fredag 30 december 2011

Ståhej på nyårsafton

Här är det ståhej, må ni tro. Måste fråga spraket om vad ståhej har för ursprung. Syftar måhända på fotbollspublik? Uttrycket lär numera vara föga brukat. Stå har med stoj att göra. Hej har med larm, buller, liv och flängande att göra. Sägs det. Människan slår upp sådana där ord. I SAOB. Gammeldagsa uttryck.

Fotboll, var det visst. Inte för att jag varit på Behrns arena och sett stadens stolthet ÖSK. Men Milan har jag spanat in. Med människan som låtsas inte vara fotbollstokig. Fast det är han. I smyg. Han tror inte han är Zlatan. Han ville en gång i världen vara en lirare som Nacka Skoglund. Säger han. Eller som Kurre Hamrin med de nerhasade strumporna. Vilka nu de kan vara. Mytiska legender?

I smyg förstår jag mig på. Smyga är min paradgren. Människorna hos mig hoppar högt ibland när de upptäcker mig. Särskilt om kvällen. I dunklet. På en mörk matta. Då är jag smått osynlig.

Ståhej. Det är ju nyårsafton. Här lagas mat. Dukas och dammsugs. Fast i omvänd ordning. Själv tänker jag dra mig tillbaka. Till sovrummet och den lilla korridoren som leder dit. Vi får nämligen hundbesök. En enda stor muskel, kallar människan honom. Trots att det är en knähund. Vi gillar varandra. På avstånd. Det är ibland de allra bästa bekantskaperna. De som har utvecklingsmöjligheter. Men som man inte har så bråttom att göra något av. Då slipper man sådana där tråkiga uppvaknanden. De som får lustiga benämningar. Katt och råttalek. Och hur skulle det vara om de sa att vi var som hund och katt?

Tack för det gångna året! Nu spanar vi in det nya. Det goda nya. I smyg.

Tur att man kan läsa själv

En katt ska inte fastna i nät, det brukar vara fiskars öde.

Den som inte hörs eller blir sedd - finns ändå.

Jag Sixten, the cat, skriver, alltså finns jag till.

En katt som filtreras bort upphör inte.

När ingen får läsa vad man skriver, är det tur att man kan läsa själv.

Det fria nätet verkar alldeles för tilltrasslat för en enkel huskatt.

Trassel är inbjudande. Det kan man leka med. Och jaga.

Landstinget måste väl slänga sina gamla filter. Så gör i alla fall människan när han kokat kaffe!

Nej, nu får det för stunden vara bra. Tredje frukost väntar.

Jag, Sixten, the cat, tar en paus...

torsdag 29 december 2011

Sixten fortfarande porrtad!

Sixten, jag har nya besked om att du fastnar i ett filter mot porr. Jag fick ett mail idag från Örebro läns landsting. Ja, inte från landstinget. Men från någon av alla de tusenden som jobbar där. Du är fortfarande porrstämplad. Man kan inte få sin dagliga dos av kattvisdom. Inte från Dig!

Jag, Sixten, the cat, hörde på med upphöjt lugn. Gör dig inga bekymmer, sa jag. Var dag har nog av sin egen plåga. Bra ord eller hur? Och det är inte ett av Fantomens ordspråk! Att jag skulle vara så vågad att filtren inte släpper igenom mig är ledsamt. Sorgligt. Men ingen kattastrof. Inte för mig. Värre är det för dem som inte får del av mina tankar om livet strax under knähöjd.

Bra att du tar det så, sa människan. Men lite upprörd blir i alla fall jag å dina vägnar över denna bortsorterande censur. Tänk att en katt kan vara så farlig. Att hans blogg måste filtreras bort. Vad händer om Du byter namn på bloggen? Sixten med vågor i håret? Lockande katt? Mogen katt i sina bästa år söker...

Då fastnar mina texter nog i alla fall, sa jag. Jag blir porrtad hur som helst. Det kan vara det där att jag berättar om att jag ofta slickar. Tassar och päls. Svans. Men rensar de aldrig de där filtren? Det måste ju fastna allt möjligt bra där. Resbyråer, hundsidor, filmrecensioner? Och hur ska de kunna få igenom sidor med information om mediciner för känsliga åkommor? Jag fortsätter djärvt att berätta om mitt liv som katt. Take it or leave it - landstinget!

tisdag 27 december 2011

Vakthållning

Som van huskatt tar jag dagen som den kommer. Det som hände igår ältar jag inte. Inte ofta. I alla fall. Borta är filter som stoppar mig och min blogg. Vad bryr jag mig om deras fåniga censur. Deras server tjänar dem mindra bra. Om vitsen tillåts. Nu blickar jag framåt. Mot morgonmålet, sovstunden och ett välförtjänt mellanmål. Kanske en kort stund på balkongen. För att övervaka småfinkarna. Som tjattrar och piper.

Några nätter har det dock varit ett förfärligt oväder. Om jag nu ska minnas något. Det har låtit som orkan. Trädet utanför sovrumsfönstret har gnällt. Vinden har slitit bort alla lösa grenar. Och människan berättade att på någons sommarställe vid Väringen blåste en båt upp på land och vändes upp och ner. Jag fick gå några extrarundor dessa nätter. Man vill ju inte gärna att något fönster ska ge upp. Under tryck. Och släppa in ovädret som knackar på. Så jag håller vakt. Emellanåt.

söndag 25 december 2011

Porr-Sixten fastnar i nätet

När människan kom hem efter Julbönen vara han konstig. Konstigare än han brukar. Han tittade så egendomligt på mig. Vad är det nu då, undrade jag och vred huvudet. Så där som vi katter gör. För att höra bättre. För att visa hur uppmärksamma vi är.

Du, Sixten, sa människan lite tveksamt, vad har du skrivit på bloggen egentligen?
Inget utöver det vanliga. Hur så? Man bli nyfiken när han frågar så där.
Jag träffade en person i kyrkan som ibland läser det du skriver. Men en dag kunde hon inte öppna din sida.
Nähej? Och...?
Hon fick ett meddelande om att Din sida hade fastnat i ett filter som tar bort pornografisidor. Vad säger du om det?

Jag sa absolut ingenting. Sådana nyheter tar en stund för att de ska landa. Jag stirrade oförstående på människan.
Skulle min sida... Jag kippade efter andan. Och började om, skulle min sida varit pornografisk? När beskedet sjunkit in började jag skratta. Så magen hoppade. Jag trillade nästan omkull. Och blev bara tvungen att rulla mig på golvet några varv. Så reste jag mig. Och sa mycket högt och bestämt, jag är ingen för hundan ingen nakenkatt! Jag är anständigt skyld av tjock päls. Jag har inget grovkornigt språk. Jag berättar inte ens om hur små kattungar kommer till. Det vet alla ändå. Och jag sjunger inte Katt-aaa-riiina med liderlig röst. Jag är ståndaktig! Men inte så där som dessa snuskmumrikar tänker...
Har du inte skrivit något lite vågat? Något laddat? Extra närgånget? Människan förblev undrande.

Jo ,jag berättar ibland att jag rullar runt på golvet och hoppar i säng. Det lär förekomma. Jag bits och rivs. Sånt lär visst också ha hänt. Jag gillar klappar och smek. Det kan nog dyka upp som förbjuden ordkombination. Visst klär jag ut mig. Till detektiv. Är det kanske för vågat? Jag gillar att ligga på dig, ja i ditt knä, alltså. Lite närgånget? Vad vet jag. Pornografiskt material läser jag aldrig. Mästerkatten i stövlar är väl inget man  x-märkt, vad jag vet. Jag har varit på sjukhus för problem att kissa. Det kanske är alldeles för vågat? Men! Någon porrkatt är jag inte! De tror väl att jag är någon frivol kusin till Fritz, the cat. Han, det kommer jag ihåg nu, var ganska gränslöst intresserad av kattflickor. Skulle man ha därför ha censurerat mig? Sixten the cat? Som pornografisk? Min monolog tog slut. Luften likaså. Jag drog efter andan.

Människan satt med gapande mun och lyssnade. Han hörde skrattet i min röst. Men också hur skruvat och absurt det hela var för mig. Han strök mig över xxxx. Här utövar jag lite självcensur. Man blir lätt sådan. Självkritisk. Trots att människan bara klappade mig mellan öronen. Jag suckade. Stämpeln och saxen hade drabbat mig, Sixten. Hur hade jag kunnat bli Porr-Sixten? Mig hade man inte längre obegränsad tillgång till. Nätet hade fångat mig. På annat sätt än tidigare. Skulle det bli min nya image? Skulle jag kanske raka av mig pälsen och visa musklerna? Men att bli stämplad som pornografisk? Oförskyllt. Jag som är så korrekt. Och lagom. Det kräver lite eftertanke.

fredag 23 december 2011

En fröjdefull jul!

Människan tröttnar tydligen inte. Han skriver julkort. Klistrar frimärken. Står vid brevinkastet och väntar. på andras julkort, julbrev och fotografiska hälsningar. Sedan skriver han nya. Om han glömt nåfgon som sänder till honom. Själv iakttar jag mest det som sker. Och inser att julen är nära förestående.

Idag släpade man upp en stor åbäkig låda som man spänt ett bälte runt. Den var ju ganska tjock om midjan. I lådan låg en gran. Ihoppackad. Jag kunde knappt vänta på att man skulle tömma lådan så att jag fick undersöka den. Den doftade av tidigare julfester. I lådan hade vi kunnat bo en 5-6 katter. Om vi verlat. Så stor var den. Under tiden jag roade mig i kartongen klädde man "granen" med glitter och kulor och annat pynt. Hmmm. Så de håller på.

Irriterande är alla ljuvliga dofter. Av skinka, rökt älghjärta och kokt nöttunga. Det får mig att känna hunger. Längtan. Inget får jag smaka. Du har diet, säger människan okänsligt. Mmjau, svarar jag, mycket känslosamt och med darr på rösten. Det är tortyr. I alla fall plågsamt. Så det förslår.

Nu har man tänt granen och jag undersöker närmare vad som hänger inom räckhåll. Snart nog flyttar människan upp prydnader utom räckhåll. Tror han. Jag väntar bara tills han går därifrån. Då minsann. Då är det min tur. Står jag på bakbenen når jag  halvvägs upp till toppen där en ensam flagga ståtar. Det mesta får jag tag på. Om jag vill. När jag vill. Så jag klipper till en ängel så den får visa att den kan flyga. och en julgranskula blir en fotboll....

På julafton blir det ännu roligare. Snören! Papper! Tejp! Kartonger! Det blir en lustiger dans. Även i år. För mig stundar som ni hör - en fröjdefull jul! Detsamma till Er!

tisdag 20 december 2011

Här trängde sig stillsam ADVENTSKALENDER 20 in...


Vad gör det här konstiga inlägget här? Är det människan som krånglat till det nu igen? Och vill ta kontroll över mina tankar. Och skriverier. Men för all del. Håll till goda med människans funderingar i advent. Det bjuder jag, Sixten the cat, på!

