onsdag 29 december 2010

Gröna trådar, kan man äta det

Hyacinter gör hemmet fint så här års. Rummen fylls av väldoft, och det brukar vara uppskattat, förutsatt att man tål de ämnen som fyller näsborrarna. Vackert blir det i all fall med sprakande färger av rosa och blått.

En leverantör envisas med att lägga små, små, trådar runt löken för att försköna arrangemangen. Färgat lin sa någon att trådarna var gjorda av. Sixten säger inte vad han tycker att det är. Jag har frågat. Då ser han på mig som om jag vore ett ufo (ett unidentifyed flying object - så heter det väl om verbet böjs: fly, flew, flown?) just influgen (och vi böjer också våra verb: flyga flög, flugit) från en avlägsen planet där man saknar hyacinter och trådiga dekorationer.

Ost och skinka förlorade sin dragningskraft. Nu var det dekorationerna som skulle testas. Det här smakar gott, sa Sixten som inte gillar det nya torrfodret. Han slickade sig om munnen och nafsade efter trådarna som hängde utanför blomkrukan.
Sluta, sa jag. Det där är inte bra för dig. Det är som glitter fast grönt och gjort av helt andra råvaror.
Det kan du inte veta. Har du testat, tillade han med slagkraftig logik.
Njaej, sa jag svävande och tvingades erkänna att smakat hade jag ju inte. Men det syns att det är otjänligt som föda.
Otjänligt? Vad är det för ord. Kan du inte tala så man begriper! Sixten protesterade.
Det tjänar ingenting till, sa jag. Och förstod att jag nog måste förklara mer än så. Alltså, det där gröna är inte lämpligt, kan inte tjänstgöra, som mat.
Pröva, du kanske gillar det, sa Sixten med ett virrvarr av gröna trådar stickande ur munnen inte olikt en extra stor och grön mustasch. Det är som schpaggetti, väste han mellan tuggorna.
Om du inte vill göra som jag ber dig så får väl jag göra något, sa jag. Nu får jag väl pröva att... flytta bort blommorna och ställa dem på högsta skåpet dit en tungviktare som du inte har tillträde.
Fusk, sa Sixten. Men vill du ha det så får jag väl gå tillbaka till att försöka norpa åt mig lite skinka och ost. Blixtsnabbt for tassen ut och så hade osten blivit av med ett hörn. Snyggt och elegant, eller hur, sa Sixten och mumsade nu på gröna trådar med ost därtill. Du, sa han sedan, vad blir det till lunch?

tisdag 28 december 2010

En bångstyrig men snäll katt

Skriv inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du landade på en tidning med sådan fart att du höll på att trilla ner i smöret. Trots att du vet att du inte får röra maten, så nog försökte du spetsa en skinkbit på klon. Jag tystnade. Vad höll jag egentligen på med. Genom att räkna upp allt det där så hade jag fått det att framstå som om Sixten bara bara ställer till det.

Så jag fortsatte, men nu i en annan riktning, fast jag kommer självfallet ihåg att du slog följe med mig till köket när frukosten skulle dukas fram. Du strök dig mot mig kärvänligt och fick mig att må bra. Du höll mig sällskap när jag läste några kapitel i en bok och du rullade på en matta för att du tänkte att jag skulle må gott av att klappa dig. Så du är en ganska snäll katt. Också!

Också, sa Sixten? Jämt menar du väl?

söndag 26 december 2010

Zixten gör mål

Knappt hade granen kommit upp och blivit klädd, så började Sixten, the cat, att bevaka denna konstfulla installation. Vis av tidigare julars äventyr hängdes glittret högt upp oåtkomligt till och med för de vigaste av kattdjur. Nedanför vankade Sixten och nog blängde han upp mot de glimmande frostimitationerna. Ja glittret är ju fabriksproducerad rimfrost, om nu någon själv inte kommit på tanken. Möjligen kan glittret också stå för små strålar från stjärnehimlen...

Hur det gick till får vi inte veta. Sixten tiger envist. Men nog hade han på något sätt lyckats tugga i sig en sträng med glitter. Det är inte bra! Det är inte alls bra. Kattmagar tål inte sådant! Ingenting sa han, men på vår finaste matta hade han lämnat en smula av sin halvsmälta frukost, och förvånande nog så glittrade denna lämning emot oss.

