söndag 29 juli 2018

Tacka vet jag en våt filt!

Värmeböljan är plågsam. Inomhus är det en halv grad svalare. Än utomhus. Mellan 27,5 inne och 28 grader ute i skuggan. Om man lyckas hitta något som skuggar. Ur radion kommer varningar. Husdjur behöver hjälp. Att hålla sig svala.

Människan berättar ibland om hur tråkigt det kan vara. När stämningen i ett rum slår om från glädje till förstämning. Det är som om man lagt en våt filt över sällskapet. Just idag är en våt filt en befrielse. Tacka vet jag en våt filt! En veritabel räddare i nöden. Visserligen lägger min människa. En kall och blöt handduk över mig. Men filt eller handduk går på ett ut! Tänk att svalka kan vara. Så gudomligt skönt. Jag, Sixten, the cat, slutar flämta. Ögonen piggnar till. Matlusten återvänder.

Min människa berättar om ett besök i Paris när det var så hett att man kunde se värmen. Den fick husen att bölja. Och marken gick det vågor på. Hotellrummet var så litet. Att han måste hoppa över väskorna. För att kunna gå till sängs. Då i den parisiska hettan. Blev blöta handdukar räddningen.  Hotellet saknade nämligen luftkonditionering. Dög det åt mig, duger det för dig, Sixten. Säger människan. Jag håller med. Man är väl en cool cat!

onsdag 11 juli 2018

Tam vildkatt lever friluftsliv

Som innekatt saknar jag någon längre erfarenhet av friluftsliv. Det där att leva på markens frukter, bär och smådjur är ingenting för mig. Visserligen får jag sitta på husets trapp om sommaren. Men det är en traumatisk upplevelse.

Förra veckan for jag in igen. Fattas bara. Genom trädgården kom en stor fågel med långa vippande stjärtfjädrar. Huvudet lyste i rött och grönt som på en drake. Odjuret utstötte förfärliga ljudstötar. Ett hest och galet galande. Husfolket förklarade senare att jag stött på den fasan som håller till i den närbelägna skogen. Ett synnerligen passande namn, om man lägger betoningen på det första a:et.

Kajorna som skränar är inte heller mina favoriter. De kraxar oupphörligt. Grälsjuka låter de. När de kommer i flock förmörkas himlen. Och jag flyr inomhus. Enda fördelen med dem är att de är bundna av klockan. Om morgonen far de till sitt arbete på fälten. Där skördar de. Lever lyxliv. Framåt aftonen återvänder de till tättbebyggt område. De slår sig ner i ett körsbärsträd och äter sin efterrätt. Under ett öronbedövande oväsen. Människorna säger sina kraftuttryck: jämrans, järnspikar, sjuttsingen också, fy för den lede... när starar och kajor flyger över nytvättade plagg. Röda strimmor av halvsmälta körsbär är inget man vill ha på sin skjorta, säger människan min. Jag som aldrig bär kläder förstår inte den fulla vidden av den förtvivlan han uppvisar. Ty somliga kläder tvättas både två och tre gånger innan man till slut belamrar inomhuset med torkställningar, högt och lågt.

Som katt är jag förtjust i gräs. De gröna stråna fungerar som en motsvarighet till samarin. Underlättar matsmältning och uppstötande av hårbollar. Sådant som man sällan talar om. Det förtar liksom den gullighet som vidlåder oss tamkatter. Men någonstans inom oss finns vildkattens gener. Så vi tuggar djärvt i oss grässtrån. En torrsommar som denna innebär det vissa problem. Gräste har torkat bort. Det enda gröna som finns kvar är mindre ätliga strån. Följden har blivit att det rara människorna ser hos mig bleknat bort. Jag spyr nämligen på husets mattor. Så fort jag kan. Smått förgiftad av det oätliga jag konsumerat. Så nu odlas det kattgräs i hemmet. Det blir enklare än att ständigt tvätta mattor, säger min människa.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Människorna månar om mig som aldrig förr. De pratar hela tiden med mig. Frågar hur jag mår. Skämmer bort mig. Kelar med mig mer än vanligt. Det kan jag vänja mig vid!

torsdag 31 maj 2018

Den värmen

Värmen, den värmen. Söker den svalaste platsen i lägenheten. Nedanför brevinkastet är bäst. Men, rätt var det är ligger jag i alla fall i soffan mitt i solen. Så det kan bli!

onsdag 25 april 2018

I kropp, själ och hjärta

När plastburen tas upp från källaren. En sådan där som katter forslas i. Är jag på min vakt. Men jag vet. Att förr eller senare. Kommer jag att hamna i buren. Jag tror den heter så. Eftersom jag sedan måste bli buren. Iväg. Till en bil. Jag gillar inte när det händer. Ty det påminner mig. Om sjukhusbesök. Sprutor och annat som känns osäkert.

Jag jamar. Alltså finns min rädsla. Oron för det okända. Vad väntar bortom nästa krök? Ska jag bli hemlös? Får jag komma hem igen? Jag jamar. Ett vittnesbörd om jag finns. Syns. Hörs.

Denna gång blev det pensionatet. För katter. På ett ställe med hästar. Välordnat. Med en välkomstlapp på dörren. Till mitt rum. Välkommen, Sixten! Står det. Här har jag varit förut. Här känner jag igen mig. Och trygg. Är jag här. Jag blir omskött. Kammad och vänligt bemött.

När mina människor återvänder. Från kontinenten. Det heter så. Där Tyskland börjar. På andra sidan sundet. Då blir jag glad. När jag får se dem igen. De får. Lite lättare. Att stoppa in mig i lådan så att jag kan bli buren. Till bilen. Som snart ska åka hem. Till mig. Till oss. Igen.

