Translate

onsdag 24 augusti 2016

Sommarens hemlängtan


Sommarnöje trevligt är
hörs på namnet som det bär
där är jag en kyrkkatt vorden
fritt det är, knappt några borden
men då tranor, kajor, hund
ger mig knappt en lugn tyst stund!

Trevligt är med kommen gäst
en blir flera, många flest
mat och sång och kvällssamtalen
gör mig dock en smula galen
hur ska jag en stund få ro
i kapell, ett stojigt bo!

Borta bra, men hemma bäst
här blir vardag tyst en fest
för här har jag mina grejer
trivselhörn och vrår, jag säger:
skönt att vara här igen
så jag längtat komma hem!


onsdag 17 augusti 2016

Har inte varit mig själv

De senaste dagarna. Har jag inte varit mig själv. Det låter det. Som om jag varit en annan. En främmande katt. Som hamnat i fel hus. Med fel familj. Men familjen har varit rätt. Det är mig det varit lite tjall på. Har känt mig lite skvätten. Ljudskygg. Har önskat sällskap. Mer än vanligt.

Det kan ha berott på. Att här har varit så mycket folk. Den senaste tiden. Det har spikats engelska. Oh dear. Nu när allt återgått till det normala. Har jag svårt att bli som vanligt. Är fortfarande lite på min vakt. Trots att jag nu inte behöver bevaka. Duschrummet där min låda står.

Så nu hämtar jag mig. Hittar tillbaka. Till mig själv. Utan yoga. Eller KBT. Vilar mig ikapp. Sedan. När jag är mig själv igen. Är jag som ny!

söndag 7 augusti 2016

Trumpen är jag inte

Trump, trump, trump, suckar min människa. Ungefär som när han klagar på att jag låter. När jag nätt trippar fram. Tramp, tramp, tramp, säger han då. Som om det lilla. Kunde störa någon. Måste vara en känslig själ. Skör. Men hörselstark.

Människan försöker skriva politisk poesi. Trumpen Trump trumpetar, muttrar han. Låt det vara, råder jag insiktsfullt. De får klara sådant de ställt till. Själva därborta. Dina små förtretligheter. Gör varken till. Eller från.

Nej måhända, svarar min människa. Han talar så där. Bokligt. Gammaldags. Ålderdomligt. Måhända används inte längre. Kanske har ordet kanske tryckt bort det. Tvingat det tillbaka in i ordböckerna. Men jag har lärt mig använda det. Så måhända. Går jag en vända. Innan jag äter lite till. För att sedan krypa ner under sängens härliga överkast. Där ligger jag aldrig om jag är trumpen. Nix. Då brukar jag föredra ett mörkt hörn i skafferiet.

Sover tryggt

Akta er för odjuret. Katten är vildsint. Farlig. Rivsugen. Ungefär så kan det låta. När min människa gör reklam. För mig. Så att jag ska få vara i fred. Dessa vänliga varningar. Har blivit farliga föreställningar.

Besökare törs inte gå i i rummet där jag för tillfället vilar. En fru kan slå ihop händerna. Inte av förtjusning. Över trevlig katt. Utan för att ropa: akta dig för katten. Han rivs. Trots att det borde ropas: han trivs. Jag gör ingen något förnär. Såvida denne någon inte kommit mig för när. Då kan jag lappa till. Med tass utan klor. Fast klor har jag alltid. Men inte i jaktläge. Mitt problem är att jag ibland är för stark. Så när jag klipper till. Kan en klo liksom följa med. Av bara farten. Inte menat. Eller avsett. Det bara blidde så.

När jag egentligen. Är from som en lammunge. Vänsäll som en säl. Eftertänksam. Meditativ.

Denna vecka har min människa korsat sig. En kampanj på nätet. Har fått honom att bära kors. Ja inget synligt. Istället gör han korstecken. Så ofta han kommer åt. Så han har nästan repat sin rödrosa tröja. Han tycker det är kristligt. Att bära kors. Eller som biskopen som bröt på tyska råkade säga. När han la extra betoning. På sista stavelsen: kors ett! Möjligen sa han det snabbt, som ett ord.

