onsdag 29 december 2010

Gröna trådar, kan man äta det

Hyacinter gör hemmet fint så här års. Rummen fylls av väldoft, och det brukar vara uppskattat, förutsatt att man tål de ämnen som fyller näsborrarna. Vackert blir det i all fall med sprakande färger av rosa och blått.

En leverantör envisas med att lägga små, små, trådar runt löken för att försköna arrangemangen. Färgat lin sa någon att trådarna var gjorda av. Sixten säger inte vad han tycker att det är. Jag har frågat. Då ser han på mig som om jag vore ett ufo (ett unidentifyed flying object - så heter det väl om verbet böjs: fly, flew, flown?) just influgen (och vi böjer också våra verb: flyga flög, flugit) från en avlägsen planet där man saknar hyacinter och trådiga dekorationer.

Ost och skinka förlorade sin dragningskraft. Nu var det dekorationerna som skulle testas. Det här smakar gott, sa Sixten som inte gillar det nya torrfodret. Han slickade sig om munnen och nafsade efter trådarna som hängde utanför blomkrukan.
Sluta, sa jag. Det där är inte bra för dig. Det är som glitter fast grönt och gjort av helt andra råvaror.
Det kan du inte veta. Har du testat, tillade han med slagkraftig logik.
Njaej, sa jag svävande och tvingades erkänna att smakat hade jag ju inte. Men det syns att det är otjänligt som föda.
Otjänligt? Vad är det för ord. Kan du inte tala så man begriper! Sixten protesterade.
Det tjänar ingenting till, sa jag. Och förstod att jag nog måste förklara mer än så. Alltså, det där gröna är inte lämpligt, kan inte tjänstgöra, som mat.
Pröva, du kanske gillar det, sa Sixten med ett virrvarr av gröna trådar stickande ur munnen inte olikt en extra stor och grön mustasch. Det är som schpaggetti, väste han mellan tuggorna.
Om du inte vill göra som jag ber dig så får väl jag göra något, sa jag. Nu får jag väl pröva att... flytta bort blommorna och ställa dem på högsta skåpet dit en tungviktare som du inte har tillträde.
Fusk, sa Sixten. Men vill du ha det så får jag väl gå tillbaka till att försöka norpa åt mig lite skinka och ost. Blixtsnabbt for tassen ut och så hade osten blivit av med ett hörn. Snyggt och elegant, eller hur, sa Sixten och mumsade nu på gröna trådar med ost därtill. Du, sa han sedan, vad blir det till lunch?

tisdag 28 december 2010

En bångstyrig men snäll katt

Skriv inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du landade på en tidning med sådan fart att du höll på att trilla ner i smöret. Trots att du vet att du inte får röra maten, så nog försökte du spetsa en skinkbit på klon. Jag tystnade. Vad höll jag egentligen på med. Genom att räkna upp allt det där så hade jag fått det att framstå som om Sixten bara bara ställer till det.

Så jag fortsatte, men nu i en annan riktning, fast jag kommer självfallet ihåg att du slog följe med mig till köket när frukosten skulle dukas fram. Du strök dig mot mig kärvänligt och fick mig att må bra. Du höll mig sällskap när jag läste några kapitel i en bok och du rullade på en matta för att du tänkte att jag skulle må gott av att klappa dig. Så du är en ganska snäll katt. Också!

Också, sa Sixten? Jämt menar du väl?

söndag 26 december 2010

Zixten gör mål

Knappt hade granen kommit upp och blivit klädd, så började Sixten, the cat, att bevaka denna konstfulla installation. Vis av tidigare julars äventyr hängdes glittret högt upp oåtkomligt till och med för de vigaste av kattdjur. Nedanför vankade Sixten och nog blängde han upp mot de glimmande frostimitationerna. Ja glittret är ju fabriksproducerad rimfrost, om nu någon själv inte kommit på tanken. Möjligen kan glittret också stå för små strålar från stjärnehimlen...

Hur det gick till får vi inte veta. Sixten tiger envist. Men nog hade han på något sätt lyckats tugga i sig en sträng med glitter. Det är inte bra! Det är inte alls bra. Kattmagar tål inte sådant! Ingenting sa han, men på vår finaste matta hade han lämnat en smula av sin halvsmälta frukost, och förvånande nog så glittrade denna lämning emot oss.

Sixten, vad har du gjort, blev min något stränga fråga. Han såg på mig med den oskyldigaste uppsyn. Gjort, sa han, jag har inte gjort något alls. Om du inte menar att jag spelat lite fotboll här på morgonen med en röd boll? Kattsläktets Zlatan, det är jag det, sa han inte så lite stolt.

Nej, jag tänker inte på fotboll just nu, sa jag ännu mera strängt. Någon har ju kräkts på finaste mattan. Och någon brukar betyda att det är du! Jag går faktiskt inte runt och kräks i lägenheten, sa jag med eftertryck.

Sixten funderade en stund på hur han skulle ta sig ur detta hörn av beskyllningar. Nja, du vet, sa han trevande, när man är lite otränad tar man lätt i för mycket. Jag har ju varit sjuk. Så jag har kommit efter med träningen. Träningen, tänkte jag i mitt stilla sinne. Din träning går ut på att ligga på varma platser och sova...

Sixten fortsatte, och när jag just skulle göra mål tog jag denna gång i så jag kräktes.
Ha ha, ropade jag genast i triumf. Du erkänner alltså?

Javisst, sa Sixten förvånat, jag erkänner. Jag gjorde mål och där i hörnet ligger den krossade röda bollen och blänker. Förresten ska jag stava mitt namn med Z i fortsättningen. Zixten, målgöraren!

