska få lite mer blöt mat.

Blöt mat
, sa Sixten med förvåning och hotade att omdelbart hoppa ner från mitt knä.

Ja, ja, du ska få lite rå köttfärs också. Men mer kan du inte pressa ur mig! Nu lät jag mycket bestämd.

Sure, sa han på engelska. Men rörde varnande på sig så att jag skulle förstå att jag med nöd och näppe lyckats få honom att ligga kvar. Gästerna var så imponerade. De sa om och om igen, det syns vems katt han är! Tänk att han är så tillgiven! Han kommer när du kallar. Så fint, vilken katt!

Vilken husse, sa jag till vännerna. Och de skrattade glatt. Men Sixten han log surt och stoppade svansen över huvudet. De får tro vad de vill, viskade han. Men kom ihåg. Ska det vara så här varje gång det kommer gäster blir följden att du få betala mer, mycket mer. Skådespeleri är visserligen en konst. Men konsten kräver sponsring, den är aldrig gratis, sa Sixten och la som av en slump sitt huvud i min hand.

Vilken katt, sa gästerna.

söndag 23 januari 2011

En gång till

Varje dag slänger jag inte påsar på golvet här hemma. Men i går blev det så. Vi hade hämtat mat på en restaurang, stora hamburgare. Allt var förpackat i en stor påse. Den slängde jag på golvet, hungrig som jag var. Det är inte bara Sixten som är glupsk!

I samma ögonblick som jag skulle ta min första tugga smällde det till. Och påsen for långt ut på golvet. Ur den stack ett par bakben och en svans fram. Sixten, skrek jag förskräckt. Vad gör du? Ska du skrämma ihjäl mig?

Påsen svarade, lägg av. Jag kollar hur den här påsen är konstruerad. Och nog hördes det ett krafsande och skarapande, som om någon grundligt undersökte påsens innanmäte. Snart kröp Sixten ut ur påsen. Men knappt hade han hunnit ut förrän han störtvände och sköt rakt in i påsen igen med ett förfärligt oväsen. Det var som där funnits en portal till en annan värld, och den höll på att stängas. Eller som om han sett en mus som han bara måste jaga rätt på och fånga in. Påsen gled iväg på golvet och åter igen hade den bakben och svans.

Jag krafsade utanpå påsen och det blev ett otroligt oväsen där inne. Det var som om man stängt in ett par brottare under match. Det slängde och for. Sedan blev det alldeles tyst och stilla. Jag krafsade i ett annat hörn och hela påsen for runt och sedan det åter fullständigt lugnt. Inget rörde sig. Då hördes en röst. En gång till, sa påsen.

lördag 22 januari 2011

En hel palett av känslor

När jag vaknade var det första jag såg Sixten som såg på mig med sin värderande blick. Han hade sedan en stund anat att människans snart skulle vakna och var beredd. Inte bara därför att ljuset i rummet såg ut som det brukar halv sju på morgonen då man vanligtvis i detta hem stiger ur sängen. Utan också för att det finns uppvaknandesignaler som Sixten känner väl, men inte gärna berättar om. Han kan se minimala ögonrörelser och tolka armar och ben.

Blir det frukost någon gång, jamade han fram. Jag har varit uppe flera gånger och tittat i skålen. Den är och förblir tom. Hur sköter du dig egentligen?

Sömnen hängde som en fuktig handduk över ansiktet, men snart lättade det och jag hörde allt Sixten sa. Du ska inte behöva vänta länge till. Jag har skaffat blöt mat, sådan där som du slukar. Men ät med måtta, den kostar skjortan.

Varför använder du så konstiga bilder, frågade Sixten. Inte använder jag kläder! Aldrig har jag har haft skjorta! Även om det finns människor som älskar att klä ut katter och beklagligt nog behandla dem som dockor. Hur ska jag veta vad en skjorta kostar? Pengar har jag inga och handlar inte exklusiva skjortor. Vad heter de nu? Stenströms skjortor?

Sixten, glöm det där. Jag vill istället veta varför du kikar på mig när jag sover?

Nej, du har fel. Inte kollar jag dig. Jag tycker det är trevligt att andra är vakna när jag är det. Och väntar därför ivrigt på att du ska vakna. Och frukosten serveras. Men egentligen såg jag på dig för att förstå varför du hela tiden tar upp detta med att bli övergiven och lämnad. Du missförstår min rädsla på den punkten. Den är snabbt övergående. Du däremot håller fast vid saker, dag efter dag. Uthålligt.

Nu såg jag med stor förvåning på honom. Var det hos mig oron låg? Inte hos honom? Men, nej där hade Sixten helt fel. Jag visste att jag hade hört vad han sagt och han hade synligt slokat som en vissnande och trött tulpan. Han ville i efterhand inte erkänna hur det varit, och jag skulle inte mer gnugga hans nos i den rädslan. Han fick ta upp tråden inte om utan när han behövde det. Just då förstod jag. Insiktens ljus spreds i mitt sinne. Övergivenheten var inte den enda känslan han bar. Känslan höll flera andra i handen. De fanns samtidigt! Många. Då testade jag honom och sa, vi tänker åka bort några dagar. Vem vill du ha som kattvakt?

Ingen! Jag vill inte ha kattvakt, jag vill ha dig här. Han såg förskräckt ut. Och till något katthem vill jag för mitt liv aldrig mer, hur snälla de än var.

