Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2010

Gröna trådar, kan man äta det

Hyacinter gör hemmet fint så här års. Rummen fylls av väldoft, och det brukar vara uppskattat, förutsatt att man tål de ämnen som fyller näsborrarna. Vackert blir det i all fall med sprakande färger av rosa och blått.

En leverantör envisas med att lägga små, små, trådar runt löken för att försköna arrangemangen. Färgat lin sa någon att trådarna var gjorda av. Sixten säger inte vad han tycker att det är. Jag har frågat. Då ser han på mig som om jag vore ett ufo (ett unidentifyed flying object - så heter det väl om verbet böjs: fly, flew, flown?) just influgen (och vi böjer också våra verb: flyga flög, flugit) från en avlägsen planet där man saknar hyacinter och trådiga dekorationer.

Ost och skinka förlorade sin dragningskraft. Nu var det dekorationerna som skulle testas. Det här smakar gott, sa Sixten som inte gillar det nya torrfodret. Han slickade sig om munnen och nafsade efter trådarna som hängde utanför blomkrukan.
Sluta, sa jag. Det där är inte bra för dig. Det är som glitter fast g…

En bångstyrig men snäll katt

Skriv inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du…

Zixten gör mål

Knappt hade granen kommit upp och blivit klädd, så började Sixten, the cat, att bevaka denna konstfulla installation. Vis av tidigare julars äventyr hängdes glittret högt upp oåtkomligt till och med för de vigaste av kattdjur. Nedanför vankade Sixten och nog blängde han upp mot de glimmande frostimitationerna. Ja glittret är ju fabriksproducerad rimfrost, om nu någon själv inte kommit på tanken. Möjligen kan glittret också stå för små strålar från stjärnehimlen...

Hur det gick till får vi inte veta. Sixten tiger envist. Men nog hade han på något sätt lyckats tugga i sig en sträng med glitter. Det är inte bra! Det är inte alls bra. Kattmagar tål inte sådant! Ingenting sa han, men på vår finaste matta hade han lämnat en smula av sin halvsmälta frukost, och förvånande nog så glittrade denna lämning emot oss.

Sixten, vad har du gjort, blev min något stränga fråga. Han såg på mig med den oskyldigaste uppsyn. Gjort, sa han, jag har inte gjort något alls. Om du inte menar att jag spelat lite f…

En katt drömmer om små fåglar

Släpp ut mig, vädjade Sixten. Bara en liten stund på balkongen. Så jag får känna på snön och lyssna på fåglarna.
Du Sixten, idag är det så kallt att allt kvitter stelnar och faller till marken. Vartenda litet jam fryser till. Och tinar inte upp förrän vårsolen får snön att smälta. Då blir det ju ett väldigt jamande och kvittrande, och så kan vi väl inte ha det?
Du luras och har fel och vill bara få mig att stanna inomhus, sa Sixten trumpet.
Ja, så är det, erkände jag, men du har varit så sjuk och behöver bli ännu lite starkare innan du kan rasa runt på balkongen igen.
Jag rasar inte runt, utan ligger stilla och begrundar naturens skiftningar. Särskilt drömmer jag om små fåglar... Sixten vände och gick stolt och med högburet huvud bort ifrån balkongens dörr. Snart hördes ett knaprande från köket. Sixten tröstade sig med den torra, knappformade och sorgligt hårda maten men... fortsatte förmodligen att höra fågelsång och drömma om små fåglar.

Tror du att du äger mig, sa Sixten?

Mina ben går av! Sixten nu måste du flytta på dig! Sixten, the very heavy cat, flyttade inte på sig. Visserligen har han gått ner ett halvt kilo, men sex och ett halvt kilo katt kan få vilka ben som helst att domna på rekordtid. Sixten då, nu får du hoppa ner. Istället för att ge sig av vred han sig ett halvt varv och låg nu nästan på rygg. Under halvslutna ögonlock kisade han mot mig som för att bedöma om det var allvar.