Jag vände mig genast mot det mörka hörnet i vardagsrumet. Och visst, där låg en röd julgranskula. Pulvriserad i små glänsande bitar. Jag suckade, man får väl tacka Gud för att du inte åt upp bollen också.

Allt bra man gör struntar du i och oväsentligheter och bisaker får all uppmärksamhet! Zixten gjorde sin målgest, krökte på ryggen med utsträckta tassar. Nu måste jag träna, sa han och hoppade upp på den varma fönsterbrädan av marmor. Där la han sig till rätta och suckade djupt.

torsdag 23 december 2010

En katt drömmer om små fåglar

Släpp ut mig, vädjade Sixten. Bara en liten stund på balkongen. Så jag får känna på snön och lyssna på fåglarna.
Du Sixten, idag är det så kallt att allt kvitter stelnar och faller till marken. Vartenda litet jam fryser till. Och tinar inte upp förrän vårsolen får snön att smälta. Då blir det ju ett väldigt jamande och kvittrande, och så kan vi väl inte ha det?
Du luras och har fel och vill bara få mig att stanna inomhus, sa Sixten trumpet.
Ja, så är det, erkände jag, men du har varit så sjuk och behöver bli ännu lite starkare innan du kan rasa runt på balkongen igen.
Jag rasar inte runt, utan ligger stilla och begrundar naturens skiftningar. Särskilt drömmer jag om små fåglar... Sixten vände och gick stolt och med högburet huvud bort ifrån balkongens dörr. Snart hördes ett knaprande från köket. Sixten tröstade sig med den torra, knappformade och sorgligt hårda maten men... fortsatte förmodligen att höra fågelsång och drömma om små fåglar.

måndag 20 december 2010

Tror du att du äger mig, sa Sixten?

Mina ben går av! Sixten nu måste du flytta på dig! Sixten, the very heavy cat, flyttade inte på sig. Visserligen har han gått ner ett halvt kilo, men sex och ett halvt kilo katt kan få vilka ben som helst att domna på rekordtid. Sixten då, nu får du hoppa ner. Istället för att ge sig av vred han sig ett halvt varv och låg nu nästan på rygg. Under halvslutna ögonlock kisade han mot mig som för att bedöma om det var allvar.

Ge dig av, schas! Nu var jag smått desperat. Det gjode verkligen ont i benen. Sixtens svanstipp rörde sig en smula, men kroppen låg blick stilla, till synes helt avslappnad. Nu undrar du förstås vem som äger vem, sa Sixten plötsligt. Tror du att du äger MIG? Är det bara du som ska bestämma i den här situationen? Kan du äga mig bara för att jag är katt? Och jag ska bara vara ett föremål på ett försäkringspapper eller ett registreringsbevis? Är det rättvist? Jag har inga papper på dig! Men jag bryr mig inte, papper är en sak och verkligheten en annan! Mig äger ingen, jag är ingen gipskatt, ingen handväska!

Nu gjorde det så ont att jag måste lösa dilemmat. Resolut reste jag mig till hälften, så att Sixten nästan dråsade i golvet. Han gav med sig och hoppade lojt ner på golvet. Men som för att visa att han ändå hade något att säga till om lämnade han spår. Mina nya svarta jeans hade blivit håriga som en yllefilt. Vet du, jag tror att du kan släppa hår med flit, sa jag smått ilsket. Tro behöver du inte göra i detta fallet, sa Sixten. Jag släpper hår om jag blir arg, stressad, upprörd, och nu är jag alltihop, sa han bestämt.

Vi kanske kan förhandla, vädjade jag, så att vi slipper bråka om när du kan få ligga kvar och när du behöver lämna mitt knä?
Gärna det, sa Sixten, med nyvaknat intresse. Det blev tyst. Länge. Vi väntade på varandra. Ingen sa något. När det är tyst länge så är det någon som inte kan hålla sig, och det brukar vara jag. OK, sa jag, du vinner. Hur vill du vi ska ha det?

Vi bestämmer en signal, till exempel att du först harklar dig och sedan säger vänligt, käre Sixten skulle du vilja ha vänligheten att gå ner från mina ben så att jag kan gå och ge dig en rejäl portion blöt mat med några färska nyskalade räkor ovanpå som garnering! Sixten var helt allvarlig.

Du är minsann förslagen, sa jag om honom och hans förslag. Skippar du det där om mat och räkor så kan jag väl gå med på uppgörelsen, sa jag och såg forskande på Sixten.
Eftertänksamt betraktade han mig och sa sedan kort, vi är överens. We have a deal! Men innan jag så mycket som hade hunnit blinka så hoppade han tillbaka upp i mitt knä och la sig tillrätta. Sixten, sa jag förebrående. Men Sixten, som redan hade somnat, han sa ingenting alls.

söndag 19 december 2010

Sixten leker kurragömma

Denna morgon avvek Sixten, the cat, från de återupptagna ritualerna. Han rusade sin vana trogen ut i hallen på dundrande fötter, men där prasslade det till - och han var försvunnen. På golvet låg en sådan där fodrad storpåse som blomsterhandlare använder när de levererar blommor, orkidéer och stora juluppsättningar, i kylslaget bistra tider. När jag gick förbi på väg till köket jamade påsen plötsligt. Ser du mig inte? Jag har ju gömt mig! Det var Sixten som lekte kurragömma där i dunklet.

Nej, jag hade inte uppmärksammat honom eftersom tankar på den förestående dagen upptog sinnet. Inte var det lätt att se honom där i skuggorna bakom påsen. Genast ansträngde jag mig för att låta förvånad. Men Sixten! Ligger Du där?! Vilken tur att Du inte hoppade fram och skrämde mig. OJ, oj! Hjärtat hopppade till ändå.

