onsdag 25 april 2018

I kropp, själ och hjärta

När plastburen tas upp från källaren. En sådan där som katter forslas i. Är jag på min vakt. Men jag vet. Att förr eller senare. Kommer jag att hamna i buren. Jag tror den heter så. Eftersom jag sedan måste bli buren. Iväg. Till en bil. Jag gillar inte när det händer. Ty det påminner mig. Om sjukhusbesök. Sprutor och annat som känns osäkert.

Jag jamar. Alltså finns min rädsla. Oron för det okända. Vad väntar bortom nästa krök? Ska jag bli hemlös? Får jag komma hem igen? Jag jamar. Ett vittnesbörd om jag finns. Syns. Hörs.

Denna gång blev det pensionatet. För katter. På ett ställe med hästar. Välordnat. Med en välkomstlapp på dörren. Till mitt rum. Välkommen, Sixten! Står det. Här har jag varit förut. Här känner jag igen mig. Och trygg. Är jag här. Jag blir omskött. Kammad och vänligt bemött.

När mina människor återvänder. Från kontinenten. Det heter så. Där Tyskland börjar. På andra sidan sundet. Då blir jag glad. När jag får se dem igen. De får. Lite lättare. Att stoppa in mig i lådan så att jag kan bli buren. Till bilen. Som snart ska åka hem. Till mig. Till oss. Igen.

Väl hemma säger jag till människan: Nu är jag bliven pensionär. På riktigt. Jag har bott på pensionat. Med helpension. Nu blir det till att behandla mig värdigt. Med vördnad. Respekt. Jag ska kämpa. För det. Att vi pensionister. Inte sätts på undantag. Betraktas som onyttiga. Obrukbara. Förbrukade. Som vore vi gamla förpackningar. Uttjänta.  Nej, vi är också levande. Till och med. När vi bara. Rör oss långsamt. Bär vi tillvarons gåta. I kropp, själ och hjärta.

(Man frågar mig ibland. Varför jag skriver så hackigt. I stackato. Stavar man det stakatto. Förstår man)


torsdag 12 april 2018

Att bese underverket

När gästerna kommer. Håller jag mig ur vägen. Vilar upphöjt i sängkammaren. Kastar ett öga. På de nyfikna. Som samlas i dörren. För att bese underverket. Husets katt. Sixten, the cat. Berömd så det förslår. Jag, alltså! Mig.

Min människa har än en gång berättat. Om människor han mött. Som först och främst vill veta. Hur det är med mig. Sixten, säger de, hur är det med honom? I stunden blir det uttömmande svaret: bra! Men den som verkligen vill veta. Får bemöda sig. Och läsa min blogg. Välformulerad. Glad. Underhållande.

Eller hur?!

Dagens minnesord: Den som är efterfrågad känner sig betydelsefull.


tisdag 10 april 2018

Säger sin katts käraste namn

Sedan den 14 december har jag tagit hand om människorna. Då opererades medmänniskan i Lindesberg, av alla platser. Ett gammalt knä sågades bort. Ett nytt limmades fast. Sedan började den mödosamma vägen tillbaka. Knän skulle böjas. Ungefär som i Bibeln. För att öva upp muskler. En kontaktförmedling för nerver skulle öppnas. Så känseln kom tillbaka. Det var trögt för henne. Men jag höll ut. Låg vid hennes sida.

Om nätterna. Blev det livat. Hennes ben rörde sig. För att det spände och var stelt. Då satte jag klorna i foten. Som rörde sig under täcket. Som vore den levande. Möss. Det livade upp. Medmänniskan tjoade. Så hela huset vaknade. Själv sprang jag till köket. För att lugna ner mig. Med en bit mat. Ur skålen.

Sedan fick människan kristallsjuka. Hennes balansprisma blev suddigt. Världen kantrade. Än hit. Än dit. Sjukan skulle botas. Genom att hon upprepat slängde sig. Kraftfullt på sidan. Ner i sängen. Jag tittade förundrat på. Det fungerade inte så bra. Med nyopererat knä. Men efterhand. Stillnade världen.