Väl hemma säger jag till människan: Nu är jag bliven pensionär. På riktigt. Jag har bott på pensionat. Med helpension. Nu blir det till att behandla mig värdigt. Med vördnad. Respekt. Jag ska kämpa. För det. Att vi pensionister. Inte sätts på undantag. Betraktas som onyttiga. Obrukbara. Förbrukade. Som vore vi gamla förpackningar. Uttjänta.  Nej, vi är också levande. Till och med. När vi bara. Rör oss långsamt. Bär vi tillvarons gåta. I kropp, själ och hjärta.

(Man frågar mig ibland. Varför jag skriver så hackigt. I stackato. Stavar man det stakatto. Förstår man)


torsdag 12 april 2018

Att bese underverket

När gästerna kommer. Håller jag mig ur vägen. Vilar upphöjt i sängkammaren. Kastar ett öga. På de nyfikna. Som samlas i dörren. För att bese underverket. Husets katt. Sixten, the cat. Berömd så det förslår. Jag, alltså! Mig.

Min människa har än en gång berättat. Om människor han mött. Som först och främst vill veta. Hur det är med mig. Sixten, säger de, hur är det med honom? I stunden blir det uttömmande svaret: bra! Men den som verkligen vill veta. Får bemöda sig. Och läsa min blogg. Välformulerad. Glad. Underhållande.

Eller hur?!

Dagens minnesord: Den som är efterfrågad känner sig betydelsefull.


tisdag 10 april 2018

Säger sin katts käraste namn

Sedan den 14 december har jag tagit hand om människorna. Då opererades medmänniskan i Lindesberg, av alla platser. Ett gammalt knä sågades bort. Ett nytt limmades fast. Sedan började den mödosamma vägen tillbaka. Knän skulle böjas. Ungefär som i Bibeln. För att öva upp muskler. En kontaktförmedling för nerver skulle öppnas. Så känseln kom tillbaka. Det var trögt för henne. Men jag höll ut. Låg vid hennes sida.

Om nätterna. Blev det livat. Hennes ben rörde sig. För att det spände och var stelt. Då satte jag klorna i foten. Som rörde sig under täcket. Som vore den levande. Möss. Det livade upp. Medmänniskan tjoade. Så hela huset vaknade. Själv sprang jag till köket. För att lugna ner mig. Med en bit mat. Ur skålen.

Sedan fick människan kristallsjuka. Hennes balansprisma blev suddigt. Världen kantrade. Än hit. Än dit. Sjukan skulle botas. Genom att hon upprepat slängde sig. Kraftfullt på sidan. Ner i sängen. Jag tittade förundrat på. Det fungerade inte så bra. Med nyopererat knä. Men efterhand. Stillnade världen.

Då insjuknade människorna. I influensa. Här febrades det. Hostades. Snorades. Klagades. Men jag höll ut. Som människornas bästa sällskap. Tätt intill låg jag. Så att febern gick upp ännu mer. Jag är ju ett varmblodigt djur!

Vi snubblar över varandra. Häromdagen skrek jag. När familjens tungviktare. Trampade på min svans. Nästan. Jag blidde rädd. Eller blev skraj. Förfärligt uppskrämd. Men det gick över. När jag ätit en smula.

Nu har jag vant mig. Att vara vårdare. Och vid att husfolket alltid är hemma. Tillvaron är föränderlig. Det blir svårt. För mig. Får separationsångest. När någon ska gå ut. Då rullar jag mig på hallmattan. Lägger mig över människans fötter. Då kan han inte gå. Ibland sätter jag mig vid dörren. Som stoppkloss. Inte för att det hjälper. Men jag har i alla fall försökt.

När någon återvänder hem. Blir här stora välkomst-rullet. Framför fötterna. Ingen kommer här in. Innan han säger sin katts käraste namn...


tisdag 27 mars 2018

Tron på den fyllda matskålen


Du är nästan som en människa, sa min människa. Det lät allvarligt. Nära på som en anklagelse. Han fortsatte: du tror på den fyllda matskålen. Allt annat bryr du dig inte så mycket om. Förmodligen tänkte han så. Eftersom jag högljutt klagat. Maten i matskålen. Var slut.

En tom matskål! Finns det något mer sorgligt? Övergivet? Det skulle i så fall vara. En övergiven katt. Lämnad över natten. Eller. Gud förbjude. Mycket, mycket längre.

Du då, svarade jag människan. Du tror desto mer. På allt. Möjligt och omöjligt. Att tidningen ska komma. Tidigt. Om morgonen. När den inte kommer vacklar du inte i tro. Du ropar och står i. Ringer. Till någon som har med utdelningen. Att göra. Bönar och ber. Att få tidningen. Du litar på lotterivinst. På att dina favoritlag. Ska vinna. På att det blir fint väder. En annan dag. Det är tur för honom. Att andra människor inte ser honom. När han håller på. Han skulle tappa. All värdighet. Pondus.

Du tror på pensionen. Fortsatte jag. När skattsedeln kommer. Märks tvivlet. Kvarskatt, vrålar du. Uppgivet. Vad gäller maten. Är du värre än jag. Den håller du för sant. Den kom, har kommit, och ska komma. Men en liten försening. Då värks det. I magen. Den kurrar. Som en hungrig katt! Då smälls det i kylskåpsdörrar. Grävs djupt i frysen. Mat. Mer mat. Snabbt.

Jag satt på golvet framför honom. Stirrade stint. I hans ögon. Det är nog tur för oss båda, sa jag. Att någon bortom allt. Tror på oss. Trots våra egenheter. Och humörsvängningar. Hur skulle det annars gå?



Tacka vet jag en våt filt!

Värmeböljan är plågsam. Inomhus är det en halv grad svalare. Än utomhus. Mellan 27,5 inne och 28 grader ute i skuggan. Om man lyckas hitta n...