Nu blev Sixten nöjd. Hans lek hade fått effekt. Men han reste sig inte och kom fram. Denna dag låg han envist kvar. Ännu någon familjemedlem kunde ju ganska snart vara på väg till köket. En stund senare när jag matade kaffebryggaren med bryggmalet och vatten så hörde jag ett högt jamande. Någon drog häftigt efter andan! Sixten, vad du skrämde mig! Vad gör Du där? Ligger du i bakhåll? Leker Du kurragömma?

Nu var överraskningsmomentet förbi och matskålen hägrade. När den besökts fick vatttenhålet, en till brädden fylld skål, också den påhälsning. Mätt och belåten dundrade Sixten fram till köksbordet, hoppade upp och la sig bekvämt till rätta mitt på Svenska Dagbladet. Han slickade sig om mun och morrhår. Flera gånger. Som för att understryka att här har man det inte så fett. Sixten såg på mig och sa, när kommer den blöta maten, alltså när får man sås igen?
Det får nog bli en överraskning, sa jag. Då log han pillemariskt.

Du Sixten, jag undrar, varför tycker Du så mycket om att leka? Kurragömma, att smyga på oss och jaga möss och... Jag tystnade.
När jag var liten så busade jag och mina syskon hela tiden. Vi brottades och satte krokben för varandra, vi småbets och buffades, sa Sixten med viss saknad i rösten. Jag blev alldeles paff. Men Sixten, det har du aldrig berättat, att Du har syskon.
Sådant förväntas hussar och mattar både att veta och att hålla reda på. Han lät bister, ja lite anklagande
Men vi kände inte dig när du var liten, du kom ju hit när du nästan var fullvuxen, minst ett par år gammal, försvarade jag mig.
Så har vi katter det. Vi tas ifrån varandra och ses aldrig mer. Om vi inte är så fina att vi hamnar på utställning förstås, sa Sixten ironiskt. Där kan man ibland lyckas ropa till varandra mellan burarna, det har jag hört sägas. Vet du, jag kan verkligen sakna mina småsyskon. Ibland drömmer jag om dem, att vi fortfarande tumlar om på golvet i gården där i närheten av Askersund... Men under tiden får ni duga, sa han och kastade sig iväg så att ost och leverpastej for ner på golvet. Ta mig om du kan, skrek Sixten innan han med slirande tassar och klor sladdade runt närmaste dörrpost.

fredag 17 december 2010

När Sixten rör sig står blixten stilla


Du jag mår så mycket bättre nu, konstaterade Sixten. Han visade det genom att sträcka på sig, först åt ena och sedan åt andra hållet. Han reste sig och krökte rygg, inte aggressivt och hotande, utan så där som man gör när man legat länge i samma ställning.
Jag kastade en mus, upp i luften, som han höjdhoppade efter. En gång till, bad han som äntligen fått fart på lemmarna. Nu hoppade han ännu högre med tassarna utsträckta för att, likt en fotbollsmålvakt som fångar sin boll, greppa musen. Men, vi slänger inte riktiga möss, nej, små tygleksaker som tål att man behandlar dem vårdslöst och hårdhänt.'
Har du förresten märkt att jag inte fnyst eller nyst på länge, fortsatte Sixten frågande samtidigt som han flämtande hämtade andan. Så skönt, sa jag och fotsatte, visst har jag märkt det. Här har blivit så tyst de senaste dagarna...
Nu vet jag hur du har det ibland, sa Sixten, som oftast visat medkänsla med den som varit sjuk. Då har han lagt sig i knäet eller nära, nära, liksom för att med sin närvaro och sin lite högre kroppsvärme sprida välbefinnande. Själv hade han haft svårare att ta emot sådant sällskap under sin sjukdomsperiod. Det stod han ut med blott korta stunder, sedan gömde han sig för att i sin ensamhet uthärda värk och plåga.
Nej, nu gör vi något, sa Sixten, the cat, som verkar ha blivit mera otålig efter sjukdomen än han varit innan. Vi ser vem som snabbast kan ta sig ut i köket, sa han och for iväg som en kanonkula. När jag hann ikapp honom lapade han redan vatten ur sin skål. När Sixten rör sig står blixten stilla, sa han i ena mungipan. Jag häpnade. Han som låtsades att inte känna till Fantomen eller Stålmannen. Och här citerade han ett av Fantomens ordspråk. Nu var det andra gången på kort tid som han hade försagt sig. Eller skojade han med mig?
Vet du, sa jag, jag kände en gång en säljare som brukade citera Bibeln för att folk skulle prenumerera på den tidning han företrädde. En gång sa han att hans tidning var viktig eftersom den stod på utsatta människors sida. Och så hade han fortsatt för att övertyga den eventuellt blivande prenumeranten: ungefär som det står i Skriften: Gud är hård mot de hårda!
Sixten fnissade så han trillade omkull. Det är ju Fantomen som... började han, men så samlade han sig. Sixten, the cat, insåg vad han hade låtit undslippa sig. Nu hade han verkligen avslöjat sin beläsenhet vad gällde Dragos, den Vandrande vålnadens äventyr. Han lämnade vattenskålen och smög hastigt sin väg. Snabbare och tystare än djungelkatten försvann Sixten in i en mörk garderob för att vila. Att röra sig, och det så svindlande snabbt, tar helt enkelt på krafterna.