Sixten, vad har du gjort, blev min något stränga fråga. Han såg på mig med den oskyldigaste uppsyn. Gjort, sa han, jag har inte gjort något alls. Om du inte menar att jag spelat lite fotboll här på morgonen med en röd boll? Kattsläktets Zlatan, det är jag det, sa han inte så lite stolt.

Nej, jag tänker inte på fotboll just nu, sa jag ännu mera strängt. Någon har ju kräkts på finaste mattan. Och någon brukar betyda att det är du! Jag går faktiskt inte runt och kräks i lägenheten, sa jag med eftertryck.

Sixten funderade en stund på hur han skulle ta sig ur detta hörn av beskyllningar. Nja, du vet, sa han trevande, när man är lite otränad tar man lätt i för mycket. Jag har ju varit sjuk. Så jag har kommit efter med träningen. Träningen, tänkte jag i mitt stilla sinne. Din träning går ut på att ligga på varma platser och sova...

Sixten fortsatte, och när jag just skulle göra mål tog jag denna gång i så jag kräktes.
Ha ha, ropade jag genast i triumf. Du erkänner alltså?

Javisst, sa Sixten förvånat, jag erkänner. Jag gjorde mål och där i hörnet ligger den krossade röda bollen och blänker. Förresten ska jag stava mitt namn med Z i fortsättningen. Zixten, målgöraren!

Jag vände mig genast mot det mörka hörnet i vardagsrumet. Och visst, där låg en röd julgranskula. Pulvriserad i små glänsande bitar. Jag suckade, man får väl tacka Gud för att du inte åt upp bollen också.

Allt bra man gör struntar du i och oväsentligheter och bisaker får all uppmärksamhet! Zixten gjorde sin målgest, krökte på ryggen med utsträckta tassar. Nu måste jag träna, sa han och hoppade upp på den varma fönsterbrädan av marmor. Där la han sig till rätta och suckade djupt.

torsdag 23 december 2010

En katt drömmer om små fåglar

Släpp ut mig, vädjade Sixten. Bara en liten stund på balkongen. Så jag får känna på snön och lyssna på fåglarna.
Du Sixten, idag är det så kallt att allt kvitter stelnar och faller till marken. Vartenda litet jam fryser till. Och tinar inte upp förrän vårsolen får snön att smälta. Då blir det ju ett väldigt jamande och kvittrande, och så kan vi väl inte ha det?
Du luras och har fel och vill bara få mig att stanna inomhus, sa Sixten trumpet.
Ja, så är det, erkände jag, men du har varit så sjuk och behöver bli ännu lite starkare innan du kan rasa runt på balkongen igen.
Jag rasar inte runt, utan ligger stilla och begrundar naturens skiftningar. Särskilt drömmer jag om små fåglar... Sixten vände och gick stolt och med högburet huvud bort ifrån balkongens dörr. Snart hördes ett knaprande från köket. Sixten tröstade sig med den torra, knappformade och sorgligt hårda maten men... fortsatte förmodligen att höra fågelsång och drömma om små fåglar.

måndag 20 december 2010

Tror du att du äger mig, sa Sixten?

Mina ben går av! Sixten nu måste du flytta på dig! Sixten, the very heavy cat, flyttade inte på sig. Visserligen har han gått ner ett halvt kilo, men sex och ett halvt kilo katt kan få vilka ben som helst att domna på rekordtid. Sixten då, nu får du hoppa ner. Istället för att ge sig av vred han sig ett halvt varv och låg nu nästan på rygg. Under halvslutna ögonlock kisade han mot mig som för att bedöma om det var allvar.

Ge dig av, schas! Nu var jag smått desperat. Det gjode verkligen ont i benen. Sixtens svanstipp rörde sig en smula, men kroppen låg blick stilla, till synes helt avslappnad. Nu undrar du förstås vem som äger vem, sa Sixten plötsligt. Tror du att du äger MIG? Är det bara du som ska bestämma i den här situationen? Kan du äga mig bara för att jag är katt? Och jag ska bara vara ett föremål på ett försäkringspapper eller ett registreringsbevis? Är det rättvist? Jag har inga papper på dig! Men jag bryr mig inte, papper är en sak och verkligheten en annan! Mig äger ingen, jag är ingen gipskatt, ingen handväska!