Bakom det han sa hörde jag anklagelsen. Han kände sig inte bara rädd att överges utan han upplevde sig sviken. Svek, som är så tungt att bära. En hel palett av känslor visade sig hos Sixten. Rädsla, oro, upplevelsen av att vara sviken. Och där fanns längtan efter att vara trygg, höra till, vara hemma! Ett helt känslofyrverkeri. Inför mig själv tvingades jag erkänna att jag föreställt mig att katter (och människor) bara bär en känsla. En i taget. Genast sa jag lugnande, ja, vi har inte bestämt att vi ska åka. Det kanske kan vänta. Vad säger du om lite blöt läcker kycklingpastej?

Toppen, sa Sixten. Och nu försvann alla de andra känslorna, de var som borttrollade. Och i honom såg jag bara stor glädje, iver och hunger. Och tävlingslust? Först ut i köket är en superfrän toppenkatt, hann han säga innan han dundrade iväg. Långt bakefter hasade jag i mina tofflor.

fredag 21 januari 2011

Om katten själv får ordet

Nu sover min människa och jag får själv ta ordet. Han föreställer sig ofta att jag har samma slags personlighet som andra människor. Djur är också människor, sägs det ibland. Men där tar de fel. Vi kan sträcka oss långt utanför de gränser som en människa är bunden av. Men har andra begränsingar, som är våra egna.

När jag talar med min människa är det mera telepatiskt och emotionellt uppfattbart än hörbart som ord. Han har övat sig länge och kan därför "höra" mig säga saker. Han förstår mig riktigt bra, men låt mig ändå få säga det att han också missuppfattar. Det är en människornas syssla, detta att ta fel, att tolka signalerna bort i tok!

Skulle jag, som han tror, vara sentimental och ledsen likt en människa? Jag kan sakna och sörja, men stannar oftast inte kvar inne i detta känslans hus. Snart måste jag vara beredd att jaga och skaffa mig mat. Hur skulle det bli om jag då byggt mig ett bo inne i en byggnad av förlust och brustna relationer? Det är en mänsklig egenskap, att stanna i och färgas av det som fattas och blivit galet.

Själv går jag snart som stolt katt vidare. Nu för att, trots allt, göra som människan. Sova en stund till.

Högaktingsfullt,
Sixten

torsdag 20 januari 2011

Är en katt utbytbar?

Från järnvägsstationen gick jag. En resa var på väg att ta slut. Några dagar hos en sjuk anhörig hade det blivit. Där vid stationen blev alla gående hejdade. Ett stort bygge pågick och nu fick man inte passera. Mycket höga stötvisa ljudsignaler från en gäll siren ekade mellan husen.

Gubbar, i neonfärgade, nästan lysande, västar, och med hjälmar på huvudet, hade stängt av cykel- och gångbanan. Jag stannade och försökte se vad som pågick. Då dundrade det dovt och marken under våra fötter skakade till. Sprängningen var över. Ändå var det som om jag ville huka mig. Vem vet om det kommer något flygande? Det fick mig att tänka på att varje stund är speciell. Ena dagen finns man här och andra dagen är man inte mera.

Jag satte nyckeln i dörren och steg in i hallen. Ingen Sixten. Men nu hördes trampet av tassar och se, där kom han springande. Sixten gjorde sina hälsningspiruetter och rullade som en levande brödkavel på mattan. Så tittade han på mig och sa, var har du varit?

Men du minns väl att jag skulle hälsa på någon som var sjuk? För att komma dit fick jag åka tåg och flyga. Sådant tar sin rundliga tid, sa jag.

Jo, när du säger det kommer jag ihåg. Men jag har varit orolig. Han hejdade sig. Jag fick för mig att du varit borta för att skaffa en annan katt, sa Sixten med sorg i rösten.

Nä, men Sixten... Ingen kan ta din plats! Det vet du ju! Katter är inte utbytbara. Det är ju dig jag känner och gillar och tycker om och håller av...

Han liksom snyftade till. Om det var för att jag var hemma eller av lättnad över att fantasierna om en annan katt inte stämde, det vet jag inte. Så fortsatte han, efter det där med djursjukhuset som kostade er så mycket, så tänkte jag... att du, ni, kanske inte ville ha mig kvar. All den där dietmaten kostar en stor slant det hör jag ju. Du har ju suckat över det, och då fick jag för mig... Han tystnade igen. Han hämtade liksom kraft och fortsatte, jag tänkte, jag trodde, att ni ville byta ut mig mot en annan katt som var frisk och stark och som inte kostade så mycket. Nu såg han på mig med sin utforskande blick.

Men Sixten, det är du som är the cat! Så sorgligt det kändes att han skulle frukta att bli utbytt, bortbytt, lämnad. Du rår ju inte för att du har blivit sjuk. Du är här. Du är min katt. Så ska det vara. Så ska det förbli.

Han såg på mig och eftersom jag är människa nog tyckte jag mig se tårar stiga i hans ögon. Sixten reste sig gick fram till mig och strök sig gång på gång mot mina ben. Jag förmådde inte säga så mycket. Så jag sa bara, men Sixten. Käre vän! Du kan aldrig bytas ut!

söndag 16 januari 2011

Så kan det inte sluta

Jag brukar läsa högt för Sixten. Han ska veta vad som skrivs om honom. Fåfäng är han inte. Men han tycker om att vara informerad, och som det numera heter, uppdaterad. När jag hade läst hela det förra avsnittet såg han ilsket på mig och sa, så där kan det inte sluta! Han citerade ur minnet: "Sixten muttrade något ohörbart och satte genast igång med att mumsa i sig."