Ett  Nyårskort med ett överlastat tåg. På väg genom vintrigt landskap. Vart ska det åka? Var ska man lämna sin dyrbara last? Säckvis med fyrklöver. Så otroligt mycket klöver har man med på tåget att det flödar över. Kan det bli bättre? Knappast. Här handlar det om säckar med välgång, framgång, lycka. Bättre än vanliga julklappar, kan det tyckas.

Vad är det egentligen vi ger varandra, blir dagens fråga. Hur gör man, hur gör du och jag, för att bidra till andras lycka?

Kortet är poststämplat den 28/12 1933 och adresserat till Tyra i Karllskoga (med dubbel l).

söndag 18 december 2011

Med tänder i handen

Aaaajjj, vrålade människan. Högt. Så det gjorde ont i öronen. Mina. Själv är han så bullrig och högljudd. Han tål nog sitt eget oväsen. Men nu skrek han. För full hals. Aaaaj! Sixten släpp!

Det började med att jag, Sixten, the cat, blev glad över att han människan kom knallande in i rummet där jag var. När jag såg honom reste jag mig upp. Och slog en inbjudande kullerbytta. Över axeln. Och rullade mig med magen i vädret. Han fick för sig att han skulle kappa mig på magen.

Skönt. En stund. Men så kittlade det. Eller värkte. Jag vet inte vilket. Blev för mycket. Ibland får det vara nog med allt kelande och klappande. Nog! Finito! Basta! Självklart satte jag framtassarnas klor i hans hand. Höll fast den. Och började sprätta. För fulla muggar. Med baktassarna och deras klor. För säkerhets skull satte jag tänderna i hans hand. Inte för att bitas. Bara så att handen inte skulle komma loss. Då skrek han. Istället för att försiktigt och varligt lirka bort sin hand. Det gick hål på honom. Hans skinn är sprött som den första isen efter en kall natt.

Den eftermiddagen var jag inte välkommen i hans knä. Själv förstod jag inte alls varför. Det som hände nyss, hände nyss. Var borta. Glömt. Förbi. Nu ville jag ligga skönt i ett varmt knä. Vara nära. Men se det gick inte. Han flyttade på sig. Långsint. Eller körde ner mig. Surt. När jag försökt några gånger gick jag min väg. Så där kan man ju bara inte hålla på.

Efteråt pratade vi om det som hänt. Du blir arg när man klär katter i kläder. Men du tänker på mig som om jag hade skjorta och byxor, sa jag. Som om jag sätter gränser som en människa. Icke. Mina gränser är mina gränser. Sa jag. Det lät som om jag hakat upp mig. Du vet att jag sätter gränser. För att du fått klappa mig på magen en gång så får du inte gör det varje gång. Vi har ingen uppgörelse om det. Jag tillåter det när det passar mig. Kom ihåg det!

Det vet jag ju. Men glömmer det lätt. Om jag fått dunka en människa i ryggen en gång utan protester. Då tror jag att det är ok även nästa gång. Med dig är det annorlunda. Du vänder på en femöring. Människan skulle säga till mig att inte dunka så hårt. Eller att sluta. Han skulle inte hålla fast mig, riva mig, eller slå. Inte utan varning, sa människan och såg anklagande på mig.

Du vet att jag ändrar mig. Och sätter gränsen direkt, svarade jag mycket tydligt. Du måste lära dig att vara varsam. Att respektera mina gränser. Jag är INTE din leksak. Inget kramdjur som alltid bara är lealöst mjuk och pälsvarm och god. Får jag nog, får jag nog!

Jag vet, svarade människan. Och klappade sig inbjudande på knäna. För att jag skulle hoppa upp. En sådan inbjudan tackar jag inte nej till. Bäst att passa på. När man är riktigt välkommen. Särskilt efter en liten uppgörelse.

Gammalt ordspråk: Katten vänskap är stark som stål och spröd som morgonens is.

onsdag 14 december 2011

Jag hälsar när jag hälsar

Sixten, varför kommer du inte och hälsar, ropade människan. Ungefär det samma som hon som kom hem tidigare på dagen hade ropat. Då. Men jag tog det lugnt. Då också. Jag ville helt enkelt inte. Det är sådant spring vissa dagar att man blir rakt trött. Inte har jag något för det. Alla hälsningar. En förströdd klapp. Men ingen köttfärs, ingen kyckling. Bara dietmat. Och inte alls kopplad till min vänliga uppenbarelse. Så varför ska jag springa fram och tillbaka som en glappande dörr? Nix.

Jag kan faktiskt bli glad över deras hemkomst utan att behöva stryka mig mot byxben och fötter. Man måste inte kråma sig. Göra sig extra fin. Varje gång. Blir det för mycket blir det inget värt. Tänker jag. Och sover lugnt en stund till. Så jag kommer fram när jag kommer fram. Visar mig när jag visar mig. Och hälsar när jag hälsar. Så det så.

söndag 11 december 2011

Ömsesidig respekt

Snälla, goda vänliga människa. Plåga mig inte mer med sådana där förskräckliga djurbilder. Föreställande mänskliga djur. Presenterade som förljugna människokopior. Jag tål det inte. Definitivt inte! Jag står inte ut. Har fått nog! Jag, Sixten, the cat, vädjade, bönade och bad.

Jag hör vad du säger, sa människan, men en bild till kan du tåla ur denna långa serie vykort. Vet du förresten vad de kallas? Kissemiss Serien! Bah! Pah! Ha! Människan pustade och stånkade av irritation och tillbakahållen ilska. Trams, fullfjädrat trams är det. Här behövs människor som kan tala med katter och katter som förstår sig på de obegripliga människorna. Som tror att allt är skapat till deras avbild. En perverterad avgudadyrkan! Håller du inte med? Han såg uppfordrande på mig.


Du brukat inte säga att du avudar mig, svarade jag. Men det finns många som använder sådana ord om djuren de lever tillsammans med. Det har jag hört på radio och sett på teleivionen. Läst i morgontidningen. Lite nu och då. De gör oss till gulliga små accessoarer. Att ständigt bäras på armar. Eller släpas runt som handväskor. Som viljelösa men levande smycken. Utan eget liv. En förlängning av människan. Jag står därför ut med dina dumma kort även denna gång,sa jag till slut. Trots att jag inte trodde det. Men vi behöver undervisa världen om att djur ska få vara djur. Inte mjölkdrickare. I rutiga kläder. Trams. Dumheter. Fjams! Och människor ska vara människor. Först därefter kan vi mötas med ömsesidig repsekt! Eller hur?! Människan nickader instämmande. Tog sitt kort och gömde det långt inne i en garderob.

Katter bär aldrig klänning!


Nej, inga fler sådana bilder! Jag vill inte se hur man spökar ut oss katter till små människor. Vi kan ha ett och annat tecken på släktskap med människor. vi kan drömma, leka, sakna, känna smärta, uppskatta närhet och värme. Men nej, några små klänningar bär vi inte! Vilden i mig, den fria kattsjälen, protesterar!

Jag, Sixten, the cat, vill inte  ha de där korten. Släng dem. Göm dem. Eller bränn dem. Gör rent hus! Jag kan tänka mig att lyssna till Pelle Svanslös bravader. Där kan jag förlika mig med att katterna är smått mänskliga. Eftersom Gösta Knutsson egentligen porträtterade sina studiekamrater och några ovänner, snarare än katter. Han har faktiskt lånat en hel del av katters egenheter och förmågor i det sammanhanget. Men att styra ut oss bara för nöjes skulle. Jag går och lägger mig. Hoppas att jag kan drömma om vilda och fria äventyr.

lördag 10 december 2011

Bakom flötet

Alla kattkort är inte roliga, sa människan en dag. Jag har inte velat visa dig de här vykorten. De känns nästan för förnedrande. Både för människor och katter. Men det är bra att du ser det här. Varför i all världen vill man ställa till sådant spektakel?
Det var det värsta, sa jag, Sixten, the cat, chockat. Kattdockor uppklädda i människoplagg. Placerade bakom små metspön. Vilken rubrik sedan. Bakom flötet!

Jag vet nog vilka som bakom flötet, sa jag och vände mig förargat bort. Varför visade du mig de där korten? Nu kommer jag ju bara att tänka på alla som har djur som leksaker, som behandlar oss som döda ting. Illa!

torsdag 8 december 2011

Katter med glasögon

Han, människan, fortsätter än så länge med sin adventskalender på bloggen stillsam. Han avvisar bestämt att kattkort skulle få förekomma där. Småsnålt. Inskränkt. Dumt. Så säger jag till honom. Men han verkar inte bry sig om det.

Men igår fick jag, Sixten, the cat, ett bevis på motsatsen. Han tänker verkligen mycket på katter. Då visade han mig ett kort som skickades till hans mor på Kryddgränd 3. I Visby ifrån Norrköping. Den 14 maj 1922. När kortet tillverkades satte man fast små ögon av glas på katterna. Genom att klistra på en extra baksida fick man dem att sitta kvar. När jag först såg kortet betraktade jag det mycket ingående. Noga. Studerade särskilt den lila eller violetta flugan. Svårt att veta vad som är det ena eller andra. Funderar på om jag själv ska skaffa mig en sådan. Fluga. Till nyårsaftonen.

Sedan strök jag mitt huvud och kind emot vykortet. Markerade att nu tillhör det här kortet mig. Katterna med glasögon tillhör mig! Trots det har jag inget behov av att själv ha det sparat eller tillgängligt. Ser jag bilden igen känner jag också på doften att kortet är mitt!


Mig intresserar utsikten från våra fönster mycket mer. Där händer det något. Hela tiden. Folk cyklar omkull. Eftersom det ligger is på gatan. Människor småspringer till och från sina jobb. Andra går med små myrsteg bakom sina rollatorer. Bilar och bussar far förbi. Omväxling förnöjer.

Glömde jag nämna fåglarna? De är mitt största intresse. Dem kan jag studera i timmar. Vilket jag ju skrivit många gånger. Så här års är de uppburrade och fluffiga. För att hålla värmen, säger människan. Inte så ofta betraktar jag dem med klapprande tänder. Som tidigare. De är nästan näpna där de fladdrar omkring. Tillsynes planlöst. Jag tror alltid att de ska missa grenarna så slarvigt som de flyger. I sista stund får de klorna på en gren. Landar klumpigt.

Jag ser inte alltid så bra på långt håll. Rörelser märker jag, men vad som rör sig kan bli suddigt. Men glasögon för katter har man knappt hört talas om. Det finns nog bara på ett kort. Mitt kort.

onsdag 7 december 2011

När botten på matskålen lyser fram

Här har varit mycket lugnt den senaste tiden. Det mest uppseendeväckande som skett är att matskålen stått tom vissa tider på dagen. Min människa säger att det beror på min glupande aptit. Själv är jag, Sixten, the cat, säker på att han slarvar med att fylla på med mitt älskade torrfoder.