Nu gjorde det så ont att jag måste lösa dilemmat. Resolut reste jag mig till hälften, så att Sixten nästan dråsade i golvet. Han gav med sig och hoppade lojt ner på golvet. Men som för att visa att han ändå hade något att säga till om lämnade han spår. Mina nya svarta jeans hade blivit håriga som en yllefilt. Vet du, jag tror att du kan släppa hår med flit, sa jag smått ilsket. Tro behöver du inte göra i detta fallet, sa Sixten. Jag släpper hår om jag blir arg, stressad, upprörd, och nu är jag alltihop, sa han bestämt.

Vi kanske kan förhandla, vädjade jag, så att vi slipper bråka om när du kan få ligga kvar och när du behöver lämna mitt knä?
Gärna det, sa Sixten, med nyvaknat intresse. Det blev tyst. Länge. Vi väntade på varandra. Ingen sa något. När det är tyst länge så är det någon som inte kan hålla sig, och det brukar vara jag. OK, sa jag, du vinner. Hur vill du vi ska ha det?

Vi bestämmer en signal, till exempel att du först harklar dig och sedan säger vänligt, käre Sixten skulle du vilja ha vänligheten att gå ner från mina ben så att jag kan gå och ge dig en rejäl portion blöt mat med några färska nyskalade räkor ovanpå som garnering! Sixten var helt allvarlig.

Du är minsann förslagen, sa jag om honom och hans förslag. Skippar du det där om mat och räkor så kan jag väl gå med på uppgörelsen, sa jag och såg forskande på Sixten.
Eftertänksamt betraktade han mig och sa sedan kort, vi är överens. We have a deal! Men innan jag så mycket som hade hunnit blinka så hoppade han tillbaka upp i mitt knä och la sig tillrätta. Sixten, sa jag förebrående. Men Sixten, som redan hade somnat, han sa ingenting alls.

söndag 19 december 2010

Sixten leker kurragömma

Denna morgon avvek Sixten, the cat, från de återupptagna ritualerna. Han rusade sin vana trogen ut i hallen på dundrande fötter, men där prasslade det till - och han var försvunnen. På golvet låg en sådan där fodrad storpåse som blomsterhandlare använder när de levererar blommor, orkidéer och stora juluppsättningar, i kylslaget bistra tider. När jag gick förbi på väg till köket jamade påsen plötsligt. Ser du mig inte? Jag har ju gömt mig! Det var Sixten som lekte kurragömma där i dunklet.

Nej, jag hade inte uppmärksammat honom eftersom tankar på den förestående dagen upptog sinnet. Inte var det lätt att se honom där i skuggorna bakom påsen. Genast ansträngde jag mig för att låta förvånad. Men Sixten! Ligger Du där?! Vilken tur att Du inte hoppade fram och skrämde mig. OJ, oj! Hjärtat hopppade till ändå.

Nu blev Sixten nöjd. Hans lek hade fått effekt. Men han reste sig inte och kom fram. Denna dag låg han envist kvar. Ännu någon familjemedlem kunde ju ganska snart vara på väg till köket. En stund senare när jag matade kaffebryggaren med bryggmalet och vatten så hörde jag ett högt jamande. Någon drog häftigt efter andan! Sixten, vad du skrämde mig! Vad gör Du där? Ligger du i bakhåll? Leker Du kurragömma?

Nu var överraskningsmomentet förbi och matskålen hägrade. När den besökts fick vatttenhålet, en till brädden fylld skål, också den påhälsning. Mätt och belåten dundrade Sixten fram till köksbordet, hoppade upp och la sig bekvämt till rätta mitt på Svenska Dagbladet. Han slickade sig om mun och morrhår. Flera gånger. Som för att understryka att här har man det inte så fett. Sixten såg på mig och sa, när kommer den blöta maten, alltså när får man sås igen?
Det får nog bli en överraskning, sa jag. Då log han pillemariskt.