Vad är det för fel på det slutet, undrade jag.

Det får ju mig att framstå som helt inkonsekvent och egendomlig. Om du inte förklarar, sa Sixten.

Vad finns det att förklara? Så var det ju, du hade klagat länge på dietmaten och torrfodret och sedan muttrade du något och började äta friskt och med god aptit. Jag såg frågande på honom, håller du inte med?

Även om det var så, blir det obegripligt om man inte ger den viktigaste av alla ledtrådar. Nu lät han mycket bestämd. Sixten muttrade? Ja, det gjorde jag väl i förbigående. Men hade du hört vad jag sa hade det sett annorlunda ut.

Vad var det du sa, då?

Mitt så kallade mutter var en kommentar till det som hänt. Detta är ordagrant vad jag sa: håhå jaja, det kostar på att vara kritisk och stå upp för sin ståndpunkt. Någon bättring lär det väl knappast bli. Inte nu. Men jag har i alla fall inte vikt undan för obehag eller negativa påföljder. Jag stod fast och talade tydligt om vad jag ansåg. Och vill! Men eftersom jag inser att det är lätt att bli bitter och förgrämd om man ska gå och sura hela tiden, så ska jag ta upp den här tråden vid ett annat tllfälle. Mina synpunkter på vad jag ska äta, eller inte, är särskilt viktiga. De ska bli hörda förr eller senare. Min kritik kommer inte att tysna! Men nu ser jag att det finns torrfoder i den där gamla skålen och med god aptit ger jag mig i kast med den enformiga och tråkiga maten. Sura får andra göra. Och så mumsade jag i mig. Så kan det sluta, sa Sixten och hämtade andan.

Jag tittade förstummad på Sixten. Hur hann du med allt det där på några korta mumlingssekunder?

Katter är snabba, det vet du ju. Men visst ger denna min muttringskommentar onekligen en bättre inblick i vad som hände? Utan min replik verkar jag helt hållningslös och ombytlig. Lättlurad rentav. Därför kan förra avsnittet inte sluta som du lät det göra! Sixten var obeveklig. Men, jag stod för min kritik, jag sammanfattade hur jag tänkte handla i framtiden och så fann jag mig, för stunden, märk väl för stunden, min kritik är inte över, i att äta det som läggs för mig. Så slipper jag bli en surkatt eller en bittersvans. Du borde själv fundera över varför du går och bär kritik så länge att den skär sig och du själv surnar. Ursäkta min mjölkliknelse. Lär av mig. Lev i nuet! Var finns torrfodret?

lördag 15 januari 2011

Dietmat och rättvisa

Torrfodret är tråkigt, säger Sixten. Finns det inget annat? Det man äter bör vara näringsriktigt, väl avpassat och omväxlande, eller hur? Sixten såg vädjande på mig. Kanske man kan få en liten bit leverpastej, lite skinka, en bit ost? För en gångs skull?

Idag är en dietdag för dig. Ja, för dig är hädanefter alla dagar en dag för diet. Det har veterinären sagt. Jag försökte lägga kraft i orden som varit i säck innan de kom i påse. De hade verkligen kommit från en person med autoritet och kompetens på katters födointag, från en expert på det stora djursjukhuset.

Sixten såg på mig som om det måste handla om ett missförstånd. Ska jag ha diet? Och du smörja kråset. Du väger oändligt mycket mer än vad jag gör, och så ska jag ha diet! Vofför gör di på detta viset? Finns det då ingen rättvisa i världen?

Nej, jag är rädd för att inte gör det, sa jag, Inte vad gäller kattmat och människoföda. Det är helt enkelt orättvist, konstaterade jag och öste upp lite mer av torrfodret.

Sixten muttrade något ohörbart och satte genast igång med att mumsa i sig.

Var är Sixten?

Hallå? Jag ropade högt. Hallå? Sixten, var är du? Tänk att man kan försvinna på en så begränsad yta. En lägenhet har ju inte hur många prång och vrår som helst. Men det är klart, en nyfiken katt kan lätt bli kvar i ett klädskåp eller i en byrå. Ibland kan en katt råka bli nerbäddad i en säng eller ha lagt sig tillrätta i städskrubben.

Sixten, var är du? Inget svar. Jag satte mig på en stol och tänkte efter. Kan han ha tagit sig ut ur lägenheten? Satt han och jamade övergivet i trapphuset? Nej, det skulle jag ha hört. Var såg jag honom sist? Vid matskålen. Nej, förresten, i Svenska Dagbladet. Där parkerade han sig när jag just skulle avluta min frukost. Men en katt kan inte förbli gömd mellan sportsidorna i ett Svenska Dagblad. Och där är han inte svår att hitta, där kan man inte gärna glömma honom. Så var kunde han i så fall ha tagit vägen, var kunde han vara?

Hade vi gjort något annorlunda denna dag? Öppnat utrymmen som annars brukar vara stängda? Vädrat för länge och lämnat Sixten på en kall och vintrig balkong? Burit ner honom i källaren med julsakerna? Var kan han hålla hus? I skafferiet? Under en soffa eller en fåtölj? Bakom böckerna i en bokhylla? I CD-stället?

Jag sköljer ur ansiktet så jag kan tänka klarare, tänkte jag och gick in på badrummet. Där på golvet låg tvätten sorterad. Vi hade ju tvättid framåt kvällen. Jag tittade mig i spegeln och såg mitt oroliga ansikte. Så här länge, flera timmar, brukar Sixten inte vara "försvunnen".