Du, säger han plötsligt, i går träffade jag en trevlig dam som berättade att hennes katt bevakar sin matskål.
Vad är det du säger, kontrade jag direkt.
Att den där damens katt..., sa han lite osäkert.
Katter tillhör inga andra än sig själva, hur ofta ska jag behöva påminna dig om det, sa jag smått ilsken.
Jag vet, men vi är ömsesidigt beronde. Du är min och jag är din på ett märkligt sätt. Vi betyder ju mycket för varandras välbefinnande. Jag ger dig mat och du ger mig värme. Till exempel, sa människan. Poängen med det jag försökte säga, han harklade sig och tog ny fart. Eftersom han nästan kommit av sig. Om jag nu får tala till punkt, som de skickliga politikerna ofta säger i radio, fortsatte han. Poängen var att katten inte gillade att man kunde se botten på matskålen genom torrfodret. Uppstod det ett hål så den gula skålen lyste fram jamade katten tills hålet fylldes med mer torrfoder. Visst är det intressant! Och kan du tänka dig katten åt inte. Utan var nöjd med att det fanns mat på plats.

Det var verkligen intressant, sa jag och fortsatte, har du funderat över att det kanske finns något att lära av den där berättelsen? Jag såg intensivt på honom.
Nej, sa människan på ett ovanligt inskränkt sätt. Han brukar kunna se samband och dra slutsatser. Om än inte lika skickligt som jag.
Det var tråkigt, sa jag. Fattar du om jag ställer mig vid skålen och jamar? Vilket jag genast gjorde.
Då flinade han åt mig, tog fram torrfodret och fyllde på i skålen. Jag slutade genast jama. Och gick förnöjd därifrån.

lördag 3 december 2011

Porslinskatt som inte går av för hackor

Om du nu ska ha en adventskalender på din blogg stillsam, kan du väl ta med en bild på en katt, vädjade jag, Sixten, the cat. Men människan var orubblig. Inga katter i adventskalendern. Jag håller av dig mycket, men jag är inte sådan att katter måste framhävas hela tiden. Du får ju ha din egen blogg, eller hur, sa han.
Jo, visst, men en liten katt? En porslinskatt?

Nej, vill du se på porslinskatter får du se till att de kommer med i din egen blogg, sa han envist.
Nu surnade jag till en smula. Lite grann. Eller grand, vilket man vill. Du ska få se på porslinskatt, sa jag, och plockade fram ett kort ur högen med kattbilder. En katt i porslin som inte går av för hackor. Han har sådana kattvykort också, människan, även om han inte visar dem så ofta. Vill inte uppfattas som kattfanatiker, muttrar han ibland. Men han är det, vare sig han erkänner det eller ej.

Här är det en katt som skulpterats av P Zeiller. Katt som putsar sig eller ordagrant: sig putsande katt. Kortet är från Den stora konstutställningen i Berlin 1911 och porslinsfabriken som gjort den utsökta katten heter Gebr. Metzler & Ortloff i Ilmenau i Thüringen. Men det är inte så viktigt. Jag beundrar de eleganta formerna och den utsökta och graciösa rörelsen som konstnären fångat. Snyggt! Eller hur!

torsdag 1 december 2011

Hund och katt

Sixten, Sixten vet du vad, ropade människan högt. Mycket högt. Vet du hur många hundar det finns i Sverige, fortsatte han.
Nej, det vet jag inte, svarade jag sanningsenligt. Skulle jag veta det? Vad är nyttan med att veta antalet hundar? Mera intressant vore ju att hålla reda på oss katter, sa jag uppfordrande.
Kanske det, sa människan, men byt inte samtalsämne nu. Varje år registreras cirka 250 000 hundar i vår land. Det du! Räknar man med en livslängd på ungefär 8-10 år finns det faktiskt flera miljoner hundar. Kanske så många som 3 miljoner! Vad säger du om det?
Du milde, svarade jag, uppriktigt överraskad. Så många. Var tredje person skulle alltså ha hund?
Ja, så är det nog, sa han. Men du väger ju mer än en del hundar i alla fall. Mer än en liten terrier. 6-7 kilo katt väger tungt.
Det är väl inte så farligt, sa jag lite störd över kommentaren om min vikt. Sådant är känsligt.
Jo, ibland, sa min människa. Om du har somnat i mitt knä så är det som om känseln i mina ben försvinner efter en halvtimme. De domnar liksom. Men då brukar jag ju väcka dig,
Gör du, frågade jag förvånat.
Du märker det ju inte, sa han. Du tror att du vaknar av dig själv. Men så är det inte. Jag kliar dig bakom öronen. Då börjar du vifta på dem som om någon fluga irriterat dig... och så vaknar du.

Det är väl hundar man kliar bakom öronen? Men du, oss katter har man inte lika bra koll på. Även om jag läste i tidingen att man vill att vi ska ha obligatorisk märkning och registrering. Jag är både och, sa jag och klippte med öronen. Märkt och registrerad. Där finns mitt nummer ingraverat. Jag tänker mest på det som en blygsam tatuering. Inga änglar eller drakar, bara ett anspråkslöst och enkelt nummer. Om jag skulle komma bort fungerar det väl som en adresslapp. Som ett id-kort. Och hellre ett nummer än halsband och lappar. Men du har väl inga planer på att tappa bort mig?
Never in my life, sa människan lite chockad över att jag alls frågade. Vi är ju medlemmar i samma familj. Så du kanske borde få samma efternamn? Vill du det?
Det får vi fundera på, sa jag förnöjd över denna bekräftelse på samhörighet. Och rullade över på rygg för att bli kliad och klappad.

onsdag 23 november 2011

Människan kroknar - jag håller ut

Mina rader handlar ofta om min människa och mindre om mig. Så ödmjuk är jag. Det bekymrar mig inte att jag själv låter det ske. Så småningom blir det annorlunda. Just nu är det ganska synd om min människa. Fast han protesterar när jag säger det. Han vill inte att man ska tycka synd om honom. Det liksom förminskar honom och förstorar hans problem. För problem har han. han är hemma mycket nu för tiden. Sjukskriven, säger han. Men jag tror att han faktiskt längtar efter mig. Vill vara med mig. Hade han bara haft en öppen spis hade han kunnat sitta där med mig i knät dag efter dag och läst. Nu blir det mest en massa amerikanska fånprogram på TV. Där sitter han och ojar sig. Han har ont i nacken och domningar i armen.

Han vill inte ens sätta på datorn. Då är det illa. Ja, eftersom jag, Sixten, the cat, då inte kan skriva så ofta. Det blir hackigt och ryckigt. Inget flyt. Jag lägger liksom av mig. Mellan gångerna.

Varför går människan så ofta till vårdcentralen nu förtiden? Jag tror att han vill ha ett namn på det där som värker. Som om ett namn, en diagnos, skulle förändra situationen. Då vet jag vad jag ska kämpa med leer mot, påstår han. Är det diskbrock vill jag ju veta, fortsätter han irriterat.

Vi katter klarar oss oftast bra utan att ha namn på det som gör ont. Vi hanterar det på vårt sätt. Men till sist kan man ju behöva åka till sjukhus. Eller träffa en veterinär. För säkerhets skull. Också för mig är livet dyrbart. Och hälsan en gåva. Men namn på mina krämpor vet jag inte om jag behöver. Jag kan nog klara mig ändå. Vi katter klagar sällan. Vi är förnöjsamma och tålmodiga, som jag så ofta påpekat. Nu måste jag gå. Människan ropar på mig. Han vill ha sällskap. Igen.

Gammalt ordspråk: Ensam är den människa som inte står ut med sitt eget sällskap. Då är det gott att katter finns - de håller ut när människan kroknar.

torsdag 17 november 2011

I stillhet

Gårdagen tiibringades under ett överkast. Med vila och meditation. Inte mycket mer att rapportera. Timmarna gick. Jag hade det gott. Möjligen ska sägas att människan som stannade hemma hela dagen ibland kollade var jag fanns. Egendomligt nog. Som om jag skulle ha anledning att vara någon annan stans. Än i värme och stillhet.

onsdag 16 november 2011

Sixten gör mig varm, sa människan

Vi katter är goda värmedynor för frusna människor. Vi är sådana. Till vår natur. Har utstrålning. Av både vänlighet och värme. Oftast. Min temperatur är normal när den svänger mellan 38 och 38,5 grader. Därför kan jag värma min människa så bra. Min päls bidrar också till upplevelsen av värme.

Bara när jag varit riktigt utsatt har jag "svettats". Mina tassar kan då lämna blöta avtryck. På sjukhusgolv, till exempel. Vanligtvis behöver jag inte vara rädd. Först och främst är jag modig. Och lite stursk. Självmedveten. Men med ett stort hjärta och längtan efter närhet. Så min frusna människa har inte bara sällskap av mig. Han blir varm. Du gör mig varm, Sixten, säger han och ler. Självklart, svarar jag!

söndag 13 november 2011

Bara värme

Människorna var iväg några timmar igår eftermiddag. De stöpte ljus. Sådant man gjorde förr. En bra aktivitet för att hålla gemenskapen igång. Man arbetar något lite och talar desto mer. Det är inte längre så vanligt säger människorna. De som kan stöpa ljus försöker lära upp de unga. Men de tycks inte ha tid nu. När de en gång får tid, kanske kunskapen flyttat vidare. Till himmelska nejder. Där går det åt mycket ljus.

De fick visst stor glädje av ett avslutande knytkalas också. Den rikaste måltid man kan tänka sig. Eftersom människorna då tänker mycket på varandra och lite på sig själva. Janssons frestelse och räkomelett, paj och fisk i sherryreducerad specialsås och mycket mer därtill. Själva hade de med sig ost och kex och mandelmassekonfekt från Lübeck. Där skulle jag varit med. Inte i  Lübeck. Men vid ljusstöpningen. Men katter var portförbjudna. Mest för att ingen skulle snubbla på oss som ofta håller till därnere vid fötterna.

Stearinet är dessutom förfärligt hett. Spiller man klibbar det liksom fast och bränner ännu mera. Men det hela hade gått bra. När de kom hem doftade det nystöpta ljus i hela lägenheten. På skorna satt droppar av stearin och en och annan vit fläck fanns även på byxben och tröjor.

Min människa har värk i ryggen. Sedan mycket länge. När han kom hem var han illa därann. Han satt framåtlutad i tv-fåtöljen och suckade. Han behöver inte säga så mycket. Jag känner på mig var han har ont. Så jag hoppade upp i fåtöljen och klämde ner mig mellan honom och ryggstödet. Har har du din värmedyna, sa jag. Han stack handen bakom ryggen och strök mig över huvudet. Du är en omtänksam vän, sa han.

Så där satt vi en bra stund. Tills även den sittställningen började göra ont. Nu kan du väl du flytta på dig, bad han. Nu har jag haft det varmt och gott en stund. Jajamen, blev mitt svar. Jag ställde mig på armstödet tills han hade satt sig bekvämt. Då gled jag ner i knäet och la mig mig till rätta. Inga klor idag, frågade han. Nej, sa jag, inga klor idag. Bara värme.