Då insjuknade människorna. I influensa. Här febrades det. Hostades. Snorades. Klagades. Men jag höll ut. Som människornas bästa sällskap. Tätt intill låg jag. Så att febern gick upp ännu mer. Jag är ju ett varmblodigt djur!

Vi snubblar över varandra. Häromdagen skrek jag. När familjens tungviktare. Trampade på min svans. Nästan. Jag blidde rädd. Eller blev skraj. Förfärligt uppskrämd. Men det gick över. När jag ätit en smula.

Nu har jag vant mig. Att vara vårdare. Och vid att husfolket alltid är hemma. Tillvaron är föränderlig. Det blir svårt. För mig. Får separationsångest. När någon ska gå ut. Då rullar jag mig på hallmattan. Lägger mig över människans fötter. Då kan han inte gå. Ibland sätter jag mig vid dörren. Som stoppkloss. Inte för att det hjälper. Men jag har i alla fall försökt.

När någon återvänder hem. Blir här stora välkomst-rullet. Framför fötterna. Ingen kommer här in. Innan han säger sin katts käraste namn...


tisdag 27 mars 2018

Tron på den fyllda matskålen


Du är nästan som en människa, sa min människa. Det lät allvarligt. Nära på som en anklagelse. Han fortsatte: du tror på den fyllda matskålen. Allt annat bryr du dig inte så mycket om. Förmodligen tänkte han så. Eftersom jag högljutt klagat. Maten i matskålen. Var slut.

En tom matskål! Finns det något mer sorgligt? Övergivet? Det skulle i så fall vara. En övergiven katt. Lämnad över natten. Eller. Gud förbjude. Mycket, mycket längre.

Du då, svarade jag människan. Du tror desto mer. På allt. Möjligt och omöjligt. Att tidningen ska komma. Tidigt. Om morgonen. När den inte kommer vacklar du inte i tro. Du ropar och står i. Ringer. Till någon som har med utdelningen. Att göra. Bönar och ber. Att få tidningen. Du litar på lotterivinst. På att dina favoritlag. Ska vinna. På att det blir fint väder. En annan dag. Det är tur för honom. Att andra människor inte ser honom. När han håller på. Han skulle tappa. All värdighet. Pondus.

Du tror på pensionen. Fortsatte jag. När skattsedeln kommer. Märks tvivlet. Kvarskatt, vrålar du. Uppgivet. Vad gäller maten. Är du värre än jag. Den håller du för sant. Den kom, har kommit, och ska komma. Men en liten försening. Då värks det. I magen. Den kurrar. Som en hungrig katt! Då smälls det i kylskåpsdörrar. Grävs djupt i frysen. Mat. Mer mat. Snabbt.

Jag satt på golvet framför honom. Stirrade stint. I hans ögon. Det är nog tur för oss båda, sa jag. Att någon bortom allt. Tror på oss. Trots våra egenheter. Och humörsvängningar. Hur skulle det annars gå?



söndag 4 februari 2018

Fem är det minsta man kan begära

När det finns räkor i hemmet. Är jag den mest tillgivna katt. Som finns. Ett nyvaknat intresse. Av att vara nära. Människorna med makt. Över räkorna. Blir nödvändigt. Det kan ha gått dagar. Av ganska sval relation. En tillfällig klapp. En liten smekning. I samband med maten. Får jag. Och ger jag.

Men med räkor blir det något annat. Hela atmosfären. Förändras. Vem kan sitta still? När det förhoppningsvis. Kan bli skaldjur. Även för en vanlig katt. Jag kryper nära. Stryker mig mot människans sida. Kind. Buffar med huvudet. Kan inte komma tillräckligt nära.