Då och där kom intrycket i fatt mig. Visst hade jag sett något, men inte registrerat det! Liksom inte lagt märke till det ordentligt. Hade inte de svarta byxorna i högen med mörk tvätt haft svans? Jag tittade efter. Mycket riktigt, en lång elegant svans stack ut från ett byxben mellan strumpor och handdukar. Sixten, sa jag högt, vad gör du där? Varför svarar du inte när jag ropar? Jag har letat mig fördärvad.

Fördärvad verkar du inte vara, kom det dovt ur klädhögen. Möjligen lite uppjagad. Varför allt detta ståhej? Obegripligt är vad det är. För det första hörs det inte så bra i badrum och byxben om någon ropar i köket. Och för det andra har jag sovit en god stund. För det tredje hör du inte särskilt bra, det har vi ju avhandlat vid något tillfälle. För det fjärde har jag svarat några gånger. Här är jag, sa jag. Var skulle jag annars vara, än där där jag var? Och det stämde, jag är här, trots att ingen brydde sig om det. Här är jag, sa Sixten nöjt och drog in svansen i högen med tvätt.

torsdag 13 januari 2011

Att höra eller lyssna

Ni människor hör så mycket, men ni lyssnar dåligt, sa Sixten och spetsade öronen. Jag hör fåglar, fotsteg, en bil på flera kvarters håll. Vad hör du?

Jag hör ingenting speciellt. Det susar lite i öronen, en begynnande hörselnedsättning, tänker jag.

Som vanligt är du mer uppfylld av dig själv än lyhörd, konstaterade Sixten. Rikta hörseln ut, långt ut. Som om du försöker se igenom och förbi en spegelbild. Det är då man uppfattar annat än det man av vana och slentrian varseblir. Försöka kan du väl?

Jag ansträngde mig och spände muskler och rynkade pannan. Inte hörde jag mer för det, inte! Just då råkade turligt nog en lastbil fara förbi och en dörr slog igen. Så jag klämde till med att jag lyhört nog la märke till en lastbil och en dörr. Sixten bara skakade medlidsamt på huvudet.
Uppgivet ryckte jag på axlarna och sa, jag förmår inte mer. Kanske kan jag öva mig, men katter har bättre hörsel. Eller annorlunda, ni hör det ni kattdjur behöver och vi tvåbenta varelser det som är viktigt för oss...

Jag kan höra när du svänger av med vår bil på gatan 100 meter härifrån. Jag hör vem som slår igen en bildörr. En smygande hund, en mus, en mygga på långt avstånd. En fjärils fladder. Han tystnade och tvekade. Men så tog han mod till sig och fortsatte, men jag avskyr när du nyser! Det är avskyvärt och förskräckligt. Som att stå bredvid ett reaplan som drar på alla motorer. Bomber och granater! Skrämmande otäckt! Du borde varna mig.

Nysningar rår man inte över, de liksom kittlar sig fram innan de exploderar. Och att det låter är oundvikligt. Ljudlösa nysningar är inte uppfunna än.

Sixten lyssnade eftertänksamt och sa så, var var vi? Han fortsatte, jag kan skilja på vem som öppnar en dörr med sin nyckel, eftersom ni är vanemänniskor och brukar göra det på olika sätt och med mikrosekunders olikheter. Och jag särskiljer en hel hoper människors steg. Det är därför jag kan ligga så välkomnande på dörrmattan när du kommer hem, sa Sixten och log.

Vad nytta skulle det vara om jag lärde mig det där. Människor lägger sig inte välkomnande på dörrmattor, sa jag lite överlägset.

Nej, sa Sixten, men så går du miste om mycket! Du får aldrig uppleva hur det känns att vid varje hemkomst bli omklappad och gullad med. Du missar det som jag kan åstadkomma med min superba hörsel och översvallande vänlighet.

Sånt där lyssnar jag bara inte till, sa jag något moloket och gick in i ett annat rum. Där ställde jag mig mitt på mattan, blundade, och sträckte ut min hörsel utanför lägenhetens begränsade yta. Och visst kunde man höra nya saker, bara man lyssnade. Att en sopbilen just utanför fönstret backade och att brevbäraren kom knattrande från andra hållet på sin moppe. Motorljud och varningssignaler från en backande sopbil! Samtidigt! Sånt händer bara när man lyssnar till sin hörsel!

Länkade katter

Sixten har fått smak för bloggar och nätet. Här är några av de sidor han läser extra noga:

Allt om Katter

Svenska katters sida

Katterian.se

Maru på YouTube

Katter.se

Katter iFokus

Kattportal.se

Svenska katters sida

Funny Cats på You Tube

feline.com

onsdag 12 januari 2011

Nästa gång får Sixten gå

Katter har klor. Sådana viktiga verktyg saknar människor. Vi får nöja oss med små och obetydliga naglar. Denna vinter är det allt fler som sätter konstgjorda klor under sina kängor, stövlar och skor. När de går raspar, skrapar och klingar det. De har skaffat sig broddar. Och går de inomhus med dessa sina fastspända piggar, då hörs det verkligen.

Sixten anser att jag borde skaffa broddar. Det kom sig av att jag gick ut med soporna. Under diskbänken förvarar vi vårt avfall. Egentligen borde det hållas långt borta från kök och livsmedel, men så är det. Den här dagen var det överfullt i kompostpåsen. Så jag skakade påsen och försökte på olika sätt komprimera innehållet så att den skulle gå att försluta. Till slut gick påsen med på att stängas.