Gammalt ordspråk: En katt värmer både kropp och själ

fredag 11 november 2011

Vassa klor i mjuka händer

Idag satte jag klorna i min människas hand. Det gillar han inte. Han tål inte så mycket. Vi skojade friskt med varandra. Men sedan ville jag inte vara med längre. Han har svårt att förstå sådant. Så jag får säga ifrån på mitt sätt. Men det blir nästan tvärt om.

Jag sätter klorna i honom och då säger han ifrån. Mycket högljutt och bullrigt. Mina vassa klor i hans mjuka händer. Det är nästan opassande. Han borde ha en skyddande päls. kanske handskar? Det finns andra lösningar. Men så klipp mina klor så gör det inte ont, säger jag till honom. Men han tycker det är besvärligt. Och jag tillåter i alla fall inte att han klipper mina klor. Inte så ofta. En klo i taget ungefär. Så det är ett projekt på några veckor. Och då är det nästan tid att börja om. Igen.

Gammalt ordspråk: Ljudlöst sätts kattens klor i människans hand sekunden innan oljudet bryter loss.

tisdag 8 november 2011

Tillbakadragen, det är jag

Dra sig tillbaka. Ligger det något ovilligt i det uttrycket? Man får nästan övervinna sig själv. Släpa och dra. De flesta av mina vänner, mänskliga såväl som fyrbenta, förknippar inte detta att vara tillbakadragen med mig, Sixten, the cat. Jag uppfattas som gå-påig. Smått framfusig. Självsäker i överkant. Trots att det även i mig bor en blyg liten viol.

Allhelgonahelgen blev en folkfest. Jag tänker inte på allt folk som samlades på kyrkogårdarna. Nej, de som kom på kalaset. Hemma hos mig. För en kär släkting till människans hustru. De utgjorde folket på festen. Med svampsoppa, älgstek, paj och tårta. Sång och hurrarop. Och folk i vartenda rum. Det var inte så enkelt att vara tillbakadragen här inte.

Istället fick jag utveckla mina hundsidor. Som vallhund och övervakare av alla förflyttningar. Så jag hade att göra. Ett ljud från ett rum måste undersökas. Väl på plats hörs glada skratt från ett annat rum och applåder framför TV:n. Så det var bara att sätta fart. För att hinna med. Skratten kom sig av gamla släkthistorier. Som berättades uuppsluppet och upprepat. Jag har liksom hört samma historier i många år. Oavsett om det är männsiskans eller fruns släkt. Det tillhör ritualerna att återberätta händelser från barndomen. Applåderna gällde att någon stängt av televisionen. Så att man fick spela dataspel i fred.

När alla hade åkt la jag mig mitt i vardagsrummet och andades djupt. Och, tro det eller ej, somnade. Också det ett sätt att dra sig tillbaka. Men de senaste dagarna har jag krupit in under mörka täcken, vilat i dunkla garderober, slagit mig till ro i linneskåpets djup på manglade findukar. Så fick jag visa mitt rätta jag. Tillbakadragen och lugn. Meditativ och...sömnig.

torsdag 3 november 2011

På rygg som om han cyklade

Nu är kaninen borta, sa människan en dag. Det är så tomt på torget framför rådhuset. Den låg där som om den cyklade, fortsatte han. Konstverket alltså. 
Man ligger väl sällan och cyklar, protesterade jag, såvida man inte har en sådan där specialgjord liggcykel. Själv cyklar jag aldrig. Jag, Sixten, the cat, tar mig bäst fram på egna ben.

Måhända, svarade människan, men i min ungdom tvingades barnen i gymnastiken ner på rygg. Ofta ganska frivilligt. Sedan fick de försöka sträcka benen så långt upp i luften de kunde och göra tramprörelser med fötterna. Ungefär som när man cyklar. Gymnastikdirektören, jag så hette den militäriske läraren, berodrade kortfattat: På rygg! Cykling! Fortare! Fortare! Det var inte så lätt, må du tro. Man fick allt blod i huvudet och benen ville liksom inte hänga med. Det hände att man sparkade sig själv. Många gånger. Med sina blåa gymnastikskor.

Din stackare, kommenterade jag. Har du varit med om sådant? Det hade jag ingen aning om! Om jag läger mig på rygg och "cyklar" med mina fyra ben är det för att jag leker. Visar min välvilja. Mitt välbefinnande. Cykling! Tänk vad dom kunde hitta på!  

tisdag 1 november 2011

Klart att katten har en själ

Min människa har varti bortrest. Igen. Lite tröttsamt kan jag tycka. Men bra på sitt sätt. Det är så jag får anledning att sakna. Och att längta. Betydelsen av saknad är underskattad. Först när efarenheten kommer och man verkligen saknar förstår man. Hur stak känslan är. Hur den kan uppfylla hela ens varelse. Kusin med saknaden är längtan. Den kan också bosätta sig i djupet av ens själ. För en sådan har jag! Teologerna har inte alla insett det än. Men så har de inte frågat mig. Den som kan sakna och längta efter en annan varelse har en själ. Var så säker.

När så både saknaden och längtan nästan värkte hördes bilens motor från parkeringsplatsen. Kullebyttor blev det. Och en liten dans. Kunde jag slå volter hade jag gjort det. Så glad blev jag. Så lycklig. Vilket också bekräftar att jag är en sensibel och känslosam katt.

fredag 28 oktober 2011

I all blysamhet

Vem var mannen? Den äldre med bowlingklotet? Frågan har ställts till detektiven Sixten. Till mig alltså. Med anledning av incidenten i bowlinghallen. Jag var ju inte där. På samma sätt som Nero Wolfe, den berömde orkidéodlaren, löser jag problemen med tankekraft och synskärpa. Oftast på avstånd.

Hm. Vem var han? En till synes distingerad gentleman. Han verkar, av bilderna att döma, inte vara särskilt atletisk utan lite ämbetsmannamässigt stel i kroppen. Det är inte han som är min människa. Det man ser av min människa på bilderna från bowlinghallen är enbart hans arm. När han tar fel klot!

Sedan sist har jag återfunnit en klocka. Jag har hört den hela tiden. Människorna i min lägenhet har letat. Sig fördärvade, säger de. Och inte hittat den. Den har tickat iväg i mellanrummet mellan madrass och sänggavel. I morse tröttnade jag på att veta. Jag krafsade på gaveln när överkastet slätades till. En gång. Två gånger. Då först hörde de lomhörda varelserna något som skrapade. Tickandet uppfattade de inte. Se vad jag hittade, utropade människans fru. Ja hon är människa också, absolut! Men inte min på exakt samma sätt. Som min människa. Jag låter henne tro att hon fann klockan själv. Vilket är en av mina framträdande egenskaper. Blygsamhet. Ödmjukhet. Om jag får säga det själv.

onsdag 26 oktober 2011

Livsfarlig bowling

Han höll på att ta livet av den som stod bakom honom. Människan var skärrad och upprörd. Han hade varit på bowlinghallen och spelat. Man spelar väl bowling. Rulla bowling låter alltför tamt. Kasta varpa gör man, men inte stora klot, eller hur? Ändå var det precis vad som hände. Klotkastning!

Jag, detektiven Sixten, the cat, bad genast att få se den filmsekvens som någon av en händelse tagit av tillbudet. Eller var det ett mordförsök? Man ser tydligt på bilderna hur den äldre mannen tar sats och börjar röra sig mot banan. Men långt innan han borde skicka iväg sitt klot lyckas han göra något ovanligt. Armen och handen med klotet pendlar igång. Men sedan släpper han inte klotet. Det följer med över huvudet och klotot slängs bakåt. Till synes med stor precision. Ganska pricksäkert. Mot den person som nyfiket står precis bakom honom.

Hade de något otalt med varandra, frågade jag. Ingen aning, svarade min människa. Som tur var missade han. En centimeter till och huvudet hade krossats därbakom. Oj, oj, så nära det var!

Låt mig se en gång till, sa jag. Nu märkte jag att någon tog ett klot, sekunden innan den äldre mannen greppade sitt. Någon kanske bytte ut kloten? Eller tog han fel? Sedan ser man tydligt att mannen försöker släppa klotet i normalt läge, så det ska rulla mot käglorna där borta. Men han sitter fast i bowlingklotets hål. Ser du inte det, frågade jag. Jo, du har rätt, svarade människan. Det var bara ett tillbud och inget mordförsök. För den hand som tar klotet strax innan, det är ju min hand, kommenterade människan. Inget utbytt klot där inte. Jag tog helt enkelt fel.

Hur ser då ditt ansvar ut, frågade jag strängt. Människan skakade bara på huvudet och sa, oj, oj, oj, så det kan bli. Jag fortsatte, men nu hände det ju inget allvarligt. Det ser faktiskt ganska festligt ut. Tänk om det blir en ny trend på banorna? Baklängesbowling, förslog jag. En detektiv som var nöjd med att ha löst gåtan.

Håll tårna stilla

Sixten föreställer ibland en sabeltandad tiger. Högt uppflugen på möbler. Gömd i kartonger. Spanande från omöjliga platser. Ibland sitter han under den stol där jag tittar på TV. Stol förresten, en sov och slummervänlig fåtölj. Vilket inte alltid uppskattas av den fyrfota vännen.

 Rätt var det är väcker han mig. På sitt speciella tigersätt. Eller han. Det är någon annan som skrämmer mig. Där sover jag sött framför Aktuellt eller Rapport. Plötsligt väcks jag av ett förfärligt skrik. Vem? Vad? Då inser jag att jag hör mig själv skrika. Tre klor har letat sig in i mina försvarslösa tår. Förmodligen har jag vickat på dem. De ser väl ut som små söta möss. Så vem kan motstå dem? Inte en sabeltandad tiger i alla fall.

Gammalt ordspråk: Håll tårna stilla när en tiger leker.

fredag 21 oktober 2011

Fjärilsvingens omärkliga beröring

Många beundrare har jag. Kanske inte för min ansenliga kroppshydda. Eller för mitt ljudlösa steg. Tvärt om får jag utstå både skämt och fåniga kommentarer. Man tycker att jag har trumpinnar till ben och tassar. Det låter som en trumvirvel när jag springer. Små lätta steg ligger inte för mig. Trampet av små fötter, brukar man retsamt säga. Har du fått nya skor? Du klampar när du går, kan man säga.

Jag bryr mig inte. Jag vet att när det behövs har jag ett ljudlöst steg. Kan smyga på en sparv så den knappt märker min närvaro. Kan dyka upp rätt var det är. Överraskande. Oannonserad. Så folk hoppar till. Eller snubblar på mig.

Min verkliga gåva är fjärilsvingens omärkliga beröring. Jag kan stryka mig mot en människas ben. Så mjukt och försiktigt att de bara anar beröringen. En oansenlig kontakt- Som får världen att darra. Ofattbart stilla nuddar jag vid andra varelser. Vid dem för vilka jag hyser varma känslor. Stor tillgivenhet.