torsdag 16 december 2010

Röntgenblick och kryptonit


Du, jag har gröna ögon, sa Sixten en morgon. Som om det skulle ha varit någon nyhet. Vanligtvis är de gula med en svart pupill men nu var de mestadels gröna. Ska det vara så, undrade han. Eller beror det på att jag har varit sjuk, frågade Sixten. Det kan jag inte tro, svarade jag. Så här har Du sett ut ibland när ljuset blir extra starkt.
Nu när du blivit lite piggare så kommer väl kryptoniten i dig fram igen, sa jag som gillar serier. Vadå kryptonit, sa Sixten, som inte alls brytt sig om Fantomen eller Stålmannen. Det är ett farligt ämne med kraftig grön färg som gör Stålmannen kraftlös, undervisade jag. Jaha, då får du väl akta dig så att du inte tappar orken, replikerade Sixten.
Och om du inte vet om det, fortsatte han, så har jag ögonen på dig hela tiden. Ingen har så bra koll som jag på vad som försiggår här! Sjätte sinnet, du vet! Men det är mer än så. Innan man går i trapphuset vet jag vem det är. Vilka bilar som stannar på parkeringen vet jag också. Jag har röntgenblick, sa Sixten, the cat. Att han därmed avslöjade sig tänkte han nog inte på. Hur kunde han veta att Stålmannen hade röntgenblick? Sixten hade tydligen viss inblick i seriernas värld. Och det det där med att han skulle ha röntgenblick? Vissa dagar är det så att jag faktiskt tror honom.

måndag 13 december 2010

Kanhända, mon ami

Dagarna går, men Sixten har inte riktigt hängt med. Motigt har det varit. Och snorigt. Han har fnyst och snörvlat. Det har låtit som när ett värmekraftverk blåser sina ventiler. Då om natten har jag satt mig upp i sängen och frågat, vem där? Är det någon där? Tömmer de soporna så här dags? Ty när det sker skakar grundvalarna.

Sixten har inte orkat tycka sådant är roligt. Någon gång har han försökt inbjuda till lek, bara för att håglöst vifta med tassen och sedan har han lommat sin väg till ett tryggare hörn. Låt mig vara ifred, har han sagt uppgivet. Och det är klart, är man inte van att vara sjuk måste man, som de säger, vara frisk för att orka med.

Alla vanor har kullkastats. Ingen katt vallar mig till köket om morgonen. Sixten har redan då gömt sig under täcket i det andra sovrummet. Där har han legat och suckat över sitt eländiga hälsotillstånd. Och under täcket har det frästs och frustats för att få luft.

Imorse verkade han en smula piggare. Han hoppade till och med upp på köksbordet och la sig på morgontidningen. Inte för att han orkade eller gitte läsa, men han ville väl visa att han kunde hänga med ändå. Jag är här, sa han kortfattat. Hm, jag ser det, svarade jag lika utförligt. Idag blir jag bättre, sa Sixten, the cat. Månn det, blev mitt svar. Men jag ändrade mig genast och blev mera affirmativ (har jag lärt mig på en kurs att man gott kan vara). Så bra, så roligt, kommenterade jag och kunde inte låta bli att lägga till, så nu blir det till att kloa på möblerna igen?
Då såg Sixten på mig med sina stora klotögon. Så avslutade han konversationen genom att säga, månn det mon ami, kan hända...

torsdag 9 december 2010

Sixten flyttar in

Så? Är det här min nya lekplats, säger Sixten och ser sig omkring. En ny blogg. Enda fördelen är väl att den bär mitt namn. Men det stör mig, man flyttar omkring mig som om jag vore ett ting och inte en levande varelse med känslor och drömmar. Och det kan jag säga, det här har jag inte ens i min vildaste fantasi drömt om. Eller föreställt mig.

Man kunde läsa om min flytt på den förra bloggen:
stillsam. Alla möjliga ämnen klagade på att jag tog för mycket utrymme. De borde ha fått gnälla bäst de ville. Mig gjorde det inget, jag är ju en cool cat!

Men jag är ävenledes en ytterligt optimistisk katt. Min förmåga att göra det bästa av varje ögonblick kommer nu väl till pass. Här kan jag nog också hitta ett varmt hörn där jag kan vira svansen om mig och sova en stund. Så får det bli. För ögonblicket. När jag har sovit en stund får vi se...

tisdag 7 december 2010

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig plasttratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och morrhår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta höjdes svansen i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

söndag 5 december 2010

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.

Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.


lördag 20 november 2010

Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?

Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.

Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.

Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.

Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...

torsdag 18 november 2010

Människor går tungt om morgonen

På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.

Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.

Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.

Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.


Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.

Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.

torsdag 11 november 2010

Biktfadern Sixten

Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.

Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.

Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.

Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.

Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?

Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.

Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.

Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.

tisdag 9 november 2010

Hinna med bussen, eller inte

Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta
, konstaterade Sixten.

Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...

Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.

fredag 5 november 2010

En katt i himlen

Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!

Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.

Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.

Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?

Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...

tisdag 2 november 2010

Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.

Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.

Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?

Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?

Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!

Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.

Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.

Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?

måndag 1 november 2010

Hund och katt

I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.

Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.

Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det tycker han, så har han sagt. Ta den då, Sixten, kunde vi säga och genast hysta iväg en brunfläckig låtsasmus. Ta den! Hur kul är det, för en vig men ganska tung katt? Att jaga en 30-grams, av syntetiska fibrer tillverkad, låtsasmus?

Men du Sixten, du har ju haft kortare besök av Tosse, försökte jag. Tosse är den strävhåriga taxen som ibland bor på hotell en trappa upp. Ja, jovisst han är trevlig, men lite feg. Bara jag tittar på honom blir han darrig och törs inte riktigt beträda parketten, sa Sixten som nu hade satt sig med ryggen mot balkongen. Han skäller lite väl högt och biter i gamla tygtrasor. Det fattas lite av sofistikation, jamade Sixten.
Det där var väl onödigt snorkigt, sa jag och såg förvånat på Sixten. Tosse är ju bara en unghund och Sixten brukar inte sätta sig på några höga hästar. Sixten framstår annars som så öppen och välkomnande. Men Troy, tillade jag, han är väl trevlig?