Ge dig av, schas! Nu var jag smått desperat. Det gjode verkligen ont i benen. Sixtens svanstipp rörde sig en smula, men kroppen låg blick stilla, till synes helt avslappnad. Nu undrar du förstås vem som äger vem, sa Sixten plötsligt. Tror du att du äger MIG? Är det bara du som ska bestämma i den här situationen? Kan du äga mig bara för att jag är katt? Och jag ska bara vara ett föremål på ett försäkringspapper eller ett registreringsbevis? Är det rättvist? Jag har inga papper på dig! Men jag bryr mig inte, papper är en sak och verkligheten en annan! Mig äger ingen, ja…

Sixten leker kurragömma

Denna morgon avvek Sixten, the cat, från de återupptagna ritualerna. Han rusade sin vana trogen ut i hallen på dundrande fötter, men där prasslade det till - och han var försvunnen. På golvet låg en sådan där fodrad storpåse som blomsterhandlare använder när de levererar blommor, orkidéer och stora juluppsättningar, i kylslaget bistra tider. När jag gick förbi på väg till köket jamade påsen plötsligt. Ser du mig inte? Jag har ju gömt mig! Det var Sixten som lekte kurragömma där i dunklet.

Nej, jag hade inte uppmärksammat honom eftersom tankar på den förestående dagen upptog sinnet. Inte var det lätt att se honom där i skuggorna bakom påsen. Genast ansträngde jag mig för att låta förvånad. Men Sixten! Ligger Du där?! Vilken tur att Du inte hoppade fram och skrämde mig. OJ, oj! Hjärtat hopppade till ändå.

Nu blev Sixten nöjd. Hans lek hade fått effekt. Men han reste sig inte och kom fram. Denna dag låg han envist kvar. Ännu någon familjemedlem kunde ju ganska snart vara på väg till köket.…

När Sixten rör sig står blixten stilla

Du jag mår så mycket bättre nu, konstaterade Sixten. Han visade det genom att sträcka på sig, först åt ena och sedan åt andra hållet. Han reste sig och krökte rygg, inte aggressivt och hotande, utan så där som man gör när man legat länge i samma ställning. Jag kastade en mus, upp i luften, som han höjdhoppade efter. En gång till, bad han som äntligen fått fart på lemmarna. Nu hoppade han ännu högre med tassarna utsträckta för att, likt en fotbollsmålvakt som fångar sin boll, greppa musen. Men, vi slänger inte riktiga möss, nej, små tygleksaker som tål att man behandlar dem vårdslöst och hårdhänt.' Har du förresten märkt att jag inte fnyst eller nyst på länge, fortsatte Sixten frågande samtidigt som han flämtande hämtade andan. Så skönt, sa jag och fotsatte, visst har jag märkt det. Här har blivit så tyst de senaste dagarna... Nu vet jag hur du har det ibland, sa Sixten, som oftast visat medkänsla med den som varit sjuk. Då har han lagt sig i knäet eller nära, nära, liksom för att med…

Röntgenblick och kryptonit

Du, jag har gröna ögon, sa Sixten en morgon. Som om det skulle ha varit någon nyhet. Vanligtvis är de gula med en svart pupill men nu var de mestadels gröna. Ska det vara så, undrade han. Eller beror det på att jag har varit sjuk, frågade Sixten. Det kan jag inte tro, svarade jag. Så här har Du sett ut ibland när ljuset blir extra starkt. Nu när du blivit lite piggare så kommer väl kryptoniten i dig fram igen, sa jag som gillar serier. Vadå kryptonit, sa Sixten, som inte alls brytt sig om Fantomen eller Stålmannen. Det är ett farligt ämne med kraftig grön färg som gör Stålmannen kraftlös, undervisade jag.Jaha, då får du väl akta dig så att du inte tappar orken, replikerade Sixten. Och om du inte vet om det, fortsatte han, så har jag ögonen på dig hela tiden. Ingen har så bra koll som jag på vad som försiggår här! Sjätte sinnet, du vet! Men det är mer än så. Innan man går i trapphuset vet jag vem det är. Vilka bilar som stannar på parkeringen vet jag också. Jag har röntgenblick, sa Sixt…