Du Sixten, jag undrar, varför tycker Du så mycket om att leka? Kurragömma, att smyga på oss och jaga möss och... Jag tystnade.
När jag var liten så busade jag och mina syskon hela tiden. Vi brottades och satte krokben för varandra, vi småbets och buffades, sa Sixten med viss saknad i rösten. Jag blev alldeles paff. Men Sixten, det har du aldrig berättat, att Du har syskon.
Sådant förväntas hussar och mattar både att veta och att hålla reda på. Han lät bister, ja lite anklagande
Men vi kände inte dig när du var liten, du kom ju hit när du nästan var fullvuxen, minst ett par år gammal, försvarade jag mig.
Så har vi katter det. Vi tas ifrån varandra och ses aldrig mer. Om vi inte är så fina att vi hamnar på utställning förstås, sa Sixten ironiskt. Där kan man ibland lyckas ropa till varandra mellan burarna, det har jag hört sägas. Vet du, jag kan verkligen sakna mina småsyskon. Ibland drömmer jag om dem, att vi fortfarande tumlar om på golvet i gården där i närheten av Askersund... Men under tiden får ni duga, sa han och kastade sig iväg så att ost och leverpastej for ner på golvet. Ta mig om du kan, skrek Sixten innan han med slirande tassar och klor sladdade runt närmaste dörrpost.

fredag 17 december 2010

När Sixten rör sig står blixten stilla


Du jag mår så mycket bättre nu, konstaterade Sixten. Han visade det genom att sträcka på sig, först åt ena och sedan åt andra hållet. Han reste sig och krökte rygg, inte aggressivt och hotande, utan så där som man gör när man legat länge i samma ställning.
Jag kastade en mus, upp i luften, som han höjdhoppade efter. En gång till, bad han som äntligen fått fart på lemmarna. Nu hoppade han ännu högre med tassarna utsträckta för att, likt en fotbollsmålvakt som fångar sin boll, greppa musen. Men, vi slänger inte riktiga möss, nej, små tygleksaker som tål att man behandlar dem vårdslöst och hårdhänt.'
Har du förresten märkt att jag inte fnyst eller nyst på länge, fortsatte Sixten frågande samtidigt som han flämtande hämtade andan. Så skönt, sa jag och fotsatte, visst har jag märkt det. Här har blivit så tyst de senaste dagarna...
Nu vet jag hur du har det ibland, sa Sixten, som oftast visat medkänsla med den som varit sjuk. Då har han lagt sig i knäet eller nära, nära, liksom för att med sin närvaro och sin lite högre kroppsvärme sprida välbefinnande. Själv hade han haft svårare att ta emot sådant sällskap under sin sjukdomsperiod. Det stod han ut med blott korta stunder, sedan gömde han sig för att i sin ensamhet uthärda värk och plåga.
Nej, nu gör vi något, sa Sixten, the cat, som verkar ha blivit mera otålig efter sjukdomen än han varit innan. Vi ser vem som snabbast kan ta sig ut i köket, sa han och for iväg som en kanonkula. När jag hann ikapp honom lapade han redan vatten ur sin skål. När Sixten rör sig står blixten stilla, sa han i ena mungipan. Jag häpnade. Han som låtsades att inte känna till Fantomen eller Stålmannen. Och här citerade han ett av Fantomens ordspråk. Nu var det andra gången på kort tid som han hade försagt sig. Eller skojade han med mig?
Vet du, sa jag, jag kände en gång en säljare som brukade citera Bibeln för att folk skulle prenumerera på den tidning han företrädde. En gång sa han att hans tidning var viktig eftersom den stod på utsatta människors sida. Och så hade han fortsatt för att övertyga den eventuellt blivande prenumeranten: ungefär som det står i Skriften: Gud är hård mot de hårda!
Sixten fnissade så han trillade omkull. Det är ju Fantomen som... började han, men så samlade han sig. Sixten, the cat, insåg vad han hade låtit undslippa sig. Nu hade han verkligen avslöjat sin beläsenhet vad gällde Dragos, den Vandrande vålnadens äventyr. Han lämnade vattenskålen och smög hastigt sin väg. Snabbare och tystare än djungelkatten försvann Sixten in i en mörk garderob för att vila. Att röra sig, och det så svindlande snabbt, tar helt enkelt på krafterna.