Sixten låg i fönstret med god utsikt över gården. När jag steg ut på trappan märkte jag att det hade snöat. Fem centimeter obegagnad pudersnö låg som en filt på marken. Inga fotavtryck syntes. Ingen hade gått de 25 metrarna till soptunnorna den dagen. Jag stegade iväg och hade hunnit tre-fyra metrar då jag märkte hur fötterna släppte från underlaget. Som en steppdansare halkade jag runt och smällde med skorna på den glansis som legat gömd under snön. Benen for och soporna flög.

Desperat försökte jag undvika att stå på näsan. Till slut lugnade sig allt och där stod jag med utsträckta armar, likt en lindansare som lyckats återvinna sin balans. Av en tillfällighet råkade jag titta upp mot fönstret där Sixten satt med nosen tryckt mot rutan. Men, höll han inte tassarna för sin hoppande mage? Skakade inte hela kroppen av skratt?

Så värdigt det gick återsamlade jag sopor. Sedan upptogs vandringen mot soptunnan. Men efter ett par steg var det dags för en ny piruett. Och nu slog jag ett knä i isen under snön. Aj, aj, aj, det kändes inte bra. Någon skada hade jag i alla fall inte fått - så jag reste mig och fortsatte envist. En tredje gång for benen sin väg utan styrsel. Jag viftade och for som man gör när halkan slår till. Tänk att jag lyckades hålla mig på fötter. Nu fick det bli myrsteg till soptunnan. Och tillbaka klarade jag mig hjälpligt genom försiktiga småsteg.

Väl hemma igen hälsade Sixten mig. Han stod på hallmattan direkt innanför dörren. Men är det inte Nurejev, sa Sixten som kan sin balett. Eller Barysjnikov? Han skrattade så morrhåren guppade. Något så häftigt har jag inte sett sedan du snubblade på dammsugaren och ramlade raklång i vardagsrummet. Men jag är imponerad av dina reflexer. Som en världsdirigent i en snabb passage. Och så elegant du slänger soporna på gården. I en vid båge som yr av kaffefilter och äggskal! Om du bara visste hur roligt grannarna tyckte det var. Varje gardin fladdrade av fnitter och huvdskakningar.

Det var glashalt, sa jag ilsket. Och snön dolde isen. Inte minsta gruskorn fanns kvar på gården. Det var inte så konstigt att jag halkade omkring.

Nej, sa Sixten förstående, du har problem. Du borde skaffa dig broddar, sa han glatt. Så man hör var du halkar omkring. Eller klor, sa Sixten och gick genast till sin bräda för att kloa och visa vilka förnämliga redskap en katts tass är utrustad med. Kattens dubbdäck, sa Sixten.

Jag såg buttert på honom och bestämde mig för att inte gå ut med soporna något mer. Det får vara. Det är alldeles för riskabelt. Man blir utsatt för spott och spe. Nästa gång får Sixten gå!

måndag 10 januari 2011

Hög svansföring

En hund kan vara så glad att svansen piskar. Ja, jag hör hundägare säga att deras hund var så upprymd att svansen viftade på hunden. Och det lär hända att vackra kaffebordsdukningar gått till spillo när en glad hund med stark svans rakat ner porslin och kakfat. Tala om hög svansföring!

Katter har mera talande svansar. De viftar inte på dem lika glatt och bekymmerslöst. Jag kan inte påminna mig att ha hört talas om en katt som med svansen sopat rent på ett bord. Däremot kan det väl ha hänt att en katt lagt svansen i blöt eller att de med kroppen råkat välta något enstaka föremål. Sällsynt är det.

Men en kattsvans kan komma i kläm. Det vet Sixten. Han har inte alltid dragit åt sig svansen och så har någon satt sig på den. Ve och fasa, vilket oljud. Så människor måste verkligen se sig för så att där inte ligger en svans på stolens sits och vilar sig. Eller råkar sticka fram genom en dörrspringa!

Du, Sixten, hur ska man förstå vad en katt som du vill säga med svansen?

Enkelt, du får väl hålla ögonen på den så kan du lära dig. Särskilt ska du vara vaksam när jag burrar upp svansen och gör mig stor. Då är jag inte att leka med!

Men du viftar ibland med den fast du är glad. Och har jag sett rätt är det mer själva svanstippen som rör sig lite vänligt då?

Om du har koll på det hela, vad undrar du då för? Är jag ilsk piskar jag med svansen, hela svansen, inga små försiktiga eller diskreta viftningar där inte. Du kan inte gärna missförstå mig när jag blir arg och upprörd.

Andra katter viker svansen runt sig själva när de lägger sig ner, men det ser jag nästan aldrig att du gör? Din svans sticker ut, nästan hela tiden. Jag frågade Sixten, the cat, om svansen för att se om han skulle säga samma sak nu som tidigare.

Så visst är den ovanligt grann att se på, eller hur? Pelle Svanslös den stackaren, han drömde om att få ha svans, men han dög naturligtvis ändå. Ja, han var en bättre katt än de flesta med vackra svansar. För min del är jag både snäll och vänlig som Pelle fast med en stilig och grann svans därtill! Bättre än så kan det inte gärna bli. Sixten lät riktigt mallig! Men det här har vi talat om förut, eller hur. Lär du dig aldrig?

Tyck gärna att jag är trög. Men jag vill verkligen lära mig mer om svansar, ja, och om andra katters svansar med förstås. Upprepning är kunskapens moder, sa alltid en vän till mig. Jag vill bara ha det hela klart för mig. Vad jag inte förstår är om du kan använda svansen som känselspröt, eller inte. Lägger du dig i mitt knä låter du svansen följa min arm och du liksom viker den om min armbåge? Vad ska det vara bra för?

