söndag 4 februari 2018

Fem är det minsta man kan begära

När det finns räkor i hemmet. Är jag den mest tillgivna katt. Som finns. Ett nyvaknat intresse. Av att vara nära. Människorna med makt. Över räkorna. Blir nödvändigt. Det kan ha gått dagar. Av ganska sval relation. En tillfällig klapp. En liten smekning. I samband med maten. Får jag. Och ger jag.

Men med räkor blir det något annat. Hela atmosfären. Förändras. Vem kan sitta still? När det förhoppningsvis. Kan bli skaldjur. Även för en vanlig katt. Jag kryper nära. Stryker mig mot människans sida. Kind. Buffar med huvudet. Kan inte komma tillräckligt nära.

Det slår aldrig fel. Jag får några färska räkor. När jag var ny katt. I detta hem. Nöjde jag mig. Med två. Numera räknar jag alltid. Minst till fem. Annars börjar dansen om. Med tillgivenhet och närhet. Tills jag har räknat in. Minst fem. Det är faktiskt det minsta. Man kan begära. En fredagkväll. Mitt i vintern.

tisdag 23 januari 2018

Elake Måns for president

Här har det diskuterats. I mer än ett år. Om presidenter i USA. Människan läser amerikanska tidningar. Förklarar att redan Pelle Svanslös. Reste till Amerikatt. Ju mer jag hör om landet långt borta. Förstår jag. Att det mesta där. Är obegripligt. För en enkel katt. En sådan som jag. Eller mig. Vad det nu kan heta.

Men det dröjde inte länge. Innan jag kunde placera. Den där nyvalde presidenten. Människan läste. Jag gjorde detsamma. Vi diskuterade. Hur han var. Burdus. Fräck. Osaklig. Opålitlig. Han härmade utsatta. Och hotade folk. Skulle sätta en annan kandidat i fängelse. Bygga en mur. För att hindra kontakter. Över en gräns. Sänka skatten. För de rikaste. Riva ner ett begynnande sjukvårdssystem. Påstå att han själv. Var smartast. Ett geni. De kallade honom Trump. Fake news. Absolut. Måns heter han. Jag är övertygad. Sedan länge. Har jag hävdat detta. Helt säker. Det är klart som korvspad! Elake Måns. Har blivit president. I Amerikatt.

Han som kunde reta. Ja, mobba Pelle. Med en sång. Vid en vårkonsert:
Har ni sett på katten,
som inte har nån svans?
Ynkligare kisse
väl aldrig nånsin fanns!
Vi har fina, långa svansar.
Därför glada nu vi dansar,
men Svanslös han får inte
bli med uti vår dans...

Men jag som läst Pelle Svanslös. Vet att Måns inte klarar sig. I längden. Fast man kan undra. Hur mycket han hinner ställa till. Med...


torsdag 18 januari 2018

Mera lik människorna

Även en innekatt lever farligt. Det har jag fått erfara. Människorna skulle säga detsamma. Om sig själva. Att de lever farligt. I mitt sällskap. Även om det är svårt att tro. Att det kan vara så...

Flera gäster har fått. En konkret påminnelse. Om att katter är rovdjur. Sticker man handen innanför säkerhetszonen. Kan man få sig en tass. Har man otur. Råkar en klo följa med. Sällan med blodvite. Som resultat. Men med en synlig rispa. Underlig katt, säger besökarna. Som är vana att klappa djur. I knähöjd. Mitt husfolk brukar varna. Sixten har integritet! Säger de. Och varnar för att försöka klappa mig.Människor är människor. Hör de att de ska låta bli något. Vill de försöka. De tävlar med varandra. De vill bli den personen. Som lyckades. Där andra gick bet. De får vara glad att jag inte bet. Utan bara rispade.

Härom natten. Satte jag klorna i medmänniskans nyopererade ben. Hon råkade då. Sparka till mig. Jag försvarade bara min plats. Nere vid sängens fotända. Ett mänskligt brandlarm. Lät det som. När hon skrek. Den loje maken vaknade. Undrande om posten kom. Det brukar nämligen också väcka uppseende.

När han förstod vad som hänt. Här. I Huset. Sa han lakoniskt. Du är farlig, Sixten. Du måste lära dig. Att leva med människor. Anpassa dig. Förstå. Att människor inte klipper till. När de vill säga ifrån. Kommunicerar de. Med ord och läten.

Jag nickade. Och tänkte i mitt stilla sinne. På sådant jag läst i tidningarna. Om hur människor beter sig. Slåss. Skjuter. Bråkar. Eldar. Spränger. Men visst. Jag ska försöka. Bli mera lik. Människorna.

torsdag 11 januari 2018

Kattpsalm om morgonen

Nu börjar dagen, hör oljud starkt
som väcker upp hela huset
Rapporter kommer om världsinfarkt
med mörkrets kamp emot ljuset

I tidningar kan man ändå se
att inte allt är förskräckligt
För god förändring låt alla be
och göra motstånd tillräckligt

För min del räcker det med en skål
på golvet ute i köket
till brädden fylld för ett morgonmål
att glömma strider och böket

Nu är mitt kattliv ett liv så gott
där små bekymmer blir kära
Jag vilar stilla, det är min lott,
hopp, värme, kärlek få bära


onsdag 3 januari 2018

Att läsa svansen

Sixten är inte obekant. Som namn. På en katt. Mig alltså. Det finns visserligen fler som heter Sixten. Men det kan de knappast hjälpa. Själv hette jag en gång. Mister Maine från Askersund. Men mitt nya husfolk orkade inte använda det. Innan de var klara med att ropa namnet. Hade jag hunnit försvinna. Nu ropas det mest: Sixten! Även om jag gillar att kallas för Sixten, the cat. Låter internationellt. Världsvant. Och jag är stolt över att vara katt.