Gammalt ordspråk: Som en fjärilsvinge är kattens beröring

Bevakningstjänst i morgonstund

Grannhuset repareras. Taket läggs om. Ny isolering ska till. På gården till det hus jag bor i blir det därför en väldig aktivitet. Mest tidigt om morgonen. Bilar med lass av virke och verktyg amländer. Ställningar, stegar och små bilar placeras huller om buller. Man klättrar upp. Och man klättrar ner. Det hamras och sågas. Man lyfter och bär. Jag, Sixten, the cat, ser på. Raster och rökpauser noteras. Liksom det tunga slitet på taket. Dock - ingenting händer utan ett vakande öga. Jag ser. Håller koll. Därför rör sig världen.

Gammalt ordspråk: Det katten ser finns till. Men om katten blundar stannar världen.  .

onsdag 19 oktober 2011

Kattuppror mot kramdjursmyten

Mästerkatten i stövlar var en kändis förr i världen. En återkomst har han fått i Disneys filmer om Shrek. Med lånad röst av Antonio Banderas. För mig är den mästerkatten inte aktuell som förebild. Även om också jag, Sixten, the cat, fått mig ett och annat gott kattskratt. Över hans låtsade mod och försök till smått överdrivna hjältedåd. Pelle Svanslös tycker jag om. Han månar om andra. Det kan jag känna igen. Men lite av den förvånade naiviteten hos Bill och Bull och och det sävligare hos Murre från Skogstibble märker jag hos mig själv. Ganska sällan. Ibland. Men förebilder? För mig? Nej.

Det finns en risk att vi katter ses som levande kramdjur. Som man kan kånka runt hur som helst. Men vi är inga menlösa plyschfigurer. Andra tänker på oss som vore vi figurer ur en bok eller film. Vi är så mycket mer. Vi borde stå upp för en sannare bild av oss. Bekämpa myten! Jag har inget emot lite beundran, en stunds närhet i ett knä, en strykning över ryggens päls. Men att jag skulle vara menlös? Att vi katter mest är gulliga varelser? Möjliga att hantera som ett tillbehör, en ägodel. En accessoar? Nej.

I trängda lägen kommer vilken katt som helst att vara beredd att släppa loss vilddjuret inom sig. Inte för att vi gör det så ofta. Kanske borde vi ändå starta ett Kattuppror för att markera rätten till en sannare bild?

Så ska vi naturligtvis inte hanteras. Som handelsvaror i televisionen. Men rätten till självförsvar har väl även en vildkatt. Vi huskatter är mera saktmodiga - utan att för den skull vara några mähän.

Gammalt ordspråk: Den snällaste katt vet hur man använder vilddjurets tänder!

måndag 17 oktober 2011

Lättlovat men svårhållet

Går i väntans tider. Detektiven Sixten spanar efter sin belöning. För att han lyckades lera fram en förlorad penna. Den som väntar på något gott tycks alltid få vänta länge. Därför finns det ordstäv som vill bagatellisera väntandet. Ta bort spänningen. Och irritationen.

Själv har jag inte hunnit bli irriterad. bara förvånad. Över att det är så lätt att lova det man har svårt hålla. Men ingen fara. Jag har koll. Under tiden tar jag ut svängarna lite extra. Lägger mig på finaste duken. Tuggar på blad jag annars brukar låta bli. Stryker mig mot en dyrbar vas så att skrik och rop uppstår. Kloar på byrålådor och öppnar dörrar. Snart fattar människorna nog vad jag håller på med. Om de inte gör det? Då håller jag bara på. Tills de begriper. Förstår. Vad jag vill. Ha belöningen.

Gammalt ordspråk: Den som väntar på något gott får vänta mycket länge

lördag 15 oktober 2011

Guldpenna utan förstoringsglas

Vi har en granne som gillar taxar. Han är skeptisk till katter. I allmänhet. Och till mig. I synnerhet. Det betyder att han ogillar mig mer än andra katter. Förmodligen därför att han en gång klappade mig på magen. Sådant tillåter jag bara inte. Endast mina närmaste, familjen, får vid enstaka tillfällen göra det. Mest för att jag är kittlig. Och jag, Sixten, the cat, kan inte gärna ligga där på rygg och kikna av skratt. Inför främlingar. Eller framför dem som inte gillar mig. No, no!

Grannen ser mig som en pirat. Med svart ögonlapp. Och med långa knivar i tassarna. Han uppfattar att jag planerar och är är beredd att rispa honom. När som helst. Men så är det inte. Rispa honom kan jag väl göra. Fast någon vadankad pirat är jag minsann inte. Jag är Sixten, detektiven. Jag kan se mig själv iförd slokande hatt och en gammal skrynklig trenchcoat. Mystisk. Smart. Undersökande brott. På jakt efter värdefulla och förlorade föremål.

Häromkvällen var grannen på besök. När han flyttat sig från matbordet till vardagsrummets mera bekväma soffa hände det. Han for upp och sa, har någon sett min penna? Jag måste ha tappat den. Var är min guldpenna. Han lyfte på kuddar. Tittade under bordet. Under soffan. Ingenstans någon penna. Så jag tänkte att här är det bäst att rycka in.

Jag mindes att han noterat något i sin almanacka. Vid matbordet. Kanske hände något då? Så detektiven reste sig och trippade ivrigt iväg. Kanske kunde jag lösa gåtan. Visst, han hade stoppat pennan i innerfickan. Kunde den vara kvar där. Jag nosade runt stolen. Kollade golvet. Undersökte mattan. Där låg den. Guldpennan. Han måste ha missat innerfickan. Så pennan hade helt enkelt fallit ner på den mjuka mattan när han reste sig. Ingenting kan ha hörts. Inte ens ett klonk. Det skulle jag inte ha missat.

Så jag slog till pennan så den for ut på golvet med ett skrammel. Sedan hoppade jag på den igen. För att kunna ta den i munnenoch bära den till taxälskaren. Men det behövdes inte. Han upptäckte att jag hittat pennan. Sixten, du var mig en baddare, sa han. Har du hittat den! Det var som katten. Jag är dig evigt förbunden. Han talar värre än min människa. Men glad blev han verkligen. Jag blir emellanåt trött på alla kattanspelningar. Tålmodig som jag är står jag ändå ut. Så jag tiger och lider. Hittelönen kommer väl. Lite köttfärs möjligen? Eller en lite läcker bit kyckling? Jag lider lite och väntar mycket. På belöningen. Hittelönen. Efter väl utfört detektivarbete. Utan förstoringsglas.

Gammalt ordspråk: Den som väntar på något gott får lida pin

fredag 14 oktober 2011

Sova sött och drömma

Min människa tror att jag bara drömmer härliga drömmar. Som handlar om mat. Eller om att jaga smågnagare. Han sover så sött och drömmer, säger han. Ibland hör jag det. Då låtsas jag bara sova. Men kikar försiktigt bakom halvslutna ögonlock. Jag försöker få honom att förstå, hur svårt det än är, att mardrömmar inte enbart är mänskliga. De är djuriska. Och jag, Sixten, the cat, jagar inte bara småvilt. Visst har jag ljuvliga drömmar. Om katternas paradis likt en festlig cirkus, ett nöjesfält. Roligt och härligt. Ibland är det tvärt om. Och upp och ner. Då tvingas jag fly för livet. I drömmen.

Där dyker plötsligt förhistoriska monster upp. Enorma. Av kött och blod. Eller som skrämmande skelett. Blodet isas. Så läskigt! Otäckt! Monstrens huggtänder får mina att verka ofarliga, som vore de gjorda av små granbarr. Men när dinosaurierna klapprar med käkarna och vrålande kastar sig mot mig då springer jag för livet. Morrhåren hoppar och far. Fötterna rycker och spritter. Musklerna darrar av ansträngning.

Då vaknar jag gärna av en varm hand som vänligt och stilla stryker min päls. Borta är mardröm. Tänder och käkar. Det är lugnt och gott. Jag kan slappna av. Och så somnar jag om igen. Hjääälp!

Gammalt ordspråk: Mardrömmen jagar goda drömmar på flykten, bäst att hålla sig vaken!

onsdag 12 oktober 2011

Vak upp!

Kvart i fem denna morgon väckte jag människan. Han hade brett ut sig så under täcket att det inte längre fanns plats för mig. Nere vid hans fötter. Ovanpå täcket. Jag trampade honom på foten. En gång. Två gånger. Flera gånger. Vak upp, hade jag kunnat säga. Min människa talar så där ibland. Men jag jamade bara fram, maka på dig så att jag får lite utrymme!  

Människan vaknade och tittade på mig som om jag kommit från en annan värld. Sedan fattade han. Och flyttade på sig. Jag trampade runt en stund, drog med klorna i lakanstyget. Snurrade en gång. En gång till och la mig nästan på hans ben. Det kallas närhet. Ger värme. Sådant gillar jag.

Gammalt ordspråk: Delad värme räcker längre.

Vem har egentligen valt? Du eller katten?

Det är din katt, sa min fru. Sixten har legat i en korg i flera timmer. Sedan du gick. Och han har knappt rört på sig förrän du kom hem. Just nu. När du låste upp entrédörren en trappa ner reste han sig och gick till dörren. Väntande. Han har valt dig. Framför mig.

Se på honom! Han slingar sig runt dina fötter. Buffar. Knör. Nuddar. Lutar sig mot dig. Du får säga vad du vill. Men det är din katt. Då sa jag, du har alldeles fel. Ingen människa har en katt. Om det verkar så beror det på att katten har mig. Han har adopterat mig. Lagt in mig i sitt släktträd. 

Förresten hänger det samman med att jag är den som ger honom mat. Ta över den sysslan du så väljer han snart dig. Lite mer. Dag för dag. Jag såg på henne och höll fram frågan. Vill du? Ta över? Omsorgen och skötseln.

Sixten lyssnade och skakade på huvudet. Ni tror ni begriper något av oss fyrfotade. Förstår er på oss. Men icke. Jag vänder på en femöring och klipper till dig om det behövs. Så se till att du uppför dig. Som det anstår en människa. Som en katt har valt. Och inte vilken katt som helst. Som jag, Sixten, har valt. Nu vet du vad det innebär att vara en utvald!

Gammalt ordspråk: Den som väljer en människa blir aldrig utan mat, men den som väljer två ramlar lätt mellan stolarna.

Ett lyckligt kattskrälle

Alla utgår från sig, det är bara jag som utgår från mig. Råkade jag, Sixten, the cat, säga till min människa en dag. Han satt och slötittade på något ofattbart trolleriprogram. På TV. Själv halvsov jag. I hans knä. Men vaknade till av att jag sa något. Vad sa du höll jag på att säga. Men insåg att det var jag själv som låtit.

Min människa gör likadant. Mitt i natten kan han säga något tokroligt som, ta fast kantarellerna. Eller, dopfunten är min. Man undrar vad som pågår. I hans huvud. Svampar som som springer för livet, jagade. Eller personliga dopfuntar som andra gör anspråk på? Döper du i min dopfunt, döper jag i din!

Vad fick jag det där ifrån, att bara jag utgår från mig. En tanke är att jag hört klagan härhemma över att, alla bara tänker på sig själva. Så är det väl att vara en individ. Även katter är individer, har egna personligheter, minnen och drömmar. Vem skulle jag utgå från om inte mig själv? Från en människa? Eller en tax, kanske? Min upplevelse är min. I centrum av min inre värld ligger ingen annan sol än jag själv. Himlakropparna rusar runt, långt borta. Inte i mitten av min verklighet.