torsdag 16 december 2010

Röntgenblick och kryptonit


Du, jag har gröna ögon, sa Sixten en morgon. Som om det skulle ha varit någon nyhet. Vanligtvis är de gula med en svart pupill men nu var de mestadels gröna. Ska det vara så, undrade han. Eller beror det på att jag har varit sjuk, frågade Sixten. Det kan jag inte tro, svarade jag. Så här har Du sett ut ibland när ljuset blir extra starkt.
Nu när du blivit lite piggare så kommer väl kryptoniten i dig fram igen, sa jag som gillar serier. Vadå kryptonit, sa Sixten, som inte alls brytt sig om Fantomen eller Stålmannen. Det är ett farligt ämne med kraftig grön färg som gör Stålmannen kraftlös, undervisade jag. Jaha, då får du väl akta dig så att du inte tappar orken, replikerade Sixten.
Och om du inte vet om det, fortsatte han, så har jag ögonen på dig hela tiden. Ingen har så bra koll som jag på vad som försiggår här! Sjätte sinnet, du vet! Men det är mer än så. Innan man går i trapphuset vet jag vem det är. Vilka bilar som stannar på parkeringen vet jag också. Jag har röntgenblick, sa Sixten, the cat. Att han därmed avslöjade sig tänkte han nog inte på. Hur kunde han veta att Stålmannen hade röntgenblick? Sixten hade tydligen viss inblick i seriernas värld. Och det det där med att han skulle ha röntgenblick? Vissa dagar är det så att jag faktiskt tror honom.

måndag 13 december 2010

Kanhända, mon ami

Dagarna går, men Sixten har inte riktigt hängt med. Motigt har det varit. Och snorigt. Han har fnyst och snörvlat. Det har låtit som när ett värmekraftverk blåser sina ventiler. Då om natten har jag satt mig upp i sängen och frågat, vem där? Är det någon där? Tömmer de soporna så här dags? Ty när det sker skakar grundvalarna.

Sixten har inte orkat tycka sådant är roligt. Någon gång har han försökt inbjuda till lek, bara för att håglöst vifta med tassen och sedan har han lommat sin väg till ett tryggare hörn. Låt mig vara ifred, har han sagt uppgivet. Och det är klart, är man inte van att vara sjuk måste man, som de säger, vara frisk för att orka med.

Alla vanor har kullkastats. Ingen katt vallar mig till köket om morgonen. Sixten har redan då gömt sig under täcket i det andra sovrummet. Där har han legat och suckat över sitt eländiga hälsotillstånd. Och under täcket har det frästs och frustats för att få luft.

Imorse verkade han en smula piggare. Han hoppade till och med upp på köksbordet och la sig på morgontidningen. Inte för att han orkade eller gitte läsa, men han ville väl visa att han kunde hänga med ändå. Jag är här, sa han kortfattat. Hm, jag ser det, svarade jag lika utförligt. Idag blir jag bättre, sa Sixten, the cat. Månn det, blev mitt svar. Men jag ändrade mig genast och blev mera affirmativ (har jag lärt mig på en kurs att man gott kan vara). Så bra, så roligt, kommenterade jag och kunde inte låta bli att lägga till, så nu blir det till att kloa på möblerna igen?
Då såg Sixten på mig med sina stora klotögon. Så avslutade han konversationen genom att säga, månn det mon ami, kan hända...

torsdag 9 december 2010

Sixten flyttar in

Så? Är det här min nya lekplats, säger Sixten och ser sig omkring. En ny blogg. Enda fördelen är väl att den bär mitt namn. Men det stör mig, man flyttar omkring mig som om jag vore ett ting och inte en levande varelse med känslor och drömmar. Och det kan jag säga, det här har jag inte ens i min vildaste fantasi drömt om. Eller föreställt mig.

Man kunde läsa om min flytt på den förra bloggen:
stillsam. Alla möjliga ämnen klagade på att jag tog för mycket utrymme. De borde ha fått gnälla bäst de ville. Mig gjorde det inget, jag är ju en cool cat!

Men jag är ävenledes en ytterligt optimistisk katt. Min förmåga att göra det bästa av varje ögonblick kommer nu väl till pass. Här kan jag nog också hitta ett varmt hörn där jag kan vira svansen om mig och sova en stund. Så får det bli. För ögonblicket. När jag har sovit en stund får vi se...

tisdag 7 december 2010

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig plasttratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och morrhår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta höjdes svansen i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

söndag 5 december 2010

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.

Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.


Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...