Nu gäspade Sixten uppgivet och sa: Troy har jag bara känt lukten av. Du minns när Ni besökte Karlsborgs fästning och sedan köpte Vätternkräftor i Klanghamns fiskebod? Då hade ni av luktspåren att döma suttit hela dagen i samma bil. Men ni hade inte anständigheten att presentera honom. Han är bara ett doftminne för mig.
Beklagar, sa jag beklagande. Troy är en verkligt trevlig liten vovve...hund..terrier...eller nåt, sa jag. Han har många förmågor. Han kan till exempel semaforera med öronen! Du får väl betrakta bilden jag lägger ut på nätet. Troy kommer att synas på en bild ovanför den här konversationen, förutsatt att jag kommer mig för med att skriva ner vad vi sagt och lägga ut bilden på Troy...

Bilder är ju kul att leka med, sa Sixten och såg besviket på mig.

Nåväl, fortsatte jag, igår fick jag höra att det finns ett par taxflickor med långa nosar som åtminstone skulle kunna tänka sig att möta dig i bloggosfären.
Hmm, sa Sixten med ett drag av överlägsenhet, det tror jag inte förrän jag sett det. Mitt i konversationen vände han sig om och gick ut på balkongen, alldeles alldeles ensam med en uppstoppad korp.

fredag 22 oktober 2010

Nu är nu

Du, vi har läst om Sixten! Kommentaren fälldes av några arbetskamrater. De tyckte att katten blivit lite mera bekant på detta vis. Ja, han vill gärna vara med, sa jag lakoniskt. Hur jag än anstränger mig för att hålla Sixten borta, så nog klampar han in i mina texter och rent bokstavligt kliver han på tangentbordet. Det är inte stort utrymme att få något eget sagt.

Några meter bort brummar det i en fåtölj. En svartvit katt som inte kan spinna imiterar där en liten elektrisk motor. Ljudet är snarlikt det surrande man förr hörde från radioapparater när de var påslagna och radiorören lyste, då hade strömmen ännu inte blivit ljudlös. Denna kattliga förnöjsamhet kan reta gallfeber på en lagom ambitiös människa. När jag lägger mig ner irriterar jag mig på att det värker i axeln och ömmar i muskler. Jag blir arg för att jag inte motionerat mera och ilsken eftersom kudden inte låter sig tämjas.

Och nog överfalls jag av tankar på sammanträden som inte fungerat och uppdrag som inte är mina. Hade jag...då hade jag minsann... och då hade det definitivt... så det så! Jag befinner mig inte ens i närheten av det tacksamt nöjda surr som uppsänds ur närmaste fåtölj.

Men tänker jag efter är jag riktigt nöjd! Stolt över att tillhöra en levande gemenskap med så spännande och intressanta medmänniskor och faktiskt är jag glad över så gott som varje ny dag! Sixten, som kan läsa tankar och har telepatisk kontakt med katter över hela världen, nyser nu för att jag ska förstå att han uppskattar denna inställning. Hans gamla farbror Franz, som varit huskatt hos en teologiprofessor i Göttingen, brukar sända Sixten en tanke nu och då.

Sixten brukar berätta vad han hört från söder. Senast sände Franz följande tankar: alla val har inslag av existentiell natur: det som är - är nu och det som kommer sedan det kommer sedan. Så välj det, hävdar Franz. Det är då man verkligen kan upphöra att vara ett objekt för andras ställande och styrande och blir till ett skapande subjekt. Det är då man vet vad man har att arbeta med. Sixten instämmer och försöker ibland mera utförligt delge mig denna kattens filosofi.

Utan motstånd kan man inte godta sådana tankar. Då skulle ju vem som helst kunna ta makten och göra vad de vill?! I sina värsta stunder skulle man rent av kunna tänka sig sällsynt egendomliga scenarios. Vad är det konstigaste man kan tänka sig? Det är så utflippat att det knappt går att föreställa sig: tänk om det fanns en partipolitisk kyrka? En centerkyrka på det skånska slättlandet eller en socialdemokratisk kyrka i bergslagens gruvorter? Eller en moderatkyka i Djursholm? Ja tänk om Sveriges riksdag kunde bestämma i en kyrka. Burr! Tur att det bara är ett tankeexperiment...

Just nu funderar jag på enklare och gladare ting; att hänga av mig morgonrocken och gå ut i den nya dagen. Där väntar svamp på att bli räddad undan frosten och sedan finns det vänner som vill öppna dörren. Och det kan man ju inte avstå ifrån om man vill vara ett skapande subjekt.

måndag 18 oktober 2010

Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är morgondagen välkommen. I det avseendet är han någorlunda lik många tvåbenta varelser. Även om de sällan har låda eller matskål i gul plast.

Sixten har tyckt att husse verkat smått moloken en tid eftersom husbonden i en egen eftervalsanalys grubblat på vad som kunde blivit annorlunda. Sixten jamar högt för att få uppmärksamhet. Han menar:
Du! Det kunde ha varit värre!
Hur då, säger jag med eftertryck.
Du kunde blivit vald! Oraklet i knähöjd har talat. Och jag tänker omedelbart erbjuda hans tjänster till hugade partier. De kan också behöva höra ett sanningens ord.

söndag 17 oktober 2010

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.

Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.

Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.

Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.

Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.

lördag 16 oktober 2010

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir svårt med kyrkomusik och psalmer där ute i grönskan. Vad tänker du om det? Nu satt Sixten uppmärksam och vaksam. Var detta en kugggfråga?

Han började trevande. Ekorrn satt i granen är ju en grön visa. Kan fungera. Eller I naturen ut vi gå, dopejdi, dopejda... Nej, varför ska vi låtsas. Du du vet ju redan vad jag tänker - tacka vet jag kyrkorgel och höga valv, jamade Sixten, varpå han la sig ner och genast somnade.

torsdag 14 oktober 2010

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

torsdag 30 september 2010

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.

onsdag 22 september 2010

Kallt eller varmt

Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.

Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?

Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.

Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!

fredag 17 september 2010

Katt på täppan

Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.

Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.

Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.

Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...

För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt

torsdag 2 september 2010

En katt kan göra hål i ben

Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?

Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!

Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.

Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...

Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.

När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.

Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.

Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.

Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!

fredag 27 augusti 2010

En talande katt

Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..

Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.

Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.

Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.

Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.

Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.

Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.

Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.

Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.

Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!

Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?

Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!

torsdag 22 juli 2010

Bygga på berggrund eller sand

Grubblar över kommande söndags text. Behöver snart börja förbereda min predikan. I Matteusevangeliet 7:22-29 står om den som hör och gör Jesus ord är lik den som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand...

Bibliska ord stiger in i tanken: hörnstenen som byggarna ratade, den grund som är lagd, kroppen ett tempel och många andra.

Vad månde detta kunna betyda år 2010? Är detta att leva sitt liv att likna vid att konstruera och uppföra ett hus? Finns där ett tilltal, något att lära?

I stolen bredvid ligger Sixten, the cat. Han är fullständigt avslappnad, men lyckas ändå betrakta mig som om han vet något han inte vill dela med sig av. Evangeliet tycks inte angå honom. När jag läser högt för att också få höra orden byter han ställning, lägger sig tillrätta och suckar djupt.

måndag 19 juli 2010

Sixten, the cat



















Så blir han äntligen synlig, Sixten, the cat. Herre över skokartonger. Beredd att vila varhelst ett tillfälle erbjuds. Om hans skokartong kan man läsa på annat ställe i bloggen stillsam.

söndag 18 juli 2010

Första frukost

Denna morgon väntar Sixten, the cat, på att frukosten ska serveras. Några gånger är det falskt alarm. Husse bara går ut i köket, dricker ett glas vatten och flyttar på något för att sedan återvända till sängvärmen. Snopet återvänder Sixten till sitt viloläger. Men när det verkar bli allvar märker han genast att det drar ihop sig. Husse tar på sig glasögonen för att kunna orientera sig i tillvaron. Kaffebryggaren prepareras och drycken tillagas.

Då gnider sig Sixten mot husses ben i pur glädje över det som komma skall. Han svissar fram och tillbaka. Det surrar i knähöjd när Sixten spinner. Han är tacksam redan innan skålen fyllts. Och när den rågats snurrar han i en galen piruett innan Sixten med koncentration och målmedvetenhet tar över. Med sänkt huvud gräver sig ner i överflödet.

Snart har han fått i sig första frukost. Denna morgon med extra glädje. Den svartvita och glänsande eleganta katten kostar på sig att stryka sig ännu några gånger mot husses ben. Vilken härlig dag. Sixten njuter och mår bra. Är tacksam. Det finns frukost! Vad mer kan man önska? Säkert hur mycket som helst, men just för stunden, i detta nu, är allt precis som det ska.

torsdag 15 juli 2010

Stora fötter i små sandaler

Sommarens skodon behövde kompletteras med ett par sandaler. Damen i skoaffären behandlar mig som ett bångstyrigt barn som visserligen sägs få bestämma själv, men i alla fall vet att någon annan fattar avgörandet. Detta par är som gjort för dina fötter. Modellen är den bredaste vi har, men för dig är det bra att det finns kardborrband så att du kan få plats. Bra för patienter, höll jag på att säga, kunder, med extremt höga fotvalv?

Ska det vara med kartong eller i en påse. Ständigt dessa beslut. Inte nog med att jag nu köpt ett par svarta sandaler, som dessutom inte var med på den annonserade skorealisationen, här ska avgöras hur skodonen ska vara förpackade. Först säger jag påse, men ändrar mig och ber om en kartong. Vist ska du få en kartong, säger damen vänligt men undrande över denna tvehågsenhet.

Väl hemma packas sandalerna upp och kartongen blir stående mitt på golvet. Det dröjer inte många sekunder innan Sixten, the cat, har börjat kloa i botten på kartongen. Sedan vrider han sig några varv och pressar ner sin voluminösa lekamen i kartongen. Han får knappt plats. Liten farkost på stort golv kommer lastat med 7 kilo svartvit katt. Tassar och annat hänger utanför allteftersom han byter position. Det är som att pressa ner ett par för stora fötter i ett par för små sandaler. Det ska bara gå!

Väl där finner han sig tillrätta. Skokartongen kramar katten som en korsett. Nu blundar han och blinkar endast för att berätta att där har han det mer än bra. Vilken tur att jag till sist skaffade mig sandaler så att katten fick en egen koja. Nyss reste han sig och gick. Kvar står kartongen, havererad, som ett par nedtrampade skor.

Själv jobbar jag med att försöka reglera kardborrbandet så att sandalerna ska hänga kvar. Det är för att lösa sådana uppgifter man får semester. Också det måste ju kunna gå!

måndag 17 maj 2010

I själva verket

Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.

söndag 16 maj 2010

Skrämmande bön

Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).

Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...

fredag 14 maj 2010

Balkongspaning

Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.

Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.

Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.

När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.

Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.

Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?

Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.

Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).

fredag 30 april 2010

Väckarklockan drar igång klockan 4


Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.

Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!

När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.

Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.

Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.

fredag 23 april 2010

Katten och bladet

Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!

Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.

tisdag 30 mars 2010

Kaniner är utmärkta skådespelare

30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...

Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!