Visst finns det dagar när jag inte bara tar allt för givet. Tillfällen när allt är som det borde vara oftare. Eller jämt och samt. Varmt. Solsken och friskt vatten. Gott om vila. Då är det som om allt är så bra att slumpen inte räcker till att förklara det. Då tänker jag mig en större sol. Tacksamt. En som allt ljust och gott strålar från. Så tänker jag en stund över var någonstans tankarna bor i mig. I svansen? Magen? Tassarna? Mellan öronen? Jag vet inte så noga. Mitt i mig själv är jag en nöjd och glad katt. Ett lyckligt kattskrälle, som min människa säger när han själv är uppåt. Men även då bär jag mig själv som en lite mindre sol. Mitt i mig. I min mitt. Hmm...

Gammalt ordspråk: Världens fyra hörn vilar på starka tassar, sa vildkatten.

måndag 10 oktober 2011

Proverbs by Cats 2 - Katters ordspråk 2

Fåglarna fyller himlen, på marken väntar katten!
Den som jamar blir utsläppt.
Halva livet är man borta, sedan kommer man hem. Risken är att man är borta då också.
Den som kryper in där ingång och utväg är en och densamma - får stå sitt kast!
Ju längre bort man reser, desto starkare blir hemlängtan, sa huskatten.
För katten som vilar och drömmer - öppnar sig världen.
En stråle i sanden är värd många skvättar, sa katten.
En svamp på köksgolvet är bättre än tio i en paj.
En dag inträffar något så ovanligt som en alldeles vanlig dag.
Hämnd är inget för mig, sa katten. Jag klipper till direkt.
Först ett rejält mål mat, sedan mår man som en katt! 
Ett mål mat fyller tankarna och släcker både hunger och dröm.

lördag 8 oktober 2011

Kajor ordnar solförmörkelse

Hösten kryper närmare. Besöken på balkongen blir kortare. Tassarna kyls ner så fort. Förderar att hålla ett öga på takarbetena på grannhuset. Följer minsta detalj. De klättrar upp för stegar. Och de klättrar ner. De konfererar på taket och diskuterar på marken. När ingenting tycks hända kastar jag ett annat öga på fåglarna. Kajorna har kallat samman sina trupper. Det blir solförmörkelse när de far förbi. Med ett tjattrande oljud som dränker trafiken.

Dagtid roar de sig i stadens utkanter. Har liksom semester. På åkrar och ängar. På jakt efter föda. Mot kvällen återvänder de till stadens ljus. Och värme.

Som tur är uppskattar de inte träden vid vår kyrka. De sätter sig vid torget. En bra bit härifrån. Men innan de slår sig ner för natten övar de formationsflygning utanför mina fönster. Ganska underhållande. Otroligt avskräckande. Tur att vi katter inte kommer i flockar på många hundra, ja tusen. Vi skulle inte göra hela världen uppmärksam på att vi var på väg. Tystnaden är liksom vårt signum. Vi kan tiga. Jag kan vara tyst, länge. När jag vill. Om det behövs. Se, nu flyger de igen!

Gammalt ordspråk: Fåglarna fyller himlen, på marken väntar katten

fredag 7 oktober 2011

Balkongjam på frukostbord

Min människa har varit bortrest. Han kom hem denna eftermiddag. Från Loka, sa han. De har vatten som sprudlar och bubblar, fortsatte han. Själv föredrar jag vatten som inte låter. Som håller sig lugnt och stilla. När man ska lapa i sig några millimetrar.

Här hemma är ingenting sig likt. Denna morgon fick jag ställa mig på köksbordet och säga ifrån. Jag jamade högt. Till henne som var kvar hemma. Förkyld och dan. Men man kan faktiskt vara snäll ändå. När man har ont i halsen. Det är ju bara att kraxa fram det man tänker. Hon vet förstås inte vilka rutiner som gäller. Så jag jamade ilsket uppfordrande. Hon blev så paff att hon genast frågade, vill du gå ut, Sixten? Så klart, svarade jag. Det var ju det jag sa. Med stora balkongjamet. Snabbt hoppade jag ner på golvet och for iväg. Till balkongdörren. Innan hon skulle hinna ändra sig. Och hon kom lunkande efter och öppnade vänligt för mig. Det är kallt därute, så stanna inte för länge, sa hon omtänksamt. Och jag fick en stunds fågelskådning för mig själv. Så ska en slipsten dras, säger människan. När han berömmer att jag säger vad jag vill. Direkt. Högt. Tydligt.

Gammalt ordspråk: Den som jamar blir utsläppt.

söndag 2 oktober 2011

Sixten från Gothem eller Batman from Gotham?

Ett minne från Gotland. I eftermiddagssolen vilar jag en stund. På  hemvävd trasmatta. Gillar läget. Platsen. Det mesta är som det ska. Denna dag. Stunden av stillhet. Dåsigheten. Och att Batman, Läderlappen alltså, han från Gotham nu fått konkurrens av mig, Sixten från Gothem.

Egentligen kommer jag från Karlskoga. The City of Dynamite. Men det behöver jag inte tala om nu. Undrar du varför jag tar upp Batman? Men människa. Kolla mattan. De ser väl skuggan? Den kan sätta skräck i vilka skurkar som helst. Sanna mina ord.

torsdag 29 september 2011

Det var katten så mycket som hänt

Människor kommer och går. Bara katter består. Så känns det när varje dag ytterdörren stängs efter arbetande människor. Jag blir ensam kvar. För mig själv. Gör min rundor. Vilar en smula och daskar till en överbliven tygmus. På ett sätt ganska skönt. Att rå sig själv. Det stora lugnet infinner sig efter en stund. Avbrutet av diverse händelser som fåglar på balkongen, folk som springer i trapphuset, trafikincidenter på gatan.

Jag kan dock inte låta bli att undra vad de egentligen håller på med. Människarna. Arbetsfolket. Det är för mig en gåta. Ofta kommer min människa hem på lunchen. Äter fil och frukt. Klappar mig en stund. Läser klart morgontidningen. Innan han plötsligt reser sig. I ett huj har han slängt på sig ytterkläder och rusat sin väg. Abrupt. Jag ska bara...hinner han säga innan dörren slår igen.

Så vad häller de på med? När de om kvällen återvänder till mig hör jag ett och annat. Meningslöst, kan någon säga. Människan suckar och säger, när ska man få tid att göra något? Att arbeta? Jag som trodde att det var det han höll på med. Uppenbarligen finns det sådant som hindrar. Uppgifter som stör. Tar tid från det han verkligen tycker är arbete. Mer än en tredjedel av min arbetstid tillbringar jag på annat håll än i församlingen, säger han. Hm, tänker jag, Är inte det arbete? Av någon anledning tycker han ibland att det kunde vara på något annat sätt. Då frågar jag honom, vad hindrar dig från att göra något åt det? Då ler han och svarar, bra sagt Sixten. Det ska jag komma ihåg. Sedan återgår han till sina tirader. Men de tar snart slut. För då börjar han minnas allt som var bra. Och uppräkningen av det håller på en god stund.

Då drar jag mig tillbaka en stund. Så han får smälta sin dag. Jag återkommer när han lagt upp benen på en pall och öppnat en bok. Då kan vi få en stund kvalitetstid tillsammans. Utan störningar från arbetslivet. Vill du höra om min dag, undrar jag. Visst, svarar han. Berätta Sixten hur du har haft det. Och då har jag ett och annat att förtälja. Om telefonsignaler. Om post som kommer tre gånger. I rad. Om en cykel som kört omkull nedanför på gatan. Om drömmar. Och vila. Då ler han igen och säger, det var katten så mycket som hänt. Just det, svarar jag.

Gammalt ordspråk: Halva livet är man borta, sedan kommer man hem. Risken är att man är borta då också.

onsdag 28 september 2011

Som en cigarr med maggördel

Är nyligen hemkommen från en resa till Gotland. Så skönt. Att vara hemma. Bara att se alla bekanta möbler. Där man kloat och rispat. Undersöka gömställen och mörka vrår.

Men det höll på att gå på tok. I ett skåp med textilier och symaskiner krånglade jag mig in. Där hittade jag den mest inbjudande plastpåse man kan tänka sig. Jag vet ju att de kan vara farliga. Det finns katter som lagt sig i en plastpåse för gott. Inte bra. Men den här verkade inte farlig. Den låtsades bara. Ko0m jag underfund med lite senare.

Att undersöka den kunde jag inte låta bli. När jag var på väg ut ur plastkassen råkade jag krypa genom handtaget. Snarorna, som människan säger. Gjorda för att fånga djur. Efter en välmatad resa är midjemåttet inte riktigt vad det brukade vara. Trots smalmat. Så  jag, Sixten, the cat, fastnade. Det finns ju bara inte. I min föreställningsvärld. Att jag skulle vara så rund om magen att jag fastnar. Eller att kassen skulle vara så förrädisk att den ville binda mig. Fånga mig.

Så det vara bara att sätta igång stora komma-loss spektaklet. Jag vred mig. Än åt ena hållet. Än åt andra. Jag klöste och bet. I plats. Inte gott. Jag rullade runt. Och försökte skala av påsen. Men. Jag satt fast! Så det blev en ny omgång snurra, klösa, åla. Så det prasslade. Och lät. Men märk väl. Jag jamade inte efter hjälp.

Trots det kom människan springande. Han hade hört prasslet och stöket. I skåpet. Först ropade han ganska skämtsamt, har vi fått kaniner i skåpet. Eller uttrar? Lite dumt, eller hur. Uttrar. Kaniner i syskåpet. Men när han såg mig blev det värre.

Men Sixten! Din korkade myrslok! Här ber jag om ursäkt för min människa. Normalt är han mycket balanserad och uttrycker sig väl. Men med en plastpåse runt midjan såg jag ut som en cigarr med maggördel. Så sa han i alla fall. Det blev väl för mycket. För honom. Själv hade jag ju bara börjat med mina olika bryta mig ut och komma loss manövrar. Behöver jag hjälp. Ber jag om det. Jag klarar mig. Jag fixar det här. Sa jag. Som alla som någon gång har skämts lite över hur det råkat bli.

Han slet sönder plastkassen och sa, nu är du fri. Tack, sa jag knappt hörbart. Väste det genom ena mungipan. Lite tacksam. Men mera stukad och lite upprörd eftersom han kom på mig. Innan jag själv tagit mig loss. Men jag tänker akta mig för plastkassar. Förresten. Jag sa till människan. Du ska inte låta plastkassar ligga här och där i skåp som jag kan tänkas använda. Och då nickade han. Alltid något.

Gammalt ordspråk: Den som kryper in där ingång och utväg är en och densamma - får stå sitt kast!

söndag 25 september 2011

Resa bort och längta hem

Buren har varit utlånad. Bur och bur förresten. Den är som en mindre lägenhet. Gjord för stora hundar. Det var en katt som brutit ett ben. Eller skadat sig på något sätt. Utrustad med huvudtratt blev buren hennes för trång. Kan man vara behjälplig, så varför inte?