Det slår aldrig fel. Jag får några färska räkor. När jag var ny katt. I detta hem. Nöjde jag mig. Med två. Numera räknar jag alltid. Minst till fem. Annars börjar dansen om. Med tillgivenhet och närhet. Tills jag har räknat in. Minst fem. Det är faktiskt det minsta. Man kan begära. En fredagkväll. Mitt i vintern.

tisdag 23 januari 2018

Elake Måns for president

Här har det diskuterats. I mer än ett år. Om presidenter i USA. Människan läser amerikanska tidningar. Förklarar att redan Pelle Svanslös. Reste till Amerikatt. Ju mer jag hör om landet långt borta. Förstår jag. Att det mesta där. Är obegripligt. För en enkel katt. En sådan som jag. Eller mig. Vad det nu kan heta.

Men det dröjde inte länge. Innan jag kunde placera. Den där nyvalde presidenten. Människan läste. Jag gjorde detsamma. Vi diskuterade. Hur han var. Burdus. Fräck. Osaklig. Opålitlig. Han härmade utsatta. Och hotade folk. Skulle sätta en annan kandidat i fängelse. Bygga en mur. För att hindra kontakter. Över en gräns. Sänka skatten. För de rikaste. Riva ner ett begynnande sjukvårdssystem. Påstå att han själv. Var smartast. Ett geni. De kallade honom Trump. Fake news. Absolut. Måns heter han. Jag är övertygad. Sedan länge. Har jag hävdat detta. Helt säker. Det är klart som korvspad! Elake Måns. Har blivit president. I Amerikatt.

Han som kunde reta. Ja, mobba Pelle. Med en sång. Vid en vårkonsert:
Har ni sett på katten,
som inte har nån svans?
Ynkligare kisse
väl aldrig nånsin fanns!
Vi har fina, långa svansar.
Därför glada nu vi dansar,
men Svanslös han får inte
bli med uti vår dans...

Men jag som läst Pelle Svanslös. Vet att Måns inte klarar sig. I längden. Fast man kan undra. Hur mycket han hinner ställa till. Med...


torsdag 18 januari 2018

Mera lik människorna

Även en innekatt lever farligt. Det har jag fått erfara. Människorna skulle säga detsamma. Om sig själva. Att de lever farligt. I mitt sällskap. Även om det är svårt att tro. Att det kan vara så...

Flera gäster har fått. En konkret påminnelse. Om att katter är rovdjur. Sticker man handen innanför säkerhetszonen. Kan man få sig en tass. Har man otur. Råkar en klo följa med. Sällan med blodvite. Som resultat. Men med en synlig rispa. Underlig katt, säger besökarna. Som är vana att klappa djur. I knähöjd. Mitt husfolk brukar varna. Sixten har integritet! Säger de. Och varnar för att försöka klappa mig.Människor är människor. Hör de att de ska låta bli något. Vill de försöka. De tävlar med varandra. De vill bli den personen. Som lyckades. Där andra gick bet. De får vara glad att jag inte bet. Utan bara rispade.

Härom natten. Satte jag klorna i medmänniskans nyopererade ben. Hon råkade då. Sparka till mig. Jag försvarade bara min plats. Nere vid sängens fotända. Ett mänskligt brandlarm. Lät det som. När hon skrek. Den loje maken vaknade. Undrande om posten kom. Det brukar nämligen också väcka uppseende.

När han förstod vad som hänt. Här. I Huset. Sa han lakoniskt. Du är farlig, Sixten. Du måste lära dig. Att leva med människor. Anpassa dig. Förstå. Att människor inte klipper till. När de vill säga ifrån. Kommunicerar de. Med ord och läten.

Jag nickade. Och tänkte i mitt stilla sinne. På sådant jag läst i tidningarna. Om hur människor beter sig. Slåss. Skjuter. Bråkar. Eldar. Spränger. Men visst. Jag ska försöka. Bli mera lik. Människorna.

I kropp, själ och hjärta

När plastburen tas upp från källaren. En sådan där som katter forslas i. Är jag på min vakt. Men jag vet. Att förr eller senare. Kommer jag ...