Translate

lördag 14 januari 2017

Strimlade argument

Mitt husfolk har delat lägenheter med mig. I nio år. Snart. Trots det. Tittar min människa. Förvånat på mig. Var gång han får syn. På mig. Yrvaket. Överraskat. Som tänkte han: nyss var du i köket. Nu ligger du. På hallmattan. Men jag hör dig ju. Från badkaret. Gnagande på blommorna. I Vardagsrummet.

Jag har en plan. Som han inte känner till. Jag vill ha uppsikt. Överblick. Kontroll. På var folk. Håller till. Då får man förflytta sig. Snabbt som blixten. Blixten-Sixten. Snabbare än då. När Sixten rör sig står fantomen stilla.

Dessutom. Placerar jag mig strategiskt. Som vore vårt hem. Ett schackbräde. Jag skaffar min fri sikt. Åt flera håll. Samtidigt. Så att jag vet. Var människorna befinner sig. Är jag inte nära dem. Är jag mitt emellan.

Min tidningsläsning. Är likadan. Fri sikt åt alla möjliga håll. Bra överblick. Jag läser sådant jag inte gillar. För att veta vad jag faktiskt uppskattar. Tycker om. Står för. Att det blir en och annan strimlad ledarsida. Får man räkna med. Lite reaktion. Kan även en cool cat. Behöva uppvisa. Så då river jag. Argumenten i stycken. Som en klok, allmänbildad och balanserad katt.

torsdag 12 januari 2017

Julklappsstolen

 
Här vilar katt-Sixten
Rusa kan snabbt som blixten
Stol fick i julklapp
Tipp tipp tipp tapp
Ej längre kvick och rapp
Lealös slapp...


torsdag 5 januari 2017

Trumpen katt blir otrevlig

Min människa anser att jag sover för mycket. 21 timmar om dygnet. Är att överdriva sitt sömnbehov. Även om man råkar vara en katt. I sina bästa år. Ty detta år är det bästa året av alla. Det hävdar den tvåbente. Som vore han ansvarig. För ett olympiskt spel. Och det borde det vara för dig också. Bara du höll dig vaken.

Därtill kallar han mig: din surpuppa! Du har blivit så trumpen, efter valet i USA, säger han. I det har han dock rätt. Jag försöker efterlikna den nye. Mogulen. Magnaten. Miljardären. Han som nog heter Måns. Det borde han faktiskt heta!

Därför jag säger inga snälla saker längre. Jag kallar min människa för bov. Du din skurk, jamar jag. Min mathållning är riggad. Av dig. Sanning har du inte talat på länge. Du säger att jag ska få färsk mat. Men jag ser ju att du smyger med konservburkarna. Du borde sitta inlåst. På ett bibliotek. Så kanske du lär dig något…

Jag ska förresten bygga en mur vid ytterdörren. Så inga kommer indragande med lera och grus. På hallmattan. Men jag vet nog vem som är sämst på att torka av sina leriga skodon och grusbemängda ytterskor. Han bor redan här! När jag säger så. Då blir min människa sur. Han säger ingenting på flera dagar. Han håller sig undan. Sedan medger han. Att han matar mig med konserverad blötmat. Och lovar att jag ska få sova i fred. Så nu är jag inte trumpen längre. Och har ingen amerikansk Måns som förebild. Ingen Måns alls för den delen. Nej, tacka vet jag läderkatten och stålkatten och kapten katt. Förkämpar för rättvisa. På ett ungefär. Därtill de snälla och busiga: Pelle och Pettsons Findus. Äntligen får jag sova lugnt. Utan dumma kommentarer!


söndag 1 januari 2017

En stol ringde på dörren

En nyårshälsning från en kattlig kusin! Nu även riktad till mina (Sixtens) många vänner... 

En julklapp infann sig vid ytterdörren häromkvällen. Huset var fullt av gäster. Utanför stod en familj med ett paket till mig! En julklapp till Sixten, the cat kommer inte varje kväll. Så uppståndelsen blev stor. Jag förärades en egen stol med tillhörande kattkudde. En egen stol! Därför kan jag nu kalla mig stolt stolsägare!

Att jag inte skrivit så mycket på senare tid. Har att göra med innfunnen lättja. Jag tillbringar dagar och kvällar. Uppkrupen i min alldeles egna stol. Min människa kallar mig nu för stolle. Och tycker han är jätterolig. Han skrattar så magen hoppar. Åt sina egna skämt. 

Men tålmodig som jag är. Ler jag mest. Åt hans dumheter. Ty i den nya stolen får jag filosofera. För mig själv. Bättre kan man inte ha det. Förresten är det så. Jag tänker mig evigheten. Mätt och belåten. Hoprullad i  en mjuk stol. Suckande av välbefinnande. Omsluten av värme och ljus. 

tisdag 13 december 2016

Intuition

Intuition är en kattlig egenskap. Att känna på sig när något ska till att hända. Visserligen beror min intuition oftast på min sällsynt goda hörsel. Jag känner igen knastret från min människas cykeldäck och spinnet från Volvomotorn likaså. Därför vet jag när det är tid för återkomsten till hemmet. Jag känner till och med igen fotstegen från någon som närmar sig.

Men därutöver har jag en förmåga att förutse saker innan de inträffat. Kommer det många gäster har jag gått undan redan innan de anlänt. Jag insåg redan igår att jag idag skulle skriva detta. Det kallar jag intuition.

Jag känner också på mig vad människorna inte vill att jag ska göra. Därför gör jag just det. Försöker gömma mig bakom fruktskålen på frukostbordet. Kloar på de finaste möblerna. Då vet jag med mig att det snart blir rop och skrik.

torsdag 8 december 2016

Spärras din väg

Idag ville jag inte att min människa skulle gå hemifrån. La mig på hans skor. Trasslade in mig mellan hans fötter när han försökte sätta på sig skorna. La mig i vägen. Rullade på dörrmattan. Allt för att hindra honom. Spärras din väg. Utan hinder så väldiga. Gnolade jag.

Även om jag är både stilig och muskulös. Lite lagom. Imponerande katt. I sina allra bästa år. Så försöker jag verka väldig. Och hindrande.

Snopet nog. Så gick han sin väg. Ändå. Dessa obegripliga människor. Som inte förstår när man vill vara tillsammans med dem. istället för att vara själv.

Nu grunnar jag på. Om jag ska hälsa honom lika kärvänligt. När han kommer hem igen. Eller om jag ska låtsas sova. Ignorera honom. Låta honom längta efter mig. Bestämmer mig. Först. När jag hör nyckeln sättas i låset. Så vi får se...

måndag 28 november 2016

Sixtens taxvisa


Vid dörren trippar taxen glad

uppvisar nosen fin

Vill skutta genom rum på rad

och jaga katten din

 

Då sätter barskt en katt sig ner

och stirrar stint på tax

Tänk hunden backar mer och mer

Respekt, respekt till max

 

Här får man inte jaga katt

trots jakthund van man är

Nej, bäst att lyfta högt sin hatt

och låta bli sånt där…
(mel ps 495)