Varje resa har blivit mera bekväm. Själv har jag blivit resvan. Förr kunde jag jama i ett par timmar. Nu piper jag knappt. En kilometer ungefär. Då talar jag om att det är bättre att vara hemma. Sedan åker jag med. ganska nöjd. Vaggad till sömns av bilens mjuka fjädring.

Man vänjer sig. Det blir som en livsstil att resa. På jakt efter nya upplevelser, säger min människa. Den som gör en resa har något att berätta, brukar han säga. Det har han inte kommit på själv. Det är ett av de citat som lyckades fastna under hans skoltid. På tyska. Det låter ungefär som: wenn jemand eine Reise tut, So kann er was erzählen. Men varje gång översätter han meningen. Vänligt nog. Hur ska jag annars förstå vad han menar? Min tyska är inte vad den aldrig har varit. Vänta. Hur blev det där? Min tyska är inte vad den kunde ha varit. Rättare sagt, min tyska är inte alls.

Människan läser resehandböcker. Det gör inte jag. Han vill veta allt i förväg. Jag är nöjd om det som händer inte är för främmande. Eller skrämmande. Du reser numera med upphöjt lugn, som människan lite beundrande säger ibland.

Men reser gör jag. Och fyller på minnesbanken med nya erfarenheter. Om inte annat med resornas strapatser. Bara den inledande väntan tar på krafterna. Innan bilen är packad och klar har jag tröttnat flera gånger om. Varje stopp är bra. Då pratar vi en stund med varandra. Så där som verkliga kamrater gör. Men det dröjer inte länge så börjar vi längta hem igen.


Gammalt ordspråk: Ju längre bort man reser, desto starkare blir hemlängtan, sa huskatten.

onsdag 21 september 2011

En vilodag

Idag tar jag nog en sådan där dag. En vilodag. En dag då jag drar mig undan. Ligger i små mörka utrymmen och tänker. Eller drömmer. Suckar lite. Njuter av värmen. Kliar mig. Vänder på mig. Har det gott.

Gammalt ordspråk: För katten som vilar och drömmer - öppnar sig världen

Om mina urinvägsbesvär kan man tala

Även om jag, Sixten, the cat, inte är en gammal herre har jag en gång haft besvär med urinvägarna. Sådant talar man inte gärna om. Man betyder människorna. Möjligen kan de tala om mina besvär. Men om de har egna vet man inte. Ingen säger något. Men mina problem ältar man. I tid och otid. Utan att bry sig om att jag är där. Och lyssnar.

Då, när jag fick svårt att kissa blev det ilfärd till sjukhus. Det gjorde ont. Jag blev farlig. Arg och ledsen. En dramatisk historia. Den har jag berättat tidigare. När krisen var över blev jag satt på diet. Kalorifattig sådan. Jag är tålig. Saktmodig. Klagar sällan. Men ibland blir maten enahanda. Då får man försöka se efter om något ligger kvar efter matlagningen. Glömt. Eller gömt. Kanske i diskhon? I slasken? Till och med gamla potatisskal kan bli intressanta. Men äta dem, nej det kan jag bara inte. Skjuta in dem under en mattkant går däremot alldeles utmärkt.

Nyss kom min människa hem med en hel platta med blöt mat. Varför det heter platta har jag inte klart för mig. Den inplastade storförpackningen var knappast platt. Blöt var den inte heller. Jag blev inte så entusiastisk som han hade hoppats. För det första gillar jag inte att han måste handla mitt foder hos veterinären. Det blir nästan som medicin då. För det andra går maten an, men inte mycket mer.

Den första burken brukar vara den bästa i hela förpackningen. Innan man vant sig. Då kan man låtsas att det är något diplomatiskt över den. Burkarna är nämligen märkta med cd. Som det brukar stå på diplomaternas vrålåk. Bilarna alltså. Man vänjer sig. Vid att det alltid är sig likt. Din mat är ungefär som matbespisningens torsk för länge sedan, säger min människa. Den var alltid likadan. Torr och tråkig. Seg och gulnad i kanterna. Han vill ha den vit och mjäll. Jag hade däremot inte haft något alls emot en torsk, gul eller vit gör detsamma har jag sagt. Men någon torsk, kolja eller böckling får jag inte. Dessvärre.

Så jag knaprar på mitt torra kalorifattiga foder. Till omväxling får jag blöt mat med lite extra vatten. Vikten minskar inte så som människan hade hoppats. Men några gram här och några gram där har det ändå blivit. Sammantaget närmare ett kilo. På ett halvt år. Inte så pjåkigt. Sedan tänker jag vidare. Hjälper det mot besvär i urinvägarna, så får man för katten försöka stå ut. Jag brukar säga till människan, slipper jag bli inlagd på sjukhus. Är det mycket värt. För mig. Så var vänlig och servera mig ännu en portion dietmat.

Gammalt ordspråk: En stråle i sanden är värd många skvättar, sa katten.

söndag 18 september 2011

Kullerbytta med tillfångatagen svamp

Köket är fullt. Svamp över allt. Högt och lågt. Människorna rensar, förväller och torkar. Bara för att kunna äta gräddmättad svampstuvning eller en välmatad paj. I höstrusket. Eller vintermörkret. Skogen skafferi levererar många matvaror. Människorna gläds. Det är en härlig tid.

Själv har jag bevakningsuppdrag. Bredvid den stora hinken häckar jag. På köksbordet. Med vakande ögon. På spindlar och larver. Några trillar alltid ner i korgar och hinkar. Men mest laddar jag. Genom att se ointresserad ut. När tillfället kommer spetsar jag en lagom svamp. Stor som en tygmus. Och flyr.

Därefter lek och träning. Jonglering med lagom spänstig svamp. Svampväkteri. Attack mot orörlig kantarell. Kullerbytta med tillfångatagen trattis. Trattkantarellsboxning. Bett i hatt. Svampruskning. Ryggvändning mot trött och utsliten svamp. Vila. Välförtjänt sådan.

Ordspråk: En svamp på köksgolvet är bättre än tio i en paj.

lördag 17 september 2011

Kom in, sa Sixten

Kommer du verkligen ihåg allt det där du påstår, undrade min  människa. Du förstår, sa han,  jag har fått kloka synpunkter på att det du räknade upp om din torsdag var i mesta laget för en katt.
Och vad tror du, frågade jag snabbt. Har jag fantiserat eller minns jag? Jag tittade forskande på människan. Han hade stora rynkor i pannan. Så de ser ut när de tänker. Människorna. Eller försöker. Tänka.

Njae, sa han tveksamt. Jag vill ju inte direkt ifrågasätta dig. Men jag har svårt att komma ihåg nyheterna i ett tv-program fem minuter efteråt. Så lite otroligt verkar det.
Men tänk, svarade jag, att min uppfattning om tid och rum är annorlunda än din. Jag har ett otroligt minne för rum. Mitt revir så att säga. Där har jag stenkoll. Det är som hela kroppen minns mina rörelser. Inte bara huvudet. Jag vet var jag är. Nu. Men inte alltid vad klockan är. Jag går baklänges när jag ska minnas. Nu är jag här. Nyss var jag där. Dessförinnan i en garderob. Sedan mitt på bordet i vardagsrummet. Vid matskålen. På hallmattan.

När jag var barn kunde jag en dikt med mer än 20 verser, sa människan plötsligt. Om en pojke som sökte efter en prinsessa. Nu går jag bort sa lille Per, började den. Konsten då var att minnas hur verserna hakade i varandra. Som ett tåg. Ungefär som du gör. Kommer ihåg hur här hör ihop med stället du var nyss. Så du minns nog mer än jag vill erkänna. Förresten, verserna i dikten höll ihop. Fick jag fatt i kroken så kom nästa vagn, jag menar vers, alldeles av sig själv. Så hjälpte rytmen till förstås. Lite grann. Ganska mycket. Idag minns jag ingen av de där verserna. Undrar om de finns kvar härinne, sa han och knackade sig på sidan av huvudet. Ungefär som han knackade på en dörr.

Kom in, sa jag. Orden kom alldeles av sig själva. Det är lite stökigt härinne. Men du har ju varit här förut så känn dig som hemma. Jag fnissade lite tyst för mig själv.
Av någon anledning såg han inget lustigt alls i det. Utan rynkade pannan. Så där som de gör. Människorna. När de försöker se stränga ut.



torsdag 15 september 2011

En lagom intressant torsdag

Min människa uppmuntrar ofta mig, Sixten, the cat, att försöka komma ihåg hur gårdagen gestaltade sig. Det är väl ett led i han frivilliga minnesträning. Efter Rapport kan han sitta och mumla i en kvart. Först kom signaturen, sedan puffar med bild för någon huvudnyhet, sedan kom nyhetsankaret, så heter det visst nu för tiden. Därefter ett inslag från... Snart har han fullständigt tappat orienteringen. Det rör ihop sig. Vad sa vem och varifrån kom vad? Efter något annat vad då? Blev det väder eller var det dimma, kanske snö? Vem kan minnas hur vågor ser ut om de ständigt sköljer över en?

Jag brukar vid dagens slut sammanfatta mina dagar i dagboksform. Ibland som rubriker. Som den där sången: Säng, säng säng...

Torsdagen
sova, sova, drömma, sova, tidningsbudslyssning, tidningskoll, sova, sopmaskinslyssning, lådkrafsning, godmorgon, männskovallning, köksmattsrull, äta, äta, fönstertitt, bordsvila, balkongstund, korgvila, tygmösskast, rundvandring, fågelskådning, korgvila, sova, sova, sova, sova, vattendrickning, linneförrådspaus, vila, sova, sova, sova, oväsenskoll, hallmatterullning, vadstrykning, köksvandring, torrfodersintag, knäsittning, sova, sova, lekstund, nyhetskoll, knäsittning, kvällsblötfoder, vaktrunda, godnatt, sova, drömma, sova, vaktrunda, äta, sova, drömma, sova.

Men helt säker är jag inte. Kanske ska vadstrykningen komma efter köksvandringen och torrfodersintaget. Men i stort sett och på det hela taget såg dagen sådan ut. Omväxlande och lagom intressant.

Gammalt ordspråk: En dag inträffar något så ovanligt som en alldeles vanlig dag

måndag 12 september 2011

Tankar på vedergällning, i solen

Tänk så olika dagarna blir. När människorna gick till sina arbeten hoppade jag upp på köksbordet. Där kan man ligga med huvudet på tassarna och titta in i en rönn. På andra sidan gården. Fågelstim av sidensvansar har börjat kalasa.

Snart letade sig en strimma sol fram till mig. Det värmde gott. Vilket kunde behövas. Temperaturen har sjunkit inomhus. Något har varit fel. En ventil eller en värmepump som lät bli att göra sitt jobb. Framåt hösten är det inte vad man väntar sig. Att det är kallare inne än ute. För var dag har det blivit allt mera kylslaget. Inomhus. Så solen var välgörande.