Kanhända, mon ami

Dagarna går, men Sixten har inte riktigt hängt med. Motigt har det varit. Och snorigt. Han har fnyst och snörvlat. Det har låtit som när ett värmekraftverk blåser sina ventiler. Då om natten har jag satt mig upp i sängen och frågat, vem där? Är det någon där? Tömmer de soporna så här dags? Ty när det sker skakar grundvalarna.

Sixten har inte orkat tycka sådant är roligt. Någon gång har han försökt inbjuda till lek, bara för att håglöst vifta med tassen och sedan har han lommat sin väg till ett tryggare hörn. Låt mig vara ifred, har han sagt uppgivet. Och det är klart, är man inte van att vara sjuk måste man, som de säger, vara frisk för att orka med.

Alla vanor har kullkastats. Ingen katt vallar mig till köket om morgonen. Sixten har redan då gömt sig under täcket i det andra sovrummet. Där har han legat och suckat över sitt eländiga hälsotillstånd. Och under täcket har det frästs och frustats för att få luft.

Imorse verkade han en smula piggare. Han hoppade till och med upp på köksborde…

Sixten flyttar in

Så? Är det här min nya lekplats, säger Sixten och ser sig omkring. En ny blogg. Enda fördelen är väl att den bär mitt namn. Men det stör mig, man flyttar omkring mig som om jag vore ett ting och inte en levande varelse med känslor och drömmar. Och det kan jag säga, det här har jag inte ens i min vildaste fantasi drömt om. Eller föreställt mig.

Man kunde läsa om min flytt på den förra bloggen: stillsam. Alla möjliga ämnen klagade på att jag tog för mycket utrymme. De borde ha fått gnälla bäst de ville. Mig gjorde det inget, jag är ju en cool cat!

Men jag är ävenledes en ytterligt optimistisk katt. Min förmåga att göra det bästa av varje ögonblick kommer nu väl till pass. Här kan jag nog också hitta ett varmt hörn där jag kan vira svansen om mig och sova en stund. Så får det bli. För ögonblicket. När jag har sovit en stund får vi se...

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera …

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. …

Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd …

Människor går tungt om morgonen

På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.

Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.

Kom ut ur kartongen och se på mig…

Biktfadern Sixten

Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.

Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.

Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de …

Hinna med bussen, eller inte

Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vä…

En katt i himlen

Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!

Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.

Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är…

Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga do…

Hund och katt

I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.

Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.
Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det t…

Nu är nu

Du, vi har läst om Sixten! Kommentaren fälldes av några arbetskamrater. De tyckte att katten blivit lite mera bekant på detta vis. Ja, han vill gärna vara med, sa jag lakoniskt. Hur jag än anstränger mig för att hålla Sixten borta, så nog klampar han in i mina texter och rent bokstavligt kliver han på tangentbordet. Det är inte stort utrymme att få något eget sagt.

Några meter bort brummar det i en fåtölj. En svartvit katt som inte kan spinna imiterar där en liten elektrisk motor. Ljudet är snarlikt det surrande man förr hörde från radioapparater när de var påslagna och radiorören lyste, då hade strömmen ännu inte blivit ljudlös. Denna kattliga förnöjsamhet kan reta gallfeber på en lagom ambitiös människa. När jag lägger mig ner irriterar jag mig på att det värker i axeln och ömmar i muskler. Jag blir arg för att jag inte motionerat mera och ilsken eftersom kudden inte låter sig tämjas.

Och nog överfalls jag av tankar på sammanträden som inte fungerat och uppdrag som inte är mina. Hade …

Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är m…

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använd…

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir …

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där …

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.

Kallt eller varmt

Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.

Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett lev…

Katt på täppan

Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.

Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.

Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat …

En katt kan göra hål i ben

Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?

Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!

Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund…

En talande katt

Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..

Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.

Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.

Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.

Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.

Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.

Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.

Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.

Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.

Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!

Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?

Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände…

Bygga på berggrund eller sand

Grubblar över kommande söndags text. Behöver snart börja förbereda min predikan. I Matteusevangeliet 7:22-29 står om den som hör och gör Jesus ord är lik den som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand...

Bibliska ord stiger in i tanken: hörnstenen som byggarna ratade, den grund som är lagd, kroppen ett tempel och många andra.

Vad månde detta kunna betyda år 2010? Är detta att leva sitt liv att likna vid att konstruera och uppföra ett hus? Finns där ett tilltal, något att lära?

I stolen bredvid ligger Sixten, the cat. Han är fullständigt avslappnad, men lyckas ändå betrakta mig som om han vet något han inte vill dela med sig av. Evangeliet tycks inte angå honom. När jag läser högt för att också få höra orden byter han ställning, lägger sig tillrätta och suckar djupt.

Sixten, the cat

Så blir han äntligen synlig, Sixten, the cat. Herre över skokartonger. Beredd att vila varhelst ett tillfälle erbjuds. Om hans skokartong kan man läsa på annat ställe i bloggen stillsam.

Första frukost

Denna morgon väntar Sixten, the cat, på att frukosten ska serveras. Några gånger är det falskt alarm. Husse bara går ut i köket, dricker ett glas vatten och flyttar på något för att sedan återvända till sängvärmen. Snopet återvänder Sixten till sitt viloläger. Men när det verkar bli allvar märker han genast att det drar ihop sig. Husse tar på sig glasögonen för att kunna orientera sig i tillvaron. Kaffebryggaren prepareras och drycken tillagas.

Då gnider sig Sixten mot husses ben i pur glädje över det som komma skall. Han svissar fram och tillbaka. Det surrar i knähöjd när Sixten spinner. Han är tacksam redan innan skålen fyllts. Och när den rågats snurrar han i en galen piruett innan Sixten med koncentration och målmedvetenhet tar över. Med sänkt huvud gräver sig ner i överflödet.

Snart har han fått i sig första frukost. Denna morgon med extra glädje. Den svartvita och glänsande eleganta katten kostar på sig att stryka sig ännu några gånger mot husses ben. Vilken härlig dag. Sixten nju…

Stora fötter i små sandaler

Sommarens skodon behövde kompletteras med ett par sandaler. Damen i skoaffären behandlar mig som ett bångstyrigt barn som visserligen sägs få bestämma själv, men i alla fall vet att någon annan fattar avgörandet. Detta par är som gjort för dina fötter. Modellen är den bredaste vi har, men för dig är det bra att det finns kardborrband så att du kan få plats. Bra för patienter, höll jag på att säga, kunder, med extremt höga fotvalv?

Ska det vara med kartong eller i en påse. Ständigt dessa beslut. Inte nog med att jag nu köpt ett par svarta sandaler, som dessutom inte var med på den annonserade skorealisationen, här ska avgöras hur skodonen ska vara förpackade. Först säger jag påse, men ändrar mig och ber om en kartong. Vist ska du få en kartong, säger damen vänligt men undrande över denna tvehågsenhet.

Väl hemma packas sandalerna upp och kartongen blir stående mitt på golvet. Det dröjer inte många sekunder innan Sixten, the cat, har börjat kloa i botten på kartongen. Sedan vrider han sig …

Skrämmande bön

Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).

Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...

Balkongspaning

Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.

Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.

Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.

När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig u…

Väckarklockan drar igång klockan 4

Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlun…

Katten och bladet

Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!

Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.

Kaniner är utmärkta skådespelare

30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...

Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!

Än mer väntar the cat, som kliver på tangentbordet när kaninerna uppenbarar sig. Kunde han påverka nätet skulle varje filmsnutt självfallet ha en svartvit huskatt i huvudrollen. Play it again, skulle han säga! Gång på gång.