Min svans intresserar människorna. De försöker läsa den. Då ser de ut som jag gör. På bilden ovan. Uppmärksam. Intresserad. utvärderande. Ungefär som en barometer. Betraktas. En barometer är en apparat. Som berättar om oväder på gång. Ibland blir det solsken. Har det sagts mig.

Själv för jag mig belevat. Möter nya människor med höjd svans. Några av de katträdda tror att det betyder att jag gör mig stor. Mallig. Smått opålitlig. Det blir jag endast. Om de kastar sig över mig. Vill ha mig som accessoar. Prydnad. Som en trasdocka att hantera. Bäst de vill.

Min svans lindar jag. Gärna om min människas arm. Eller lägger den som en mustasch på medmänniskan. Så att hon skrämmer slag på min människa. Han tror det ligger en gubbe med mustasch i sängen bredvid. Ursäkta, hur var namnet? Kläcker han ur sig. Och skrattar en smula. Så yrvaken han är.

Svansen är ibland ett hinder. Kan lätt bli trampad på. Om man inte ser upp. Det menar människan i alla fall. Då brukar jag säga åt honom att han gör bättre i att uppmärksamt se ner. Mot golvet. Där jag håller till. Lite respekt kan man faktiskt begära. Själv trampar jag sällan på människornas fötter. Såvida det inte är befogat. För att klättra upp i soffan. Eller den bekvämaste fåtöljen. Då är svansen utmärkt. Ty den håller balansen. Åt hela mig. Trots att den mest släpar bakefter...

måndag 18 december 2017

God Jul är att dra andan

God Jul - står det på korten. Som dråsar ner genom brevinkastet. Så här års. Människorna kallar det där hålet med lock. I lägenhetens ytterdörr. För brevlåda. Det verkar som om. De glömt bort att brevlådan används. När man ska sända post. Inte när den ska komma hem. Tas emot. Välkomnas.

Ofta oroar det som trycks in genom brevinkastet. Särskilt när det som kommer. Är räkningar. Det ser jag på min människa. Han panna blir en bekymrad tvättbräda. Även när det som levereras. Inte är brev eller kort. Kan det bli en chock. Morgontidningar kan skrämma slag på vem som helst. Mig till exempel. Inte bara för att det står om hemska saker. Om övergrepp och våld. Och krig och olyckor. Det finns annat som skrämmer med papperstidningar. De dundrar ner på golvet. Som om någon försökte bryta sig in. Fast vi som bor här. Sover!

Men det är tidningarnas uppgift. Ja, all nyhetsförmedlings uppdrag. Att väcka oss. Tvåbenta eller fyrbenta medborgare. Så att vi kan uppfatta vad som verkligen sker. I det som synes hända. Nära och långt borta.

Nu ska julen hända. Igen! Då kanske några dagar. Blir lugnare. Ingen har då tid att göra dumheter. Inte de verkligt stora. Eftersom julen för de flesta. Är som en behövlig paus. När man kan leka. Njuta. Dra andan. Efter allt slit. Dessförinnan.

Det tänker jag göra. Andas djupt. Låt bekymren fara. Minnas allt fint. Som varit. Tänka varma tankar om alla fina möten. Härliga upplevelser. Och se på ljus och stjärnor. Lyssna till berättelsen. Om hur en galen värld väntar på ett barn. Och gläds när hoppet föds. Om fred på jorden!

God Jul, önskar Sixten, the cat 

onsdag 29 november 2017

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dagar. Gång på gång försöker vi kommunicera. Överföra tanke och vilja. Förståelse. Så vi kan samverka bättre.

Vi löser inte problem genom att bråka och argumentera. Så där som politiken plägar. Där vill man få fram sin poäng. Här vill vi fungera tillsammans. Målet är att jag slipper gå hungrig. Eller sakna sand i lådan. Eller undvika att få mina sovplatser demolerade.

Vi har våra regler. Som ibland måste överträdas. Finns det leverpastej på frukostbordet. Är det svårt att bli kvar på sin pall. Oftast klarar jag det. Men ibland blir lockelsen för stor. Leverpastej är som hummer. Räkor. Ljuvligt att förtära. Får jag tag på en bit hoppar jag snabbt ner från bordet. Springer in i vardagsrummet. Och njuter. Tills det ska bli kalas. Med gäster. Människan dukar. Ropar plötsligt högt. Vem har lagt leverpastej på den orientaliska mattan? Sixten!


Fem är det minsta man kan begära

När det finns räkor i hemmet. Är jag den mest tillgivna katt. Som finns. Ett nyvaknat intresse. Av att vara nära. Människorna med makt. Över...