Än mer väntar the cat, som kliver på tangentbordet när kaninerna uppenbarar sig. Kunde han påverka nätet skulle varje filmsnutt självfallet ha en svartvit huskatt i huvudrollen. Play it again, skulle han säga! Gång på gång.

torsdag 11 mars 2010

Blinkningar och band

Vår inneboende, Sixten, är en tålmodig varelse. Han uppför sig som hyresvärd. Men han har svårt att göra sig förstådd och tvingas därför tillgripa alla möjliga metoder för att överföra sitt budskap. För tankar och idéer har han, även om de förmodligen ser helt annorlunda ut mot allt vad jag kan föreställa mig.

Han talar verkligen med sina tvåbenta varelser. Så ofta och mycket att vår ”chat noir et blanc” ibland därför borde få smeknamnet chatten. Tonfall och styrka varierar liksom budskapets längd och musikaliska uttryck. Korta skorrningar får oss att inse att något är på gång. Kan uttolkas: här är jag, när kommer maten? Vi läser i kattböcker. Där är redogörelserna för katters vokabulär knapphändig och kortfattad. Inte mycket hjälp att hämta. Så vi kommunicerar med Sixten som med andra. Vi gör gester och vi frågar: vad vill du? Då lägger han huvudet på sned och tar till sin nästa kommunikationsmetod. Han vallar oss.

Några små trippsteg föser och för de tröga, men högväxta, varelserna runt genom rummen. Sixten har ständig koll genom små huvudvridningar så att han ser att vi verkligen följer med. För honom är målet allt som oftast balkongdörren där utelivets friska luft lockar. Än mer drar förstås finkarnas fågelkvitter från häcken en trappa ner.

Men tvåbeningar kan också bli vallade till matskålen och vattnet. Väl i närheten blir det benstrykningar och ett vädjande trasslande mellan fötter. Någon enstaka gång leder proceduren oss till duschen där en fyrbening också kan ta sig en slurk vatten. Då kan Sixtens syfte vara att få jaga små rännilar eller klippa till duschmunstycket. Därtill har det hänt att målet varit att få sällskap till lådan.

Vill vi som egentligen bor här inte bli kringfösta i lägenheten går chatten sin väg med högburet huvud och snart hörs mera ilskna jamanden, ett slags protester över korkade människor som i sin tröghet ingenting förstår.

Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Därefter hoppar Sixten smidigt upp på fönsterbrädan och lägger sig lojt tillrätta i solen. Lite tycks de ändå begripa, de där människorna som håller till på mitt revir...

Fotnot:
I fornstora dar skrev jag ledare i Kyrkans Tidning. Då snappade jag upp en insikt. Någon lärde mig vikten av att artiklarna kunde spänna över vida fält, allt ifrån vardagens glädjeämnen och förtretligheter till de stora andliga frågorna och världens gång. Bloggen stillsam följer samma modell. Idag har det som alla förstår handlat om kommunikationens svåra konst...

lördag 27 februari 2010

Höjdhopparen som flög

Sixten heter katten som vi får bo hos, även om vi övertalande försöker påstå att det är han som bor hos oss. Lägenhetens olika rum är synbarligen hans. I ett av rummen kryper han alltid under ett täcke. I Ett annat har han en sovplats i den gamla soffan. I det tredje draperar han sig på det varma och lena fönsterbrädet av marmor. I vardagsrummet trasar han systematiskt sönder vår enda fåtölj. Trots klösbrädor och andra attraljer går inget upp emot att rycka sönder en dyr fåtölj. Ja, rummen är hans, intagna för att bruka som det faller honom in

Balkongen är däremot laddat område. Förra året släpptes katten ut på balkongen. Ja, den är försedd med skyddande nät så att det inte ska vara enkelt att balansera på något räcke och eventuellt falla ner. Ut fick katten gå och jag satte mig vid datorn för att skriva något avgörande och väsentligt. Något tungviktigt och seröst. Så det måste ha varit något blogginlägg om Svenska kyrkans valsystem, om synden eller om svampplockning.

När jag hade hållit på en god stund ropade jag på Sixten som inte behagade visa sig. Hm, sa jag och fortsatt knacka bokstäver med pekfingervalsen. Någon halvtimme senare var mitt alster äntligen klart, och då vandrade jag sökande jag runt. På balkongen fanns inte Sixten. Och så brukar det vara. Mätt på solsken och uteliv går han och lägger sig. Var som helst. Kanske i en garderob. På en av de vanliga sovplatserna. Ja, man vet inte så noga.

Nu började jag bli orolig och vankade runt och ropade. Sixten som är en nyfiken rackare dyker allt som oftast upp då, det kan ju vara lite kattmat ur burk på gång. Men - ingen katt. Så jag till att ropa högt och intensivt. Då hör jag en svagt jamande. Och nu kollar jag under soffor och sängar. Mina rop besvaras med svaga jam. Dialogen pågår en stund tills det slår mig: katten är inte kvar här. Han är borta. Han har höjdhoppat över både balkongräcket och skyddsnätet.

Med snubblande hast far jag ner på gården. Och inne i den höga häcken ligger en förskrämd katt. Han far upp i famnen på mig och sätter sig fast med klorna. Svagt jämrande bär jag upp Sixten till lägenheten. Försiktigt klämmer jag igenom ben och känner på kroppen. Inga smärtreaktioner. Men baktassarna blöder så smått, så han har fått ta emot sig rejält vid nedslaget.

Under vår balkong finns det granittrappa och järnräcke. Parkeringsplatser med elstolpar och allt möjligt annat. Riktigt var han har landat går inte att utläsa. Men dramat klarnar. De retsamma finkarna i häcken har väl satt sig på skyddsnätet och bjäbbat utmanande. och Sixten har väl klapprat med tänderna och till sist hoppat. Lunch på fink kan man knappast motstå. Höjdkänslan lär inte vara så utvecklad hos katter, så avståndet från balkongen och ner blev säkerligen en förfärlig överraskning.