Själv korsar jag mig inte. Kampanjen går mig förbi. Förutom människan som blivit mycket rörligare den senaste veckan. Åtminstone i armarna. Jag för min del använder benen. Om något ska läggas i kors. Man sover bäst då. Jag alltså. Sover tryggt.

Gud har mången katt så kär
ser till den som fyrbent är
När jag mig i sömnen vänder
skyddas jag av goda händer
Jag är lycklig och jag får
längta hem till himlens vrår

fredag 29 juli 2016

Rödbrunt besök bland rabarber

Idag låg det en katt i trädgården. Och det var inte jag. Som låg där. Utan en brunröd. Svartvit stirrade på rödbrun. Men sa ingenting. Rödbrun stirrade tillbaka. Lika tyst. Vi väntade.

Något som katter kan. Är att vänta. Vi har förmågan. Att syssla med annat. Under tiden. vi låtsas ointresserade. Trots att vi stirrar intensivt. Det borde fler försöka. Att ointresserat stirra intensivt. Tar på krafterna. Jag låtsades intresserad av ett par humlor. Men såg naturligtvis. Bortom och förbi. För att ha koll på främlingen.

När en rödbrun nykomling gömmer sig. Bland rabarberbladen. Undrar jag varför. Där är inte så trevligt. Fuktigt och skuggigt. Själv hade jag parkerat. Bakom en cypress. Eller tuija. Kanske. Något barrigt var det. I alla fall. Men solen sken. Så att jag skulle synas riktigt ordentligt. Herre på täppan. Bäst att passa på. Att njuta. Så länge man kan. Innan öron och päls blir luggsliten och biten.

Plötsligt slank en rödbrun katt in i syrénhäcken. Och försvann. Jaha, tänkte jag. Det var det.

måndag 25 juli 2016

Ett lejon på kökstrappan

Har vaktat köksingången. Legat på trappan. Imponerande. Och avskräckande. Som ett minilejon. Till synes däst och lojt. Låt inte lura er. Under ytan lurar en jägare. Ett vilddjur. Som man inte kramar hur man vill. Bollar med. Eller pjoskar med. Säger man alltför smörigt larviga saker. Blir jag tvungen. Att resa mig upp. I min fulla längd. Med imponerande kroppshydda. Och visa att sådant tolererar jag inte.

Så här kan det låta ibland. Man tilltalar mig med fjams och strunt. Jag svarar stramt och upphöjt. Djurens konung. ja, eller ställföreträdande. Här där jag är. På kökstrappan.

Lilla vän! 
Pyttsan. 

Fina kissemissen, 
Struntprat. 

Får man klappa kramdjuret?
Försök bara!

Rivs han?
Du skulle bara veta.

Men lilla pluttegubben, så fin du är!
Berömmet fin kan sudda bort fåniga tillmälet gubben. Men plutten, ta tillbaka det!

Nu får det vara bra. Där kommer ett villebråd flygande. Nu ska Sixten, the cat, den skräckinjagande besten. Snart triumfera. Ta dig i akt, citronfjäril. Fladdra bäst du vill! Mig förvillar du sällan. Så nu kommer jag...

Det är då människan ropar: Sixten, du kommer väl ihåg att du har sele på dig?

fredag 22 juli 2016

Förkylningstider

Nu är jag sjukvårdare bliven. Människan har skaffat sig en förkylning. En dunderdito. Det hostas och nyses. Snoras och snyts. Jag tar hand om honom. Under tiden. Det är inte bara febern som stigit honom åt huvudet. Omdömet sviktar. Han tror han ska orka göra något i trädgården. Glöm det, säger jag. Jag vill, svarar han. Men kroknar redan innan han fått på sig strumpor och skor.

När han nyser. Ropar jag: prosit och välsignelse! Det lär de ha sagt på en teaterscen i någon ruin. Nu blir det sådana utrop alltsom oftast. För här nyses i parti och minut. Alltså både i stora kvantiter och i liten omfattning. Ja, hur det är. Fattas bara att jag blir förkyld. Man borde kunna spara sin förkylningar tills det blir vinter och man vill stanna inne. Och nu fick jag hicka! Suck!