Runt lunchtid tittade min människa in. Men ville han mig något fick han väl komma och hälsa. Det gör ju jag. Nästan jämt. Jag rullar på golvet för att bli klappad. Idag dåsade jag bara. Sixten, var är du, hördes han ropa. Som om det skulle räcka. Han fick väl börja leta. Jag är ju där jag är. På plats. Min plats. Enkelt.

Så han hittade mig till slut och klappade mig. Du är ju varm som en bakugn, utbrast han. Det kan behövas härinne i kylan, kontrade jag. Men jag har bra besked. De har hittat felet så våra vedermödor är över. Vedermödor. Nu är han där med sina gamla ord igen. Var kommer vedermödor ifrån? Det är väl veder som i vedervärdigt. Ett ord som min människa också använder. När han sedan tar till uttryck som vederstyggligt, då hänger få lyssnare med. Som när han predikar. Jag har hört sägas att de tappar tråden. Men visst finns det poetisk klang i dessa kärva ord. Det tänker jag. När jag ligger här varm i solen.

Veder är väl något svårt och möda är det som är besvärligt. Svåra besvär är väl vad vedermödor betyder. Och nu är det över. Nu blir det varmt i elementen. Så nu får man ligga vaken några nätter. Lyssnande till sus och gnissel och höga tjut. Från elementen. Innan de liksom kommer igång, har värmt upp sig ordentligt. Det har hänt att jag jamat mot elementen. Irriterat. Som en slags vedergällning. Hämnd. För att de låter. hela nätterna. Det ska de låta bli. Men nu bryr jag mig inte. Den här stunden är gyllene. I solen.

Gammalt ordspråk: Hämd är inget för mig, sa katten. Jag klipper till direkt.

torsdag 8 september 2011

När kattskapet infinner sig

Frukosten är serverad, ropade människan. Inte till mig. Jag brukar få först. Redan innan kaffet kokas. Sakta fylls köket av aromer från det nybryggda kaffet. Själv stillar jag hungern nära golvet. I en skål där mina morrhår går fria. Inte slår i alla kanter.

Efter frukosten blir det körigt. För människorna. De springer till badrummet. Ideligen. Man tvättar sig. Det borstas tänder. Någon kammar sig. Sedan följer den stora telefonjakten. Det borde inte vara svårt i en lägenhet att veta var man lägger sina tillhörigheter. Men telefonerna flyttar sig påstår min människa. Ja la den ju på bordet framför TV:n, säger han.  Annars måste den ligga på skänken i hallen. Var är min laddare? Där kanske telefonan håller till? Ofta ringer han till den för att hitta den. Men det hjälper sällan. Den är inställd på att hålla tyst. Ljudlösa telefoner är högsta mode.

Nycklarna blir nästa jaktrunda. Väskor och fickor genomsöks. Till sist ska dokument och böcker samlas ihop. De ska med när människorna beger sig till dagens arbete.

Under hela den här morgonröran blir jag smått orolig. Jag vill ju gärna hjälpa till. Men det leder oupphörligen till att jag får tillsägelser. Flytta på dig, Sixten. Jag har bråttom. Du kan inte ligga på mina papper här. Jag behöver ha dem. Då händer det att jag flyr röran och sätter mig att meditera på balkongen. Men snart är man på mig, kom in! Jag måste gå nu. Snälla Sixten, kan du inte komma in? Då gör jag det. Går in i lägenheten igen.  

Sedan, då när det blir tyst, andas jag ut. Går en runda. Äter lite till. Luktar på blommorna på vardagsrumsbordet. Dricker vatten. Går ner i varv.

Kattvänner brukar beklaga sig över att jag är innekatt. Det är ju som att vara inlåst i ett kloster, kan de säga. Men kloster är inget fängelse. Så som de menar. I klostret finns nästan allt. Och mer därtill. Lägenhetsklostret öppnar sig liksom inåt. Mot stillhet och inre ro. Där får i alla fall jag det jag behöver mest.

Sådant kunde Maslow, the cat, ofta understryka. Ja Abraham Maslow, människan med trappan, fick säkert sina idéer från katten med samma namn. Maslow sorterade människans behov utifrån hur viktiga de var för överlevnad och välbefinnande.  Han kollade naturligtvis vad katten behövde för att må bra. Vatten och mat klarar inte ens en katt sig utan. Sömn är nödvändigt. Så att kroppen hålls vid liv och fungerar. Katten behöver förstås också skydd, någonstans att bo. Platser där man inte blir attackerad utan får vara i fred. Leva i lugn och ro. Tryggt. 

Sällskap behövs ibland. Ofta. Höra ihop med andra. Vara med någon som håller av en. Bryr sig. Älskar en. Därefter behöver var katt få höra att man är fin och duktig och härlig. Det får jag aldrig nog av. Tala om värmekälla.

När man har allt det där har en katt alla förutsättningar att bli – the cat! Kattskapet infinner sig. Helt och fullt. Ungefär så där som jag tycker att jag har det. Och är. När mobiltelefonerna är återfunna och nycklar hittade.

Gammalt ordspråk: först ett rejält mål mat, sedan mår man som en katt!  

lördag 3 september 2011

Proverbs by cats - Katters ordspråk

Det som flyger och sticks mår katter bäst av att låta vara.

Bakom varje spegel sitter en katt.

Ingen objuden hund äter ostraffad min mat.

Människor kan vara halvhjärtade, men när det handlar om husdjur är de dubbelt engagerade.

Den förståndige som delar lägenhet med ett rovdjur matar det ofta.

Bättre några katter i en park än fågelbajs överallt!

Bättre en spinnande katt i knäet än en skällande hund vid fötterna.

När katten lutar sig mot dig, är det du som får stöd.

Bättre vara lekkamrat än leksak när katten leker.

Det är bättre att äta inne i värmen än svälta ute i kylan.

Bättre en måltid i regn än vara torr och inte äta.

Bekväm är den katt som stannar inne och äter sig fet, smidig den som rör sig fritt.

Delad värme räcker längst!

Dessa ordspråk har Sixten kommit ihåg. De står att finna någonstans bland alla blogginläggen. Eftersom Sixten gärna ville se dem samlade har jag börjat så smått...

Vi är varandras katter

Sixten, the cat, är en grym katt. Inte grym i meningen elak plågoande. Grym i betydelsen läcker snubbe. Han glider runt i lägenheten och vet vad han vill. Korta stötiga kattjam låser upp balkongdörren, trollar fram mer mat, skaffar lekkamrater. Inte ljuden direkt. Bara indirekt. Hans jamanden får saker att hända. Får en människa att komma störtande till honom. Och öppna dörrar, ösa upp foder eller kasta tygmöss och dra i snören.
Nu är människor inte kända för att styras av katter. Hur förtjusta de än kan vara. De småpratar med sina katter. Och får ofta svar. Katter jamar inte med. De har egna uppfattningar. Många gånger hörsammas inte Sixtens krav. Han får inte som han vill. Ofta finner han sig. Men om något är riktigt angeläget – då ger han sig inte. Ska sanningen fram? Då tas stor hänsyn till hans vilja.
Sixten gillar att vara ensam. Blir det för mycket drar han sig tillbaka. Jag ska gå och knyta mig, säger han ibland. Ursäkta mig, men jag behöver en tupplur. Jag lägger mig en stund. Allt som oftast troppar han bara av. Utan ett knyst.
Om nätterna vill han sällan vara ensam. När vi människor gått och lagt oss kommer han trippande. Han hoppar upp på täcket och trampar som en kattunge. Länge, länge står han där och njuter av hur skönt det ska bli att få lägga sig. Så välter han omkull sig. Alltid så man känner hur han mer ligger på än bredvid. Han ser till att det känns att han är där. I djup vila kan han ändå luta sig tungt och spjärna.
Ofta har jag undrat hur det kommer sig. Varför gör han så? Borde han inte ligga ovanpå en kudde eller på en byrå? Eller i en korg? Trots att han uppskattar så att vara ensam vill han inte vara för sig själv. Inte jämt. Hela tiden. Om nätterna behöver han närhet. Då är vi hans katter. Som man kryper nära. Då blir människornas värme hans. Och Sixten, han delar frikostigt med sig av sin. Hårt tryckt mot en rygg eller eller en arm.

Ordspråket: Delad värme räcker längst!

onsdag 31 augusti 2011

Ryckningar och hopp

Det ringde på dörren. Så säger människorna. Men vare sig ringknappen eller ringklockan sitter på dörren. Men signalen hördes. Någon ville komma in!

Intresserad som jag är la jag mig på en lämplig tröskel. Därifrån hade jag utsikt över hela hallen. In klev en ung dam med en märklig korg. Hon hälsades med glada små rop. Och gratulationer. I korgen av hårdplast låg en liten varelse. Som sov gott. Andades lugnt. Med en propp i munnen. Oj, så liten, sa människorna.

Försiktigt och nyfiket närmade jag mig korgen. Lite avvaktande. Men med hälsningssvansen i vädret. Här måste luktas. Och ses. Otroligt. Så liten. Mindre än mig. Då rörde varelsen på sig. Jag hoppade högt och retirerade blixtsnabbt ett par meter. Vad var detta?

Men Sixten, sa min människa. Han börjar nästan alla meningar till mig med ordet men... Som för att rätta mig. Eller lära mig något. Det är klart att jag kan behöva en och annan förklaring. Men men Sixten åter som en invändning. Men Sixten, det är en bebis. Ett nyfött litet barn. De kan rycka till när de sover. Eller liksom sucka djupt. Aha, tänkte jag. Genast gick jag fram för att hälsa. Men då ryckte barnet till igen. Jag for som en studsboll och tog betäckning bakom min människa. Det där var egendomligt. Oväntat. Sådana rörelser hade jag inte vant mig vid. Än. Man kan få hjärtklappning för mindre.

Efter en stund slog jag mig till ro. Trots barnets ryckningar, djupa andetag och små smackningar från proppen i munnen. Och lyssnade till de lugna andetagen. Det är fint. Härligt. Med ett litet nyfött barn. Som sover.

söndag 28 augusti 2011

Kommentera kommentarerna

Sixten ligger i fönstret vid datorn och säger till mig att svara. Svara alla som komenterar inläggen. Jag vill svara.
Men, Sixten, du vet inte hur man gör. Du har försökt. Inte heller jag vet hur man gör. Längre. För kunde jag bara skriva in ett svar. Det fungerade. När kommentarerna ramlade in. Nu måste man välja mellan en massa identiteter eller open ID. Hur gör man? Jag vet varken ut eller in.

Men skriv ett vanligt inlägg då. Erkänn att du inte hänger med. Längre. För min del har jag inte gett upp än. Sixten log lite försmädligt. Försöker jag hitta en lösning. Brukar det bli bra. Det ska nog inte vara så svårt. Får jag datorn en stund kan jag nog trampa mig fram till en lösning.

Tror du det? Men så hoppa dig hit. Här har du tangentbordet, sa jag utmanande.

Sixten reste sig lojt upp. Vände sig om och betraktade fåglarna i trädet utanför. Så sa han i ena mungipan, i morgon. Kanske.

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...