Sixten är sänkt. En hel dag ligger han deprimerad och mörbultad. Sedan reser han sig och börjar trassla runt fötterna när det lagas mat i köket. Sedan dess har balkongbesöken varit många. Men Sixten nöjer sig med att försöka kolla finkarna genom springan under balkongens skyddsplåtar. Några djärva hopp ser vi inte till. Förr flyr han in i lägenhetens dunkel när fåglarna kommer för nära. Men det hindrar honom inte att slå mot dem bakom den franska balkongens skyddande glas.

Snön ligger djup på balkongen. Sixten plumsar runt i snön och tar sig en munsbit här och där. Som en katt på grönbete. Men snart nog lämnar han balkongen, värdigt och lite likgiltigt, så att vi inte ska tro att han bär någon rädsla. En nypa frisk luft har man väl ändå rätt att få, tycks han mena. Så är det, jag håller med, bara du inte försöker flyga.

onsdag 24 februari 2010

Trampet av små fötter

Morgonrutinerna sitt i ryggmärgen. Klockan ringer. Lampan tänds. Fötterna ut över sänkanten. Då dunsar det till alldeles förskräckligt. Vår inneboende, Sixten, hoppar från fönstret där han sedan länge vakat över gården. Har finkar och sparvar vaknat? Koltrasten? Tidningsbudet?

Vi gör sällskap till badrummet. Han går före och jag efter. Han håller uppsikt över mig, så att jag inte avviker från mönstret och går någon annan stans. Duschens munstycke ligger alltsom oftast på golvet. I det rostfria munstycket speglar han sig när han inte lappar till det för att se om det kommer något vatten.

När belysningen i badrummet släcks blir jag nästan omkullsprungen, ty då dundrar Sixten ut genom dörren, längs korridoren och fram till hallen. Där ska hallmattan slitas och ryckas i och när han ändå är i farten gör han några kullerbyttsliknande rullningar.

Trampet av små fötter är mest ett dovt trumpinnedunder. Fort går det och låter gör det. Inte olikt käpp med hast dragen mot spjälstaket. Full rulle!

Innan jag halvsovande och sömngångaraktigt hunnit fram till hallmattan dundrar han vidare ut i köket. När jag väl kommer dit har gymnastiken fortsatt på kökets trasmatta, en hemvävd grön skapelse som börjar bli smått fransig på alla håll, kanter och ledder.

I flera minuter snubblar vi runt i en dans som skulle kunna passa i vilken TV-show som helst. Äggen ska kokas och jag snubblar på Sixten. Kaffet ska bryggas och Sixten trasslar till varje steg jag försöker mig på. Inte förr än kattmaten på burk läggs upp blir det lugn och ro i köket. Torrfodret fnyser han åt. Det lockar inte alls. Men om människor inte uteslutande ska tugga i sig mjukt bröd, de mår väl av att knapra på lite tuggmotståndigt hårdbröd, så får Sixten vissa dagar nöja sig med det tråk- och knastertorra fodret.

Min tanke är att man (ja, Sixten alltså) inte ska kasta sig över maten. Det gör gott att få vänta och längta lite efter den. Men det kostar bekymmer och oro. Någon morgon snart kommer Sixten att lyckas lägga krokben (eller heter det kattfot?) för mig. Då är det möjligt att principerna om den nyttiga väntan måste ruckas på...

Sedan dröjer Sixten på hallmattan länge nog för att se om det går att tigga till sig en utestund på balkongen. Hans läten är uppfordrande och bestämda. Om de inte är ömkliga och vädjande. Eller hackande och trevande. Om Sixten inte når framgång bestämmer han sig för att det är dags att sova. En stund! Till lunch förmodligen.

lördag 6 februari 2010

Sixten rules

Mr Maine från Askersund heter vår inneboende. Han är en egensinnig varelse. Bryr sig inte om seder, tradition och konvenans. Han förstår inte riktigt vad som är passande och rimligt. Istället gör han precis som han behagar. Stirrar på besökare som om de vore utomjordingar hemmahörande i filmen ET. Kastar sig på golvet. Kliar sig ogenerat.

Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).

Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.

Kommer det några gäster som bjuds in i salongen får han fnatt. Då kastar han sig i sofforna och välter ner kuddar. Våra gäster spärrar upp ögonen av pur förvåning. Vad är det med honom, frågar de. Han bara larvar sig, säger vi, och ler generat över detta barnsliga beteende. Och redan då är han ifärd med att gömma sig bakom soffkuddarna. Det är som en treåring som inte får tillräckligt med uppmärksammhet och måste påkalla andras intresse genom att kasta saker omkring sig. Trots enstaka utåtagerande situationer är han en ganska reserverad typ. Han drar sig undan långa stunder och syns inte till.

Varje morgon klapprar han tänder, och de låter inte för att de skulle vara lösa. I fönstersmygen spanar han på småfåglar och käkarna hackar som kastanjetter. Fåglar är hans specialitet. Han föreställer sig dem stekta och uppträdda på snöre. Därav detta tuggande och hackande.

Mr Maine från Askersund är en present. Upphämtad på stadens katthem. Denna svartvite bjässe omnamnades ganska snart till Sixten. Det blir för långt att ropa: Mister Maine...från Askersund. Även om hans 7 kilo muskler skulle behöva ett imponerande namn så får det räcka med Sixten. Han har små tofsar på öronen så i ett svagt ögonblick tänkte jag kalla vårt hem för LO-borgen och katten för Lynx. Men Sixten fick det bli (och det är inte en referens till något berömt kapell eller så).

Det är något amerikanarna säger om den som är självsäker och självklar, som passar på katten här. Vad är det nu... jo, nu minns jag. Sixten rules!

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...