Svansen är känslig. Jag håller bara mer koll på dig så. Mätsticka, känslespröt, antenn, ja, ungefär så fungerar min svans i alla fall. Rör du dig, tänker du resa dig, märker jag det mycket fortare på det sättet. Så slipper jag ramla i golvet av pur förvåning om du får för dig att hastigt resa dig. För att hämta en tidning eller en telefon. Du kunde gott tänka på att ta med dig det du behöver redan när du skall sätta dig, sa Sixten uppfostrande.

Nu viftade han lite irriterat på större delen av svansen. Sixten tröttnar fort när han måste förklara hur han fungerar. Det är självklart anser han. Och han tycker att jag borde fatta det. Så samtalet var över. Det signalerade svansen ovanligt tydligt. Men snabbt hoppade han upp i mitt knä och lät svansen killa mig på halsen.

Jag fnissade. Låt bli det där, Sixten, sa jag. Han sa inte ett ord utan killade ännu mer så jag började skratta. Sluta nu, sa jag och försökte vika ner svansen. Då såg han på mig, skakade på huvudet och virade svansen mycket omsorgsfullt runt sig själv. Vad nu det skulle betyda?

söndag 9 januari 2011

Eländes elände

Nu gitter jag inte höra mer, sa Sixten. Radionyheterna hade varit särskilt mörka med hemska händelser och olyckor. Ska jag fylla mitt arma katthuvud med sådant kan jag förlora en hel dags behövlig sömn.

Har du också svårt att glömma det du hör från den stora vida världen? Jag såg forskande på Sixten som flyttat sig från tidningen och nu låg på fönsterkarmen med ryggen mot mig.

Allt som går in försvinner inte ut igen, hur gärna jag än skulle önska det. Det lämnar avtryck, inre bilder, som lever kvar längre än orden. Jag ser liksom det som uppläsaren smattrat fram. Rätt vad det är under dagen dyker så bilden av ett skottdrama upp, eller så ser jag en hop människor som förtvivlat försöker undkomma en översvämning. Han såg upprörd ut. Eländes elände! Trots att jag har det så himla bra, eller kanske just därför, så bosätter sig de där situationerna härinne. Han gned med tassen över huvud och ögon. Tydligen kliade det just då till i örat. Han sprätte med tass och klor vid örat tills det slutade irritera. Ursäkta, sa Sixten. Var var vi?

Det är viktigt vad man fyller sin hjärna med
, sa jag förnumstigt. Därför är hoppfulla och goda nyheter så otroligt viktiga. De kan balansera allt det där andra vi alltid får höra. Vore jag nyhetsansvarig skulle jag gå på jakt efter sådana goda berättelser som en liten motvikt till det massivt mörka som strömmar in från världen. Vad skulle du välja om någon ville ha en positiv nyhet från dig?

Katt räddade livet på sin familj, är en sådan nyhet som jag har kvar, sa Sixten utan betänketid. Sådant gör mig på gott humör. Och drömmar om sommarens värme och ett soligt hörn i det öppna fönstret. En stunds vila en lat eftermiddag gör så gott, det kunde de minsann berätta om också. Vi tystnade bägge en stund och teg tillsammans. Vi kunde inte riktigt mota bort bilderna av det svåra som händer så många.

Tack för samtalet, sa Sixten plötsligt, nu mår jag lite bättre. Andra bilder har trätt fram. Men jag kan inte låta bli att fundera över vem som ska hjälpa alla som drabbats. Kanske kan församlingen göra något? Och behöver ni mig, så vet ni var jag finns. Jag ligger beredd i en korg någonstans. Han sa inte mer. Det behövdes inte. Det goda hjärtat hade talat.

lördag 8 januari 2011

Att förstå ord som katten

Sixten, hör här... En Boarder Collie, som heter Chaser, kan koppla över 1022 ord till olika föremål och leksaker. Chaser kan till och med hämta fram dem bakom en skärm när man frågar. Det visade man på TV och jag läste det på nätet. Människor blir mäkta imponerade. Vad säger du om det, Sixten?

Vad vill du jag ska säga, svarade Sixten trumpet. Att det finns djur som kan förstå och begripa ett och annat? Skulle det vara en nyhet? Får jag blygsamt påminna om att jag faktiskt läser ett och annat i morgontidningen.

Du gillar ju mest serier och sport, sa jag retsamt. Där krävs inte så många ord. Det är i alla fall mest bilder på de där sidorna.

Nä nu, sa Sixten uppretat. De där sidorna? Jag följer ledarstriden i ett av de stora partierna. Jag håller koll på kulturen och jag följer utrikesnyheterna, så kom inte här och förklena mina läsintressen eller min eminenta ordförståelse. Jag förstår för katten en hel massa fakta och sammanhang, har du inte fattat det? Han lät sorgsen.

Det finns många ord du inte förstår, sa jag med eftertryck. Nej, har du till exempel aldrig, aldrig, förstått. Du bryr dig helt enkelt inte om ett nej, vad du får eller inte får. Du plockar prydnader ur julgranen, du biter i garnnystan och trasslar till stickningen, du gömmer mat i de finaste läderstövlarna, du...

Vad är det med det då, sa Sixten lite stukad. Att jag hör lite dåligt ibland kan inte innebära att jag har begränsad ordförståelse. Han skämdes, det såg jag. Han förstår naturligtvis, men struntar i vad jag säger, så enkelt är det.

