lördag 20 november 2010

Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?

Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.

Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.

Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.

Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...

torsdag 18 november 2010

Människor går tungt om morgonen

På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.

Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.

Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.

Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.


Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.

Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.

torsdag 11 november 2010

Biktfadern Sixten

Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.

Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.

Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.

Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.

Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?

Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.

Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.

Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.

tisdag 9 november 2010

Hinna med bussen, eller inte

Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta
, konstaterade Sixten.

Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...

Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.

fredag 5 november 2010

En katt i himlen

Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!

Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.

Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.

Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?

Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...

tisdag 2 november 2010

Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.

Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.

Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?

Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?

Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!

Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.

Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.

Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?

måndag 1 november 2010

Hund och katt

I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.

Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.

Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det tycker han, så har han sagt. Ta den då, Sixten, kunde vi säga och genast hysta iväg en brunfläckig låtsasmus. Ta den! Hur kul är det, för en vig men ganska tung katt? Att jaga en 30-grams, av syntetiska fibrer tillverkad, låtsasmus?

Men du Sixten, du har ju haft kortare besök av Tosse, försökte jag. Tosse är den strävhåriga taxen som ibland bor på hotell en trappa upp. Ja, jovisst han är trevlig, men lite feg. Bara jag tittar på honom blir han darrig och törs inte riktigt beträda parketten, sa Sixten som nu hade satt sig med ryggen mot balkongen. Han skäller lite väl högt och biter i gamla tygtrasor. Det fattas lite av sofistikation, jamade Sixten.
Det där var väl onödigt snorkigt, sa jag och såg förvånat på Sixten. Tosse är ju bara en unghund och Sixten brukar inte sätta sig på några höga hästar. Sixten framstår annars som så öppen och välkomnande. Men Troy, tillade jag, han är väl trevlig?

Nu gäspade Sixten uppgivet och sa: Troy har jag bara känt lukten av. Du minns när Ni besökte Karlsborgs fästning och sedan köpte Vätternkräftor i Klanghamns fiskebod? Då hade ni av luktspåren att döma suttit hela dagen i samma bil. Men ni hade inte anständigheten att presentera honom. Han är bara ett doftminne för mig.
Beklagar, sa jag beklagande. Troy är en verkligt trevlig liten vovve...hund..terrier...eller nåt, sa jag. Han har många förmågor. Han kan till exempel semaforera med öronen! Du får väl betrakta bilden jag lägger ut på nätet. Troy kommer att synas på en bild ovanför den här konversationen, förutsatt att jag kommer mig för med att skriva ner vad vi sagt och lägga ut bilden på Troy...

Bilder är ju kul att leka med, sa Sixten och såg besviket på mig.

Nåväl, fortsatte jag, igår fick jag höra att det finns ett par taxflickor med långa nosar som åtminstone skulle kunna tänka sig att möta dig i bloggosfären.
Hmm, sa Sixten med ett drag av överlägsenhet, det tror jag inte förrän jag sett det. Mitt i konversationen vände han sig om och gick ut på balkongen, alldeles alldeles ensam med en uppstoppad korp.

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...