Blinkningar och band

Vår inneboende, Sixten, är en tålmodig varelse. Han uppför sig som hyresvärd. Men han har svårt att göra sig förstådd och tvingas därför tillgripa alla möjliga metoder för att överföra sitt budskap. För tankar och idéer har han, även om de förmodligen ser helt annorlunda ut mot allt vad jag kan föreställa mig.

Han talar verkligen med sina tvåbenta varelser. Så ofta och mycket att vår ”chat noir et blanc” ibland därför borde få smeknamnet chatten. Tonfall och styrka varierar liksom budskapets längd och musikaliska uttryck. Korta skorrningar får oss att inse att något är på gång. Kan uttolkas: här är jag, när kommer maten? Vi läser i kattböcker. Där är redogörelserna för katters vokabulär knapphändig och kortfattad. Inte mycket hjälp att hämta. Så vi kommunicerar med Sixten som med andra. Vi gör gester och vi frågar: vad vill du? Då lägger han huvudet på sned och tar till sin nästa kommunikationsmetod. Han vallar oss.

Några små trippsteg föser och för de tröga, men högväxta, varelserna ru…

Höjdhopparen som flög

Sixten heter katten som vi får bo hos, även om vi övertalande försöker påstå att det är han som bor hos oss. Lägenhetens olika rum är synbarligen hans. I ett av rummen kryper han alltid under ett täcke. I Ett annat har han en sovplats i den gamla soffan. I det tredje draperar han sig på det varma och lena fönsterbrädet av marmor. I vardagsrummet trasar han systematiskt sönder vår enda fåtölj. Trots klösbrädor och andra attraljer går inget upp emot att rycka sönder en dyr fåtölj. Ja, rummen är hans, intagna för att bruka som det faller honom in

Balkongen är däremot laddat område. Förra året släpptes katten ut på balkongen. Ja, den är försedd med skyddande nät så att det inte ska vara enkelt att balansera på något räcke och eventuellt falla ner. Ut fick katten gå och jag satte mig vid datorn för att skriva något avgörande och väsentligt. Något tungviktigt och seröst. Så det måste ha varit något blogginlägg om Svenska kyrkans valsystem, om synden eller om svampplockning.

När jag hade hålli…

Trampet av små fötter

Morgonrutinerna sitt i ryggmärgen. Klockan ringer. Lampan tänds. Fötterna ut över sänkanten. Då dunsar det till alldeles förskräckligt. Vår inneboende, Sixten, hoppar från fönstret där han sedan länge vakat över gården. Har finkar och sparvar vaknat? Koltrasten? Tidningsbudet?

Vi gör sällskap till badrummet. Han går före och jag efter. Han håller uppsikt över mig, så att jag inte avviker från mönstret och går någon annan stans. Duschens munstycke ligger alltsom oftast på golvet. I det rostfria munstycket speglar han sig när han inte lappar till det för att se om det kommer något vatten.

När belysningen i badrummet släcks blir jag nästan omkullsprungen, ty då dundrar Sixten ut genom dörren, längs korridoren och fram till hallen. Där ska hallmattan slitas och ryckas i och när han ändå är i farten gör han några kullerbyttsliknande rullningar.

Trampet av små fötter är mest ett dovt trumpinnedunder. Fort går det och låter gör det. Inte olikt käpp med hast dragen mot spjälstaket. Full rulle!

In…

Sixten rules

Mr Maine från Askersund heter vår inneboende. Han är en egensinnig varelse. Bryr sig inte om seder, tradition och konvenans. Han förstår inte riktigt vad som är passande och rimligt. Istället gör han precis som han behagar. Stirrar på besökare som om de vore utomjordingar hemmahörande i filmen ET. Kastar sig på golvet. Kliar sig ogenerat.

Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).

Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.

Kommer det några gäster som bjuds in…