Och Chaser kan faktiskt hämta saker. Kan du det? Min fråga var medvetet utmanande.

Kan väl hända att jag kan, men katter orkar inte som hundar släpa omkring på några större föremål. Och vi finner sällan belöningen vara ansträngningen värd. En klapp på huvudet, vad är väl det mot den ständiga ström av hundgodis man proppar i vovvarna? Vill du ha något får du hämta det själv. Vi självständiga katter går extremt ovilligt enklare bud. Men ge mig en chans, säg mig nu, är det något du just för tillfället vill ha?

Det vete katten, sa jag. En trevligare katt kanske, sa jag lite oövertänkt och barnsligt.

Vänta, så ska jag se om det finns någon, sa Sixten och gick sin väg. Det var för en kvart sedan. Han har ännu inte kommit tillbaka. Jag inser vad det betyder. Att den oftast mycket godmodiga och trevliga Sixten, the cat, för sin del vill ha en betydligt snällare och vänligare människa. Som inte bara kan en massa ord, utan som faktiskt förstår sin katt.

fredag 7 januari 2011

Sovandets dag

Denna dag är en sovandets dag, deklarerade Sixten kavat. Här ska vilas! Och sovas! Och mysas!
Sålunda talade Sixten och gick och la sig på några gamla papper som nyligen kommit per post för att skydda varorna i ett postpaket.

Så fort Sixten rör sig prasslar det i lägenheten. Men där han lagt sig ligger han. I timme efter timme. Ska du inte göra något idag, Sixten, frågade jag.

Det jag har sagt, det har jag sagt, sa han med trött röst, sov gott! Han vände på sig och fortsatte lugnt att sova.

onsdag 5 januari 2011

Katt i korsord

Korsord tillhör de lugnare sysselsättningarna. Man blir varm om hjärtat och frustrerad. Varm, när man kan ett och annat ord. Frustrerad, när det till synes självklara inte fungerar. Som tur är ligger Sixten oftast i närheten och kan bistå med sitt vetande. Idag draperad som ett par extra varma sockor runt mina kalla fötter.

Sixten, kattlik på tre bosktäver, vad kan det vara?
En död katt, svarade han som inte är det minsta sentimental. Död alltså. Tre bokstäver. Men handlar det om mig går det lika bra med en vig katt. Smärt eller smidig har ju alldeles för många bokstäver, även om de skulle passa utmärkt på mig, de också! Han lät helt övertygad.

Vig är bra! Det passar in. Kattraka då, vad kan det bli? Den kortaste vägen mellan badrum och kök är en veklig raksträcka för dig! Vilket underligt korsord tänkte jag, bara en massa om katter. Sådan tur att Sixten fanns till hands, eller fots.
En spade är det ju inte, sa Sixten. Möjligen kan det vara störta eller flänga. Så där som jag gör när jag behöver röra lite på mig. Far runt som ett jehu.
Flänga fungerar, svarade jag. Motsatsen till det vi gör nu. Hänger här och softar, la jag till för att verka lite modern.

Katt, men ej katt, vad kan det vara? Fyra bokstäver och ordet slutar på a.
Sixten svarade först inte. Men så sa han, du, jag tänker inte hjälpa dig mer. Men en sak kan jag säga, här kan jag inte ligga och uggla längre. Han reste sig och trippade iväg. Inget kattrakande där inte.
Men kan du inte hjälpa mig med det här ordet åtminstone, ropade jag efter honom.
Det har jag ju gjort. Svaret är naturligtvis uggla. Kattuggla.

tisdag 4 januari 2011

Palmblad och morötter.

En morgon flög Sixten, the cat, upp på fönsterbrädan av marmor där den stora palmen står sedan många år. Genast började han nafsa och tugga på de spädaste gröna bladen. De äldre och segare lät han vara. Där i grönskan såg han ganska förnöjd ut. Han hoppade ner på golvet och slickade sig mycket ordentligt och noggrant om mun och morrhår.
Men Sixten, sa jag, ska du förstöra palmen. Det blir ju hål i bladverket. Palmen ser inte klok ut med alla tuggmärken och tandavtryck. Jag stannade upp och anmärkte förvånat, och du, äter du grönt? Du brukar inte gilla grönsaker. Hur kommer det sig att palmbladen duger nu?
Du känner inte till allt om katter, även om du tror det! Som klok katt förser jag mig med en tugga av något grönt när det passar och behövs för magsmältning, eller så, sa Sixten kavat.

Du gör det väl inte när det finns barn i närheten? Din mage tål ju annat än vad små barn klarar av. Och att de skulle gå och tugga på pelargoner, begonier eller palmer för den delen, det vore mindre lyckat. Faktiskt helt olämpligt! Det finns många växter härhemma som är rent giftiga.
Som om inte jag visste det, sa Sixten. Och jag för min del undviker att tugga på blad när de små är på besök. Jag är ju trots allt en stor förebild för dem.
Stor kanske, men förebild är väl att ta i, anmärkte jag snålt.
Du håller mig ju inte direkt välförsedd med kattgräs, så vad ska man göra? Kosten är inte särskilt allsidigt sammansatt här hemma. Förresten, ska just du anmärka på mig för att jag äter grönt, själv är du ingen storkonsument av grönsaker, eller hur? Sixten lät lite försmädlig.
Nej, det kan väl hända att jag inte äter tillräckligt med broccoli eller morötter. Men jag köper hem grönsaker och lagar till dem, kontrade jag.
Och det tycker du räcker? Att du fyller frysen med grönsaker som andra sedan ska äta upp? Du behöver själv alla vitaminer du kan få och en masssa andra nyttiga ämnen i grönsakerna.

Jag försökte desperat hitta en anledning och sa, en jag känner är allergisk mot paprika och tomater, och tänker jag efter, även mot morötter.
Hmm, sa Sixten, och det är skäl nog för dig att avstå från grönt? Du är väl inte allergisk?
Nej, tvingades jag erkänna. Det är ett svepskäl, en klen undanflykt. Jag skämdes. Men är det något jag är allergisk mot är det katter som alltid tror att de vet bäst, klämde jag i med. Och nu går jag och tar mig en halv tomat med gurka på... och garnerar med rädisa, små morotsskivor och en vitlöksklyfta. Det du, sa jag och vände på klacken. Och så väste jag i mungipan, där ligger du i lä med dina ynkliga palmblad.

lördag 1 januari 2011

Ett nyårsfirande i avskildhet

Ska vi fira nyår på samma sätt som förra året? Sixtens fråga var inte så oskyldig som den kunde låta. Han vet att nyårsafton innebär att han får begränsad tillgång till lägenheten. Redan under dagen brukar han själv dra sig undan. Då dammsugs lägenheten så noga det går.

Du vet att jag inte står ut med dammsugarens oljud, sA Sixten klagande. Det är så högt och otäckt. I mina öron låter det som en galen björn har släppts loss i rummen. Tänk dig själv, hur trevligt är det? Förfärliga vrål så att öronen domnar.

Har du verkligen träffat en sådan best, sa jag och visste att han knappast hunnit med ett sådant äventyr. Sixten, sa jag, du har faktiskt levt ett ganska undanskymt och lågmält liv. Jag tystnade och blev dessvärre tvungen att fortsätta. Ja, så stilla har det väl inte alltid varit, inte undanskymt eller lågmält heller, nej det där blev fel. Du vet att jag inte gärna medger att jag har fel - men en sak är jag säker på. I Askersund där du bodde förut är björnar extremt sällsynta. Särskilt inne i centrum.
Kan så vara, men var inte så dum, sa Sixten, jag ser väl på TV. Jag har sett Björnbröder, Björnen och den helt fantastiskt otäcka Grizzly Man. Sixten fortsatte smått ilsket, hur inskränkt är du egentligen? Tror du att jag bara ägnar mig åt att sova när jag sover? Och förresten, jag har hört dig skryta med vad du sett på TV, fast du har varit alldeles borta och snarkat. Jag vill påminna om att jag är en katt vars uppmärksamhet är påkopplad även när jag själv ligger där helt avkopplad.

Ja det ska vi, sa jag då med eftertryck för att bryta den inriktning samtalet hade tagit.
Va, sa Sixten som inte brukar säga så. Han är en gentlemannkatt som föredrar att fråga Ursäkta mig, jag uppfattade inte det där sista. Eller så brister han ut i ett artigt, förlåt att jag var ouppmärksam och inte hörde vad du sa. Om samtalet behöver snabbare repliker blir det ett, hur sa? Men här kom det igen, va? Vad sa du?
Ja det ska vi, sa jag ännu tydligare.

Vad är det vi ska, undrade Sixten.
Fira nyår som vi brukar. I sällskap med goda vänner. Och du kan faktiskt inte vara med. En av vännerna är lite rädd för dig och en annan får allergisk snuva om du ska vara med, förklarade jag.
Aha, sa Sixten, hon som är rädd gillar mig i alla fall, se bara hur vänligt hon ser på mig när vi träffas, och han som nyser tycker om alla katter, mig också! Att han verkligen är kattvän har jag hört honom säga, en gång när en katt hade flyttat in bakom värmepannan i hans hus. De få gånger vi setts, har han sett på mig med värme! Sådant kan en katt se och dessutom känna med sin finstämda intiution.
Det hjälper inte, sa jag. Man kan vara intresserad och nyfiken och lite rädd samtidigt, undervisade jag. Och allergier är inte att leka med. Man kan bli svårt sjuk...

Sixten nickade lite bedrövat. Du vet att jag inte vill ha dåligt inflytande på familjens vänkrets, sa han insiktsfullt och medkännande. Jag vill inte skrämma någon som visar mig respekt. Och att någon ska bli sjuk för min skull är något av det sorgligaste jag hört. Nu när du förklarar går jag naturligtvis med på att fira i min ensamhet, men du måste lova mig en sak!Í innan de går sin väg fram på småtimmarna måste även jag få träffa dina vänner så att de verkligen kan bli mina också. Han såg på mig med ledsna ögon.
Sixten, du har ett gott hjärta, medgav jag, visst, det är klart att du skall få gå ut för att hälsa och säga farväl innan de går.
Det uppskattar jag, att du både är artig och förstående!

Sixten muttrade något som jag inte uppfattade.
Va, sa jag.
Han höjde rösten. Det kan vara bra för mig att träffa folk också, så att jag får nosa på dem lite grundligare. Hur ska vi annars ta reda på om jag, Sixten, the cat, är allergisk? Får jag minsta känning så ska du få höra på nysningar.

Sixten lommade iväg in i sovrummet och jag log vänligt efter honom. Men det tror jag inte att han såg. Jag sa lågt, vilken fin och nobel katt du är Sixten! Imorgon ska du få extra fint på tallriken och massor av omsorger! Jag gick till städskrubben för att ta fram dammsugaren. Här ska firas nyår!

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...